Frequently Given Answers (logg 15/3)

av Fredrik Fyhr

Angående skillnaden mellan att vara självcentrerad och självupptagen

Det är något av en upprepning men whatever (jag är självupptagen), skillnaden mellan att vara självupptagen och självcentrerad är att medan en självupptagen människa  kan bli besatt av saker som inte nödvändigtvis intresserar någon annan, och som egentligen bara kan intressera sig för saker som direkt motiverar dom egna preferenserna (eller saker som kan förvandlas till sådana preferentiella saker), så är den självcentrerade människan intresserad av att andra ska vara intresserade av de egna idéerna. Det innebär att den självcentrerade människan inte nöjer sig med att ha sina egna idéer och det innebär i sin tur att de egna idéerna inte är lika personliga som hos den blott självupptagne. De egna idéerna behöver inte ens vara egna idéer, de är tvärtom allra helst någon annans, eller rättare sagt någon starkt befäst idé som många kan samlas under. Det betyder att den självcentrerade ofta inte ens är speciellt intresserad av sig själv i detalj; ens tankar och känslor, ens personlighet, ens fantasiförmåga, ens idéer och föreställningar, dessa ting är för den självcentrerade inte något som är under lupp. De bara kommer och går, oftast, dag för dag som eldflugor. Det är saker den självcentrerade tar för givet – på så sätt är den självcentrerade inte självupptagen. Det är däremot som enhet den självcentrerade blir självcentrerad. Det är vad JAG ska GÖRA och vad JAG ska få ANDRA ATT FÖRSTÅ och vad DE, helst ALLA, MÅSTE INSE för att JAG och ALLT JAG ÄR OCH STÅR FÖR är det ABSOLUT VIKTIGASTE SOM FINNS – sen kan vi GÖRA ALLT SOM JAG VILL TILLSAMMANS NÄR JAG BLIVIT VI för JAG/VI HAR JU RÄTT och det är VIKTIGT att JAG/VI har rätt. Den självupptagna bubblar istället av det kursiva jaget, isolerat från omvärlden: Jag känner så här, jag kommer inte ifrån dom här sakerna, varför kan jag inte sluta tänka på just det här, jag undrar om någon annan känner som jag, jag känner allt det här så starkt, jag kan bara tänka dom här tankarna, jag kan bara prata om dom här sakerna, dom får ta mig som den jag är eller inte alls.

Egocentrismen är en tråkig biprodukt av modernismen och existentialismen, och de banala, ordagranna tolkningarna av Nietszche. Gud är död och därför är var och en sin egen gud – missförståndet ligger i att tolka detta bokstavligt. För om jag är min egen gud då måste ju alla andra underkasta sig just mig. Då accepterar jag ju bara den tro som är just den (min) heliga. Då anser jag att det finns syndare och helvetesdömda människor – de som inte tycker som jag – och då anser jag att de enda acceptabla människorna är de troende, de som underkastar sig mig. Då finns andra människor bara till för att tillfredsställa mig, bekräfta mig, visa hur viktig jag är, och i gengäld behöver jag bara bekräfta att jag finns om jag känner för det. Det var radikalt på 1800-talet. Här och nu, har det visat sig, är det bara destruktivt.

Fanatism är att utan själ tro på en allösande idé

För ett tag sedan hade jag en föreläsare som blurpade ur sig att politik i dag är sekulariserad religion. Många tog illa vid sig på grund av liknelsen och han fick försvara sig rätt häftigt. Men han hade ju helt rätt, förstås. Att tro på en idé och att forma sitt liv utefter den tron är ju vad det rör sig om, och att det rör sig om en tro blir tydligt när man parerar den mot ”vanligt folk”, som inte nödvändigtvis går att övertyga om någonting. Då blir det väldigt påtagligt att gud skapade himmel och jord inte är mer av en idé än åt var och en efter behov, från var och en efter förmåga. Man kan lika gärna svara: Nähe du! och så var den bubblan sprucken. Det råkar ju bara vara så att politik, vänsterpolitik mest notoriskt men också högerpolitik, ofta vänder sig mot religion. Men det är ju bara kultur och tradition. Måste man hata religion om man är vänstermänniska? Naturligtvis inte, men det finns inbakat i paketet; fråga Jan Myrdal. Måste man hata homosexuella om man är kristen? Naturligtvis inte, men det finns inbakat i paketet; fråga påven.

Men i verkligheten är det ju så att de flesta människor som tänkt i dom här banorna är rätt sensibla och vettiga (annars skulle vi leva i inbördeskrig). Majoriteten av religiösa människor är ju lika sekulariserade som vem som helst och är inte så mycket religiösa som de är troende: de tror ju inte att gud (vem?) trollade fram himmel och jord på en vecka: Det kanske inte var så bokstavligt talat, men andemeningen är densamma; vi finns på grund av att en högre makt skapat vår tillvaro – sen hur det gick till är en fråga om vilka berättelser man vill iscensätta den tanken med (så inbillar jag mig att många troende tänker). Och på samma sätt säger de flesta politiskt engagerade människor att okej, åt var och en efter behov, världen ser uppenbarligen inte ut så i dag och vi kanske inte har något bra sätt att få det att bli just så men det är viktigt att vi arbetar med det som idé och att vi för samhället åt den riktningen. Medan det religiösa blivit en bubbla för klubbmedlemmarna har det politiska blivit samhällsavgörande. Förr i tiden (kring Luther) var det tvärtom. Politik är, en typ av, sekulariserad religion.

