41 svenska skivor 2/4

av Fredrik Fyhr

<- föregående post, 1/4

11 marie

Marie Fredriksson – Efter stormen (1987).

Ytterst få svenska album har gång på gång gett mig så många rysningar av sällsamt välbehag som Marie Fredrikssons mästerliga Efter stormen. Av 80-talets många skilsmässoskivor handlar denna om processen att komma över någon; från den intensiva men totalt futila drömmen om att få någon tillbaka, till att krascha ner i de verkliga insikterna, till att bränna någons bild och ta ett kliv vidare ut i världen som en självständig individ. Att Fredriksson just kommit ut ur relationen till Lasse Lindbom, som hon producerade albumet med och som dessutom var del av trion bakom Den vassa eggen, får ses som en besynnerlig tur. Det gör att albumet är något av en dubbelgångare, med samma typ av roman-liknande struktur; efter en intro-prolog kommer stolta, mustiga powerballaden Om du såg mej nu, varpå skivan fortsätter att flyta in i spår efter spår och vår berättelse fortsätter. Men medan Eggen är en Strindbergsk resa in och ut ur galenskap och svartsjuka är Efter stormen en mer jordnära och verklighetsförankrad terapi-session (det halvkitschiga omslaget säger mycket) där texterna alltid vill resonera med minnena och försöka hitta nya perspektiv. Musikaliskt är albumet utmattande, med en professionell produktion som ramar in känslor som Fredriksson (en av de mest passionerade och uppriktigt själfulla svenska sångarna genom tiderna) uttrycker med okrossbar inlevelse och passion. Temperamentet varierar i olika soulballader som Kärlekens skuld, Bara för en dag, Låt mej andas och Kaffe och tårar men i grunden hörs samma härdade, sönderbearbetade röst som varit igenom en del mödor vid det här laget. Detta är personligt. Och då har jag inte ens nämnt albumets stora popögonblick, som det klassiska titelspåret, ballader lika hemsökta (När vindarna vänt) som hoppfulla (Längtan). Marie Fredriksson är på många sätt en underskattad artist, inte minst är hennes röst bland de starkaste som sjungit på svenska, och detta är hennes mest fulländade verk som studioartist.

12 tigerkaka

Gunder Hägg – Tigerkaka (1969).

Detta är ljudet av proggrörelsens embryo, och hur det växer till ett fullvuxet spädbarn. Innan de hette Blå Tåget gjorde Gunder Hägg med debutalbumet Tigerkaka en skiva som fortfarande inte liknar mycket annat. Med enorm fantasi men med minimalistiska kompositioner lyckas varje spår bli något utöver det vanliga, vilket gör att Tigerkaka troligen är den mest mångsidiga och originella proggskivan som gjorts. Med fina texter, märklig ömhet och en korsning mellan snygga arrangemang och ren falsksång fungerar albumet i såväl vispoplåten Kära nån som i det efterföljande, molliga och vemodiga jazznumret I hajars djupa vatten, som i följande Ingenting mera blev sagt som mest består av höga vokaler och melodramatiska fioler och pianoplink. Detta är bara de första låtarna på albumet, som fortsätter med fylleskrål (Farbror Jakob), till synes improviserade visor (Jag tog bilen in till stan) och poplåtar byggda på medvetet barnsliga melodier (Aj Aj Aj). Hånandet av överklassen med salongsjazz (”Smoking, ska det vara smoking, tro…”) samt hånandet av kommersiell rock (inledande Teddy Bear Baby) fungerar även dem rent musikaliskt, vilket är paradoxalt eftersom hela Tigerkaka är skev och skramlig, medvetet ful och ibland rent omusikalisk. Till skillnad från många akter i den barbariska proggvågen är Tigerkaka lika intellektuellt sofistikerad som den är konstnärligt genomtänkt och ofta emotionellt kännbar. Det är ljudet av hur ett par intelligenta människor gör sig fåniga för att bevisa en poäng. Och den har fortfarande förmågan att gå en över huvudet och ändå bli kvar såväl i hjärnan som i hjärtat.

13 ted undringar

Ted Gärdestad – Undringar (1972).

