Klassiker: The Haunting (1963)

– Unknown, that’s the keyword, unknown. When we become involved in a supernatural event, we’re scared out of our wits just because it’s unknown. The night cry of a child, a face on the wall, knockings, bangings; what is that to be afraid of? You weren’t threatened. It was harmless, like a joke that doesn’t come out

– But the child…

– There was no child, remember? Just a voice…

Dialogen kommer från en av nyckelscenerna i Robert Wises mästerliga spökhusrysare The Haunting från 1963, där en doktor besatt av det övernaturliga försöker förklara för den vettskrämda huvudpersonen Eleanor – och samtidigt publiken – hur det övernaturliga egentligen fungerar. Egentligen, menar han, rör det sig inte om något ”över”-naturligt; allt som finns i naturen existerar och är därmed helt naturligt. Om vi ännu har en vetenskaplig förklaring eller inte, det är en annan fråga. När människan trodde att Jorden var platt var idén om en rund jord övernaturlig galenskap, och vore för den tidens människor säkert en skräckinjagande visshet. Markway påpekar i samma scen att han just sett en harpa spela av sig själv. Egentligen, påpekar han dock, spelade den ju givetvis inte av sig själv även om det såg så ut. Det var ett välkänt fenomen som saknar vetenskaplig förklaring. Ibland spelar harpor av sig självt. Ingen vet varför.

Enligt samma logik ska han nu med hjälp av några inbjudna assistenter (som har en historia av uppvisad överkänslighet för det övernaturliga, även om de är förtegna om det) på vetenskapligt manér försöka ta reda på om ryktena stämmer; att den riktigt otäcka gamla herrgården Hill House verkligen är hemsökt. Resultatet blir inte lika harmlöst som en spelande harpa. Snarare spelas det harpa – på psyket och nerverna!

Av alla hundratals skräckfilmer jag sett så är The Haunting förmodligen min favorit i genren. Jag vet inte hur många gånger jag sett den med åren, men den känns alltid som upplockad ur en vinkällare; istället för att vara föråldrad av teatrala skådespelare och ett melodramatiskt tonfall, som redan då var gammaldags, har den fastnat som i en tidlös insegling (inte olikt de rastlösa själarna i filmen) och den förblir lika minnesvärd varje gång jag ser den. Det har att göra med flera olika saker, kanske främst att den är gjord på ett sätt som filmer inte görs på längre. Från början till slut rör det sig om en total hantverksmässig perfektion, och man kan säga om den samma saker jag hört människor prata om gamla möbler och kläder: Det är gjort med sådan noggrannhet, kärlek, dedikation och kunskap att det inte går att mäta sig med något idag. Det är gjort för att hålla. Det går inte av för hackor.

Det allra mest minnesvärda  med filmen, som jag ser det, är dock att den helt enkelt är fullständigt gastkramande. Fullständigt skitläskig. Det är helt galet. Jag tror faktiskt ingen annan film gjort så starkt intryck på mig. Vissa filmer har kommit i närheten, och många filmer har enskilda scener som är oförglömligt skräckinjagande, men som helhet finns inget som matchar den här filmen. Jag kan inte minnas att jag var rädd för mörkret innan jag såg den, men jag har alltid varit lite nervös sedan dess. Kanske överdriver jag, jag vet inte. Det hela är dessutom en sanning med modifikation eftersom jag vet att det kräver ett visst psyke för att bli rädd för filmer där inget händer. Det gäller förmodligen att bli rädd för rätt saker, och jag ska komma tillbaka till det senare.

The Haunting är en skräckfilm, närmare bestämt en spökfilm, en subgenre som framförallt britterna förr i tiden var oerhört bra på; kusliga spökhistorier som helt och hållet går ut på psykologisk terror. The Haunting är förmodligen den bästa filmen i genren. Den innehåller inte en droppe blod. Knappt ett enda dödsfall. Inget våld, inget monster, inget synligt spöke. Det finns en enda specialeffekt i den, och den går ut på att man filmat en dörr på ett märkligt sett. Första gången jag såg den var jag tretton år, och det var en oförglömlig upplevelse. Jag såg den på TCM, och jag vet inte varför jag siktat in mig på den men det var på den tiden då jag helt enkelt sög åt mig varje film som lät intressant. Jag minns upplevelsen så stark eftersom den hade en slags egen dramaturgi, på sätt och vis. Jag var helt oförberedd på att filmen skulle vara så läskig som den var – den svenska titeln Det spökar på Hill House lät inte direkt som en nagelbitare – och eftersom filmen har en så genialisk inledning tyckte jag först den verkade fjantig, men mysigt underhållande.

