Solsting (workprint 2009)

Dom var båda vakna vid soluppgången. Hon tänkte att hon inte varit vaken på så många år, att det var flera år sedan hon sist såg den, då när dom hade samlats för sista gången. Först hade det varit fint, sen hade det varit över. Han tänkte att livet var som ett konsertstycke när solen går upp, han undrade om han var den första tonen. En dag ska börja, ensemblen stämmer sina instrument och fåglarna sjunger. Det är ett stycke liv och en ton stiger, blir högre, fler följer, människor lämnar sina hem och ser så rena och fina ut på väg till jobbet och stycket kommer till liv när dom rullar sina cyklar, startar sina bilar, traskar sina gator, övergångsställen börjar användas, staden börjar låta och så låter den hela dagen, kvällen och konserten är igång men från början, alltså, ber den om största möjliga tystnad och så bara en ensam ton. Den stiger upp med solen och han undrade om han var den första tonen. Om det var han eller om den fanns någon annanstans. För nu var allt tyst. Kanske körde det en liten alldaglig, blå bil från motorvägen, in mot staden från stora vägen. Kanske det var den första tonen. En liten bil på den stora vägen, med solen i horisonten. Kanske en hund gäspat före honom. Kanske trötta hundögon tittar ut genom ett fönster, någonstans där det regnar. Inte här. Hon funderade på att sova, men i det gula skenet var hon inte säker. Han lade sin hand mot sin arm och kände nerverna hoppa. Köttet värkte, hon andades lugnt. Hans kaffe var kallt. Han kunde inte konsten att vaka, sömnen var en plåga, hon sträckte sig mot fönstret. Öppnar helt.

 

Med händerna på fönsterräcket kommer vinden mot ansiktet. Av någon anledning känns luften ljus, hon blundar och han sträcker på ryggen, ett knak, och hon ler, han suckar. Frisk luft i hennes lungor, damm flyger i rummen, han är trött. Det börjar bli sommar. Ute på balkongen klirrar ett vindspel och hennes kopp klockar mot det lilla bordet av vitt stål när hon sätter sig ner. Han håller två tärningar i sin hand, skakar långsamt medan han tänker, vinden rör sig utanför hans fönster, dom är smutsiga mellan sina glas, en medvetslös fluga ligger där, vinden kommer till medvetande och åker upp mellan hennes lår, han kastar sina tärningar över det långa bordet och vinden blåser genom tyget på en stor t-shirt, det hon har på sig, och hon skrattar till som om någon dragit ett fult skämt. Den ena tärningen visar på fyra, den andra sex. Han rör sina fingrar över koppen, hon för den mot sina läppar och röken ringlar.

 

Han reser på sig, hon slutar tänka. På bordet ligger den skarpa pennan i stål och hans trötta hjärna föreslår att det är en kniv. Hon dricker fastän hon bränner sig på tungan. I hans rum finns ett enormt vitt ark. Ambulans. En ambulans kör förbi hans gata och han hoppar till av ljudet. Han sätter handen mot bröstet, den avlägsna sirenen någonstans ifrån ger henne en rynka i pannan när hon håller händerna om koppen. Denna morgons tystnad är spräckt. Han tänker att nu kan alla ljud få välla fram.

 

Det stora arket fyller honom. Hon lägger upp det ena benet över det andra. Han sträcker fram sin vassa penna mot arket och när han rör pennan över tyget är det inte längre alldeles vitt. Ett streck dras från nordväst, han låter det ändra riktning sex gånger ryckigt och vilt varpå ett nytt streck dras från sydöst, men detta rör sig långsamt och dröjande över arket, växlar fyra gånger och det tar den tid det behagar. Hon gäspar, han tar några steg bakåt. Strecken korsar varandra vid femte och tredje riktningen. Han undrar. Är det en fågel? Kanske en bergskedja. Han fortsätter, han snittar, han duttar, han ångrar sig, han är rastlös. Hennes kopp är tömd. I sovrummet rör sig tunna vita gardiner ljudlöst i luften. Han lägger sig ner på det ojämna trägolvet. Hon stänger till balkongdörren men låter det vara öppet. Tröttheten är som två handflator över tinningarna. Äntligen kommer sömnen, tänker dom.

