The Knife och ett försök till kritik av popvärldens allsmäktiga ringledare (2/2)

av Fredrik Fyhr

kniv0

The Knife – syskonen Dreijer i t.ex mask

the knife

Syskonen Dreijer sans The Knife. Två vanliga människor. Kan vara bra att minnas.

*

Detta är en fortsättning på föregående text om kulturkritik i allmänhet. Jag skulle kunna fortsätta på en gång genom att nämna, som en ovidkommande prolog, att filmkritik i Sverige är synonymt med de öde länder som Mel Gibson strövar längsmed i Mad Max-filmerna. Enstaka individer och samhällsbyggen av intresse finns längs vägen. Men mest är det öken.

Men, det är nog allra värst ställt i popmusikens värld.

Nu är ju inte musik mitt huvudämne, och de flesta som skriver om musik vet mer än vad jag vet om genrer, subgenrer, musikhistoria och så vidare (eller så är de bättre på att namedroppa bandnamn, vilket ofta tycks passera som samma sak). Dessutom verkar det som att min grundläggande syn på vad musik överhuvudtaget är skiljer sig rätt fundamentalt från vad som verkar vara den gängse mallen. Musik ser jag som den mest mystiska och svårtillgängliga konstformen eftersom den är extremt subjektiv och ofta skapar tankar och känslor som man till sin natur är svåra att få ner i ord. Man möter musik i det sublima, i de känslor och bilder som omedelbart föds i en så fort man hör toner, eller texter som tycks tala till en på ett kännbart sätt. Sättet man vanligen upplever klassisk musik – som en inre resa, om man ursäktar klyschan – är vad mig beträffar det enda fruktbara sättet att lyssna på musik och det är även så jag lyssnar på popmusik. Därför ser jag det som ett fatalt missförstånd att tro att musikens uppgift är att vara modern eller på något sätt ”kontemporärt viktig”. Tvärtom, om man ska försöka bedöma musik kvalitativt så är tidlöshet ett bättre ideal. Det är inte popmusikens agenda att spegla sin samtid för det gör den ju till att börja med ändå. The Knife lika mycket som Sean Banan ”är” 2013. (Och nej, jag tror inte att något kan ”vara” ett år – hela föreställningen om att samtiden kan fångas i populärkultur tycker jag är en diffus illusion).

Men här är grejen: Jag tycker så. Och det är inget konstigt med att ha en åsikt – eller, det borde åtminstone inte innebära att man liksom sätter sig på tvären kontra en dogm bara för att man tycker vad man tycker. Det borde inte finnas en dogm utan, som jag skrev tidigare, i min drömvärld skriver vi ur hjärtat utan att ge efter för grupptryck och trender.

Jag har kommit fram till en formulering: Jag tror det finns en Indie-Gud. Det måste finnas en Indie-Gud, för annars skulle inte alla ständigt försöka tillfredsställa den. Liksom alla andra gudomliga väsen kan existensen av Indie-Guden inte bevisas. Ska man vara rationell är den troliga tanken att Indie-Guden inte finns. I vilket fall som helst är Indie-Guden, som alla gudar, osynlig och en varelse som de troende helt enkelt bara ”känner”. Exakt vad Indie-Guden vill är inte klart, för Indie-Gudens vägar äro outgrundliga. Så för att vara säkra så är undersåtarna till Indie-Guden noggranna med att offra så mycket de kan och likt exempelvis katolska kyrkan vara säkra på att godkänna eller inte godkänna i stort sett allt mellan himmel och jord. Är detta syndigt eller icke-syndigt att lyssna på?

Ibland verkar det dock, för de troende, som att Indie-Gudens existens bevisas. Ibland skickar nämligen Indie-Guden – vem skulle det annars vara? – himlabud ner till de stackars underdåniga undersåtarna. The Knife är nog det allra bästa exemplet. The Knife har anlänt från Indie-Gudens himmel, tagit den skepnad Indie-Guden vill att indie-undersåtarna ska ha och hur det än låter, och vad än Karin Dreijer i sina trance-liknande mantran väser så ska undersåtarna fascineras och älska det, knäböja och hylla. De är så tagna av härligheten att de knappt vet hur de ska formulera sig. Lovorden kommer med stapplande, diffusa formuleringar präglade av chockens trauma. Här finns något som bara måste vara Indie-Gudens vilja. Vad gör vi annars här allihop tillsammans på knä, dyrkandes?