Jag minns det mycket väl. Filmen börjar med en monolog där dr. Markways röst förklarar historien bakom det hemsökta huset medan ett montage av kusligheter, lite lätt överdrivet, presenteras. ”It’s an evil old house” kacklar Markway till ljudet av trumpeter, och det finns en lustig ton här som påminner om Scooby Doo eller Twilight Zone, och det är briljant missvisande. Jag minns att min pappa stod och strök några skjortor; han hade ryggen vänd mot TV:n och hörde bara ljuden därifrån, men gav ifrån sig några roade småskratt. Han lämnade källaren och lämnade mig och min kära mor ensamma vid filmen, som mycket snart ändrade karaktär på så subtila sätt att jag än idag kan fascineras över det. Ungefär halvvägs in i filmen gick dessutom hon upp för att ”göra te” – och kom aldrig tillbaka. Nerverna höll inte, kan man anta, och det var ju en dag imorgon också. Kvar var alltså jag  att uppleva denna mardrömslika spökhusoddyssé i hjälplös ensamhet. Jag minns att jag i efterhand tyckte det var lite för bra för att vara sant. Förmodligen sov jag inte med lampan tänd, men det känns som att jag skulle kunna gjort det.

Filmens huvudperson är Eleanor Lance (Julie Harris), en timid kvinna som större delen av sitt liv levt kedjad till sin sjuka gamla mor och inte förrän hon efter elva års sängliggande dött kan hon – med all den tänkbara ångest denna känsla kan tänkas medföra – för första gången känna sig fri. Hon får ett brev där en Dr. Markway vill att hon deltar i ett experiment där hon spenderar några nätter i det gamla Hill House-huset tillsammans med några andra deltagare. Hon är ängslig, hjälplös, självömkande och oskuldsfull vad gäller allt i livet, men förmår ändå stjäla sin elaka storasysters bil (hon har ingen egen, utan sover på systerns soffa) eftersom hon är så desperat att komma iväg. Äntligen ska hon få uppleva ett äventyr, äntligen ska hon hamna någonstans där hon kan få höra hemma, äntligen ska hon få ta del av livet. Vad hon inte vet är att Markway vill ha henne med i experimentet på grund av en händelse han läst i ett register, något hon förträngt – det ska tydligen regnat sten i tre dagar över hennes hus när hon var liten.


Hela upptakten är genialiskt gjord. Hon är den första att anlända till det vansinnigt obehagliga huset – som omedelbart tornar upp sig som en levande organism snarare än ett ”hus” – och vaktmästarparet dukar bordet och försvinner sedan illa kvickt; den kvinnliga Familjen Addams-liknande hushållerskan förklarar med en likgiltig blick att alla människor bor flera mil bort, i byn. Ingen kommer närmre huset än så. ”So” säger hon tonlöst, ”there will be nobody near if you need help. We couldn’t hear you. In the night. In the dark”. Därefter ler hon, för första gången, och försvinner.

Det visar sig att bara en till människa dyker upp för Markways experiment; den mystiska donnan Theo (Claire Bloom) som enligt rekorderliga uppgifter ska ha synska kvalitéer. Hon är Eleanors raka motsats; kall, flådig, aningen dryg och världsvan. Hon märker på en gång att huset är ondskefullt, och hon ser rakt igenom Eleanor. Nästan omedelbart uppstår en stunds panik när de båda vandrar omkring i det skeva huset som kastar ojämna skuggor, bildar labyrinter och stänger alla dörrar som öppnas. ”It wants you Nell” ropar Theo till slut. ”It’s calling you!”

