Undergången del 4: Alla hjärtans dag

Alla hjärtans dag

Ljuset började anlända tidigare och jag vaknade i gryningen. Det var inte solskenet, det var frun. Eller: Det var ljudet av kurr, kurr, kurr. Intill mig låg frun och gjorde diverse ljud. Knorr lät hon. Knorrrknorrknorr, mrrreummmm, brr brr… och hennes händer verkade liksom leta sig upp längs mina armhålor. Jag betraktade henne yrvaket. Wäeum wäeum wäeummmm lät hon. Här kunde man tydligt se ett släktskap mellan frun och ungen, tänkte jag och gick upp för att äta frukost. Frun tystnade när jag lämnade sängen, lämnade efter sig ett pschhhhhht… lite grann som en ballong som luften går ur.

 

I köket var det tänt. Det visade sig att ungen gått upp före oss andra i huset. Ungen satt med ett berg av rosa och rött papper över hela frukostbordet. I handen hade ungen saxen i högsta hugg. När jag kom in klippte ungen i luften mot mig. Chk chk chk. Jag ryggade tillbaka ett ögonblick. PAPPA PAPPA JAG ÄLSKAR DIG FETT OCH HÅRT skrek ungen. Ljudet gled in i mitt huvud och jag kände omedelbart en huvudvärk anlända mellan tinningarna; en vag stickande sensation, som ett litet rep mellan öronen, som växte sig fetare tills det blev något som snarare bultade… PAPPA PAPPA JAG HAR GJORT ETT KORT ÅT DIG sa ungen och började vifta i luften med ett papper i diverse grälla färger. Det var kladdigt av lim, och lukten gjorde huvudvärken ännu värre. På papperets oklara mönster av rött, gult och rosa stod det:

PAPA JA ÄLGSKA DEEEJ

”Vad fint” ljög jag och rörde mig mot kaffekokaren. Mödosamt, som för att återfå min koncentration, lade jag i kaffet mått efter mått. Under tiden dök frun upp bakom mig och gav mig en kram så att jag hoppade till. ”Vad du skräms” sa jag. ”Bu!” sa hon. ”Ja just det” sa jag och log sådär, varpå kaffekokaren gav ifrån sig ett sprutt och ett ögonblick stelnade jag av fasa. Jag vände blicken mot kaffekokaren som pågick ljudlöst och fint. Men jag skulle ljuga om jag inte erkände att den plötsliga hostningen som den gett ifrån sig inte var ytterst obehaglig. ”Kaffekokaren lät” sa jag olyckligt och pekade på den. Frun nickade som om hon väntade på att jag skulle fortsätta. PAPPA PAPPA ÄRU STÖRD ELLER DET ÄR ALLA HJÄRTANS DAAAG I DAAAAG förklarade ungen när ungen insåg att det var en helt vanlig morgon. Frun tittade på mig sådär tadaa-aktigt och jag nickade. ”Jaså jaha” sa jag. ”Ja, det förstås”. PAPPA PAPPA JAG ÄR I KÄR I HUNDEN!! HUNDEN HUNDEN HUNDEN!!! ÄR JAG NORMAL?!?!?!?!

In kom hunden, eftersom den hörde sitt namn, och frun började lägga upp lite bruna hundmatsobjekt i en skål som hunden sen utan vidare börja mumsa på. Just som den åt hoppade ungen ner och attackerade den med en kram. HUNDEN HUNDEN HUNDEN. ”Tja…” sa jag. ”Nej, det är väl inte helt normalt”. Frun slog till mig på axeln. ”Så du säger!” sa hon och vände sig mot ungen som låg i en grop med hunden vars muskler febrilt arbetade sig tillbaka mot skålen. ”Det är klart att du är normal, vännen” sa frun. PAPPA PAPPA HUNDEN ÄR STARK JAG ÄLSKAR HUNDEN ylade ungen medan hundens tassar nästan nådde skålen, som hoppade till med ett lätt skrammel. När kaffet var klart var jag lite gladare. Ungen kom upp från golvet och ändrade på sin teckning. Hon strök ordet PAPA och hade ersatt det med HUNNDEN. Jag gick mot dörren för att åka till jobbet och frun gav mig en puss. ”Jag älskar verkligen dig” sa hon. ”Alla hjärtans dag-grattis” pep hon och kurrade lite mer när hon nafsade mig i halsen så att det kittlades. ”Ja just det” sa jag och åkte till jobbet. Jag funderade på lite egna tankar i bilen. Jag var helt klart illa berörd över att ungen var kär i hunden.

