2. Nyår med Matti och Veronica

Veronica gick ut på golvet i det stora rummet i Mattis lägenhet. Hon strök runt med ett glas champagne, och stannade och betraktade sig själv speglad i fönstret. Hon såg sin suddiga gestalt, såg ner på sin vita och gula klänning som gick ner till hennes knän och gick fram till fönstret och såg ut. Fyrverkerier gick av sporadiskt och exploderade då och då på natthimlen. Hon kunde se den närmaste bron, som var klädd med färgglada lampor kvällen till ära, och svarta figurer som gick längs det glittrande vattnet i kanten av parken som låg nedanför huset. På andra sidan vattnet fanns en udde med ett upplyst pariserhjul, längs vilken fler människor gick. Bakom glaset hördes bara folkvimlet som ett svagt brus som då och då avbröts av mörka smällar.

Matti dök upp bakom henne och lade handen på hennes axel och kysste hennes nacke. Så såg Matti på sig själv och Veronica, speglade i fönstret.

”Vill du gå ut?” frågade Matti och stirrade på hennes ögonfransar. Första flaskan champagne var redan tom och Matti tyckte att han registrerade Veronicas varje rörelse. Hon sträckte på sig så att hakan åkte upp i ett litet gung, en lätt nickning.

”Ja” sa Veronica och vände på huvudet så att de såg in i varandras ögon. ”Varför inte?”

 

Veronica lät sig kyssas och gick sedan ut till hallen. Matti stod kvar för att dricka ur sitt glas och för att betrakta Veronica. Han såg hur hon böjde sig fram för att kliva i sina höga mockastövlar och han såg hur hennes ljusa, krusade hår föll ner för huvudet och hur det sedan flög upp när hon kastade huvudet bakåt och plockade ut sin jacka ur garderoben. Han försökte att hejda sina känslor, men hans lycka kändes obegränsad och han kunde inte hindra lyckan från att fylla bröstet. Hon ställde sig i spegeln och drog fingrarna längs håret och vände sig sedan mot honom som om hon undrade varför han stod kvar. ”Ska vi gå?” frågade hon. Matti log och nickade. ”Självklart” sa han.

Innan de lämnade lägenheten gick Veronica in i det stora rummet igen för att svepa sitt champagneglas. Hon ville hålla sig någorlunda onykter och hon visste hur hon skulle göra det. Hennes sinne för alkohol hade alltid varit totalt harmoniskt. Under sina tonår hade hon sett alla hennes vänner och bekanta, inte minst väninnorna, dricka sig dumma och maktlösa och hon hade alltid känt en sorg inför det, medan hon själv alltid visste vad hon gjorde. Nu ville hon bara hålla sig lite flytande och salongsberusad, för hon ville inte tänka för rationellt just den här kvällen. Det var mycket enklare att hålla isär alla trådarna och glida med i nuet för en kväll. Hon ville vara snäll mot Matti för en kväll också, för hon visste väl någonstans att hon inte skulle kunna vara det i framtiden. Det hade blivit allt mindre troligt. Men det hade varit kul så länge det varade och, hursomhelst, för ikväll skulle hon inte tänka mer på det utan vara nöjd över att han var glad. Ibland kan det räcka med att bara vara den som ger. Ibland vill man bara visa att man kan. Ibland gör man vad man kan, för man vet att det man kan räcker mer än väl.

 

Utomhus gick par arm i arm och yngre människor gick i små flockar. Äldre gick också i små flockar. I båda flockarna var det männen som hördes mest, de yngre männen skrålade och de äldre männen skrattade högt. Klara och tydliga kvinnoskratt hördes mellan högljudda skrålanden och djupt bullrande, falskt skärande mansskratt. Det var mycket människor och de flesta förde väsen av sig. Matti och Veronica gick arm i arm och Matti tyckte att det kändes som att de försvann in i parken när de gick in i den, på vägen som ledde till udden. Matti log. Han kunde inte låta bli att registrera alla som gick förbi, hur de såg på honom och så på Veronica och så på honom igen. Han såg männen, han såg in i deras ögon när de mötte hans, och han var övertygad om att de slogs av beundran, av hur vacker Veronica var och av hur Matti själv var lyckligt lottad. Han tryckte sin axel mot Veronicas och gick med huvudet i hennes hår. Veronica var den som höll blicken framåt medan de gick, och Matti tänkte att han verkligen älskade hur hon verkade vara så i sina egna tankar ibland, där ingen nådde henne.

