Dan Hylander

Men kanske kan vi ge dig nåt,
en nyckel till din slutenhet,
för trots att alla pressar dig är ensamheten värst
och alla är vi främlingar på längtans blå hotell
/Dan Hylander, Längtans blå hotell



 

Bland indietalibaner och annat välklätt pack kan det kanske tyckas att melankolisk rockmusik, framfört av vad som idag kallas manliga singer/songwriters och vad som förr kallades ”rockpoeter”, kort sagt gubbrock, är en något överrepresenterad genre. Men Dan Hylander är beviset på motsatsen. Kanske är han undantaget som bekräftar regeln, men ändå. Dan Hylander var, och är, inte bara en låtskrivare med naturlig begåvning för låtkompositionens ädla konst, han har också förmågan att måla väldiga, nästan visuella atmosfärer på ett sätt som saknar motstycke i svensk populärmusik. Även om han för det mesta varit till synes ganska missförstådd, och totalt underskattad, står han bakom några av svensk musikhistorias mest intensiva, färgstarka, originella och mest poetiskt gripande alster. Han var gigantisk under första halvan av 80-talet och försvann spårlöst efter en plötslig dalning rakt ner i anonymiteten. Det är och förblir ett mysterium i mina ögon hur detta kunde ske, även om man förstås kan dra en del hypoteser.

The Dan Hylander Story
När man pratar om Dan Hylander gör man det oftast inför två olika typer av människor: Dom som inte har en aning alls om vem Dan Hylander är, och dom som vet precis vem det är. Tillhör man den senare gruppen ingår också vetskapen om vad man kan kalla The Dan Hylander Story. Den storyn handlar i ett nötskal egentligen bara om faktumet att han först var en av Sveriges absolut största artister, noga räknat mellan åren 1979 och 1985, och sen i ett rätt så rasande tempo helt försvann och blev i stort sett okänd. Man påpekar också gärna att maken till uppgång och fall-story i svensk musikhistoria förmodligen inte finns.

Dan Hylanders doldisskap kan man dock hitta förutsättningarna för redan i början av hans karriär. Redan när han dök upp med kompbandet Raj Montana Band (som för övrigt är omöjligt att inte använda i samma andetag som Dan Hylander själv) var det i en slags långsam övergångsperiod i svensk musikliv; proggen var på väg bort men hade fortfarande något slags monopol på all slags musik som inte var mer eller mindre komersiell schlager. Även om Dan Hylander, då som nu, gärna skrev sånger om människor som på olika sätt är utstötta från samhället låg hans kärna ändå tydligt i romantiken. När han sjöng om livsöden som hade att göra med klassproblem sken fortfarande lidelsen hos figurerna fram starkare än budskapet om omständigheternas jävligheter (även om dom förstås hängde ihop). Exemplen på dessa låtar återfinns också till största delen på hans tidiga album; den mycket Dylanistiska sorgevisan Balladen om Eva och Ragnar från debutskivan är till exempel ett klassiskt stycke klassklyftepoesi, och det fenomenala alagarbrevet Från en till en annan är väl den Hylanderlåt som i stort sett helt och hållet placerar sig i proggsfären. Men även dessa låtar har en romantisk, rentav sentimental, ådra som man får känslan av att mer plakatprosaistiska skalder som Wiehe och Afzelius aldrig skulle vilja ”smutsa ner sig” med. Detta är ingen slump. Dan Hylander var, egentligen, aldrig någon politisk artist, åtminstone inte i första hand. I första hand var Dan Hylander en bohemisk romantiker, förevigt barnsligt förälskad i en skönflummig poesi som ofta (på något sätt) behandlar änglar och sjakaler, flygande hägringar och solregn. Det skulle ta en bit in på 80-talet innan Hylander helt lyckades komma fram till denna skimrande svulst, och bemästra den. Från en till en annan finns på andra albumet Döende oskuld – utan tvekan en av Hylanders allra bästa – men redan där där finns även två helt uppåt väggarna tokiga avslutningslåtar: Balladen om flickan och dom två munkarna och Hymn till en snubblad vandrare. Om dessa frejdiga alster kan man säga mycket – till att börja med att man kanske måste höra dom själv för att förstå hur pass lattjo dom är – men kören av Mats Ronander och Py Bäckman viskar redan om ett framtida 80-tal där känslan är att visst ska vi prata om allvarliga saker, men vi ska ha jävligt roligt när vi gör det. Ta dessa fenomenala rader till exempel: ”Med våra hjärtan ska vi rätta reglerna, ooh, ooh, doodoo, den enes smuts, den andres smör – Kom ut ur garderoben!” Håhå jaja.

