logg tisdag 26/3

av Fredrik Fyhr

Berättelsen jag skriver på nu, som ytterst få har läst något av, vad handlar den egentligen om? Jag ställer frågan som intervjufråga till mig själv för det börjar bli läge att få viss klarhet. Får se vart det leder.

Jag har svårt att agera läsare på min egen text, men för mig känns det som att hjärtat i berättelsen är den fria viljan. Hur fungerar det egna ansvaret, hur faller skulden på en själv angående de val man gör i sitt liv, när vi lever i en värld där man kan skylla på samhällets strukturer eller på biologi. Eller på psykologi, sociologi, vart man kommer ifrån, ens bakgrund, ens släktträd, ens klass och eventuella klassresa.  Eller på politik. Om man läser tidningar idag, på nätet eller i pappersform, och även på forum, så uppstår en väldigt påtaglig bild av att det är viktigt att leva sitt liv i enlighet med politisk dogmatism och diverse politiska eller vedertaget moraliska regelverk. Då kan man säga: Det är inte jag som tycker, det är inte jag som väljer – jag gör bara vad som är ”rätt”. Men dom allra flesta människor har inte alls dom här sakerna i åtanke till vardags. De flesta människor upplever livet som väldigt kaotiskt, från stund till stund, men detta kaotiska tillstånd är något vi tar för givet. Man filosoferar eller diskuterar eller kommer med moraliska ståndpunkter när man ser på nyheter eller samtalar med vänner, vissa designerade tillfällen då dessa saker förväntas dyka upp eller kommer av sig självt, men till vardags är människor i allmänhet slumpmässiga och intuitiva. En människa kan, vid slutet av dagen, påstå att han eller hon lever utefter vissa alldeles specifika moraliska idéer, eller att man är som man är på grund av att ens föräldrar var som dom var, och att det bara ”är” så man ”är”, eller varför inte att man lever enligt en religiös tro som gör att man bygger sina beslut på det. Men, om den personen går tillbaka och funderar på dagen som just passerat, kommer denna se att man under dagens gång gjort flera brott mot alla dessa regler flera gånger. Idén om en enhetlig personlighet, att man är perfekt, är en illusion. Ett annat bra exempel är när någon är upprörda över något vi sagt eller gjort. Vi skyndar automatiskt till att försvara oss utan att ens förstå vad den andra menar. Vi måste utgå ifrån att vad vi än sagt och gjort har vi sagt och gjort för att det varit rätt. Men i verkligheten vet vi ofta inte varför vi säger eller gör saker. Levandet, till vardags, går för fort. Hur den fria viljan kan fungera som något ädelt och bra under alla dessa förutsättningar är väldigt intressant att spekulera i. Kan man ens säga att den finns?

De flesta debatter och meningsskiljaktigheter människor emellan kommer ifrån faktumet att den ena inte accepterar att den andra finns och inte håller med. Man börjar oftast bråka om något i en intuitiv impuls – det är en reaktion som är väldigt lokal. En person kanske säger: Jag hatar hundar. Och du kanske är hundägare och vill omedelbart säga ifrån till denna person. Därefter inleds en diskussion där de båda parterna inte ens vet vad de bråkar om; gnistan som slog liv i diskussionen kommer bara från ilskan i att bli motsagd. Den är rentav ett resultat av bara detta. Man upplever ett intrång eller rentav en attack, inte från ”den andra”, utan från det andra. Det som inte är en själv och som därför är hotfullt eller störande (det behöver inte alltid vara hur någon ser ut, alltså, utan snarare oftare vad en person säger eller antyder).

Diskussionen fortsätter på ett sådant sätt att de två parterna börjar prata om två olika saker – A säger att hundar är fula medan B säger att hundar inte är fula; det de egentligen menar är att A anklagar B för att ha dåligt omdöme medan B försvarar sitt omdöme (att anse hundar vara fina). Det roliga är att det de egentligen pratar om, i det allra yttersta, är samma sak. Bara det att det är något de inte själva vet om. Exemplet är lite för primitivt, men låt säga att de egentligen pratar om huruvida djur i allmänhet är viktiga eller inte viktiga för mänskligheten. A tycker inte det medan B tycker det.

Ett bättre exempel är de som anser att könsstrukturer är en myt medan de i samma andetag menar att ”manligt” och ”kvinnligt” är något ”bra”. Paradoxen här tycks uppenbar.

Det man egentligen bråkar om är frågan om vår kultur på ett övergripande plan är bra eller dålig. De allra flesta är överrens om att kultur är ett fenomen som existerar. A menar att könsstrukturer är en myt medan B menar att de är i allra högsta grad verkliga. Liksom i alla mer hopplösa diskussioner av ett sådant här slag så är inte A och B intresserade av varandras argument: De diskuterar, som i hund-exemplet, varandras omdöme. A tycker att B är dum i huvudet och potentiellt farlig för samhället som pratar om saker som inte kan bevisas i dagsljus medan B anser att A är indoktrinerad av sina egna strukturer och är för envis för att inse att han är en förlorad själ som lever helt fel; även B tycker att A innebär en fara för samhället (därav den hätska stämningen i en sådan diskussion).

Mer specifikt: A anser att ”strukturer” är en myt medan B anser att ”kulturer” är en myt. För att ta det till tredje ledet: Båda pratar om samma sak utan att veta vad det är.

Vad är strukturer och vad är kulturer? Om vi förenklat säger att strukturer är nätverk av beteendemönster som skapar normativitet – vad är denna normativitet? Vad leder strukturerna fram till? Och om vi lika förenklat säger att kultur är de ”naturliga” beteendemönster vi bär med oss, de gemensamma nämnare som format oss, lösa ord av samma slag etc – Vart har denna kultur kommit ifrån? Har den bara existerat som ett väsen vi ingår i? Är kulturen rentav en religiös tro?

Common sense föreslår att strukturerna är det skelett som bygger upp kulturen – för inget existerar utan DNA, en egen fotosyntes, ett eget mikrokosmos, sin egen logik, sina strukturer kort sagt. Det A och B bråkar om är alltså inte huruvida strukturer eller kulturer finns eller inte finns. Kulturen, den som är vår, finns och den är byggd på strukturer man antingen kan synliggöra eller ta för givet. Det A och B bråkar om är huruvida kulturen och strukturerna är bra så här, eller om dom inte är bra så här. Och vad är en sådan diskussion om inte den gamla vanliga: Konservatism mot socialism? Vänster mot höger? No shit! What else is new. Låter det som en besvikelse? Well det är, för att citera Dragnet, ”just the facts m’am, just the facts”.

Annonser