Veronica tänkte i själva verket inte på någonting särskilt. Hon såg på människorna och roade sig med att se hur glada alla verkade vara. Alla människor skulle kunna ha så många olika egna problem att sitta och vara olyckliga åt, men för en kväll verkade alla lika glada, nästan som om alla till och med bar på samma leende. Det var ett nytt år och ingen visste var de skulle vara nästa nyårsafton. Ingen kunde säga vart det bar. Alla problem sparade man till morgondagen, då allt skulle börja på nytt. Veronica tänkte inte på allt det här just vid det här tillfället, men det var vad hon alltid hade tyckt om med nyåret. Det enda nyårslöfte hon gav var att alltid låta nyåret bli gott.

”Hur mår du?” frågade Matti där de gick.

”Bra” sa Veronica och lade huvudet under hans haka. Hon menade det. Hon hade druckit sig lagom glad och bekymmerslös och hon trivdes i nyårsnatten. Den var lite för kall och lite för mörk men den var alltid trevlig och det var alltid en skön upplevelse att vandra genom en stad som väckts till liv.

Matti hörde henne och tänkte att nu hade de funnit varandra. Två ensamma människor som äntligen hade funnit ett hem åt sina hjärtan. Så enkelt svaret var, tänkte Matti. Han tänkte på hur olycklig och hur fruktansvärt tomt hans liv hade varit för mindre än ett år sedan. Nu, när väl han, Matti, hade hittat till henne, Veronica, och hon till honom, så var det en helt annan värld. Egentligen precis samma värld, men plötsligt vacker och värd att leva i.

”Du fick ett sms” sa Veronica som kände det vibrera i hans jacka.

”Jaså” sa Matti och lirkade upp sin mobil medan de gick. Några ungdomar med en bandspelare splittrades runt dom och gled ihop igen när de gått förbi.

”Vem är det ifrån?” sa Veronica

”Det är från Björn och Anna” sa Matti. ”Gott nytt år från dina enda sanna vänner” står det. Matti skrattade. Han hade inte tänkt på vare sig Björn eller Anna på flera veckor, kanske månader rentav. Kanske inte ens sedan de hade hyrt ett hus tillsammans i somras i Spanien. De fanns inte i hans huvud nu. Han hade Veronica.

”Skriv tillbaka” sa Veronica.

”Tycker du?” sa Matti och Veronica gav ifrån sig ett litet skratt. ”Ja, det är väl klart.”

De kom ut till udden över en liten bro och en familj sköt iväg en raket några meter bort. Den sköt upp mellan träden och blev en röd smäll på himlen. Veronica hann tänka att det där var farligt. Matti såg de röda prickarna bli eldregn på himlen och han njöt och tryckte Veronica närmare sig. Veronica tänkte att hon inte var rädd för smällare och att han inte behövde vara någon beskyddare. Medan ett högljutt och berusat gäng män i svarta jeanskläder närmade sig kom hon återigen att tänka på hur han ändå inte var någon beskyddare till att börja med. Vissa män kunde man ändå känna sig trygga med, det var inte en helt bekväm tanke men med vissa män ingick det helt enkelt i charmen. Men hon visste att om det skulle uppstå någon slags obehaglig situation skulle Matti vara chanslös. Det skulle vara upp till henne själv att säkra situationen. Hon tänkte på hur det hade varit i Spanien, hur patetisk han framstod inför de unga spanjorerna, till och med de som försökte sälja klockor.

”Öh” sa en av männen och knuffade till dom. ”Öh!” sa han igen och skrattade. Han hade tunt, ljust blött skägg och dimmiga ögon. Han luktade öl från munnen och kläderna och Veronica nådde honom upp till bröstkorgen. ”Öh, men var det nåt eller va?” skrattade mannen igen och slog ihop sina läderhandskar mot varandra. ”Äh, kom vafan” sa någon av de andra och de tog tag i honom, och mansskaran försvann. Matti och Veronica gick vidare utan att säga något. Veronica var lugn och van vid hotfulla situationer. Matti var lite skärrad men skakade av sig det fort, så fort han fick se två par gå förbi med några springande barn. En av männen hade ett barn på sina axlar och det lilla barnet tittade trött på honom med en liten toppluva som nästan gick ner över ögonen. Matti skrattade och tittade på Veronica.

”Vad?” sa Veronica.

