1. Matti mötte Veronica

Matti återvände till staden. Vad det nu än var han försökt göra när han var borta så var det slut nu. Det hade varit en sommarkväll när han satte sig på tåget, ljumt och mörkblått. Han hade gått med öppen rock bland duvorna längs perrongen långt under kupolerna. Nu, när tåget rullade in mot staden, var det en höstmorgon. Han såg kylan där ute, kall och snål. Himlen var grå och vattnet dött och trist under den. Matti tänkte: ”Semestern är över.”

Tågdörrarna öppnades och Matti klev av, förbi alla människor som krånglade sig ut, bar på sina väskor och väntade in varandra och förbi alla människor som möttes och omfamnades. Matti tittade inte på någon, han gled anonymt förbi alla axlar och ansikten. Han tog den trappuppgång som få väljer, eftersom den varken ledde till stationen eller till taxibilar, hotell eller andra tåg, utan upp till gatan rakt ovanför stationen. Han var i staden igen, som om ingenting hade hänt. Människor överallt och liv som levdes. Han korsade en gata, gick under byggnadsställningar, förbi folk som pratade i mobiltelefoner, på väg någonstans, förbi folk som gick bredvid varandra och hade konversationer. Han korsade en till gata, kom in på en lugnare, ut till en mer befolkad igen, sprang dom sista stegen över ett övergångsställe och en bil körde förbi honom sekunden han landade på trottoaren. Han korsade en bro och betraktade vattnet och staden medan han gick. En man ursäktade honom och frågade om vägen till tingsrätten. Matti började förklara men hostade och fick harkla sig. Han hade inte använt rösten på länge. Mannen tackade och fortsatte åt sitt håll. Matti stannade vid bron och tog ett djupt andetag. Luften var kall och morgonen klar.

Matti kom till stadens huvudgata, bred och full av folk. Det var uppenbarligen morgonrusning, den rusningen som inte stressade upp människor eftersom alla var för nyvakna för att tänka på att bli stressade. Han tog sig hastigt förbi turisterna som kom i sina långsamma små flockar, undvek alla långsmala figurer med pappersmuggar fyllda av kaffe, pratandes i headsets och med blicken någon annanstans, som om de när som helst skulle krocka in i någon som inte såg sig för ordentligt. Matti saktade ner och påminde sig själv om att han inte behövde skynda sig någonstans. Han tänkte på hur han hade levt i den här miljön en gång, och han såg sig omkring medan han gick. Inte mycket hade förändrats sedan dess. Hans gamla kemtvättargubbe stod och dividerade med någon äldre dam, lite längre fram var det där märkliga kaféet utan ordentliga fönster och lite längre fram den där ännu märkligare prylboden, som sköttes av han som samlade på alla klockorna. Det var en liten stad för att vara så stor. Matti slogs av tanken på att det kan ha varit ett misstag att återvända. Vad kunde han hitta här?

Men när han nådde prylboden och korsade gathörnet där, upp till gränden där Björn bodde, kom han på att han ju redan bestämt sig för att inte ställa sådana frågor, inte tänka för mycket. Det hade orsakat nog med smärta.

Matti slog koden, öppnade den ekande dörren och var inne i trappuppgången och allt utanför var bara ett avlägset mullrande. Vid fjärde våningen snörade han av sig halsduken och tog av sig handskarna, ringde på dörren och drog handen genom håret. Hämtade andan en stund. Björn rasslade upp dörren och tittade på honom. ”Men hallå” sa han och bjöd in honom.

Även Björns ställe var som vanligt. Konstiga vinklar på allting. Tak som buktade åt olika håll och ganska nära till väggarna. Matti hängde av sig i den lilla hallen. ”Kaffe?” sa Björn som gick runt i morgonrock med kopp i hand. ”Visst” sa Matti och gick in i det större rummet, såg sig lite omkring, gick bort till det öppna fönstret. Där ute fanns andra fönster till andra lägenheter och där nere en tom lekplats. I askkoppen på fönsterbrädan rykte en halvrökt cigarett. Matti tog några bloss och fortsatte till köket, genom den korta, snäva korridoren täckt av bokhyllor. Björn räckte över en kopp. ”Tillbaka igen?” sa han. Matti nickade och satte sig på stolen. ”Känns okej” sa Matti. ”Hittade du något när du var borta?” sa Björn. Matti drack kaffe och gav en skeptisk blick. ”Nej, inte direkt. Hur har det varit här?”. Björn öppnade ett litet fönster vid sin sida och kaffeångan rykte iväg i korsdraget. ”Ungefär som vanligt. Kan inte säga att du missat något. Vill du ha ditt gamla jobb tillbaka?” Matti nickade. ”Funkar det?” sa han. ”Javisst funkar det” sa Björn. ”Det sa jag ju att det skulle göra, innan du åkte. Du kan alltid lita på mig”. ”Man kan inte lita på någon” sa Matti. ”Hey. Du kan lita på mig” sa Björn och morgonrocken gled isär och han lade ifrån sig koppen. ”Bäst att ta på mig något” sa han.