 

I hans huvud flimrar bilder förbi, flera i sekunden, hastiga och meningslösa, hans huvud känns som en maskin, han skulle inte kunna förklara hur han känner sig, det händer för mycket i honom. Han andas djupt med kroppen hårt på golvet. Utanför hennes sovrumsfönster landar en fågel och tittar in på henne medan hon fäller ut håret och drar handen genom det. När hon vänder sig mot fönstret flyger den iväg. Hon hör ljudet från fönsterkarmen och hinner se någon grått flaxa iväg. Hans bilder börjar upphöra, han ska snart vara sovandes, hon tänker att imorgon ska ingenting hända. Ingenting alls. Ingenting viskar hon och rösten är liten i tystnaden, skulle kunna vara ljudet av en enda liten ekande droppe från badrummet. Nickar lite beslutsamt för sig själv. Det är gott så. Det började bli sommar.

 

Hon låg på sängen på rygg och dom sista bilderna kom när hon inte längre tänkte på något. Dessa år, dessa transportsträckor, hon kände erfarenheter stärka och inspirera. Sorgen hade förlorat sin skräck och tröstlöshet. Nu fanns bara det vackra vemodet kvar. Han sträckte handen upp mot luften och hann undra någonstans om han verkligen skulle sova på golvet. Armen darrade i luften och hon sträckte den rak och spänd mot väggen ovan sängen och kände ryggraden sträckas. Han släppte armen ner i golvet och var inte längre medvetande. I hennes huvud hade hon sin senaste soluppgång, hon såg sina syskon stå i blåsten i sina vindtäta kläder, huvor och halsdukar. Tala med höga röster för att överrösta vinden. Hon såg dom nu, stumt och ljudlöst. Alla släktdrag i deras ansikten, och hur dom pratade som dom aldrig pratat förut, med miner dom aldrig tidigare använt. Där och då, när dom möttes där på den där karga platsen där det blåste kallt och där allt var vitt och grått. Hon var nöjd nu. Hon hade förlorat sina föräldrar. Saker var som dom var. Medan hon somnade återvände fågeln till räcket och satt där helt stilla. När hon somnat flög den iväg.

 