De blir avbrutna av Dr Markway som glatt bjuder in till middag. Eleanor och Theo håller tyst om deras spontana skräckkänslor för huset – eftersom allt ju fortfarande kan vara inbillning – och stiftar istället bekantskap med Luke (Russ Tamblyn), en klämkäck yngling som enbart är närvarande för att han en dag ska ärva huset. Han är spiken i kistan för att filmen fungerar, eftersom han är den som ständigt tror på rationella förklaringar och med glatt humör och vitsar hela tiden skojar bort allt prat om ”all this supernatural jazz”. I takt med att filmen fortsätter är det också han som står symbol för galenskapen, när den tar över. Inte förrän slutet av filmen börjar han verkligen ana oråd, trots att han inte fått några empiriska bevis för något övernaturligt märker han att ingenting som händer i huset hänger ihop. ”I haven’t seen a damn thing” säger han, långt ifrån road, ”I just don’t like the way it looks”.

Mer än så bör man inte avslöja om filmen. Det som händer är att dessa fyra karaktärer ser saker, hör saker och känner saker som inte alls är naturliga och som verkligen inte är något för lättskrämda. Filmen bygger upp den terror karaktärerna går igenom på ett fantastiskt sätt; länge försöker Markway hålla skutan och låta allt bli ett experiment. Han håller rena föreläsningarna om det övernaturligas historia och funktioner, men står ändå handfallen när de en morgon upptäcker att det under natten uppstått en vit text på en av husets väggar: Help Eleanor Come Home. Huset lever, och det framgår snart att det har siktet inställt på den som är mest svag och osjälvständig; Eleanor, som längtar efter ett hem, börjar gradvis tappa förståndet och blir mer och mer ett med huset.

Filmen berättas till stor del genom Eleanors inre monologer. Vi får höra hennes tankar medan hon tänker dom – hennes barnsliga känslor för Markway, hennes oskuldsfulla längtan efter ett hem och en plats, hennes behov av uppmärksamhet trots att hon saknar talanger, sättet hon hela tiden hör husets röst kalla till henne, sättet hon skräckslaget dras till det – och filmen är till stor del karaktärsdriven. Om man, som jag, sett filmen flera gånger märker man att det inte finns något som egentligen föreslår att Eleanor inte är galen. Det är hon som driver fram majoriteten av husets spöken, och inte förrän i slutet manifesterar sig konkreta läskigheter men vid det laget kan man lika gärna skylla på masshysteri. Dessutom finns Markway, karaktären som redan är gift men som uppenbarligen får känslor för Eleanor; när hans egen fru (Lois Maxwell) dyker upp för att försöka få honom att komma tillbaka och sluta upp med detta ”spökjägarnonsens” försvinner hon istället spårlöst och blir fångad i en irrfärd i husets springa mellan vår värld och dess. Detta kan tolkas som hans egen ångest, och skuld, och om Eleanor dessutom är galen är det Markway som inte sätter stopp för det.

På sätt och vis handlar inte filmen alls om spöken, utan möjligheten att det finns någonting verkligt och kännbart utöver vår mänskliga fattningsförmåga. Markway säger att det övernaturliga är något som händer varje dag, hela tiden, och som finns ibland oss oavbrutet men som vi inte talar högt om eftersom vi inte kan – och ofta inte vill – förstå det. Man glömmer lätt att filmens ramhandling faktiskt är det om en vetenskapsman som helt seriöst försöker bevisa att det övernaturliga faktiskt existerar. Jag vet inte hur mycket av det han säger som stämmer – men han säger det så trovärdigt att jag vill tro honom.

