C I:1b

av Fredrik Fyhr

<-CI.1a

En sekunds ryggar, ryggar som rör sig. De vänder sig långsamt om. Deras ansikten när jag öppnar dörren. Och de ser mig. Och det är nu det börjar. Och det är så typiskt. Uppklädda står människorna, lätta glas i hand här och var, vissa. Blickarna är förvånade, men inga miner röjs. Den första jag ser, damen närmast dörren, närmast mig. Ljust hår uppsatt, högt glas i tunn hand. Små runda kinder, små svarta ögon. Dryck bubblar ljust innanför det tunna glaset, på nära håll hörs fräset. Hon, klädd i klänning. En spets på axeln rör på sig i vinddraget från den öppnade dörren. Kil.
Kil har flera betydelser. 1. Ett redskap som används för att separera två kroppar, se Kil (enkel maskin). 2. Ett redskap som används för att överföra kraft och/eller rörelse mellan till exempel en axel och ett kugghjul som sitter på den, se kilförband. 3. Ett redskap som används inom klättring.

Klättra gör man uppåt, såsom i trappor; man använder sina ben, sina fötter, man tar sig framåt och uppåt. Och så detta, att ta sina första steg in. Men jag misslyckas. Jag har inte lärt mig gå än. Jag kan bara försöka. Jag kan bara stappla. Jag kan inte stappla länge, jag kan bara ramla.

Ramlar: Min hand sträcker sig mot damen närmast – som ljudlöst rör sig bakåt, jag faller ljudlöst framåt – mitt knä landar på golvet, ljudet låter klonk, och jag säger aj, med andra handen mot golvet – blänkande trä – och min nacke böjd ner mot det skinande ljusbruna. Jag flåsar ett flås; golvet slår det tillbaka mot min mun, tätt. Det gör väldigt, väldigt ont.

Aj aj aj säger jag.

Jag kan höra att det är alldeles tyst i rummet. Att bita ihop sina tänder. Bita när det bultar, bultar, bultar, i knäskålen, och att inse att man inte får låta. Nej, låt inte mer nu.

Något gör att jag inte vågar yttra mig här. Något påtagligt. Jag bestämmer mig för att jag kan gå. Böjer på benen, reser mig långsamt.

Jag har bestämt mig för att gå, men det spelar ingen roll. Jag kan inte gå ändå. Jag kan bara stappla.

Men jag kan stappla. Jag börjar stappla omkring bland människorna. Stappla går.

Och det är nu jag stapplar. Människorna i rummet skingras när jag närmar mig deras kroppar. Det lämnas därmed plats för mig att stappla på. Ingen nämner att jag är här. Se på ansiktena närmast mig, se hur jag närmar mig, se hur dom glider bort, hur dom kliver åt sidan. Enskilda som ser mig, de med blickar som inte föreslår något. Det pratas mellan glasen och de fina kläderna. Överlag, sinsemellan. Att stanna här, att försöka hålla balansen.

Och det är nu jag står och svajar, jag tänker höja rösten, göra mig hörd. Men jag kan inte prata heller. Jag kan säga Aj aj aj. Jag säger Aj aj aj.

Någon tittar åt mitt håll, som om det var någon som sa något. Någon tittar åt mitt håll, tittar åt ett annat håll istället, och säger något till någon annan där borta. Jag ser hur munnen rör på sig, men jag hör inte vad den säger. Ett stappelsteg ditåt, några skrattar. Högt, plötsligt, tillsammans längre bort, mer än lagom. Några skrattade nyss. Några där borta någonstans. Jag vet inte vilka, vet inte åt vad.

En spegel finns på väggen bakom mig. Jag vänder mig om. Spegeln avslöjar en naken människa med rädsla i blicken. Det är till mig själv jag vänder mig till – speglar speglar. Jag är naken ju! Jag ser ju att jag inte är klädd! Detta och inget annat får mig att kunna gå. Så jag går.

Och det är nu jag går. Det är inte förrän nu. Jag går, jag går rakt. Jag kan gå. Jag kan gå snabbt och rakt, förbi alla människor, alla människor med kläder, alla som kan prata och alla som kan skratta. Jag kan gå hela salen fram utan att se någon i ögonen. Jag kan gå förbi varje sällskap mot den stora, höga dörren längst bort – och jag kan öppna den, och jag kan gå ut, för jag vill lämna denna plats, och ta mig till nästa.

CI:1c->

x.centrum.x

Annonser