Undergången del 3: Sjukt Jävla Uttråkad

Sjukt Jävla Uttråkad

Jag vaknade en morgon och var sjukt jävla uttråkad. Det var helt stört. Jag satte mig upp i sängen i den mörkblå morgonen och ögonen värkte. Jag tittade på frun och ba DÖÖÖ. Allt detta var förstås oförklarligt, besynnerligt, nästan lite oroväckande. Men jag tänkte förstås inte så mycket på det, eftersom jag ju inte går runt och tänker på såna saker. Men jag var sjukt jävla uttråkad i alla fall, och det märkliga är att det här faktiskt sammanföll med den gången jag träffade Sajko Karlsson. Sajko, som egentligen var en ganska bra människa, men som det gick lite snett för. Han jobbade bara hos oss i en vecka – den veckan – men jag minns det fortfarande ganska väl.

Jag gick ner till köket, uttråkad. Jag gjorde kaffe i min fina maskin. Det kändes tråkigt. Jag gjorde en trist macka med gurka och ost. Svintrist. Jag ställde mig i duschen och slog huvudet mot klinkelväggen om och om igen. Dumt. Trist. Gjorde lite ont. Jag gick in till sovrummet där frun sov. Jag tittade lite på frun och det kändes som att hon lyckats med konststycket att sova på ett urtråkigt sätt. Hon bara låg där alldeles finesslös. Jag plockade ut trista kläder ur garderoben, gav frun en trist puss. Hon vaknade, förutsägbart nog och sa ”God morgon” och jag sa ”Detsamma”. ”Ska du jobba igen?” sa hon trögt. ”Ja” sa jag surt. Så tog jag på mig mina kläder, såg tråkig ut i spegeln, jag gick och borstade tänderna – dog nästan – och kom ut i bilen som jag satte mig i och gäspande började köra mot jobbet. I en skitbil.

Inte förrän jag kom till jobbet kändes det lite bättre. Det var måndag. Det svintråkiga regnet mot dom astrista rutorna. Men det fanns nya papper på mitt bord. Jag tänkte att det är väl bäst att se saker positivt. Det finns ju, trots allt, ingen anledning att klaga och jag mår ju, trots allt, bra. En massa nya papper, förra veckans papper var preskriberade och en mapp låg i min korg när jag gick på lunch, och den mappen innehöll alldeles säkert rapporterna över mina rapporter. Trevligt, trots allt. Jag gick och åt lunch på Sylta där jag åt en nittio grams hamburgare med en läsk. Det kändes lite uppiggande. I mappen fann jag också dom rapporter jag tänkt mig finna, men jag märkte att dom var ännu mer spännande än jag föreställt mig. Tydligen var det någon som inte alls var nöjd med mitt arbete, och bland pappren fanns ett flera sidor långt dokument med rubriken DIVERSE FRÅGOR, alla ställda till mig. Personen som hade skrivit under alla papper hette tydligen Sajko Karlsson. Jag hade aldrig hört talas om Sajko Karlsson förut, men att döma av hela stuket på rapporterna var det uppenbarligen en intressant människa. Jag gick igenom alla diverse frågor som Sajko Karlsson hittat på, och det var frågor som i allra högsta grad var intressanta och nyskapande. Det var som att jag inte ens tänkt i dom här banorna. En fråga löd till exempel: ”I vilken grad är något av allt det här nödvändigt?”. Wow, tänkte jag. Skarpt.

Väl tillbaka på kontoret ringde jag upp Kollegan. ”Hallå” sa Kollegan. ”Tjena” sa jag. ”Fan vad du var munter” sa Kollegan. ”Mjooo” sa jag. ”Jag undrar om du känner till någon som heter Sajko Karlsson”

Det blev tyst.

”Hallå?” sa jag

”Sajko Karlsson” sa Kollegan. ”Ja han är ny här vad jag vet, har ett kontor en våning upp i andra änden av bygget. Hurså?”

