Boogie Street (utdrag)

Utdrag ur ”Boogie Street – Ett romantiserat ungkarlsliv”, i sin tur ett utdrag ur den gigantiska samlingen värk.

*

Uppslagen upp ur mig själv som utsparkad av sig själv, sin egna bar. Nej, jag går inte med på det längre. Det har gått så här pass långt och jag har ingen anledning att förneka mig själv, lika lite som jag någonsin haft. Jag vet inte vad tystnad innebär, jag vet inte vad ekot av min egen röst innebär, jag vet inte vilket mörker som är värt att vara rädd för. Ett sårat hjärta är inget nytt. En dimma är en dimma, en storm är en storm, allt lägger sig i sinom tid. En röst är en röst, att lyssna är att lyssna, att känna är att känna. Att ljuga är inte att ljuga och att förneka är inte att förneka. Att tala är att tala, men lögnen är en handling. Att höra är att höra, men förnekelsen är en akt. Kvinnan i min säng som lämnat hårstrån på mina kläder lämnade mig tidigt på morgonen och sa att hon jobbar på fik. Det är ett skådespel, sa hon, det är ett skådespel och bara om jag intalar mig själv att jag är med i föreställningen och att alla andra här också är med i den, om jag intalar mig att allt är låtsas, allt är fejk och ingenting går att ta på allvar, bara då kan jag jobba där, på ett sådant ställe, under dom föreställningarna, med en hatt, med en namnbricka, framför människor av nerver förvridna i vardagens fulhet, vår värld. ”Jag är ju jag, jag skulle ju inte stå ut med att göra det om jag verkligen trodde att det var jag som stod där, med hatt och namnskylt, det skulle ju vara en outhärdlig tanke”. Ett stön på morgonen, hennes, av larmet på mobiltelefonen. Det har lämnat små ärr på min lägenhets väggar, jag önskar att ett medium kunde komma hit, en exorcist, jaga ut den här energin, låta den hitta ett eget flöde, ett positivt flöde, att få mynna ut i. Ljuset bleknar där ute där stormen fortfarande pågår. Maskinerna surrar, okarinan spelar Stormernas Sång. Tre toner, tre toner och sedan dansar dom där uppe och går ner igen. Påminner om Greensleeves, bara blötare, blåare, kyligare, full av bubblor i luften.

Jag säger till henne att jag aldrig skulle kunna jobba bakom en kassa. Alla tror att jag försöker få mig själv att framstå som förmer, men det är inte alls sant. Jag är bara inte kvalificerad. Jag förstår inte varför det är ett jobb som alla förväntas klara av, som små apor. Jag skulle aldrig lyckas göra det jobbet och jag ser mycket hellre att någon annan som klarar det kan göra det. I takt med att tiden skruvat sig än mer besatt i sin tunnelssendesjuka av pengar och karriärtänk har jag blivit alltmer avskuren från den. Jag vet inte hur jag ska förklara det så att människor förstår. Jag är inte rädd. Av någon anledning kan jag inte känna att det angår mig. Jag lägger inget värde i arbetslöshet, hemlöshet, fattigdom, chefer och kollegor, karriärer och statusblabla, mitt namn är inte till salu och det hyrs inte ut, det har inget med google eller något annat företag att göra. Såvitt jag förstår kunde vi alla lika gärna fötts på en öde ö där apor tjattrar i träden. Det är ändå samma himmel överallt. Om jag inte har några förutsättningar för att klara av ett ”liv” här, (mitt liv lever jag ju i vilket fall som helst), om det kommer visa sig att jag kommer stå hemlös och fattig utanför samhället så kommer jag förmodligen hitta nog med pengar för att kunna åka iväg till Spanien. Hellre en luffare i ett varmt land än i ett kallt, men mer än så vet jag inte om jag tänker på det. Det spelar ingen roll för mig, jag värderar inte det här som sant och riktigt, verkligt, jag kan inte ta det på allvar. Jag är född på en planet och jag är fri att röra mig på den, fri att göra vad jag vill med mitt liv. Allting är möjligt. Idag får vi lära oss att allt är omöjligt. Vem som helst idag får höra att man är värdelös. Om du rättar dig i ledet, om du gör som du blir tillsagd, följer mönstret så kanske, kanske, kanske du kan få en plats om det finns någon över, kanske kan du klämmas in i någon ”tjänst” eller något annat hål, men förmodligen kommer det vara någon annan där som är bättre än du för du suger, allt är omöjligt. Det är så rösten uttrycker det. I verkligheten är allt möjligt men uppsnärjd i spindelns nät är det bara en fråga om vem som kommer bli spindelmat i vilken ordning, och hur smärtsamt det kommer bli. Det angår inte mig, jag har en gång för alla valt att stå utanför. Jag kan till och med hitta på en term som kan funka i det socialkapitalistiska tänket. ”Freestalja” okej? Jag freestajlar. Det är därför jag äger en lägenhet utan ett enda jobb på CV:t nej förresten, inte ens ett CV har jag. Jag freestajlar, förstås det bättre om jag säger det så? Allting är möjligt, du har dig själv att gå på, allt annat är oväsentligt. Jag och herr K sa det till varandra i vintras med förundransvärd samklang, I don’t believe in circumstance. Jag väljer härmed, nu uttryckligen, samma väg som han gått. Sin egen.

