Den första hösten (Genesis)

När vi vaknar är vi två. Vi ligger sida vid sida och vi har sovit länge. Den första beröringen är den som känns när vi skiljs åt, kvar i sömnens slummer; vår hud mot varandras, hur vi separerar med ljudet av varmt skinn, hur lätt kyla uppstår mellan oss i ett litet korsdrag mellan våra magar. Det har varit en lång vinter. Vi vet inte varför vi vet det. Det är ingenting vi säger till varandra; vi bara vaknar, som om vi vaknat många gånger förut. När vi sträcker på våra kroppar kan vi känna en värk i dem. Det är musklerna, nerverna, blodet som rör sig, färskt under tätt spänd hud. På knä först, sedan till fots. Vi tar varandras händer och tar några steg, men snart är vi på varsitt håll i den här trädgården. Distraherade av olika saker står vi på varsin sida av nakna träd där knopparna är gröna, och fågelkvitter hörs överallt omkring oss. Under fågelsången är luften tyst, tyst som i ett rum. Himlen är alldeles blå.

– Ser du? Det är vår!

– Ja.

– Känner du?

– Jag tror det.

Marken omkring oss är sträv, gräs och blad och små grenar kittlar under fötterna och mellan tårna kan små strån sticka upp om man trycker ner foten tillräckligt nog. Känseln är direkt, vi är verkligen alldeles vakna nu.

– Vi måste har sovit länge.

– Jag minns ingenting annat.

Samtalsämnet bringar en kort tystnad. Vi funderar på varsitt håll, rör oss mot buskage. Tar oss igenom öppningar i den bleka grönskan, rör varandra.

– Vad märkligt, inte jag heller.

– Det är märkligt.

– Det är nog väldigt märkligt alltihopa egentligen.

– Ja.

Fågelkvittret upphör, för att sedan komma tillbaka, som i en våg, eller en ström, något som hämtar andan, och sedan fortsätter, som förut.

– Ja, det är märkligt.

– Men vi behöver inte tänka på det.

– Nej. Det är vår.

– Ja. Jag känner samma sak som du.

Vi är vid liv; vi har tanke och känsel. Vi mår bra. Det finns saker vi inte förstår, men vi har inte kommit långt. Vi utforskar landet omkring oss. Vi kan se fåglarna på det stora blå, röra sig i skock, och vi kan röra vid vattnet och känna elementen förändras. Det finns saker vi tycker om mer än andra. Vi tycker om att leta frukter i buskarna, och vi tycker om att leka med varandra; peta på varandras kroppar och skratta åt effekterna.

– Vad fånigt det ser ut när du gör sådär

– Du då

– Äsch, det är väl inget med det här.

Så skrattar vi, ända tills vi ligger ner i det höga gräset på kullen, den där man kan rulla neråt som stockar… En annan sak vi tycker om att göra är att prata om vår vän. Vi brukar se vår vän då och då, röra sig i vissa delar av trädgården. Vår vän ser inte riktigt ut som vi, och rör sig inte riktigt på samma sätt. Vår vän kan försvinna bakom ett hörn för att sedan, när vi följa efter, inte finnas kvar.

– Har ni det bra? frågar vår vän en dag. Vi sitter vid vattnet och klappar änder. Vår vän rör ett finger under andens näbb så att den låter KWÄK KWÄK och kisar med ögonen, verkar till synes le.

– Vi har det bra.

– Har ni gjort något trevligt idag?

– Vi har plockat konstiga blommor, och tittat på djuren.

– Det finns så många djur vi inte sett förut. Så många blommor och konstiga frukter också.

– Ni är väl försiktiga, hoppas jag?

– Ja.

– Ja. Eller hur då försiktiga?

Vår vän rör ett finger över sitt ansikte. Med solen på huden är gestalten svår att tyda. Vår vän liksom bara skiner, vit.

– Alla djur är inte vänliga. Vissa frukter är giftiga. Det är inte bra att plocka för mycket blommor heller, för tänk en dag så finns det inga blommor kvar.

– Det har du ju rätt i!

– Det vore hemskt!

– Nåja. Bara så att ni vet.

– Det finns ett jättestort träd med jättemycket frukt.

– Jag vet. Det är giftigt, till exempel.

– Är det? Vad händer om vi äter något därifrån?

– Då dör ni nog.

– Tur att du sa något.

– Ja. Vet ni vad, förresten? Nu är det sommar.

– Är det?

– Ja. Känner ni inte det?

Och i samma stund som vår vän säger det är det som att allt blir oerhört varmt; svettpärlor börjar uppstå över vår hud och vi börjar stöna och fnittra – Så springer vi ner i vattnet och badar. Vi kramas och slåss glatt i vattnet; vi har solen i ögonen och allt är varmt. Under vattenytan finns en annan värld, där hörs ingenting annat än bubbel. Vi får inte stanna för länge för det går inte att andas. Vi tävlar om vem som kan hålla andan längst. Vi leker tills skymningen. Tidigt märker vi dock att vår vän inte är kvar vid strandkanten, att vår vän lämnat oss. Vår vän badar inte.

I skymningen kan vi höra sång från fågeln som låter extra högt och extra tjusigt, den som verkar kvittra med mer stolthet, högmod och vällust än några andra fåglar. Det är den vackraste fågeln i hela trädgården . Vi ligger under en stor ek och äter varsitt rött äpple, pratar om himlen – att det är så vackert hur den först är blå, sedan liksom röd, och så mörknar den tills den plötsligt blir full av stjärnor – och så säger vi att sommaren är det bästa vi varit med om hittills. När vi rör varandras händer känner vi båda någonting hugga till i oss… men vi säger inget mer. Bortom buskarna kan vi höra vågorna från det stora havet välla in. Allting är lugnt och skönt och underbart; vi somnar i sommarkvällen, i varandras armar i snåren där söta spindlar kryper, snitsiga ormar slingrar.