Jag väljer en sådan liknelse eftersom Shaking the Habitual präglas så intensivt av sitt rituella sound att det blir omöjligt för mig att inte göra det. Mantran, jämrande läten, spartanska rytmer, det hela påminner lika mycket om stereotypa bilder av indianer som Carolas väckelsekonvent. Det kanske inte är så, men bilden kommer genast, att detta är en duo som vet att vad de än gör så kommer kritikerna gå ner på knä och ge dom samma auktoritet som hövdingar, ledare över bananrepubliker eller varför inte solgudar. De har kallats djärva, men det är tvärtom omöjligt för dom att utmana sig själva eftersom dom inte möter något kritiskt motstånd – ytterst sällan ens några ifrågasättningar. Eftersom det så tydligt är deras grej att vara isolerade från omvärlden kommer musiken alltid ifrån deras egen bubbla och den må kritisera eller spekulera i sin omvärld hur som helst, men den kan aldrig nå den eller påverka den för det ligger i duogruppens natur att på samma gång vara utestängda. Liksom Sara Martinsson skrev om Håkan Hellström i en bristfällig men något intressant text – att han måste göra sig själv till en underdog för att ”fungera” – måste The Knife göra sig oåtkomliga för att kunna kritisera sin samtid. För man kan ju inte kritisera något ”på riktigt”. Texterna är inspirerade, menar syskonen Dreijer, av protestsånger från 70-talet. Det är en deprimerande parallell att jämföra alstren i Shaking the Habitual med de sångerna; de var/är extroverta, högljudda, villiga att formulera problemen populistiskt, här och nu för alla. Trettio år senare formuleras de krypterade, för en minoritet att läsa av, bli fascinerade av och sedan glömma bort.

För att jag skulle skriva denna text har jag gått igenom skivan ett par gånger. Kontentan för min del är en skiva som blir mindre intressant ju fler gånger man hör den – kontra vad som verkar vara den gängse uppfattningen att den på något sätt ”växer”. Det är sant att den är väldigt överproducerad och jag antar att man därför kan engagera sig för varenda litet ljud i albumet om man nu tycker att ljuden i sig är viktiga och inte, som jag, ser dom som godtyckliga. I sin helhet är albumet formlöst, sporadiskt, och bara då och då känns det som att det man lyssnar på är något som har en verklig intention. Större delen av albumet låter improviserat, som experiment av stilen ”om vi prövar så här istället”. Albumet präglas, faktiskt, av samma carte blanche-problematik som mer klassiska och konventionella exempel som Axel Roses Chinese Democracy och Beatles vita album (som jag tycker är väldigt överskattat).

I stort sett varje spår består av ett beat i första hand. Uppå detta beat har man lagt myller av ljud längsmed ljudspåret, vilka går ihop lite sådär hipp som happ med varann, och emellanåt finns texter som också är sporadiska – ibland har de en poetisk idé som går fram, ibland är de bara som slöa blogginlägg. Det gör inte så mycket om man bara lyssnar på musiken eftersom texterna till 80 procent inte är möjliga att uttyda. Istället blir det ett slags ständigt pågående jämrande, till ofta väldigt primitivt dunkande och en massa sporadiskt oljud. Det behöver förstås inte vara dåligt. Jag tänker mig att om man bor i Stockholm och har detta i hörlurarna så kan man skapa en slags närvarande illusion av att man befinner sig inuti en suggestiv film och vad man än ser omkring sig – på tunnelbanan eller i trånga caféer, längsmed gatorna eller på en uteservering – blir det som en dystopisk metropolisk bild tagen ur Katsuhiro Ôtomos Akira (1988) till exempel.

