På något sätt

Hon kommer i tid. Tåget går om tjugo minuter. Jag ser henne på håll, gåendes längs perrongen som är blöt. Hon går i något rask takt. Hon är klädd i manchesterkavaj och lång svart kjol, det är hennes representabla uppklädnad. När vi möts ser hon allvarlig ut. Vi går på tåget och säger inget innan tåget startar. Hon ser ut genom fönstret. När perrongen börjar rulla och vi lämnar staden tar hon ett djupt andetag.

Resan tar två timmar. Jag frågar om hon är nervös. Hon säger att hon är trött och nervös. När hon ser ut genom fönstret är hon inte kontaktbar. Det ser ut som att hon går igenom starka tankar. När hon ser ut i intet ser hon allvarlig och sorgsen ut. När jag ser på henne ser hon på mig och hennes ögonbryn går upp i två bågar, hon får en rynka i pannan och ler förvirrat. Så skrattar hon och gömmer ansiktet i handen. I am going crazy, säger hon och ler. Jag undrar varför och hon ser på mig hemlighetsfullt, som om hon överväger att berätta för mig.
Tåget stannar på en perrong där ingen går på eller kliver av. Det har börjat regna. Konduktören kommer och vi betalar. Hon pratar för mig när jag inte förstår. Sedan går tåget vidare. Vi lämnar förorterna och kommer ut på gröna fält. I am with someone, säger hon. But it hasn´t been going well lately. Utanför glider gamla slitna stugor förbi, under ljusgrått regn mot rutan. Ett barn springer fram och tillbaka i vagnen, ropar lite grann för sig själv. Vi kysser varandra och håller om varandra och somnar en stund, mot varandra. När vi kommer fram vet jag att det är hon och jag. På något sätt.

Hon har saker att uträtta, det är därför vi åkt hit. Hon har tid över innan hon måste vara någonstans, vi sitter på ett kafe och pratar. Det är inte så många människor i staden idag, vi är ensamma i lokalen. Utanför fönstret går människor förbi då och då, några har paraply. This place is so dead in the summer, säger hon. Jag ser ut genom fönstret. Good if you want to be alone, säger jag och ser på henne. Hon nickar och ler sådär igen, som om allt är hopplöst.
Vi går därifrån i promenadtakt. Vi stannar vid byggnaden och innan hon försvinner in ger hon mig en kyss, en sådan farvälkyss som kärlekspar ger till varandra. Jag fortsätter neråt gatan och kommer till huvudgatan. På himlen börjar molnen bli mörkare, men det duggar fortfarande. De flesta affärerna har stängt. Bagaren står och borstar damm från trappan till konditoriet, han ser mig och hälsar glatt men lite svagt. Jag tänker att han väl undrar varför jag inte kommer dit längre. Han var alltid nöjd över att kunna lita på sina stamkunder. Borta vid vattnet går tågen längs vattnet, de kommer in till staden under stationens väldiga, blågrå halvmånar. Jag kommer bort till det gamla huset med rummet och jag går in på gården. Gruset har blivit lerigt av regnet. Jag öppnar den ruttna dörren och går upp i trapporna och låser upp dörren. Det är ingen hemma. Jag slänger nyckeln på hallbordet och går runt i lägenheten. Det känns inte så längesen ändå, tänker jag. Jag går till köket och dricker ett glas vatten, sedan går jag ut och låser dörren, släpper ner nyckeln i brevinkastet.

När vi möts igen har det börjat spöregna. Hon springer över gatan med en tidning över huvudet. Hon springer vidare upp till mig och vi ser på varandra medan vi blir blöta. Hennes ansikte är fullt av regn. It went well, I think säger hon.
Vi försvinner in i en prylbod för att bli varma. Det finns kläder, leksaker och matvaror blandat med souvernirer och antikviteter. I taket hänger japanska lyktor. Jag betraktar den stora kvinnan vid disken och hennes små misstänksamma ögon. I think they want us to buy something, säger jag. Hon går och ser sig omkring och jag ser in i bodens andra rum och blir överraskad av hur många hyllor och gångar det finns. På en hylla i dörröppningen hänger en lång rad clowner och ler mot mig. Hon kommer tillbaka med en flaska vitt vin. How about this? säger hon. It´s French. Visst, säger jag och när det har slutat regna betalar vi och går.

Vi sätter oss i en av parkerna med flest träd. Vi sitter längsmed vattnet. I träden sitter fåglar och i vattnet finns några änder. På andra sidan vid bron står en fiskargubbe. Bakom bron finns stationen.
Vi lägger oss i gräset och dricker det kalla vinet. Vi håller om varandra. Det faller många droppar av regn från träden. Vi kysser varandra med vin i våra munnar. Jag lägger ner mitt huvud i hennes hår och slappnar av och känner hennes lukter. Jag säger att jag inte vill släppa taget om henne, inte nu. Jag säger att vi borde åka till Spanien, att vi borde fly härifrån till ett varmare land. I strömmen åker båtar fram och tillbaka med jämna mellanrum. Vågorna sväller över kanten och på andra sidan sitter fiskargubben med metspöt brevid sig och bara tittar ut. It´s so sad, säger hon. Jag frågar om hon känner sig skyldig. These things happen. Hon säger att man tror att man är på väg någonstans och så blir det inte som man velat, trots att man gör allt som man tänkt sig. I don´t want to hurt anybody, säger hon. Kommer vi ses igen? Ja, säger hon. På något sätt.

Vi går bort till busstationen där hennes syster väntar. Bussen har motorn på. Systern ser bekymrad ut och hälsar på mig med en spänd nickning. Systern går på bussen och blir stående vid den öppna bussdörren, medan vi pratar. Vi kysser varandra, jag tänker mig att jag kysser henne så intensivt jag kan, så att våra läppar kan minnas.
”I will think about it” säger hon.
“Don´t think too much”
“It´s complicated. I will try.”

*

Juli 2008

Annonser