4. Veronica mötte Matti

Veronica ville bort från staden. Hon visste det egentligen redan första dagen hon kom tillbaka, men det kan ta ett tag innan man erkänner saker för sig själv. Som vem som helst gör, utgick Veronica ifrån att hon hade gjort rätt val när hon valde att komma tillbaka, att hon inte hade något bättre för sig och att hon ändå skulle vara på väg därifrån förr eller senare. Men det tog inte lång tid förrän hon kände att staden var en gammal plats. Det var inte bara att hon kände till gatorna, att hon gått alla tänkbara promenader och att alla människor var så tråkiga, förutsägbara eller i värsta fall vidriga. Det var inte heller det att det var längesen hon pratade om något nytt med de vänner hon hade kvar i staden, de som inte på olika sätt lämnat henne för att hon inte var som dom. Allt detta stod henne visserligen upp till halsen, men framförallt var det rädslan att råka bli kvar. Hon fick alltid känslan av att den här gången skulle den försöka lyckas hålla fast henne, kanske lyckas och en gång för alla vinna. Om man kunde kalla det en rädsla så var det den enda hon bekände för sig själv. Det var den rädslan som gjort att hon en gång i tiden för första gången flyttat, den gången för att aldrig komma tillbaka överhuvudtaget. Nu hade hon kommit till staden för att stanna ett tag, och omedelbart ville hon bort, för att försäkra sig om att hon inte stannade kvar.

Hon blev till och med kvar på flygplatsen längre än hon hade tänkt sig, den dagen hon landade. Det var en het dag i augusti och genom byggnadens alla stora fönster hälldes sol in från himlar utan moln. Hon kom ut från Gate 7 i en vit Armaniklänning, stråhatt och solglasögon – en outfit hon fått från en porrmodell som hon träffat på en fest för Andrew Blake, den ”exotiska” filmaren – och så fort hon kom ut var det som att den trista, frihetsberövande verkligheten av hennes hemstad slog henne. Alla kände igen en dryg utböling och hon fick genast klaustrofobi och var tvungen att vika av in till närmaste badrum och byta om. Hon svor framför badrumsspegeln och betraktade sin mer anonyma klädsel och stuvade ner den lilla vita i väskan. Den hade känts fantastisk i hela jävla världen utom här. Hon slog på sin mobiltelefon som började spy ut meddelanden från Luca, small timern från Napoli, hon såg ett sms och så ett till och så orkade hon ögna igenom ett tredje. Det var snusk, svartsjuka och våldsamheter. Hon raderade dom men mobilen fortsatte pipa och när hon förstod hur många sms man kan skicka till någon på ett dygns flygresa om man vill, så hon stängde av den och bytte SIM-kort, bröt av det gamla och slängde det i soptunnan. Så bläddrade hon en stund bland sina namn och funderade på vem hon skulle ringa. Den svarta lägenheten fick stå, det var skönare att bo med någon till att börja med, hålla det mer flytande. Hon valde Matilda som svarade efter fem signaler och lät stressad. Hon hörde inte vem det var först men tjöt till av exaltering när hon sa att hon var i stan. Matilda skulle sluta jobba om några timmar, men hon fick bo i några dagar med henne om hon ville. Veronica tackade för det, de stämde träff och när de lagt på var Veronica lite bättre till mods.

 

Hon klev ut i flygplatsvimlet, petade på sig sina solglasögon och såg sig omkring. Överallt, i varje del av hela byggnaden, sprang människor fram och tillbaka och om man bortsåg från den kladdiga värmen och vissa inslag av svettigt, dallrande fett så var flygplatsfolkmassorna de enda folkmassorna som gjorde Veronica lugn. Det var ett flyktigt vimmel, alla var ju trots allt på väg. Det var inte som den obehagliga synen av en fet och hoptryck samlad flock som sakta rörde sig framåt. Veronica hade äkta fobi för den typen av folksamlingar och hon lät sig aldrig bli fångad i en sådan. Det fanns också något tragiskt med torg och breda turiststråk, folkfestivaler och centrala gallerior, korsningar, övergångsställen men sådant fick man väl leva med. Veronica satte sig i en sportbar med många mörka hörn och iskall air condition. Hon tog en öl, satte sig vid ett runt bord på en barstol, och fortsatte betrakta människor, vilket man ju kan göra i oändligheter på flygplatser. Emellanåt skrev hon några anteckningar i sin svarta läderbok. I baren satt unga män, australiensare som på allvar utmärkte sig i hattar och mer anonyma medelklassare i khakishorts och rutiga skjortor, samt såklart de kralliga typerna utan hår och i vita linnen. De enda kvinnorna var en fru, förmodligen, ett par unga tjejer i båset längst in som gissningsvis var på väg hem till sitt eget land, och kvinnan som jobbade bakom disken.