 


Nu var ju inte jag med när det begav sig, men man kan lätt föreställa sig en lätt förvirring bland den så kallade rödvinsvänsterns allvarliga kulturarbetare. Som jag förstår det var det vid den här tiden i princip omöjligt att sjunga om något annat än politiskt korrekta angelägenheter – och gjorde man inte det så utgicks det ifrån att man på något sätt gjorde det ändå. Dan Hylander var inte den enda som fick treva sig fram i detta kärva motstånd. John Holm är en artist vars namn ligger nära till hands, vars ofta helt lysande musik nästan helt hamnat i skymundan när svensk musikhistoria i retrospektiv skrivits ner. Man kan även notera att om inte Ulf Lundell hade kommit med romanen Jack är det inte heller säkert att han skulle vara där han är idag; hans två första album Vargmåne och Törst är till exempel ganska anonyma, och påminner ganska mycket om Dan Hylanders så tillvida att dom inte är politiska men inte heller banala (och det var väl dessa två typer av musik som i allmänhet ansågs finnas). Det vi för enkelhetens skull kan kalla romantisk musik var något som hamnade i ett slags ingenmansland mitt emellan radioskval och proggpuritanism, och som förmodligen inte fick den uppmärksamhet och uppskattning den alldeles definitivt förtjänade.

 


Därmed inte sagt att artister som Dan Hylander inte hade någon publik. Tvärtom klättrade Dan Hylander ju uppåt på sin karriärs stegar väldigt fort. Jag har fått intrycket av att dom som lyssnade på Raj Montana Band under första halvan av 80-talet till stor del var väldigt unga människor – jag kan också föreställa mig att det fanns ett väldigt utsvultet sug efter musik som inte bara var politiska pekpinnar i musikaliska arrangemang utan musik som faktiskt kändes som musik. Musik som gick rakt in i hjärtat först, och som landade i (bak)huvudet strax därefter. Det är sådan musik unga människor i alla tider alltid samlats kring. Därutöver fanns det säkert en och annan väldigt trött KPLM(r)-are som började känna för att, så att säga, komma ”ut ur garderoben”, hitta smöret i den andres smuts och försöka ”rätta reglerna” med ”våra hjärtan”. Vad vet jag. Ingen omöjlig tanke. Man kunde ju om inte annat försvara sig med att det ju, trots allt, fortfarande inte var ABBA.


Redan på tredje skivan, September, började Dan Hylander bemästra den själfulla poesi som skulle blomma ut på 80-talet. Här ser man redan hur han tar steget fullt ut från Döende oskuld, växlar upp farten och trycker ner den romantiska gaspedalen i fenomenala saker som Fallna löv (Skrattspegel) och Solregn som med en ljuv doft av 80-talets sorglösa powerpop bejakar melankoli och hopplöshet . ”Så kom regn och kom vind, låt oss sjunga, låt oss dansa, Så kom regn och kom vind, låt oss värmas, låt oss renas inuti”. Detta förvirrade, lätt manodepressiva, tillstånd kulminerar i avslutningen Farväl till Katalonien, en odödlig klassiker som kom att bli Dan Hylanders mest berömda låt. Denna pärla, där sångens jag inte kommer ifrån soldränkta minnen från någon slags vild resa genom Rambla och Barcelona där hans livs kärlek kom och gick, har en kollision mellan text, musik och produktion som går ihop i en så effektiv symbios att den griper tag varje gång som om det vore första gången man hör den. Musikaliskt är den flyktig och flyende, precis som avlägsna minnen, och skildringen av detta minne är så pass subtil och skickligt gjort att man får känslan av att ha läst en hel roman när låten går mot fade-out. Man kan föreställa sig denna vagabondliknande tripp till Katalonien och verkligen känna att, hur få dom dagar än var då detta sällskap härjade runt och hur fria och ansvarslösa dom än kände sig, så är minnet av denna enda människa något som huvudpersonen aldrig kommer ifrån:

Vi dränkte våra djävlar och drack för drömmarna
för att jag alltid skulle älska dig med samma galna glöd
Och jag minns ett särskilt leende, ett skratt i ögonvrån
ett sätt att hålla glaset och ett stycke av en sång
Bara skärvor av ett liv som var just nära mig just då
att mina läppar skalv av kärlek när dom viskade ditt namn

Den episka kvalitén återkommer i slutet när detta vackra alster sammanfattas och blir existentialistiskt. Huvudpersonen minns inte bara en dåtid och en ungdom, utan är i själ och hjärta samma stackars romantiska människa – bara äldre, gissningsvis – och vi kan misstänka att om han bara fick göra om allting och få en enda chans att träffa henne igen, så skulle han ta den chansen. Det är nämligen inte förrän nu, långt i efterhand, som han förstår att den flyktiga lek som skulle vara så fri och ansvarslös kom att forma hela hans liv och den kärlek han kände då är och förblir oförändrad:

På vägarna mot Lissabon så grät jag tyst ditt namn
för att känna all din kärlek lika nära mig igen
Och den tiden har förändrat mig
och sopat mina spår
i skrymslen där jag alltid är densamme nu som då

Det kanske vackraste med hela sången är att det mot slutet upprepas några fraser som inte hörs ordentligt i ljudet av refrängen. Det är som om känslorna är för nakna och inte vågar ta ordentlig plats. Man kan höra ”Jag undrar var du är och gör” och ”vill säga dig….”

