Klassiker: Blade Runner (1982)

Det är inte speciellt många filmer som verkligen förtjänar att kallas för moderna mästerverk. Eftersom jag själv är en rätt konservativ kritiker har jag svårt att ens komma på nog filmer att räkna på handen. Jag har nästan inte sett en enda film gjord sedan 1994 värd att klassa som unik. Också 80-talet är glest på verkliga klassiker, om man frågar mig. Men det finns ju alltid Blade Runner.

Blade Runner har kommit att bli en Citizen Kane för många generationskamrater. Det är den där filmen man alltid återkommer till, den som verkar krylla av trådar att dra i. Deckards enhörning är för många detsamma som Charles Foster Kanes rosebud, och filmens omständliga produktion är lika legendarisk som omständigheterna kring Orson Welles debutfilm.

Också för min del är Blade Runner en film som jag kommit att få en märklig och egentligen ojämförbar relation till. Jag kan inte komma på en annan film som jag redan från börjat älskat och som sedan, medan åren gått, haft mage att växa och bli ännu mer fascinerande. Varje gång jag sett filmen igen har jag märkt nya influenser och idéer som filmen bär på, som tidigare gått mig helt förbi. Sättet filmen berättas, bland annat genom Ridley Scotts kompromisslösa regi, har också börjat kännas mer och mer som ett recept för en film som åldras som vin. Ju mer jag har läst om filmen, och det finns mycket att läsa, och i takt med att jag utvecklats längre åt det filmteoretiska hållet, desto mer oändlig verkar filmen bli. Inte förrän nu på sistone har jag börjat förstå vad jag tror det är som gör filmen så ovanlig. Jag tror filmen är ett resultat av många olika slumpmässiga faktorer – vissa medvetna, andra helt och hållet oförutsedda – som gjort att själva filmen blivit mästerlig. Blade Runner är fullständigt unik, och den går inte att jämföra med någon annan film i hela filmhistorien. Det är stora ord, men dom är befogade. Det är en amerikanskt producerad science fiction-thriller som råkade bli en euroepisk konstfilm, mer eller mindre otippat, och den är både legendarisk för sitt storslagna visuella yttre och oslagbar i sitt minimalistiska skådespeleri. Filmen hänger ihop just för att alla delarna är separata… Men okej. Nu går vi händelserna lite i förväg. Det finns ett och annat att få ur vägen först.

Jag misstänker att den här texten kommer bli ganska krånglig för den som inte sett den här filmen förut, men det är väl värt ett försök. Om inte annat kan jag komma med förslaget till den oinvigde att redan nu se den! (Och se Director’s Cut eller Final Cut, kom ihåg det). Trots allt som finns att säga om Blade Runner – och trots att man kan skriva spaltmetrar och diskutera i oändligheter, finns detalltid mer att säga och skriva – är det lätt att glömma att filmen i all enkelhet kan sammanfattas som en mycket vemodig, extremt vacker och romantisk film. Det är oftast inte förrän man faktiskt återvänder till filmen och ser den, en gång till, som det slår en med vilken vemodig men ändå trösterik kraft filmen på en rent emotionell nivå når fram. Mycket har att göra med att skådespelarna är så lugna och fåordiga, mycket riktigt nästan syntetiska, medan allt runtom dom består av gigantiska salar, överfyllda rum och överväldigande neondränkta miljöer som än idag är helt häpnadsväckande. Det vore också ett brott att inte nämna Vangelis musik, som förmodligen är bland filmhistoriens allra mest vackra och oförglömliga kompositioner.

