Roger Ebert 1942-2013

av Fredrik Fyhr

roger roger

Jag älskade Roger Ebert. När han dog var det efter elva år av en sköldskörtelcancer som drastiskt försämrat hans fysiska livskvalité och, bokstavligt talat, tagit hans röst. De sista åren av hans liv arbetade han i trots mot döden, och med hoppet och möjlighetsförmågan brinnandes starkare än hos många bättre lottade. Eberts död den fjärde april i år var inte förvånande. Men jag blev ändå överraskad. Som alltid när någon man älskar dör vill man inte att det ska vara sant. Man utgår, någonstans, från att det inte är möjligt fastän det är oundvikligt och självklart. För några dagar sedan läste jag Eberts senaste bloggkrönika och hans senaste recension. Jag visste inte att de var hans sista, och det känns fortfarande märkligt.

Roger Ebert var världens sista stora filmkritiker, verksam i Chicago på Chicago Sun-Times sedan 1967. Han var, och är, en gigantisk kultur- och mediepersonlighet i USA, inte bara som filmkritiker i TV sedan 1975 utan även som opinionsbildare (oftast för demokraternas partipolitik). Han var den första filmkritiker som vann Pulitzerpriset och gav under sitt liv ut ett flertal böcker. Ingen av dessa har översatts till svenska, och han är inte en känd person i Sverige för andra än cineaster och filmfans, men för några år sedan skrev jag en magisteruppsats i Filmvetenskap om honom på Lunds Universitet. Bland annat för att belysa det tråkiga i att det, med vissa undantag, inte finns någon stor filmkritik i lilla Sverige. Den filmkritiska kultur som finns i USA och i flera länder på den så kallade kontinenten, där filmkritik i stort sett är en journalistisk gren, känns nästan märklig i en svensk kontext. Finns det så mycket att skriva om film?

Ebert var det levande beviset. Hans samlade verk – 46 år av recensioner, krönikor, intervjuer, reportage, senare långa och välskrivna blogginlägg om politiska, moraliska eller filosofiska frågor – visar att man med något så till synes lättviktigt som film kan skapa ett författarskap som är viktigt för alla möjliga olika läsare. När han fick frågan om varför filmkritik var viktigt svarade han att ”filmkritik är viktigt för att film är viktigt. Om film inte var så viktigt så skulle inte filmkritik spela så stor roll. Men film är viktigt för att det är nittonhundratalets största uppfinning och den största av massans konstformer”.

Ebert blev i USA känd i TV, i synnerhet i det grundläggande recensionsprogrammet At the Movies där han recenserade film veckovis med parhästen Gene Siskel (som dog 1999). Det programmet gick i nästan trettio år, och är fortfarande en ofta imiterad milstolpe. Men det är främst som skribent och författare Ebert trollbundit sina läsare. Han hade en förmåga att skriva så passionerat och närgånget om en film, och med tankar och känslor som var så egna och personliga för honom, att man som läsare aldrig ville bli klar med en text av honom. Hans språk var virtuost, färgstarkt, intensivt, ofta omöjligt att inte reagera på. Hans recensioner kunde också se ut lite hur som helst till formen. En gång recenserade han en film med ett öppet brev, en annan gång i versmått och en tredje gång som en lustig historia. Han gick in på sidospår, fastande för detaljer, sågade eller hyllade ibland utan att man riktigt förstod varför. Han var alltid ärlig, subjektiv, emotionell: Det viktigaste för en kritiker, enligt Ebert, var att strunta i andras åsikter, strunta i trender och föreställningar om smak, och förklara vad du och bara du känt när du såg filmen.
Att sitta i Sverige och läsa Eberts kritik var alltid ett nöje av blasfemiska proportioner. Här skriver Ebert högt och lågt om sina egna tankar, känslor och erfarenheter – för en recension av Ebert innebar nästan alltid några doser av självbiografi samt en och annan anekdot – medan man i Sverige är van vid betydligt mer inslag av åsiktsdogmatism och trend-tyckande.

I Sverige är det ju så att en kritiker rätt sällan lägger fokus på sin egen, helt subjektiva, upplevelse. En recension i Sverige – på en film eller ibland en bok, och i synnerhet på musik – tenderar ju att bygga på retorik. Att kritikern argumenterar för en åsikt som vore den sanning, för att nu förklara för den som undrar hur något ligger till. Genom att retoriskt hänvisa till en idé om god smak, förklä det hela till sunt förnuft och antyda att det vore galenskap att inte hålla med, skapas mest trender för dagen för de trendkänsliga att bocka av. Det är som strukturer för popkultur, som skapar sig själva.

Den riktigt personliga upplevelsen finns sällan. De djupare frågorna som konsten kan ställa ställs nästan aldrig. Alla texter slås ner till menlösa påståenden, och nästan inget lämnas kvar hos läsaren att undra eller fråga eller spinna vidare på. Ebert kunde såga en film och samtidigt säga att den var väldigt bra – som han gjorde med Blue Velvet och Naked Lunch. Han kunde även ge höga betyg till The Fast and the Furious – Tokyo Drift för att han hade kul medan han såg den. Han utgick från att en läsare kunde förstå om filmen var något för den personen att se eller inte. Kritik var inte bara en fråga om konsumentupplysning. Poängen var att Ebert uttryckte vad han kände och på så sätt kunde han nå fram till läsarna och tillsammans delta i ett slags samtal om varför film är bra.

