Men in Black II

Sonnenfeld glömde att ”zappa” publiken

MEN IN BLACK II (2002) USA, 82 min. DVD

Actionkomedi med inslag av Science-Fiction och en touch av Fantasy. Regi: Barry Sonnenfeld. Skådespelare: Will Smith, Tommy Lee Jones, Lara Flynn Boyle, Rosario Dawson, Rip Torn, Johnny Knoxville, Tony Shalhoub, Patrick Warburton.

2/5

Att se Men in Black II är ungefär som att se Ghostbusters II (1989), eller Snuten i Hollywood II (1987). Lika menlöst och blekt, och lika uppenbart en kommersiell kossa att mjölka det förhoppningsvis sista av konceptet.

”MIIB” är en naturlig hållplats i början av återgången till 80-talet, och dess horder av uppföljare, den påminner till och med, som sagt, om filmer från den tiden. Smith/Jones är ”Back in Black”, och efter att ha tryckt tillbaka Jones minne går de efter ännu en utomjording, denna gång i ett Lara Flynn Boyle-paket, som vill ta över en annan värld, denna gång den avlägsna planeten Zharg.

Till en början är det här ganska skojigt. Smith återses med glädje, här med en härligt idiotisk ny sidekick (spelad av Scream 3-livvakten Patrick Warburton), som både är klumpig och osäker angående sin plats på byrån. Specialeffekterna dominerar inledningen, och de imponerar. När vi sedan återser Jones, chef på ett litet postkontor, har jag riktigt, riktigt roligt.

Mycket roligare än så blir det inte. Snart tar upprepningarna överhand, den där skojiga minnesförstörarprylen som ungefär såg ut som en pytteliten miniaskkopp (och som nästan överanvändes redan i den första filmen) zappas det med minst 1000 gånger, de lustiga miniutomjordingarna säger i princip samma saker som förra gången, och till slut återanvänds också specialeffekts-skämtet om det där vrålåkets turbofunktion. Det enda som är i närheten av att vara överraskande är en cameo av Michael Jackson (!) som desperat begär att få bli ”agent M”. Å andra sidan, vill han bevisa sin identitet som utomjording så är det kanske det allra minst förvånande i hela filmen.

Hursomhelst, när det till sist blir dags för upplösningen har man faktiskt redan tappat intresset för den lövtunna intrigen. Att också den är en omst-uvning av den första filmens slutscen gör det inte bättre. Det är precis sånt här jag inte vill se på film: Skåpmat. Ojämne regissören Sonnenfeld glömde tydligen att zappa publiken innan han gjorde den här filmen, och bestämmer han sig för att göra en tredje film så lär ingen överleva.

Åtminstone inte i vaket tillstånd.

3/3 2003

Annonser