Medan dom båda sov steg värmen från asfalten och människor behövde lämna sina hem gjorde det olyckligt. Solen och ljuset vällde fram och värmen steg långsamt och oavbrutet. Människor började synas genom ångan, dom möttes på gatan och såg varandra upplösta i fladdrande luft. Alla hade solglasögon. Eller hattar. Eller linnen. Ingen hade kläder på sig, snarare bara bitar av tyg. Folk gick runt klädda i bröstbringor, jeansrumpor, spända händer runt kundvagnar i affärer där det var luftkonditionering. Ute på gatorna var det andnöd och salt svett i ögonen, stekt hud, smält choklad och sås, sås av vaniljglass. Allt svettades, bebisar halkade runt i barnvagnar och åldringar förde darrande händer med servetter mot pannan. Någon utbrast tjugoåtta grader i skuggan. Det var inte roligt längre. I ett öppet fönster satt en liten pojke och tittade ut, uttråkad liten pojke i sin mammas fönster, köksfönstret med sina små röda och vita gardiner. Lilla pojke, har du ingen att leka med? brukade hon fråga om hon gick förbi men nu frågade hon inte för hon var inte där, hon gick inte förbi pojkens fönster eftersom hon sov i sin säng. Pojken var butter och besviken, svettig och sur. Pojkens mamma visste inte att dom sågs, rättare sagt visste mamma inte att hennes pojke brukade speja ut ifrån fönstret för att kunna prata med henne den ljusa unga när hon gick förbi, vilket hon brukade göra vid vissa tillfällen, tillfällen som visat sig vara regelbundna, tillfällen pojken lärt sig invänta. Pojken hade lärt sig hennes tider. Han var ett underskattat barn, han opererade i hemlighet. Mamma trodde han var dum. Pappa var död. Pojken väntade på henne den ljusa, för liten för att förstå att det var den första kärleken men tillräckligt gammal för att ha kletat ner henne i varma sommartankarna. Hon hade varit hans barnvakt förstås. Hon hade givetvis behövt använda deras badrum vid tillfällen. Han hade såklart sina gömställen. Han opererade i hemlighet och han var ett underskattat barn. Men nu torkade pojken svett i ögonen med sin torra smutsiga högra handflata och han hade tappat tålamodet. Kvinnan sviker. Pojken ville straffa, men han var ingen man så han fick frusta för sig själv, luta sig på tå, spänna händerna, skrovla med sina små struprör, denna hans vackra ilska. Han skulle inte sitta i sitt fönster och pojka. Han mannade så gott han kunde. Han slog sin stortå hårt i dörrgaveln och nageln sprack. Pojken skrek av smärta, men rädslan kom inte förrän han såg ner på sina fötter. Nageln som brutits i en rak linje rakt i mitten av stortån och kluvits. Under tunna, lätt flytande lager av blod såg pojken sitt kött under nageln. Det ömmade och bultade och pojken lade sina fingrar om foten och hela nageldalen svämmade över av blod. Pojken lekte med blodet i panik. Pojken grät och när mamma kom lade hon undan vad hon hade i händerna och skyndade fram ner till hans sida. Med skam och hat inför kärlek och trygghet såg pojken hur mamma ömt drog loss halva nageln som om hennes fingrar var pincetter med fågelns precision. Pojken såg sin nagelbit sväva i luften mellan hennes fingrar, solen sken igenom den och fick den att lysa och pojken gapade förundrat. Mamma reste på sig för att hämta alkohol. Pojken satt kvar med stortån i sin pöl av blod. Han såg på sin fot. Pojken var ärrad äntligen. Det fanns ett mäktigt ljus i skräck och fasa. Inspirationen kom till honom som ett ägg kläcks och fyller pannan, hans idéer läckte ur hans lilla underskattade hjärna som äggvita och i mitten fanns själva gulan, tanken som allting cirkulerade kring. Pojken tog tag om sig själv mellan benen och medan mamma gjorde honom illa med sin sprit på blodet försökte pojken hindra sina byxor från att visa vad han tänkte på, för han tänkte redan på annat, han hade fått en så nästan otäckt upphetsande idé, rent världsomvändande. Den sprängde och värkte i hans medvetande, förstärkt av sprit på sår och fräsandet från hans mun som pannan när ägget steks och han hade så svårt att vänta på mammas långsamma dutt och datt och piller för han var tvungen att springa iväg till en enskild vrå, för att få den första lasten av sin inspirerade idé ut ur sig.

 

Timtal senare, när pojken redan ivrigt börjat bli klar med en första plan för sin operation, sin operation sommar, vaknade hon och han på varsitt håll denna årets första sommardag. Dom vaknade exakt samtidigt, han av en fågel vid det öppna fönstret, hon av sig själv. När hon vaknar av sig själv öppnar hon bara ögonen och är stilla. Förstår att hon är vaken. Hon är mycket för detta, konstaterandet, och i förvirring är målet att nå fram dit, eller tillbaka till det, konstaterandet, enkelt och klart, få det att betyda vad det betyder och så inget mer. Hon hade Buddha leendes på fönsterbrädan när hon var liten, eller inte så liten, nästan, äldre än liten men mindre än ung. Förr, bara. Tjock leende Buddha, uppäten av hunden som hette Bengt-Ola. Hon började köpa halsband, samlade, dom ringlade efter henne genom åren som en kedja, så hade någon blivit förälskad i henne när hon gick i ljuva sommarkvällen i det varma utlandet, i svarta tunna klänningen och halsbanden, det korta och det långa, och så var hon inte liten längre, så hade hon plötsligt identifierat kvinnlighet hos sig själv, i dessa halsband som ringlade tillbaka i tiden, ända bort till en mördad leende men huvudlös Buddha och Bengt-Ola som dog sen. Och alltså, ändå, fortfarande så, att försöka låta det vara vad det är. Innan Buddha, mammas gitarr, den stora, tre ackord och en tänd lampa, When I find myself in times of trouble, mother Mary comes to me, speaking words of wisdom, let it be, let it be, let it be, let it men det är längesen nu. Gitarren sönderslagen när Bengt-Ola dog.

