Klassiker: The Thing (1982)

thething.jpg picture by barbedheart

23/3 2009

John Carpenters The Thing är beviset på att min hemmagjorda utbildning i konsten att betrakta film faktiskt fungerar. Konsten att betrakta film; en konst jag i allra högsta grad anser finns. Den här filmen har jämt och ständigt följt mig, dykt upp här och var, och länge kunde jag inte förstå varför jag alltid velat återvända till den. Numera känns svaret märkligt enkelt: Det är en riktigt bra film. Första gången jag såg den var jag ganska liten, det var under mina tidigaste dagar av filmutforskning och jag var fortfarande bara in for the ride; ivrig att hitta något jag inte hade sett förut, se ordentliga spektakel levereras. Jag hade insett att det fanns mer i film än enkel visuell underhållning – filmer som Pulp Fiction och Det sjunde inseglet, till exempel, hade redan förändrat, om inte mitt liv så åtminstone definitivt mitt sätt att se på filmer. Jag ville nu se prakt och pretentioner, och jag hade ganska höga kriterier; även om min hjärna var skärpt nog för en fjortonårings var jag naturligtvis inte hur smart som helst. Så första gången jag såg den tyckte jag The Thing var en underligt menlös film, utan karaktärer att heja på och onödiga mängder gore. Men det fanns fortfarande något där, och jag fortsatte återkomma till det hela tiden. Jag såg om den då och då, ofta i januari, utan att förstå varför. Efter ett tag insåg jag att det nog var John Carpenters ökända talang för stämningar, och att scenografin var mysigt ruffig (jag brukade alltid hyra samma gamla VHS av filmen också, den hade funnits i videoaffären sedan 80-talet, så den dåliga kvalitén bidrog säkert också till min förtjusning). Under kalla vinternätter i synnerhet fann jag mig på de mörkaste timmarna, betrakta samma hyrda exemplar av The Thing i upplyst flimmer i mörkret.

Men i takt med att tiden passerat har mina tankar och idéer om film växt sig ganska teoretiska och konstorienterade och när jag hittade The Thing på DVD, köpte jag den mest med tanken att den trots allt var någon form av klassiker för mig. Och då jag såg den som om det var för första gången. Inte förrän nu förstod jag vad det var jag alltid återvänt till. Detta var första gången jag insåg hur unik dramaturgin var. Detta var första gången jag snappade upp den nästan existentialistiska känslan av dystopi, och det var första gången jag insåg hur skickligt spänningen var orkestrerad mitt i alltihop. Detta är en mycket bra film, och ett mästerverk i sin genre.

thing1.jpg picture by barbedheart
Det första som är viktigt att tala om när vi undersöker den här filmen lite närmare är platsen den utspelar sig på, för att filmen fångar omedelbart betraktaren i omgivningen. I det allra första scenen landar vi som tittare bokstavligt talat på platsen: En enslig forskningsstation i Antarktis. Genom fönstret i en helikopter vi ser den, varpå vi landar, och när helikoptern exploderar lite senare är vi fångade på denna ödsliga plats. Vi kommer inte få någon scen som utspelar sig någon annanstans, och när filmen är över kommer vi att lämna dom återstående karaktärerna eller, om man vill se det så, kommer vi sitta där med dom och deras obestridliga undergång. Från allra första sekvensen är betraktaren insnöad tillsammans med karaktärerna.

Rent tekniskt sett är The Thing en ganska rak genrefilm: Det är en isolerad Tio små negerpojkar-historia med några Världsrymden anfaller-övertoner. Forskarna upptäcker en norsk bas där alla vetenskapsmän verkar ha dödat sig själva. Det visar sig att dom dött på grund av ett osynligt utomjordiskt virus som återskapar sin värd. Det vill säga: Den går in i en människa och förbrukar den, varpå ingen vet vem som är utomjording och vem som inte är det. Det är ett ganska klassiskt upplägg, och även om det kan vara hur spännande som helst om det görs bra är det inte det huvudsakliga skälet till varför den här filmen är så bra. Det främsta skälet, vill jag hävda, är inte att karaktärerna är alienerade (så att säga) inför varandra, utan att åskådaren är alienerad från händelserna från första stund.

Det är en mycket, mycket märklig premiss. Filmen utspelar sig i ingenmansland. Som en av karaktärerna säger, är dom ”a 1000 miles from nowhere”, det är så ”out there” att jag tror vi i grunden, i vårt undermedvetna, tänker att den här filmen faktiskt utspelar sig ingenstans, vart som helst, till och med som i en dröm. Från början till slut ligger en kvävande tystnad över händelserna. Vad gäller vanliga thrillerarrangemang finns här ingen självklar spänningsuppbyggnad, ingen stor final (jämför till exempel med Carpenters Halloween som är extremt elegant och helt fokuserad på att bygga upp stämning inför den sista scenen). Varje scen behandlas med samma iskalla, nästan Kubrickska avstånd, oavsett om det är skrämmande lugn hund, ett stort hemskt monster som delar en kropp i två delar, ett par händer som äts upp av en mage (den som sett filmen förstår), bara två karaktärer som i enskildhet pratar med varandra, diskuterar bakom ryggen på andra eller, i princip, bara Kurt Russell som spelar schack på sin dator (”You cheating bitch…”) . Allt bara registreras av kameran och that’s it. Till slut börjar vi inse ingen kanske kommer att klara sig med livet i behåll. Filmen gör inga förslag till att den bryr sig. Det isiga landskapet runt omkring dom har legat i stilla tystnad innan dessa karaktärer var där, och den kommer förbli tyst när de är borta. De är de enda vittnena till vad som händer och om de alla dör, ber att den gamla frågan: Har trädet verkligen fallit om ingen var där för att se det falla?