 

***


Det var med Bella Notte och framförallt Calypso som Dan Hylander gick från kilo till mega. På sistnämnda storsäljare återfinns Längtans blå hotell, Vildrosor och tistlar, 21/3 och Vykort Vykort som är, på ett ungefär, helt idealiska Dan Hylander-låtar. De två sistnämnda är rena lyckorus av slaget det är omöjligt att inte bli danssjuk av. 21/3 är go-go-pop i sin renaste form och skulle kunna utan problem ha passat med i någon skiva med Wham eller Katarina and the Waves, och Vykort Vykort är en fullsändigt ljuvlig pärla om att, återigen, hålla glädjen vid liv när man får höra exotiska lockrop från fjärran länder fastän man valt att stanna kvar och aldig mera fly från plats till plats. Det är ändå samma himmel överallt, påpekar Dan, med ett halleluja-liknande skrål. Dom förstnämnda är melankoliska ballader, tunga men samtidigt lätta i sitt vemod, dränkta i visuella färger. Jag älskar framförallt hur han i Längtans blå hotell redan i första raderna skapar en nattsvart men neondränkt Stockholmsvärld bara genom att nämna väl valda ord som får alla andra bilder att blomma ut av sig själva:

Blåa barn på pendeltåg, jag undrar vad du vill
Du såg mig i ditt fönsterglas och tittade hastigt bort
på ett ansikte du sett förut, kampen utan innehåll
En skugga i ditt enkelrum på längtans blå hotell

När han ändå var igång gjorde Dan Hylander året efter Calypso den snäppet ännu mer framgångsrika …om änglar o sjakaler som innehöll Svart kaffe och Skuggor i skymningen, två fundamentalt klassiska låtar i Hylanders reportoar. Jag tänker inte gå in på dom annat än med att säga att dom är två helt felfria rocklåtar – albumet, som mig veterligen är Hylanders bäst säljande, är också en av hans jämnaste och vackraste. Den inleds med ett intro bestående av en skrålande, nästan religiös kör signerad Py Bäckman och A-sidan avslutas med fågelkvitter i gryningsljus. Detta gryningsljus är på sätt och vis ironiskt eftersom …om änglar o sjakaler utgjorde toppen av Dan Hylanders karriär. Skivan låter som det också. Efter den skulle Raj Montana komma att splittras och Dan Hylander skulle göra två totalt underskattade skivor med nya kompbandet Kosmonaut.

 


Det finns en del old timers som bestämt vill hävda att Dan Hylander och Raj Montana Band var bäst i början, när Dan Hylander var Sveriges kanske enda riktiga västkustrockare och ansågs vara, typ, Sveriges Jackson Curtis. Man hör gärna att Dan Hylander i takt med sin popularitet också blev överdrivet sentimental och outhärdligt flummig, samt att den gigantiska 80-talsproduktionen idag inte går at lyssna på. Jag håller helt enkelt inte med. For the record så älskar jag så kallat förlegad 80-talsmusik. Ekande trummaskiner och kitschiga syntar är ett sound som är underbart dekadent och melankoliskt. Mitt syntideal ligger nära det som kan höras i titelmelodin till Bumbibjörnarna; mjukt men dramatiskt. Längtans blå hotell är ett mästerverk i denna genre som jag alltså härmed beslutar kalla Bumbisynt. För mig känns den här tiden i svensk musikhistoria nästan mytologisk. Det var när musiktidningar omnämnde populärmusik som ”rock” och inte, som idag, ”pop”. Ja, ni vet vad jag är ute efter. Efter vad jag skulle vilja kalla Andres Lokko-doktrinen i början på 90-talet så förvandlades svensk populärmusik till en slags stor indieworkshop där huvudsaken inte var att musiken skulle vara spontan och ärlig utan att den främst skulle vara nånting. Lite vad som helst egentligen, så länge man kan klassa det som ”intressant” eller ”modernt” och så länge diskussionerna kring musiken fördes på en sådan humorbefriad (notera: ironi är inte samma sak som humor) och allvarlig nivå att man får gå till Franska Nya Vågen för att hitta ett allvar med liknande tunnelseende; och där kändes det onekligen mer befogat. Jag ser det egentligen inte som musik i ordets rätta bemärkelse, utan snarare som en förgrening av både mode och modern konst. En kommentar jag brukar använda för att statuera exempel: som ett Konstfack-projekt är The Knife spännande och intressanta. Som musik säger The Knife mig ingenting.

 


Men det är en helt annan diskussion. Om man återgår till Dan Hylander så är det ju i vilket fall som helst inte enbart Lokko-doktrinen som föranledde hans dykning ner i anonymiteten (faktum är att hans senaste, länge sista, album kom 1994 och vid det laget var känslan av att spelet mer eller mindre över redan påtaglig sedan ett tag tillbaka). Nej, det verkliga spöket som spökar här, framförallt för dom gamla rävarna, är ju Py Bäckman. Och nu vill jag bara en gång för alla ta och försvara Py Bäckman här, för folk verkar hysa så pass mycket agg mot henne att det är förbryllande. Människor verkar ha samma oförklarliga aversion mot Py Bäckman som människor har mot Mona Sahlin – har det, måhända, något med att det rör sig om kvinnor som har ambitioner som vanligtvis bara framgångsrika män har, och att dom tar anspråk som bara fan, och att dom dessutom har en hel del pengar och ställning, och allt detta utan att ens vara särskilt snygga? Jag tänker mig att det förmodligen ligger till så, och redan nu kan jag höra hur dom som går runt på dom här känslorna envist ska påpeka att så minsann inte alls är fallet. Well, well, I’m only saying va…