Av orsaker som inte framgår i texten placerade Ted Gärdestad in sig på Sonic-listan (plats 45) med Ted (1973). Han var begåvad på melodier, Ted, och det framgår i praktiskt taget varje skiva han gjorde. Kanske omslaget, med gitarren över axeln, är hans snyggaste men om det är något album som sammanfattar honom som artist, som fungerar bäst som enhet och som dessutom innehåller den bästa uppsättningen låtar, är det fortfarande debutskivan Undringar, kompad av ABBA och Janne Schaffer. En av anledningarna till överlägsenheten i Undringar är att de lysande melodierna är tagna steget längre med dramatiska arrangemang (inledande Helena) och rytmer där Gärdestads tonläge blir mer desperat och brådmoget (latinskt influerade Så mycket bättre låter snubblade nära Håkan Hellström i dag). Men den främsta anledningen är att detta är albumet där Ted Gärdestad visar att han inte är någon glad och okrossbar kerub utan en filosofisk, känslig ung människa som är engagerad av att lösa de olösliga konflikter som finns mellan människor och vår jordbundenhet. Han önskar sig i slutändan bort, till en egen måne. Det är inte rättvist att prata om Gärdestads musik utan att innefatta tragedin i hans livsöde. På underskattade Äntligen på väg (1994), som kom att bli hans sista album, heter den sista sången I den stora sorgens famn. Och hans resa mot slutet började redan här, i hans första skiva, så tydligt, i Jag vill ha en egen måne, en sång som rymmer alla hans dimensioner och som drabbar en i bröstkorgen varje gång man hör den. Detta var en stor svensk artist, och Undringar var hans mest kompletta album.

14 zemya

Zemya Hamilton – Trollbunden (1993).

En aldrig påpekad överanvänd klyscha i svensk popjournalistik är påståendet att en viss musik är ”vuxen” eller musik ”för vuxna”. Men Zemya Hamiltons Trollbunden är verkligen i alla avseenden en popskiva för vuxna människor. Med sin breda 90-talsproduktion och sin lyssnarvänliga tendens att behaga á la ”easy listening” tycks den inte vid första lyssningen innehålla några större nyanser, men den stannar kvar i ens medvetande och åtminstone jag har återvänt till den i flera år. Hamilton har en röst värdig jämförelse med amerikanska västkustdivor, arrangemangen är skrytigt professionella och avancerade och lika ofta som Hamilton frammanar sällsam, bitterljuv ångest (”I natt ska jag dö/hur ska jag våga?”) ger hon upphov till fjäderlätt entusiasm och livslust (som Dröm och singeln Om vi aldrig skulle ses igen). Produktionen är en eklektisk blandning av influenser och referenser som hela tiden skapar en effektiv dimma över musiken; albumet låter lite grann som känslan man har alldeles innan man somnar och är på väg in i en dröm. Hela tiden håller de där jazzsaxofonerna en sövd, men Hamiltons eldiga röst håller en kvar i drömmen. Och hon sjunger textrader som man behöver några år på nacken för att uppskatta (”Om jag var din fru/bara jag, bara du/Ville du va/trogen mot mig alla mina dar/Jag minns hur du sa/att du ville bli av med ditt nuvarande liv”). Och som om en extra skrytsamt elegant hänvisning behövdes hinns det med, alldeles innan drömska avrudningen Vem, en cover på Barbro Hörbergs suggestiva November min vän. Från Gråt i gräset (se nedan).

15 louise

Louise Hoffsten – Genom eld och vatten (1988).

Som komplett kontrast mot föregående album finns inget direkt originellt med Louise Hoffstens debut Genom eld och vatten – det är en renodlad rockplatta, från början till slut. Men, för att parafrasera Per Bjurman, herrejävlar vad man ramlar av stolen redan på första låten. De återstående nio låtarna har liknande effekter. Inramningarna är klassiska men Hoffstens lika stenhårda som glasklara röst, parerat med den omisskännerliga Nisse Hellberg-produktionen som bankar liv såväl i de tunga ackorden som i de odödliga rockabilly-riffen, det ljuvliga sättet på vilket de melodiska verserna gå in i skrålande refrängerna. Genom eld och vatten låter på sätt och vis som den ultimata Wilmer X-skivan, och Hoffsten är ingrediensen som till någon mån fattades i storsäljaren Teknikens under (1987), Wilmer X första storbudgetproduktion, som trots många stora stunder inte utvecklade den där fullblodiga rock-kroppen från bandets första sex-sju album. Som en reinkarnerad rockgud står Louise Hoffsten i centrum av rykare som Ge upp, lägg av, Vad gör jag för fel, Kom min älskling och skrålvänliga Bara en lögn. De få lugna stunder i albumet då man får chansen att hämta andan suger Hoffsten fortfarande upp luften i hypnotiska blues- och rockcountry-nummer som På din väg ner, Högt pris och Man lever som man bör. Albumet låter som en utmattande krogrunda och om det någonsin gjorts en storartad och fulländad pubrockskiva i det här landet så är det Genom eld och vatten.

