Min dröm om en riktig svensk kulturkritik (1/2)

av Fredrik Fyhr

crit

Jag har en fånig liten dröm. Den går ut på att svensk kulturjournalistik en dag, en vacker dag där långt borta i fjärran, ska få människor att tänka, ifrågasätta, engegera sig, bry sig om och på allvar bli intresserade av kultur. I min dröm så är varje kritiker sin egen tänkare, sin egen filosof eller bara ödmjuka tyckare. Där är varje krönika, varje recension, varje liten spalt, helt unik eller åtminstone originell. Och varje gång en människa klickar upp en text, eller öppnar upp en tidning, så möter den människan tankar och idéer som skiljer sig från varandra och som får just den personen att bli nyfiken, intresserad, ifrågasättande eller kanske rentav upprörd. Och, detta i synnerhet, det är ingen som anklagar den andre för att ha en annan uppfattning. Varje text säger: ”Så här tycker jag. Det är okej om du inte håller med mig, men jag hoppas du förstår hur jag tänker”.

Men det är förstås bara en dröm. När jag läste litteraturvetaren Krzysztof Baks extremt läsvärda artikel i DN 11/3, om hur ”svenska studenter har alla svar men inga frågor”, var det som att läsa frisk luft. Att humaniora-studerande människor i Sverige inte är intresserade av att delta i ett samtal om konst och kultur där konsten och kulturen i sig är självändamålet speglar min uppfattning också. Jag tror de i många fall inte ens insett att sådana samtal är möjliga. Man ska liksom inte sitta och prata om till exempel Strindberg utan att ”problematisera” hans antisemitism eller hans kvinnosyn. Gör man någonsin det, dock? Vad innebär det att ”problematisera” något? Är det okej att bara påpeka det? ”Detta ska vi komma ihåg: Strindberg var emot kvinnosaksfrågan”. Vet vi vad vi ens säger när vi säger så? Hur mycket av det vi lär oss på humaniora-institutioner är en verklig historisk kontext och hur mycket är bara ord och begrepp vi vet passar in i pusslet? Pusslet som bildar Det Rätta Sättet, det dekorum jag använder mig av för att passera utan att någon ifrågasätter mig. För gud förbjude att någon någonsin skulle ifrågasätta någonting.

Humaniora-undervisningen är förstås i symbios med kulturjournalistiken för det är humaniora-institutionerna som undervisar oss som skriver om kultur, försåvitt vi inte hittar andra källor som inspirerar eller utbildar oss. Och det är inte konstigt, därför, att en professor i litteraturvetenskap har mindre inflytande på kulturlivet i Sverige än vad en nykläckt bloggare för en kvällstidning har. Så länge allt bara handlar om att bekräfta en viss jargong och undvika alla verkliga problematiseringar, och så länge ingen faktiskt skriver vad som i ordets rätta bemärkelse är kritik, så länge allt bara är trendiga formuleringar som bekräftar sig själva och inte bidrar till något intellektuellt arbete för en läsare, så kommer en relativt okunnig bloggare utan originella tankar vara lika betydelsefull/lös som en beläst person som har förmågan att ifrågasätta.

Jag föreställer mig den svenska kultursvängen vara lite grann som societeten i Martin Scorseses underskattade kostymdrama Oskuldens tid (1993): ”De levde alla i en slags hireoglyfisk värld. Verkligheten var inget man pratade om, eller ens tänkte på, utan den representerades bara av en uppsättning godtyckliga symboler. Dessa symboler var alltid subtila, och just därför än mer betydelsefulla.” (Min översättning).

För att referera till Krzysztof Baks artikel: Här sitter vi som kulturskribenter med våra givna svar, och det hela går ju ut på att hävda dessa svar på ett smakfullt och väl genomtänkt sätt, och därmed signalera att man vet rätt – vad det nu är som är rätt, vad det nu är vi tror vi förstått – och det är när vi ser på varandra för att se om den andre godkänner oss som vi skapar och ständigt bekräftar, strukturerna. Vilka strukturer pratar jag om nu? Jo inte de kapitalistiska strukturerna, inte könsstrukturerna, utan konst och kultur-strukturerna, och i synnerhet de popkulturella strukturerna.

Ja men är det inte så, då? Handen på hjärtat? Är det som kritiker, eller ens bara vanlig kulturkonsument, okej att tycka något utan att läsa vad någon annan tycker? Är det inte så att det man i Sverige är allra mest bekant med är känslan av press: Vad är modernt, vad är god smak, vad gäller i år? Vad skriver kritikerna, för de tenderar att skriva samma sak, och vad vill de att jag ska tycka?