Men för den som inte har någon aning om vad Blade Runner handlar om är handlingen ganska enkel att avklara: Filmen utspelar sig i Los Angeles år 2019 och det är en extremt mörk och regnig neondränkt värld som numera styrs av stora multinationella företag (Ridley Scott säger att det i filmen är ungefär tre-fyra företag som styr världen, typ Coca-Cola eller varför inte Googlenudgenudgewinkwink). Det råder social, ekonomisk, religiös och politisk kollaps, gatorna är överbefolkade av människor; förorening har gjort att ljus inte längre syns från himlen och den enda ljuskällan däruppifrån kommer från flygande zeppelinare som spyr ut reklam som falskt lovar att drömmar finns i kolonier i rymden. Det antyds att den enda aktivitet som människan sysslar med är affärer på hög nivå, dom sker i rymden och innefattar krig och militär vapenföring. I denna värld finns replikanter – robotar som är så naturliga att dom inte kan skiljas från människor med blotta ögat – och bland alla olika modeller finns krigsreplikanter designade för militärt bruk; den senaste replikantmodellen, Nexus 6, har visat sig vara så pass teknologiskt avancerad att Nexus 6-replikanterna börjat utveckla egna känslor – kärlek, vrede, hat, avund – vilket gjort den olaglig på jorden. Huvudpersonen Deckard, spelad av Harrison Ford, är en ”blade runner”; dvs. en polis med uppdrag att spåra och döda olagliga replikanter på jorden. Filmen går ut på att fyra Nexus 6-replikanter gjort uppror och nu befinner sig på Jorden för att leva ett eget liv, och Deckard måste hitta dom och döda dom. Under tiden blir han dock själv förälskad i en replikant, Rachel (Sean Young), och i en värld där man inte kan se skillnad på syntetiska och biologiska känslor uppstår frågorna: Hur kommer det sig att replikanterna visar mer känslor än de iskalla människorna? Är det ”äkta” känslor om en dator utvecklar dom på egen hand? Och om replikanterna själva inte vet om att dom är replikanter – Rachel tror hon är människa – hur kan Deckard själv vara säker på att han är människa? Och vem, eller vad, är det som egentligen ”lever” till att börja med?

Till att börja med har jag inte så mycket att säga om filmens mest kända attribut och mest berömda frågetecken. Frågan om Deckard är en replikant är i grund och botten omöjlig att till hundra procent få ett svar på: Ridley Scott tyckte det. Harrison Ford tyckte inte det. Manusförfattarna hade inte direkt tänkt så långt. Producenterna ville inte alls att han skulle vara det. Philip K. Dick, gissar jag, skulle väl däremot inte tänkas ha något emot det. Dom flesta av filmen fans ser det också som att han indeed är en replikant. Filmen föreslår att han är det, om man nu väljer att se det så, vilket förstås förutsätter att man ser antingen Director’s Cut-versionen eller Final Cut-versionen. Vilket förstås leder till nästa stora krux: Detta att Blade Runner ju berömt finns i fyra, noga räknat fem (jättenoga räknat sju), olika versioner.

Okej, för att helt odisciplinerat citera Alien 3, ”Detta är rykteskontrollen, följande är fakta”: När Ridley Scott visade arbetskopian (senare känd som ”Workprint”-versionen, bevismaterial A) för producenter, distributörer och testpublik var det många som tyckte filmen var obegriplig, och så vidare. Det bestämdes att, för att filmen skulle bli mer ”begriplig”, behövdes dels ett lyckligt slut och dels ett berättarspår där Harrison Ford ger Deckard en film noir-aktig speakerröst för att publiken ska delta mer i intrigen. Dom flesta vet att den första, ursprungliga bioversionen (bevismaterial B) också innehöll både ett, mycket påklistrat, lyckligt slut och en, mycket stelbent, berättarröst där Harrison Ford uppenbarligen är helt likgiltig inför rader som ”Sushi. That was what my wife called me. Cold… fish…”

Men det vore inte sant att påstå att producenterna bara beordrade denna berättarröst och att alla gick med på det. Faktum är att alla i efterhand vill ta på sig äran för idén om berättarrösten. Både i boken och dokumentärfilmenDangerous Days påstår såväl producenterna som Ridley Scott att det var deras idé. ”Anyone who says I was forced to do a narration is talking shit” menar han bestämt. Det är värt att poängtera att trots att han i mångt och mycket är en briljant regissör är Ridley Scott i första hand praktiskt orienterad, och långt ifrån en kompromisslös konstnär med personliga ideal (Black Hawk Down, någon?) och när han konstaterade att filmen inte verkade vara populär såg han det som sitt ansvar att göra något åt det. Han insåg förstås att filmen var långt före sin tid, men säger i dokumentären: ”Being ahead of your time is just as bad as being behind the times. You still got the same problem”