 

Hans gitarr intakt. Vid det lilla öppna fönstret spelar han för fyrkanten som visar världen där utanför, för en fågel som fanns men inte är kvar förstås. Hans fingrar rör sig över strängarna så att bara han hör, hans mun är stängd och det lilla ljudet från hans röst skulle kunna misstas för något annat, mer avlägset ljud, om man såg honom, tyst och stilla, bar överkropp, en enda blick riktat åt ett enda håll. Han brölar inte. Han skyr scenen. Han har aldrig spelat för någon i hela sitt liv. Där ute svajar träden och luften viskar. Människor i fåtal rör sig nedanför på gatan. Svarta katter solar på gräsmattor, kisar ointresserat trött en fågel hoppar ner brevid katten som inte bryr sig, en vattenspridare landar sina strålar på en hund som sover men hoppar till och ser sig förbryllat och yrvaket omkring. En dörr slår igen i trappuppgången, han kan höra rösterna. Delar av en anekdot ekar spöklikt upp längs trapporna i lägenhetshuset, avbryts av kedjerassel och en till dörr som smäller igen. Så tyst men barn där ute som springer och skriker på varandra, vänta säger en av dom vänta det är för varmt. Ett stort glas vatten. Lite kaffe i en liten kopp. Tidningen är skrynklig. Han ställer undan gitarren. Verkar inte bli mycket till dag idag. Tänker han sig. Utanför hans fönster går hon förbi. Han letar efter något i kylen.

 

Allra käraste syster. Hon jobbar i en bod som luktar antikvariat och gammal serietidning. Hon är klädd i blått och tunt och hon är uttråkad men inte olycklig. Allra käraste syster öppnar ett fönster i den lilla boden, en liten tant letar efter krukväxter. Här finns lite allt möjligt förklarar systern den yngre medan den äldre kommer ner för trappen och in i boden. Igenkänningen sker, kärleken kommer, omfamningen inleds och avslutas. Min första dag på jobbet säger Allra käraste syster och förklarar att hon håller på att få solsting. Inga tankar håller sig där dom ska. Vad som helst kan hända. Eller ingenting blir svaret, och systern den äldre säger att hon inte sovit så mycket inatt. Oförklarligt varför. Säger systern den äldre, det är inte hon som är allra käraste syster för sin yngre det är den yngre som är allra käraste syster för henne, för den yngre är hon kanske inte allra käraste syster, kanske inte allra käraste alls. Men sådant nämns ju inte. Systrarna står mitt emot varandra. För händer längs bokryggar och krimskrams. Olika på fler sätt än dom själva förstår. Små och stora barn skrockar den lilla tanten för sig själv i ett annat rum och systrarna ser på varandra. Små och stora barn skriker hon och systern den yngre ser illa berörd ut och säger att hon nog ska gå och ta hand om tanten. Systern den yngre, Allra käraste syster, försvinner, lämnar henne kvar, den äldre, Mindre käraste syster, och äldre, mindre käraste syster ställer sig vid den obemannade disken, för handen längs den, ser vad sin allra käraste syster hade framför sig innan hon blivit avbruten. Öppna tidningar, modereportage från 1976, en öppen bok och ett anteckningsblock med den svåra handstilen, systerns handstil, den går inte att läsa, två rader, hon vänder upp huvudet och ser sig om. Väntar. Ingenting händer i detta rummet, allra käraste syster i ett annat ännu. Hon vänder huvudet tillbaka till den lilla lappen men hinner bli rädd innan texten uppenbarar sig i henne, hon vänder tillbaka huvudet, låter bli. Så ändå, ser lappen som allra käraste syster skrivit för sig själv i ensamhet… jag står alldeles särad står det…. inga trosor under kjolen har Allra käraste syster skrivit och när hon kommer tillbaka leder hon stackars förvirrade tanten med solsting ut från butiken. Aningen ängslad. Kommer tanten klara sig själv? Det är lite väl varmt i lilla boden där Allra käraste syster fått sitt jobb för sommaren. Hon vänder sig mot sin storasyster och ser på henne med samma små barnsliga ögon som hon alltid haft. Världen öppnar sig. Saker är vad dom är. Men vad är det dom är? Stängda dörrar, det privata i skuggan, rum där ingen får gå, ingen, nästan ingen, bara någon, i sin allra käraste syster ser hon en stängd dörr och en vacker ridå av samma gamla oskyldiga blå lillasyster vacker flicka på sommaren, vemodig på hösten. Men hon står alldeles särad. Fingrarna rör sig längsmed varandra på storasyster. Repliker utväxlas. Kaffe bjuds. En glass snyltas från glassdisken. Inget särskilt nämns, storasyster slutar tänka, storasyster slappnar av och så tänker hon inte mer på stängda dörrar, sveps med i det som alltid varit mellan dom. Bredvid varandra sitter dom på varsin stol, ute på den lilla gården bakom butiken. Sitter lugna, stilla, fåordiga, ser inte på varandra. Solglasögon. Solen glider upp och ställer sig mitt på himlen, molnen skingras, syret glesnar och det blir hett så hett.