 

 

På jobbet var det också Alla hjärtans dag, det insåg jag när jag anlände till tonerna av WHEN A MAAAAAN LÖVS A WOOOMÄNNN. Jag insåg att jobbet alltså hade en stereoanläggning och högtalare. Varför, tänkte jag, har man inte använt dom förut? När jag satte mig bland mina papper insåg jag omedelbart att det kanske var för att det störde ordningen. Det var svårt att koncentrera sig bland allt LÖÖÖV LÖÖÖV ME DO och I JUST CÄNT STÅP LÖVIN JOOO… Jag blev tvungen att gå till Chefen och fråga om vi inte kunde stänga av musiken. Chefen skrattade länge åt detta påstående. Jag fick lämna honom skrattandes. Medan jag gick omkring bland kontoren för att hitta en lugn plats kikade jag in och såg att arbetet pågick ungefär som vanligt. Här och var hängde lite röda dekorationer, och överallt lät alltså ANYTHING JO WANT JO GÅT IT och liknande… Men egentligen, alltså om man bara såg sig omkring, så var det samma gamla liv som vanligt. Jobbet skulle jobbas. Löner ska betalas. Buisness as usual, som Chefen brukade gå runt och hojta om han märkte att stämningen överallt var lite dålig. Efter mycket om och men hittade jag en liten städskrubb där det nästan var helt tyst. När städerskan öppnade dörren för att hämta sina saker vällde WHAAATS LÖÖÖV GAT TO DOOO GATTT TO DOO WITH IT men i övrigt var det tyst. Tyvärr fanns ingen lampa, så det var också helt svart. Jag satt där och tyckte att det var skönt. Jag såg ingenting och hörde inget annat än en dämpad bas någonstans. Men jag hade ju ont i huvudet. Efter ett tag började jag nynna för mig själv. Jag satt där i två timmar kanske.

 

När jag kom tillbaka till kontoret märkte jag något märkligt. På mitt skrivbord, mitt över alla papper, låg en ros med mitt namn på en lapp. Jag stirrade länge på rosen. Den var lång, kanske trettiotre centimeter ungefär, jag höll den i handen och sniffade… ”Hum hum” sa jag för mig själv. När jag tittat på rosen i en kvart utan att bli något klokare ringde jag Kollegan. ”Ja tjena” sa han. ”Ja hej” sa du och blev ett ögonblick distraherad av OOOOLALAJAGVILLHADEJJJJ ”Jo” sa jag. ”Har du skickat mig en ros?” Kollegan svarade kort och gott: ”VA NÄ MOÖHHÖHÖHAHAHAH”. ”Nähä nä” sa jag och gick bort till Chefen som fortfarande skrattade åt det där om att jag frågat om musiken kunde stängas av. Jag frågade Chefen om han skickat mig en ros. Chefen ramlade av stolen. ”Nähä nä” sa jag och gick vidare. Jag insåg efter en stund att det kanske var troligast att det var en kvinnlig kollega som skickat rosen. ”Hmmm…” sa jag för mig själv och gick bort till arbetsplatsens karta över kontor och arbetare. Jag insåg att det faktiskt inte fanns så många kvinnor som jobbade här. ”Nähä nä” mumlade jag och såg att bland dom som var inne idag var det så pass få som fyra stycken: Gun-Britt Svensson, Solveig Skanserini, Ingrid Dellamorte och Valentina Pettersson. ”Jaha ja” sa jag och började gå mot Gun-Britt Svenssons kontor.