I flera år har jag nu, med vissa undantag, för det mesta läst såväl högkulturella som popkulturella texter från kontinentala källor. En svensk recension eller längre text har jag bara läst om någon tipsat mig om den. För det mesta läser jag engelsk och amerikansk film- litteratur och musik-kritik. Varför? Därför att den kontinentala kritiken är verklig kritik. Filmer och böcker recenseras utefter vad de innehåller, musik utefter hur den låter. Skribenter använder sina egna tankar och känslor och det hör till saken att läsaren kanske inte håller med. Det är bara i Sverige jag hittar denna typen av poserande kulturkritik som är så ängslig att den helst inte vill påstå något särskilt alls. Tänk om någon jag respekterar inte skulle hålla med. Tänk om mina egna argument skulle kunna användas mot mig. Tänk om jag var tvungen att stå för just mina åsikter.

Summerar man det som skrivs på kultursidor i svenska morgon- och kvällstidningar, samt kulturmagasin och dylikt, under en vecka så framgår snart bilden av en verkstad där ingenting skapas, olika texter som bildar en stor enhetlig åsiktsmaskin utan innehåll, en homogen ström av ord som alla ser likadana ut eller ett stort luftslott som inte ger en läsare någonting. Recensioner skrivs på böcker och filmer med retorik som undviker varje specifik åsikt eller idé på ett sådant sätt att läsaren lämnas helt alienerad från texten. Skivor stämplas i några meningar som om kritikern rättade ett gymnasieprov i svenska – den här skivan förstod uppgiften, den här skivan förstod inte uppgiften. Krönikörer skriver löst sammanhängande analyser av populärkulturella trender, inte sällan med valhänta faktafel och innehållslösa formuleringar, som på sin höjd tycks vilja bidra till politisk opinionsbildning. Det enda som är värre är de obligatoriska kommentarerna, där enstaka människor raljerar egocentrerat och är övertygade om att hela världen konspirerar mot just dem. Men jag är också övertygad om att färre ilskna kommentarer skulle uppstå om detta luddiga landskap av pseudo-kritik – där saker avhandlas utan att studeras, där analyser förs utan resonemang, där saker påstås fastän det aldrig går att hitta några argument – såg annorlunda ut.

Ja det är en fånig liten dröm jag har, om något så marginellt som kulturjournalistik – något som inte borde vara marginellt, något som borde vara centralt. Det är i konst och kultur som människan formulerar sina tankar, känslor, idéer och drömmar om vad världen är, vad den borde eller skulle kunna vara, och vad det innebär att vara människa. Film, till exempel, erbjuder världar som är ”mer verkliga än verkligheten”, för att citera Slavoj Zizek, eftersom vi i film får en bild av verkligheten, eller drömmen, som aldrig är densamma som världen runtomkring oss. Den nyligen bortgångna Roger Ebert, vars inflytande på mig var stort och vars död jag skrev om tidigare, talade också ofta om filmens förmåga att skapa samtal med människor, ge oss speglar och samtidigt lära oss känna empati och förståelse med varandra.

I min dröm så formulerar även kulturjournalister sina tankar, känslor, idéer, drömmar och föreställningar. De skriver om film, musik, litteratur, bildkonst, teater, dans och så vidare, på ett sådant sätt att man förstår vad just de fått för tankar och känslor. De skriver sina egna åsikter, och de formulerar dessa åsikter i argument de står för. De blir lästa av människor som respekterar åsikterna och inspireras till att själva söka upp konsten och kulturen. Och därefter kanske skriva ner sina egna tankar och känslor. I den här drömmen är kulturjournalistiken som ett enda stort ekosystem där alla förstår att konst och kultur är bra i sig. Där är inte debatter begränsade till några veckors spaltutrymme, utan där finns de i varje text. Där är varje författare en riktig kritiker, det vill säga en smärre filosof.  Och där, i denna dröm, som inte återfinns i verkligheten, är vi inte rädda. Varken för våra egna åsikter, andras åsikter eller för kulturen vi närmar oss.

I del två ska jag ta upp The Knifes senaste skiva, och det (o)kritiska bemötandet av den.

*

 

Gene Siskel och Roger Ebert diskuterar hur de ser på filmkritik. Ett bra exempel.

Annonser