C I:1f

av Fredrik Fyhr

<-CI:1e.

Hagen?

Nu går det alldeles för fort. Jag ramlar omkull. En smäll slår huvudet, det börjar blåsa pipande bubblor däri; så ett våldsamt bult, bult, bult, som gör att jag ligger kvar.

Ett par stövlar på marken vid mitt ansikte. Aha. Någon har slagit ner mig.

Smärtan stiger inuti huvudet: Det är som om någon skruvar upp den från en spak: Volym fyra, fem, sex, sju, åtta, smärta pulserar om och om igen i huvudet, bult för bult för bult, nio, tio, elva, tolv. Aaaaj aaaaj aaaaj säger jag och någon skrattar någonstans när jag börjar låta så.

Att resa sig upp men inte riktigt kunna. Att ligga kvar. Att kravla, titta uppåt. En figur där uppe. Stirrar på mig med sina händer runt sin midja. Väntar på mig?

Jag frågar varför han slog mig. Det gjorde ont.

Jag gör vad jag vill säger figuren i motljus.

Jag frågar vem han är. Han säger att han är Lill-Hanen. Han säger att han är Lill-Hanen och att jag är ingen alls. Jag är bara är en ny i Hagen. Vi kan inte vara kompisar för jag är ful.

Skräcken som följer är kall och smygande, men den blommar följsamt och naturligt, öppnar sina blad och visar sin fulla kropp, sitt kött: Att resa på sig jättefort, hjälp hjälp, måste rycka åt mig Honan och Hanen men dom har redan försvunnit. Dom vände om ögonblicket de lämnade av mig. Dom var angelägna om att vara någon annanstans, jag var inklämd i schemat, de hade bråttom. Nu väntar ingen vid grinden.

Att ängsligt stå och speja där, med händerna om grindstålet. Jag spejar och spejar. Men det finns ingen där. De har lämnat mig här ensam. Jag blir kvar i Hagen. Jag måste vända mig om, se mig omkring.

Det är ett stort fält fullt av spring. Himlen är så blå och solen är så stark. Inte kallt, här är det varmt. Vinden blåser men den blåser fint. Glada människor springer runt i skenet utan att det ser ut som att dom riktigt vet vad dom håller på med. Alla bara springer, runt, fram och tillbaka, hit, dit. Jag vet inte varför. Röster skriker glatt, hela tiden, åt allt. Alla ropar ord som inte betyder något särskilt, stjärnsmäll och pang-kaka. Allt som ropas försvinner så fort det ropats vad som nu ropats. Lapsi, molnpuss, dummerjöns. Många skrattar, andra gråter, i alla kläder fladdrar det en massa. Glitter i ögon. Alla springer runt och fladdrar. Lapsi molnpuss, traj laj lej. En rödhåring springer runt och ropar: Jag är glad! Jag är glad! Jag ler för jag är glad! och jag tar mina första steg fram, kittligt gräs under fötterna.

 Det står några skinande människor i klänningar vid en ormbunke. Dom rycker av bladen på blommorna. Dom är tre, jag är ensam, men jag vågar gå fram, fram dit där dom står.

Dom är väldigt söta, deras hår är väldigt rakt, och långt, och dom kisar lite på mig när jag närmar mig, lite grann som om jag är en sol.

Jag säger hej.

Dom säger hej hej.

Jag frågar vad dom gör.

Plockar bladen av blommorna, ser du väl.

Ja, säger jag, jag ser det men… Jag vill fråga varför men får inget svar. Istället säger dom: Du är ny, eller hur?

Jag säger att jag träffat Lill-Hanen, och han sa det. Är jag ful?

Inte så farligt säger dom.

Jag frågar vad dom heter.

Du kan kalla oss klänningarna bara, säger dom.

Jag frågar vem Lill-Hanen är.

Dom säger att han är den där apan som ingen känner men som alla har träffat. Alla träffar Lill-Hanen förr eller senare, och Lill-Hanen dyker upp lite när Lill-Hanen bestämmer sig för det. Oftast kommer Lill-Hanen in för att förstöra och ibland kan Lill-Hanen komma in och förstöra när det är som allra bäst. En av klänningarna säger att någon stor och vis en gång sagt att Lill-Hanen alltid kommer dyka upp och förstöra, hela resten av livet. Fast inte just den Lill-Hanen. Att det finns flera Lill-Hanar. Dom andra klänningarna tittar fascinerat på den klänningen, säger Skuuuuumt.

Jag pekar på klänningmänniskorna. Jag säger att dom har fina klänningar. Dom tittar på mig väldigt konstigt. Varför tycker du om klänningar? säger en av klänningarna.

Jag säger att dom är fina.

