Obama – En cool kille med ett vrålåk

av Fredrik Fyhr

WEB_INRIKES

Jag vet inte om någon märkt det men Barrack Obama var i Sverige igår onsdag. På DN och Aftonbladets hemsidor kunde man ha trott att det var tal om Jesus återuppståndelse men det var Obama som var på plats för att vinka ifrån sitt plan, prata med skandinaviska premiärministrar, äta mat, sova i sina star spangled boxershorts och långben-nattmössa i den flashigaste sviten i Stockholm på ynka 71 600 kronor per natt (måste framstå som rena socialismen för Obama). Och sen åka vidare. Exakt som hans kompis Bruce Springsteen brukar göra.

Jag fastnar vid förvirringen. Uppståndelsen blir enorm fastän ingen bryr sig. Nu dagen efter finns knappt en enda dagen-efter-rapportering. Obama kom och gick. Big deal. Ja! En big deal. Eller inte. Eller va? Man kan höra ett kollektivt ”Jamen gud vad dom håller på och skriver om det här, så stort sak är det väl inte” över hela landet; samtidigt som Aftonbladet slår klickrekord med 7.68 miljoner besök under Obama-onsdagen. Det är inte speciellt långt ifrån hela Sveriges befolkning.

Hela Sveriges befolkning.

Förvirring. Ja, jag är förvirrad också, men jag ska försöka få någon slags klarhet i vad som hänt här. Det gick fort. Många säger att det inte spelade någon roll, och det kanske är sant. Men ändå. Den här gäckande känslan undkommer mig inte; känslan av att något hänt här. Något annat än det – vad det nu var – som rapporterats. Förvirring. Som om detta besök kommit från ingenstans har vi bara fått några dagar på oss att komma fram till vad vi egentligen tycker om det här.

En särskild instinkt säger oss att något måste vara fel. Men vad? Kvällstidningarnas narrativ behöver inte göra om protesterna till besöket till några marginaliserade vänster-tomtar; de är redan marginaliserade vänster-tomtar, eftersom en stor majoritet människor ”gillar” Obama (som man gör på Facebook). Dessutom kommer sådana protester på posten och med sin traditionellt bundna och fundamentalt konservativa (faktiskt) ritual har de inte mer revolutionär eller samhällelig kraft än vad Kiss-fans har (Kros-sa USA im-peri-alizzz). ”Vi hoppas att han hör talas om oss och förstår att det finns de som motsätter sig hans politik” sa en företrädare (förlåt, minns inte vem, det var på nyheterna). Man ba jo, kanske han behöver upplysas om det. Vad skulle han säga? ”I’ll be damned. Some guys don’t like me! Whaaat?”

Så okej, vad mer. Är det detta att Obama kommer med sitt stab, sina Secret Service-agenter, sina läskiga väskor och koder till kärnvapen och alla tänkbara Cancer Man/Hemliga Arne-figurer i sitt Air Force One. Att detta befinner sig på svensk mark. Kanske. Men… varför då?

Ingen verkar ha en ordentlig förklaring till varför detta känns fel. Eller, rättare sagt, ingen hittar någon bekväm förklaring.

Hur det är egentligen vet ju de flesta som är bara lite insatta. Sverige är i sammanhanget inte speciellt viktigt. Det hela är en PR-turné där Obama visar upp sitt teddy-snälla leende för allmänheten (han måste verkligen ha ont i käkarna av allt leende) och parallellt med detta, när han gettar down to the business i de stängda rummen, söker stöd för militärt intåg i Syrien.

Snipp snapp slut så var det mysteriet löst. Men i och med detta – Obama åker på en PR-turné för att göra tanken på ett krig populärt – riggas flera illusioner upp för människor i länderna det rör sig om. Eller åtminstone Sverige. Dessa illusioner krockar med varandra och skapar förvirring.

En är de centrala illusionerna är att man gör om vad det rör sig om. Man skulle kunna uttrycka det: Obamas PR-tåg stannar i Sverige. Men det gör man inte. Man skriver att Obama besöker Sverige för att träffa Fredrik Reinfeldt. Som om detta bara var något slags vänskapligt knalla-över-till-grannen-fika. Här uppmuntrar man till passivitet. Här uppmuntrar man människor till att inte engagera sig för vad som faktiskt sker, inte ha någon politisk medvetenhet, bara se det som referat över dokusåpa. Varför? (Jag kommer till det).