Problemet med bioversionen blev dock att Harrison Fords berättarröst inte var den ursprungliga berättarrösten; någon sådan blev aldrig helt färdigställd. Scott satte genast igång med att kartlägga vart filmen skulle ha berättarröst, och hur monologerna skulle se ut. Redan arbetskopian (bevismaterial A) hade vid ett tillfälle ett användande av berättarröst, så från början fanns till och med idén där. Man kan där se att Harrison Ford har en helt annan uppriktighet i vad han säger, och bland Final Cut-DVD:ns labyrinter av extramaterial kan man hitta fler sessioner av monologer som håller betydligt högre klass än vad som blev i den färdiga versionen.

Berättarrösten i bioversionen (bevismaterial B) skrevs istället, enligt Harrison Ford, av en random tjomme i ett tomt kontor han blivit lurad till. Denne satt helt enkelt och skrev rakt upp och ner en monolog för hela filmen – ett arbete som kanske tog en timme – sträckte sedan över pappersbunten till Harrison som insåg att producenterna nu fått nog av deras sniglande och nu bestämt sig för att berättarrösten måste bli klar. Eftersom ingen annan var där, och eftersom han insåg att det inte längre fanns någon återvändo, tänkte han att ”I realised I had no choice but to do it and do it as best as I can and then I was done with it”

Filmen blev ingen succé och kritikerna tyckte inte om den. Jag har alltid känt att kritiken mot Blade Runner varit rätt och slätt idiotisk, men om jag ska vara ärlig kan jag förstå att bioversionen (bevismaterial B) inte kan ha varit helt lätt att ta sig till. Med berättarröst och lyckligt slut blir Blade Runner en film om traditionella karaktärer i en dystopisk värld, och då är det legitimt att påstå att ”karaktärerna inte uttrycker mänsklighet” som Roger Ebert uttryckte det. Dessutom kan man dra slutsatsen att eftersom filmen är så ofantligt snygg att se på, så måste det vara så att handlingen kommit i skymundan från effekterna. Men i verkligheten är förstås Blade Runner en film om dystopiska karaktärer i en dystopisk värld. Inte förrän 2007 erkände Ebert att filmen var ett ”storverk” och om ovanstående citat ur hans första recension skrev han att ”det verkar vara märklig kritik på en film som ifrågasätter vad mänsklighet ens innebär”.

Filmen fick förstås, som många vet, ett kultfölje på video, och den skaffade nya fans. När Blade Runner kom på video släpptes den i den internationella versionen (bevismaterial C). Nu ska vi inte bli förvirrade i onödan. Blade Runner släpptes i en amerikansk, och en internationell, bioversion; att släppa en film i två versioner för olika marknader är inte ovanligt, och det sker med många Hollywood-filmer (även om fenomenet ersatts dom senaste åren med ”Unrated”-versioner på DVD). Som det oftast förhåller sig med dessa olika versioner är den internationella versionen i stort sett identisk med den amerikanska, med undantaget att den har några fler sekunder våld. På samma sätt kan man säga att den TV-censurerade versionen inte är en ”alternativ” version mer än någon annan film som censurerats i amerikansk TV; även om det förstås finns många fanboys som räknar med den också.

I takt med att filmen blev populär på video började det gå upp för människor att det inte bara fanns två, utan ännu fler, versioner av Blade Runner och att den ursprungliga på något sätt inte var vad Ridley Scott ville med filmen. Livet hittade en utväg och på en filmfestival i San Fransisco 1990 blev workprint-versionen (bevismaterial A) stulen och läckte därmed ut till ”svarta VHS-marknaden” (dumdumdummm) och blev en oerhört populär bootleg. Det var detta som föranledde att Warner Bros ville släppa en Director’s Cut övervakad av Ridley Scott.

