2011 – Den Episka Årsbästalistan (Det elfte årliga Livspriset)

2011 var tigerns år.
Jag utvecklade tigerhud,
gick asketens väg,
lät världen pågå där ute,
sysslade med konst,
utvecklade min egen värld,
allt blev klarare,
tack.

Årets soundtrack.

*

Årets bomb:
JUHOLTGATE

Reinfeldt och Borg hade det lätt i år. DN skötte stadsministerns kampanj helt själv, och skrev samtidigt PR-intervjuer åt sistnämde halvgud. Under tiden sitter Håkan Juholt där och har som partiledare inte gjort nå-gon-ting olagligt eller regelvidrigt, och han måste ju undra varifrån allt ståhej kom. Är det inte fascinerande? Socialdemokraterna verkar förvisso inte ha någon vidare rättning i sina egna led, och det måste man säga är en deprimerande besvikelse, men ändå? Håkan Juholt har inte gjort någonting. Håkan Juholt har inte gjort någonting. Håkan Juholt har inte gjort någonting. Jag får inte ut det ur huvudet.

Ingenting!

HALLÅ!

Årets internet:
DAN SCHNEIDER’S COSMOETICA

Här har vi en syrlig typ. Utan minsta försök till att vara extrovert eller säljande har Dan Schneider, tillsammans med vad som verkar vara ett passionerat litet crew, i över tio år levererat obarmhärtiga – ibland absurt analytiska men alltid hållbara – filmrecensioner, analyser, essäer, intervjuer och såväl kulturella som politiska texter som är alltför intelligenta för att betecknas med det svenska epitetet ”krönikor”. Jag kan inte ens bry mig om att han åsiktsmässigt ofta är en sur reaktionär republikan. Hans texter består av text, rakt upp och ner, i Times New Roman. Det är skrivet av någon som kan lita på att innehållet räknas, eftersom innehållet är så pass starkt.

Hedervärda omnämningar:
The Gregory Brothers, som förstås inte riktigt är en jämförbar konkurrent, men vadå, dom gjorde roliga och catchy autotune-remixar.

Årets literatur:
LIFE ITSELF av Roger Ebert

Jag har inte läst den här boken, men jag har följt Roger Eberts journal (har oerhört svårt att se det som en ”blogg”) så pass nära i år, och därmed läst flera utdrag, att jag vet att den ligger mycket nära hjärtat. Roger Ebert har alltid varit en begåvad skribent, och framförallt har han haft ett personligt tilltal mycket sällsynt (möjligen rentav absurt och olämpligt) för en kritiker. Efter att hans liv tagit en oväntad, ”tragisk” cancervändning som lett till att han enligt egen utsago ser ut som Lon Chaneys operafantom inte längre kan gå, prata, äta eller gråta har han spenderat stor tid åt sitt eget liv, sina minnen, sina mer filosofiska livsåskådningar. Det är kort sagt memoarer, på sätt och vis traditionella sådana. Men Eberts prosa utgör en sådan magnifik balansgång mellan det romantiska och det naturalistiska att han lyckas skriva vad som helst om sitt liv och få det att andas en hel, inre värld, och en amerikansk kultur under ett halvt århundrade.

Årets album:
LOU REED & METALLICA – LULU

Lulu var utan tvekan årets bästa skiva. Nej, jag förväntar mig inga stående ovationer för detta påstående och jag är väldigt trött på att behöva sätta mig på tvären. Jag säger det inte med skivans uppståndelse i åtanke, jag säger det för att det är sant. Egentligen är det inte alls förvånande att den sågas – musikkritikens, för att inte tala om Metallica-fansens, doxa är klen och dum – men det är deprimerande att den inte ens tillkännages för vad den är. Så svårt är det inte. Det är ett slags Poetry Slam (med betoning på ”slam”) framfört av Lou Reed, alltså uppläsning av poesi (med allt var det innebär), ackompanjerat av Metallica. Det är inte meningen att i första hand vara ”musik”, det är menat att vara brutal poesi. Och den som bemödar sig med att läsa texterna några gånger – hur många kritiker bemödade sig? – torde rätt fort kasta alla kvävande slentrianmässiga auto-föreställningar om ”kompisprojekt” eller ”övertro på samarbete mellan giganter” i soptunnan för om man ska ackompanjera rader som ”I wish you’d tie me up and beat me/Crush me like a kick/A bleeding strap across my back/Some blood that you could kiss” eller ”Why do I cheat on me/Your love means zero to me/A passionateless wave/Your love means zero to me”, hur kan man säga att Metallica inte är ett idealiskt val?