Steg två i förvirringståget är omvandlingen av händelsen till ett event. När man nu kommit fram till att Obama kommer över för att fika med Reinfeldt så måste reaktionen från media bli…

WOOOOOOOOOW!

… och man måste bevaka det som man aldrig bevakat något förut. Detta leder till att folks känsla för perspektiv förblindas och vi får krönikor som Lena Mellins om hur Obama är ”roligare” än Reinfeldt (öh… va?). Fastän vi alla vet – och hon vet om någon – att det bara är en Syrien-relaterad PR-turné så blir ändå Lena Mellin ”star struck” och skriver om hur han är ”världens mäktigaste man” och att han bara står ”tre meter” ifrån henne. Hon skriver även, oerhört nog, att Obama är ”en cool kille som många skulle vilja hänga med”. En av Sveriges största opinionsbildare detta, som gör sig dummare än vad hon är (eller?) och reducerar innehållsvärdet till det av en insändare i Kamratposten.

Men det är förstås inte bara i media som exponeringen är enorm. Även i verklighetens Stockholm var ett rekordartat stort område i Stockholm helt avspärrat, no questions asked. Det är, milt sagt, oerhört. Som en global världspolitisk förlängning av Springsteen på Ullevi, men nu är det inte arenan som är utsåld och läktarna fulla av folk, utan hela staden bokad, av Obama, och inte en själ på gatorna. Principen är densamma som i Nordkoreas huvudstad Pyongyang (tyvärr ingen överdrift): Det är lika bra att vi spärrar av hela staden så vi får ordning på torpet. Att det är svenska polisen som helt själva tagit detta beslut tycker jag låter suspekt. Man behöver inte vara konspiratorisk för att tänka sig att Secret Service haft ett finger med i spelet. Annat vore snarare konstigt.

Och samtidigt är Obama alltså bara en ”cool kille”. Eftersom nyheterna är så många blir förvirringen ännu större eftersom nyheterna måste handla om något och de får inte vara kritiska (det är ju alltid en positiv nyhet man försöker sälja): Så det blir storys om till exempel Obamas Batmobile (eller ”vrålåk”om man vill  använda ett direkt konsumistiskt ord). Så fastän vi alla vet att det rör sig om en politisk PR-turné så läser vi i Aftonbladet att Stockholm är avspärrat för att Reinfeldt bara ska träffa en cool kille med ett vrålåk.

Mellins krönika har en spalt i slutet kallad ”Det här kom de fram till” med nio punkter som alla är passiv-aggressiva: Satsa på utökat samarbete… Fortsätta arbetet… fortsatt arbete… [fortsätta] arbeta för att förhandlingarna… fortsätta arbetet i Arktiska Rådet… Verka för kärnvapennedrustning… Arbeta för att… Göra gemensamma ansträngningar i arbetet… Försöka påverka Iran och Nordkorea att nedmontera sina kärnvapenprogram (lycka till). Källa: Regeringen.

Ja, same old, same old. 100% av alla människor i Sverige vet ju att Reinfeldt har 0% inflytande på Obama. Paradoxen är att 7.8 miljoner besök talar för att mötet ändå är en spännande nyhet. Varför? (Jag är fortfarande på väg dit).

Man har ett möte med USA:s president av olika anledningar. Aldrig, dock, för att man själv väljer det. Det är presidentens rådgivare som tycker det är en bra idé. De bestämmer att så ska ske. De säger: Här kommer vi på vår PR-turné och you better deal with it på våra villkor!

Man kan göra som Putin och försöka göra det till en armbrytning, säga liksom att ”Okej du är Obama men vafan jag är ändå Putin, jag måste också göra något så att jag verkar som en ännu coolare kille. Jag kan inte bara acceptera att ni kommer hit och är USA. Kan inte acceptera att kalla kriget inte är slut heller, för den delen.”

Eller så kan man göra som Brasilien och ställa in mötet helt, på grund av den helt konsekventa anledningen att landet spionerat på deras regering. Vad ska Obama säga annat än okej?

Sverige gör inte så. Vi har nämligen en underdånig kultur ärvd från århundraden av bönder i gyttjan. Det sitter i ryggmärgen att blidka kungar. Vi har inget politiskt eller kulturellt arv. Vår enda politiker med någon slags unik autonomitet och reellt inflytande på resten av världen (dvs Palme, nej inte Carl Bildt) blev skjuten och vi blev för förvirrade av det för att kunna hitta någon mördare.

