C I:1g

av Fredrik Fyhr

<-C I:1f

Samling!

Rösten ropar högt, så att alla kan höra. Ho hooo ropar den. Samling, samling, samling. Dom tre manspojkarna tycker inte om när dom hör det ordet. Samling! Dom reser sig ängsligt och rastlöst, söker med blicken åt andra håll.

 Samling!

Samma blick alla tre. Den blicken är inte så svår. Jag vänder mig om för att titta på vad dom tittar på och över fältet ser jag alla i Hagen, hur de stannat upp, hur de står stilla nu precis som vi. Himlen är så blå och solen så skinig och allt har stannat som en klocka nu i Hagen. Ingen hoppar eller springer eller låter längre. Det är samling nu.

Samling!

Ljum vind fladdrar hår på stilla skallar. Ordning och reda ropar någon annan. Samling, återigen, ett mindre rop i förbifarten när ordning och reda konstaterats.

Över fältet har man radat upp rader; rader av saker och ting. Det är säkert hundra rader, eller ännu fler, med tusentals saker och ting. Raderna går åt olika håll, i raka färgglada linjer över gräset. Små föremål i olika färger, fyrkanter och små bollar, plastapor och porslinskatter, allt möjligt.

Alla i Hagen ställer sig framför varsin rad av ting.

Jag ställer mig vid manspojkarna, vars blickar stelnat.

Vad händer nu? säger jag.

Det är nu vi rättar oss i ledet säger manspojkarna.

Någon blåser i en visselpipa och alla i Hagen börjar följa spår. Alla rör sig lydigt längsmed varsin rad ting. Man måste titta ner på tingen medan man följer sitt alldeles egna spår av saker och ting. Klänningarna går fint med raka ryggar och händerna bakom ryggen, rödhåringen nynnar fortfarande tyst för sig själv: Jag är glad… Till och med Lill-Hanen är med och följer en rad ting, fast lite motvilligt och gungande sådär. Raderna ringlar och alla följer efter.

Ska vi också rätta oss i ledet?

Manspojkarna svarar inte. Dom är stela och tysta, dom skruvar på sig, ser alldeles gråtiga ut, som en kramp, som om något inuti dom vill ut ur bröstet.

Så-så ropar rösten rappt igen… Ordning och reda ropar han, Ordningsmannen. Han traskar hitåt, raskt och angeläget; vi har ju inte börjat röra på oss än.

 Ordningsmannen har halvt stängda ögon och ett brett leende. Beige kostym och en stor, bred slips. Ordningsmannen luktar herrparfym och säger Mmmmeheh heh heh. Jajja, jajja, jajja. Såja såja. Jajja, jajja. Ordningsmannen visar vägen, hans breda hand platt mot ryggen, ett lätt tryck och dom tre manspojkarna kniper ihop sina mjuka läppar och går mot dom andra i Hagen för att följa spår. Jag följer efter. Jag vill inte bli kvar ensam.

Ingen säger något medan vi går. Jag märker att Ordningsmannen går bort till ett bord där det står en massa andra människor, myndiga, några i kostymer men också några i shorts och solglasögon. Dom dricker kaffe ur små vita plastmuggar och pratar med varandra, många har en hand i en ficka och gungar lite, det skrattas då och då, pö om pö. Jag kan höra där bortifrån en historia berättas, en gammal vits som handlar om något som hände innan Ordningsmannen och hans arbetskamrater ens var röda munkar. Jag ser att Blomtant står där också, hon ler och knakar, gungar fram och tillbaka med en stor termos i famnen, hon håller den som ett spädbarn.

Jag fortsätter gå. Tittar på saker och ting framför mina ögon där nere, saker och ting jag ska följa efter. Det jag har i min rad är mina saker – min egna rad är min alldeles egna linje, min att följa. Det är ett startkapital, hör jag någon förklara. Det är här jag ska rätta mig i ledet; jag tittar ner på marken; föremålen som är mina: En burk. En påse flörtkulor. En gul plastanka. Den där vill jag ha! hör jag någon säga någonstans. Den är så röd och fin. Och så är det någon som säger Men den där vill jag också ha! och så säger någon Mmmm, men den är min nu, den är i min rad faktiskt och så är det någon som säger Men om du får allt jag har så kan väl jag få den? och så säger någon Det skulle ju göra dig alldeles ruinerad och så är det någon som säger Nä, det går bra nu och så säger någon Jaså? och så säger någon Jodå, har fått fast tjänst nu upp i ledningen, om bara högsta hönset pallar av nån gång så kommer jag nog se bra ut som efterträdare och så säger någon Trevligt, trevligt. Ja själv går det ganska bra också, under omständigheterna. Min psykolog säger att jag gör framsteg, och dessutom har jag fått ett lovande sommarjobb som kan bli något mer, sociala kunskaper och bra hållning krävs, i skolan är jag en stjärna och så har jag lite saker vid sidan om också.

Att titta på marken och se föremålen gå förbi.

01 nalleEn nallebjörn.

02 dockaEn docka.

03 trollLerfigurer med ansikten, mossa som hår.

04 ikEtt papper; ”Enligt våra noteringar är nedanstående belopp ännu ej betalt”.

05 dockhusEtt trasigt dockhus.