Matti satt kvar vid bordet. ”Har du nyckeln?” frågade han Björn som var i det andra rummet. ”Vilken nyckel?” svarade han. ”Nyckeln till lägenheten, jag gav den till dig innan jag åkte”. Inget svar. Matti satt och tittade ut i ingenstans. Han hade svårt att tänka på något, det var svårt att fokusera på någon känsla. Men det skulle säkert bli bättre, tänkte han sig. Hans händer gled över en tidning som låg på bordet, han tittade på rubrikerna och sköt ifrån sig den.
Björn kom tillbaka, kastade upp nycklarna i luften och Matti fångade dom. ”Tack” sa han. Björn förklarade att han var tvungen att vara någonstans senare idag, och Matti undrade lite vidare över jobbet och Björn förklarade lite hur han skulle tekniskt gå till väga. Tydligen var det i stort sett bara att gå tillbaka som vanligt, efter att ha snackat med någon någonstans. De pratade vidare om det ena och det andra, lite om saker som hänt i världen och lite gamla saker som hade hänt förr. Björn hade sprungit in i en gammal gemensam bekant och berättade en historia. Matti ursäktade sig efter ett tag, tackade för kaffet. ”Vi kan väl ta en öl nån kväll?” sa Björn. ”Jojo” sa Matti. ”Slå en signal.”

*

Några veckor senare kom Matti att tänka på att det var den senaste gången han var hemma hos någon och pratade med någon. Han låg i sängen och stirrade i taket. Av någon anledning kunde han inte sova längre. Ingenting hade hänt på flera veckor, men Matti tänkte inte längre på det, brydde sig inte. Han pratade inte med någon särskild, umgicks inte med någon, han dök upp på jobbet och hämtade ut pengarna. Däremellan handlade han, höll lägenheten snygg, tänkte inte på något. Dagarna blev veckor. Han stod ute på sin balkong och såg alla människor gå förbi och bilar köra fram och tillbaka. Det såg likadant ut varje dag där ute. Han själv gjorde ingenting. Matti försökte tänka på det här men det gick inte, det betydde ingenting särskilt. Snart hade han glömt att han någonsin varit iväg någon annanstans. Han hade slutat tänka på allt som hänt förut och han ägnade inga tankar på vad som kunde hända i framtiden. Matti levde på.

Den natten beslöt han sig för att inte sova, han var uppe med morgontidningen i brevinkastet och nyhetsprogrammen på TV. Han öppnade ett fönster på glänt och hörde fågelsång, avlägsen trafik. Flera timmar innan hans pendeltåg gick så var han klädd. Han tog tid på sig, behövde inte stressa, behövde ingenting särskilt. Han drack kaffe och läste tidningen, tittade på TV och intervjuerna blev nyheter och inslagen blev väder och väder blev nya intervjuer och paneler och sen mer nyheter. Han såg på nyhetsuppläsarna och vädermannen och tänkte: ”Det måste vara tråkigt för dom att stå och säga samma saker hela tiden i flera timmar.”

Ljuset kom långsamt på morgonen. Tåget rullade in på perrongen. Matti tog vagnen längst bak för där satt nästan aldrig någon. Han hade armbågen mot fönsterräcket och tittade ut. Den här morgonen var den första gången han lade märke till Veronica, som den här morgonen råkade snubbla in i vagnen och spilla kaffe över sin väska. ”Skit” svor hon och gned servetter över väskan medan hon satte sig ned. Matti noterade henne och glömde sedan bort henne under loppet av en minut.

Det gick en vecka till innan han lade märke till Veronica. Exakt en vecka efter att hon hade snubblat in i vagnen och spillt kaffe, gjorde hon det igen. ”Skit” svor hon, men den här gången hade hon inga servetter. Matti såg hur hon satte sig ner på sin plats och tittade ut genom fönstret och verkade sur, vilket man ju kunde förstå. Matti fick fram ett svagt men sant leende. Men tåget rullade vidare och Matti glömde bort Veronica ytterligare en gång.

