De troende (skiss)

Nu var det så att världen var oöverskådlig, och livet en omöjlighet. Det kaos som omgav de troende var inte detsamma som omger dig och mig, utan av ett annat slag. Att världen är oöverskådlig är till exempel inte sant; det finns kartor. Att livet är en omöjlighet är inte heller sant, inte nödvändigtvis. Det kan göras sant, eftersom det är något av en abstraktion, och det klingar ofta rätt. Men vad man egentligen menar med ett sådant påstående kan aldrig bli helt klart.

Nu var det så att de troende alla känt av någonting, någonting som alldeles kännbart band dem samman. De hade alla varit utsagda ateister och agnostiker, vid diverse tillfällen i sina liv, men de hade nått en punkt när en sådan inställning verkade inte bara omöjlig utan arrogant, idiotisk, uppenbarligen osann. Det hade inte skett över en natt. Långsamt hade insikten stigit fram i ljuset; känslan hade slingrat sig fram mellan buskagen i deras hjärtan. Det hade funnits flera frukter på träden, men inte förrän de lärt känna alla smaker – och mer ingående lärt känna sina kroppar – hade den hårda sten som omgav deras tankar (det vill säga deras intellekt, som var alltför högt) gett vika, blivit allt mjukare och till slut, utan att de själva märkt det, gett vika. Nu fanns oavbrutet känslan av att de ständigt befann sig i något slags ljus. Ingenting var längre självklart. Svaret okänt, frågan oklar.

Ingrid hade egentligen känt av det tidigast. Redan när hon var liten hade hon alltid haft fel om allt, och hon var stöpt i känslan av att inte förstå; att det ständigt fanns något annat. Hon hade suttit sig på knä i soffan och tittat ut genom mammas lägenhetsfönster, förtjusat betraktat den röda paraden där nere. Hon fyllde år på första maj, och trodde att hela världen firade hennes födelsedag. Även när mamma förklarat att så inte var fallet, att den röda paraden stod för något mycket viktigare än någon liten tjejs födelsedag (”Din lilla dumstrut” brukade alltid mamma säga) så brukade Ingrid spana ner och inbilla sig att det var på grund av hennes födelsedag de gick där med sina röda fanor i alla fall. Det var så enkelt att känna sig älskad. Det var bara att föreställa sig att man var det.

Ingrid hade fortfarande fel om allt, hon visste att hon var en dumstrut. Det är möjligt att hon ständigt letade efter röda parader att fira hennes födelsedag med. Bara någon kunde tycka om henne lite, säga något snällt. När hon sisådär femton år senare stod i köket av lägenheten hennes pojkvän ägde, och betraktade honom sitta i sina små kalsonger runt köksbordet, fick hon däremot en känsla som kom från ett helt annat håll. Det hade inget med dumstrutar eller dagdrömmar att göra. Det hade inget att göra med hans begynnande flint eller hans plufsiga mage – den där som i allmänhet kommer strax efter trettio – och inte heller hade det att göra med henne själv och hennes deterministiska bild av sin klumpiga kropp (hennes breda höfter, oproportionerligt små bröst, aningen feta vader etc). Nej, det var bara ett enda enkelt konstaterande: ”Nog för att han är ganska gammal, men ingen döper väl sitt barn till Adolf-Gunnar?”

”Nu” sa AG och lyfte upp handen ur sina kalsonger och vände sig till Ingrid. Ingrid avbröt sina egna tankar, lyfte blicken med ett vardagligt leende och började underdånigt och uppmärksamt lyssna på honom (med en politiskt korrekt mask av självständighet, det var så de alltid fungerat tillsammans) medan han förklarade att han inte tyckte om krig.

Man kan säga liknande saker om Valentina. För Valentina var det samma sak, fast tvärtom. Det hade tagit henne tio år att inse att hennes ansikte inte hade åldrats alls på tio år. Ett enda enkelt konstaterande: ”Det är väl inte normalt?” På vägen från sovrumspegeln till badrummet till köket tillbaka till badrummet till sovrummet tillbaka till badrummet till köket och därefter hallen, till sist trappnedgången, ifrågasatte hon sig själv i en tankekedja som inte kan förklaras i ord. Hon ifrågasatte sin egen romantiska läggning. Hon insåg att hon var mycket självkritisk. Hon kände dåligt samvete över att hon var så attraktiv. Hon undrade varför hon aldrig klippte sitt långa röda hår. Men detta ifrågasättande av sig själv var inte detsamma som Ingrids, som ju hade verklig ångest emellanåt. Valentina ifrågasatte istället sig själv på ett helt fundamentalt plan. Hon ifrågasatte sin egen existens ”Jag känns inte verklig” tänkte hon. ”Det här kan inte vara helt sant”. Nere i bilen väntade Marco. Hans blick uttryckte inte speciellt mycket, och det hade den aldrig gjort; han var en sådan typ, lite skum sådär. Men han var inte en av de troende, och Valentina tyckte inte ens att han kändes som hennes bror. Hon betraktade honom där han satt och tittade ut genom fönstret medan bilen långsamt rullade genom city. ”Nej” tänkte hon. ”Han stämmer inte han heller”.