”Han ställer en massa intressanta frågor”

”Jaså”

”Ja”

”Jag har hört att han är en massa tjafs”

”Jaså”

”Ja”

”En massa tjafs?”

”Han har just separerat från sin fru också”

”Jaså?”

”Ja. Kladdigt”

”Va?”

”KLADDIGT!”

”Vilket då?”

”Men vafan SKILSMÄSSA OCH SEPARATION OCH HELA HELVETET! DET ÄR KLADDIGT!”

”Ja” sa jag. ”Ja givetvis”

”Jaja” sa Kollegan andfått. ”Jag måste gå igenom några papper nu”

”Jag med” sa jag och vi la på.

Men när jag väl lagt på och satt där med mina papper tog jag mig en liten funderare och bestämde mig för att hälsa på Sajko Karlsson sådär mano a mano istället, på en gång. Jag samlade ihop dom papper jag kunde få med mig sen lämnade jag kontoret och gick upp en våning och vidare långt ner i korridoren tills jag mycket riktigt kom till Sajko Karlssons kontor.

Sajko Karlsson satt med huvudet rakt uppåt, riktat mot mig, som om han väntat på att jag skulle komma. Jag tittade lite på honom. Han hade stora klumpar under ögonen och håret verkade ha försvunnit och blivit grått på ett onaturligt fort sätt. Han verkade inte ha någon större lust att prata. Jag presenterade mig i alla fall.

”Sajko” sa han till slut med en skrovlig röst. Nästan lite som ett konstaterande än något annat.

”Ja” sa jag. ”Precis.”

Sajkos hand rörde sig lite rastlöst längsmed bordet. Till slut hade han, tydligen helt medvetet, ner en liten staty av brons som föll ner på golvet. Hela tiden hade han sina glåmiga ögon riktade mot mina. ”Ja” sa jag. ”Ööm… Jag ville bara säga att jag var imponerad, och intresserad, av rapporten du gav mig… över helgen… Jag… har aldrig riktigt sett något liknande arbete… Det var snyggt”

Sajko svalde.

”Tack” sa han i utandningen, som om han kippade efter luft. Nu började jag bli orolig för han hade verkligen inte ändrat blicken alls. Han såg ut som hunden där hemma.

”Jag har lite fler frågor” fortsatte han med sin släpiga röst. ”Men jag har glömt dom”.

”Åhå” sa jag beklagande.

”Du förstår, jag har en jävla massa frågor nuförtiden” sa Sajko som om tungan inte riktigt hängde med. ”En jävla massa frågetecken… Fattar du vad jag snackar om?”

”Hmmmm” sa jag. ”Nej” svarade jag sen, alldeles ärligt.

”Har du hört att jag genomgår en separation? Ja en skilsmässa rentav”

”Ja jag hörde det av en kollega”

”Ursäkta” sa Sajko och rullade ett rull med stolen han satt på, plockade åt sig en soptunna intill skrivbordet och spydde på tal om ingenting, rakt av ner i den.

En prekär stämning följde.

Till sist dök Sajkos huvud upp igen. ”Ja” sa han slött. ”Du får ursäkta, jag hatar dom där orden… Dom tenderar att fastna i halsgropen och komma ut den naturliga vägen”

Jag nickade med stora, förstående ögon.

”Eller naturliga och naturliga” fortsatte Sajko muttra. ”Vet inte hur jävla naturligt nåt av det här är egentligen”

Hans knutna hand slog lite slött i bordet, med ett halvdant ljud typ flopp, i en rörelse som såg ut som om han bara till hälften tänkte slå näven i bordet.

”Gaäeeuuuöö” fortsatte Sajko att uttrycka. ”SJU!” sa han sen. ”SJU SJU SJU!”

”Jaaa-ha” sa jag och funderade på att gå.

”Asså” sa Sajko och vände tillbaka sin slöa blick mot min. ”S J U”

”S.J.U” sa jag och förstod att han alltså syftade på en förkortning.