Visst, Py Bäckman kan än idag konsten att skapa träskballader där hon tyvärr mest blir en korsning mellan Enya och Barbara Streisand – eller Elton John och Ozzy Ozzbourne som i det tämligen anskrämliga Melodifestivalen-försöket Magisk stjärna – men det har Dan Hylander också lyckats med – han har på samma sätt också gjort en del trista låtar som har en hel del patos men som tyvärr inte låter som nånting särskilt, eller vice verca; uppåt hälften av låtarna på Kejsaren är naken från 1993 lider till exempel av detta syndrom (man får tyvärr konstatera att det kanske var en sån skiva som ”förtjänade att floppa”, trots pärlorna). Men förutom att ha lyckats rent karriärmässigt (med bland annat Nordman, där det förstås sa kaching) har Py Bäckman gjort en massa låtar som är minst lika fenomenala som Dan Hylanders. Jag lever kommer till exempel omedelbart till minnes men också Bumbirocksmästerverk som Con-Cordelia, Änglarna ropar i mörkret, Sista föreställningen, Flyg iväg och den knivskarpa Till en vän? som, får man väl anta, är ett direkt brev till stackars Dan och hennes dissketion av ett manligt konstnärsego i den låten tillhör något av det mest drabbande jag hört vad gäller, ja, kastreringsångest. Py Bäckman är fet. Nog sagt.

Under andra hälften av 80-talet släppte Dan Hylander med nya kompbandet Kosmonaut dom två albumen Kung av onsdag (1986) och Cafe Sorgenfri (1988). Om man studerar topplaceringarna på dessa album kan man konstatera kontentan att Kung av onsdag som bäst hamnade på fjärde plats på listan över årets listplaceringar och två år senare hamnade Cafe Sorgenfri på tolfte. Något hade uppenbarligen hänt, och det hade hänt fort. Plötsligt tappade publiken intresset för Dan Hylander; man kan förstås spekulera i varför. Var det avsaknaden av Raj Montana Band? Hade publiken bestått av yngre människor som hastigt växt upp? Eller var svulstig och dödsföraktande romantik något som tappade luft efter 28e februari 1986? I vilket fall som helst är dessa två skapelser ett fint bevis på att kvalité inte har någonting alls med försäljningssiffror att göra – det rör sig nämligen om två ganska underbara skivor. Kung av onsdag är en vibrerande och dramatisk historia där Dan Hylander tog det självklara steget till stråkhimlen i den lysande Vinternatt i Stockholm, där hans stora melankoli på ett närmast genialiskt sätt närmar sig Broadwaymusikalens land. Älskade främling (En midsommarnattsdröm) är också en av den här artistens bästa låtar någonsin, en självklar uppföljare till Skuggor i skymningen som med en gudomligt berusad, ständig rörelse framåt verkar ta upp berättelsen om vad som händer i den flyende midsommarnatten efter att du lämnat din dörr och ”vad kan hända en kväll som den här?”

 


Kung av onsdag
är en underhållande skiva, men kanske till viss del ett slags improviserat försök till förnyelse efter dom album som föregick som en slags trilogi – September, Calypso, … om änglar och sjakaler – som arbetade sig fram till perfektionens katharsis, med en svävande cover på Across the Universe. Den egentliga avslutningslåten på skivan tycker jag är Morgon måste vakna som slutar i fågelkvitter och som på sätt och vis står som en inledning till Kung av onsdag, med känslan av att ett landskap är genomlevt och vad ska hända nu i denna påtagligt nya morgon?

Cafe Sorgenfri, då, är en mer koncentrerad produktion och i mina ögon är det ett smärre mästerverk. Redan omslaget vittrar om något alldeles särskilt. I den odödliga kavaj- och kajal-kombon sitter Dan Hylander i en outfit som inte kan vara mer 80-talsdekadent om den inte hade suttit på Johan Kinde. Men han är ingen döende dandy som förätit sig på praliner. Nej, denne flådige herre sitter på Cafe Sorgenfri, det i vissa kretsar smått legendariska sunkhaket som man bara kan hitta i en stad som Köpenhamn. Skivan är stämd i samma stämning; det dundrar och ekar om dom förprogrammerade syntarna och det finns en hel del blipp och blopp (en av låtarna heter 554 832 så, ja, there you have it) i denna saga om en stilig bohem som av allt att döma är en strålande personlighet men som sitter fast i en mörk, dekadent värld av ”sämre jazzhotell” och medan han ser ut över hamnen och ser hur ”skeppen går” längtar han efter en enda ren kärlek, men allt som finns, kan man ana, är dåliga flickor på sjaskiga gamla hak (för att slänga in en Lars Demian-referens). I en av dom mest briljanta låtarna, Jag har charm, konstaterar vår käre ensamvarg att ”jag är din mammas mardröm, men hon älskar mig, jag har charm”. Till saken hör förstås också tillägget ”bara det, inget mer, bara det”. Känslan av att han ”klättrar efter mättnad medan hungern bara ökar steg för steg” är påtaglig. I sista låten, Epilog, imploderar han av minnet av ett möte och en vän som aldrig, någonsin, kommer åter. Det är en av den här artistens allra största stunder och för övrigt kan det också vara den bästa version av Purple Rain som åtminstone jag någonsin hört. Inne på Cafe Sorgenfri är det oerhört lätt att bli hård och bitter, verkar det som, men med ett urdrucket glas i handen bestämmer han sig för att till varje pris behålla sin lidelse, sin romantiska ådra, sin rena mänsklighet. ”Jag ska vakta detta hjärta och aldrig låta det förhärdas av all den smärta vi ska bära i dessa höstens bleka dagar”. Det är fullständigt renodlad poesi, och alldeles magnifikt.