Hon körde upp längs den lilla gatan och stannade vid ett galler. Marco drog av sig säkerhetsbältet, plockade upp sin väska där den låg mellan hans fötter och tittade på Valentina innan han öppnade dörren. Hon betraktade hans små mustascher och ignorerade en omedelbar känsla av äckel. En tystnad uppstod, som om det borde finnas något mer. ”Har du skaffat nån tjej än då?” sa hon till honom. Marco sa ”Nej”, öppnade dörren, stängde och gick vidare in till skolgården. Han var tolv.

Ännu märkligare, kan tyckas, var det för Bruno Lundström och Carlo. De hade tagit av sig sina tröjor i värmen, och gick långsamt omkring och betraktade det ödelagda rucklet de befann sig intill. De vandrade fram och tillbaka, som om de inspekterade det av någon målinriktad anledning. Det var bara ett ruckel. En förfallen vit byggnad, inga väggar, ett skelett; det låg längs en asfalterad väg utanför en avlägsen stad, Carlo sparkade upp lite damm och kände sig på tal om ingenting alldeles olycklig.

Till slut stannade han och sa: ”Vad är det här?”

Bruno ställde sig bredbent med armarna runt höfterna. Han hade armyboots och kängor. Hans solglasögon var av stål, Carlos av plast. Carlo hade tjock hårväxt, Bruno hade inget hår på huvudet. ”Jo” sa Bruno och spottade, ”det är något som ska hända här”.

”Vadå?” sa Carlo.

”Inte vet jag” sa Bruno. ”Men det känner du väl?”

Carlo kände efter. Onekligen steg en känsla av genrepetition upp.

”Är vi i Spanien?” sa Carlo

”Ja” sa Bruno.

”Men vad gör vi i Spanien? Hur kom vi hit?”

”Sluta fråga så dumt. Nu går vi inåt stan”

Bruno började gå bortåt den asfalterade vägen.

”Vilket håll är stan?” sa Carlo

”Det här hållet” sa Bruno

”Är du säker?”

”Ja”

”Okej”

De sa inte mycket till varandra under flygresan hem. Bruno sov en del. Carlo betraktade många barn, noterade hur de inte förde något liv; de lekte inte, de grät inte, de skrek inte, de bråkade inte, de var lugna och tysta. Överhuvudtaget hade det inte varit många av människorna som pratat särskilt mycket. Vare sig på flygplatsen eller på flygplanet. Barnen, och även de vuxna, hade något ”melankoliskt” över sig, tyckte Carlo. Hela resan verkade i hans huvud vara ackompanjerad av något slags dovt slumrande. När vagnen åkte förbi var det ingen som ville ha något, och på väg till toaletten kunde man se in till cockpiten och se att pilotens sits var aningen bakåtlutad, lite grann som om han halvsov. Carlo tänkte inte så mycket på detta.

När han kom hem till sin lägenhet ringde han sin gamle vän Ismo, som var den enda som han kunde prata om märkliga saker med.

”Hej” sa Ismo. ”Du har varit borta ett tag”

”Jag vet” sa Carlo. ”Jag har varit i Spanien”

”Jaså. Vad gjorde du där?”

”Jag vet inte”

Några tysta sekunder passerade medan luren susade. ”Ja” hörde Carlo rösten säga lite avlägset. ”Ja” sa den igen. ”Ja, det är något som inte stämmer”

*

Ingrid och Valentina möttes i kyrkan där Sylvia väntade i talarstolen. Sylvia var fortfarande klädd i samma festkläder som senast; den lilla svarta och det överdrivet röda läppstiftet. Hon ansåg sig själv vara skaparens största underverk, även om inte många andra höll med. Valentinas klackar ekade genom salen och ifrån fönstren kom ett väldigt ljus hon gick i som en svart svävande punkt. Sylvia betraktade henne när hon gick framåt mellan bänkraderna och påminde sig själv om att det var hon som var bäst. Hon hade givetvis valt att stå i talarstolen som ett slags arrogant skämt, men hon borde ha förstått att Valentina inte skulle vara imponerad. Valentina stannade inför altaret och tittade upp. Därefter vände hon sig till vänster och noterade kvinnan som satt på stolen intill biktbåset och rökte en cigarett. Hon satt med benen i kors och en kort grön kjol, mörkt hår till kinderna ungefär och sa ”Hi” mycket amerikanskt.