Denna idé om att hålla publiken isolerade slutar inte där. Titta på dessa karaktärer, som tydligen ska vara forskare: Vad är det dom studerar? Och ser dom ut som genomsnittliga glasögonormar och datanördar? Kurt Russell är macho antihjälte, James Cromwell är en gammal sheriff, flera av karaktärerna är typiska comic relief-slackers. Och vart kommer dom ifrån, har dom familjer, vilka är dom, hur länge har dom varit där, vilka har skickat dom? Vi introduceras till karaktärer som om vi i princip bara stöter på dem för första gången. Vi ser dom, vi hör dom prata, vi drar våra slutsatser med mycket lite att gå på. När dom själva börjar misstro varandra, hur ska vi kunna veta om dom är misstänksamma eller inte? Vi känner dessa karaktärer sämre än dom själva känner varandra. Vid ett tillfälle är vi till och med osäkra på om Kurt Russell själv är en utomjordning eller inte. I vilken annan film som helst skulle publiken känna omedelbar sympati för honom, och filmen skulle förklara att han var oskyldig per automatik. Men i The Thing kan vi inte vara säkra på någonting. Vi är alienerade, karaktärerna är alienerade, det är mycket möjligt det mest alienerande film jag någonsin har sett.

the-thing-1982-kurt-russell-pic-5.jpg picture by barbedheart
Jag är ett stort fan av skräckfilmer och jag tror att en bra skräckfilm bygger på ambivalens. The Thing är så enkel, men som det så ofta är inom filmmediet, ger mindre ofta mer. För att dra en parallell är The Shining till synes en helt tvådimensionell film, vad som händer i bild är vad som händer i bild och det finns inga hintar, ingen motivation, inget större budskap. Ändå finns det mängder av labyrintformer, tvetydiga framträdanden av spöken, Jack Nicholson som tittar på sig själv i spegeln när han verkar prata med spöket i badrummet, ”Tony”, floden av blod, kocken som dör på tal om ingenting, det är en av dom allra mest (över? )analyserade av Kubricks filmer. The Thing fungerar på ett liknande sätt. Vi får verkligen ingenting förutom det vi ser. Och det är därför man inte kan sluta tänka på det. Det är en deprimerande och skrämmande verklighet att den första som förlorar vettet i filmen är läkaren, som inledningsvis är den mest stabila och godhjärtade och, viktigast av allt, en av dom som först förklarar situationen så att vi förstår den och därmed kanske den enda källan till hopp. Men han och hans anteckningsböcker överges snabbt, eftersom filmen inte är en överlevnadshistoria. Tvärtom är det en apokalyptisk historia, och en ganska nihilistisk sådan också.
Känner man till slutet lägger det en slöja av dunkel över filmen varje gång man ser den igen, men jag tror den som ser filmen för första gången också kan känna desperationen från början. Karaktärerna kämpar redan från början desperat mot en oundviklig undergång, även om det tar en stund innan helikoptrar förstörs och kampen för överlevnad verkligen börjar. Det är inte en film där satsningen på ett lyckligt slut har oddsen på sin sida. Det är som en ond dröm som du inte kan vakna upp ur, du måste igenom den trots att kusligheten blir fasa och fasor blir panik.

Allt som allt är det dock bara en bra, tät, spännande film och fortfarande före sin tid (fenomenalt mycket före sin tid om man betänker det dåliga mottagandet från både kritiker och pulbik när den kom). Den gör vad få andra filmer gör, i synnerhet skräckfilmer: Det använder sig av ett brutalt enkelt berättande, håller sig till det, lägger till flera lager atmosfär av ett slag som bara kan komma från en självklar auteur, den ger inga svar – och ställer i själva verket inte heller några frågor – och använder helt enkelt den filmiska makten – bilder och ljud som hugger upp en berättelse – och hookar åskådaren, och lämnar den sedan i frustration. Det är ganska mycket ett konstverk, trots att den uppenbarligen har inspirationskällor vet jag inte riktigt någon annan film som lyckas med vad denna lyckas med. Till exempel  får den originalfilmen The Thing from Outer Space från 1953 att framstå som ganska banal, trots att den är en stämningsfull klassiker med många styrkor.

Stämningen är verkligen oförglömlig; jag borde veta eftersom jag inte kunde glömma den även när jag trodde att jag inte gillade den. Och jag känner fortfarande hur jag återvänder till den här historien, eftersom det är en av få filmer som håller sig kvar på en och samma långa kusliga ton.  Det känns inte som att en scen är där för att bygga upp för en nästa, utan filmen följer ett flöde och även det syntetiska soundtracket av Ennio Moricone lyckas vara en hotfullt monoton följeslagare till Carpenters tyst betraktande regissörsöga. Och man måste älska den där sista slutgiltiga bilden. Varje gång eftertexterna rullar känner jag vilse i ett konstigt dystopiskt mörker, händelserna i filmen finns fortfarande med mig men alla karaktärer har tystnat, alla deras handlingar har blivit utförda, och allt som återstår är tystnaden från det fallande trädet som ingen var där för att bevittna.