 


På samma sätt som Kung av onsdag var den naturliga uppföljaren till …om änglar o sjakaler är Lycklig måne från 1990, i sin tur, den självklara stafettuppföljaren på Cafe Sorgenfri. Här andas vi plötsligt frisk luft, det vimlar av välbekant Hylanderskt vårrus och vi är tillbaka med nytt blod på temat tro, hopp och kärlek – aldrig tydligare blir stegen bort från Cafe Sorgenfri som i Mitt i livet, skivans singelvänliga polstjärna där han hellre ”går och sparkar på en sten än spelar billig komedi”. Lycklig måne är en skiva som i en mer rättvis värld skulle få vara precis vad det är; en stark, ny skiva från en rutinerad estradör, på samma sätt som låt säga Ulf Lundells I ett vinterland eller Bob Dylans No Mercy. Men skivan var ingen försäljningsframgång utan vittrade snarare om en hel del hål i båten där vattnet läckte in – Sorgenfri dalade till tolfte placerng som bäst och Lycklig måne hade det mindre smickrande tjugonionde. De följande 90-talsskivorna Kejsaren är naken samt självbetitlade Dan Hylander (1994) var det, som han själv uttryckte det, ”ingen som köpte”. Mitt utlåtande om dom, som legitimerad proffstyckare, är att dom inte är dåliga men onekligen långt ifrån inspirerade, eller inspirerande. Det kändes i mångt och mycket som att Lycklig måne var den sista Hylanderskivan. Dom två andra var epiloger, som för all del innehöll juveler som Din blåögde vän, Mamma tro mig, Vem är vem, I denna tid. Men jag håller faktiskt Dan Hylander så pass högt att jag kan säga att på två skivor kan man vänta sig pärlor. Hade det inte funnits några sådana hade dom verkligen förtjänat att försvinna innan dom dök upp.

 

Det försvunna 80-talet
Det här ordet ”försvinna” verkar för övrigt gå hand i hand med den Hylanderska mytologin. Den största anledningen till att folk knappt vet vem Dan Hylander är tror jag ligger i ett enkelt faktum; hans skivor släpptes aldrig på CD. Detta är i sin tur ett problem för hela det svenska 80-talet. Det finns skandalöst många artister och album – samt för den delen också väldigt många filmer – som är fullständigt bortglömda eftersom dom inte distribuerats för den digitala marknaden. Huvudargumentet torde vara att det inte finns någon beräknad målgrupp som skulle köpa låt säga en DVD med Den frusna leoparden från 1986 med Peter Stormare och Joakim Thåström (om nu just denna råkar finnas utgiven så, my bad. Slår vad om att ovanstående film Linda dock inte hittas på närmaste Hemmakväll). Men jag tycker inte riktigt det argumentet duger med tanke på att det rör sig om en hel era som försvunnit. Och kan man ge ut DVD-boxar med Rena Rama Rolf och En Fyra För Tre – jag menar, ärligt talat! – så borde väl det inte vara så svårt att åtminstone ge ut några Dan Hylander-skivor på CD. Som det är nu är han, och har alltid varit, förpassad till LP-backshelvetet. Han är mot sin vilja stammis på Frälsningsarmén och diverse second hand-butiker i gulnat skick där han delar en sliten halvtrasig läskback tillsammans med Michael Bolton och Trio me Bumba. Det har allt som allt släppts tre samlingsskivor på CD – varav den senaste, MNW-Klassiker-samlingen från 2008, egentligen är den enda ordentliga – men detta kan inte sägas duga. Till att börja med finns det förstås finns en helt fundamental och väsentlig kulturell betydelse i att ett album är ett album. Men framförallt innebär det här ju i praktiken att flera fantastiska låtar enbart finns på en ständigt döende vinyl som sedan länge slutat produceras. Jag tänker bland annat men i synnerhet på den ljuvliga svulstballaden Morgon måste vakna som alltså avslutade första sidan av … om änglar och sjakaler, eller det magnifika sjöslaget Vackra förlorare som inleder denna totalt förbisedda pärla som heter Cafe Sorgenfri. Aldrig har jag känt ett större behov för ett stort, kollektivt restaureringsprojekt.