Valentina vände tillbaka blicken till Sylvia. ”Vem är det där?”

”Vanessa Chase” sa Sylvia.

”Vem är det?”

”Don’t ask”

Ljud hördes därifrån Valentina kommit. Man visste att det var Ingrid eftersom hon var försenad. Hon försökte att inte gå fort fram, för hon var ju stolt, men hon skyndade sig ändå något. Ingrid nickade åt Valentina utan entusiasm när hon steg fram ur fönstrens överväldigande ljus och nådde altaret. Sylvia började gå ner från podiet. Valentina såg på Ingrid och skrattade till. ”Varför hatar vi egentligen varandra?” frågade hon Ingrid som ryckte på axlarna och gav till ett muntert ljud som liknade ett skratt.

”Vem är det där?” sa Ingrid och pekade på kvinnan som tydligen hette Vanessa Chase; hon höjde i sin tur på ögonbrynen och sa ”Geez” lågt för sig själv, slängde cigaretten på marmorn och tryckte hårt tårna inuti lackskorna mot den. Därefter reste hon på sig, rättade till kjolen och försvann.

Ingrid funderade en stund – bland annat på hennes ansiktsdrag, som var kusligt lika hennes egna – men sa sedan ”Better not ask” för sig själv medan Sylvia anlände framför dem. ”Det stinker verkligen av parfym här” sa Ingrid trotsigt, eftersom hon kunde få ett överväldigande behov av att hävda sig vid sådana här tillfällen. Sylvia gav henne ett hånfullt leende och sa ”Åh, Ingrid” och skakade på huvudet. ”Du är så söt när du är sur”

”Jaja” sa Valentina, som för att komma till saken. ”Vad gäller saken?”

”Vi måste åka till Spanien” sa Sylvia.

”Jaså” sa Valentina. ”Varför då?”

”Carlo och Bruno var där. Nu måste vi tillbaka”

”Ska dom med också?” sa Valentina.

”Ja, vi måste vara så många som möjligt”

”Nej” sa Ingrid. ”Nej, nej. Jag kan inte åka om Carlo ska med”

”Det är extra viktigt att ni två kommer med”

”Varför då?”

”Vet du inte det själv?”

Ingrid sa inget mer.

”Cheer up” sa Valentina för att retas (bara Ingrid och Carlo brukade säga ”cheer up” till folk). ”Då kan ni bli sams igen. Eller ännu mer”

”Lägg av” sa Ingrid, illa berörd. ”Det kommer aldrig…”

”Jaja” sa Sylvia och suckade irriterat. ”Fyfan vad låg nivå det är på det här”

Hon letade upp ett paket smala cigaretter som låg i handväskan hon lagt alldeles vid podiet. Valentina tittade på Jesus ett ögonblick, och kom att tänka på religion. ”Vad har vi att gå på i Spanien då?” sa hon.

”En snubbe som heter Anton Bouchet”

”Låter bekant” sa Ingrid

”Jag vet, det är så jävla irriterande” sa Sylvia och fick upp en tändare, tände, klackarna ekade tillsammans med Valentinas klackar när båda rörde på sig. Ingrid suckade och tänkte på sin pojkvän. ”Han är faktiskt en underbar människa” sa hon, och de andra skrattade lite hånfullt åt hennes melodramatiska tonfall.

”Jag kan inte följa med” sa Sylvia. ”Jag har annat för mig” (varken Valentina eller Ingrid brydde sig). ”Men Ingrid måste med”

Ingrid suckade en gång till. Kom att tänka på att hon hade rätt. ”Det är verkligen låg nivå” sa hon och tittade på de andra.

”Det löser sig när vi kommer iväg” sa Valentina.

”Bouchet har en massa kokainpartyn i något slags stort hus vid havet” förklarade Sylvia vidare. ”That’s about it”.

”Vad gör vi när vi kommer fram?” sa Ingrid

”Det gamla vanliga förstås” sa Valentina och började gå därifrån.

Annonser