Istället går vi med på allt tills vi är en internationell motsvarighet till en tjallare, en ryggradslös lowlife, Peter Lorre i Casablanca. Utan skam går vi vart än vinden vänder. I det här fallet talar man om Sverige som en ”USA-vän” med ”gemensamma intressen”.

Det betyder: Vi går med på alla USA:s intressen. De kommer att kunna göra vad som helst. Vi kommer aldrig fördöma dem. Palme kallade USA för dessa satans mördare. Men , som Jörn Donner sa, han var ju för intelligent för Sverige.

Den största illusionen av de alla är att Sverige på något sätt inte skulle vara obetydligt. Denna nästan tabubelagda uppfattning vågar Mellin bara antyda: ”På något sätt” skriver hon, känns det som att ”Sverige är ett litet land i världens norra utkant.”

Men hon håller även vid liv illusionen om att Sverige kan stoltsera med någon slags autonomitet, som om vi inte alls är närapå en förlängd amerikansk provins:

”Är Barack Obamas besök i Sverige viktigt? Det får man hoppas, annars finns det ingen anledning att öppna luftbron mellan Washington och Stockholm för hans gigantiska ­delegation och allt medföljande material, som bilar och helikoptrar.”

Det är en makalös formulering. ”Annars finns det ingen anledning”… Om det inte är ”viktigt”… Vad pratar hon om? Hon vet ju, jag menar det är ju uppenbart, att formuleringen är ett tankefel. Det är klart att mötet inte är viktigt, i ordets rätta bemärkelse. Och det är ju inte tal om någon anledning. Det behövs inga anledningar.

Den enkla lilla anledningen till att Obama är på besök i Sverige är för att Vita huset bestämt det. Det finns ingen annan anledning att prata om. Det finns en desperation i Mellins formulering, som om hon antingen ljuger eller lever i total förnekelse: ”Annars finns det ingen anledning att öppna luftbron mellan Washington och Stockholm”.

Luftbron! Det är som taget ur någon slags framtidsroman från 80-talet. Som om Sverige faktiskt har något att sätta emot, typ ”näru Obama vi kanske inte öppnar luftbron här mellan ditt Washington och vår helt likbördiga superstad Stockholm. Det är bäst du spelar dina kort rätt så vi inte håller vår luftbro stängd. Vi vet ju alla att du är sjukt angelägen om att komma hit.”

Här finns onekligen en svensk identitetskris – vi vet inte vart vi ska stå här. Vi vet att vi står maktlösa mot USA men vi skapar lögner om att vi är på jämna villkor. Vi vet att USA:s självskapta vetorätt är moraliskt fel men vi ignorerar det med hjälp av att göra mötet till ett nyhetsevent á la Springsteen. Vi vet att Barrack Obama inte är mer fredskämpe än någon annan amerikansk president, även om det kanske inte är något personligt menat mot honom, det är landets policy som är grejen. Men nu har vi gett honom ett fredspris (!) och vi tycker han är en ”cool kille”. Vi vill se honom som en Marvel-superhjälte, som en fredsmäklare, som en karaktär värdig en snyftar-biopic värre än Gandhi. Vi vill ha den bilden, vi vill äta upp den och känna den smälta i magen. Vi vill att bilden ska vara sann, vi vill fetischera den, bekräfta den om och om igen och känna ”men guuud tänk om det bara var så att USA:s president var en schysst, nice kille men kan det inte bara få vaara såå dååå”

Sen ba Syrien – damn! Vi gav honom Nobels fucking fredpris och nu ska han in och kriga i Syrien. Mitt emellan vår neokapitalistiska amerikanisering (där en person är ett varumärke och om varumärket är gott måste personen också vara god) och de gamla hederliga vänsteridealen från DDR-Sverige (som inte ryggar tillbaka inför att kalla Obama en krigsförbrytare, som man kallat alla landets presidenter) har förvirringen blossat upp i och med denna nyhet, som befinner sig precis på gränslinjen mellan alla föreställningar vi har som står i konflikt med varandra.

I wanna make this perfectly clear, som Obama alltid säger, the situation is confusing.