Om mina känslor är eldar och om mina känslor är vatten, om min själ är ett hav eller om det är ett monster av eld. Jag vet inte, det har varit båda, jag har legat under sommarhimlar och väntat på månsken. Jag har sprungit i svala nätter, jagat och letat, jag har smakat på allsjöns olika smärtor. Jag har stått inför min egen tribunal och jag har stått inför samhällets tribunal. Jag har varit skyldig, jag har varit oskyldig. Slag som slag. Jag lever ett liv, kroppen dör dag för dag även glada dagar i juni, även när knoppar brister och nytt liv uppstår. Även om jag ömsat skinn oftare än politiker ändrat strategier. Även om jag stått i ensamhet och även om jag stått i tvåsamhet, om jag varit insnärjd i kärlekens himmelska tentakel eller i den stora ensamhetens järnkedja över ryggraden – slå med stålet över huvudet, odla en blomma, kyss en läpp, vandra ensam, ligga tillsammans, det flyger mjöl i luften när du bakar bröd i köket och fönstret täcks av snötäcket från en lavin. Hungrar du om du äter det du bakar eller är du glupsk, är din hjärna en vattnad käft som vill ha mer och mer och mer och som till slut gör en religion och en livsstil av din girighet. Bor du i koja, bor du i slott, vilka stigar har du gått, cirkelspår, där du står i spegeln ensam av en slump rik och mäktig pampig adel eller bakom dig i tiden en kedja av stål där hammare slår, pigor och drängar, pigor och drängar, pigor och drängar så långt man kan se. Jag bjuder upp till dans. Jag är en enkel speleman. Jag är en ensam konstnär. Jag är varken mer eller mindre än vad jag är. Vi kan bara vara vad vi är. Jag bjuder upp till dans. Jag tar din hand. Lätta fötter nu. Bara ett stort dansgolv där bara vi två kan få vara. Vi dansar med våra steg. Vi rör oss som vi rör oss, vi skrattar som vi skrattar. Hur våra munnar nu än kröker våra leenden, ett biologiskt hantverk av kött, blod, hud, själ. Vi är dom vi är. Vilka är det? Jag vet inte. Vi står skrivna, vi har titlar och förhållanden. Vilka är vi? Vilka ska vi hälsa till himlarna att vi är? Vi vet inte. Vi dansar. Någonstans där, någonstans där….

Det är en halvbra dag på jobbet. Lights, camera, action. Halvvägs in i monologen stannar Valetina upp och suckar uppgivet, blir tyst. Angelo går iväg med huvudet böjt, sätter sig på en stol med handen över huvudet och ser ut att göra en korkad imitation av Ian Curtis. Vad är det nu då? Valentina tycker inte att det känns bra. Borta vid väggen står Bengt och Eivor och väntar respektfullt underordnade. Vadå inte känns bra? ”Jag är inte såhär elak”, menar hon. Jo, det är du visst säger jag surt. Du kan inte gå runt som någon slags ängel på gräsfältet, det kommer framstå som ett dåligt kvinnoporträtt och det är det för övrigt också. Du måste vara människa du också. ”Jag vet inte hur jag ska få det här att funka” säger Valentina. Dessutom, menar hon, är hon förvirrad över Ingrid och orolig för Carlo, som vi lämnat stående i en helt annan historia vid en läskig docka i ett nervöst sammanbrott. Och varför heter hennes föräldrar Bengt och Eivor? Jag lägger mina händer över Valentinas axlar och försäkrar henne att det inte finns något att oroa sig för. Jag har pratat med Carlo, han står inte kvar där, han är någon annanstans och det där är för övrigt inget du behöver tänka på, du har bara en scen och kanske inte ens det. Jag har jobbat med både Carlo och Ingrid otroligt många gånger, det finns inga jag har så stort förtroende för som dom två. Jag frågar om hon läst Apokalypsens fem? Det har hon inte, hon känner överhuvudtaget inte till deras tidigare jobb. Jag ger henne ett ex av Apokalypsens fem, och även dom första 150 sidorna av Sista brevet…, sedan försöker vi igen. Vi håller linan men jag är inte nöjd. Valentinas enda tår är bra. Men forceringen är för svag. Det saknas detaljer, hon är alldeles för osäker. Okej säger jag sen, okej tack. Vi kör på det så länge, och Angelo tappar tålamodet och ser ut att bryta ihop. Han börjar gnälla om att vi skulle redan vara klara nu i februari, vi är långt över tidsschemat. Du har dragit mig igenom misshandlar, våldtäkter, krig och tortyr, djungelliv och alltihopa och vi har inte ens kommit fram till när jag får kniven genom hjärtat och stugan som brinner ner och alltihop. Jag förstår Angelo, och jag vet att han är besviken över att det aldrig blev någon romanidé med titeln Södermanland, att han fick trampa runt där i det tomma landskapet så länge. Jag är ledsen för allt, säger jag till honom, men du ville ha en ordentlig huvudroll och det här är din stora chans. Jag hade kunnat ge den till Carlo eller Ismo eller Knivpojken eller någon av dom andra, men det är bara du som är tillräckligt formlös, bara du kan fylla det här jaget. Angelo säger att jag har för höga tankar om mig själv. Någon måste ju ha det, replikerar jag. Han tycker jag kunnat göra något mer städat, något mer sansat, mindre pretentiöst. Fuck minimalism, utbrister jag åt honom för där går gränsen. Minimalism sucks! Antingen finns du på riktigt eller så finns du inte överhuvudtaget någonstans!! Jag hämtar andan och suckar. Hatar utbrott. Börjar om med ett Okej. Vi kör imorgon också, säger jag, vi tar din scen med Chaffis och kanske börjar vi pilla lite på montaget, sen kommer min syster på besök och ni får fem dagar ledigt. Sen kommer vi tillbaka, ser om ni fått några nya känslor, det gäller framförallt dig Valentina, jag vill att du ska vara så säker som möjligt, du är väldigt viktig för om inte du själv är skarp så blir det väldigt luddigt för mig. Valentina verkar tycka det här låter vettigt. Läs texterna också, lägger jag till. Vi gör så mycket som möjligt när vi sätter igång igen, säger jag. Sen blir det en tom vecka igen när jag åker till London, men vid det laget hoppas jag att vi har kommit väldigt långt, kanske till och med till slutet (not likely, men det gäller att vara optimistisk). För tillfället så tycker jag det här känns bra. Om ni ursäktar så ska jag ta och stänga ner dokumenten nu, behöver duscha. Fint, tack för idag då.