En av de allra mest intressanta aspekterna med filmen, som om allt detta inte var nog, är att det finns ett otroligt subtilt, men medvetet, homoerotiskt inslag mellan Eleanor och Theo. Eleanor symboliserar på många sätt en psykologisk relik från det förflutna; den timida, instängda kvinnan som växt inåt istället för utåt. Theo är i sin tur fröet för den sexuella revolution som skulle blomma ut bara några år efter att den här filmen kom; den metrosexuella relation som antyds mellan dom båda är otroligt subtil, men en av filmhistoriens mer fascinerande garderobs-gayinslag. Eftersom det antyds att Theo i stort sett kan läsa tankar går hon hela tiden runt och är grälsjuk på Markway, och dialogerna mellan de båda kvinnorna är privata på ett sätt som föreslår något annat än bara vänskap – men även här finns Eleanors underläge jämtemot den intellektuellt överlägsna Theo som, precis som Markway, förblir hennes överman/kvinna. ”You wear your thoughts on your sleeve, Nell” säger Theo med ett slags hopplöst överseende, varpå Eleanor ler naivt och säger ”Better than wearing them on my heart”

Jag har läst många kommentarer som menar att The Haunting är pratig och långtråkig. Inte för att vara den som är den, men jag misstänker att många av dessa kommentarer är skrivna av yngre människor som förväntar sig att en skräckfilm ska vara full av omedelbar underhållning; ständiga scener av utdragen spänning och förlösande våld, om och om igen. Det är sant att filmen, när den inte består av folk som skriker till ljudet av otäcka monsterljud från ingenstans eller springer upp och ner längs korridorer som verkar ändra riktning medan de springer, till stor del består av dialogscener. Jag misstänker att dessa åskådare – och kanske andra som ser filmen – undrar när karaktärerna ska sluta prata, istället för att lyssna på vad dom säger. Om man tycker att Eleanor är en gnällig och jobbig karaktär som bara har babbel att erbjuda – och om man tycker att Markways utläggningar om det övernaturliga inte är annat än meningslöst prat när det kunnat vara våldsamma spökerier istället –  så kan man med fördel se den urusla nyinspelningen från 1999. Där blir Owen Wilson halshuggen av en osynlig vålnad! Den som inte bryr sig om vad karaktärerna i originalet säger bryr sig väl heller inte om faktumet att spöken inte kan döda någon.

Men den som faktiskt kan relatera till tanken att faktiskt vara inlåst i en stor herrgård med ett par främlingar – och spöken – som enda sällskap, förstår säkert att The Haunting är en realistiskt berättad film. Vi hör vad Eleanor tänker, vi kommer till och med in i hennes privata tankesfär, och vi upplever hennes galenskap tillsammans med henne – oavsett vad vi skulle vilja säga till henne, om vi kunde. När jag tänker efter kan filmen lika gärna ses som en allegori om världens hårda grymhet, och vilket öde som kan drabba människor som inte har tillräckligt starkt psyke eller läkkött. Filmen slutar både sorgligt och med en kusligt isande känsla lämnad kvar.

Rädslan för det okända – Vi som blir rädda för spöken

Det är en massa olika saker som pågår under ytan på The Haunting, alltså, men huvudsakligen är den fantastiskt otäck. Men som jag tidigare antytt är detta en sanning med modifikation. Jag har hört flera människor – inte bara knattar – som menat att dom helt enkelt inte ”förstått” vad ”grejen” var med filmen. När jag var yngre avfärdade jag dessa uppfattningar som uppenbara uttryck för lägre stående smaklökar (ha nåd med mitt yngre jag!) och att de antagligen var skrivna av folk som letade gore – eller av folk som såg filmen med sina kompisar på riff-humör, och inte sent på natten i ensamhet. På äldre dagar har jag, förstås, andra teorier om hur det kommer sig att jag, tillsammans med en skara särskilt överkänsliga, blir livrädda för en viss typ av psykologisk skräck när andra uppenbarligen inte blir det.

Jag har hört människor prata om sina upplevelser av vissa skräckfilmer och upptäckt att jag, ibland ordagrant, delat exakt deras uppfattning. Det rör sig om filmer där ingenting egentligen händer, framförallt alltså spökfilmer; britterna var extra bra på att göra otäcka filmer om hemsökta hus, De oskyldiga med Deborah Kerr är ett annat bra exempel. Denna genre är sorgligt underrepresenterad även om det då och då dyker upp en och annan ny film i den, framförallt fick den en liten ny heyday kring sekelskiftet. Shyamalans Signs var till exempel indirekt en spökfilm, men de verkliga pärlorna var The Blair Witch Project och kanske allra främst The Others; de är de verkliga jämförande exemplen. Alla dessa filmer såg jag med vita knogar, fullkomligt livrädd. Nu senast har vi både Barnhemmet och Paranormal Activity, spökfilmer av klassisk modell, som jag visserligen tyckte var bristfälliga – men när dom funkade funkade dom hela vägen. Hade du svårt att förstå vad som var läskigt med dessa filmer – jag gissar att det är alla jag nämnt – kommer du förmodligen inte heller ge mycket för The Haunting. Så enkelt är det egentligen. Men är du spökfilmsfantast är det din skyldighet att se den. Upplevelsen uppvisar alla de klassiska kännetecknen; spända axlar, lätt hjärtklappning, nattpassager av terror och sen den där tacksamma chansen att andas ut när man märker att nästa scen växlar över till dagtid.

