46. soy wolf

jag är
alldeles uppenbart
internetdagboksskrivarnas
ulf lundell
nåväl
skit ska skit ha
& det är en fri värld, right?

*

First day of shooting idag
jag vaknade i morse och visste att det var kanske
& jag vet att man vet om det går första dagen
och det här går
det här går så sjukligt bra
den här filmen, det här satans jävla manifestet
ska vi spränga ihop
ska vi slänga i ansiktet på folk
ja
vi går mot strömmen och säger till hela eskilstuna att ni kan dra åt helvete
alla ni nittio procenten eller vad det är, som missat det
här får ni ett vykort
det kommer
att lyckas
det känns ända ner i benmärgen

2004-05-13

torsdag
ingen filmkunskap, ingen matte, går till skolan vid tolvtaget med en känsla av att jag missat något. Kommer fram och upptäcker att vi inte har någon naturkunskap heller, men känslan fortsätter. Pratar med d, det är väldigt skönt alltihop, jag är av någon outgrundlig anledning på glatt humör, antar att det är för att jag slapp lumpen (vet inte om det är ying som slår tillbaka mot allt yang men minst 7.5 månaders skit räddat ur mitt liv, I owe somebody, obviously) – d säger att han har nån slags kris med flickvännen som han tydligen legat sömnlös över, men jag förstår mönstret.

fick oavsiktliga/ofrånkomliga flashbacks av mitt gamla förhållande, några månader in, och jag som har på ulf lundell och hon som är ursinnig och säger att drar jag på honom igen så drar hon, ”det är mig eller ulf”, varpå jag drar på och hon drar iväg och hör inte av sig på ett par dar. Undrar om det var i samma veva jag försökte förklara att ’(oh la la) jag vill ha dig’ är känslan av att vara kär personifierad, och hon konstaterade att hon inte kände så på mig och slängde på luren. Hon tjurade men jag var helt förkrossad… sen lät hon mig hållas tills knäna var tillräckligt blodiga innan hon plötsligt förlät mig med ett leende och en axelryckning, ála mimmi pigg. Otroligt fånigt alltihop förstås, men lika otroligt oemotståndligt… alldeles ljuvligt, den där leken, kärleken, hur vi beter oss, tokigt, obeskrivligt enfaldigt…
och en sån fenomenal insikt att se denna sandlådekrig upprepas. Jag var ju inte säker så jag ville inte dra några förhastade slutsatser, men såvitt jag förstod var det samma sak som hände här. Det fick mig att le, det gjorde min dag, absolut.
skit i politiken
man och kvinna
ja… det är något med det där

Rörlig bild gick, följaktligen, mer smort än på flera månader & får höra att någon hällt en burk gamla bönor över ny generations brevlåda och lämnat lappen ”här har ni böner så det räcker”; jag dog av skratt åt den mycket lyckade ordvitsen. Efter det var jag tvungen att gå ner på stan och köpa en skiva.

vandrar på gatorna
david beckham
vräks runt på affisher odyl.
med samma intensitet som om han vore mao
kan den mannen koncentrera sig
på att spela fotboll
då är det fanimej otroligt

pendlar mellan rocks och åhléns, grämer mig över det ena och det andra (megahertz-chocken hade inte lagt sig helt)… funderar på morriseys nya
jag har aldrig varit någon jättestor fan av den intellektuella popmusiken faktiskt, typ smiths, cure. Det verkar ofta vara artister som när de går på tomgång kastar upp vad som helst under palmflettten ’konst’, kommer på mängder av snygga titlar att göra låtar på och kan ibland till och med bygga upp en hel ljudbild på en image. Dessutom verkar många av dess anhängare vara minst lika pretentiösa, anhänga sig åt obscena mängder namedropping och prata om saker de inte vet något om eller känslor dom inte har. Rocken är väl för mig mer tilltalande, den har en väldigt enkel premiss; antingen funkar det eller så funkar det inte. Och hurvida det funkar eller inte bygger i stort sett bara på tycke och smak. Inte nödvändigtvis många intressanta musikdiskussioner ur denna sanning, men det är åtminstonte inte… ja, all bullshit som kan växa upp ur det andra.