Så 1991 släpptes alltså Director’s Cut-versionen (bevismaterial D) som länge varit den version av filmen som allmänt är känd som den bästa. Förutom lite finputsningar hit och dit är filmens mest påfallande ändringar att berättarrösten är borta, likaså det lyckliga slutet, och Scott har också opererat in en sekvens med en enhörning som föreslår att Deckard är en replikant. Hallelujah. Alla är nöjda och glada.

Ja, tills 2007 då, när en ”Final Cut” (bevismaterial E) lanserades tillsammans med en fet DVD-utgåva. Denna version skiljer sig inte sådär jättemycket från Director’s Cut-versionen, men den har plockat tillbaka lite saker från Workprint-versionen (Roy säger till exempel ”Give me more life father” istället för ”Give me more life fucker”, och sånt) men den ser framför allt otroligt mycket snyggare ut; restaureringsarbetet har inneburit att man gått till filmens ursprungliga källa, dammat av originalnegativen och fått fram en bild- och ljudkvalité som saknar motstycke. Personligen gillar jag Final Cut-versionen bäst, och jag tycker den är en hederlig produktion. Efter den, helt uppenbara, sellout som Ridley Scott begick i och med att han gick med på en meningslös Director’s Cut-version av Alien fanns det kanske anledning att oroa sig. Men Ridley Scott är en sån där charmigt ärlig regissör. Han bemödade sig aldrig egentligen med att förneka att Alien var bra som den var – och Final Cut-versionen av Blade Runner är, som titeln antyder, gjord för att vara den definitiva, mest kompletta versionen. Man har faktiskt lagt ner enormt mycket kärlek i den, och väger man den mot dom andra versionerna känns det faktiskt som den enda versionen av filmen som behövs.

Det här kanske verkar vara en väldigt lång och komplicerad historia, men det är ändå bara en bråkdel av den enorma Blade Runner-forskning som finns att tillgå. Ja, jag väljer och kalla det ”forskning”. Både Dangerous Days och Future Noir är böcker som är överlägsna nästan alla andra böcker som skrivits om en och samma film, och för den som ger sig in i Blade Runner-forskningen blir det snart uppenbart att det finns oändliga spår att följa. Philip K. Dick, som stod för romanen Do Androids Dream of Electric Sheep som filmen är byggd på, dog innan filmatiseringen av Blade Runner var klar, men det han såg av filmen fick ändå hans hjärna att spinna igång på dödsbädden och dom intervjuer han gav om projektet innan han dog är en hel värld av filosofi kring begreppet syntetiskt liv, och även hur djup och stark en symbios mellan litteratur och film kan bli. Man kan även notera 80-talets ”Blade Runner curse” då företag som Atari, JVC, RCA och till och med Coca-Cola fick problem med sitt varumärke efter att deras logotyper varit med i Blade Runners stora metropoliska landskap (ironiskt nog som produktplacering). Eller så kan man gå in i den enorma djungel av konsthistoriska referenser som filmen rent visuellt hänvisar till – den visuella stilen, de olika religiösa symbolerna, i Blade Runners DNA finns Egyptiskt farao-kultur, konstnärer som Edward Hopper och Francis Bacon, filmlegender som alltifrån Humphrey Bogart till Fritz Lang, George Orwell, Ray Bradbury, Hitler och Stalin och resten av det gänget, gammal hednisk mytologi, lite skandinavisk folklore, ren och skär biovetenskap… Och om man dessutom tröttnar på vad Blade Runner hämtat sitt enorma stoff ifrån, kan man förstås titta på vad Blade Runner i sin tur inspirerat. Vilket är hela den efterföljande science fiction-genren. Det här är, om inte annat så rent visuellt, en film som aldrig tar slut.