Det är, för att gå tillbaka till början, det okända som är huvudanledningen till att människor känner rädsla till att börja med. När situationer blir unika, när vi inte kan jämföra vad vi upplever med något vi känner till; när vi är i en situation då vi inte längre kan förutse vad som kommer hända med omgivningen, eller oss själva, upplever vi att vi är i fara. Det vet förmodligen alla människor i märgen. Det är med andra ord helt naturligt för en människa att bli livrädd skulle han eller hon stå öga mot öga med ett spöke. Jag tror huvudanledningen till att denna typ av skräck delar upp människor i två radikalt olika läger, har att göra med hur mycket man lever sig in i en film till att börja med. Det säger kanske mycket om människor överhuvudtaget. Vissa kan, genom karaktärerna, uppleva det dom upplever. För andra räcker det inte med att se andra människor (filmkaraktärer) uppleva något. Vissa åskådare deltar alltså mindre passivt än andra. Vissa deltar i filmen, känner vad karaktärerna känner, medan andra betraktar filmen och konstaterar vad karaktärerna känner. Det ena behöver inte betyda mindre känslor än det andra. Det handlar bara om perspektiv. Man kan till exempel, mycket effektivt, fråga dom som grät på slutet av Titanic: Grät du för Rose eller för Jack? ”Både och” räknas inte som svar. En åskådare är alltid antingen eller.

Men det finns en annan, möjligen mer deprimerande, aspekt på varför denna typ av psykologiskt orienterad spökskräck till stor del är lika outforskad som det övernaturliga i sig självt. Ända sedan slasherfilmen såg sitt ljus – eller sedan filmens födelse noga räknat, men helt klart i definitiv skala från och med Psycho – har skräckfilmer till stor del gått ut på fysiskt våld. En överväldigande majoritet skräckfilmer i väst handlar om karaktärer som hotas av något form av monster som utgör ett fysiskt våld. Karaktärer i skräckfilmer riskerar att bli mördade – med alltifrån knivar till motorsågar – och huvudsaken är inte att dom är rädda, huvudsaken är att dom kan . Det här är en amerikansk tradition som på senare år drivits så långt att det i stort sett bara handlar om våld på människokroppen – skolexemplet är förstås Saw-filmerna, som faktiskt i alla avseenden är porrfilmer med tortyr istället för sex. Om man till exempel går till Japan så ser man att där finns en helt annan tradition som bottnar i traditionella spökhistorier; det räcker med att ett spöke uppenbarar sig för att det ska vara läskigt. Spöken kan inte skada någon människa, men dom är läskiga i sig själva. Mitt favoritexempel är den amerikanska versionen av The Ring; i japanska originalet Ringu påstår en spökröst till huvudpersonen att hon bär på en förbannelse och kommer att dö inom sju dagar. Hon tar detta på fullaste allvar, men i övrigt finns egentligen inga indikationer annat än ett par spöklika fotografier som föreslår att det skulle ligga någon sanning i detta läbbiga påstående. I The Ring händer samma sak – men filmen är bombarderad av effekter i stil med flugor som flyger in och ut ur TV-skärmar, spontana näsblodsattacker och andra signaler som lovar Naomi Watts att hon kommer dö smärtsamt och hårt om hon inte gör något åt saken.