*

Utvräkt på Cherrys soffa, dricker ett glas vin, suckar högt. Lundaland kan vara så utmattande, i synnerhet när man redan har ett mentalt prövande jobb och folk tror att man bara sitter och dagdrömmer. Cherry tycker inte att jag borde döma mig själv så hårt. Jag erkänner att det är svårt ibland. Jag kan bli så elak. Cherry säger att hon skulle vilja se mig elak. Jag försäkrar henne att det finns flera trovärdiga källor. Hon säger att hon skulle vilja se mig elak för hon tycker jag har varit elak mot henne. Jag ber om ursäkt, det har aldrig varit meningen. Hon säger att jag inte behöver be om ursäkt, det är uppenbart att jag inte är elak som elaka människor är elaka. Det går inte att köpslå med dig, säger hon. Och när du ber om ursäkt känns det bara konstigt. Det blir överflödigt. Du kan kännas så ovärderlig ibland. Jag säger hallå, vadå, jag ska väl dömas som alla andra. Ingen är perfekt. Hon ler lite idoliserande, man kan önska att ordvalet här är överdrivet men det är det likväl inte. Jo, säger hon. Du är perfekt. Du har ingen aning om vilken inverkan du har på människor. Jag stånkar. En aning har jag nog. Hon går bort till sin dator, sätter på Bara vara vänner och dansar lite. Det känns lite överflödigt eftersom vi inte ens pussat varandras kinder sedan i höstas. Hon sätter sig ner, sjunker in i en fåtölj. Tala om allt, säger hon, vi kan väl tala om allt.

*

Klockan: 01.26
Önskan: lugnande. Jag har inget behov av endorfiner. Jag har lärt mig att inte dricka kaffe efter klockan tolv och jag har lärt mig att inte dricka whiskey på vardagar och jag har slagits av insikten att jag utan vidare skulle kunna ge upp tobak och kött och dylikt för en kvinna jag verkligen älskar. Inte uppå hennes önskan, någon sådan människa skulle jag aldrig närma mig, utan för hennes enklast tänkbara bekvämlighet. För en människa som skulle föredra det men som inte alls förväntar sig det. Vem gör det? Precis. Jag lär mig saker hela tiden. Jag har inte tråkigt. Varje dag är en virvel. Jag tänker låta virveln stiga tills den kan bära min egen tyngd och därefter ska jag lyfta från vattenytan. Jag ska belöna alla människor som hatat mig eller sårat mig, det kan låta barnsligt, men det kommer visa sig vem som bestämmer över fyhrern.

Rädslan är det första inkörsporten till ett dåligt liv. Det borde vara en plikt redan på dagis att lära människor hantera sina rädslor. Istället sätts en människas rädsla i kontrast till en annans. Jag hade en kärlek. Det som förstörde den var rädsla. Rädsla som blev skräck. Jag glömmer lätt att det finns många människor vars högsta behov är att alla utan anledning ska tycka synd om dom. Dom ropar omkring sig om uppmärskamhet och det handlar bara om att det är så synd om dom och trogna empatister kommer för att trösta. Det måste vara en fasansfull skräck att inte våga möta sig själv. Jag känner medlidande för dom, inte för deras självömkan utan för att dom måste uppleva en så enorm tomhet. Dom borde resa på sig, stolta, och säga ”Jag är ganska okunnig, jag är inte särskilt bildad”. Ingen kommer tycka dom är dåliga eller dumma. Dom är förmodligen mycket älskvärda. Eller, jag vet att dom är älskvärda. Dom är redan älskade.

Sorgen är som pelare på gatorna i vår tids städer. Regnet driver in över dom nya generationerna som ett löfte om att du bara kan bli tillfredsställd om du köper eller säljer ett paraply. Ja, vi lever i en fattig tid, som Hannibal Lecter sa. Varken barbarisk eller vis. Jag citerar gärna fiktiva psykopatkannibaler, det ter sig naturligt. Dess snurrande tornado av innehållslöshet, mediekonvergensens tjocka grötvägg av data och info och all tänkbar kreativitet och ändå inte minsta spår av substans eller anspråk, idé, konst. Jag vill inte ha några varor som ni säljer eller hyr ut. Jag vill inte läsa er slogan eller fundera över era upplysta objekt. Jag känner ingen beundran för er layout. I don’t like your fashion buisness, mister. Nej det finns egentligen inget snack om saken muttrar jag muntert som en salongsberusad Jack Nicholson. This town needs an enema!

*

Klockan: 02.04
Det knackar på en dörr i mitt huvud. Jag lägger ifrån mig tekoppen och går och öppnar. Det är Valentina som står i sin röda regnrock och sitt gula paraply. Hon sträcker sig fram mot mig med röda läppar och lägger dom över mina. ”Grace Kelly?” säger jag och hon höjer på ena ögonbrynet. Jag säger att hon gärna får komma in men jag har bara te att bjuda på. Jag blir inte intim med dom jag jobbar med. Dessutom är jag intresserad av någon annan, någon som har något hon aldrig kommer få. Vad, undrar hon. Kött och blod, svarar jag. Bokstavligt talat kött och blod. Valetina säger ”Fair enough” och accepterar te, sätter sig i skräddarställning på golvet och går igenom mina böcker och filmer. Hon sa att hon hade sträckläst både novellen och den första delen av den oavslutade romanen. Innan hon går kramar vi om varandra och hon säger att hon tror på mig. ”Kylie Minogue?” säger jag och hon skrattar verkligen, och jag också för det var onekligen ganska kul. Nej men jag tror verkligen på dig, säger hon. ”Du har nånting som andra saknar, du har nåt som andra inte har”. Jag hörde något liknande från en riktig människa, säger jag. Fast det lät inte lika catchy kanske. Hon säger att jag aldrig får sluta tro på mig själv och att ingen kan göra vad jag gör. Hon lägger fingret över mina överarmar och jag känner för ett ögonblick muskler dras åt och blodet pulsera.