Jag kommer nog aldrig att vänja mig vid åhléns fundamentala arrogans. 189 kronor på prislapparna, som om detta skulle vara något slags NORMALPRIS. Vem i helvete betalar närpå trehundra spänn för metallicas skitskiva s/m??? jag, menar, hur TÄNKER dom? På vilka baser är det här rimligt?
köper till slut vues andra för hysteriska 165 kronor (wow! BILLIGT!), sen stannar jag på july morning och köper are you experienced för femti spänn och jag känner mig klart ”renad”.

sen så tänker jag på den här piratkopieringsdebatten och på piratbyråerna och så vidare, och jag blir rent generad. Återigen, vad TROR dom egentligen? Om priserna är publikföraktande höga och det finns gratis utbud… kom igen, ni behöver åtminstone inte låta så jävla chockade!

det sköna med allt det här är förstås ”övermakternas” (i brist på bättre benämning) desperation. Det här är något helt out of control, dom har ABSOLUT INGEN KONTROLL ÖVER SITUATIONEN och DET FINNS INGET DOM KAN GÖRA. Jag tror det innebär att en ny mediebild kommer utvecklas, och ganska snart. Bowie släpper sin nya singel på mp3 och, ja, ”if you can’t beat them, join them”. Bränningen kommer bli accepterad för det finns inget stopp på den (och i ärlighetens namn så är det ingen jävel som har nåt emot den). det enda staten skulle kunna göra åt saken vore nåt som skulle begränsa demokratin och även om det skulle göras så skulle kopieringen vinna ändå för att, ja, life finds a way antar jag.

Känner att jag håller på att tvångsrycka upp mig. tänker prenumerera på sonic och kanske filmtidningen ingmar också. Sen kommer ju frihet, ssu-tidningen, lite då och då. Vet inte varför jag är med i ssu för, jag har ju ingen politisk motivation alls, har inget för politik, vill inte politik helt enkelt. Tror det var för Palmes skull, Palme är kanske den enda politiker som jag någonsin känt varit bra. Sedan tror jag nog att socialdemokratin är ideelt sett det enda värt att rösta på
Vänsterpartiet
eller socialismen, anarkismen, kommunismen, vad man nu kallar det
är ju förstås normen, det man förväntas/antas ta till sig och den är ju fin, det är den. Det finns många dumma människor runt den, som det alltid har gjort, men likväl är den fin. Vet inte varför jag inte lyckas ta den till mig, om det är därför eller om det är för att den kändes så självklar när jag var yngre, typ sjuan, åttan sådär

sedan har vi ju den här jämställdhetsdebatten som blivit så absurd, den har jag gett upp hoppet med.
Det här med ”mansrollen”
Jag är ingen oresonlig människa, jag har förstås inget för ”manssamhället” och jag skulle kanske till och med vara för kvotering om det skulle behövas
Men:
vad
ska
Jag
göra?
hur är det tänkt att jag ska fungera?
Den här luddigheten gör mig galen
Könsrollerna ska utplånas, jaha, fair enough, värderingarna är fucked up och ska skrotas, okej
men vad ska vi lära våra barn?
vad är det för värderingar vi ska anamma istället?
detta har ingen jävel tänkt på, verkar det som
och det är lite skit-samma-mentalitet angående männen
det är så jävla poppis att klaga på män så att det finns väl ingenting män kan göra som inte på ett eller annat sätt kan ses som fel

jag har kommit underfund med
att det verkar som
att det är kvinnorna, tjejerna, som ska sköta det här själva
vad andra slutsatser kan man dra från alla separatistidéer?
vad annars kan man dra för slutsatser
av kata?
och då säger jag, jahapp, visst, okej
jag hade gärna sett det ske annorlunda, att män och kvinnor jobbade på jämställdheten tillsammans (det verkar ju logiskt) men visst
ska det ske
så kommer det inte ske på det sättet
men då
vill jag gärna ha besked
det finns en bild av kvinnan
fri, självständig
men med männen är det fram och tillbaka, ingen klar bild att tala om
så man kan väl säga att jag har, som det kallas, ”brister i min manliga identitet”
så:
sluta håll på
& säg vad jag ska göra istället

*

”life is all a variorum, we regard not how it goes. let them chant about decorum who have characters to lose”
/robert burns

*

14/5 -04

Exil på Kungsvägen (januari-maj 2004)
Samlad värk, 2004

Annonser