Antyder jag att självcentrerade människor – som vill att alla ska gå med dom, inte för vad dom är utan på grund av den externa idé som driver dom – oftast är politiker medan självupptagna människor – som lever inuti sig själva och vill att alla ska göra vad dom vill – oftast är konstnärer? Självklart antyder jag det. Om inte annat så är det nog en typ av självcentrering som gör att unga människor är så engagerade av politik. Denna självcentrering är dock naturlig, för när man är ung så är man förvirrad över sina egna känslor eftersom man inte har någon erfarenhet av dom – Man har inte så bra koll på sig själv, men då är en annan, redan bestämd idé något man installera och använda sig av som stöd.

Och varför är idéer så tillfredsställande? Personligen tror jag på teorin att människan på en kognitiv nivå vill lösa pussel, pilla upp trassel och korrigera kaos, skapa samband mellan företeelser som inte nödvändigtvis är sanna. Ser man fyra objekt vill man gärna se dom fyra objekten som D A C B och man vill omedelbart göra dom till A B C D. Ser man saker man ogillar vill man fort a) hitta en orsak, b) hitta något som motverkar det man ogillar och c) följa ett samband där dessa saker (det man ogillar, orsaken och motverkandet) samverkar i ett självgående system. Obildade människor tänker till exempel a) invandring, b) Sverigedemokraterna c) näthat. Bildade människor tänker till exempel a) samhällsstrukturer b) counter-culture-idealism c) politisk organisering. De flesta människor tänker a) jag har huvudvärk b) jag tar en ipren c) jag dricker lite vatten och läser en bok. Eller nåt sånt.

Idén om ödet är en mer sann idé än idén om den fria viljan

Den fria viljan, och tanken att man kan kontrollera sitt liv, är en illusion. Om modernismen lärt oss något som är värt att komma ihåg, och som tyvärr till stor del ignorerats, så är det detta. Människan är en vacker, sällsam eller skön, bra eller dålig, dynamisk och fin varelse på grund av sina känslor och sättet hennes känslor och intellekt inte går ihop. Människans förmåga att resonera, förstå förnuft och logik, är extremt överskattad – och det är liksom hela poängen med mänskligheten. Einsteins läror representerar inte mänskligheten utan vad mänskligheten i vissa undantagsfall kan åstadkomma; Einstens tunga, när den lipar glatt i det där berömda fotografiet, representerar däremot mänskligheten.

Jag tror mer på ödet än vad jag tror på den fria viljan. Nej, våra liv är (förmodligen) inte delar av en kosmisk narrativ där varje händelse är förutbestämd – men det säger jag bara för att jag vill undvika alla slags New Age-idéer. För praktiskt taget är det så, i det att framtiden alltid är utstakad. Du kanske är övertygad om vad du ska göra imorgon men i övermorgon kommer imorgon vara över, och allt som hänt då kommer vara det som hänt och det som inget kan förändra – imorgon är lika satt i sten idag som i övermorgon.

Och då kan man säga att vänta nu, jag kan gå till posten imorgon och posta ett brev exakt klockan tre om jag bestämmer mig för det. Sen ska du se att jag minsann kommer göra det också.

Och då kan jag fråga: Överlever människan i vatten?

Ja, kanske du säger, om människan kan simma.

Nej, säger jag då. Det korrekta svaret är: Nej, människan överlever inte i vatten. Vi kan stå vid en sjö eller något och du kan säga att du kan simma över till andra sidan – ungefär som du säger att du kan posta ett brev imorgon klockan tre; det är ungefär samma marginaler du ger dig själv. På så sätt iscensätter du illusionen om att du kontrollerar ditt liv.

Försök simma över Atlanten.

Svaret är nej: Människan överlever inte i vatten. På samma sätt har människan ingen kontroll över sitt liv. Man kan försöka göra sitt bästa utefter dom förutsättningarna, man kan skapa en illusion av kontroll som inom snäva marginaler kan göra livet funktionellt. Det är därför vi bestämt att ett år har 365 dagar, med tolv månader där det går sju dagar på en vecka. Det ändrar inte på faktumet att den dag du dör, om vi tillåter oss en romantisk formulering, kommer du se tillbaka på ditt liv och se ditt öde. Det är lika säkert nu som det kommer vara då.

Och mitt favoritbidrag i Eurovision än så länge är Belgiens

Tar man bort produktionen låter det exakt som en Ryan Adams-låt. More to come on this matter men av de bidrag som jag tror kommer åka ut i semifinalerna gillar jag även Kroatien och Ungern.

Annonser