Dagen efter hade Matti med sig morgontidningen. Av någon anledning hade han lyckats sova den natten, han kunde inte förstå varför sömnen på tal om ingenting kommit just den natten. När tåget hade rullat en stund och han för ett ögonblick lade ifrån sig tidningen, det var då han noterade att Veronica satt på samma plats som gårdagen och som förra veckan. Matti tänkte på hur människor kan åka tillsammans, samma sträcka i flera år utan att någonsin lära känna varandra. Han tänkte att man borde väl åtminstone kunna prata med varandra. Men vem var han att säga det, när han inte var bättre själv?

Mattis jobb var som vilket annat jobb som helst. Det pågick en arbetsdag, från morgon till eftermiddag, och han jobbade oftast fem dagar i veckan. Så fick han förstås betalt för sitt jobb. På jobbet fanns andra människor som också jobbade där, och det enda som förändrats sedan Matti jobbade där sist var att en ny läskautomat fanns tillgänglig och att han fått en ny chef. Den här chefen var snällare än den förra, tyckte de flesta av Mattis medarbetare, och han kunde allas namn, vilket den förra inte kunde. ”En lite mer personlig kille, helt enkelt” var det många som sa. På morgonen brukade alla hälsa på varandra och då och då brukade man växla några ord. Några kände igen Matti och han brukade säga samma fraser till alla som undrade vart han varit, vilket folk brukade fråga när dom fick någon minut över. Alla brukade svara ungefär likadant innan de fortsatte jobbandet. Annars var det som vanligt. Matti jobbade på.

Hela hösten och hela vintern jobbade Matti. På helgerna brukade han gå promenader, ibland se en film på bio och ibland somna framför TV:n. Så jobbade han på veckodagarna och varje morgon när Matti satt på tåget och såg ut genom hösten och vintern som flög förbi utanför fönstret, satt Veronica på samma plats. Matti hade noterat henne, men tänkte aldrig direkt på henne.

Matti var lite nedstämd under hösten men när vintern kom så glömde han snart bort sig själv. Han tänkte inte på sig själv eller vad han hade för känslor för saker, han kände inte efter. På vintern jobbade Matti utan att prata med någon särskilt mycket. På kvällarna och helgerna gjorde han allt mindre och mindre aktiviteter. Matti var alltid på plats i tid varje morgon på jobbet och han gick alltid när det stängde. Han brukade notera att Veronica inte alltid satt på sin plats, och han brukade notera när hon gjorde det. Vintern gick och Matti jobbade på.

Det var när vintern började bli vår som det började hända saker med Matti. En morgon vaknade han och det var ljust utomhus och koltrastsång hördes. Matti mådde illa i magen och undrade för sig själv om han skulle sjukskriva sig den morgonen, det skulle vara första gången. Men han tänkte att det nog inte var någon större fara. Utomhus sken solen honom i ögonen och allt var väldigt ljust när han gick förbi alla människor på väg till tågperrongen. Han blev snart mycket irriterad. Han satte handen mot huvudet när han väntade på tåget, han kände en huvudvärk komma.

På tåget satte han sig och försökte att inte tänka på det. Men när tåget åkte så försvann solen bakom hustak och kom tillbaka igen och varje gång den kom tillbaka sken den honom rakt i ögonen. Veronica satt där hon alltid satt. Matti var verkligen irriterad efter ett tag, han märkte knappt själv att han hade käken hårt hopbiten och nästan mumlade för sig själv. När han kom till jobbet var han inte bara irriterad utan rentav arg och dessa känslor gjorde att han faktiskt blev aningen yr, som när man har feber och är mitt bland folk. Matti tyckte det var obehagligt och drack mycket vatten under den jobbdagen. När han åkte hem på kvällen så var han nöjd över att solen inte sken, men han noterade också att himlen inte var svart som den brukar vara utan mörkt blå. Han tittade på den mörkt blå himlen som inte var svart och han blev ledsen. Sorgsenheten fylldes upp i honom, plötsligt och från ingenstans. När han tänkte på hur det snart skulle ljusna, hur det snart skulle vara sommar, då började han nästan gråta. Allt detta kom, tyckte han, på tal om ingenting. Det var hemskt förvirrande och Matti kunde inte begripa det. Inte förrän han kom tillbaka till lägenheten igen så kunde han slappna av. Den var som den alltid varit. Det lugnade honom. Matti hade lite svårt att sova den natten men det gick ganska väl efter ett tag.