Jag hänvisar här också till vad jag nämnde angående Noel Gallagher’s High Flying Birds (se övriga musiklistan) och tanken på kreativitet; Lou Reed har ett strikt konstnärsperspektiv på allt han gör. Att utvecklingen av idéer, görandet i sig, är kärnan av all konstnärlighet är för honom självklar. Också Metallica kan visa upp en eklektisk karriär som, från det där ödesmättade svarta albumets vägskäl, utvecklats från det ena till det andra på ett sätt som anstår människor som sysslar med en konstnärligt kreativ, personlig verksamhet. En tanke med Lulu, rent auditivt, är; Lou Reeds röst låter förjävligt, men det finns en själ där (eller kanske borde den måhända autotunas till förmån för ett modernare och mer kommersiellt gångbart sound?) och Lars Ulrich är en hejare på att skramla, och vore det inte lite märkligt skumt om James Hetfields igenkännbara stämma dyker upp här och var i bakgrunden, förpassad till ”kör”, skrålandes saker som ”small town girl” och ”I am the tablet”? Jag personligen tycker om det. Varför inte? Det är kreativt, det är något jag inte hört förut, det är byggt på idéer; är det ”bra”? Den som frågar den frågan hänger inte med i resonemanget.

Men, bortsett från dessa självklarheter, hur ofta har man kunnat läsa om den tyska pjäsen Lulu av Frank Wedeekind, som Lulu till att börja med är byggd på (något den har gemensamt med Alban Bergs opera med samma namn, och Pabst i sitt fält nästan lika berömda stumfilm Pandoras ask)? Näjje, måste man vara bildad för att förstå det här? Tja, inte vet jag, men finns det måhända en ironi i att mitt i denna tvålfagra 10-talskultur av slätstruken, ekonomiskt inriktad, ”opolitisk” indie och 100% fördummande svinpolerad disco-helvetica (som jag kallar det) eller ”dubdubdubdubdubdubdubstepstepstepstepstep” (så jävla bra musik ju!) släppa en monstruös 70 minuter lång kloss som helt enkelt låter förjävligt? Eller en ”singel” som börjar med ”I am a chorus” och fortsätter med ”I attract you and repel you” för att euforiskt gå under i uppmanelsen ”WORSHIP! WORSHIP! FOR WORSHIP OF SOMEONE WHO ACTIVELY DESPISES YOU”

Jag tycker personligen det är en jävligt bra, totalt överväldigande, skiva, ursinnig över en själadöd samtid som inte lämnar en med någon annan lust än den gamla hederliga bomba-skiten-i-luften-känslan. ”While you sniff your shit in the wind/Money can do anything” konstaterar Reed och James Hetfield är, ironiskt nog, den som får äran att vråla ”I am all these things!!!”. Jag går så långt som att säga att skivan är snudd på genial.

Men det ledde istället – jag menar, givetvis – till en massa ploj-youtubevideor som gjorde en stor sak av ordvitsen innefattandes ordet ”table”. Musikkritiker var inte sena att följa den infantila linjen och utgå ifrån det hela som ett popkulturellt fenomen. Med lite tur kommer Lulu i framtiden ses som ett av de främsta exemplen på sin tids sjuka.

Hedervärda omnämningar
David Lynch – Crazy Clown Time. En god andraplacering som har liknande kvalitéer som Lulu i det att det är mångfasetterat, konstnärligt genomtänkt och ett mer gränslöst album utan att vara en ”koncept”-album (vad det nu ens är).

18 andra skivor jag lyssnade på 2011.

Årets film:
NADER OCH SIMIN – EN SEPARATION

En film som överraskade mig med att vara ännu bättre än jag trodde att den skulle vara. Väldigt många varningsklockor ringer hos den lite mer cyniske cineasten när en iransk film om en modern skilsmässa blir hypad i Berlin – allt talar för trendism och att den där omtalade ”PK-maffian” är i farten – men det visade sig vara årets film-som-är-precis-så-bra-som-det-sägs-om-inte-bättre. Tyvärr har jag bristande koll på den ambitiösa iranska filmkulturen; jag har inte sett en enda film av Mohsen Makhmalbaf, till exempel. Faktum är att den enda iranska film jag sett tidigare, om jag inte misstar mig, är Dagen jag blev kvinna av (Marzieh) Makhmalbaf från år 2000. Anledningen till att jag går in på landet är att det jag gillade med den filmen finns med i Nader och Simin också. Perspektivet är en slags ultra-realism; fotot är antingen handhållet eller oerhört disciplinerat, finns det någon bakgrundsmusik märker man den inte, och det är helt omöjligt att få för sig att man ser en påhittad berättelse, framförd av skådespelare. Allt känns fullständigt autentiskt.

