C I:1c

av Fredrik Fyhr

<-C I:1b

När dörren slår igen bakom mig EKAR DET och höga skratt uppstår bakom min rygg; skratten låter avlägsna, en oklar distortion, liksom som svall av ljudvågor, som om jag lämnat bakom mig en hall av illusioner – och ett ögonblick, även om jag glömmer det alldeles på en gång, tycker jag mig minnas en vetskap; liksom en misstanke eller en föraning; att vägen är lång, att den tar en hel dag att gå minst.

När ekona efter svallen upphör så följer den absoluta tystnaden…. Allt tyst, svart, kallt. Upplevelsen klär sig inte i ord, men jag står naken i ett rum och jag ser ingenting och jag hör ingenting. Naken, min hud öppen, kallt. Någonstans. Ingenting bara, någonstans.

Jag står där jag står. Jag vet inte. Jag vet inte vad. Det spelar inte så stor roll, för det ljusnar snart. Snart märker jag det.

När det absolut svarta långsamt ljusnar blir det först mörkt. Mörkt är motsatsen till ljust, men det är också en motsats till svart.

Jag vet inte varför det ljusnar. Det bara gör det, verkar det som. Jag är naken, och jag fryser. Det ljusnar.

Ljuset närmar sig, det riktiga ljuset. I takt med illuminationen börjar jag förstå att rummet är litet. Jag kan nästan se min hand framför mig. Framför mig, i den korta änden av rummet; en valvöppning. En slingrande gång med tätt murade väggar. Inga fönster. Som ett klocktorn. En tunnel, en spiral, jag står vid första rundeln. Fläckar av ljus uppstår över det täta vita teglet, fläckarna bildar en ljuskägla… en ljuskägla som växer… det är något som närmar sig på andra sidan hörnet. Något rör sig långsamt runt, runt, på väg upp.

Jag lägger en hand mot min kropp, men jag vet inte vad jag ska röra. Jag står och väntar, allt fortfarande alldeles tyst, jag är fortfarande alldeles kall. Huden knottrar. Läppen darrar, ett ljud ur strupen: huttrr. Det som rör sig rör sig ljudlöst medan ljuset växer. När ljuset har växt sig så stort att jag verkligen ser mina händer tornar sig en skugga upp över ljuset och runt hörnet anländer en slags människa.

Klädd i en svart kåpa, med ett tänt ljus i handen. En slags människa som går ljudlöst, och som fortsätter att gå ljudlöst, ända hit där jag står; i jämn takt, nästan som något svävande.

Nära inpå ser jag ansiktet under ljusen: Ögonen som ser in i mig. Ett åldrat stilla ansikte. Små streck av rynkor runt stora ögonglober under små ögonlock. Jag gapar, vill säga något. Om det är en människa, om det är en man, då vill jag försöka nå fram.

En varm blick i hans ögon, där det flimrar en skräck. Om han är en människa så ser han mig och ler, tar ett djupt andetag, får fram ett läte. Det är betryggande och klingar falskt. På den svarta kåpan finns en namnskylt. På den lilla brickan ett ord: FÖRMYNDARE.

Förmyndaren ställer sitt ljus på ett litet bord bredvid mig, ett bord jag inte såg när allt var svart. Förmyndaren ler ett betryggande leende som klingar falskt, och bugar sig långsamt… Ur kåpan kommer en arm, och över armen finns kläder… Jag har kläder åt dig menar rösten.

Jag tittar upp på Förmyndaren, piper ett pip, försöker få Förmyndaren att förklara sig för mig. Min läpp blir darrig, jag vill gråta men jag vet inte varför…

Oj oj oj säger Förmyndaren och skrattar lite, torrt och medlidande. Oj oj oj.

 Förmyndaren kan inte se mig i ögonen, ett smalt leende över läpparna med stängda ögon ner mot golvet. Oj oj oj oj oj.

Jag tar kläderna och armen glider in bakom kåpan igen. Medan jag klär mig står Förmyndaren stilla, tyst och rak. I stearinljuset skiner hans mjuka, gamla hud dunkelt bakom dom små fladdrande lågorna.

Jag blir klädd, bockar inför Förmyndaren, jag vill tacka honom. Jag vill tacka men jag kan ju inte prata. Jag kan bara bocka, och pipa lite. Förmyndaren ger ingen signal, men ur kåpan kommer armen igen, den glider över axeln och ett finger pekar mot valvet; den trånga svängande stenväggskorridoren.

Jag stirrar på den mörka gången. Jag blir alldeles ängslig. Jag kan inte se vad som finns bakom hörnet. Jag ser på Förmyndaren, vill fråga om vi ska gå där, hand i hand. Förmyndaren vrider på huvudet utan att le, och jag vet plötsligt att det är på allvar nu, att det är jag som ska gå. Det är nu jag ska gå.

Jag tar ett steg… och ett steg till, känner korsdraget från gången…. Jag står inför den, tvekar…. vänder huvudet åt Förmyndaren. Förmyndaren nickar långsamt. Det är ett hastigt farväl. I Förmyndarens blick finns bitterljuv kärlek och bitterljuv sorg. Sekunden jag vänder bort huvudet fladdrar skräcken till i Förmyndarens ögon igen men jag vänder mig inte om, går in i mörkret.

Det är torrt och unket. Gången går runt. Jag går hela tiden åt höger. Stenväggarna till vänster är för nära min vänstra axel och stenväggarna till höger är för nära min högra axel. En stund är det mörkt, innan facklor anländer längs väggarna. Jag går runt i gången och gången den går neråt. Jag går långsamt i gången och så vågar jag gå lite fortare och så går jag långsamt igen. Gången går runt och stenväggen fortsätter att fortsätta och fortsätta och jag går runt och runt i gången. Jag vet inte hur länge jag går. Jag vet inte hur länge jag går. Jag vet inte hur länge jag går. Jag vet inte hur länge jag går. Jag vet inte hur länge jag går. Jag vet inte hur länge jag går. Jag vet inte hur länge jag går. Jag vet inte hur länge jag går…

                                                                                                        CI:1d->

x.centrum.x

Annonser