I The Haunting finns inga sådana löften. Karaktärerna påpekar till och med själva vid olika tillfällen att de reagerar fånigt eftersom de inte svävar i livsfara utan bara upplever saker som inte är naturliga för dom; detta att karaktärerna själva reflekterar över sin situation är en av många unika saker i filmen, och det är förmodligen anledningen till att den – av alla psykologiskt realistiska skräckfilmer – är den allra mest psykologiskt realistiska. Hade du varit i samma sits hade det sett ut så här. Rent sociologiskt är filmen också kännbar; fyra människor som inte känner varandra samlas, bekantar sig och formar under ett hastigt förlopp sina konstellationer och blir (framförallt eftersom det är i ett sådant unikt sammanhang) personliga med varandra väldigt fort. Deras hastigt utvecklande vänskap kan vem som helst som hamnat i liknande situationer relatera till. Enda undantaget är att istället för en arbetsgrupp, nya kollegor, en weekend med vänners vänner eller en folkskoleklass rör detta sig om ett experiment gällande empirisk uppsamling av övernaturliga hemskheter.

Den gamla skolans filmskapande

Slutligen finns det även en annan avgörande orsak till varför The Haunting är en så underbar film att ständigt komma tillbaka till: Det är en stor MGM-produktion gjord på enormt liten budget av extremt talangfulla människor.

Robert Wise (1914-2005) var ingen auteur, och man kommer inte hitta artiklar skrivna om honom och hans ”konstnärskap”, men han var en hantverkare av gamla skolan. Ett släkte som idag inte finns kvar. Hans första mentor var Orson Welles, och hans första jobb var som klippare på Citizen Kane (vilket måste anses vara det bästa första jobbet sedan… jag vet inte vad) och med tid och erfarenhet lärde han sig helt enkelt göra film på bästa och mest effektivt tänkbara sätt. Han anlitades. Man visste att han kunde göra en bra film utav vilket manus som helst, eftersom han såg den tekniska processen framför sig och visste hur han fulländade den.

The Haunting är inget undantag. Wise hade tidigare regisserat så vitt skilda titlar som The Day The Earth Stood Still och West Side Story (och han skulle senare regissera Sound of Music och första Star Trek-filmen) och även om han var van vid stora produktioner hade han som många andra börjat med b-filmer. Han insåg så fort han läste Shirley Jacksons roman att det skulle behöva bli en visuellt sparsmakad, svartvit film som skulle cirkulera kring ett par centrala bilder – inte minst var huset och dess interiörer livsviktiga saker – och att inga specialeffekter skulle behövas utan filmen skulle tvärtom bli psykologiskt realistisk, såsom boken var psykologiskt realistisk. Här skulle skådespelarna också behöva bli perfekta.

Vilket de för övrigt är, in i minsta biroll. Starkast lyser kanske Julie Harris i centrum, men även Claire Bloom briljerar – framförallt slår dessa två klassiskt skolade brittiska Shakespeare-skådespelerskor starka gnistor när de står öga mot öga; inte minst om man vet att Harris själv blev utmobbad och utfryst (kanske med flit, kanske inte) av de andra skådespelarna och blev på så sätt ännu mer närvarande i karaktärens utsatthet. Richard Johnson, som Markway, är underbart campy men samtidigt helt trovärdig, och Russ Tamblyn, ynglingen Luke, är också purfärsk och osannolikt begåvad; nästan så att man glömmer doktor Jacobi (som han spelade i Twin Peaks, drygt trettio år senare). Sen måste jag slå ett extra slag för Mrs. Dudley, städerskan från Hades, som har det där läskiga leendet jag än idag har svårt att få bort ifrån näthinnan vissa obehagliga Edgar Allan Poe-influerade höstnätter.