 

När jag knackade på hos Gun-Britt Svensson såg jag först bara en jättestor håruppsättning, men sen insåg jag att det fanns ett litet huvud under alla dom där papiljotterna. Hon påminde lite grann om en buske, eller någon slags svamp. ”Hej” sa jag. ”Hee” pep Gun-Britt Svensson. Jag undrade hur gammal hon var, sådär som man ibland undrar hur gammal en kvinna är. ”Jaaa?” pep Gun-Britt Svensson. Hon satt med händerna i knät och bara munnen rörde sig på det där lilla huvudet. Papiljotterna utgjorde en hårmassa som var dubbelt så stort som huvudskålen. ”Jo” sa jag och började vifta med rosen. Hennes ögonbryn gled upp lite grann, hon såg orolig ut. ”Jo jag undrade bara om du skickat den här rosen till mig?”

Gun-Britt Svenssons reaktion var omedelbar och oväntad. Hon drog åt sig en gammal hederlig katederpinne som låg längsmed skrivbordet och smällde till med den så att det lät SMISK över bordet. ”WIET DU WAD!” utbrast hon. Nu kunde jag urskilja en tysk brytning. ”TRAMZ! ZICKET DJÄUWLA TRAMZ! ALDRIG ZKULLE VÄL IAG!” SMISK SMISK SMISK ”Nähä nä” pep jag och sprang därifrån. När jag lämnade Gun-Britt Svenssons kontor hörde jag henne smälla igen dörren så att en högtalare från taket föll ner. Det lät ungefär: I JUST WANNA MAKE *KRASCH* LÖöööuuvvv…psccht.

 

Jag knackade på hos Solveig Skanserini som satt en bit intill. ”NÄ-MEN HEJ!” utbrast hon och reste sig ur sin stol så att den gick i golvet med ett schabrak. Jag tänkte genast att hon såg lite mer tillmötesgående ut, rentav pillemarisk. Kanske var det hon som skickat mig rosen. Förvisso var hon också äldre, typ en tant, men det gjorde kanske inte så mycket… inte för att jag brydde mig eller så. I högtalaren började det låta LÖÖÖV HÖÖÖRTS och Solveig Skanserini dansade fram till min sida och sa: ”Öönchånteee” och jag uttryckte ett ynkligt ”Jaa-ha” när hon svingade tag om min hand och snurrade runt, varpå jag flög in i kontorets hörn och fick ett skåp över mig. KABRAK lät det, ungefär. Solveig Skanserini tittade besviket på mig och satte sig vid . ”Ja, nej” muttrade hon i en högljudd suck. ”Karlar klarar inte av en redig kvinna för, så är det bara.” Jag kravlade ur resterna av stål och plast med en påtaglig ryggsmärta. Jag höll upp den knäckta rosen. Solveig Skanserini såg på mig och log med ett slags moderligt överseende. ”Vad gulligt” sa hon och fortsatte med sina papper. ”Du kan lägga den bland dom andra i den där vasen där borta”… Jag viftade lite mer med den ynkliga rosen. ”Det är inte du som gett mig den här?” frågade jag till slut när jag slutade tänka på ryggsmärta. PAH utbrast hon och lade en hand över sin mun som om hon inte riktigt kunde se mig i ögonen eller ens fortsätta prata. ”Men lilla vän” sa hon och såg till slut på mig, skakade på huvudet, ömkligt och rört. ”Lilla, lilla vän”… Jag nickade och sa ”Nähä nä” och gick vidare. ”STÄNG DÖRREN!” påpekade hon och jag sa ”Jahaja jaja” och gjorde så.