”Nej inget” log Matti. ”Vi tar det senare. Kanske mycket senare”

Veronica tittade på honom och gav honom ett undrande leende.

”Eller lite senare” sa Matti och skrattade. ”Eller om ett tag”

”Jaja” sa Veronica. ”Behåll du dina hemligheter.”

De gick förbi pariserhjulet och Matti tittade på Veronica som skakade på huvudet. ”För kallt” sa hon.

 

I mitten av udden stod en stor folksamling. Där formade träden en allé så att man såg ut över den stora bron och den svarta himlen över vattnet mellan husen i den här delen av staden. Där stannade Matti och Veronica bland de andra och efter några minuter började den samlade skaran räkna ner sekunderna. Matti ropade med. Veronica kurade ihop sig så att axlarna närmade sig huvudet. Matti höll om henne och när året ringades in och alla jublade lade han huvudet mot hennes hår och förde upp huvudet mot sitt eget och de kysstes och de kände varandras doft av parfym under kragarna och söt, torr alkohol på läpparna och över tungorna.

 

När de kom innanför dörren igen kom värmen från lägenheten och Veronica blundade och kände njutningen inför vad som skulle komma. Hon hade fått planen på vägen hem och han hade gett precis dom svar på hennes frågor som hon hade velat höra. Det var inga laddade frågor, dom var egentligen alldagliga, men hon visste vad hon skulle göra och hur hon skulle göra det, för hon visste hur han kände sig nu, hur han mådde, i vilket läge han var. Hon kände honom nu som man känner på sig ett regnfall vid de första lätta dropparna från en himmel med mörka moln. Hon kunde inte låta bli att låta sig kittlas av hur hon hade honom i sin hand. Hon vände sig om med det leendet, det som var äkta och det som hon inte bara gav; det som faktiskt var där. Hon såg aningen i hans ögon omedelbart, hur dom skiftade till och hur han stannade upp.

”Vad?” sa han med den där spända blicken.

”Vad?” sa hon och höjde på ögonbrynen och sträckte på armarna. Hon behövde mer champagne.

 

De satt i det stora rummet i varsin fåtölj och drack ur den andra flaskan champagne. En pianoskiva spelade och den hade spelat så länge att de båda vant sig vid ljudet av tonerna som rullade fram och tillbaka över tangenterna. De pratade om olika erfarenheter, om ensamhet och om olika nyårsminnen men de pratade aldrig om tråkigheter eller olyckliga minnen, och inte heller om djupare saker som hade hänt och händelser som hade förändrat livet till det sämre. De släppte inte in något svart i samtalet. De pratade enbart om saker som hade ljus och flärd, varje historia de hade att berätta för varandra hade någon form av spänning och fantasifullhet i sig. Matti nämnde gärna berättelser där han nämnde kvinnor i förbifarten, på en lagom nivå. Inte så att Veronica skulle bli svartsjuk, utan snarare så att han själv skulle framstå i bättre dager. Veronica log åt det, hon såg igenom det förstås men det kunde ju inte han veta. Hon nämnde inga riktiga män. Hon pratade om väninnor och om en och annan olyckssalig stackars man som trott sig vara förälskad i henne. Hon visste att Matti beundrade henne och när champagneflaskan började närma sig slutet kände hon att hon gärna använde det mot honom. Matti lyssnade på henne, såg hur hennes läppar formade varje ord och varje mening hon sa verkade så laddad att det påverkade hans andning. Han var tvungen att ändra ställning på sina ben då och då, så att trycket mot buken lättade. Han svalde när hon lutade sig fram ibland så att en urringning syntes och han var noga med att det inte skulle se ut som att han stirrade, och när hon skrattade lite generat var han inte säker på om hon hade noterat något. I själva verket visste hon väldigt väl hur han betraktade henne och det var det hon inte kunde låta bli att le åt ibland.

 

Innan det gick för långt, innan hans undergivelse förvandlades från kittlande till avtändande, reste hon på sig. ”Vill du ta ett bad?” frågade hon med blicken i hans ögon och hon fick som hon önskade. Det manliga kom fram i honom. Blicken skiftade igen och den här gången var det som att hon kunde känna hans kropp spänna sig, trots luften mellan dom. Den där kroppen han hade som trots allt var det bästa han hade och det som varit mest avgörande för att hon skulle vilja träffa honom efter den där första gången i pendeltåget för så länge sedan. Matti tänkte inte på skiftningen för han var för uppe i det nu. Han stirrade in i hennes ögon och hans huvud fylldes av kött och blod, levande, som om hans hjärna förvandlats till ett enda stort pumpande hjärta.