Innan jag somnar känner jag samma sak jag egentligen känt så länge jag kan minnas, ända sedan jag var nio och berättade sagor för min lillasyster och vidare längs varje ögonpar som mött dom här tankarna.
Det finns inget snack om saken
Snart är det jag som tar över

Härifrån till Eyjafjallajökull

 

En vulkan på en ö exploderar. Ett moln av aska sprider sig över havet, över vår del av jordklotet, viktiga män i kostymer försvinner i ett plan som störtar och kraschar, brinner upp på ryska åkrar. Flygbiljetter blir lotteribiljetter och hangarerna står stängda. I mig värker avstånden. Imorse var det solsken och vår, ett ljummet gult dis låg över den här lilla staden, nu är allt blött och blått. Silver, över biltaken lager av snö. Snörvel i syret, det regnar blask. Mitt fönster öppet. Jag har en förhoppning om nästa år, en önskan om att inte få behöva gå på fler begravningar. Jag har inte varit på ett bröllop sedan jag var fem år. Jag minns ingenting av det. Jag vet inte ens vilka som gifte sig. Det finns en bild på mig, uppklädd femåring i kostym. Inget mer. Utanför fönstret nu, världens kalla. Dom här avstånden.

Sitter i fönstret här, som dömd att vara Rhett Butler, Bogey, Dracula, Robert Downey Jr. Kommer aldrig vara Ashley eller Paul Henreid eller någon av dom där andra man inte minns namnen på. Dom långsmala, tunnhåriga, aningen nobla, sensibla, torra, tråkiga kan hända, men begripliga, måttliga. Deras flickvänner, gamla som nya, kommer till min dörr. Oavsett hur skådespelet spelas i deras liv, oavsett hur världen ser ut, oavsett vad dom förväntas göra, kommer dom hit för bakom dörren finns en sanning dom vill påverkas av, försvinna i, inte kan säga nej till. Dom dras hit, kommer till mig i skuggorna, i skuggorna av sig själva eller i underjorden av deras hjärtan. Och jag ger dom namn, namn som Candy och Cherry, sockervadd uppslängt i natthimlen. Vi åker karuseller på det här tivolit. Ibland stannar dom en natt, ibland två, ibland kommer dom hela tiden tillbaka. Som om äktenskapet aldrig duger. Som om det alltid finns något mer, i mörkare ögon, dunklare hjärtan. En själsligare längtan, en som kan kännas i känsligare beröring, kött, hud, hugg, stötar. Glas i golvet. Tystnaden sedan i natten. Det är mer än bara vin och mer än bara rulltobak och fagra ord. Jag vet att dom ser mig, känner deras ögon, känner hur dom tänker, hör ekot av mina egna fotsteg i deras huvuden. Dom vet att dom inte når mig. Dom undrar vem det är han älskar, vad, vem är det han egentligen älskat någon gång någonstans. Dom vittrar mina avstånd.

Och dansar runt i ringen allihopa. Hand i hand i hand i hand, släpper tag faller i annan famn. Dom vet inte varför jag inte är där på riktigt, dom vet ingenting om varför jag sitter här och spejar på mitt torn som om ingens beröring är sann. Dom vet inte vem jag tänker på, dom vet ingenting om hur avståndet värker i mig. Dom vet inte att dom inte förstår, dom vet inte att det är inte är dom jag vill visa mig för. Dom tror dom vet och ser allt som finns att veta och se, uppleva, känna, ta för sig av, i den här mystiken, dom här händerna, den här tungan, den här djupa ömma visheten. Dom vet inte att det nästan inte finns någon som sett mig, känt mig, upplevt mig, försökt rita kartan, använda kompassen. Dom vet inte om mina stup, dom vet inte att det här stupet är på riktigt den här gången, så långt in i den här själen kommer sällan någon. Dit där hjärtat slår, mer än bara sockervadd. Nu rinner iskallt vatten ner i rännsten utanför mitt fönster. Mörkt grått blått silverljus, kyla mot min hud. Allt som brinner där under. Rädslan för styrkan, styrkan i hjärtat. En bitterljuv stämning inuti mig som doftar öm tragik, en svag tunn spänd tråd av omöjlighet på väg att gå av och piska till hjärtat. Det som slår, andetagen, kyla mot min hud. Allt som brinner där under. Saknaden, ömheten, dom här avstånden.

Meanwhile on Boogie Street

”Vi kommer väl inte ses särskilt mycket, skulle jag tro”. Jaså inte? Så skrattet, det där uppriktiga fast oviktiga, skrattet som i förbifarten. Jag står med ett glas whiskey i min öppna skjorta och känner mig som Mickey Rourke i en 80-talsfilm (hennes fel, tror jag). ”Jag har träffat en man” säger hon, ”jag har en ny pojkvän, menar jag”. Jag märker knappt att jag inte ens reagerar på denna replik. Been there, done that. ”Vad spelar det för roll” säger jag, som om jag faktiskt menar att vi ändå kan ses som vänner. Vilket vi förresten kanske kan. ”Meh, lägg av.” säger hon. ”Då kan jag inte gå runt och träffa dig fattar du väl”. Varför inte då? Hon reser på sig och närmar sig. ”Därför att du är så jävla kåt” säger hon och smäller handflatan på min bröstkorg, en smal röd hand lämnas kvar på huden. Smack. ”Och jag kan inte riskera att träffa dig, serru”. Jag dricker lite. Höjer på ögonbrynen som svar. ”Du kan inte riskera mig, menar du” säger jag och hon doppar fingret i whiskeyn och duttar min näsa för att bebisa mig bort från köttsliga tankekedjor. ”Du vet mycket väl vad du gör med folk” säger hon som att det var ett helt misslyckat försök. ”Tvinga mig inte erkänna det. Det låter så fånigt och jag är rätt stolt av mig”. Hon kliver i sina stövlar och jag ger henne hennes halsduk. ”Det här är ingen stad för förhållanden” påpekar jag. ”Jag är kär” säger hon. ”Fattar du ens vad det betyder?” Hon drar på sig jackan som en matador, aningen ilsket i ett enda ryck. ”Jag tänker satsa på det här” säger hon. ”Det är som du säger, man växer ifrån sig själv och sina känslor och sina illusioner. Men jag är trött på hela den här jävla petite moi skiten. Och du med hela din Marcello Mastroianni-grej som du kör med”. Det är ingen grej, jag påpekar att det var hon som sa det. ”Nej” säger hon och tappar rösten. ”Nej och det är ju bara… fan…”. Hon kommer fram till mig igen, jag lägger glaset åt sidan. ”Har du glömt?” frågar hon. Glömt vad? ”Glömt verkliga livet. Riktiga människor. Vi här ute i verkliga världen. Fattar du vad jag menar?” Jag låter henne fortsätta, hennes fingrar petar på min hals som för att se om den är på riktigt. ”Man blir kär i dig, fattar du inte det?” säger hon. ”Man blir kär, först, och så kanske men är det ett tag, men… sen så försvinner allt. Alltihop på en gång, bara sådär. För det finns inget där. Man letar, men man hittar inget, man vet inte vad man är kär i. Det är som att du inte är en riktig människa. Det är som att du inte alls finns på riktigt.” En suck, ur hennes bröst, som om hon betänker något beklagligt minne. Jag tar glaset igen. ”Och du vill finnas på riktigt?” frågar jag med tummen mot hennes läppar. Hon blundar, svajar med handen i luften, låter den landa på mig och så trycker hon sig bort som om det var en fråga om magnetism. Hon går utan vidare mot dörren. ”I didn’t come here to fuck you, baby” säger hon innan hon försvinner för alltid.