Veronica drack långsamt, som man gör när man tänker sig att man ska ta tid på sig för att faktiskt uppleva smaken, och bläddrade tillbaka längs sidorna i boken för att se vart hon var senaste gången hon hade ändrat färdplan. Boken började i Berlin, där hon hade varit under våren för att fota några ”bohemer” i svartvita lagom dekadenta foton. Hon hade aldrig riktigt fattat vad dom skulle med bilderna till, men dom hade mycket pengar att erbjuda för dom där bilderna, mer pengar än vad bilderna skulle vittna om. Hon såg sina anteckningar. Inga män, droger eller vilda nätter. Det hade varit buisness och inte pleasure. Några sidor längre fram hade hon åkt med X till New York, hon hade av en ren slump sett honom mitt på Alexanderplatz, charmlöst nog, och därefter förföljt honom i några dagar. Spänningen hade varit ganska underhållande, för hon var inte helt säker på om han hade noterat henne. Hon hade sett hans hotellrum i Kreuzberg, sett vilka som kom och gick och till slut betalat några öppensinnade småtjejer hyggligt dyrt för att förföra honom och sedan berätta om det för henne. Det hade varit mycket roande. Hon tog reda på när han skulle åka därifrån och morgonen han skulle checka ut dök hon upp och sa ”Vart bär det av?” och så hade dom åkt till USA.

Hon kom fram till några bortrivna sidor och försökte minnas varför hon hade rivit ut dom men hon kom fram till att hon inte kunde minnas att hon hade gjort det. Hon måste ha kisat med något oroligt i blicken för en av de skalliga muskelmännen hade kommit fram till henne och sagt ”Har du missat planet eller?” och slagit sig ner mitt emot henne. Hon såg killen, överförfriskad men han trodde att han dolde det bra, med ett dåsigt Vin Diesel-flin och halva inne-blicken. ”Nej, har du?” sa hon och han skrattade och lade handen på bordet, lutade sin överkropp lite bakåt så att den skulle markeras. ”Nääe” sa han och gav den andra krallkillen en blick. Han satt med en öl och flinade borta vid deras bord, som låg närmast utgången. ”Nä, jag och min kompis här förstår du…”

Medan han pratade funderade Veronica på när hon hade slutat ligga med såna här killar. Mycket tidigt förmodligen. Tyngden var för mycket, dom pressade ner en och verkade skita fullständigt i något annat än att tömmas och sen skulle man vara mycket tacksam för dom också. Och medan dom knullade så hade dom alltså sina tvåtonsbringor pressade mot en så att man inte kom därifrån. Under alla omständigheter var det bara obehagligt. Men, tänkte Veronica, snackar han fortfarande? Hon var inte på lekhumör, hon var trots allt trött efter en halvtaskig flygning över Atlanten. Hon pekade på hans kompis och killen tystnade med käken dumt hängandes och fortfarande med dom där dimmiga ögonen.

”Ser du den där killen där?” sa Veronica.

”Ja” sa killen utan att ändra den dumma blicken och Veronica kunde nästan ha skrattat åt honom om hon varit lite mer på humör.

”Han ser ut att vara något för dig. Gå över dit och snacka lite med honom, jag lovar att han ställer upp, om du bara super ner honom tillräckligt så kommer han ställa upp på vad som helst. Jag kan typen.”

Killen svarade inte, förstås. Veronica reste på sig och gjorde sin sorti, gick bort till baren och betalade med euro, och när hon gick ut kunde hon höra den andra killen säga ”Vad sa hon? Vad sa hon?” och Veronica skakade på huvudet medan hon gick mot utgången för att hoppa in i en taxi.