Men du är ju ingen klänning, säger en av klänningarna, du är ju en byxa.

Jag blir tyst, dom är tysta, vi står lite och svajar. Vaa säger jag. Vaa-aaa. Dom tittar lite på varandra och skrattar lite. När en skrattar börjar en annan skratta lite mer och till slut skrattar alla. Dom blir tysta, håller sig för skrattet istället, tittar på mig. Dom ler och svajar hemligt.

Vadå säger en. Är du ingen byxa eller?

Jag tittar på dom. Vadå byxa?

En av klänningarna tittar på dom andra, kanske en slags ledarklänning för det är hon som står i mitten och alltid tittar på dom andra först innan alla börjar titta på varandra. Sedan slutar dom le och svaja hemligt, som om det inte är roligt längre. Bara förbryllade nu, det blir surt och jobbigt, som att något måste göras för att reda ut allt.

Hon i mitten gör det, hon går fram till mig och tar tag om mig och plötsligt står jag mitt på Hagen med rumpan bar, för hon har dragit ner byxorna och klänningsmänniskorna tittar på mig.

Ja titta där! säger dom. Snopp säger dom. Snopp! Alldeles definitivt snopp.

Det blåser kallt på min rumpa.

Men snopp, hallå! Fattar du ingenting eller?

Jag drar upp mina byxor och ser mig hastigt omkring. Jaha mumlar jag och vill gråta, men jag vet inte varför. Det förstod jag inte.

Dom tittar alldeles storögt på mig, sen på varandra och så skrattar dom till, kvävt, deras näsor låter kronk. Dom exploderar nästan av fniss och så hoppar dom iväg, vidare i Hagen och börjar viska med alla andra som hoppar omkring… Han ”förstod” inte…

Jag bestämmer mig för att gå, jag bestämmer mig för att gå fort. Jag måste ut, vidare, framåt. Det är såhär jag lär mig att jag inte är någon klänning. Man kan höra hur det sprider sig. Ett skratt här, ett skratt där. Snart är det ganska många som skrattar åt mig där i Hagen. Snart är det väldigt många. Jag går iväg för att komma undan. Det börjar eka inuti, skratten runtomkring mig, överallt, åh nej. Ser mig omkring, vågar en liten glimt bara, finns det någon som inte skrattar? Ja, dom som bara tittar tysta. Alla som tittar hitåt, tittar på mig. Alla tittar! Titta ner, titta ner, måste gå framåt, ser mig inte omkring men dom verkar finnas över mig, snart är dom en skugga över gräset, och jag hittar inte ut till solen. Jag ser inte marken framför ögonen. Jag ser bara att dom tittar och jag hör bara att dom skrattar.

  –

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA

  –

Att titta ner i marken när alla skrattar. Att gå vidare medan alla tittar. Jag vill bara gå nu, kan bara gå, vill inte titta upp, eller prata, eller tänka, eller leva (kanske leva då). Jag tittar ner, ner, ner och går fram, fram, fram. Jag går tills jag inte vet hur mycket jag gått, jag går, går, går och jag märker nästan inte ens att inte alls lika många skrattar längre, att det liksom sjunker och försvinner. Att det redan var längesen. Jag kanske inte vill gråta längre. Jag märker att jag är jättehungrig. Något kniper tag inuti magen. Det låter mmbbrrr. Att vara vid liv. Att bara vara hungrig liksom.

Ching Ching. Ett Am-ackord med ett capo på fjärde bandet. Ching Ching Chingchingchingching chingching. Jag har redan stannat, nu vänder jag blicken åt sidan, upphör att stirra på mina fötter. Där borta står tre unga smala manspojkar, lutade mot en vägg. Väggen är bred, och längs den finns en spraygul slingrande text:

     HEJ PUBERTET!!!

Jag vet inte vad det betyder. Dom smala manspojkarna står i varsin snygg pose vid skylten och alla är klädda i svart. En har gitarr, en annan har en känga mot väggen och den tredje står på huk i mitten. Manspojken som är Gitarristen står längst till vänster med gitarren, han förklarar vad han spelar för manspojken längst till höger som sällan pratar utan mest bara nickar; han är Nickaren. Gitarristen säger A-moll med capo på fjärde till Nickaren som nickar till svars. Och sen F vid tredje chinget och G på dom två sista. Det är riffet, löjligt lätt. Manspojken i mitten sitter på huk, han är den allra smalaste, han är Smalasten, har huvudet vid Nickarens knäskål och han pekar på mig när han ser mig. Yo. Nickarens känga stampar lite i takt mot väggen.