*

so many fish there in the sea
i wanted her she wanted me
that’s just a phase it’s got to pass
i was a train moving too fast

*

Karnivalen kommer
imorgon och idag
fullt av folk överallt
Liten stad, alldeles för mycket människor
fem veckors regn, känns det som
sen kommer solen och
alla människorna får tokryck
en solig dag, här
blir alltid samma festival

Coop, uppklädda unga människor
redan nu alltså, fulla och glada
som pirater bland grönsaksdiskarna
jag ska bara köpa kaffe
klockan är 20
var uppe sju på morgonen, gick
ner till mormors bageri, morgonen var kylig
satt mig där, drack kaffe
åt en bagel
gick hemåt sen
via parken
sov till eftermiddagen
nu, ikväll, rör jag mig
klädsamt genom allt folk
köper en falafel, rör mig hemåt
kan gränderna
bor verkligen här, lever

Karnivalen kommer och
man får väl hålla i sig
En kväll som den här dock
inte mycket
en del
Arbetandet
det lämnar en del att önska
men inte så jävla mycket mer

Damerna bortsprungna
jag känner mig som en övergiven farfar
men jag slutade höra av mig, jag får
skylla mig själv, dessutom
bad jag inte om något av allt det här
livet hittar alltid sina utvägar
kan inte luras
så är det.

Tankarna går till två
den ena allt tydligare
Och jag är säkert återigen
fast i en situation där jag får stå för vissa
dåliga nödlösningar men
jag orkar inte bry mig längre
jag undviker gärna ljudet av
sårade hjärtan
men livet är ingen lek
det är ingen ursäkt, förstås
men det är vad det är

Tidigare ikväll, stockholmarna på
balkongen mittemot som älskar
fullkomligt älskar sitt ingenting
spelar eurodiscobeats för allas trevnad
och kommunicerar på ett språk
jag tror kallas bröl
dom pratar bröl med varandra, med
starka stockholmsdialekter

Ja, den här stan måste ju
för hederliga brats vara
rena jävla charterön
Inte nog med att dom helt slipper
se sig bakom axeln eller
bry sig om sina egna koder, dom löper
så att säga fritt
som katter
men dessutom kan dom även gotta sig åt
dom anrika rötterna som
gör dom
till dom allra underbaraste

Stockholm är ingen stad, det är en marknad
Människorna som bor där är inte människor, dom är
varor på denna marknad
Varför förneka den liknelsen
det är ju helt uppenbart

Hela Lund luktar syrén ikväll
hela staden
Ljuset från himlen är lila och
husen är små

Nu, här, märker jag, till slut
att jag tycker det är en ganska bra idé

Tio år,
rita en cirkel och
placera dig på en punkt på denna cirkel
påstå sen att
du är här men du var där och du ska dit

känslan av
att allt är som det var då
att allt är som det är nu
att allt blir som det blir sen
att allt är
att vara vid liv

Kvällen, nu, ja
min lägenhet tom
efter alla dom här danserna
efter alla dom här händerna
efter allt hungrande dunder
ur det stora hjärtat
efter hela den här
dunkla exilen på Boogie street

och hela staden luktar syrén
ja, det lämnar mer att önska
sträcker ut min hand
bara luft

Hennes kalla rosor

Deras lägenhet är full av hennes kalla rosor. Hon ser dom varje dag. Dom knakar under deras fötter och ramlar ut ur skåpen när dom öppnar dom. Han ser dom inte, för honom är dom osynliga. Det är bara hon som ser dom. Han öppnar skåpet i köket och dom väller långsamt ner över hans ansikte, osynliga, han står kvar och hon ser på. Håller i en kaffekopp, radion spelar återigen it’s just another day slipping into stockings slipping into shoes it’s just another day. När dom rör sig är dom enda vittnena husets speglar, glaset i tavlorna, den dunkla, suddiga bilden av en människa som tittar tillbaka på en svart TV, damm långsamt böljandes i en springa av ljus.

Det är söndag, det är lugnt och tyst, det står ingenting på schemat. Hon är bakis. Han är okej, hon är bakis. Ett lugn mullrar rastlöst mellan väggarna. Hon går från ena änden av rummet till det andra, blir stående. Går bort till fönstret, tittar ut. Där ute syns det som alltid syns utanför det fönstret. Hon ställer koppen på fönsterräcket, stryker fingret längs koppens kant. Andra handen långsam över fönsterkarmen, nästan som en klo, en vilja att greppa tag i något. Men för svagt, nästan ingenting. Hennes ögon ser in i hennes ögon, speglade i fönstret, hon hinner precis undra varför hon står vid just det där fönstret innan hon slutar tänka och tar upp koppen igen, drar sig bort från det, vidare tillbaka. Slipping into stockings slipping into shoes its just another day.