 

Iskallt vatten. Det ångar om hans kropp när han står i duschen. Vattnet, rinner genom håret, faller i kallt plask på golvet, strålarna strålar oavbrutet, i luften vid det öppna fönstret bolmar rök och ånga. Hans varma huvud kyls, han sprutar ut vatten ur sin mun och det snurrar till i hans huvud, hans hand slår till väggen för fotfästets skull. Hon stönar så att det ekar genom hela uppgången. Det är för varmt. Hon går inte upp för trappen, hon ser den och väljer bort den. Hon måste vänta ett ögonblick och vila ryggen mot väggen. Hon känner ånga slingra ut längs kragen. Hon försöker andas men andedräkten är varm, allt kvavt. Utanför dörren hon just stängt syns gatan gul bakom dimmigt glas, smutsigt glas som är skållhett. Han har skruvat på värmen på vattnet, hans händer försvinner in i det blöta håret, han drar tillbaka det med båda händerna och står bredbent under vattnet. Han blundar, andas djupt och gör sig redo, blir stående med händerna om nacken. Så för han handen ner till metallskruven och vrider om och värmen sjunker snabbt och omedelbart och det oavbrutna vattnet sköljer iskallt och hans kropp reagerar, huden drar ihop sig och han ger ifrån sig ett vrål. Hennes fötter svettas, glider kletigt inuti kinaskor, sulan som mjuknat böjs på trappsteget och foten förlorar fästet, glider av steget, tårna flyger förbi över trapporna av sten och hon är i luften en sekund. En sekund då hon ramlar. Han skruvar av locket på en burk tvål. Hon kommer till marken när knäskålen slår mot kanten av trappan. Kollisionen hörs i ett vagt donk under huden, där sten slår mot ben, och med ansiktet tätt mot den dammiga trappen hämtar hon andan med en flämtning och smärtan stiger. Hon ger ifrån sig ett skrik som ekar genom hela trappuppgången, medan skriket ekar håller hon om knät med händerna och lider, när ljudet försvinner hörs inget mer och hon biter ihop käkarna så att hon hinner tänka att tänder ska krossas. Ett pip slinker ut mellan den hårt stängda tandraden. En stråle svett rinner ner från hårfästet, över tinningen, rinner ner i ögat som ett litet vattendrag finner ett vattenhål att mynna ut i. Det svider genast och hon för handflatan upp i ögonhålan trots att hon vill hålla om knät. Hon frustar och han tvålar in sin kropp med en badsvamp medan vattnet rinner oavbrutet i det tysta badrummet. Hon slutar kvida i sin trapp och tar sig upp med ett stappel, rättar sig, känner hur hon börjar sura. Hm säger han och Jävla skit säger hon och han kramar om badsvampen, tittar på den i den löddriga handen med tankar som börjar skena, hon tar sig sammanbitet uppåt i trappen, smutsig och arg.