Tillåt mig att göra som man gör när kvällstidningar recenserar Bruce Springsteen-konserter och betygsätta albumet låt för låt.

CD [sic] 1

A Tooth for An Eye 4/5 – Klonkiga bonka-bonka-rytmer och jämrande. Skapar en ganska suggestiv ljudbild, och med texter som ”Eyes, eyes, eyes, eyes” – eller om det nu är ”ice, ice ice ice” – skapas en obehaglig känsla av att man inte riktigt vet vad man lyssnar på, samt att en yxmördare ska komma och ha ihjäl en när som helst. Eller, ännu värre, att någon ska ta bort en från Facebook.

Full of Fire 2/5 – Dansrytmer och en massa oljud med obskyra, genusrelaterade mantran i texten. Fungerar nog om man är påverkad av något och står och hoppar i en mörk lokal med andra i samma tillstånd. Då kan man eventuellt också utropa ”Liberals giving me a nerve itch” och för några sekunder känna att man gör ett motstånd mot något. Texten är en rad plakat-påståenden som föreslår ideologi utan argument och att bara liberaler gör misstaget att tänka för länge, samt att det är onödigt att ha åsikter om något. Den slutar i ett öppet förslag (?) – ”Let’s talk about gender baby/let’s talk about you and me” – som mest fungerar som ett referentiellt skämt.

A Cherry on Top 1/5 – Diverse ljud, samt en slags barnramsa i slow motion.

Without You My Life Would Be Boring 2/5 – Mer ”klonka-bonka” och jämrande tjut. Dansrytmer ihop med medveten slakt på allt som är dansant. Kryptisk text.

Wrap Your Arms Around Me 3/5 – Mer konventionellt spår. Låter som Björk i Blade Runner-land, men har inget som direkt utmärker den från… tja, Blade Runner-soundtracket till exempel.

Old Dreams Waiting To Be Realised 2/5 – Nitton minuter av plink och plonk som blir en malande ljudmatta. Extremt banalt, och ”efter”, i jämförelse med hela 1900-talets utveckling av modern klassisk musik (jfr Hindemith, Ligeti, Cowell, John Adams, John Cage etc). Känns som en ouvertyr till abstrakt teaterföreställning i Berlin och fungerar nog som bakgrundsmusik medan man diskar på en regnig tisdag i oktober.

CD [sic] 2

Raging Lung 3/5 – En rätt fin sång, med en riktig text och en riktig melodi, saboterad av en underliggande ljudmatta av formlöst oljud, samt någon slags förvriden jazz-saxofon som fick mig att tänka på Ed Woods Night of the Ghouls. Pågår i fyra minuter för att naturligtvis förvandlas till ytterligare sex minuter av plink och plonk. Albumets ”Ha kakan och äta den”-moment.

Networking 2/5 – Instrumentalt blipp-blopp med starka Tyskarna från Lund-vibbar.

Stay Out Here 2/5 – Dubstep-ep-ep-ep-rytmer och ytterligare jämranden. Denna gång från båda Dreijerserna. Förmodligen för att få någon slags variation. Kryptisk text om att lägga en fot på en annan samt att Euron faller nuförtiden. Skapar en stämning av kärlek i apokalypsens tid, men inget stiger upp ur atmosfären. Pågår i sex minuter för att naturligtvis förvandlas till ytterligare fem minuter av plink och plonk. Någonstans kring de sista trettio sekunderna börjar någon sjunga ”a wap blup blööu”.

Fracking Fluid Injection 1/5 – Ytterligare nio minuter av sporadiska ljud. Eventuellt en audio-metaför för hydraulisk spräckning. En rätt verkningslös protest?

Ready to Lose 3/5 – Sista spåret är en av de fåtalet ”låtarna” på albumet. Som i Raging Lung är det en rätt bra låt och bättre än den eftersom texten och melodin fungerar i det musikaliska arrangemanget – som är, you guessed it, en massa blipp-blopp. Men den hopplösa ljudmattan är borta, så det finns äntligen lite luft i ljudbilden. Och man behöver inte nödvändigtvis dansa utan det hela blir mer en meditativ stund. Låten tycks handla om abort, men det finns förstås utrymme för tolkning.