 

*

 

Under hösten var det farligt nära att Veronica började ljuga för sig själv, och för henne var detta det värsta hon kunde göra. Hon hade redan som tonåring insett att förutsättningen för det liv hon vill leva var att hon hela tiden var klar över sina beslut. Som tur var insåg hon själv faran, och hon såg hela tiden till att inte tro på de saker hon intalade sig själv. Hela vistelsen i staden var som en parad av låtsasliv, där hon deltog som en glad varietéskådespelare. Det hade varit roligt att träffa Matilda men redan efter några dagar i hennes sällskap kände hon sig besvärad. Hon var en lojal vän, eller så lojal hennes natur tillät henne att vara, men hon skulle aldrig riktigt kunna respektera Matilda. Hon var alldaglig. Trots alla hennes styrkor, framförallt hennes temperament och hennes brist på förutsägbar rädsla, så hade hon nöjt sig med ett kontorsjobb för ett rederi och hennes planer sträckte sig ingenstans, det fanns inga visioner och ingen fantasi i hennes huvud. Inte ens några verkliga intressen eller begär förutom då, på helgerna då hon gick ut på krogen religiöst och var full och glad och skulle alltid hitta en man, som om det var en sådan sensation i detta. På en söndagsmorgon kunde Matilda sällan komma ihåg lördagskvällen och inga män stannade och hon intalade sig att hon var ”fri” och inte brydde sig även om hon alltid lät sig bli märkbart sårad och Veronica tyckte att Matildas öde, resten av hela hennes liv, kunde man skriva ner i en mening: Antingen hittar hon en man som stannar hos henne, eller så gör hon det inte. I övrigt fanns ingenting för Veronica att säga om Matilda och det var det som gjorde att Veronica och Matilda så småningom blev mer ytliga vänner än de lojala syskonsjälar de varit i yngre år. Veronica tyckte inte att man kunde ha annat än ytliga relationer till Matilda, men hon kunde inte göra något åt henne för det var inte upp till henne att avgöra hur andra skulle ha det.

Veronica accepterade Matildas sällskap och blev aldrig arg på henne, hon höll upp en ganska lättspelad fasad som inte visade några tecken på de rent nakna känslorna, och det var exempelvis här hon visste att hon ljög för sig själv. Den andra lögnen var i ett jobb som Matilda hade skaffat fram från deras gemensamme vän Claus som var delägare i ett lyxhotell några mil utanför citykärnan. Hotellet var stort och flådigt och låg avsides för att ha närmare till diverse kasinon och för all del också för att ha närmare till motorvägen och diverse dåligt upplysta platser där inga polisbilar drev runt. Veronicas jobb på hotellet var att stå i lobbyn och registrera gästerna samt stå i baren om kvällarna och nätterna. Hon skulle få löjligt bra betalt och dessutom ett gratis rum som hon fick komma och gå i som hon ville. Veronica hade skrattat högt när Matilda berättade om det över en flaska vin, och Matilda hade blivit helt förnärmad. Det var en stor tjänst för henne, men Veronica skrattade hejdlöst åt tanken på att hon skulle iklä sig en uniform och ha ett heltidsjobb. ”Knega” skrattade Veronica högt och bad sedan om ursäkt till den stumma Matilda som påpekade att hon behövde pengarna.

 

A stroke of bad luck in the States stod det i Veronicas anteckningsbok. X hade lämnat henne efter några veckor i New York. Sista natten de var tillsammans visste hon att han skulle vara borta morgonen efter. De hade legat i sängen och sett på varandra. Han hade inte sagt något om det och hon hade bara sagt ”om du ropar på mig kommer jag”. Hon visste att det var tid för honom att gå, det var som om det inte skulle vara han om hon hade vaknat den morgonen och varit kvar. ”Du med” hade han sagt. Det hade lika gärna kunnat vara tvärtom och han visste det också. Hon hade vaknat ensam morgonen efter, ingen lapp, inga spår, bara frihet, hans och hennes, driftens vackra slump och det hade varit en perfekt morgon. Ingenting var som när hon hittade X, eller när han hittade henne, och ingenting var som när de skiljdes åt. Om Veronica kände vemod över en vilsenhet i hennes liv så var det bara när hon var med X, men då kände hon också styrka i sin beslutsamhet, stolthet över sina styrkor och handlingar, och vetskapen om att de aldrig skulle bli av med varandra. Eller, kanhända, att de aldrig mer skulle ses. Livet var bara vackert på riktigt när de möttes och skiljdes.

