41 svenska skivor 1/4

av Fredrik Fyhr

Jag har skrivit en text om Sonics lista över de 100 ”bästa” svenska albumen någonsin som eventuellt dyker upp på Devotion senare i veckan. Tills dess sysslar jag med en ackompanjerande lista över album jag tycker placerar sig på en sådan lista (som, föga förvånande, inte är med i Sonics lista).

41 skivor som är värdiga på en lista över de 100 bästa svenska skivorna någonsin, i alfabetisk ordning.

Del 1/4

01 taw ett slag för dig

Tomas Andersson Wij – Ett slag för dig (2000).

Efter den brådmogna men skickliga debuten Ebeneser skar Tomas Andersson Wij bort de tunga mattorna och vågade imitera sina hjältar fullt ut. Han släppte fram ett kyligt, nordiskt ljus och födde en perfekt sylvass lyrik som han inte riktigt överträffade i senare, förvisso fina, skivor. Albumet kan ses som en i melodier färglagd diktsamling, där färgerna växlar mellan det svala blå, det kvällsdunkla och svarta; varje spår har sin plats och sin särskilda poäng och albumet rymmer såväl denna artists talang för att skildra det närgånget psykologiska (Sannigen om dig) som den stora och allmängiltiga känslan av livet som passerar (Du skulle tagit det helt fel, även titelspåret) och även de religiösa funderingarna (Gör nånting vackert samt Där får jag andas ut, en ren väckelsesång) och mätningar på landets kropp med temperaturmätare från Folkhemmet (Landet vi föddes i). Det är ett luftigt sound över albumet, den låter som kalla eftermiddagar i mars, men det rymmer också alla tankar och funderingar som kan fara igenom ens huvud på en lång vårpromenad. Textraderna stannar kvar, innebörderna förändras, melodiernas enkelhet gör att de ekar i bakhuvudet när skivan är genomlyssnad. Fortfarande tretton år senare lyssnar jag på den ofta.

02 broberg letar efter mig själv

Robert Broberg – Jag letar efter mej själv (Robban Live At Hemma) (1972).

För yngre generationer är Robert Broberg mest känd som skojfrisk farbror som, eventuellt, hör till barndomen (om ens det). Desto färre känner till den unga killen osäker på sig själv och på vad som är värt något i 70-talets progg-Sverige. Eller den bipolärt diagnostiserade människan som hade svårt att kontrollera och förstå sina känslor i en redan svår tid i livet. Eller killen från Konstfack som alltid letade efter sätt att göra saker på roliga och oväntade sätt; som i denna helt fantastiska skiva, ”live at hemma”, det vill säga Broberg hemma i vardagsrummet omringad av en imaginär publik som han framför en LP lång show för. Häri ryms parodier på Folkhemmets mys-TV (Slå ett slag varje dag) och obscena kåtslag på Konsum (Snabbköpsbutiken) men också briljanta bekännelser (Tuff och gamängaktig) och flera sånger som sätter fingret på ett psyke som självömkar sig samtidigt som han är för stolt för att göra annat än att stå rakryggat, fortsätta röra på sig, leta vidare efter sig själv. Musikaliskt är det en experimentell resa genom ett laboratorium där visor avlöser bluestrudelutter och långa stycken modern jazz, men hela tiden håller Broberg den enhetliga tonen intakt genom en obegriplig envishet och uthållighet. Resan igenom albumet är i slutändan både underhållande och rolig, emellanåt chockerande i sitt utlämnande och besynnerligt gripande hela tiden, inte minst eftersom det inte riktigt liknar något annat. Jag letar efter mej själv är utan tvekan en av de mest okända pärlorna i svensk musikhistoria.

03 cruel town

Broder Daniel – Cruel Town (2003).