16 dan hylander

Dan Hylander – Om änglar o sjakaler (1984).

Dan Hylander, lika begåvad som pretentiös och lika ambitiös som brådmogen, var alltid en artist att älska eller inte älska. Med sina romantiska, litterära texter om ”vintrarna i Babylon” och ”skuggor i skymningen i sjakalernas natt” var han en arketypisk 80-talsartist, en singer-songwriter med extra allt. Men jag har alltid älskat honom av den elementära anledningen att han var en oerhört skicklig, perfektionistisk låtskrivare som skapade oerhörda stämningar och flera poplåtar som är odödliga. Fastän en lyssnare med hipster-tendenser skulle söka sig till andra skivan Döende oskuld (1978) som innehåller hans kanske bästa låt (Höst) och har ett påtagligt snyggt omslag, så är Om änglar o sjakaler hans mest fulländade och välgjorda album; det kom även att bli hans bäst säljande, innan andra halvan av 80-talet nötte ner hans popularitet tills han falnade ner i besynnerlig och totalt orättvis glömska. Här finns klassiska numren Svart kaffe och Skuggor i skymningen men också prunkande, dramatiska och extremt avsmittande lyckorus som Lycklig att leva, Liten syster, Främlingarnas ögon och ett par bokstavligt talat episka ballader (schlagerdoftande En dandys död, syntblippbloppiga Brunnen stad, ljuvliga vaggvisan Morgon måste vakna och den lika nakna som svulstiga kärleksbekännelsen Och allt jag rymmer) och en djärv cover av Lennons Across the Universe (Fjärran står hjulen stilla). Hylanders influenser sträckte sig alltid från amerikansk västkustpop till klassisk 50-och 60-talspop via de stora mystikerna (Gunnar Ekelöf, Herman Hesse) och i evig trots mot intellektuell smarthet och Ivan Pavlov (lyssna på Brinner än Calypso för den referensen). Att gå igenom Hylanders katalog är utmattande. Men den fantastiskt underhållande Om änglar o sjakaler är den skiva som bäst sammanfattar den.

17 kjell höglund tidens tecken

Kjell Höglund – Tidens tecken (1984).

Av alla doldisar i det svenska musiklivet är det svårt att hitta något mer övertydligt exempel än Kjell Höglund. Här har vi en genuint begåvad, totalt originell och hundra procent fascinerande artist som med sin knarriga röst från Jämtland, sina evigt esoteriska texter, sin verkliga självständighet som artist och sin tomte-liknande personlighet överlag framstår som den svenska motsvarigheten till Leonard Cohen – inte alls så cool och erotisk, men exakt lika exotisk och precis lika oplacerbar som självklar. Genom att parera och försöka utveckla progg-rörelsens alla dogmatiska idéer under 70-talet i sina första visalbum (utgivna för egen hand) hittade han hem på 80-talet i en rad album som alla innehåller bland de bästa stycken musikalisk lyrik som gjorts på svenska. Bäst, om jag måste välja, är romantiska Tidens tecken, med det underbara flaggskeppet Genesarets sjö men också jämförbart sensuella ballader (såväl den naiva, franskt ackompanjerade Lorelei som ensamma längtanssången Sicilliansk lidelse) som gör att hjärtat smälter. Genom att ständigt hålla sig på en halv meters avstånd från sina egna känslor skapar Höglund en klyfta i texterna och musiken som gör att man aldrig är säker på om han är hundra procent uppriktig eller på något sätt ironiskt finurlig. Det är musik som är lika kryptisk som den är mänsklig och allmängiltig, och Höglund övertygar ständigt lyssnarens känslor i såväl en totalt otippad julsång (!) som Anonym som en trummaskinsackompanjerad rocklåt som Bland skurkar helgon och vanligt folk med textrader som ”Bland skurkar helgon och vanligt folk/bland frälsta får och förtappade själar/spanar du skrämt från din fågelholk/som en vingklippt fisk utan gälar” med en crooner-kör från 50-talet i fade-out. På papperet tycks kombinationerna helt galna, men de låter helt självklara att lyssna på. Höglunds poetiska skärpa, trots sitt fundamentala quirk, förblir hypnotiskt att följa och sångerna längsmed Tidens tecken tenderar att smeka en medhårs med romantiska toner som passar honom otippat effektivt. När han checkar in på Hotell Intim, mot slutet av albumet, känner man sig likt honom ”mycket trött” men bilderna av det dansande kärleksparet där nere, Glenn Miller-musiken i rummet intill och de röda lyktorna som lyser vid porten når näthinnan. Kjell Höglund skapar en värld som man gärna befinner sig i. Jag vet ingen annan svensk artist som besitter samma magi.