 

Jag gick upp en våning för att komma till Ingrid Dellamorte. DELLAMORTE stod det med vit text över svart på ingången. Därinne var kontoret spartanskt och modernt inrett och på väggarna hängde stilrena tavlor som inte uttryckte något särskilt, men som hade diverse logotyper i hörnen. I fönstret krukväxter och en liten bokhylla fanns också med lite slumpmässigt utvalda, lagom ambitiösa böcker. Ingrid Dellamorte var påtagligt mycket yngre . Hon såg knappt ens ut att vara trettio, knappt ens tjugofem. Ett litet barnsligt ansikte med runda kinder och två stora fläckar svart smink, tror jag det var, under ögonen och blinkande blöta ögon som såg på mig. Jag höll upp den knäckta rosen. ”Du har inte skickat mig den här”. Ingrid Dellamorte höjde lite på ögonbrynen och det såg ut som att hon inte riktigt visste, eller möjligen vågade, säga något. Detta kunde också vara den rätta, tänkte jag förnöjt. En blyg och skygg liten dam med känslorna på insidan och… integritet och… ”Nej” sa hon till slut med ett litet obekvämt ”eh, näe”. Jag väntade på att hon skulle fortsätta. Det framgick att hon tog tid på sig. Hon vred lite grann på kroppen som om hon var ett barn som gjort något olydigt. ”Vet inte du vem jag är, jag menar: Känner du inte till mig?” Rösten var liten och obetydlig, men samtidigt var den överväldigande stolt och förnärmad. Jag hade gjort ett misstag som inte kände igen henne. Var hon adel? ”Ja, nej” sa hon. ”Jag har inte skickat dig någon ros i vilket fall som helst, jag är gift”. Åhå. ”Är du inte lite för ung för det?” frågade jag automatiskt utan att tänka efter. Hon förstorade ögonen förnärmat. ”Jag gör väl vad jag själv vill” påpekade hon för att be mig gå. Jag var ändå tvungen att fråga vem hon var gift med. ”Ja, jag är gift med Chefen” sa hon genast, som om det inte vore något konstigt med det. Hon fortsatte med diverse kärleksförklaringar, som för att verkligen jaga bort mig ur hennes domän: ”Det är en underbar människa, förstår du” (ungefär som att jag inte var det). ”Han är en begåvad tänkare och en stor människokännare och han tjänar bra med pengar, har god ställning och rennomé, alla gillar du Chefen… ja, inte för att det har något med saken att göra förstås!” Det blev tyst. Ingrid Dellamorte tog ett djupt andetag och fortsatte: ”Vårt liv tillsammans är så fint och bra. Han brukar komma in och rätta mig när jag har fel och poängtera allt jag inte kan och ibland brukar jag fråga om något och då brukar han avfärda mig… han får mig att känna mig så underlägsen och det är precis vad en sån som jag behöver.” Jag gjorde en ansats att lämna rummet. ”Hans fysik är så vackert blekfet…” fortsatte hon och jag tänkte att det nog är bäst jag lämnade henne ifred i sin egen fagra värld.

 