Det är lite av en smaksak vilka av Broder Daniels album man föredrar i ett sådant här sammanhang eftersom de skiljer sig från varandra lika markant som de går ihop med varandra. Det finns en styrka och unik integritet i naiviteten på debuten Saturday Night Engine, och den uppföljande, självbetitlade Broder Daniel är en i det närmaste helt perfekt popskiva. Forever, som oväntat nog var valet på Sonics lista, är en sån där ”bra för att den är ojämn och lite skev”-skiva som har kvalitéer i sin blödighet och sitt kajal-patos, trots att den lämnar åtminstone mig sugen på något mer.

        Men det är med Cruel Town som det här bandet exploderar in i evigheten – Det är inte bara det att det är bandets bästa skiva rent tekniskt (Henrik Berggrens texter är överlägset bättre än de varit tidigare, bandet är mer samspelt än någonsin och produktionen är djärvt blytung på ett sätt som skulle hota att göra BD gubbiga) – Det är det att bandet med stolta huvuden bär upp denna upprustning. Det är ingen konst att vara en outsider när man är tjugo – Men att vara det i medelåldern, när erfarenhet och besvikelser finns i rynkorna, kräver ett enormt mod och en känsla för sin egen sanning. Det har bara blivit klarare med åren att Cruel Town är ett mästerligt album, av ett band i sin absoluta och slutgiltiga, helt värdiga zenit vars svidande texter anländer i melodiska pansarvagnar som skjuter mot bröstkorgen. Att lyssna på skivan från början till slut är inte direkt enkelt. Från det inledande titelspåret, till andra spåret Shoreline, till tredje When We Were Winning och vi är alltså bara tre spår in. Det är som att vara till havs i en orkan, man måste hålla i sig för det har bara börjat. Stormen skriker överallt omkring oss och i de tunga vågorna gömmer sig döden.

04 sista föreställningen py bäckman

Py Bäckman – Sista föreställningen (1983).

En stor svensk popskiva. Py Bäckman rönjde popularitet på 80-talet med Raj Montana Band (se även Dan Hylander) men höll sina framgångar intakta på 90-talet som låtskrivarhjärnan bakom Nordman och Gabriellas sång i Kaj Pollaks Såsom i himmelen. Men, som hon sjunger i den ljuvliga skivan När mörkret faller (2006), ”Jag var fel, bara fel, och visst fan kan det reta en del”. Py Bäckman är en storartad svensk artist och förebild som genom att vara sig själv utan att anpassa sig efter tidens trender, genom att ständigt pendla mellan det kvinnliga och det okvinnliga, ändå lyckats få framgångar i skymundan genom såväl Grammis-vinnande sånger som nya bidrag till svenska psalmboken. Av alla hennes album är Sista föreställningen troligen det bästa, en 80-talsskiva som trots de tunga maskinerna i ljudbygget är märkligt elegant och fjäderlätt. Lyssna på hur inledande Flyg iväg smyger igång med sina förföriska syntslingor (detta tre år innan Madonnas True Blue) som om vi är på väg mot en osäker framtid. Mellan den låten och det avslutande titelspåret (som operatiskt skildrar Jordens undergång) ligger ett pärlband av pop-pärlor, inte minst den ultimata 80-talsdängan Jag lever och den fullständigt briljanta Till en vän, som tillintetgör ett manligt konstnärsego med ett par stenhårda och självklara ”ti-ti tarata”.

05 främling

Carola – Främling (1983).

Det är lönlöst att försöka se Främling som något annat än en svensk klassiker, det bäst säljande albumet i landet någonsin och lite grann som en motsvarighet till Michael Jacksons Thriller (med alla konnotationer du tänker på). Men det är lika lönlöst att försöka se albumet som något annat än en gnistrande och oerhört underhållande schlagerskiva. Förutom tidstypiska covers (på Anita Meyers Why Tell Me Why och Leo Sayers Paris Dies In the Morning) innehåller albumet titelspåret, Mickey, de fantastiska glamnumren Gloria, Benjamin och 14 maj (sammantaget är de som gjorda för en egen musikal). Lasse Holms arketypiskt professionella produktion hittar en perfekt symbios med sångerskans genuina oskuldsfullhet och resultatet är en totalt jämn skiva, lika barnslig och dansant som den är brådmogen och längtandes efter vuxenlivet. Det finns mycket känsla här, och emellanåt märker man dimensioner lika fascinerande som obehagliga. Hon var sjutton.