Veronica ställde ifrån sig sitt glas och gick bort till skivspelaren. Hon pressade ut pianoskivan och tystanden lade sig i rummet. Hon lade handen på sitt ena knä och böjde sig nerför bokhyllan och hittade blandskivan hon brukade spela för att komma i rätt balans. Hon hade lämnat den hos honom utifall att tillfället skulle komma. Det var inte alla som hon spelade den för. Den innehöll bland annat en cover av Rolling Stones Shake your Hips framförd av en bluessångare som varit hennes älskare en gång. Den innehöll också Meg Whites In the Cold, Cold Night och Baby Did a Bad Bad Thing med Chris Isaak. Hon pressade sitt finger mot playknappen och vände sig om. Matti hade förstås betraktat hennes kropp och när hon försvann ut från rummet och musiken, fylld av bas och med få gitarrer, började spela och badkarskranen från badrummet hördes, passade han på att hämta andan. Han hällde upp ett till glas champagne och svepte det, blundade och lutade huvudet mot fåtöljen. När han slappnade av kände han mitt i all upphetsning små spår av rädsla, något han inte kunde gripa tag om. Han hade ingen riktig kontroll över situationen nu, men det var inte bara det. Han insåg någonstans, där nere någonstans, att han skulle kunna offra så mycket för att vara kvar i det här ögonblicket, den här natten, den här upplevelsen. Lätt distraherad av alkoholen och klädernas kramp vid midjan, hann han tänka att han skulle kunna låta bli att rädda barn i fara, låta bli att larma personalen om någon dog i en sjukhussäng, acceptera att han körde mot rött trots att han såg någon som inte såg sig för gå över gatan, han skulle kunna höra något slå mot bilens motorhuv och fortsätta köra, hoppas att ingen tog nummerplåten. Han satte handen mot pannan och kände hur det snurrade där, men så kom Veronica tillbaka och han var bara pulserande kött och blod igen.

Veronica lutade sig fram över Matti. ”Kom in till mig om fem minuter” sa hon och Matti såg hennes axelband som var nere vid armen. Hon reste på sig och drog upp det igen med blicken i hans och ett väldigt medvetet leende på läpparna. Hon gick in i badrummet och tänkte på alla dessa leenden, hur hon ger dom och förväntar den allvarliga minen tillbaka. Hon tänkte på kemin. Hon tänkte på den första mannen som fick henne att uppskatta sex. Hon tänkte på hur fel hon haft det i sin ungdom, allt trist smekande och all död, stel, påtvingad romantik. Hon tänkte på iscensättandet, och hur allting egentligen hängde på det och så tänkte hon på hur sagolikt bra hon blivit på det. Hon stängde dörren om badrummet, tände några ljus och ändrade dimmern, gled ur klänningen och såg sig själv i spegeln. Hon skrattade plötsligt som om det var allt bra fånigt alltihop. Sedan skakade hon på sitt huvud. Get in character mimade hon till sig själv och putade parodiskt med läpparna.

 

När Matti öppnade dörren till badrummet låg Veronica i badkaret, täckt av skum med huvudet och axlarna som stack fram ur vattnet. Matti gick in och Veronica sa genast ”Stopp” och Matti stannade. ”Ta av dig kläderna” sa hon. Matti förde upp ena handen mot första skjortknappen och Veronica sa ”ah, ah” och Mattis hand stannade. ”Långsamt” sa hon. Matti tog några steg längre och kände ångan stiga över hans huvud och fästa kläderna närmre huden. Han gjorde det långsamt.