I flera dagar hade Matti en liten huvudvärk som kom och gick. Den fanns där på morgonen och den fanns i tåget och den fanns på jobbet och när han kom hem. Fåglarna sjöng i träden överallt, dom pep i hans öron tyckte han och solen var alltid lika elak i ögonen. Han märkte att hans arbetskamrater började prata mer, framförallt började de dra dåliga skämt som de skrattade högt och länge åt. Matti hade svårt att inte känna sig lite utanför när ingen skojade med honom, och han mådde inte bra över att han själv inte ville prata med någon. Hans tystnad på jobbet började kännas kvävande. Ibland var det som att om han inte sa något så skulle han på något sätt slockna, stängas av och falla ihop på marken. Matti brukade inte dagdrömma. Han tyckte inte alls om att han kände såhär och han var mycket frustrerad över att han inte kunde kontrollera känslorna. Varje morgon märkte han dock att Veronica inte verkade mer glad än i höstas och vintras, och det gjorde honom åtminstone lugn. Varje morgon kunde han vara lugn för att Veronica var där, de åkte i vagnen och var alltid tillsammans utan att prata med varandra. Varje morgon var Matti avslappnad, och det var bra för varje eftermiddag kände han sig mer och mer stressad och irriterad.

I april började Matti lida av svåra mardrömmar. Alla på jobbet såg att han hade svårt att sova och ingen ville direkt prata med honom om det för ingen brukade ju direkt prata så mycket med Matti i alla fall. Matti hade svårt att inte tänka på sina mardrömmar när han jobbade. Det var fortfarande bara på tåget med Veronica som Matti var lugn. På jobbet var allting ganska förvirrande. Matti hade svårt med sysslorna och den snälle chefen log mindre mot honom och han brukade aldrig få några komplimanger av chefen längre, trots att chefen alltid gav komplimanger till vem som helst.

Matti brukade drömma om hundar som jagade fåglar och åt upp dom, han brukade drömma om regn och tunnlar. Matti brukade drömma att han sprang in i tunnlarna för att komma undan regnet, men han var aldrig säker på vart tunnlarna ledde. Matti brukade ofta gå vilse i tunnlarna och det blev snart obehagligt för att han visste inte om eller när tågen kunde komma. Alla ljud som han kunde höra var viktiga. Matti gick fort i tunnlarna men de pågick hur länge som helst, snart fanns ingenting bakom honom eller framför honom. När han började springa brukade han höra tågen komma, han visste inte om det var framifrån eller bakifrån. Tunnlarna tog aldrig slut.

Ibland var det inte tunnlar utan mer som labyrinter av hyllor och matvarudiskar. Matti var vilse i labyrinterna och varje gång han gick tillbaka för att hamna där han kom ifrån så hamnade han på ett nytt ställe. Han kom överhuvudtaget aldrig tillbaka till samma plats två gånger. I högtalarna ropade en röst ut saker på ett språk Matti aldrig hade hört förut och två digitala klockor hängde i taket. Den ena tickade uppåt i minuter, och den andra räknade ner i timmar, minuter, sekunder och hundradelssekunder. Siffrorna som visade de sjunkande hundradelarna var dubbelt så stora som de andra siffrorna.

Ibland mötte Matti olika människor bland tunnlarna och labyrinterna, men de sa aldrig särskilt mycket. De flesta var inte intresserade av att prata med honom. När Matti vaknade från dessa drömmar så var det som dom aldrig riktigt tagit slut, och dom fanns kvar när han jobbade. Matti förstod att han var vaken och i verkligheten, men stressen från alla tunnlar och labyrinter fanns kvar i honom på jobbet. Bara ibland, när Matti inte tänkte sig för, kunde det kännas som att han var kvar i drömmen fastän han var vaken.

En kväll när Matti kom hem från jobbet så stod han i hallen en stund och vände sedan om och gick ut igen. Han gick ut på en lång promenad kring kvarteren kring hans lägenhet. Han förstod inte riktigt varför han gick, men varje gång han skulle gå hem igen så fortsatte gå åt ett annat håll istället för han klarade plötsligt inte av tanken på sin lägenhet. Av någon anledning skulle det vara fruktansvärt att komma hem. Matti var rastlös, det var någonting han var tvungen att göra. Någonting, vad som helst. Han ville egentligen inte göra något, men vad som helst var bättre än att komma hem. Så Matti sprang raskt tillbaka till lägenheten och utan att ta av sig skor eller jacka så ringde han till Björn som svarade lite förvirrat. ”Längesen!” sa Björn. Matti svarade inte på det utan frågade om han ville ses, dra förbi en bar och dricka några öl eller så. Björn sa att han faktiskt inte hade något för sig den kvällen, så det gick väl bra.

