Tre vänner

Tre vänner gick längs allén den natten. Det regnade och skyfallet kom i skurar genom träden. Den förste av dom gick lugnt och talade inte så mycket. Han betraktade de andra två utan att de märkte det. Den andra gick i mitten med sin rock uppdragen över huvudet och den tredje gick brevid honom och huttrade med ett spänt leende.

”Jag tycker ändå att jag skötte mig bra” sa han.

”Jo” sa han i mitten.

”Man kan inte klaga på att man försökte” fortsatte den tredje och drog en hand genom sitt ljusa, genomblöta hår.

”Hur är det med dig?” sa han i mitten till den förste som inte svarade genast, utan tittade upp på himlen och fick regnet i ögonen.

”Ja” sa den tredje. ”Var det misslyckat eller?”. Han i mitten tittade fortfarande på den förste vännen.

”Nej” sa den förste vännen. ”Nej det är väl ingen fara med mig” sa han. ”Jag tänkte bara på att det är väldigt varmt för att vara en så kall årstid”

”Jo, jag tänkte samma sak” sa han i mitten

”Ni är ju inte kloka någon av er” sa den tredje. ”Det är ju vidrigt kallt”

”Det regnar bara” sa han i mitten

 

De fortsatte gå längs allén. Esplanaden var lång och de hade en bit kvar innan de skulle skiljas åt för att gå till sina respektive hem.

 

”Så vad tror du?” sa den tredje

”Om vad?” sa han i mitten

”Ja, om mina chanser förstås?”

”Det där går nog bra”

”Hon ville ses, sa hon. Men hon kanske bara sa så för att vara snäll”

”Den som lever får se”

”Hörru” sa den tredje. ”Är det inte dags att släppa taget snart? Va?”

”Vad?” sa han i mitten. ”Släppa taget?”

De fortsatte en bit i tystnad.

”Nej” sa han i mitten. ”Nej det är det inte”

 

En gul tennisboll kom studsande och landade vid den förste vännens fot. Det var bara han som märkte det och han stannade upp aningen förvånad, medan de andra två fortsatte att gå utan att märka något. Den förste plockade upp bollen och från en gränd intill hördes en röst

”Hej! Kan jag få bollen?”

Den förste såg sig om till vänster och i gränden stod en ung man i huva och tittade på honom.

”Kastar du hit bollen?” sa han. Han lät ganska snäll. Men allvarlig.

”Ja” sa den förste och kastade bollen. Han i huvan fångade den med handen, nickade och försvann tillbaka in i skuggorna. Den förste gick raskt ikapp sina två vänner som fortfarande pratade om vad som hänt förr och vad som kan tänkas hända i framtiden och vad det hade att göra med vad som hänt ikväll.

 

”Jag kan egentligen inte tänka klart” sa den tredje. ”Jag fryser in i märgen.”

Han i mitten såg på sin klocka och sa: ”Det var nog kallare för ett par timmar sen”

”Men hon var söt. Visst var hon söt, tycker inte du det?” sa den tredje.

”Jag vet inte” sa han i mitten. ”Det var mörkt”.

”Du då, visst tyckte du hon var söt?” sa den tredje till den förste.

”Jag vet inte” sa den förste. ”Jag vet inte vem du pratar om faktiskt.”

”Jaha. Nej. Jaha” sa den tredje, och började titta i marken medan han gick och grimaserade.

”Det är inte så viktigt ändå” sa han. ”När allt kommer omkring”.

 

De fortsatte gå i tystnad en stund.

”Det är det visst” sa han i mitten till slut.

”Vadå?” sa den tredje.

”Viktigt” sa han i mitten.

”Vilket då?”

”Det där”

”Jaha” sa den tredje lite förvirrat. ”Men så, hur gick det för dig då?”

Han i mitten skakade på huvudet.

