Brev ”hem”

“Always a view of two towers”
Gustaf Murman

Hej Eskilstuna. Jag föddes i dig. Jag växte upp i dig. Det gjorde vi alla, vi var en hel kull som växte upp i dig, bodde i dina hus och gick i dina skolor. Vi ritade teckningar med stora pennor på bord i dig. Vi gick på dina gator och vi har dom i ryggraden, dina multiplikationstabeller är ingenting i jämförelse, de är som något man drömt och glömt bort och febrilt försöker komma ihåg, i jämförelse. I jämförelse med dina gator, i jämförelse med känslan av att korsa dina hörn och se dina gamla neonskyltar, dina uråldriga statyer, varenda korsning, varje ojämnhet i gatstenarna. Jag känner dina människor. Jag känner igen de gemensamma vännerna och de bortglömda från barndomen instinktivt och utan känsla, som verkligheter som alltid funnits och som aldrig kommer att ifrågasättas. Ingen frågar varför dagen blir natt och vice verca, för ingen kan tänka sig något annat. Precis så är det med de gamla människorna. Precis så är det med dig, också. Innan jag gick på dina gator så rullade jag över dom i en vagn. Försök tänka dig in i min situation: Jag är tre år och rullar förbi din kungsgata och jag läser S K O R när jag rullar förbi Jarméus. Jag är fyra och är bländad av de små lamporna som dekorerar väggarna på McDonald’s i Gallerian. Jag vet inte om de finns kvar, men jag minns varje detalj, varenda inramad OS-affisch, varje dopp i bollhavet och varje hörn i biblioteket. Jag var där, på bibblos, och var tolv, frågade efter Fantomen på Operan, de hämtade den i Magasinet – så spännande att det fanns ett underjordiskt magasin. Jag har fortfarande inte varit där. Ser man på.

Vet du vad, Eskilstuna? Jag brukar roa människor med att säga att hemma hos dig säger man “åtis” när man spelar brännboll. Frivarv existerar knappt som ord. Ingen tycker ens det är roligt, alla ser bara förbryllade ut, jag berättar det som ett skämt. Hur många av de småsmå har du där nu som ropar det, å-tis å-tis å-tis, och hur många tror att det överhuvudtaget finns ett annat namn för det? Det finns så många exempel Eskilstuna, så många exempel på sånt där. Du har en farlig sida, det kan jag gå i god för, jag undrar om du vet det. Inte livsfarlig kanske, men åtminstone lite oroväckande ibland om man tänker efter. Hade du varit mindre hade du inte haft några där, det vet du, men nu är du ändå ganska stor, lite rund i midjan, långt ifrån förstoppad men fortfarande, lite rundare än många andra. Det finns ingen uppenbar, omedelbar anledning att komma bort från dig, Eskilstuna. Det krävs att man får för sig saker för att vilja bort. Jag fick för mig saker och jag lämnade dig. No hard feelings, väl? Jag ska inte säga allt det där du tror att jag tänker på, för det är inte hela sanningen. Du vet att jag vet att du är mindre än du tror. Du är fåfäng och pretentiös innanför de egna gränserna och du fegar och krälar i stoftet när det kommer främmande. Jag såg på TV att en känd dvärg från ett par buskisfilmer i Hollywood körde runt på Fristadstorget. Tappade du andan?

Nej men ursäkta, jag ska försöka vara civiliserad. Det är så tråkigt att vi alltid måste bråka såhär. Det är lite småtjatigt, jag vet. När var det det körde ihop sig för oss? Jag tror att det var när Parken Zoo fyllde 100 år, kommer du ihåg? I flera år hade den där skylten vid uppfarten räknat, 97 år 98 år 99 år. Och så 100 år. 100 är mycket för en liten människa, det är som 100%, det blir bara större om man krånglar till det – allt som allt är det det största, för den som är minst. Jag tyckte det var värt ett redigt kalas. Men ingenting hade hänt, det fanns ingenting där som tydde på att stället blivit hundra. Inte ens en utställning för dom vuxna, som jag minns det. Du kände väl att du inte ville överdriva saken, vadå 100 år det räcker ju mer än väl, inte fy skam det och så vidare… men, lyssna nu noga Eskilstuna för det här är liksom refrängen: Jag… ville ha… mer. Och jag skämdes inte för det.