18 gråt i gräset

Barbro Hörberg – Gråt i gräset (1975).

Innan hon gick bort i cancer, vid 43 års ålder, gjorde Barbro Hörberg skivan Gråt i gräset, hennes kanske enda riktigt fulländade och genomtänkta album, som album betraktat. Föregångarna – Musik rätt och snett, Med ögon känsliga för grönt och Gamla älskade barn – var mer av de tidstypiska samlingar sånger och ljudspår som förekom för artister som Hörberg; mer en TV-personlighet, känd från revyer och för sporadiska visor. Men Gråt i gräset vilar på ett helt annat allvar och en artistisk ambition där de tolv spåren är designade att gå ihop i varandra och utgöra ett album. Samtidigt bevarar Hörberg sin känsla för att växla sporadiskt mellan olika stämningar och stilar, ständigt med den knivskarpa förmågan att skildra det ambivalenta känslolivet. Äktenskapets motstridigheter och krävande, nästan plågsamma krav på ödmjukhet skildras lika effektivt i Det är ingens fel som en vardaglig crush på en bilmekaniker i den oemotståndliga Långe Bengt. Samtidigt finns det en svärta, mer påtaglig än i de tidigare albumen, som gör de redan skickligt skrivna balladerna på skivan oerhört gripande: Inledande titelspåret går hand i hand med November min vän, en mustig kärleksförklaring till hösten och friheten i att slappna av i sitt vemod, och I hans främmande famn, en nattlig romans som visar skräcken som kan vila i ett nattligt, sexuellt möte med en främling. Direkt otäckt blir det i Störst av allt är rädslan, en slags tonsatt novell om hur en grupp unga tjejer lurar och sadistiskt mobbar ut en utstött – det är sex svarta minuter som mynnar ut i raderna ”Det står ju i Bibeln att störst av allt är kärleken. Det tror inte jag. Jag tror att störst av allt är rädslan”. Insikten att Hörberg vid denna tid led av en dödlig sjukdom går inte att skaka ifrån sig och det ger Gråt i gräset ännu en mörk, oförglömlig dimension. Och jag vet inte om den insiktsfulla och till synes glada balladen Håll alla dörrar öppna klingar ut hoppfullt eller bara ännu sorgligare; man hör på Hörberg att hon ler när hon sjunger ”Håll alla dörrar öppna/för nyfiken vill jag inte dö”. Efter Gråt i gräset gav hon ut en sista barnskiva, hon hade gjort en tidigare, med sagor. Det var tidigt år 1976. Året hon dog, i april månad. Alla hennes skivor är värda att äga, men Gråt i gräset är den som stannar kvar i bröstkorgen som en sten, lika vacker som den är svart.

19 magnus johansson 1990

Magnus Johansson – Magnus Johansson (1990).