När jag kom till Valentina Petterssons kontor var jag nära bristningsgränsen. Om inte Valentina Pettersson var den som skickat mig rosen så visste jag inte vad jag skulle tro. Jag skulle förstås kunna dra slutsatsen att det var en man som skickat mig rosen, eller städerskan, men båda dessa alternativ kändes… olustiga. I övrigt kunde jag förstås också gott konstatera att det hela helt enkelt bara var ett mysterium. Jag knackade på utan att fundera för mycket hos Valentina Pettersson och när jag klev in i kontoret satt hon vid kontoret som någon slags uppenbarelse: Ett väldigt rött hår slingrade sig som någon slags orealistiskt drömsk eld över axlarna och hennes mun var öppen i ett fotomodellsliknande gap. Hennes ben var korsade och hon hade dom uppe över bordet där det låg säkert hundra stycken röda rosor. Jag noterade, efter den första chocken, att hon pratade i sin mobil. Hon såg att hon såg mig och sa ”Ja darling, jag måste lägga på nu” och så gjorde hon det, varpå ett gäng rosor vällde ner från skrivbordet, där det alltså låg ytterligare hundra eller så. ”Och vad kan jag hjälpa dig med?” frågade Valentina Pettersson med en mörk och genomträngande stämma. ”Ööööööh” sa jag och betraktade scenen framför mig en stund. Det kändes onekligen troligt att hon skickat mig rosen med tanke på att hon verkade ha ett klart överskott, men samtidigt gick det inte ihop. Jag höll upp rosen vars blomma nu mest såg ut som ett avskalat äppelskrutt. ”Jo” sa jag. ”Har du skickat mig den här?” Valentina Pettersson gav ifrån sig en frågande min. Långsamt sa hon: ”Men varför skulle jag… skickat en ros… till dig?” och jag insåg att jag inte kunde svara. ”Du kan få en av mig om du vill” sa hon med en liten blinkning och ett huvudryck som fick dom där skumma lockarna att piska till något i luften. ”Jag har hur många som helst!” utbrast hon och kastade bak huvudet i ett skratt som inte hördes, varpå hon gav sig ner med händerna i sin roshög. ”En från Pablo, en från Paco, en från Georgio… och den här är fin, den vill jag nog ha själv… det är” sa hon och vände upp huvudet mot mig, ”det är Andy som skickat mig ett par väldigt exklusiva saker förstår du…” Hon vände tillbaka huvudet mot rosorna bland rosorna som hon alltså studerade extra noga. ”Vet inte riktigt vad dealen är med dom asså…. Men det är ju nåt, dom är ju från Andy trots allt, så det måste ju vara…. ja… scha!” utbrast hon, såg på mig och uttryckte att så var det väl med det. ”Var det något annat?”

 

Nej, det var väl det. Missmodigt återvände jag till kontoret, där jag satt hela dagen. Jag hade fått en ros. Jag visste inte från vem. Jag betraktade detta faktum och det kändes som att jag försökte begripa något jag redan begrep. Någon hade alltså sett mig, sett mig på håll… någon hade alltså märkt mig… och tagit tid på sig att införskaffa en ros… och sedan ge den till mig… Men, alltså, inte i person utan… utan hon var för blyg för att överlämna den, hon var tvungen att lämna den på mitt kontor… det är ju rentav romantiskt… Sådana saker tänkte jag alltså, ungefär, medan högtalarna vällde ut I WÄNA KNOUW WAT LÖÖÖV IIIIS AJ WÄNT JO TO SHÖUUU MIII.

 

När musiken till slut stängdes av var det som att mitt huvud äntligen fick andas. Jag insåg att jag hade kunnat åka hem för länge sedan, men inte förrän tystnaden uppstod hade jag vaknat ur min trance. Yrvaket reste jag på mig, förstrött plockade jag ihop mina saker, och automatiskt tog jag mig till bilen och åkte hem. Jag hade en sprängande huvudvärk. Det var inte att leka med. När jag kom hem hade ungen gått och lagt sig med hunden; dom sov tillsammans i sängen. Frun log när jag dök upp, ett väldigt leende, hon var inte ens sur över att jag var hemma sent. Omedelbart körde hon ner sin tunga i min mun och släpade mig till sovrummet med samma ivriga instinkt som man kanske kan tänka sig att urtidsmänniskor gjorde. När vi låg i sängen viskade hon: ”Fick du min ros?” varpå jag kände huvudvärken eskalera som om min hjärna var en boxpåse. Det lät: DUNK DUNK DUNK i huvudet. Frun lade handen över mitt hjärta, jag kände inte hennes hand ordentligt. ”Jaså det var du som skickade den?” sa jag bara… ”Ja” log hon… ”Ja, men det är väl klart…”
”Ja” sa jag. ”Ja just ja. Vi är ju gifta och så”. Frun skrattade till, ett barnsligt kluck, och lät mmmmjoooååå och borrade in ansiktet i min hals. Jag blev yr av hennes tunga i mitt öra och kände en plötslig lust att dö. Jag var otroligt besviken, men mest trött, trött som om jag var döende.

”Inte ikväll älskling” sa jag bara och rullade över till andra sidan. ”Jag har huvudvärk”.

 

Annonser