”Sjukt Jävla Uttråkad” sa han.

”Ah” sa jag. ”Där ser man”

”Fyfan” sa Sajko.

”Jag ska nog gå nu” sa jag

”Bäh” sa Sajko

”Hej” sa jag

”Allt jävla helvete…” sa han, och jag åkte hem till frun omedelbart.

”Är du redan hemma?” sa frun när jag kom hem.

”Ja” sa jag och gick mot kylen efter en öl eller åtminstone någon form av saft.

”Du” sa jag

”Mmmm” sa frun

”Ska vi separera?”

Frun tittade på mig med en mun som drog ihop sig, ungefär som man skrynklar ihop ett litet papper, typ ett kvitto.

”Bara skojade” sa jag

”Jaha” sa hon. ”Ha, ha”

”HAHA” sa jag

”HAHAHAHAHA” sa hon

”HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA” sa jag

”HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA” sa hon

HUNDEN HUNDEN HUNDEN HUNDEN sa ungen och sprang in med hunden efter sig, drämde ner en kastrull på golvet som ungen sen började slå upp och ner med PAPPA PAPPA TITTA HUNDEN ÄR RÄDD FÖR KASTRULLER PAPPA PAPPA PAPPA HUNDEN HUNDEN TITTA PÅ HUNDEN

Jag tittade på hunden, men den såg mest plågad ut.

”Har någon gett hunden mat?” frågade jag

HAN BAJSAR EN MASSAAAA sa ungen. HUNDEN BAJSAAAARRRRRRR

Frun ryckte på axlarna. ”Ja, det är faktiskt sant”

”Det är naturligt” sa jag

”Mmmm” sa frun

BAJS sa ungen och skrattade till.

Ungen somnade tidigt den dagen, strax efter barnprogrammen. Jag var uttråkad igen. Jag var uttråkad så fort jag inte satt med mina papper på jobbet. Jag sa inget till frun, som var glad som fan av någon anledning. Jag hoppades hon inte var gravid, eller hade någon annan stor plan på gång, för då hade jag blivit så knäckt av själva ledan i alltihopa. Samtidigt blev jag sur på mig själv över att jag var ett sånt neggo. Jag ville inte säga nåt till frun för hon skulle bara säga vad jag egentligen redan vet och därför skulle jag bli irriterad på mig själv över att behöva bli påmind om vad jag redan vet. Ja, detta att allt ju är som det ska och att jag ju mår fint. Jag berättade istället om Sajko Karlsson och frun lade huvudet på sned sådär som fruar gör ibland, och hon fick den där empatiska blicken och föreslog att vi kanske skulle bjuda hit honom och hans unge. Jag tänkte att om nu frun tyckte det var en bra idé så visst, men jag vågade inte fråga honom i person. Jag skickade ett PM, frågade om han ville grilla med min familj. En timme efteråt kom han in på mitt kontor med sina glåmiga ögon, snörvlade ett snörvel och sa ”För fan”. Jag tittade på honom. ”Mmmhm?” sa jag bara. ”Kött” sa Sajko. ”Kött och öl”. Jag nickade. ”Jajamänsan” sa jag och så var det en dejt.

Sajko Karlsson kom med sin unge till vårt hus strax efter halv sju och vi grillade kött och drack öl, precis som han velat. Ungarna sprang runt med hunden och vi satt och socialiserade med Sajko. Det var lite halvdålig stämning. Eller, Sajko verkade ju inte bry sig. Frun frågade hur han trivdes på jobbet. ”Trött på papper” sa Sajko. ”Trött på frågor”. Frun nickade långsamt. ”Ja, det kan ju bli lite…” sa hon och tittade på mig. ”Allt är skit” sa Sajko och så var samtalet färdigt.

Vi åt i tystnad, en tystnad som pågick länge mellan oss. Allt som egentligen hördes var ungarna och hunden, alldeles i periferin.