”Jag letar inte”

Han i mitten stannade upp och de andra två gjorde detsamma. Han drog ner sin jacka över ryggen igen, ruskade till den med ett grepp i kragen, och körde armarna genom ärmarna. Till vänster om honom körde en bil förbi och en vattenpöl kastades upp på allén. Han drog handen över huvudet.

Den tredje lutade sig lite fram och betraktade hans huvud.

”Du börjar få håret tillbaka” sa den tredje och han i mitten tittade på honom skeptiskt med höjda ögonbryn. ”Förstår inte varför du skulle raka av dig håret” sa den tredje. ”Det ser inte klokt ut”

Han i mitten fortsatte att gå och de andra följde.

 

”Men du tror inte att hon någonsin kommer att komma tillbaka?” sa den tredje

Han i mitten svarade inte genast.

”Hon kommer nog tillbaka” sa han till slut

Den tredje tittade förbluffat på honom medan de gick

”Tror du?” sa han

”Jag tror du är charmig nog”

Den tredje suckade

”Nu tror du att du är så jävla smart igen. Du vet vem jag menar”

”Gör jag?”

”Ja”

De fortsatte gå. ”Hon gav mig inte ens sitt nummer eller nånting” muttrade den tredje.

Den förste hade inte sagt något och sa fortfarande ingenting.

”Jo” sa han i mitten och så sa han ”Nej… hon kommer nog inte tillbaka”

Den tredje tittade på honom med rynkad näsa.

”It’s a waste of life” sa han till slut.

 

De kom fram till korsningen där de skulle skiljas åt. De stannade upp.

”Du tror aldrig att du kommer bli lycklig igen?” sa den tredje till han i mitten

”Nej” sa han lugnt och tände en cigarett.

”Aldrig någonsin?”

”Nej”

”Och det finns inget man kan säga för att muntra upp dig? Inget du inte redan vet? Inget som spelar någon roll?”

”Nej”

”Men vad trodde du, att det skulle vara för evigt? Att det skulle lösa alla problem? Att hon aldrig skulle vilja något annat?”

”Det sa jag inte” sa han i mitten. ”Du frågade bara, jag svarade”

Den tredje skakade på huvudet.

”Du får en ju att sluta tro på det mesta”

Han i mitten svarade inte. Det började regna mer. Man kunde höra hur suset från himlen ökade och hur ljudet av smatter steg. Snart började asfalten bli prickig av hårda regndroppar och det störtregnade ner. Den tredje svor och började hoppa runt. De andra två sa ingenting. Den tredje blev avbruten i sitt hoppande av att hans mobiltelefon lät. Han plockade upp den och tittade på den. Drog handen genom håret och stirrade på mobilen och brast upp i ett leende. Han tittade upp på dom andra och skrattade åt dom.

”Hon vill ha mig!” ropade han. Så började han skratta och hoppade ut på vägen och dansade i ösregnet. Han sjöng något otydligt, högt och glatt.

Den förste och han i mitten såg på honom. När den tredje stannade upp och tittade på dom igen sa han: ”Det är svårt att tänka sig att man kan vara så förkrossad som du”

Han i mitten tittade på honom och den förste tyckte nästan att han hade ett svagt leende i grimasen.

Den tredje kastade upp handen i vädret och fortsatte traska vägen fram

”Exakt” sa han i mitten, medan den tredje gick iväg. Så gled regnet bort, smattret tystnade, skuren var över och allt blev lika tyst som förut. Han som gått i mitten vände sig om och tittade på den förste, lade handen på hans axel. ”Ha det bra” sa han och den förste nickade och fick fram en tyst avskedsreplik som kanske eller kanske inte hördes.

Så gick han som gått i mitten åt sitt håll, på samma väg som den tredje fast åt rakt motsatt håll. Den förste blev kvar ensam i korsningen, och han stod kvar där en stund utan att han förstod varför. Så fortsatte han gå raka vägen uppåt, på väg hem. Han funderade på om man någonsin kunde lära sig det, eller om man på något sätt kunde veta hur man ska leva sitt liv.

*

Augusti 2008