Visst saknade hon honom i en dag eller två, allting lämnar tomrum efter sig, men när hon blev rånad av ett punk mitt i en random gränd mitt på dagen så försvann X ur hennes huvud och hon fylldes av ilska och besvikelse och, under de känslorna, lycka över att vara ett offer för slumpen. Av en händelse hade hon haft en massa pengar på sig och hennes tidigaste löfte – att aldrig röra pengarna på det välfyllda sparkontot – gjorde att hon stod med en plötslig brist på temporära pengar. Hon hade råd med flyget till LA där hon levde på Wendy och Karens ekonomiskt oberoende tillvaro i Beverly Hills bland rosa teddybjörnar, kritvita villor och kombinerade butlers och gigolos men hon fick såklart nog efter en dryg månad, varpå hon alltså åkte hem igen. Att hon hade träffat den klentrogne småskurken Luca, som verkade be om att få åka fast för knarkbrott, gjorde det inte svårare för henne. Kyla och slask, bittra människor och dåliga självförtroenden verkade i det läget rent exotiskt.

Hon återvände till stan för ett radikalt miljöombyte, och för att få ihop lite pengar, och när hon accepterade jobbet så bestämde sig för att just se det som något exotiskt. För Veronica var att jobba i sin hemstad ungefär som att vara på luffen i ett främmande land för de flesta andra. Men det tog förstås inte lång tid för henne att förstå att det fortfarande var saker hon egentligen bara intalade för sig själv. Första morgonen hon skulle till hotellet stod hon vid pendeltågsperrongen och bet ihop käkarna av ny höstkyla, frustration över det dåliga kaffet i de ännu sämre muggarna, och så alla hopplösa människor samlade med uttråkade miner. När tåget rullade in följde alla människor efter tåget i raskt tempo och i en samlad skara gick alla bestämt uppåt mot de främre vagnarna. Veronica stod kvar och tittade förundrat på dom och gick sedan in i den bakre vagnen där ingen annan gick på och hon fick aldrig någon anledning att inte fortsätta med det. Hon åkte tåget varje vardagsmorgon, utom vissa sporadiska dagar (oftast tisdagar och torsdagar) då hon bara inte orkade, under hela hösten och hon lade aldrig vid ett enda tillfälle märke till Matti.

 

Hotelljobbet visade sig vara en slags besvikelse eftersom det var ganska slappt om man jämför med vad Veronica hade tänkt sig med sitt ”kneg”. De som jobbade där jobbade inte under strikta rutiner och många förlöste varandra lite som de behagade. Det var ju förstås tur för Veronica, som avskydde rutiner mer än någonting annat och att bara åka samma tåg vid samma tid varje dag var som en förnedrande tortyr. Hon gillade att spela trevlig inför de gäster som checkade in och ut, hon gillade att med små repliker ge männen otrohet i huvudet medan deras fruar fick något obehagligt i blicken och barnen stod rastlösa och oförstående, och hon gillade emellanåt också att prata med yngre, nyrika män av gammal vana. När hon stod i baren var hon lite mer uttråkad, men det hände att hon följde med på fester i några av hotellrummen. Sitt eget utlovade rum var ganska minimalt och hade dålig utsikt, verkligen det mest budgetanpassade av flådiga hotellets rum, och hon var bara där om hon släpade in en man dit; hon spenderade nästan aldrig natten i hotellet utan tog sig oftast in till stan igen, helst såg hon till att få skjuts av någon eftersom det innebar största möjliga variation i kontrast till lokaltrafiken som var ett slöseri på livstid.

På det nya årets första dag vaknade hon dock faktiskt på hotellet, i en stor säng med röda sidenlakan och en flatscreen som visade en brasa. I sängen låg en man och på golvet en annan kvinna. Veronica var bakfull och ur balans, vilket var en otroligt märklig och obehaglig upplevelse, inte bara för att hon misstänkte att hon måste blivit drogad under nyårsnatten utan också för att det helt enkelt var en oförutsedd händelse. Hon hade spenderat en natt ur kontroll, som till exempel Matilda alltid gjorde, och även om hon inte var rädd för vad som skulle kunnat hända så var det nog så illa att bete sig på ett sätt som var jämförbart med det. Hon störde sig på att hon inte mindes alla detaljer av gårdagen, och fick känslan av att någon annan burit henne, viftat med hennes armar och talat i hennes ställe. Det hade varit en kokainfest med tre kända manliga skådespelare, två musiker och ett rockband samt två talanglösa journalister som skulle hålla käften om det hela eftersom dom fick väl smaka av kakan. Förutom några minderåriga groupies, samt två lyxhoror som hade kommit in, gjort sina nummer och gått ut igen, hade hon och några andra arbetskamrater varit dom enda kvinnorna. Eller om det varit fler ändå. ”Fan” svor Veronica och så kom hon dessutom att tänka på hur Matilda skulle vara exalterad över att hon varit på en fest med kändisar och Veronica blev än mer nedstämd.