Särskilt effektivt blir det i den här filmen som är så driven av sina karaktärer och deras desperation. Handlingen – på ytan enkel, nästan banalt melodramatisk – cirkulerar kring ett par, deras dotter; hon vill lämna honom och ta dottern med sig; han vill stanna kvar och hjälpa sin Alzheimersjuka far, som i stort sett inte vet vart han är eller vilka som är omkring honom. Denna multipla separationsångest – med betoning på separation, begreppet ”skilsmässa” är i sammanhanget innehållslöst – ramar in ytterligare en intrig: I vredesmod ”råkar” mannen göra ett misstag som ett annat par vill ställa honom till svars för. Ju mindre man förklarar desto bättre. Kontentan är att filmen helt plötsligt, utifrån en extremt enkel premiss, plötsligt handlar om fundamentala moraliska frågeställningar som vänder sig direkt till åskådaren.

En fascinerande, och underbart tillfredsställande, aspekt av filmen är att den handlar om moraliska människor. Kan hon lämna honom utan att ta med sig dottern? Visst kan hon. Kan han lämna sin sjuke far som inte vet vem han är? Visst kan han det. Inför den iranska regimens automatiska bödlar, sittandes på svettiga kontor där ingen får en syl i vädret, handlar det bara om vem som har gjort vad, när. På dom kontoren utgår man ifrån att man i regel talar sanning. Filmen handlar om människor med samveten, stolthet, ibland alltför mycket, ibland alltför lite. Den är, hoppas jag, en film som öppnar ögonen åtminstone en aning till alla dom som tror att dom inte har någon moral, att religion är roten till allt ont eller att man kan göra vad man vill. Klart man kan

Hedervärda omnämningar:
Melancholia, The Tree of Life

Hederspriset
ULF LUNDELL

2011 var året då Ulf Lundell ställde in en konsert och, till sist, pensionerade sig. I hans ställe dök en överdrivet sur liten farbror med ett absurt skägg upp som jag kom att kalla Ugg Madekus. Bortser man från att en höstturné nu verkar på gång finns ingen anledning att tro att Ugg inte är den sista inkarnationen av Uffe… Men, skämt åsido. Ulf Lundell är, och har varit, störst bäst och vackrast länge nog nu. Av alla nu levande artister i Sverige är han faktiskt överlägset störst. Ingen annan når honom ens lite grann. Han är en överlägset bättre artist än alkoholstilister som Plura eller till och med Thåström. Han är faktiskt bättre än Bruce Springsteen, en jämnårig filur som också verkar ha gått i en pension, dock en betydligt tråkigare sådan. Hans samlade katalog, av vilken vi nu bara kan se fram emot de slutgiltiga kapitlen, utgör ett fullständigt ojämförbart konstnärskap som kanske inte kommer bli cementerat förrän han är i Connemara. Personligen, bortsett från att jag aldrig skulle bekänna mig som ett ”fan” av någon artist överhuvudtaget, finns förmodligen ingen annan lika stark influens. En av dom första sånger jag lärde mig sjunga och spela på gitarr, vid cirka fjorton års ålder, var Museum, en åtta minuter lång akustisk monolog-artad ballad. Jag förstod inte alls vad den handlade om, men orden verkade innebära något viktigt som jag dels trodde instinktivt på och dels blev helt hänförd av. Nu ser jag förstås att sången, en av hans mest obskyra och abstrakta,  är en resa från Hemingways spökhus till det spökland som Palmes grav lämnat efter sig, via 90-talets begynnande nyliberalism och denna odödliga längtan efter en hägrande, förlorad kärlek. Att jag nu kan sitta här och sjunga med i sången, att jag då sitter och spelar den utan att egentligen förstå den annat än på en själslig nivå, vid fjorton års ålder, gör mig tämligen tårögd. Och det är ändå bara ett enda exempel, av säkert hundratals. Ulf Lundell är 1900-talets största svenska artist. Kanske i alla kategorier. Så är det.

Årets personer:
ALLA SOM BRYDDE SIG OM NÅGONTING ALLS ÖVERHUVUDTAGET

I år har det varit reaktionernas år och jag håller med Times om att årets person är ”The Protester” – det är enbart glädjande. Varenda cynisk invändning, maskerad i förnuftig inskränkthet, mot Occupy Wall Street ekar i samklang med grekernas klagan eller i förnekandet av spanjorernas; eller, för den delen, vilken förståsigpåare som helsts kommentar angående arabiska våren. Men jag vill ta det ett steg längre. Det blir allt svårare att acceptera den assimilation som nästan blivit den svenska neo-jantelagen (nu senast förespråkad av stackars Bing-Bong-Bengan på DN) som om allt är okej bara man inte tycker nånting alls och framförallt gillar vilket läge som helst.