Alla som har en vurm för Blade Runner har förmodligen sin alldeles egna vurm. För min del har jag inte riktigt definierat den förrän nyligen. Givetvis var Blade Runner när jag första gången såg den – som lillgammal parvel i knappa tonåren – helt obegriplig men rent visuellt överväldigande (av typen jag-fattar- ingenting-men-jag-kan-inte-sluta-titta). Det var för den delen också videoversionen. Inte förrän Director’s Cut-versionen började bli en långkörare i gymnasieåren kom filmen att bli en slags biblisk artifakt. På samma sätt som jag för mitt inre kan se den ”otecknade” Turtles-filmen från 1990 lysa upp källarmörkret gång på gång för mig och mina vänner i barndomen, lyser Blade Runner upp sitt flimrande hypnotiska sken i inrökta källare och föräldrahem i gymnasiet. Det var snabbkaffe, rulltobak och Blade Runner till ljudet av andakt. Få andra filmer har sådana omedelbart gripande repliker tatuerade i ens sinne: It must be painful to live in fear. If only you could see what I’ve seen with your eyes. Too bad she won’t live – but then again, who does? If you’re not cop, you’re little people. I dreamt music. Six, seven, go to hell or go to heaven. You’ve done a man’s job, sir. Aren’t you the “good” man? Time… enough… Do you like our owl? Nothing is worse than having an itch you could never scratch. Straight doesn’t seem to be good enough! More human than human. Give me more life… Quite an experience to live in fear, isn’t it? That’s what it is to be a slave. Have you ever retired a human by mistake? I’m not the business. I am the business. Wake up! Time to die! All those… moments… will be lost, in time, like… tears in rain. Time. To die.

Men medan allt det där är kittlande på ett rent psyko-estetiskt och lite psuedo-filosofiskt (kort sagt; ganska flummigt) plan så tror jag styrkan i Blade Runner ligger i faktumet att den till stor del ser ut som den gör på grund av olika händelser, vissa dikterade av slumpen. Tematiken i filmen är briljant, men den går också hand i hand med själva produktionen på ett sätt som är så otippat att jag inte kan tänka mig att någon annan film egentligen fungerat på samma sätt.

Vad menar jag då med att tematiken går hand i hand med produktionen? För det första: Alla inblandade i filmen hade olika idéer om vad den handlade om. För det andra: Produktionen var jobbig och folk var mycket sura på varandra, vilket (är jag övertygad om) gav filmen en hätsk besjälning; filmen ”känns” helt enkelt hård på ett sätt som föreslår att den är gjord med mycket möda och svett. För det tredje: Filmens budget var relativt liten och Scott gick över tiden, vilket resulterade i att många scener aldrig blev inspelade. Man skulle faktiskt kunna säga, med facit i hand, att Blade Runner på många sätt är en film som aldrig blev färdiginspelad.

Det som nog alltid fascinerat mig med filmens berättarstrategi är att den från början till slut verkat vara metodiskt svårtillgänglig. Karaktärer presenteras inte, utan dyker bara upp med repliker. Omständigheterna, både vad gäller karaktärernas ursprung och deras förhållande till världen filmen utspelar sig i, förklaras aldrig. In i minsta detalj fungerar denna logik; alla karaktärer tilltalar varandra vid namn, utan att ha blivit introducerade (kanske mest spöklik är filmens sista del, där Deckard jagar Roy som ropar ”Deckard!” som någon slags övernaturlig demon) och scenerna följer varandra utan tydligt förklarad logik – man kan notera scenen där Roy frågar ut ögontillverkaren Chew vem han ska vända sig till för att komma närmare det ”stora geniet” Tyrell och han svarar ”JF Sebastian”. När replikanten Pris (Daryll Hannah) introduceras är hon för åskådaren en total främling och hon står utanför lägenheten till JF Sebastian, som vi heller inte förstår identiteten på förrän han förklarar det. I scenen med Chew lutar sig Roy tillbaka och frågar ”Now. Where can I see this JF Sebastian?” men i workprint-versionen (bevismaterial A) finns inte det klippet med, utan scenen tar slut direkt efter att Chew sagt själva namnet. Filmen har enorma luckor som gör den svår att navigera i, och det har alltid tilltalat mig eftersom det är berättartraditionen i vad man inom filmvetenskap (i brist på bättre term) kallar europeisk konstfilm, och inte amerikansk Hollywood-berättande.