*

Problemet jag har med The Knife är dock inte så mycket The Knife i sig – jag tycker dom är mediokra, big deal – utan det verkligt allvarliga är snarare det (o)kritiska bemötandet de får. Jag är mindre överraskad över att musiktidningar utomlands tycker om dom: Det hör liksom till saken att det skandinaviska per definition är exotiskt. Det är den enda förklaringen till varför exempelvis filmen Män som hatar kvinnor fick så bisarrt bra recensioner av amerikanska och brittiska kritiker, och samma logik finns i ”svensk indie”. Vissa undantag finns ju förstås, som Alexis Petridis på The Guardian som ger den tre av fem och omnämner skivan träffande som ”alternately utterly gripping and unbearably boring; incredibly bold and strangely flaccid, viscerally thrilling and hopelessly over-thought”.

Den mest besynnerliga svenska recension jag läst av Shaking the Habitual kom från Fredrik Strage – den finns att läsa bortom DN:s kinesiska mur, själv läste jag den i pappersformat för vem betalar för att få läsa skivrecensioner? – som skrev att han ”som liberal” borde vara förnärmad av skivan (jag kan minnas fel, har inte texten framför mig) eftersom den var som att bli ”örfilad av Aftonbladets chefsredaktion”. Ändå var han positiv till skivan. Texten förklarade inte riktigt varför – det var liksom bra för att det var The Knife. Fastän han tolkat skivan som  en protest mot hans syn på världen och hela hans livsstil, accepterade han skivan som… bättre än hans egna åsikter? Jag vet inte.

Här tyckte jag det blev märkligt. Strage erkänner ju implicit att han har invändningar. Varför skriver han inte om vad han själv tycker? Vad för tankar musiken faktiskt genererar hos honom? Om han upplever att det riktas till honom, har han inget svar? Det påminde lite grann om Jasenko Selimovic som ”knappast kunde skriva” vad han tyckte om REVA (mer än att det stod honom upp i halsen). Om nu Fredrik Strage är provocerad av skivan – eller om han åtminstone möter personligt motstånd av den, om den väcker känslor i honom… varför skriver han inte om dom känslorna? Varför liksom bara gå ner på knä och hylla skivan fastän han inte tycker om den? Varför vågar han inte svara skivan med sina egna tankar och känslor? Är inte det vad kritik går ut på?

Istället stämplar även han The Knife med stämpeln han känner sig manad, kanske tvingad, att stämpla på The Knife:  Naturligtvis Genialiskt, What The Others Said, Detta Är Idealet, Hell Indie-Guden Vår Frälsare. Det är skrivet av någon som inte vill röra om i ordningen, inte vill förändra strukturerna. Och han är bara ett exempel – om än ett väldigt viktigt exempel eftersom han (och Lokko, som kommer strax) tillhör swindiens största opinionsbildare.

Det är som att i pop-strukturerna, inom den popnormativa icke-kritiken, strävas det hela tiden efter att tillfredsställa pop-normen och regerandes över normen är The Knife. Varför? Dels för att de gör så pass ambitiös musik att kritiken, som den ser ut i dag, saknar redskap för att hantera den. Dels för att de helt enkelt har den rollen att fylla. Och kritiken, som den ser ut i dag, går ut på att bekräfta band och artister och se till att de fortsätter vara på den plats de anses höra hemma. (Vilket föranleder att man nu börjar viska om att Håkan Hellström varit okritiserad vit medelklassman för länge).

Andres Lokko ger Shaking the Habitual fyra av sex i SvD (jag har aldrig fattat det betygssystemet, men whatever) och vågar sig lite närmare en kritik av skivan, men istället för att gå rakt på sak så viker han undan och – precis som Strage – ger The Knife legitimitet och auktoritet över honom själv som kritiker. Förvirrad som av strålkastare försöker Lokko förklara hur sporadisk skivan är –  den innehåller alltifrån ögonblick av ”glimrande popmusik” till ”sydafrikansk shangaan-electro” (såklart, jag visste att det lät bekant!) – och antyder även implicit att det är rätt svårt att få grepp om duon, och svårt att riktigt känna deras exakta ambitioner, då ”de använder sin privilegierade bakgrund och uppväxt till att belysa allt från genusforskningens framsteg via klassfrågor till klimatförändringar och feminism”. Det saknas alltså en kausalitet mellan klass och innehåll – Arbetarklassen sjunger om arbetarklassen, medelklassen om medelklassen, överklassen om… ja, vad den nu än behagar sjunga om.