Det var just det här som var det ovanliga. Veronica kände sig för ett ögonblick osäker och mörk i tankarna. Hon stod i spillrorna av ett kokainparty som såg ut som klyschan föreslår, krossade glasbord, en TV på golvet, nakna sovande kroppar här och var och sprickor i speglarna. Det var den första januari och det var ingen god fortsättning, det gav inget nytt hopp, det slog an en ton som var deprimerande. Som att året kunde bli hur som helst men det hade redan saboterats av en sådan här trist inledning. Veronica vände aldrig några kritiska tankar mot sig själv, hon hade för längesedan kastat bort alla tankar på vad som var rätt och fel och ”meningsfullt”, världen var en djungel och man var tvungen att ta sig genom den bäst man kan, men hon kunde ändå inte komma ifrån känslan av äckel och sorg som samlades i maggropen. Hon bestämde sig för att det var signaler i hjärnan, ett ganska logiskt känsloläge efter att man blivit drogad och vilseförd och hela nöjesvärlden i staden var ju trots allt mer idiotisk än livet som de vanliga knegarna, och familjerna, levde inne i stan. Hon gick in i badrummet, höll upp sin röda klänning och såg blå fläckar av vin och tunna, vita fossillerade lager av pulver och så den omisskänneliga fläcken av intorkad sperma och hon stönade, slängde klänningen i badkaret. Hon öppnade spegeln och tog ut en huvudvärkstablett som hon svalde utan vatten (hon bar inte omkring på tabletter själv). Så stal hon en badrock och gick därifrån, kom till sitt rum där det av någon anledning låg en okänd kvinna i sängen. Veronica tittade en stund på henne och försökte förstå varför hon låg där, men fick inget svar från sig själv. Så gick hon in i sitt badrum och tog en lång dusch och när hon kom ut därifrån var det lite bättre alltihop. Den yrvakna kvinnan satt på sängkanten och såg sig omkring. Hon hade mascarafläckar under ögonen och håret spretade ut i olika grenar av hår. Veronica kunde inte låta bli att notera att hennes ena bröst var markant större än det andra och hon skrattade till när hon såg det.

”Bra kväll” sa kvinnan.

”Kanske” sa Veronica och kvinnan blundade och höjde på sina ögonbryn.

”Tack för att jag fick låna rummet” sa kvinnan.

”Fick du?” sa Veronica och kvinnan såg lite besvärad ut.

”Ja” stönade hon. ”Du gav mig ena nyckeln, om du minns. Var här med…” hon slängde handen mot sängen. ”Ja, han är ju inte här nu, men… han, basisten.”

Veronica nickade. ”Jahaja” sa hon.

”Jag hoppas att det var lugnt”

”Ja, jovisst. Kommer bara inte ihåg det”

”Nej vem fan kommer ihåg nåt av en sån här kväll. Är du klar där inne?” sa hon och pekade på badrummet och Veronica nickade. ”Ta för dig”.

Medan kvinnan gick in och duschade tryckte Veronica igång hårtorken, lade ett tunt lager foundation på kinderna, och klädde på sig. När hon gick hörde hon kvinnan stöna och kräkas inne på toaletten och Veronica gick ut med extra snabba steg.

 

Veronica slappnade av under vintern. Hon kände sig oftare manad att vara vaksam på vad hon gjorde efter nyårsfesten och även om hon inte direkt trivdes med att lägga onödiga och ologiska band på sig själv så var det bättre än att vakna utan kontroll och utan vetskap. Det var en engångsföreteelse som hon var övertygad om inte skulle hända igen, ändå var hon till en början noga med att verkligen se till så att det inte återupprepades. Hon slutade festa på hotellet, annat än några glas i baren med en och annan människa som verkade intressant, och hon vande sig med Matildas sällskap och kände alltmer sällan att hon behövde dölja något förakt för henne. Även om hon aldrig skulle vänja sig vid morgonrutiner så hade hon också lärt sig att stänga av tankeverksamheten på pendeltåget. Hon visste att det inte fick fortsätta så, hon var tvungen att ha lite rörelse snart, men än var det vinter och ingen panik. Hon hade knutit ihop sig i onödan och hon behövde knyta upp sig innan det skulle bli för svårt. Den där konsten som hon och X praktiserade så väl, vetskapen om att inget är för evigt och att det aldrig skulle bli dom två och därför var dom varandras enda rätta. Den formuleringen fick hon en morgon på tåget medan hon såg ut på vinterlandskapet som gled förbi och hon kunde inte låta bli att skratta. ”Den rätta”. Ja, så kunde man kanske se det. En kärlek så sann som någon. Hon undrade om man skulle skaffa sig en man, för skojs skull tänkte hon sig ett liv i ett slags förhållande, sådär som Matilda och dom flesta andra förr eller senare tänker sig att dom vill ha. Hon försökte se det framför sig. En karl. En hombre. Hon kunde inte ta det på allvar. Skulle hon i så fall vara from och givmild mot sin man, eller skulle hon vara en sån där som bjöd på motstånd och visade lite jävlar och anamma? Hon förde upp tidningen mot munnen för att hon höll på att börja skratta som någon slags manisk idiot. Det var då, av en slump, hon råkade se Matti sitta längre bort i vagnen. Han till exempel, tänkte hon. Han ser ju ut att behöva en sån där ”kvinna” i sitt liv. Så undrade hon om hon inte sett honom förut någonstans.