05 muggEtt lerigt plastglas som gått sönder.

06 ukSmutsiga trosor och kalsonger.

07 pillTabletter i olika färger.

08 gsEtt par sneda glasögon som det står L’acome på.

09 kvEn bussbiljett och en flygbiljett och en massa små tunna lappar med siffror på.

10 badgeEn liten hård bricka i en kedja, med ett namn och ett nummer.

11 igEtt hårt papper som någon i svart skrivit IG på.

12 etcNågra stora siffror i färgglad plast.

13 gumEtt par tänder.

14 korsEtt kors i marken.

15 skulEn skalle.

Det här är väldigt tråkigt. Jag är jättehungrig också. Mmbbrr.

16 skrovmål

Ett skrovmål.

Ja, alldeles precis. Jag hittar något jag vill ha. Ett skrovmål ligger på raden. Alldeles varmt och inpaketerat i en vit påse. Äntligen något jag behöver.

MUMS, MUMS, MUMS.

Jag står stilla längs mitt spår, käkar skrovmål. Tjackar kalorier, prasslar påse, tuggar, sväljer, blir långsamt mätt… Känner att jag långsamt börjar bli uttråkad… Ja, jag känner det absolut. Tugga tugga… Att vara vid liv. Tugga. Att bara ha tråkigt liksom. Tugga tugga. Svälj.

Det kliar liksom i mig av att ingenting mer händer. Jag står där jag står, sörplar lite socker, ser mig omkring.

Det verkar som att det bara är jag som ser mig omkring. Alla andra bara går vidare längs sina spår; tittar ner på sina saker; plockar upp det som dom vill ha och börjar byta lite med varandra.

Någon plockar upp en kavaj som någon annan vill ge femton chokladkameler för. Någon annan har tjugofem chokladkameler. Någon annan har fått med sig ett par människor i partyklänningar, och fastknuten till dom i ett rep springer en kille med en kamera runt halsen. Han har fått kameran i utbyte mot repet han hade hittat på sin rad, men nu har dom alltså bundit fast honom i det och dom släpar honom efter sig.

Kavajkillen stannar killen längst fram i det ledet, han vill byta ut sin kavaj mot partyklänningsmänniskorna. Det går an. Bytet genomförs. Kavajkillen tar av sig sin kavaj och inväntar damerna. Bitches! utropar han segervisst och tar dom under armen. Kameramänniskan stapplar efter för att hålla takten och inte snubbla.

Bakom honom följer andra. Dom blir fler och fler. Dom tar kort och skriver anteckningar. Det händer grejer där borta. Deras linje har blivit mycket populär att följa, verkar det som.

Bravo hör jag Ordningsmannen ropa. Tillväxt, expandering, framgång, jättebra jobbat! Bravo!

Närmare mig står Lill-Hanen och målar en symbol i huvudet på en av klänningmänniskorna. Ett hakkors, förklarar han stolt. Han har rakat bort allt hennes hår och gött henne så att hon blivit tjock och fin liten svennegris. Eller, det är åtminstone vad dom säger, några maskerade människor vid en rad en bit bort ropar det.

Dom maskerade människorna följer sitt eget spår och plockar upp alla fyrkanter dom kan hitta för att kasta på allt som rör sig. Dom missar hela tiden.

Nämen säger Ordningsmannen. Mindre bra.

Nyss märkte jag att jag kände mig uttråkad. Nu märker jag att jag upplever oro. Oro, oro, oro… en känsla av att något kallt gnager i nacken; Att vara vid liv. Att vara orolig. Jag känner det absolut. Läskigt ängsligt känsligt, oro. Känslan av att det inte är lång tid kvar.

Det står en byggnad lite längre bort. Jag råkar se den. Det är nog inte meningen att man ska se något annat än sina rader, sina saker och ting, men jag ser, jag kan inte hjälpa att se; byggnaden där borta, ser den av en slump. Det finns en papperskorg där intill också. Det är bra. Dit ska jag gå.

Jag lämnar min rad helt enkelt. Måste ut, vidare, framåt. Byggnaden råkar bara stå där, fyrkantig och teglig med ett fåtal fönster och ingen skylt, några hundra raska meter att gå hej och hå. Jag slänger skräpet i soporna i papperskorgen. All oro i soporna, mätt och pigg, nya krafter.

En dörr står öppen, ett svart gap med en vit gardin som blåser i vinden. Ingen verkar bry sig om att jag lämnar alla dom andra i Hagen. Alla går vidare, upptagna med sitt.

När jag närmar mig den svarta öppningen stiger en präst ut ur mörkret. Han ser mig inte, för han är arg. Han kastar en handfull ris i luften, medan han hastigt rör sig ut ur byggnaden. Jag får lite i ansiktet, och får gå vidare in i mörkret med fingret gnuggandes i ögat. Undrar varför han var så arg. Jag förstår inte. Jag vänder mig om medan jag går, ser efter honom, hinner precis se honom innan han försvinner; han har nått solen och gräset där ute, och han rör sig lika ilsket fortfarande; han kastar iväg en bukett mitt ut i luften utan att någon fångar den. Röda rosor regnar ner i den varma sommarluften. Sen sluter sig inomhusskuggan över mig.

C I:1h->

x.centrum.x

Annonser