Denna underbara skiva. Medan Jakob Hellmans …Och stora havet är albumet som tycks vara ”the end all be all” av svensk singer-songwriter från denna era har alla andra fallit i skymundan. Mest orättfärdigt bortglömd är Magnus Johansson, vars mästerliga debutalbum är en tidlös och helt förkrossande samling rockpoesi lika pojkaktig som mogen. Personligen har jag aldrig riktigt fastnat för Hellman, som föranleder den liksom lite för godtyckliga och karaktärslösa Lars Winnerbäck-lyriken som inte verkar ha en tydlig avsändare eller agenda; i Magnus Johanssons debut (jag skulle säga att den är värd en topp 10-placering) finns en artist som skriver djupt personliga texter och blottar hjärtat för lyssnaren, ignorerar ironi och smart produktion och använder sig av ett band som får saker att fungera genom sin tajthet, sin spelglädje och sin emellanåt Bellmanska livslust. Det finns inte en enda låt på skivan som inte dundrar rakt in i hjärtat på ett helt egenartat sätt; Johansson växlar mellan tunga barndomsskildringar som ännu gör ont (Martin har en cykel, Slaktarens dotter och den oerhörda Pappa är en flygkapten) och det fjärderlätt, naivistiskt romantika (Vakna nu Anneli kan spelas på repeat tills öronen trillar av och Får jag se dej ikväll är en ballad som gör en sugen på vin på ett tak i soluppgången varje gång man hör den) till det knivskarpt vemodiga (Kom dansa med mej, Du skulle ha gett honom allt) och det rent brunstiga; inledande kärlekssången Till himmelen kommer som en hejdundrande bomb med rader som ”Han bor i huset intill/två trappor upp/och två trappor upp är det högsta han vet/så han kommer aldrig att ta henne med/till himmelen”. Det finns en passion och blod i Johanssons röst som skapar en hjärtskärande kontrast till psyket bakom texterna; till hälften kvar i barndomen och tonåren står författaren, för liten för att nå in i vuxenlivet men för gammal för att helt kunna stanna kvar i sina känslor och sina egna drömlandskap, och det gör verkligen albumet till ett porträtt av konstnären som ung. Dessutom är det den perfekta singer-songwriter-skivan som anammar det direkt emotionella från Lundell samtidigt som han blottar en barnslighet och en ödmjukhet som på pricken föranleder Håkan Hellström, den realistiska psykologin i Tomas Andersson Wij och det dansanta i låt säga Moneybrother. Varenda svensk singer-songwriter som stått eller kommer att stå och blött på en scen i Sverige möts i den här skivan, och det är lätt att tappa orden att förklara den med. Det räcker med att bara spela skivan. Den är svår att stänga av.

20 historier från en väg

Kajsa & Malena – Historier från en väg (1986).

När Tant Strul upplöstes är det lätt att föreställa sig att Kajsa Grytt och Malena Jönsson befann sig i ett ingenmansland, lika vemodigt som inspirerande. Närmare trettio år, när punkådran blivit mindre självklar och en vuxen sensibilitet uppstått, då kommer album som Historier från en väg, en lysande samling sånger som känns som framförda live på ett nattcafé i en avkrok i en storstad under en bro som inte borde finnas i Sverige men som ändå kanske kan anas i en reva till en parallell dimension. Mer sakligt: Historier från en väg är tolv exceptionellt välskrivna och emellanåt andetagande starka sånger som blandar den sorgligaste jazzen med vagt melodramatiska stråkar som aldrig gör att något blir smetigt. Egentligen är det den perfekta utvecklingen, från Tant Struls vackert trasiga deubt till den utsvällda och det mer fullkroppsliga popalbumet Amason (1983) till Historier från en väg, i min bok Kajsa Grytts allra starkaste och mest fulländande stund, en hybrid av jazzballader, popmelodier och svärtan i Tant Struls första album. Att försöka förklara styrkan i sånger som hudlösa Brev från ett torg, den dödsförföriska Take This Waltz-besläktade José eller Vänd dig bort, en av de starkaste ballader som någonsin – ja, någonsin – skrivits på svenska. Så finns även lysande, Ika i rutan-burleska nummer som Låt oss gå en sväng, en sång som låter som den där sången som Carl Johan Vallgren och Lars Demian alltid försökt skriva men aldrig lyckats få till; det krävs en sångskrivare av Kajsa Grytts kaliber för att få till den rätta rytmen, den rätta ojämnheten, den exakt skruvade fulheten och förstås obetalbara rader som ”Kom luder och kom sjömän/sitt ner vid mitt bord/och sjung en sång om himmelen vi inte alls förstod/den platsen som jag kommer från är full av trasigt kött/men där även skratt som här och blod är alltid rött.” Historier från en väg är ett klassiskt album, och såväl kompositionerna som produktionen som Grytts odödliga röst gör att den kan eka ut ur ett ljudsystem i evigheter. I synnerhet, kan man anta, på en söndag där man ”vill ligga kvar i sängen/i ett rum fullt av sol/och tänka nånting utan mening alls” i avslutande Lugn och ro, en av de bästa söndagssånger som gjorts på svenska.

Annonser