Strage och Lokko kommer fram till samma sak. Att The Knife är ”bra ändå”. Lokko formulerar dock, till skillnad från Strage, ett ordentligt argument till varför det är så: Det är musik som ”alltid vill något” detta, den ”strävar mot någonting som vi saknar, inte har uppnått eller håller på att eliminera” (återigen, det handlar om lite vad som helst) och ”det är just den här viljan och tron på att musik faktiskt besitter förmågan att förändra som gör ‘Shaking the habitual’ så speciell, The Knife vägrar att låta popmusik bli en kuliss, en bakgrund till valfri livsstil. Den är betydligt viktigare än så.”

Sista stycket: ”Gudarna ska veta att vi behöver The Knife mer än någonsin tidigare. Ingen annan – vare sig i det här landet eller någon annanstans – utmanar de konservativa maktstrukturerna omkring oss som just syskonen Dreijer. I synnerhet inte i popmusikens värld.”

Ja det låter ju fint och så. Men är inte detta en väldigt bekväm formulering? Finns det inte något fundamentalt passivt i den? Och talar den verkligen för vad som faktiskt finns i det här albumet? Jag är nämligen helt oense. Om något så är The Knifes musik en kuliss och en bakgrund till en högst valfri livsstil. Och jag tycker inte den vill något, och jag tycker inte att den vill ”förändra”, annat än i ett ständigt pågående kalejdoskopiskt mönster som aldrig definierar sig annat än i sin egen rundgång. Och, detta i synnerhet, vad utmanar The Knife egentligen?

I en ”intervju” på deras hemsida menar de att de vill komma bort från alla stämplar, alla bestämmelser, att de inte vill vara någonting (typ). De söker formulera och omfamna en intighet (och ”an indifference, oh indifference, an indefference would make” låter som en kärleksförklaring i Raging Lung). Är The Knife inte alltså ett konstnärligt introvert koncept? Är de inte, som till exempel opinionsbildare, fullständigt verkningslösa? Eftersom de inte för fram vare sig sig själva eller sina idéer i ljuset, eftersom ingenting utsagt betyder någonting, eftersom det inte finns något specifikt så blir alla socialistiska budskap totalt uddlösa och mest fashionabla coola uttryck. Politiken blir en del av konceptet, tryggt inbakat i något som, i sann neokapitalistisk anda faktiskt, kan konsumeras av målgruppen. Målgruppen, i detta fall, indie-publiken.

Skivan är ambitiös och kanske inte direkt dålig. Men det är i sin natur musik som inte vill vara något särskilt och som inte tjänar något direkt syfte. Det är musik som i sin ovilja att vara något specifikt inte blir något alls – eller vad som helst (vilket är samma sak). Och anledningen till att bandet därför hyllas är för att en så formlös och ängslig kritik som den svenska popkritiken kan lägga in vilka meningar som helst i den. Och eftersom alla urskiljbara hänvisningar i musiken går till godkända fenomen – klasskamp, miljöproblem, könsliberalism, onda företag – så finner ingen i sitt hjärta att kritisera det: De här sakerna är ju så viktiga, och bandet är ju så ambitiöst, att vi måste hylla det för vad för människor skulle vi vara annars? På så sätt kidnappar The Knifes musik dessa fenomen och domseticerar dom, gör att medelklassens barn tar ytterligare steg bort från Amnesty, Greenpeace och andra organisationer som faktiskt gör skillnad.