 


Häri ligger förstås ett annat problem. Jag känner fortfarande att jag är i minoritet. Även om Dan Hylander dom senaste åren fått en hjärtevärmande revival med en turné som verkar ha pågått i över ett år nu – tillsammans med Janne Bark no less! – och en ny skiva som äntligen (äntligen, äntligen) faktiskt verkar vara på väg, så existerar det fortfarande den otvivelaktiga ”sanningen” att Dan Hylander är en slags kitschig relik från 80-talet och till stora delar ofrånkomligt omodern. Det här synsättet finns det ingenting att göra åt. Vad kan man göra åt att populärmusik blivit en Odd Fellows-liknande sekt för den övre medelklassen? I mina korståg för att få vänner och bekanta att kanske uppskatta lite Dan Hylander har många parodiska kollisioner uppstått. Ordet ”progg” har – tämligen obefogat – dykt upp och det finns människor som inte förstått storheten i Svart kaffe eftersom dom lämnat rummet innan sången börjat. Dom jag introducerat Dan Hylander för, och som uppskattat honom, är i regel dom människor som varit intiutiva nog att på en gång förstå vad jag snackar om på en gång. I övrigt ligger ängsligheten som en matta över indoktrinerade lyssnare som innan dom ens slappnar av och sjunker in i en låt måste ta sin inre checklist och bocka av för att placera vad dom lyssnar på och därefter hitta en uppfattning som är kompatibel med den rådande föreställningen om vad god smak är. I dessa ögon blir Dan Hylanders musik en vederstyggelse, outhärdligt svulstig och fånigt romantisk. Inte ett dugg ”subtil” och långt ifrån ”sofistikerad” och produktionen är ”banal” och det är den värsta form av ”nostalgi” och så vidare, och så vidare. Det finns ingen risk att yngre människor i några större mängder kommer upptäcka Dan Hylander och det bästa jag kan säga om det är att det kan ge mig den klena trösten att få vara lite speciell. Dan Hylander är alltså, mot min vilja, en slags counter-indie. Men jag skulle vilja kunna dela glädjen med fler, onekligen. Dan Hylander har ofta sjungit om vemod och melankoli, men han har aldrig haft den där utpräglade ensamvargsromantiken – hans musik har alltid varit livsavgörande kollektiv. Jag tror inte att jag känner till en annan svensk artist som använt ordet ”vi” och ”oss” lika frekvent. Vi är vildrosor och tistlar. Vi är vackra förlorare. Låt oss sjunga, låt oss dansa. Kanske kan vi ge dig nåt, en nyckel till din slutenhet, för trots att alla pressar dig är ensamheten värst. Det finns en evighet och enhet inom oss.

 


Och vet ni vad. All den här romantiken är faktiskt inget att skämmas för – och det är förresten ett av Dan Hylanders återkommande budskap. Det finns faktiskt vissa av oss som vill ha extra allt på våra pizzor. Det spelar liksom ingen roll att det låter lite dumt att Meat Loaf gör vad som helst för kärlek men inte ”det där”, eller att Tomas di Leva vill att vi ska öppna luckan på våra rymdskepp eftersom vi ju bara har varandra, och att det skulle kunna anses vara lite fånigt. Att lyssna på musik är ingen vetenskap det krävs analys och belägg för att kunna bemästra. För att till fullo tillgodose sig ett stycke musik, vilken som helst, behöver man bara modet att släppa taget och lyssna till vad rösten på andra sidan kommunicerar. Detta att någon förmedlar något, och önskar att någon lyssnar, däri ligger den naturliga musikaliska upplevelsen. Att gå vidare och göra det hela till en vetenskap – vilket är standard-praxis idag – är i mina ögon helt enkelt naturvidrigt. Dessutom är jag övertygad om att Dan Hylander lockat alla dom människor som inledningsvis velat avfärda det dom hört. Dan Hylanders låtar står liksom aldrig still. Dom behandlar alltsomoftast dom allra mest grundläggande mänskliga känslorna; det är låtar som i korthet handlar om att dansa och att gråta. Dessa aktiviteter är liksom själva rörelsen i Hylanders mytologi och rörelsen går både fram och bak, hit och dit, upp och ner, runt och runt, den studsar och flyter, däckar och tar sig upp igen. Det finns dom som till exempel skulle tycka det är ett onödigt drag att i den ena refrängen till Din blåögde vän sjunga ”när du ser på mig och ler och håller med” för att i den andra ändra det till ”när du ler mot mig och ser och håller med”. Men den som läst vinylernas texthäften vet att till och med texterna lever sitt eget liv. Kyss inte Anna lätt på kinden. Kyss henne (lätt på kinden….) och att efter vissnande rosor lämnas inget kvar är inget konstaterande utan ett ”lämnas inget kvar? lämnas inget kvar! lämnas inget kvar?”. Dom här texterna studsar kort sagt från
plats
till
plats

Det är i mina ögon en ojämförbart lekfull artist. Dan Hylander är som om Ted Gärdestad fick vara lite starkare, lite lyckligare, och fick komma från Skåne, Sveriges definitiva rock n roll-landskap, och inte vandra i den kalla Stockholmsvärlden som ingen vettig människa väl mår bra av (titta bara på Hylander själv! Hur kul var det i Stockholm? Bättre bo i Bolivia). Musiken är helt enkelt lyrisk, smittande, omöjlig att inte tycka om. Jag märker att jag använder stora ord, men ju mer jag betänker det desto mer övertygad blir jag om att jag för all del kan stå fast vid dom. Jag har helt enkelt svårt att tänka mig att Älskade främling inte är en låt som man omedelbart vill dansa till; framförallt inte om man är lite onykter. Det är i Dan Hylanders fall nästintill omöjligt – skulle jag, helt ovetenskapligt, vilja påstå – att inte gripas och svepas med, förutsatt att man nu vill och vågar bli gripen och medsvept av musik. Det är kontentan av vad hans musik till att börja med handlar om.