”Om du är ärlig mot din läsare” sa han en gång, ”så kan du ge en film en negativ recension och ändå övertyga läsaren om att just han eller hon skulle vilja gå och se filmen. Man kan inte bara såga den så att det låter som om ingen vettig människa kan ha någon som helst behållning av att se filmen. Du pratar inte om sanningen. Du säger inte: Så här är det. Du säger: Så här är det för mig. En recension ska förmedla vad du känner för filmen. Många kritiker verkar nästan skämmas för att erkänna att de haft någon reaktion alls. Om du skrattade – säg att du skrattade. Om du grät – säg att du grät. Men antyd inte att du på något sätt är en Olympiansk figur som sitter på en höjd och tittar roat på publikens patetiska små reaktioner. Du var en del av publiken. Recensionen ska förmedla vad du kände.”

Roger Ebert visste att inte bara film utan all konst existerat, sedan urminnes tider, för att människan ska ha en chans att förstå sin värld och sin verklighet, och tillsammans hitta ord, bilder, ljud och andra uttryck för att uttrycka sina känslor, sina liv. Film och musik är något även för kritiker att uppleva, inte förklara eller klassificera eller tro sig ha demaskerat. I en tid då recensioner innehåller mer politik än kulturanalys, mer konsumentupplysning än kulturkritik, mer ironiskt dösnack än allvarliga påståenden och mer popkulturella trendanalyser än personliga och originella tankar – i en sådan tid är det som mumma att läsa Eberts texter, såväl hans recensioner som hans samhällstexter. För de älskar det de skriver om, de är helt drivna av sina egna tankar och känslor och de visar ingen hänsyn till huruvida du håller med eller inte; men de hoppas du förstår.

För hundratusentals människor, i USA men också över hela världen, var Ebert en enormt betydelsefull figur som förändrade många unga skribenters liv. Jag själv hade inte suttit och skrivit den här texten om jag inte en gång i tiden snubblat över en av hans recensioner (tack Internet) som satte fingret på mina känslor på ett sådant sätt att jag nästan tyckte det var kusligt. (Det var, för övrigt, nyinspelningen av Motorsågsmassakern år 2003, som Ebert gav noll stjärnor).

Lika ofta har jag tyckt Ebert varit ute och cyklat. Jag är inte den enda. Men att ingen kan bli nöjd om alla söker medhåll måste man utgå ifrån. Allas åsikter, i synnerhet om något så subjektivt som film, är olika och inga analytiska argument i världen förändrar den grundläggande sanningen. Perceptionen är blind. Tolkningsföreträdet är demokratiskt. Det Ebert gjorde var att skriva om sina upplevelser så att man aldrig glömde dem. Att man inte höll med honom spelade ingen roll – sättet han tänkte på var alltid spännande att följa.

Jag kan se, för mitt inre öga, hur Ebert står utanför Chicagos äldsta biograf en sommarkväll år 1980 och betraktar köerna till Caligula och nästan gråter för deras skull – för han beskriver i sin recension med sådan litterär elegans hur han vill säga åt alla att vända om, gå hem, slösa inte bort denna vackra kväll med denna skitfilm.

På samma sätt kommer jag aldrig riktigt kunna tänka på Martin Scorsese utan att samtidigt minnas Eberts texter om denna av honom omhuldade regissör. De katolska teman som de delade. Sättet Ebert i sin recension av Scorseses Taxi Driver gjorde ett personporträtt av huvudpersonen Travis Bickle; nästan som en novell om honom, ensam i den hotfulla staden New York. Jag minns det som om filmen var baserad på Eberts recension och inte vice versa.

Tusentals recensioner finns att läsa på rogerebert.com. Flera originalavsnitt av Siskel & Ebert finns uppe på siskelandebert.org. Han var en arbetsnarkoman som skrev hundratals recensioner om året, så är det en film som fler än några hundra sett sedan 1967 så är risken stor att du där hittar en vacker, besynnerlig, dråplig eller bara mystisk utläggning om din favoritfilm.

Roger Ebert var inte bara en storartad skribent utan en klok människa, en tänkare som lämnade sin katolska uppfostran för den vetenskapligt orienterade existentialismen, en stor beundrare av Richard Dawkins och en människa som var lika förundrad över idén om religiös tro som han var över kvantfysikens teorier. Han var även en bokslukare, ständigt på jakt efter nya saker att fylla sitt huvud med, och sedan skriva om. Han var en nykter alkoholist. Han hade innan sin cancer gått ner ofantligt i vikt. Han var ensambarn. Han hade inga egna barn, men gifte sig vid femtio års ålder med afro-amerikanska advokaten Chaz Hammelsmith. Mycket i hans liv, och många av hans åsikter, retade den amerikanska högern överlag.

Men Ebert uttryckte alltid sina känslor rena: Han var glad, eller arg, eller sorgsen, oftast ödmjuk, lyhörd och snäll. Sällan ironisk. Aldrig pretentiös. Inte rädd för sin läsare. Och hur han än uttryckte alla sina känslor så tycktes han alltid uttrycka dem allihop samtidigt på en gång – en text av Ebert var alla dessa känslor, alla dessa intressen och passioner, ihop med hans livsupplevelser och spontana känslor för stunden, tvärsäkert formulerade i några hundra ord som ofta gick igenom läsarens själ som en svepande rush.

Vi är många som inte kommer se på film på samma sätt som förr. Vi är många nu som blivit orphans, för att citera Eberts kollega Jim Emerson på sin eminenta blogg ScannersVi är många, men för att hedra hans principer kan jag bara vända mig till mig själv: Jag älskade Roger Ebert, och gör det fortfarande. Han har lämnat efter sig ett stort hål och jag kommer känna av hans bortgång i resten av mitt liv.

*

Också på videosöndag.

Annonser