C I:1e

av Fredrik Fyhr

<-C I:1d

Frisk luft. Allting öppnar sig när jag kommer ut. Jag går bara ut för att få frisk luft. Men att vara utomhus är en överväldigande upplevelse; himlen är så blå där uppe – Klafs: Mina fötter tar ett obevakat steg rakt ner i lera, och kylan i luften anländer som om jag inte noterat den förrän nu.

Jag rör mig vidare i leran, för att vända mig om, för att se vart jag kommit ut ifrån. Omkring lervällingen står byggnaden i vilken jag nyss var. En gammal tegelbyggnad, med en gammal inskription ovanför ingången:

                             AKADEMISKT LÄROVERK.

Ovanför bokstäverna tornar sig ett klocktorn upp. Ovanför klocktornet finns den blå himlen… Jag är ute i världen.

Byggnadens röda, vita, grå under himlen som är pangblå. Det luktar luft och lera här ute i världen. Liv och rörelse här ute i världen, människor springer omkring. Jag kan inte riktigt tänka klart, för jag fryser och det pågår högljudda våldsamheter överallt; och blåsten, friska luften, den är så distraherande i mitt ansikte. Jag virrar lite, klafsar trögare i leran, tar långsamt klafsiga steg åt sidan, ser hur kyrkogården breder ut sig intill byggnaden; brett längs det kalla öppna, under det stora blå, kyrkogård i lervälling, sjunkna och nedfallna gravstenar, människor i leran.

Människorna som står knäböjda i kyrkogården har smuts i sina ansikten och hål i sina kläder. Många är arga, dom kastar små stenar på fönstren, dom ropar Arbete och försörjning!!!!! medan en stor hög av människor, längre bort i leran, kliver på varandra för att komma upp på toppen av en kulle. Där uppe på toppen av kullen är det grönt. Det är en liten grön plätt som knappt är synbar här nerifrån; högt där uppe lite grönt kvar. I svarta gyttjan sitter människor utspritt, på knä. Många sitter stilla, stilla så att det nästan ser ut som att dom växt upp ur gyttjan, som smutsblommor. Deras ansikten är grimaser av tårar. Dom vrålar.

Vad håller ni på med?! Minns ni inte att hela kullen var grön en gång! Det finns bara mer grönska att förstöra där uppe! Det finns inget grönt gräs längre! Vad håller ni på med?! VAD GÖR NI, VAD GÖR NI, VAD HÅLLER NI PÅ MED???!!!

Det verkar inte vara någon som hör. Hundratals människor krälar över varandra för att nå toppen. På håll ser det inte ens ut som människor, bara en stor klump som rör sig. Det ser ut som flytande gyttja rinner nerför hela kullen, men det är människor, människor som kryper uppåt. Alla täckta av grå lera, stånkar grymt, halkar på varandra, gyttjan slinker, dom greppar uppåt, sparkar neråt, pressar upp sina kroppar, trycker ner varandra. Jag kan inte se vilka människor längst ner som är under ytan och vilka som bara har sina ben långt ner i gyttjan. Det är bara gyttja, och under gyttjan människor.

Runt kyrkogården och leran finns stängsel, och längs stängslet står människor i skjortor och slipsar. Dom skriker på allting dom ser där inne, dom viftar med papper och sliter i sina hår. Dom skriker på varandra och dom skriker på den leriga kyrkogården och dom viftar med sina papper. Jag rör mig vidare genom myllret av människoröster. Vi har redan glömt allting som hänt förut hör jag någon förtvivlat ropa någonstans. Vi har redan glömt allting och nu kommer allt det där hända igen, en gång till. Jag förstår inte.

Vid min sida springer en människa fram. Hon har sett mig på håll och nu har hon sprungit fram till mig. Hon knackar mig på axeln och tittar lite förvirrat och oroat på mig. Hon är mjuk i ansiktet. Du förstår ingenting av det här, eller hur? säger hon. Jag förstår henne, jag har lärt mig prata. Nej säger jag. Jag förstår ingenting av det här. Du borde inte vara här, säger hon. Hon slänger en sjal över axeln och ser på mig studerande, försjunken i egna tankar, rör sin mun hoppfullt. Ler lite grann, ler lite grann och ser rädd ut. Lite hår blåser över hennes ena öga.

En annan människa springer fram till oss. Han har vit skjorta, slips och glasögon. Han tittar på mig och så tittar han på henne. Hans min är invaktande och överraskande, som ett: Vad är nu det här?

Kan vi behålla honom? säger hon med små tårar i ögonen. Han ser på mig och nickar. Dom skrattar: Hon har tårar i ögonen och han ler stolt. Han kramar om henne så att hon snurrar runt i luften. Så säger dom att dom älskar varandra. Därefter tar dom mig.

Du måste följa med nu säger han till mig och lägger handen på min axel. Vi kan inte stanna här. Du förstår sen. Världen är alldeles galen, men du kommer förstå allt det där sen.

Medan vi tar oss iväg ser jag inte hur vi går, vart vi åker eller på vilket sätt. En skylt pekar mot CENTRUM, men vi rör oss inte ditåt, vi rör oss åt ett annat håll. Jag vet inte vart, jag hinner inte se efter. Jag är så upptagen med att försöka förstå vad hon, hon kallar sig Honan, säger när hon pratar. Hon pratar så fort och så mycket och så viktigt och jag har ju precis lärt mig prata så jag förstår inte riktigt alltihop. Något som återkommer är ärlighet. Jag försöker snappa upp. Du måste vara sann. Och han, han kallar sig Hanen, talar högt om friheten. Den är det allra viktigaste. Du kan lyckas med vad du vill säger han. Du får göra vad du vill, du har alla rättigheter att följa din dröm.

Honan och Hanen förklarar att dom är ett par, och att får jag kalla dom för mamma och pappa om jag vill. Honan och Hanen såväl älskar som är kära i varandra. Dom är med varandra och om dom skulle vara med några andra skulle dom vara otrogna. Om det uppstår några komplikationer mellan Honan och Hanen så pratar dom om det. Om det uppstår några större komplikationer så tänker dom att dom tar det problemet när det kommer. Nu ska vi leva tillsammans allihop säger Honan och får en klapp på huvudet av Hanen. Dom rufsar mig i håret båda två. Jag undrar om vi är framme snart, och dom skrattar.

Honan och Hanen bor tillsammans i Honan och Hanens våning där en banderoll hänger över köksbordet där dom sitter varje morgon – ÄRLIGHET VARAR LÄNGST står det på den. När vi är framme så märker jag att det låter i lägenheten – det knakar hotfullt och bräckligt i alla hörn och kanter. Men Honan och Hanen verkar inte märka det. Jag frågar dom varför det knakar så. Dom bara ler med höjda ögonbryn och så skakar dom på huvudet. Dom vet minsann inte riktigt vad jag pratar om. Sen bestämmer dom sig för att jag inte kan leva med Honan och Hanen hela tiden eftersom dom inte kan ta hand om mig hela tiden, dom kan inte ens leva med varandra hela tiden säger dom även om dom alltså lever med varandra hela tiden. Jag förstår inte riktigt. Nej, just det säger Honan

                                                                                                        CI:1f->

x.centrum.x