5. Ett brev (epilog)

Veronica.

 

Jag skriver till dig, för jag känner att jag måste berätta för dig att vi aldrig kommer ses igen. Någonting har hänt. Jag vet att jag bryter ett slags avtal i och med detta brev, men allting har förändrats för mig så mycket nu att det inte spelar någon roll längre.

Saken är den att jag träffat en kvinna. Vi förlovade oss i maj och vi ska gifta oss. Jag förstår om du inte tror mig, och jag ska förklara om du vill höra. Ingen är mer förvånad än jag, och bland all vacker slump så är detta den största överraskningen jag varit med om. Vi träffades på ett tåg som blev tvunget att stanna i flera timmar, vi förde ett samtal under denna tågresa och jag tyckte om det. Jag tänkte naturligtvis inte så mycket mer på det än så, men vi sågs igen några kvällar senare enligt avtal och jag upplevde en orimlig nervositet under dagarna som ledde fram till dess. Rastlösheten som alltid varit min vän – och din – var nu plågsam, som om något stod på spel. Jag tänkte att jag kanske bara förälskat mig en aning, men när vi då hade vår romantiska natt så upplevde jag något som jag aldrig känt förut, något jag inte kan förklara och något jag aldrig skulle kunna sätta ord på. Det närmaste jag kan kalla det är en känsla av hemkomst, även om det kanske inte säger dig så mycket (och när jag själv betraktar ordet här, ”hemkomst”, så håller jag med om att det låter väldigt… godtyckligt). Hursomhelst, jag vill inte röra mig längs kontinenterna längre. Jag har rest klart och ingenting spelar någon roll längre för mig, bara så länge min blivande hustru och våra kommande barn får vara med mig. Du kanske tycker det låter skrattretande, och jag hade svårt att tro det själv. Det har gått lång tid innan jag kunnat acceptera det för mig själv.

 

Allting är förändrat nu. Jag är förändrad. Jag upplever ett lugn jag aldrig tidigare känt. En klarhet, som sagt jag kan inte förklara det. Men det är inte bara mitt liv som det ser ut idag som har förändrats. Med mina nya ögon ser jag också mitt liv som det varit i nytt ljus. Det är därför jag skriver till dig, jag har något slags erkännande att komma med. Jag tror inte jag varit klar över mig själv under min tid på Jorden. Att resa, att vara på drift, att ständigt vara på väg, det har varit min stora tjusning men nu när jag lagt det bakom mig för evigt, så inser jag att jag aldrig skulle trivits med det om jag inte då och då kunde återvända till dig. Jag skäms lite för den här känslan, kanske du ser det som ett svek, jag vet inte, men jag är nog övertygad om att du inte delar den känslan. Du är verkligen fri, om man ser frihet så, och det är det som gör dig så vacker och det är därför jag alltid kommer att sakna dig.

Jag minns vår natt i Venedig på vintern, dimman som låg över kanalerna där och den där natten då vi inte sov någonting. Vi pratade om kärlek, jag hoppas du minns. Jag frågade dig om du älskade mig och jag trodde att du skulle skratta. Du sa att du älskade mitt liv. Det kändes rätt. Jag sa att jag älskade ditt liv också. Men jag hoppas att du kan förlåta mig någonstans, om detta sårar dig, för jag vet nu vad jag kände där, vad jag alltid känt utan att veta om det. Våra liv är bara våra liv, vi föds och dör och däremellan finns sträckan för oss att följa. Jag älskade dig, Veronica. Det är vad jag gjorde och jag visste det då också, även om jag aldrig såg vägarna i mitt hjärta, de som ledde till den sanningen. Att älska någons liv förstår jag inte ens innebörden av idag. Ditt liv, och mitt, är bara så vackert som vi gör det. Du kan bli påkörd av en buss imorgon och så kan ditt liv vara slut, men jag älskade dig. Det är något jag tror att du aldrig kommer att förstå. På sätt och vis hoppas jag att du aldrig förstår det. Jag hoppas att du inte når samma plats som jag, även om jag är lycklig nu.

 

Jag önskar dig lycka, i vilket fall som helst. Jag tänker inte skriva vart jag bor, vart vi bor, för jag vill inte att du skulle söka upp mig, om du skulle få för dig det. Det skulle göra saker värre. Jag hoppas att du inte bryr dig, som vi sa att vi inte skulle göra. Jag hoppas att mitt erkännande inte förstör något för dig. Jag har berättat allt om dig för min trolovade, och om det är någon tröst fängslas hon av dig. Hon är gravid nu, bröllopet planeras bli något mycket romantiskt och jag ser fram emot det. Du måste förstå att jag aldrig kommer glömma dig, och att du alltid kommer finnas med i mina tankar, men det är henne jag alltid kommer att älska.

 

Farväl

 

/ X

Annonser