 



Den försenade mannen

I januari 2011 släpper Dan Hylander sin första skiva sedan 1994. Den 20e november i år ska jag själv vara på plats i Hässleholm för att se honom spela live med ett nytt bland, inklusive Jan Rune Bark, aka Ulf Lundells tjattrande apa (en referens till romanen Värmen, och menat med all kärlek). Det är, för min del, kulmen av en uppväxt med en artist som började som ett spöke och nu, slutligen, materialiserats i verkligheten. Låter detta abstrakt? Tillåt mig att förklara (den som läst så här pass mycket har väl ändå inget att förlora). Jag upptäckte Dan Hylander som dom flesta andra 80-talister upptäcker otippade klenoder; på föräldrahyllan, närmare bestämt i 1997 års Hits-samling som innehöll Raj Montanas främsta klassiker och ett par till nya låtar i varierande kvalité (men för all del bra! Ett brinnande hjärta (Ge aldrig upp) är en modern Hylander-klassiker). Till min stora förvirring kom jag att inse att Dan Hylander i stort sett inte existerade längre. Det hela ledde till att jag från sjuttonårsåldern fram till tjugonånting flitigt samlade på mig vinyler och på analogt vis på egen hand fick bilda uppfattningen att den här artisten ju var helt fenomenal. Men vad gällde Dan Hylander i presens fanns ingen information att tillgå. I takt med att Internet sakta men säkert närmade sig sitt 2.0-landskap så kunde man höra rykten om att han av någon anledning flyttat till Sydamerika. Jag trodde först inte på det, eftersom det hela lät alltför bra för att vara sant. Dan Hylander, en gigant på stjärnhimlen anno 1984, gled ner i den dekadenta vackra förlorarens roll på Cafe Sorgenfri och försvann som i en dimma men, likt en Kurtz i Apocalypse Now, gick han i exil och somliga säger att han bor i Bolivia, eller om det var Brasilien. Ingen vet riktigt, men man har hört…. Ja, min bild av Dan Hylander var till stor del mytologisk. Det 80-talslandskap han figurerade i var totalt avlägset och till och med dom som var med när det begav sig reagerade med överraskning när man nämnde hans namn. Han verkade vara bortglömd till och med av sina egna. Tanken på Dan Hylander som en riktig människa var i det närmaste en abstraktion. Han var i mina ögon en vandringssägen.

 


Sen började det hända saker. I en mindre artikel av något slag kunde man läsa att Dan Hylander efter att ha skrivit låtar åt andra under större delen av 90- och 00-talet skulle komma med en ny skiva. Inte nog med att han skulle göra en ny skiva, han skulle göra den med Raj Montana Band. Och inte nog med det, han skulle den göras i Sydamerika eftersom han, mystiskt nog, skulle flytta dit med sin fru (ryktet om Dan Hylanders exil föregick alltså själva exilen, ett av få tillfällen då myten skrivs före verkligheten). Denna artikel, från en skånsk dagstidning jag inte längre minns namnet på, var ingen världsnyhet. Det påminde snarare om den enkla typ av längre notiser som lokaltidningar rubricerar som artiklar, och nätupplagan hade bara några enstaka kommentarer varav en var nåt i stil med ”vem bryr sig?”. För mig var denna enkla lilla nyhet förstås totalt gigantisk. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Men jag behövde heller inte hetsa upp mig på en gång, skulle det visa sig.