Det ringer på en mobiltelefon. Ett samtal sker. Under pratet försvinner kaffet i koppen. Hon går över alla knakande kalla rosor som ligger över golvet i alla rum, går bort till kaffekokaren och plockar ut kannan, men den är tom. Hon ställer tillbaka den. Lyssnar på prat. Pratar tillbaka. Radion spelar, rosorna knakar. Han kommer ut från toaletten, går mot vardagsrummet, sätter en hand mot hennes axel i förbifarten, pussar hennes hår och fortsätter vidare. Hon hör, någonstans, hur han slår på TV:n och på TV:n pratar man om valtider. Det diskuteras. Partiprat i kanalerna. Det där borde man lyssna på, det där borde man engagera sig i. Det där borde man dra sina konstateranden om. Men kaffet är ju slut. Hon säger tyst aj för sig själv när hon upptäcker ett blåmärke på överarmen.

Det läggs på en mobiltelefon. Samtalet är slut. Hon blir stående igen, sådär, sådär som utan att tänka på det bara blir stående igen. Ifrån taket börjar det snöa blå och vita kalla rosor, det gör det alltid när hon blir stående. I sin blå klänning står hon stående med en hand om sin en lätt ömmande arm, i ett långsamt dinglande snöfall av vita, blå, kalla rosor, blekta svaga utdöende färger. Tingel tangel. Visk visk. Hennes kalla rosor. Han skrattar föraktfullt åt TV:n och den sista rosen faller lätt efter avbrottet, hennes huvud vänder sig hastigt om som om det var någon där, någon. Men ingen. Bara söndag. Rastlösheten. En köttätande planta inuti hennes maggrop. Groaoowwll säger den. Mrrrrrrrr säger hon åt den innan den lugnar ner sig. Den låter inte alltid men när den väl hungrar kan den inte få nog med mat, inte nog med sol, länder, stränder. Vi väljer inte vad vi känner och andra länder ändrar inte oss.

När hon var liten stampade hon med sin fot som ett bergatroll. Nu rör sig hennes fötter lätt över dom knakande kalla rosorna i lägenheten. Mannen i soffan. Det fladdrar till i ridån, kulisserna vinglar till. Nej, nej säger spärren i hjärnan. Mrrrrrr. Men ändå, hon kommer ut till vardagsrummet. Mannen i soffan. Hon känner det tyst i en ilning, när hon ser honom ligga där, täckt av alla hennes kalla rosor. Hon vänder mot fönstret igen, den här gången tittar hon på blommorna. Solen faller på växterna och växterna växer. Blommorna blommar, av vatten och solljus, den renaste enklaste och allra tydligaste kraften. Sanningen. En dröm kommer tillbaka. En dröm hon hade inatt, när hon somnade full och packad av ett domnande rus som förvandlade allt till ett underbart här och nu, ett underbart här och nu hon vet att hon just här och nu inte kan leva livet utan. Just här och nu i fönstret på söndag, med lägenheten täckt av hennes kalla rosor. En dröm om röda rosor, lysande i mörkret, en dröm om the Heart and Soul nabulae, pumpande långt ute i universum. Hon sprang, hon drömde att hon sprang längs en ljum strand under en natthimmel där stjärnfall regnade. En klänning blev förstörd medan hon sprang och vattnet slog upp, medan dom små skarpa strimmorna från himlen slog i små blxtar mot hennes hud. Hon grät, men visste inte om det var av lycka eller av sorg och hon visste att det var båda. Om det var en människa en gång, eller om det var en bok som för alltid vände blad. Ingen tro och tanke, en tår är saltvatten. Havet är fullt av det. Hugget i bröstkorgen. Det fanns någon någonstans någon gång, det fanns någon som står där på stranden som en skugga i en dimbank. Hon närmar sig ändå. Det här är bara en dröm. Om hon möter honom där på stranden vet hon vad han har att ge. Ingenting alls. Som vanligt, ingenting, bara känslan. Det enda vi har att dela med varandra, det här. Han står där, lika naken och tomhänt som han alltid stått. Med en enda röd ros, en enda, som gör hela skillnaden. Känslan av att älska en annan människa. Känslan av att försöka kedja fast ett väsen, en dimma. Som att ständigt vara hungrig och vilja be om lov att få mat. Känslan av att få sol, av att få växa. Känslan av sanningen, att leva i sanning och styrka och frihet. En kärlek som går långt ner till rötterna av deras tankar, känslor, röster, hur deras kroppar rör sig, hur deras liv levs. Dessa människor, isär. Dessa hjärtan, bundna. Dessa själar, rastlöst lidande. Hon står där hon står, hämtar andan, hon ser honom där borta och i blixtarna skiner hans ansikte upp. Han ser ut att le åt något avlägset minne. Kanske är det något annat. Den dunkla skog som är den själen, det svindlande som är det livet, det valet, att leva så. Att våga. I regnet som ökar verkar han glida bort, hon sträcker fram en hand med den plötsliga rädslan att allt redan är för sent och en nordanvind sveper in, stelnar havet och förvandlar sanden till skare.

Han sitter i soffan, hon står vid fönstret, alldeles stilla börjar dom kalla rosorna snöa igen. Som ljudet av en tändsticka som tänds, en osynlig tår. Hon tänker en tanke och rosorna eskalerar till störtregn i vardagsrummet.