De träffades på en bar som var nära nog för dom båda. Där satt dom och pratade lite om det ena och det andra och Matti tänkte inte på någonting vilket gjorde honom bättre till mods. Björn frågade honom om han mådde bra och Matti sa att han nog inte mådde så bra. Björn frågade om han var sjuk och Matti sa att han inte hade några sådana problem. Björn sa att Matti kanske borde söka upp någon slags terapeut eller något sånt. Matti sa att ja, kanske det även om han inte tänkte göra det. När de druckit så pass många glas att dom inte visste hur många det var så berättade Björn att hans flickvän Anna var gravid. Nu gällde det, sa Björn, att sadla om helt. De måste börja planera för hus och både Björn och Anna blev väl tvungna att försöka få till ett bättre jobb också. Björn var väldigt glad. Matti nickade och gav tillbaka ett slags leende, men han visste inte riktigt vad han skulle säga.

De avrundade kvällen hemma hos Björn och den här gången var Anna hemma. De drack en flaska vin runt vardagsrumsbordet och pratade vidare tills det blev väldigt sent. Björn och Anna var väldigt glada båda två och efter några glas vin förklarade Björn lite försiktigt att han hade berättat den glada nyheten för Matti och Anna sa att hon får ta och dricka vin medan hon kan. ”Ja, det är mycket man får passa på med” sa Björn. Till slut var vinet slut och Matti och Björn stod och rökte cigaretter på balkongen. Matti var onykter, men inte förvirrad. Björn var full.

”Det är ett vackert liv” sa Björn och sluddrade på konsonanterna. Deäet vackrtliv. Matti sa att ”Ja, jo, ja” och Björn tittade på honom och sa

”Ärligt talat, Matti. Är det något eller?”

Och Matti sa: ”Är det något? Något, vad?”

”Något. Är det något? Är det något som är fel?”

”Nej” sa Matti

Björn var tyst och såg ut som att han försökte tänka på något. Sedan var det som att han glömde bort helt vad dom nyss sagt till varandra.

”Vad bra” sa Björn bara. ”Nu är nog festen slut, hörru”

Matti gick hem i natten som var blöt och kall. Inte särskilt många människor mötte honom där han gick. När han kom hem kände han sig för första gången klart och tydligt olycklig, men han kunde åtminstone sova så fort han lade sig på sängen.

Matti började sova bättre och mardrömmarna blev färre. På jobbet började Matti prata mer med hans medarbetare och om han ibland pratade längre med någon så hände det att dom frågade lite hur det varit, eftersom de noterade att han såg bättre ut nu än för några månader sedan. Matti hade inte så mycket att säga. Matti levde på.

En morgon hade Matti vaknat och tänkt att han kanske överhuvudtaget borde prata mer med människor. Eller kanske göra mer saker. Det var inget beslut, utan bara en tanke han hade och den försvann när han slog på TV:n och läste tidningen.

Den morgonen satt han på tåget och tänkte inte på någonting, sådär som han inte brukar tänka på någonting. Så såg han Veronica som satt på sin vanliga plats och han kom plötsligt att tänka på att det egentligen var ganska konstigt att hon också av någon anledning alltid satt i samma vagn som han. Han undrade varför. Han tänkte att man kanske skulle fråga henne. Så tänkte han plötsligt på att han borde gå fram till henne och säga hej. Det fanns egentligen ingen anledning till att inte göra det. Han borde säga hej. Och så tänkte han att han skulle göra det. Tåget stannade på en perrong och folk gick på i dom andra vagnarna och så åkte tåget vidare och Matti tänkte att han skulle säga hej. Han visste inte vad han väntade på, men han skulle absolut säga hej. Så började tåget närma sig hållplatsen han skulle till och han tänkte att nu måste han göra det, han måste göra det nu för snart måste han gå av. Så tänkte Matti att nu gör jag det, och så reste sig Veronica upp, lade sin tidning i sin väska med sina handskar och gick fram i vagnen, och slog sig ner mitt emot honom.

”Hej” sa hon.

Annonser