Masters of the Universe

MASTERS OF THE UNIVERSE (1987)

POÄNG: Två kids träffar på ett gäng rebeller från landet Eternia och får hjälpa dom i kampen mot mycket onde Skeletor. Vår vän Dolph Lundgren gör sin roligaste och mest oefterhärmliga roll som superhjälten He-Man.

JA?: Jodå. Det här är nostalgisk 80-talsmatiné för den där spolingen i slitna jeans och super mario 3-keps som finns kvar därinne nånstans. Och fjomp-pomp-musik (Bill Conti), klippning (Anne Coates) samt en skojig Frank Langella i en ful mask (skeletor, dvs), gör det hela dugligt.

BÄST: dvärgen gwildor, en icke trovärdig men jäligt charmig docka som jiddrar omkring

SÄMST: ”I have the power”…. näe, så liten är jag nog inte

CITATET: ”Tell me about the loneliness of good. Is it equal to the loneliness of evil?”

BAROMPHSH: ”I ache to SMASH YOU OUT OF EXISTENCE!”

GALLERIET: Tvålfager He-Dolph med hockeyfrilla, Langella som sagt, en sanslöst fånig Meg Foster som Evil-Lyn, ond trollpacka med ögonlinser, en Courtney Cox som high school-spoling, Jon Cypher som tjurig comic-relief-snut, fyra monster och en dvärg. what’s not to like?

KONSTNÄRERNA: Debuterande Gary Doddard (vem?) och som sagt, ett skönt gäng, samt en fet budget inklusive snygga matte paintings som fortfarande håller.

OK?: Helt OK. Ingen med lite humor borde dissa.

Tre Dolphar av Fem möjliga Skeletors

POPCORNSKRAP: Baserad på ett par leksaker (haha) och den lika nostalgiska tecknade TV-serien (ah, skitig vhs), & John Woo ska tydligen göra en nyinspelning nästa år. De vettefan.

*

30/5 – 2005

Annonser