*

 Beyond Boogie

”Hej, du har inte ett par svarta ribbade strumpbyxor hos dig? Saknar ett par”
/inkorgen

Det handlar inte bara om att slita kläderna av dig och mig. Det handlar om att slita av kläder överhuvudtaget. Hela mitt liv har jag betraktat människor, och tänkt för mig själv. Hela mitt liv har jag alltså lärt mig om människor och haft kunskapen i mitt eget huvud. När jag ser dig, La Roux, ser jag vad du uttrycker, hör vad du säger. På samma gång ser jag vad du är, vill och försöker vara. Dessa tre saker är nästan alltid helt olika saker. När jag sliter kläderna av dig är det inte bara dina kläder utan även det där vad du försöker vara. Det där försökandet är jag alltid, mycket otåligt, ointresserad av. När du låter mig göra det är det för att du vet att jag vet vad du vill och när allt är naket rör vi oss kring det landskap där det du är svävar överallt. Ingenting av det här har överhuvudtaget någonting att göra med mig. Jag är bara din agrigator, La Roux, jag är bara din tunga hink med isvatten som du av någon anledning plötsligt vill tömma över dig själv, för att ta bort alla tankar tills bara den verkligt sanna känslan naken står kvar. Huden kryper ihop sig och kroppen ångar. Jag är demaskeraren, en själens krigare, en sanningens pilot, hela min idé går ut på att ta mitt samurajsvärd och försvara en människas kropp, själ och hjärta. Vilken människa som helst. Jag är herrelös.

Ösregn på morgonen, hela staden blir våt och blöt när det driver bort. På Bothulfsplatsen har bussen kört över en kråka, som ligger intill gatustenen med halva inandömet utanför. En söt, pytteliten pippifågel flaxar förbi mitt huvud och landar vid kråkliket, hoppar nyfiket ditåt och börjar picka i slafset där huvudet en gång fanns. Jag betraktar det naknaste exemplet på natur i fascination medan andra ryggar tillbaka när dom går förbi. Bussen kommer och hjulet stannar precis vid fågelkroppen. Jag kliver på, sätter mig längst bak. En blond kvinna med sin pojkvän går på bussen strax efter mig. Hennes pojkvän har sett sätet brevid mitt och dom går ditåt. Hon ser mig, jag ser henne, en stum frisson. Jo, jag känner igen dig, tänker jag. Minns inte vart eller när. Minns att du ville bli omhållen, minns att det var en sådan natt när du inte ville vara kvar i ditt liv, i din värld. Du visste inte alls vem jag var. Du känner igen mig nu. Dom sätter sig brevid mig, jag har pojkvännens läderjacka mot min kropp. Jag hör att dom pratar med varandra, jag ser ut genom fönstret, lyssnar hur hon pratar till honom. Enkelt, små planeringar, konstateranden, som om det är en vanlig dag. Två tungor i varsin mun, nu spelar dom främlingar på en buss. Medan detta minidrama tyst och passivt utspelar sig innanför bussens fönster börjar den rulla och jag vet jag att medan vi tyst sitter här och inte känns vid varandra kommer hjulet mosa kråkans kropp till en platt konsistens av blod, dun och fågelhud.

Cherry ringer från under ett paraply. Hon ber mig inte komma till baren ikväll eftersom hon ska vara där med en vän. Vi ska prata om dig, säger hon. Jaså, säger jag. Främst, säger hon, ska jag prata om min oändliga fascination över hur du är. Jag säger bara att det låter ju som en lyckad kväll och så lägger vi på. Jag lever som jag gör. La Roux undrar samma sak. Det råkar bara vara så. En och annan erfarenhet har skadat mig. Bränt bort mitt samvete, framför allt. Svårt nu att känna skuld. För nästan någonting alls. Minns sången som M sjöng, this is not love, you go to your absurds, try to feel saved, if you can, don’t you fall into the sand i’ve done that a million times before and i don’t got a conscience anymore. Jag tänker på något fröken k sa. Om allt det där jag sa och var. Jo, om mitt samvete fungerade bättre skulle allt det här vara mycket svårare. Nu är det inte så. En enda plats av ”om inte” har jag kvar att gå igenom, men sedan är jag tillbaka här för obestämd framtid om jag inte vill stanna där. La Roux är fortfarande oändligt nyfiken över vem det var jag en gång älskade. Hon vill att jag berättar sagan om hur den gode mannen fick hjärtat krossat och lämnades på en ödslig vandring, ingen kvinnas man och ingen väns vän, sagan om samurajen. Det kan inte bli något annat än en saga. Jag vandrar bara för det är mitt naturliga tillstånd. Hon vandrade aldrig, säger jag till La Roux, hon var väldigt immobil. Det enda hon gjorde var att vända bort sig från mig och börja titta åt ett annat håll, prata med någon annan. Jag stod väldigt länge och försökte prata med hennes rygg, hennes hår, hennes bakhuvud. Hela tiden hörde jag hur hon pratade med andra, emellanåt vred hon på huvudet och försökte förklara något för mig, något jag inte förstod men det uppfattade hon inte så fortsatte hon prata. Jag började gå efter ett tag, men jag känner fortfarande att hon står kvar där borta. Jag ser mig inte om. Dels för att jag är ängslig för att vilja gå tillbaka, men kanske främst för att hon kanske vänt sig om till slut och förstått att jag gått. Då kommer hon stå kvar där och se mig gå, utan att kunna röra sig från sin cirkel. Det är vad jag är mest rädd för. Allt det här säger jag till La Roux, allt det här som egentligen inte är sant, åtminstone inte hela sanningen men det är den enda lögn jag kan förmå mig att uttrycka i mitt liv, bilden av känslan, livets myt. Jag säger det för det gör La Roux själ rikare, det gör hennes ögon större när dom tittar upp på mina, aningen trollbundna.