 

Samtidigt rör dom sig. Lilla pojken med byxorna nere med handen greppad, han rycker och sliter medan en lärka landar i äppelträdet utanför fönstret. Allra käraste syster skruvar på benen bakom disken, har hittat en uppkoppling på sin lilla dator, blicken mot texten hon får och tanden som biter läppen när hon knattrar svar. Storasyster tar ett steg uppför trappen och så ett till. Han håller i sin badsvamp och minns något, ett äldre minne, en rörelse han utfört, någon annan som tog emot den, en gång. Allt som hände med henne, allt som gjort honom hård. Ett enda minne under vattnet gör honom hårdare än någonsin, han måste skratta lite och skrattrynkorna får vattnet att ändra färdriktning, det börjar droppa vatten över nästippen. Allra käraste syster i butiken där ingen kommer in genom dörren, hon blåser bort håret i ögonen och kan snart inte så ut längre. Kopplingen bruten, frustrationen, handen under hakan och blicken ut genom fönstret. Gud tänker hon bara för sig själv. Gud jag känner mig som ett sånt jävla köttstycke och lilla pojken släpper taget med vindögd blick och lilla lärkan i trädet öppnar lilla näbben och piper glatt ett par trallande toner, flyger iväg.

 

Han kliver ut ur badrummet i ett ångande moln, som på en scen, med kallt vatten genom håret. Hon öppnar dörren genom att låsa upp den ivrigt, hastigt rassel och hon smäller igen den efter sig när hon kommit hem. Han ser sig själv naken i spegeln och betraktar sig själv med fundersam min, virar långsamt handduken om sig och hon slänger av sig skorna, hoppar på ett ben medan hon tar av sig den andra, går ut i det stora rummet och tar av sig kavajen, släpper den på golvet, han plockar upp ett äpple som rullat ut från en fruktskål ner på golvet, han rör sig mot köket och lämnar blöta fotavtryck efter sig, hon knäpper upp sin blus hastigt och ryckigt, när hon drar av sig den hör hon att hon gör det, hon kan höra ljudet av tyg och svett och hud och separationen, på ryggen kittlas det när tyget fastklibbat mot huden lämnar sitt limmade fäste. Han kommer in i köket, kastar upp äpplet i luften och fångar det i handen, hon knäpper fort upp behån och slänger iväg den, drar händerna över brösten ett par gånger och luftar svetten under dom, mellan dom, han drar på kranen och lägger äpplet under vattnet, för det i ett par cirklar under vattnet, drar av kranen, för det mot munnen, tar en tugga, betraktar sitt kök, tuggar äpplekött blöt iklädd handduk. Hennes kjol faller till marken och han slänger äpplet när han är klar med det, tvättar händerna, öppnar kylen, handduken glider av, han stänger kylen, han går till sovrummet med handduken i handen, hon sätter sig på en stol för att få av sig sina strumpbyxor, han slänger upp handduken över dörren till garderoben, hon drar av strumpbyxorna med en grimas och slänger iväg dom i en ny hög och så reser hon på sig och sträcker ut armarna i luften, på väggen är hon skuggan av ett X, hon är naken men varm. Han gräver lite bland lådorna, får fram ändar på byxor, tar några ögonblick på sig att bestämma sig, hon slänger upp sin fot på stolen och kroppen spänns när hon böjer sig fram och betraktar blåmärket på knät. Han drar isär skjortor och tröjor längs galgarna och väljer snabbt bort dom, han letar efter nåt särskilt, hon rör försiktigt med två fingrar över det gula och blå märket, suckar och grimaserar, snuddar, aj, drar tillbaka, det ömmar och hon accepterar det och hämtar två handdukar i ett skåp intill. Han går in i ett par svarta byxor i svalkan av det mörka sovrummet, knäpper inte knappen, hon går in i sitt badrum, tänder lampan, han slänger på sig en lite stor vit skjorta, hon drar av sig sina trosor och fäller ut håret i spegeln, han drar handen genom håret medan han går tillbaka till köket, har en hand över bröstet som han rör lite rastlöst fram och tillbaka, hon ställer sig i duschen och drar ner det till kall och drar på kranen och hårt iskallt faller vattnet rakt ner över hennes kropp och dropparna studsar hårt mot huden. Hon flämtar till och stönar, stönet blir ett skratt, hon för ner huvudet och låter vattnet anfalla håret som en aggressiv flygplansinvasion över en belägrad stad. Det bästa hittills tänker hon och låter inte vattnet bli varmare förrän hon är så nerkyld att det känns som att hon känner det i skelettet. Han böjer på huvudet så att det knakar. Vad tyst det är funderar han och går iväg till mitten av rummet och medan hon står i duschen spelar han på hög volym, en vinylskiva med stolt högtravande franska sångare som tar i från sina tår när dom sjunger.

*

Juni 2009