Sommaren är varm och långsam. Alla vita buskar blommar, alla gröna träd grönskar, allt solsken värmer och vattnet är behagligt. Vi härmar fåglarna och lär oss sjunga. Vi sjunger för varandra en hel dag tills vi får ont i halsen. Så sover vi en liten stund, så vaknar vi och undrar hur länge vi sovit. Så säger vi att det är skönt att sova, men att det är tur att man vaknar.

– Varför tror du man sover?

– Jag vet inte. Man blir trött.

– Ja det förstås.

– Vi kanske ska fråga vår vän?

– Ja, men jag har inte sett vår vän på ett tag.

– Jag undrar vart vår vän är. Kanske vår vän gömmer sig.

– Ska vi leta?

Vi letar efter vår vän men vi hittar inte vår vän någonstans. När vi letat tills skymningen blir vi trötta igen. Återigen frågar vi oss varför vi blir trötta, varför vi måste sova.

– Ska vi se hur länge vi kan vara vakna?

– Ja! Vilken rolig idé.

Vi försöker hålla oss vakna så länge det går. Vi tittar på stjärnorna. Tiden går. Himlen ljusnar och solen går upp.

– Titta vad vackert.

– Ja. Solen är alldeles rund och stor och gul.

– Och varm. Känner du hur den värmer?

– Ja. Varm.

Vi är trötta, vi måste sova. Vi rör oss lite genom skogarna för att hitta en bra plats att sova. En särskilt skön. Vi har sovit på så många platser nu att vi vet vilka bäddar som är bra att ligga på. Vi söker mjukt gräs, inte strävt, en särskild plats som är behaglig för våra kroppar. Det får gärna vara en plats vi inte sovit på förut.

– Har du märkt att det är andra dofter här nu?

– Nej… Ja, kanske nu när du säger det.

– Kanske det är sommaren som tar slut.

– Jag har aldrig tänkt på att den kan ta slut.

– Allt måste väl ta slut?

– Ja, kanske det.

– Jag undrar om det är så.

– Jag undrar också.

Vi följer vår favoritfågelsång och kommer till det största och vackraste trädet. Det regnar löv överallt kring oss.

– Det regnar löv!

– Vad vackert.

– Det är kallt, jag fryser.

– Jag med.

– Håll om mig så vi blir varma.

– Ja håll om mig du med

Vi lägger oss under det förbjudna trädet, håller om varandra under dom fallande löven, och börjar snart somna.

– Här var det väldigt skönt.

– Ja, det här måste vara den bästa platsen i hela trädgården.

– Får vi inte äta äpplena på det här trädet?

– Det är giftiga äpplen.

– Jag vet inte.

– Nej dom ser inte annorlunda ut än alla andra äpplen.

– Kanske det är något annat?

– Något annat?

– Att dom inte är giftiga, det kanske finns någonting annat. Något vår vän vill behålla för sig själv. Det var väl vår vän som sa att det var giftiga äpplen?

– Jag tror det. Äpplena ser inte giftiga ut.

– Nej jag vet.

– Det kanske är något annat.

– Jag undrar vad.

– Jag undrar också vad.

– Vi ser efter.

Så började vi äta och insåg att vi var väldigt hungriga.

– Vad hungrig jag var

– Jag med.

Så åt vi tills vi var mätta, så sov vi, och när vi vaknade var trädet alldeles naket. Vi förstod att det var vinter. Vi frös.

– Usch!

– Ja!

– Jag fryser!

– Jag med!

– Jag är alldeles naken

– Ja, vi måste hitta kläder annars kommer vi frysa ihjäl.

Vi gick in till skogen där träden var alldeles nakna. Vi bröt av grenarna och gjorde spjut som vi därefter dödade djuren med; av deras skinn gjorde vi kläder som vi band ihop av rep, gjorda av barken från de nakna träden. När vi gjort det kände vi oss mindre frusna, men samtidigt fanns en annan känsla där. Det var som att ingenting längre var behagligt eller roligt. Vi letade genom hela den kalla, nakna trädgården, ropade så högt vi kunde, men vi hittade inte längre vår vän. Vår vän fanns inte kvar. När vi gav upp stod vi intill varandra. Det började snöa.

– Jag är hungrig igen.

– Jag med.

Vi såg på varandra.

– Jag har glömt hur du såg ut utan kläder.

– Jag har glömt hur du såg ut också.

Snön blev allt tätare och tjockare… Sikten blev dålig. Vi tappade bort varandra i häcklabyrinten, som nu var alldeles vit… Till sist hittade vi varandra, våra ansikten alldeles svullna och kalla, och molnen på himlen tornade upp sig och plötsligt kom en storm. Snön började vina hårt och obarmhärtigt och vi började springa. Vi sprang tills vi inte längre visste var vi var. Vi tappade balansen, ramlade omkull. Så tog vi varandras händer så att vi visste var vi var och vart vi var på väg, och att vi höll ihop, att vi inte kommit bort ifrån varandra; att vi var hand i hand, tillsammans. Överallt fanns bara vind och snö och vi sprang, vi var tvugna att ta oss ut. Vi letade efter en väg ut ur trädgården. Vi förstod nu hur det skulle bli.

*

Första utkast
9/12 2011

Annonser