Men det kanske skickligaste med hela The Haunting vad gäller det tekniska noterade jag när jag såg om filmen nu inför denna text och märkte att filmen var ännu mer genomtänkt än jag tidigare förstått. Hill House i sig har alltid varit ett scenografiskt mästerverk – med sitt grötiga inre av överfulla vrår med bråte, tunga uråldriga möbler, kantiga dörrar och sneda korridorer, sovrum och matsalar man praktiskt taget kan känna den dåliga luften ifrån – men nu märkte jag att Wise i nästan varje scen planterar undermedvetna små kakor som man senare i filmen hostar upp utan att förstå det. Denna strategi, som Kubrick skulle komma att använda sig av i ännu högre grad när han gjorde The Shining, är givetvis också otroligt viktig i förhållande till filmens skräckinjagande kvalitéer. Wise har med sin fotograf Davis Boulton kontrollerat varje scen så att inramningen är perfekt; karaktärerna rör sig som enligt koreografi och varenda komponent i bilden – blomblad som ser ut som fingrar, otäcka ängelansikten i bakgrunden, diverse speglar på specifika platser – är helt klart placerade och uträknade in i minsta detalj. Vid särskilda tillfällen märkte jag också att Wise byter till handhållen kamera, infrarött ljus (extra välfungerande i svartvitt), omvänd slow-motion och hastiga växlingar mellan helbilder och närbilder, för att attackera åskådarens sinnen utan att man själv märker hur man påverkas.

Dessa grepp är ganska typiska för filmer i allmänhet, men detaljrikedomen i The Haunting är särskilt begåvad, bland annat för att den fungerar på så många nivåer samtidigt. Ta till exempel dessa två bilder av Eleanor – en i början av filmen, när hon precis anlänt till Hill House, och en mot slutet när kaos börjar splittra alla karaktärer, och Eleanor själv mer och mer börjar bli ett med huset. Hon är blekare och svagare, och klädd i ett vitt nattlinne som i det svartvita fotot gör att hon nästan lyser i mörkret; hon har mer och mer börjat likna ett spöke:

Jag märker att jag i stort sett glömt nämna att The Haunting är byggd på en roman av Shirley Jackson. Det är ju tråkigt att jag inte gjorde det, för det är en briljant bok i sin genre, och jag skulle gissa att den som inte faller för denna typ av skräck på film garanterat gör det i romanform eftersom det är en psykologiskt orienterad skräck som manifesteras utan vidare i boken. Dessutom har den ett par sekvenser som är extra hårresande, som Wise aldrig bemödade sig med att filma eftersom han redan bestämt sig för en lägre budget. Men jag har heller inte nämnt något om Hugh Crain och Abigail – själva bakgrundshistorien till Hill House som redan den är en fantastisk spöksaga. Det finns mycket att pilla i, om man vill, i den här filmen och det gör mig ständigt lika överraskad. The Haunting är en unik film. Det är en spöklik skräckfilm som är hemskt underhållande, men den är också ett stycke extremt skickligt filmskapande fullt av subtila nivåer som alla bidrar till att förhöja det ambivalenta, kasta skuggor på det självklara, och maximera skräcken. Filmens tagline är ”Du kanske inte tror på spöken, men du kan inte förneka skräcken”. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Underbar trailer som man, uppenbarligen, bör ta med en nypa salt

ÖVRIGT.

*Shirley Jacksons roman hette The Haunting of Hill House men har den svenska titeln Hemsökelsen. Filmen heter i sin tur Det spökar på Hill House på svenska men alltså The Haunting egentligen. Rörigt. Boken är dock en klassiker i skräckgenren, bland annat har Stephen King förstås sagt att ”det är det bästa jag läst” för nån måste ge honom pengar varje gång han säger det. Han gjorde i alla fall miniserien Rose Red, som var hans egen version av den här berättelsen.

*Richard Johnson, som spelar Dr. Markway, är av en helt annan skräckfilmsskola känd från Lucio Fulcis explotationklassiker Zombie Flesh Eaters. I kommentatorspåret på The Haunting nämner han dessa knepiga eurohorror-fans som skriver till honom och ger honom beröm för ”my more schlockier work over in Italy”; han påpekar lite sådär engelskt fint att han är mer stolt över den här filmen.

*Den som vill se nyinspelningen från 1999 gör det på egen risk. Den är gjord av Jan de Bont som gjorde Speed… och Speed 2.

*På tal om den subjektiva rädslan för spökfilmer – och nödvändigheten att dessa filmer måste vara tillräckligt skickligt gjorda för att det ska fungera – slog Spoony huvudet på spiken när han recenserade Paranormal Activity

Annonser