C I:1d

av Fredrik Fyhr

<-C I:1c

Jag kommer ut i en sal.

Kall luft i en stor sal. Mina armar lägger sig om mina axlar som slingrande ormar – jag ser mig omkring:

Ser stora kupoler, högt däruppe. Det ekar när jag går. Tända ljus, bänkrader. Det sitter människor där, i bänkarna där rader av tända ljus kantar trät: Var är jag? I en dunkel, sakral sal.

Någon stiger fram till mig. Det är en liten tant inuti en stor blomsterklänning. Hon har en hårboll på huvudet och stora röda glasögon. Hon ler ett väldigt leende, och ger mig en bok; ber mig slå mig ner bland dom andra:

Slå dig ner bland de andra viskar hon.

Jag tar boken i min hand. Den tycks dammig och är aningen rödfärgad av fukt och tid, gammal skrift. På framsidan ett enda ord, liksom ingraverat eller virkat: ALMA.

Blomtant ler igen, ler så att det knakar i hennes mungipor.

Jag tar boken och går fram till bänkarna, ser människorna som sitter där med sina böjda huvuden. Framför dom finns fler exemplar av den gamla boken, dom ligger uppslagna och är fulla av linjer och streck, långa rader av information. Jag undrar vad. Det är människorna i bänkraderna som skriver i böckerna, läser i dom. Alla har varsin, verksamheten mycket viktig. Jag undrar hur. Alla människorna mumlar i sina rader. Förmyndaren stiger fram vid ett podium.

Han slår i en triangel.

Pling…

Ur mörkret bakom mig, en rad människor glider ljudlöst fram. Jag flämtar tyst till. De är klädda i röda kåpor. Alla rör sig långsamt i rad, ljudlöst fram, mot randen. Röda kåpor med huvor nere. Deras mörka röster börjar långsamt sjunga. Först är det bara ett jämmer, men det blir allt högre; formar ett ord. Alma sjunger dom.

Aaaaaoooaaoooaaa aa l maaaa.

Jag undrar varför…. Jag ställer mig vid en av skålarna av tända ljus och sjunker in i mörkret där bakom för att betrakta en ceremoni.

Alla röda kåpor radar upp sig vid randen. Knäböjer. Framför altaret står Förmyndaren och för talan:

Härmed inleds terminens examination av disputerande röda munkar i alma studier säger han. Att tänka rätt är störst. Amen.

Förmyndaren stiger ner från sitt podium och börjar långsamt vandra fram och tillbaka framför de uppradade röda munkarna. Han lägger en hand på en av dom.

Detta är ceremonin:

Den röda munk vars axel är berörd ska resa på sig; den röda munken ställer sig upp, blir stående.

Förmyndaren går iväg till ridån där någon ger honom två redskap.

Jag rör mig längre fram, nyfiken.

Det är, i vänster hand, ett högt, hoprullat pergament.

Det är, i höger hand, en bred och lång kniv, nästan rostig och nästan svart, nästan ett svärd.

Pergamentet är hopsnörat i ett band av guld. Förmyndaren för upp sin triangel igen och slår fram ett litet pling framför den röda munk som står upp.

Ett högre muller uppstår längs raderna och alla börjar genast bläddra i sina almor. Arbetet i almorna går fort och koncentrerat. Något sker nu under vis stress, en särskild tidspress. Förmyndaren plingar två – plingpling –på triangeln varpå allt upphör.

Det blir tyst. Förmyndaren höjer en hand.

Han yttrar ordet: Alma?

Alla svarar: ALMA!

Det rasslar i raderna. Det är vissa i raderna som börjar sysselsätta sig. Vissa sitter kvar, stilla. Alla tittar upp mot randen nu. Några av människorna placerar varsitt litet brinnande stearinljus vid sina platser längs raderna.

Andra inte.

Förmyndaren sträcker på ryggen för att kunna se alla ljus. Förmyndaren räknar ljusen. Hur många är det som ställts fram….

Den röda munken som står upp står upp. När Förmyndaren räknat ljusen en tredje gång vänder han sig till den röda munken och lägger åter en hand på hans axel.

Femtiotvå ljus brinner för dig säger han till den röda munken, som får pergamentet tilldelat sig ur Förmyndarens vänstra hand.

