logg måndag 25/3

av Fredrik Fyhr

Jag tror inte på åsiktsgemenskap, jag tror inte på den rätta läran

vill inte stå tillsammans med alla som tycker som jag och

förfasas över dom som avviker från den rätta läran

Irriteras av polarisering

Det finns inga lag,

inga färger,

ingen grupp att heja på,

vara del av,

skydda,

försvara

för dess räkning oavsett vad

Det finns inga fiender

allt stålblått eller rödögt

ser vattenkvarnar

Det finns ingen mark att försvara

mental eller fysisk

alla landskap

även ideologiska

är avgränsade och inramade

så att de formar illusionen av en värld

fastän det inte är en värld

utan ett landskap

skapat för en karta

det finns inga sådana världar

sådana världar finns det bara en av

en, denna

och

du är ensam, jag är ensam

det finns inget vi

vi är bara här allihop

i den

Finner glädje i upprördhet

Jag trivs med tanken på motstånd

att ge och få

Jag trivs med tanken på mångfald

politisk, kulturell, etc

Uppskattar skiljelinjen som separerar

teori från verklighet

Vill se världen upplyst och förklarad

de faktiska omständigheterna

de exakta lagarna och reglerna

hur gick det här till,

irl, please.

Vad ska vi göra åt det här?

Vilket då, menar du?

Det här det här som är, det här det viktiga!

Hur menar du viktigt?

Jag är alldeles övertygad om att det är det viktigaste!

Vem har sagt det?

Jesus

Führern

Bob Dylan

Valerie Solanas

Mao

Obama eller om det

var Reagan ändå

Ge mig världen

som den är: Svår

oformlig, kaotisk och myllrande

ogenomtränlig och

samtidigt tunn

tunnare än tunn

som bara luft

vardagliga av solljus eller skugga marinfärgade tegelväggar

Ge mig

människorna som de är

omöjliga att helt förstå

sanningarna som de är

omöjliga att helt räkna ut

Ge mig världen

svår och sann och här och nu

mellan dig och mig

tätt in på vår hud och

mellan våra ögonpar

och mellan oss alla här

Ge mig de ord du behagar yttra

läppar, tunga, mun

detta är människan

detta är ground zero

en ton, ett ord, du talar

-ground zero-

Ge mig världen ground zero

Ge mig världen as is

Världen,

inte fördunklad, stämplad med olika ord

som kan användas friskt och beroendeframkallande liksom tuggummi eller heorinsprutor

ord som landsförrädare och gubbslem

de obildades ord

de som älskar utropstecknen

(barn)

och blir rastlösa för den föregående meningen

om den blir för lång

(tonåring)

Hellre ord som kan kastas som stenar!

För stenar kan krossa glasrutor!

osv

destruktivitet, bara

förstås.

(vuxen?)

(vuxen?)

(vuxen?)

Det slår mig mitt i denna tankegång en separerat tanke av en okomplicerad natur, som jag inte är säker på men som nog är sann ändå… I det digitala myllret – eller vad det ska kallas, har fortfarande svårt att definiera det, som jag menar det; som jag ser det framför mig… I det digitala myllret har verkligheten – sic – blivit en alltmer abstrakt och avlägsen företeelse. Det är som att den försvinner allt längre bort… den krymper… som att vi till slut ska ingå i Videodromets löfte om det nya köttet, bara det att vi gör det uppkopplade med varandra i podder… som pod people… Jag ser det i människorna, deras liksom omedvetna okunskap, detta att tanken inte slagit en att man kan ta reda på något. Att verkligheten finns, att omständigheterna finns där som svamp i skogen. Ju mer teorins spindelväv kladdar på våra fingrar, desto friare går de korrupta människorna i verkligheten, de som är de verkliga spindlarna i nätet. Sken-teorier, teorier utan verkningsgrad, teorier utan agendan att göra något med verkligheten – sken-teorierna är det nya opiumet, de håller oss sysselsatta; klickandet och lajkandet är också en sken-teori. Något viktigt finns att läsa och lajka och skicka vidare. Vad är viktigt? Vi vet inte, det är någon annan som sysslar med det viktiga, vi nöjer oss med att påpeka att det viktiga är viktigt – ”Are these characters… auto-erotic?” – och spindlarna rusar fram över verklighetens ryggrad medan vi är upptagna med att kladda med nätet, och vi märker inte ens att vi sitter fast i detta nät, detta internät, ja där kanske vi har det, även internätet har en spindelhona som väntar på att äta våra hjärnor bara vi slutar sprattla och somnar in i vår nätvagga först – när började jag skriva ”vi”. När, i denna text, började jag känna mig närvarande i detta vi? I takt, kanske, med att mitt inre drev längre och längre in i texten, tangenterna, skärmen. I takt, kanske, med att verkligheten också för mig – fönstret till vänster om mig genom vilket solljus faller – gled allt längre bort i tunneln; fönstret visar inte längre verkligheten, ljuset ifrån det bara föreslår  en verklighet; verkligheten har blivit lite mindre påtaglig, lite mer av en fiktion. Säg mig mina kära pod peoples, har vi möjlighet att samlas i parken och dricka vin på en filt medan vårvärmen ännu står på – Visst vet vi väl värdet i en sådan gest, ännu?  Vin har ingen agenda. En solnedgång har ingen agenda. En sommarsolnedgång, att få sitta än en gång hela kvällen lång i en sommarsolnedgång. En sommarsolnedgång, en sommarsolnedgång; ska vi då än en gång få sjunga en sång om en sommarsolnedgång…?

……… ”Det finns tid till försoning innan dagen är förbi för jag tror jag tror på friheten jag lever i
och är det inte verklighet så drömmer jag” ……….

ska ba dop i dob bop

strukturer är tusentals ben i det skelett tillhörande

skibadibabop

den lax

skibadibadibabobidop

som är kultur

I’m the scatman!

mycket att bena ut där, antar jag

på gott och ont

Annonser