Så årets viktigaste människor är alla ni som såg något, vad som helst värt att reagera på, alltifrån en hånad alkis på gatan till Utoya på TV, och 1. Reagerade 2. Gjorde något, formulerade en ansats att göra något eller fick åtminstone en ärlig (ärlig) obändlig drift att vilja göra något. Jag har utilitära ideal och tycker inte om att vara offensiv (egentligen) men om du år 2011 såg någonting, någon slags nyhet eller någonting nämnvärt utöver det vanliga bara utanför fönstret eller nere på gatan… fick en liten känsla som sedan dog – som en misslyckad raket som fjuttar till och brinner en sekund för att sedan slockna i snön – och du antingen ojade dig lite och/eller helt enkelt tänkte på något annat (med appar hit och facebook dit är det lätt att distrahera sig idag om man väljer det)… då menar jag inte dig.
*

Årets 5:

5. Charlie Sheen.

Årets profil. Årets symptom över sin egen kultur. Årets jag förstår precis.

4. Enhetslära. Om du är en enhet som består av flera inre system som kan gå ihop med en annan enhet och synkronisera flera system och skapa en ny enhet… då blir det svårare för den skapade enheten att förbli enhetlig… Dessutom söker allting sin undergång, från noll till tio, från och med fem är enheten omöjlig att styra någon annanstans. Och så vidare. Det är ett sätt att se på livet.

3. Gotland

Augusti. Utanför murarna. Opel kadett. Centrala begrepp.

2. Känslan av rörelse. Jag är ingen samhällsvetare, men jag tror inte att den nyliberala konspirationen omkring oss – som vi kulturmarxister gärna ojar oss över – är en järnhård, cementerad dystopi. Åtminstone i Sverige tror jag inte att det som fallit är vänstern i sig, utan snarare den vägg Sverige haft mot resten av världen ända fram tills Palmemordet högg upp de första sprickorna. Inte förrän web 2.0, Alliansen och SD tror jag att väggen raserats. Sverige har tidigare alltid varit karaktäriserat av att det är en bondby, långt utanför stora världen, och alla våra (ofta inskränkta) kulturinslag har bottnat i en småaktig, Jante-impregnerad bondementalitet. Nu är vi plötsligt ett med världen och kontentan av det är att vi inte riktigt vet vart vi ska ta vägen. Plötsligt kan kvällstidningar sälja lösnummer på att tracka kungen hans majonäs, till exempel. Och det är ur det ljuset Sverige kring detta nya millenniums andra årtionde kan ses med en försiktig hoppfullhet eller åtminstone som något inspirerande.  All bets are off. Det gäller i Sverige, såväl som i resten av Europa och det mest obegripligt ohyggliga exemplet på det var den absurt vidriga massakern på Utoya. Det är sant, som Stoltenberg sa, att om en människa kan visa så mycket hat måste man komma ihåg hur mycket kärlek människor tillsammans kan utstråla. Det är sant överhuvudtaget, och det är en gammal sanning. En annan sanning är att vi får det samhälle vi förtjänar. Så har det också alltid varit.

1. Insisto vires, moralen och kreativiteten.

Insisto vires – latin för följa styrkan. Jag har hållit mig rätt mycket för mig själv 2011.  En gång i tiden gick jag på gymnasiet och såg framför mig att bo i en etta i södern, skriva varje dag på en skrivmaskin, bo med en svart katt och livnära mig på kaffe och rågbröd. Jag har kommit fram till att djur och skrivmaskiner är för krävande, men i övrigt har jag märkligt nog uppnått precis den bilden. Det har lett till en färdigställd roman, börjandet av en ny, flertalet andra lyriska och musikaliska projekt som kommit till liv i min egen lilla studio och smått oändligt antal anteckningar och idépapper, helt nya filosofiska inställningar och till sist även en återuppväckelse av den klassiska moralen. Som jag brukar säga: Vissa människor tycker somliga tänker för mycket – vi andra förstår inte hur dom tänker. Vi är alla kanske skadade 80-talister på jakt efter en omöjlig tillfredsställelse, jag vet inte, men som jag ser det har varje människa möjligheten att göra sitt yttersta av sina förmågor, om hon bara söker dom. En av mina styrkor är tålamod. Men 2011 har tigern slickat sina sår, general Wu  har gått igenom sina planer och nudlarna har varit billiga. 2012 är det till aktion. Paul Engemann, here we go.

*

Livspriset 2010

Annonser