06 dahlgren ung och stolt

Eva Dahlgren – Ung och stolt (1987).

90-talsklassikern En blekt blondins hjärta platsade in på Sonics lista, och jag har inget emot det. I Eva Dahlgrens skivkatalog tycker jag dock mest om sjätte, sorglöst galna, skivan Ung och stolt där hon vänder ut och in på sig själv i ett ljudlandskap som blandar stora schlagerrefränger med knivskarp popelegans, bullrig rockgröt, folkmusiksflörtar och vad som bokstavligt talat känns som melodramatisk filmmusik. I sina första skivor trevade Dahlgren sig fram både musikaliskt och i lyriken, och i genombrottsskivan Ett fönster mot gatan (1984) var hon redan härdad och hade stark integritet. Det var en bra men spänd skiva, och det måste ha varit som en befrielse att få kasta in handfatet och spexa ut med Ung och stolt – i centrum av en musikalisk orkan står Eva Dahlgren som skivans magnet; den väldiga spretigheten hålls ihop av hennes persona, vilket gör henne lite grann till en Odysseus-nymf (inte en liknelse att skämmas för); hon framstår som rent överjävligt självlysande och levererar såväl fina ballader (Lämna mig inte här) som folkpopsblues (Älska mej) och de arketypiska Glenmark-poplåtarna (Allt för dej) samt inte minst flaggskeppet Jag klär av mig naken – En av de mest drabbande inledningarna i svensk albumhistoria.

07 ebba grön kärlek och uppror

Ebba Grön – Kärlek och uppror (1981).

Om det är sant, som Tony Ernst påstår i Sonic-listan, att Ebba Grön är ”Sveriges bästa och mest betydelsefulla band alla kategorier” så vore det konstigt om inte alla deras tre album var med på en sådan här lista. Och lika lite som man kan förneka betydelsen av We’re Only In It for the Drugs kan man förneka att Kärlek och uppror är den mest fulländade av Ebba Gröns album. Ett mästerligt rockalbum som serverar dängor med fulla ljudkroppar som tycks vilja brisera eftersom de, genialiskt nog, är instängda i en vers-refräng-vers-form som kräver en viss speldisciplin hos bandet, som i föregångaren levde ut sin barbariska och primitiva energi. Förutom den mer rakryggade, bredbenta och självsäkra utvecklingen i de klassiska numren (800 grader) finns tendeser till experimenterande med nya arrangemang (Slicka uppåt, sparka neråt) och uppriktig rocklyrik (Mental istid) som alla skulle prägla Thåströms vidare karriär. Men det som mest stannar kvar hos en efter Kärlek och uppror är de becksvarta förortsskildringarna som ramar in och genomgår albumet; alla som bott i Stockholm med pendelavstånd känner nattens hotfulla löften och de unga förortkidsens utsatthet i låtar som Hat & blod, Svart & Vitt, Stockholms pärlor och Mord i mina tankar. Detta är en skiva som låter som billig vodka, järnvägsstål, storstadens döda neonljus och flugorna som sitter fast i dess spindelnät.

08 lisa ekdahl med kroppen mot jorden

Lisa Ekdahl – Med kroppen mot jorden (1996).