 Den röda munken bugar sig och lämnar sedan salen, går upp på scenen, försvinner in bakom ridån till höger…

Jag kan inte låta bli att märka ett litet störande ljud till höger. Plonk. Då och då. Plonk, plonk. Efterhand inser jag att någon tycks kasta sten mot ett av dom stora svarta fönstren. Glasen på fönstren är så tjocka att man inte ser ut. En suddig gestalt där ute står och viftar. Kastar en till sten. Plonk. Jag hör att gestalten ropar något, sju stavelser, jag beslutar mig för att ignorera det. Jag fortsätter istället att titta på ceremonin som fortsätter på samma sätt som förut:

 Förmyndaren lägger handen över en ny röd munk, som reser på sig. Förmyndaren plingar i triangeln och alla i församlingen mumlar, tystnar på nästa pling och sätter upp ljus. En majoritet ljus också för denna munk; Sextiosju ljus brinner för dig… denna munk får också ett pergament, och också han försvinner uppe på scenen, bakom ridån till höger.

Inför den tredje röda munken har nästan alla människorna satt upp sina ljus. Det är så många ljus framme att man inte tydligt kan se några människor. Jag hör hur Blomtants mungipor knakar någonstans.

Förmyndaren böjer sig ner till denna röda munken och säger: Nittioåtta ljus brinner för dig. Den röda munken nickar långsamt och den mörkblå för sin hand över munkens i en långsam, öm, rörelse… Några i församlingen harklar sig, och Förmyndaren rycker till som om han tappat bort sig någonstans… Han ger utan vidare den röda munken sitt pergament, men innan den röda munken försvinner bakom ridån till höger kan man se den mörkblå ge munken en nick och en blinkning med ena ögat.

När Förmyndaren lägger handen på den fjärde röda munken så är det inte alls lika många som rör på sig. Processen blir kort. I slutändan är det bara ett enda ljus som är framme bland bänkraderna. En person har ensamt ställt fram ett ljus för denna röda munk.

Den röda munken står upp, lika orörlig som de andra stått. Jag tittar på det ensamma ljuset som brinner i mörkret på den högra raden, och så ser jag Förmyndaren och den röde munken och de andra i bänkraderna, men det är inget som rör på sig; bara den lilla lågan på det ensamma ljuset fladdrar tyst.

Ett ljus brinner för dig säger den mörkblå inför den röda munken. Dom ser på varandra en stund, en tyst stund, kanske dom ser varandra i ögonen denna stund.

Förmyndaren släpper pergamentet i marken och kör in kniven. Han använder båda händerna för att få ett ordentligt tryck in i den röda munkens kropp. Man kan höra den röda munken låta av beröringen. Den röda munken faller därpå ner som i en röd pöl på golvet.

Jag fortsätter betrakta ceremonin, börjar förstå hur den fungerar. Efter en tid är det tre av de röda munkarna som ligger i pölar då dom inte fått en majoritet ljus tända för sin räkning.

När Förmyndaren fortsätter med att lägga handen på ännu en munk märks det att han inte stuckit kniven tillräckligt hårt i den senaste, eftersom pölen låter.

Mamma gråter den. Mamma.

Det är allt munken i pölen verkar kunna yttra.

Allt annat är tyst, rösten ekar. Till slut skriker den.

MAMMA! MAMMA! MAMMA!

Förmyndaren tyck för en stund tappa behärskningen. Han går bryskt, liksom ilsket, bort till den skrikande pölen, stampar på den.

Aaaj säger pölen. Mamma!

Förmyndaren stampar ännu hårdare.

Aj säger pölen lite tystare, till sist, Förmyndaren tar ett djupt andetag och ser till att få till ett ordentligt krossande stamp.

Pölen är därefter bara en tyst pöl.

En lite pinsam stämning i salen uppstår och Förmyndaren ber om ursäkt för avbrottet.

Jag öppnar boken som heter ALMA och i alman finns många ord och jag läser orden och bestämmer mig för att fortsätta läsa dom medan jag står och tittar på ceremonin. Jag formar mina ljud efter orden jag läser, tyst, medan Förmyndaren lägger handen över sina röda munkar. Jag viskar orden under ceremonin. Det är här jag lär mig prata.

Efter en tid, när jag lärt mig prata, jag vet inte hur lång tid det tar sig att lära sig prata, men efter en tid när jag lärt mig prata signalerar en knut i bröstet att jag har svårt att andas. Rummet är nu kvavt, det måste vara alla tända ljus. Jag vänder mig om och ser en port som jag förstår är en utgång. Det finns frisk luft på andra sidan porten, det är en utgång som leder ut. Jag vill lämna den här platsen och ta mig till nästa, jag vill gå ut. När jag rör mig vidare, framåt, ut, vet jag på en gång plötsligt vad jag gör. Jag kan ju prata nu, så jag vänder mig om till människan intill mig innan jag rör mig bortåt. Jag vet inte vem det är men jag viskar ändå, som om det är någon som undrar: Jag ska bara gå ut för att få lite frisk luft.

                                                                                                        CI:1e->

x.centrum.x

Annonser