The Knife framför istället ett anti-etablissemang-skådespel som, naturligtvis, förutsätter etablissemanget och gör etablissemanget till det allrådande ändå – när The Knife hyllas så accepteras samtidigt orättvisorna; det enda som händer är att fienden blir tydligare, samtidigt som viljan till handling mattas av (i sann konsumistisk tradition). Och då finns det inte ens på kartan att ifrågasätta musiken. Att kritisera även The Knife utifrån musiken just de gör. De behöver inte stå under någon analytisk lupp. De är idealet, och bekräftandet av idealet, i en och samma enhet och liksom alla ideal strävar de efter status quo.

Vilket syns i kritiken. Den viker undan. Den undviker en kritisk agenda. Jag kan på sätt och vis förstå det. När man möter en vägg av ljud blir man nervös. Man vet inte om man har tolkat något rätt, kanske är avsikten något annat. Men man måste ändå stejka sina betts, anser jag, och satsa sin cred på att det man tycker, tänker, och känner för något räcker gott och väl. För det är värre med en artist som slipper undan verklig kritik. The Knife deltar i sin egen hype genom att inte ge svar, hålla sig i det fördolda, och den som aldrig svarar vinner alltid en debatt. The Knife kan inte göra en kalkon-skiva, eftersom ingen kritiker vågar sig på att kritisera en tyst vägg. Vi har att göra med en artist höjd över alla tvivel.

Okej, med det sagt, vad är just mitt problem med The Knife? Tja, problemet som, åtminstone för mig, är helt uppenbart är att The Knife skjuter sig själva i foten genom att försöka leverera samhällskritik på ett totalt obskyrt sätt. Det är egentligen helt okomplicerat och det känns om något som en klassisk medelklass-vill-vara-överklass-logik: Överklassen, utan erfarenhet av ”verkligheten”, gör konst om ”verkligheten” så att de som befinner sig i den ”verkligheten” blir hänförda. Det är som Olof Palmes klassresa, med det självklara undantaget att The Knife inte har något inflytande på landets läge. Efter att de liksom pliktskyldigt påpekar sina egna priviliegier fortsätter de dansa i sina ofta Varan-TV-liknande rollspel som om problemet var ur världen bara för att de hänvisat till det.

The Knife är experimentella, ja. De har konstnärliga ambitioner, uppenbarligen. Jag håller med Alexis Petridis om att skivan emellanåt har sina intressanta stunder. Det är ju nästan självsagt att en 100 minuter lång vägg av ljud måste lyckas här och var. Men The Knife är i sin natur odjärva. De utmanar inget annat än föreställningen om hur popmusik rent tekniskt brukar låta – och som protest gillade jag Lou Reeds Metallica-kompade album Lulu mer. Där lät det verkligen för jävligt och det var faktiskt ganska underbart att höra. Shaking the Habitual glömmer nästan aldrig sin underliggande funktion som dans-album och det finns inget självklart genialiskt i extramaterialet (texterna) om man inte väljer att se det så. Men det krävs en ganska underdånig lyssnare som har mer att ge skivan än vice versa. Innehållet i texterna levereras ju inte på något konsekvent sätt i musiken (inte minst eftersom man faktiskt inte hör vad som sjungs). Det är framlaborerad, överproducerad dansmusik med kryptiska formuleringar i texterna som ger denna överproducerade dansmusik en falsk air av angelägenhet, om man bemödar sig med att läsa texterna det vill säga – medan de gömmer sig inuti sitt koncept utan att någonsin ha förändrat eller, faktiskt ens försökt förändra, några av de strukturer de använder för att sälja sin image på. Det gör dom å andra sidan inte dåliga. Det mest alarmerande är sättet kritiker inte kan bemöta dom, tja, kritiskt.

PS.

Jag gillade Fever Ray

PS 2.

Jag vet att det finns ett par mer ljumna recensioner av Shaking the Habitual. Men dessa är för korta, mer av referat-slaget, och inte intellektuellt utvecklade. Vilket förstås är ett annat problem med kritik överhuvudtaget, att den får för lite utrymme och förväntas vara små textrutor av konsumentupplysning. Föremål för en annan text, skulle jag tro.

Annonser