Lysande spellistor: Nothing is Easy when Bad Winds Blow

av Fredrik Fyhr

a bad wind

Bill Ryder-Jones – A Bad Wind Blows in My Heart

För att inte helt framstå som en gnällspik brukar jag då och då vada igenom lite nya album för att förhoppningsfullt hitta något som faktiskt är bra – eller åtminstone agna ut en och annan bra låt som kan bli en playlist. Jag har alltid gillat playlists, jag kommer inte ifrån det; det är ett geek syndrome, men nu är det så. Jag misstänker att det är Absolute Music-barndomen som spökar. Förra året lyssnade jag dessutom inte på någon ny musik, nästan, så varför inte kompensera i år.

Without further ado: Nothing is Easy when Bad Winds Blow, min första playlist för sommaren 2013 (kommer det fler? Who can say). Liksom andra listor jag gjort fungerar den lika bra för seriös lyssning som den fungerar för säsongsbaserad bakgrundsmusik, i det här fallet sommartid. Man kan säga att den har tre passager. Somrigt pop och flum, följt av en mer ambient mellanakt och en mer gammal hederligt bredbent avrundning.

I

Marnie Stern – Nothing is Easy. Den demoniskt intensiva och bipolärt catchy Marnie Stern är en av mina kontemporära favoriter och hennes nya skiva har gått på repeat här.

Young Galaxy – In Fire. Suggestivt lunk som skapar bra nokturnala vibrationer.

No Joy – Prodigy. Det typ av klockspelsorienterade skostirrande, glatt trallande oväsen jag aldrig kommer tröttna på.

Miss Kittin – Silver Lake. Vet ej vem Miss Kittin är, men detta är en bra låt från en spännande skiva.

Fantasia – Side Effects of You. Kommersiell soulpop, tror jag, som når fram ändå.

Laura Marling – Master Hunter. Laura Marlings förrförra skiva I Speak Because I Can var en av mina favoriter 2010. Once I Was An Eagle, nya, är mer av en sporadisk lekstuga men såna här orädda passningar till Bob Dylan kan jag inte klaga på.

The Pastels – Check My Heart. Detta är en arketypiskt trevlig skottsk popsång från en rätt förbisedd gammal indieakt som hållit igång sedan 80-talet. Från deras första fullängdare sedan 1997.

Brazos – How the Ranks Was Won. Brazos var först lo-fi-enmansakten Martin Crane, nu en kvartett. Inte en spektakulär debutskiva, men jag har fastnat för den här old school-poplunkaren som får en att tänka på Television och delar av Sonic Youth.

Crystal Fighters – Wave. Mysig feel-good-pop som gör att jag föreställer mig sommarsolnedgångar i folkparker. Aldrig fel.

Alex Bleeker – See You on Sunday. Folk från New Jersey har rätta tänket, så är det bara. Alex Bleeker är inget undantag, och även om detta är lättviktigt så vittnar det om klassisk begåvning. Trallvänligheten är omisskännerlig.

Eisley – Currents. Texas-familjeakten Eisley imponerade med krossade hjärtan-skivan The Valley för några år sedan. Nya Currents är mindre självklar, men det glimmar om mycket, inte minst detta titelspår.

Sizzla – Look How Many Tears. Jag får vanligen spasmer av reaggae, men det här är rätt fett. Afficionados får gärna förklara varför.

Daft Punk – Contact.  Jag har aldrig upplevt att Daft Punk egentligen gjort musik och vad mig beträffar var jaha-upplevelsen vad gäller deras nya skiva lika stor som deras övriga. Men jag behöver ett entr’acte och det här har en viss stämning.

II

Junip – So Clear. Det var längesen jag hörde Jose Gonzalez. Ett fint återseende.

Tricky – Does It. Creepy men välfungerande apokalyps-och-nihilist-romantik.

Baths – Miasma Sky. Det här är så nära dubstep jag troligen kommer. Trots allt fult blipp-blopp är Will Wisenfelds (aka Baths) andra skiva Obsidian (har ej hört första) en emellanåt stämningsfull och underhållande skiva.

The Flaming Lips – You Are Alone. Jag älskar Flaming Lips; det är den korta versionen. Deras nya album The Terror, om terrorn i att lämnas ensam i ingentinglandskapet när man ungefär kommit över någon, är ett lika obeskrivligt lyckat konststycke som 2009 års bästa skiva Embryonic, om än inte snäppet vassare. Detta kan bara ses som ett playlist-vänligt smakprov.

Mount Kimbie – Home Recording. Mounkt Kimbie är en minglig duo som verkligen sysslar med hipster-musik men det finns något i tilltalet som fastnar. Växlingarna mot slutet, och det refrängish-aktiga som det mynnar ut i, är spännande.

Hooded Fang – Ode to Subterrania. Hooded Fang är ett av årets mest överraskande och lattjo indieakter, vad mig beträffar. Man kan lyssna på deras album Gravez och få lika mycket hemkänsla som knasiga överraskningar. Disharmonier som går ihop på något märkligt sätt ändå, och en attityd och känsla som inte går att ta miste på. Har upptäckt detta nyligen, kan tilläggas, så omdömet kan svänga hursomhelst.

Is Tropical – Dancing Anymore. Det här är årets första sommarplåga för min del. Självförvållad, ska erkännas. Det är, misstänker jag, musik med rätt otrendiga electro-klyschor men det är skickligt producerat och bygger upp ett fint swing.

When Saints Go Machine – Iodine. Danskt flum. Inte sagt som något negativt, dock.

Cecile McLorin Salvant – I Didnt Know What Time It Was. Man måste uppmuntra gammal klassisk jazz-vocal. Cécile McLorin Salvants Woman Child låter lika tidlöst som modern – ungefär vad Lisa Ekdahl alltid önskat att hon kunde få till, misstänker jag.

Cloud Boat – Lions On the Beach. OK, så nära jag kommer dubstep, den här gången menar jag det. Kom ihåg att jag gillar Flaming Lips. Dessa svävande toner – vad kan man vänta sig av ett band som heter Cloud Boat? – väver försiktigt in sina beats med postrock. Tasty.

III.

Pharmakon – Pitted. Hehe…

Kylesa – Unspoken. Alltså, sån här operatisk metal är inte vad jag vanligen lyssnar på men det här är en riktigt bra låt som påminner om allt mellan himmel och jord – det här börjar som Goblin, slänger in soundet av såna där hardcore-band jag inte vet vad dom heter, drar på vintage-Black Sabbath-sång och levererar allt med powerpop-energi. Extas!

Charlie Boyer and the Voyeurs – I Watch You. New York, 70-tal, glamrock, T-Rex, elorglar. Sån här sötma kommer aldrig surna.

John Fogerty – Train of Fools. Foggan har gjort en helt meningslös skiva med duetter av sina egna låtar, men den har två nya låtar varav denna Neil  Young-iska är den bästa. Män som sjunger om tåg funkar nästan alltid, för övrigt.

Black Star Riders – Bound For Glory. Lika originellt som smarrig hambrugare – detta låter som eftertexterna på en underhållande actionkomedi från 90-talet. Misa lajki.

Bill Ryder-Jones – A Bad Wind Blows in my Heart. Skivan med samma namn är en av de bästa jag hört än så länge i år. Vemodig, deprimerad, men byggd på fantastisk talang från The Corals gitarrist Bill Ryder-Jones.

Advertisements