Med den självbetitlade debuten och den enerverande men oemotståndliga singeln Vem vet slog Lisa Ekdahl igenom 1994 för att därefter aldrig riktigt vinna en tillfredsställande plats på den svenska musikkartan (annat än kommersiellt) utan snarare bli refererad till en ”kvinnlig Lars Winnerbäck”. Synd, med tanke på att hon alltid haft verkliga begåvningar. Mest av allt syns det i andra skivan Med kroppen mot jorden, en utsökt popskiva med en perfekt titel eftersom Ekdahl likt ett naturbarn befinner sig i en luftig och jordnära produktion med lätt mystiska övertoner – I fantastiska textrader som ”Himlen och jag/grät ikapp en regnig dag i april” binder hon ihop stora begrepp på ett lekfullt och elegant sätt och produktionen håller ständigt jämnt tempo och ger henne matchande rytmer och arrangemang i avsmittande nummer som Små onda djävlar och Ur askan i elden. Lisa Ekdahl lyckas här mer än i andra skivor släppa fram olika känslor och nyanser. Rösten låter uppriktigt lycklig, men också mångbottnad och tvetydig – Det finns en rädsla under den fridfullhet som präglar inledande Inte kan ödet vara så hårt och det finns en uppriktig ilska i den lika lekfulla Skäl att vara motvalls. Albumet liknar en sommardagbok från någon i ett nyligen uppblommat förhållande, och den tycks kapsla in en sådan situations såväl känslor av glädje som alla rädslor och förhagor inför framtiden. Det avslutande mantrat Att älska är större  kommer som en harmonisk solnedgång och får mig alltid att vilja luta mig tillbaka, trycka på repeat, och låta sommaren fortsätta. Om det så är februari.

09 nils erikson spår

Nils Erikson – Spår (1997).

Fortfarande sexton år senare är det som om tiden stått still. Nils Erikson låter lika ohotad av sin samtid då som nu – troligen eftersom inte tillräckligt många brydde sig om denna exceptionellt begåvade ynling som ville ha kött och blod mot Jakob Hellmans smarthet, vuxen mogenhet mot Kent och Broder Daniels pubertala skrål, lugn och ro mot Popsicles och Brainpools trallskrammel och mediterande, filosofiska och poetiska texter kontra det bredbenta i Lundell och Winnerbäck. Det finns tidstypiska etno-tendenser i produktionen (eller rättare sagt låter det som Peter Gabriel) men överlag är alla kompositionerna helt tidlösa; det eleganta folkarrangemanget i Och molnen seglar förbi, det förföriska pianot i Somliga tror på stenar och den djärva reaggae-flörten i När tiden vill som nästan gör Erikson till en föregångare till någon så otippad som Timbuktu. Det är ett fullblodigt album med en ljudbild ständigt dränkt i olika typer av musikaliska mattor som gör att Erikson ständigt kan hålla sig dunkel och gömma sig bakom texter som trots sin flummighet behåller en poetisk integritet. Erikson går aldrig så långt som ut till DiLeva-kitschen, utan stannar kvar på sina stenar vid stranden där han tycks finna inspiration från kluckandet, molnen på himlen och vadän han hör när vinden blåser i ansiktet. Detta är troligen en odödlig skiva.

10 franke

Franke – Optimismens hån (2008).

Det är som att hela det svenska 80-talets rockmusik kulminerar i Franke. Vi lever i så ängsliga tider att Optimismens hån möttes av kritiker som ryggade tillbaka, om än med sin beundran intakt, över den påstådda ilskan och underdog-vreden. För om något uttrycker känslor måste det ju vara vrede. Om något uttrycker svärta så måste det ju vara tal om att de där hotfulla samhällsrebellerna är i farten igen. Kommer de från Göteborg kanske de vill kasta sten, till och med. Av någon anledning var denna attityd – Franke hade den inte, men kritikerna tillskrev dem det – alltid viktigare än musiken som blev sekundär. Men spelar man Optimismens hån låter det som om himlarna faller ner. De bästa försvenskade Ian Curtismerna som någonsin skrivits ryms i nummer som Ensamhetens anlete samt adress och Allt som var mitt eget, men det finns också ren och skär popglitter (Ställs mot dig) och ljuvligt sällsamt, industriellt skrammel (Hisingen); alla new wave-influenser som så många liknande band försökt efterhärma men misslyckats med lyckas Franke samla i en perfekt enhet. Det är en lysande rockskiva som känns lika nyskapande som den känns bekant, som del av en tradition, med Imperiets svettlack, Lustans Lakejers flamboyans och Broder Daniels tendenser att skapa pisksnärtar av sina gitarrer. Ungefär som det bästa svenska postpunkbandet, fast tjugo år efter eran.

Annonser