Vissa av dessa ”luckor” och stilbrott är medvetna – Scott beordrade till exempel Rutger Hauer att leverera sina repliker långsamt, vilket han först inte gjorde utan inledningsvis var hans skådespeleri en mer typisk Evil Cyborg From Hell, typ – men andra beror helt och hållet på tidsbrist. När Deckard letar igenom Leons lägenhet gömmer han sig i själva verket i en ihopfällbar säng i lägenheten – det är så han senare faktiskt kan säga att det fanns ”police-men” i lägenheten – och när Deckard hittar ormkelande dansösreplikanten Zhora gör han det via hänvisningar som heller aldrig spelades in. Som det är i filmen nu är han bara där helt plötsligt. Precis som i karaktärerna finns något syntetiskt över hur hela filmen är berättad.

Det som gör Blade Runner så magnifik är just faktumet att filmens visuella dynamik, narrativa berättarstil och inbyggda tematik inte är levererad från en auteur direkt till publiken. De olika beståndsdelarna kommer ifrån olika källor. Harrison Ford hade mycket stora problem under inspelningen – hans behov av skådespelarmässigt ”space” krockade helt och hållet med Ridley Scotts långa omständliga idéer om hur sceneriet skulle behöva ändras hit eller dit, rökeffekterna behövde fungera och där ska väggarna flimra på ett akvarieliknande sätt osv… – och inget blev bättre av att dom inte alls kom överrens om tanken på Deckard som en replikant.

Men också i synen på replikanterna skiljer sig Ridley Scotts vision från många fans. När Roy i slutet räddar Deckard från sin undergång gör han det, enligt Scott, för att han är en ”reflexmaskin som agerar först och tänker sen”. Dom religiösa och pacifistiska idéerna kom från Rutger Hauer – såväl duvan han har i handen, som stora delar av hans dödstal, är improviserat av honom själv. Rutger Hauer var i själva verket en idéspruta och det mesta som gör Roy Batty så fascinerande är attribut som Rutger Hauer själv hittade på. Ett jämförbart exempel är Sean Young; att hon har en sådan perfekt marionettliknande egenskap har att göra med att hon var mycket ung, helt oerfaren och lät Ridley Scott diktera hennes skådespeleri till 150 procent. I scenen där Deckard nästan våldför sig på Rachel för att få henne att uppfatta sina erotiska känslor som autentiska, höll Sean Young på att helt och hållet bryta ihop.

Jag märker nu att jag börjat flyga iväg lite grann, och att jag skrivit en text som till stor del är obegriplig för en människa som inte sett Blade Runner. Men det hör ju på sätt och vis till saken när man pratar om den här filmen. Jag har hursomhelst valt att inte diskutera så mycket om på vilket genialt, kusligt träffsäkert sätt Blade Runner förutspår globalisering och multinationell diktatur eftersom andra redan gjort det. Inte heller är frågan om Deckards replikantskap min huvudfråga, eftersom den också diskuterats i all oändlighet. Som jag ser det är han naturligtvis en replikant, men poängen med filmen är att man behöver ställa frågan. När Gaff säger ”It’s too bad she won’t live, but then again who does” är det en ordvits som inte kan översättas till svenska. Han säger ju inte ”Vem får leva för evigt?”, utan han säger ”Vem är det som egentligen lever?” Filmen är i slutändan en ”cautionary tale” och den visar en framtid där det ytliga, masskommersiella (här lägger jag även till det nyliberala) och ekonomiskt drivna fått köra över alla andra rent mänskliga värden – som trots allt inte kan köpas eller säljas för pengar – tills vi fått en värld där robotars programmerade känslor verkar klinga sannare människors än människorna själva, som sedan länge urholkats av ”vettigt” tänk om profit, tillväxt, ekonomisk expandering, globalisering, fri konkurrens och ett högborgerligt nirvana när big buisness styr över människors verkliga livskvalité. Som fingervisning på hur otäckt nära Blade Runner hamnat kan jag nämna att jag nu senast slutade använda Spotify eftersom jag inte ville betala en tjänst som, även om jag då inte skulle höra den, hade inbyggda reklamer som i stort sett kunde vara för The Off World Colonies.