 

När det började bli vår visste Veronica att det snart var dags att bryta upp. Hon visste bara inte hur. Något hon hade lärt sig av att vara på drift i så många år var att livet lever sig självt ibland. Ibland kan man vänta ut en förändring. Ingenting kommer att hålla sig likadant, förr eller senare kommer en oväntad vändning. När hon började höra koltrastar och höra grus under fötterna och se glada människor bland de sura folkmassorna så visste hon att i takt med att säsongen förändras runtomkring henne, måste hon också förändras. Hon hade vant sig vid det hela, mer än hon någonsin trott att hon kunnat göra, men känslan av rörelse var mycket stark i henne, det var det enda av någonting hon garanterat visste var säkert. Matilda fick stanna kvar i sin stad och stanna kvar i sitt manssökande och sina små försök till att sminka det sökandet med spelat självständiga fraser. Hon fick stanna kvar i sin vardag som aldrig verkade förvandlas till något annat än exakt samma sak, allt det här fick pågå som det alltid pågått, hotellet fick stå där det står, och de skumma affärerna fick göras upp i all oändlighet och festerna fick spåra ut hur de ville. Veronica såg sig själv som ett flygplan som höjde sig över en labyrint där alla människor följde samma brödsmulor i cirkelspår som aldrig ledde till utgången. Hon var den som helt enkelt flög iväg. Varför? För att hon kunde det och hon förstod inte varför inga andra gjorde det. Nu tänkte hon inte mer på nyårsfesten utan bara på framtiden. Kanske skulle hon ta ett nattåg, kliva av på någon perrong med höga kupoler och duvor längsmed plattformen. Kanske kunde hon hitta lite nya människor, ha ett kollektiv i en stuga på någon ö någonstans. Det vackra var att hon inte visste. Att ingen egentligen vet.

 

Det var dagen då hon bestämt sig för att säga upp sig på hotellet. För sista gången klev hon på pendeltåget och det var förmodligen första gången hon klev på med ett leende. Det var en perfekt vårdag och Veronica hade känt skiftningen komma närmare och närmare, nästan för varje dag som gick. När hon fick idén så hoppade hon nästan till av överraskning, men njöt samtidigt av att hon trots allt väntat på vändningen och där var den. Hon såg Matti och hon skulle gå fram till honom och säga ”hej”. Plötsligt var bara tanken där och handlingen på väg i samma stund. Vid det här laget hade hon förstås noterat honom flera gånger, men varje gång var det som att hon för första gången noterade att han alltid satt där. Han var onekligen anonym. Kanske det inte blev något av det, tänkte Veronica och i några ögonblick sjönk tanken lite grann och Veronica övervägde att kanske inte göra något ändå. Kanske var det fel stund. Å andra sidan så fanns det aldrig någon anledning att inte göra något drastiskt. Kanske skulle de ses igen, och igen, och igen, och kanske blir det trevligt, kanske är han någon att resa med, spendera lite tid med. Kanske det talas vid nu och sen aldrig mer. Veronica rynkade på näsan åt sig själv. Vad sitter jag och velar för, tänkte hon. I vilket fall som helst är han inte den första och knappast den sista. Tåget åkte vidare från en perrong och Veronica tänkte att han skulle gå av snart, men hon behövde förmodligen bara några minuter på sig för att snärja honom.

Så reste sig Veronica upp, lade sin tidning i sin väska med sina handskar och gick fram i vagnen, och slog sig ner mitt emot honom. Det fanns något laddat i hans ögon. Hon tyckte om det.

”Hej” sa hon.

Annonser