”Det känns så jävla värdelöst” sa Sajko ut i luften. ”Allt det här jävla levandet helt i jävla onödan. Värsta projektet, bara skit av alltihop” Varken jag eller frun sa nånting, men jag hade lite svårt att äta. Sajko hade fortfarande blicken fäst rakt fram, hade han haft mer saliv i munnen skulle han förmodligen dreglat. ”Hur mycket av ens liv lägger man ner i dom här sakerna, alltså äktenskap och mansroller, fadersroller, yrkesliv, inkomster, delade… bööö… saker som blir jävligt delade sen, alltså, jag menar… gmmnöeeh… Skit av alltihop blir det. Bara som ett svart jävla hål mitt i bröstet, sen sitter man här. I det här. I det här. Och ska, helt plötsligt alltså, leva det här livet, som inte är ett jävla liv, som är ett jävla taskigt skämt utan poäng… blåser… kallt… jävligt kallt, isar som i tänder… såna med hål i… en gång trodde jag… att jag hade… svar… sv, sv, sv…agh”

Därefter somnade Sajko. Vi väntade tills ungarna låg på gräsmattan halvt medvetslösa innan vi väckte honom. Sajko sa ingenting när vi väckte honom. Han snörvlade till, gick ut och plockade upp ungen, bar in ungen till bilen och körde iväg.

Dagen efter gick Sajko till Chefen och sa att han skulle sluta och att han var utbränd. Chefen skrattade hela dagen åt detta påstående. Jag satt mest och tittade ut genom fönstret, på regnet, himlen där. Jag kunde inte koncentrera mig på några papper just den dagen, det var som att det var något annat hela tiden… jag försökte, men jag var distraherad. Saker var liksom lite shaky på något sätt. Nånting hade slagit till mig, inte direkt, men jag kände bara som vissa svallvågor. Som om jag bestod av en mycket stor byggnad och någon hade slagit med en stor slägga av något slag på ledningar som går under jord. Inget som skadar byggnaden, men vissa skallvågor kunde man ändå känna av, nära inpå väggarna av sten vibrerade det lite….

Innan han gick kom Sajko in till mitt kontor. ”Hur klarar du av det här?” frågade han.

Jag visste inte vad jag skulle säga.

”Varför gör du det ens?” frågade han.

Jag visste inte vad jag skulle säga.

Jag åkte hem till frun. Jag var sjukt jävla uttråkad igen. Frustrerad. Det var som att saker inte satt på rätt plats, men jag kunde inte alls förstå vad det var heller. Det skulle vara lönlöst att inte säga något till frun för även om frun var som frun var så märker ju till och med hon när någon är SJU. ”Sju sjusjusjusjusju sju” sjöng jag för mig själv när jag närmade mig huset med bilen, duttade händerna mot ratten. Sju, sjusjusjusju sju, sju… Innanför dörren stod hunden och viftade på svansen och väntade tålmodigt, som om jag skulle kommit med någon slags present. Jag tyckte hunden var ful. Jag gick och gjorde kaffe. Försökte bli glad åt min fina kaffekokare, men det gick inte speciellt bra. Frun dök upp och gav mig en kram. ”Vad du skräms” sa jag. ”Bu!” sa hon och jag sa ”Mmmhmååeäauöö”. Frun frågade hur det var med mig. ”Jag är sjukt jävla uttråkad” sa jag. ”Mååh” sa frun. ”Ska jag suga lite på din snopp?” Det lät som en helt okej idé tyckte jag, men sa att jag var trött och först ville ha kaffe. Vad kul att frun inte blev misstänksam över att jag var sjukt jävla uttråkad, tänkte jag. Vad trevligt med lite kaffe och snoppsugning, tänkte jag, och om man tänker att saker ju går upp och ner så var saker snart sådär som vanligt igen och ingen tänkte på Sajko så alla var glada.