Detta var 2007 och enligt intervjun framgick det att en ny skiva skulle komma inom ett år. Så gick året. Inget hände. Jag försökte febrilt ta reda på vad som egentligen hände med den där nya skivan som, till synes från ingenstans, dök upp som en jätteteaser i mitt huvud. Men jag hittade bara några intervjuer till. Tiden gick, så dök ytterligare några intervjuer upp. Dom var av samma korta karaktär och dom innehöll samma budskap om en ny skiva. Den här gången var det dock ett nytt datum. Också detta datum kom och gick. Men inte utan att man kunde se att Dan Hylander faktiskt spelade live här och var, på mindre skånska folkfestivaler som tyvärr låg 60 långa mil bort. Året blev 2008 och då MNW släppt en Dan Hylander-dubbel för sin Klassiker-serie gav han sig ut på turné. Detta var i mitt tycke nästan kulmen. Okej, den där skivan verkade dröja, men det var åtminstone den riktiga människan – på turné. Tyvärr krockade denna turné med en egen krasch i mitt privatliv, så jag kom aldrig på tanken att bekämpa mina sjakaler med Dan Hylanders änglar. Turnén kom och gick och jag flyttade till Skåne hösten 2008 utan att jag kom att tänka på att läget var ypperligt att äntligen få se en Dan Hylander-konsert, såna där saker som ibland händer när saker av olika märkliga anledningar går en förbi. Upplagda videor på Youtube vittnade förvisso inte heller om någon skönsjungande, vilt dansande bohem men jag skyllde på dålig ljudupptagning och att Dan kanske var lite ringrostig. I vilket fall som helst hade jag lite egen samlad värk att ta itu med, och en ny bas i den kära södern att försöka ordna upp. Jag var ledsen över att chansen kanske var över och någonstans kanske jag också upplevde en slags bitterhet över att Dan Hylander – denna gigant! – inte förärades mer än några skrangliga scener att spela sina odödliga klassiker på. Kanske, tänkte jag, fanns bara en bråkdel av dom gamla fansen kvar. Vad skulle jag dit och göra ändå? Jag var 22 och borde lyssna på cool skåpmat som Kings of Leon, eller varför inte Robyn eller vad nu Andres Lokko förstrött slängde omkring sig för små indiekorrekta pojkar och flickor att lyssna in sig på. Vad är väl en bal på slottet, och så…

 


Men Dan Hylander var ju tack och lov långt ifrån färdig. Hösten 2009 stod det klart att Dan Hylander gav sig ut på en ny turné och inte vilken turné som helst – hans nya band var inte Raj Montana och inte Kosmonaut och inte Dansband (ja, Lycklig måne framfördes alltså av Dan Hylander & ”Dansband”. Jag har onekligen hört bättre bandnamn i mina dagar). Dan Hylander spelade nu under parollen Dan Hylander & Janne Bark Band. Jag måste erkänna att som evig fan av allt vad bredbent gubbrock heter fick rysningar av tredje graden. Att Dan Hylander skulle teama upp sig med ett femmannaband varav en var Janne Bark, och en annan en dam på fiol (Jannike Stenlund) var en idé som jag möjligen i min fantasi skulle kunna knåpa ihop. Men att detta alltså skedde, här och nu, idag, var fenomenalt. Att turnéen sen fick en hel del bejublan och att biljetterna började sälja ordentligt vittnade dessutom om att dom där gamla fansen till slut samlats igen och att det tydligen också fanns ett litet gäng 80-talister i den här nya skaran fans var förstås saker som vittnade om fest.

 


Med denna turné kom också den första singeln från Dan Hylander sedan 1986 – Du är det vackraste – och som pricken över iet har Dan Hylander dessutom gått in i studion – as we speak – för att leverera den försenade mannen. Och jag menar det som det låter, ungefär. Den försenade mannen är alltså titeln – den tämligen perfekta titeln! – på Dan Hylanders tolfte studioalbum och tillsammans med Janne Bark Band levereras det alltså i januari och det mesta talar alltså för att det är på riktigt den här gången. Att döma av den stabila singeln – obönhörligt sentimental, melodiskt berg- och dalbaneaktig i versen, samt barromantisk, glas för glas barromantisk – finns det ingen anledning att tro att detta inte kan bli ett magiskt återseende.

 


Dan Hylander är onekligen den försenade mannen. Jag har väntat på honom skandalöst länge, faktiskt. Jag är på plats den 20e november och det kanske är så att det för många andra i publiken är en fråga om nostalgi. Men inte för mig. Snarare tvärtom. Jag har hört den försenade mannen komma i flera år, men nu förväntar jag mig att se honom anlända för första gången.

 

Fotnoter

Vänta på att dö är alltså inte Dan Hylanders singel Du är det vackraste, utan en cover på en Townes Van Zant-låt.

Dan Hylanders diskografi

Raj Montana Band (1978)
Döende oskuld (1979)
September (1981)
Bella Notte (1982)
Calypso (1983)
… om änglar o sjakaler (1984)
Tele-Gram: Långt farväl (live, 1985)
Kung av onsdag (1986)
Cafe Sorgenfri (1988)
Lycklig måne (1990)
Deja vu – Stänk och souvenirer (1991)
Kejsaren är naken (1993)
Dan Hylander (1994)
Hits! 1980-1997 (1997)
MNW-Klassiker (2007)

En idealisk playlist

Längtans blå hotell
Svart kaffe
Skuggor i skymningen
Höst (Till Eva, så länge jag kan gå)
Balladen om Eva och Ragnar
Från en till en annan
Solregn
Levande livet
Farväl till Katalonien
21/3
Vykort Vykort
Lycklig är att leva
Vildrosor och tistlar
Älskade främling (En midsommarnattsdröm)
Vinternatt i Stockholm
Och skeppen går
554832
Jag har charm
Mitt i livet
Vem är vem
Mamma tro mig
Ett brinnande hjärta (Ge aldrig upp)
Du är det vackraste
Din blåögde vän
Vackra förlorare
Epilog
I denna tid

Annat gott

Dan Hylander på Nyhetsmorgon, augusti 2009