Allt det där blev mer uppenart senare, eller hur? Jag gick ettan (minns du vart? Eskil förstås! Hur skulle det kunna vara på något annat sätt?), satt på ditt Kaka och drack deras kaffe och hade ett par klasskamrater och där satt vi och delade massor av tysta minuter, tusen påtår och femtionio boktitlar om dagen bakom ett tobaksmoln som man kunde sticka gaffeln i och äta upp om man inte uppskattade lunchen (sprödbakad sej? Frikadeller? “Crispies”? Vet du vad, det var fiskpinnar hela tiden, ursäkta men någon måtta får det vara). Vi satt där för att vi delade den där känslan av att det skulle varit så mycket roligare om något hade hänt när Parken Zoo fyllde 100 år. Vi inbillade oss att vi var upplysta och mer ärofyllda människor, för det är så det går när man har en sådan känsla och ingen någonsin kommer bry sig. Men du vet, det kliade i fingrarna, det var ju inte sant visade det sig så jag tog mig ut på dina krogar istället, satt i dina parker (visste du ens själv vilka som var vilka när det blev mörkt i rothoffs?) och drack dina drycker och fick ögonen bortsprängda av polisficklampor. Jag fyllde arton, ett vårregn kastade sig över dig, jag var så lycklig, jag stod och flinade med en päroncider från Lidl i en rondell. Jag stod på din runda kiosk klockan tre varje natt till torsdag och visst hände det att jag var glad, tro inget annat (om du misstror och/eller glömt: Det finns vittnen) men det stod så klart för mig att trots att du lagt på hullet lite så blev du inte större än så här. Du är, var och förblev en av nine to fives många huvudstäder, och sen: “Joråsatte man kan ju styra kosan till rålling… rålling vettu, rålling fan”. (blå turned to ice).

Runda kiosken klockan tre på morgonen nätterna till torsdagarna. Det var där den där kullen hamnade. Det är där alla kullar till slut hamnar. Snubbarna drar hem snubbinnorna och dom som inte kallar sig snubbar och snubbinnor är medvetna och har alltsomoftast en efterfest där de kollar på Varan-TV och dribblar schyssta repliker. Kullen kullrar ihop sig, du kan gissa vad de gör, jag menar ordet jag syftar på men jag tror att sammanhanget kräver en viss diskretion… inavel är förmodligen mer provocerande så jag föreslår det bara.

Nej, jag vill verkligen inte förolämpa dig. Jag kan mycket väl tänka mig att rulla in någon dag, ta en promenix i din märkliga tidlöshet där handen alltid är utsträckt, där ankorna aldrig får nog av att håna en när man går över forsbron, där det alltid finns två torn i blickfånget. Ska vi säga en tid? Nej just ja, det är ju rätt meningslöst att bestämma tid med något som är tidlöst. Jag undrar dock, saknar du oss? Jag menar, vi som krävde att tiden skulle röra på sig? Dom där fula ankungarna i ån, dom där avstickarna i kullen? Vi som rensade pojk- och flickrummen och hoppade på tåget. Seså. Se inte så förolämpad ut. Ja, inte sällan var första hållplatsen huvudstaden men än sen? Häromdagen köpte jag en kaffe på 7-11 klockan halv tre på morgonen, bara en sån sak. Lund har två tusen fler i sina kullar, men där kan jag gå ut klockan fyra på morgonen och köpa ett ton falafell. Borlänge har ridit på dina stolta gitarrpojkars framgång, men har fortfarande en musikfestival som får din lilla ängsliga bal på slottet att framstå som en loppcirkus. Let’s face it. Din avundsjuka klär dig inte, gamle vän. Erkänn bara att du inte vågar växa ur byxorna, så kommer allt kännas bättre sen.

Jag ska gå nu. Jag bor på en ö, numera, och livet pågår på ett sätt jag inte tror du kan föreställa dig, jag utvecklas från dag till dag och jag har ingen aning om vad jag gör nästa år. Jag hyser inget agg mot dig, ingenting alls, tvärtom var det länge sen, vi borde som sagt ha en återförening över en helg eller något sånt. Men jag vill poängtera att jag är här nu, jag tog mig ut precis som många andra unga, frustrerade morgonkurreläsare kommer att göra. Och med all respekt, när vi ses igen skulle det vara trevligt om du slutade ta illa vid dig över att jag aldrig tvekade på att lämna dig.

PS

God jul i förskott, förresten. Har du satt upp jullyktorna än? Dom är fina. Hej.

*

November 2007