Jag har redan gått en bit på vägen. Vänder mig om för en check: Alla andra i Hagen springer runt där borta, många skrattar fortfarande åt mig för det var ju så roligt det där med rumpan och snoppen, men dom hörs mindre för dom är där borta nu. Vi är äldre nu. Dom tre manspojkarna står alldeles stilla i solen, som pappfigurer av kött och läder. Jag går nyfiket fram. Jag säger hej. Dom nickar. Var inte rädd säger Smalasten. Vi har hört talat om ett ljus som aldrig ska slockna.

Gitarristen börjar spela på gitarren och sjunga med en röst som dånar falskt men intensivt:

I AM THE LONLIEST
I AM THE ANGRIEST

I AM THE FOOL WITH A HEART OF GOLD

WE HAVE OUR GOLDEN HEARTS

YOU’LL NEVER TEAR APART

WE WILL NEVER EVER UNFOLD

 

BEEECAAAUSE

MY DOG IS BETTER THAN YOUR CAT

MY DOG WILL EAT HER UP!

 

 Nickaren, som nickat som om han gillar det han hör fram tills nu, börjar vifta med sina händer.

Stopp, stopp, det blev ju för jävligt.

Gitarristen tittar förbryllat på honom. Vadå?

Asså, det började bra, men sen hela katt och hund-skiten, det är ju imbecillt.

Smalasten, eventuellt konflikträdd, börjar titta på sina skor. Jag står mest och tittar på. Gitarristen försöker spela igen, men momentet tycks borta.

Hmmm hmmar han.

 Här säger Smalasten och börjar peta på gitarren. Om du prövar att stämma om den lite….

Jag frågar vad dom håller på med egentligen.

Hmm hmmar Smalasten till svars. Inte lätt att förklara… säger han. Dom kallar oss svåra.

Men det är okej säger Nickaren plötsligt och en oväntad stämning uppstår, en längre tystnad…. Coolt säger Gitarristen till slut, Nickaren kan prata.

Medan dom fortsätter spela hör jag Lill-Hanen skratta någonstans, och jag förstår att han är på väg. Han skrattar fortfarande åt det där med rumpan och snoppen och att jag inte ”förstod”. Lill-Hanen får aldrig nog och han skrattar så att det verkligen hörs, utan att han själv vet om det, tänker, bryr sig. En massa slem och spott ramlar ut ur hans mun. Lill-Hanen kommer alltid och förstör. Jag kan höra hans skratt som muller bakom ryggen. Man vet när han närmar sig. Man känner tryckvågen.

Att vända sig om och se honom vandra fram. Han tittar inte ens på en men det är hit han ska och han skrattar oavbrutet, han skrattar rakt åt himlen och det gungar om hans axlar och när han kommer fram till en står han ett ögonblick på ett ben, tittar fortfarande upp i himlen med sin gapande skrattmun och så sparkar han tåfjutt med benmuskler och han sparkar rakt mellan benen utan att skrattet ändrar styrka eller varaktighet. Han gör det bara sådär i förbifarten, som om han inte hade något bättre för sig.

Sparken dunkar till kött, smäller till kön och skallrar lite i bäckenben. Kort sagt så gör det, som Lill-Hanen säger, jävla-fitt-och-cp-ont. Jag ligger på marken. Vrålar. En enda stor sprattlande nerv. Långsamt pågår sprattlet, fortsätter, pulserar, utan vidare…

Dundersmärtan förvandlas, långsamt, till en liten bultande smärttrumma och det sprattlar inte längre och jag vrålar inte utan kan säga aj… aj… aj… istället för [obeskrivligt]. Det är såhär jag verkligen, verkligen lär mig att jag inte är en klänning.

Jag sätter mig upp till slut, för jag kan inte stå, torkar tårar och snörvlar smärta. Det verkar som att alla i Hagen har slutat skratta nu. Ingen fnissar åt mig i smyg, alla tycks ha glömt, nyheten är över. Lill-Hanen har än en gång sparkat iväg allt skoj.

Dom tre långsmala manspojkarna står kvar i sitt solsken. Jag torkar mina tårar. Varför stod dom bara och såg på? Det gjorde ont.

Äh, säger dom. Vi är svåra. Vill du ha en cigg?

Smalasten i mitten drar upp och sträcker ner ett rött paket som klart och tydligt förklarar att RÖKNING DÖDAR.

Jag vet inte riktigt. Jag undrar vad dom menar. Gitarristen säger att Vi brukar säga att det som inte dödar, härdar. Smalasten säger Yeah. Vi är svåra och jag vet inte riktigt vad jag ska tro.

Jag hinner ändå inte komma fram till något; det ropar plötsligt en röst. En röst över hela Hagen som får allt att stanna upp och förändras….

                                                                                                        CI:1g->

x.centrum.x