Veronica lutade tillbaka huvudet och hade händerna där Matti inte såg. Det var en plågsam underhållning att se honom långsamt klä av sig, och föra fram sin kropp. Det var bra att han aldrig satsat på någon idrott, för inget var ju mer osexigt men fysiken han arbetat fram passade henne perfekt. Bröstet och magen i fantastisk kombination, huden mjuk men linjerna starka och ryggen rak. Det hann komma henne förbi att han ju hade tränat under sommaren också, nu framgick det tydligt och de nya förbättringarna fick henne att bita sig i överläppen. Överarmarna större än underarmarna, så att det syntes men inte mer. När han var klar med sina byxknappar så tittade hon på honom och sa ”Kom” så tyst och lätt hon kunde. När han var framme till henne drog hon ner dom och rörde över kalsongerna. Hon förde handen över tyget, kände det hårda pulsera under och hon rörde vid honom tills allt löddrigt skum var på hans kalsonger och hennes hand var naken. Så svalde hon för sig själv, tog ett andetag, förde handen över linningen och drog ner. Särade på läpparna i ett leende, såg upp på honom. Lät honom komma nära men läpparna rörde inget. Han såg ner på henne med ögon som verkade svartnat i det fladdrande ljuset. Så reste hon på sig ur karet på en hastig sekund och lät sin kropp skjuta upp framför hans ögon. Han flämtade och hon kände hans andhämtning mot sin kropp som knottrades av kylan. Hans hand gled över hennes kropp, genom skummet, över magen och uppåt. Hon tog tag om honom med sin ena hand och klämde åt och gjorde en stum rörelse med munnen och käken framför hans ögon. Så tog hon sitt finger och lyfte bort hans hand, sjönk långsamt ner i vattnet igen. Han blev kvar stående och hon tog några sekunder och beundrade hans kropp igen, nu naken och fullkomligt redo. Hon lät sin kropp förstå vad han kunde göra med henne, vad han visste att han kunde göra med den och vad hon skulle ge sig själv och få av honom. Så gled hon tungan över läppen, förde upp sitt ena ben mot den inre badkarskanten och spände blicken i honom.

”Knulla mig” sa hon och han förde sig ner över henne och allt var fullbordat.

 

*

 

När Veronica vaknade var det en helt ny dag. Hon slog upp sina ögon och var klar i huvudet. Hon tänkte att man skulle kalla det ren. Inga spår av nattens alkohol fanns i hennes huvud, kanske var hon fortfarande lite full men tänkte att hon kände sig onekligen nykter. Hon blundade hårt en gång och så öppnade hon ögonen en gång för alla för den här dagen, så kastade hon en blick på Matti som sov intill henne. Hon drog bort sidentäcket och kände sin torra kropp, kom ihåg att hon hade hudkrämen i väskan. Hon satte sig ljudlöst på sängkanten, drog upp kläderna hon hade i väskan som hon vaksamt lämnat öppen. Matti sov visserligen tungt, men ibland kunde man vakna av en dragkedja också. Medan Veronica klädde sig såg hon Mattis burriga huvud på kudden, hans axel och vackra underarm över täcket. Hon kom att tänka på att hon nu klädde på sig ett par jeans som han brukade kalla för kåtslagsjeansen. Det var nåt med rumpan. I samma stund kom hon på hur de hade gått till sängs natten innan, åh, men hon valde att inte tänka på det. Hur han hade viskat till henne det där hon hoppats att han aldrig skulle hinna säga. ”Jag” och den första vokalen, de första efterföljande konsonanterna: älsk. Och hur hon hade lagt sitt pekfinger på hans läppar och skakat på huvudet och vetat att han skulle ta det för mystik och somnat lyckligt. Men hur han då också hade sagt att ”inget spelar någon roll längre, så länge jag vet att jag vaknar här imorgon, första dagen på det nya året, med dig bredvid mig”. Veronica suckade lite när hon nu såg honom ligga där. Det hade ju kunnat gått enklare utan dom orden. Helt fel ord, så fantastiskt fel ord. Men det fanns inget att göra åt nu, tänkte Veronica. Det blir som det blir och hon kände sanningen inom sig så klar att hans stackars ord försvann ur henne. Hon var glad över att hon kände sig själv så väl. Så gav hon sig själv en sista blick i spegeln. Hon var en annan människa nu. Eller, rättare sagt: hon var sig själv igen. Man kan inte bara roa sig hela tiden. Veronica gav inte Matti någon sista blick utan fortsatte ut i hallen där hon bara i åsynen av spegeln böjde sig ner och förde ner fötterna i sina stövlar, tog jackan ur garderoben och öppnade dörren så tyst hon kunde och stängde igen den och gick lagom raskt nerför trapporna, utifall att han nu mot förmodan skulle ha märkt att hon gick. De brukade inte märka det. Och mycket riktigt var Matti kvar i sängen, sovandes i en dröm han inte skulle minnas när han vaknade, och utan att han visste det var han ensam i sin lägenhet och även om det skulle ta ett par dagar innan det gick upp för honom så hade Veronica lämnat honom där han var innan de sågs.

Annonser