Allt detta är saker som ingår i Blade Runner, och det gör filmen till ett hypermodernt angeläget mästerverk, och likaså är filmens effekter än idag oöverträffade, vilket gör den till ett visuellt mästerverk som har extremt få likar. Det är ett filosofiskt mästerverk också, eftersom den ställer alla dessa frågor om mänskliga värden utan att föreslå ett enda svar. Men det jag väljer att återkomma till är faktumet att filmen också är ett mästerverk som film betraktat. En av mina älsklingsfrågor är faktumet att filmen som konstform är stagnerad, och att det genom filmhistorien inte är särskilt många som vågat bryta ny mark. En modernistisk revolution, liknande den som litteraturen genomgick i förra sekelskiftet, är långt bort på den cineastiska horisonten. Men Blade Runner är ett hypotetiskt steg på vägen.

Det är inte bara det att den är ovanligt berättad, det är just det att det ovanliga med den är många olika saker och dom kommer ifrån många olika källor och större delen av filmens helheter består av slumpmässiga omständigheter. Jag kommer att tänka på hur den underbare John Cassavetes definierade konst, och inser att Blade Runner kvalar in. För att få pengar att finansera sina egna filmer var Cassavetes med som skådespelare i andra filmer, bland annat Roman Polanskis Rosemary’s Baby. I en intervju avfärdar han denna film, allmänt erkänd som en klassiker: ”Jag säger inte att den är dålig, men den är inte konst”. Konst, menar Cassavetes är filmer som blir till under inspelningen och i efterarbetet, filmer med ”en puls, som är meningsfull och kreativ och intensiv” och filmer som ”försöker göra någonting av själva stunden här och nu, utan att förutbestämma hur det kommer se ut i slutändan”.

Vad Cassavetes menar är alltså att filmer är som bäst när dom inte är en produkt, genomtänkt redan innan filmen spelats in för lansering. Så ironiskt att Blade Runner är en film som verkligen andas ett organiskt, konstnärligt liv in i minsta bildruta när det är precis det massproducerande tänket den vänder sig emot. Jag önskar att fler manusförfattare och regissörer förstod vad John Cassavetes menade. Jag önskar att fler filmer kunde jämföras med Blade Runner. Jag önskar att filmens budskap om hopp kunde få slå in, och inte filmens dystopiska varningsbild av framtiden. Jag önskar, med andra ord, att Transformers 3 och Pirates of the Carribbean 4 inte fanns.

*

Blade Runner är den andra Condreca-klassikern. Den föregående var The Haunting. Den tredje är Lolita.

Länkar

”It’s too bad she won’t live, but then again who does?” – Obiter Dictums årsgamla exemplariska dubbelavsnitt om Blade Runner; ett perfekt exempel på hur ett Blade Runner-samtal brukar låta. Starkt rekommenderat.

Globalization and dehumanization – Det oslagbara underbarnet Rob Agers analys på Blade Runner (första delen av videoversionen längst ner). Nästan allt Ager rör vid är fenomenalt, detta är inget undantag.

Blade Runner FAQ – Is Deckard a Replicant?

The Replicant Option – essä för

Deckard Is Not A Replicant – essä mot

Edge of Bladerunner – TV-dokumentär om mysteriet Deckard

Off-World – The Blade Runner-wiki

Första delen av tre av Rob Agers analys. Dom andra finns, tillsammans med textversionen, här.

Ridley Scott sätter skåpet där det ska stå