Vin, tända ljus och cigaretter i rummet på Boogie Street. Vi lyssnar på Sheena Eastons Modern Girl. La Roux säger att jag berikar hennes liv här och nu, att hon är så oändligt glad över att vi inte har några förbindelser. Hon känner inte fröken k eller Belle eller Valentina, Cherry, Shadowfox eller Amanda Jenssen men hon är ändå stolt och nöjd över att vara one of the girls. Hon säger att hon träffat någon som känt mig och hon hade sagt till henne att hon tycker jag är ett geni, varpå denna människa bara tittat konstigt på henne och nickat besvärat. Det hade jag också gjort, påpekar jag. Det finns dom som är rädda för dig, säger La Roux. Jag vet, säger jag. Det får man räkna med. I’m not scared, säger hon. Jag vill inte leva i samma lögn som alla andra, jag vill inte ljuga för mig själv för att bli accepterad som någon slags okej individ. Jag vill inte böja min omvärld till en konstruktion för att ha det bekvämt. Jag vill inte känna vad jag känner och sen låtsas som att jag inte alls känner det. Om jag någonsin blir förälskad i en bergsklättrare då vill jag upp på det berget, inte stanna kvar i Allingsås och koka makaroner med kepskille. Eller åka till Stockholm och börja konstruera ett liv för mig själv där, lagom cool snubbe att bo med, läsa böcker och tro att jag vet vad dom handlar om, lyssna på musik som blir levererad från en säker källa, dansa och ha kul, bli full som ett tomt skal, leva hela livet fullkomligt på andras villkor och på falska förutsättningar, aaargh säger La Roux till slut, get these dogs AWAY from me! La Roux säger allt det här utan vidare och jag blir uppriktigt förvånad. Hon säger att hon trodde jag redan förstått hur hon fungerade. Ah, säger jag med en liten blink av självironi. Du skulle kunna vara som jag, säger jag. Jag skulle aldrig kunna bli som du, säger hon. Dom flesta av oss är så mycket svagare än du, säger hon och sjunger: You’re life’s a mystery, mine’s an open book, if I could read your mind, I think I’d take a look innan jag täpper till hennes sockersöta trut med ett ”I must warn you young lady, I’m acessible to flattery”.

Efteråt citerar La Roux en av mina favoritskådespelare Claude Rains och säger ”beneath that cynical shell you’re at heart a sentimentalist”, hon utgår ifrån att jag kan min Casablanca. Hon vill nu att historien ska nå en slutpunkt, hon vill att jag ska bli kär och lycklig och uppleva en hemkomst. Inte i henne, förstås, för jag är ju nästan inte en riktig människa för henne. Och för mig är hon nästan vem som helst. Vi vet båda det här. Men ändå. Jag kämpar tillbaka ett avslöjande leende. Tärningen kastad. Hon kan inte ha varit ditt enda hopp, säger hon. No, säger jag. There is another. La Roux skiner upp, blir mycket intresserad, frågar om det är Belle. Jag erkänner att det inte är Belle. Belle vill att jag ska svära trohet under månen i en park. Det finns en möjlighet att hon kommer bli mycket sårad. La Roux säger att hon nästan får skylla sig själv om hon får några förhoppningar om mig. The lucky girl, säger La Roux, should know she’s one in a million. Nu pratar vi inte mer om det, säger jag.

Dagen efter försvinner La Roux under ett paraply mellan marknadens människovimmel under Esplanaden. Jag betänker en enkel plan, en livets enkla plan. Allt är vad det är. Jag kan se det. Jag ser vad det inte är. Jag ser vad det är. Och tror på ett liv utanför murarna nynnar jag för mig själv när jag försvinner in i en gränd där vatten rinner, på väg mot stadskärnan. Så glad att jag inte blev kvar. Där. Där borta. I den värld som ville ha mig fast i en innehållslös lögn, i den värld där jag höll på att sjunka ner i ett passivt tillstånd, ett tillstånd av okritiskt tänkande, fast i idén om en tillvaro istället för vid liv i livet, som det är, den jag är, vad jag faktiskt känner och tänker. Tänker på människorna, alla dom jag för länge sedan kört förbi, dom som i rädsla står statiska och darrar på sina platser, oförmögna att ta ett enda ärligt och sant kliv som dom människor dom egentligen är. Dom underbara fraserna jag vill säga till allihop, alla dom som tror att lögnen duger, dom som kallar det en kompromiss, dom som kallar det att vara realistiska, dom som säger sig inte tro på helgon, dom som tror på sin själviskhet och sin lathet, dom som inte tänker följa sin inre röst, inte tänker lyssna på sina egna känslor, inte tänker växa som varelser, bara som koncept av vad en människa är, dom som springer runt i en pjäs och levererar repliker utan att kunna se att allt bara är ett manus, allt bara är falska osanningar:What have you got to hide? What have you got to loose? You’re always telling lies and that’s the only truth. Och sedan, nästan osynliga människor som La Roux och jag, en liten tant går rakt ut i ösregnet och tänder en tändsticka i en liten lykta. Ensam står den och brinner i regnet. Det finns två saker jag har att säga nu, till vem som helst om vad som helst. Det handlar inte om att slita kläderna av varandra. Det handlar om att vi inte borde ha några kläder. Det handlar om att om du har kläder så får du lämna dom vid hallen om du ska in i mitt rum. Jag har inte rum i mitt liv, i min värld, för fler livsdominerande lögner och mer ängsliga lögnare. Kom samhälle och byråkrati, kom modemänniskor och hemmafruar, kom självcentrerade och skamlöst förnärmade ex, kom politiska slavsoldater, kom bicepsgrabbar och noblesstanter, kom och påstå något, försök hota mig, försök peka på nånting alls här och mena på att det skulle ha något alls med mig att göra. Kom med era rädslor, försök använda dom mot mig. I’m not scared. I don’t care. Efteråt kan ni få en kopp kaffe medan ni letar upp plaggen på golvet.

Emotional Rescue

 

Jag rullar in i staden som i smyg, med ett 60 minuter försenat tåg, klockan är halv elva på kvällen. Snålvinden drar in över mig när jag går över bron på spåren och när jag kommer ner under en tämligen becksvart himmel nedanför stationens paviljong ser jag glest utspridda människor och lyssnar på en påtaglig tystnad i luften. Det måste ha regnat hur mycket som helst här för den sydländska fukten är iskall rakt in i benen.

Jag visste att det skulle bli så här.

Att börja en ny säsong måste nog vara samma sak vad man än pysslar med i sitt liv. Även att öppna Boogie Street för hösten blir en enslig inledning, som att öppna ett hotell på Gotland i januari, efter att ha haft stängt över jul. Lägenheten känns kritvit i mörkret, totalt sovandes. Mina föräldrar som var här för några veckor sedan har varit så goda att städa upp all skit i hörnen och, likt en lobotomering, borta är fröken Ks långa blonda hårstrån, Cherrys synbara I was here-förmåga att röra till allt, och ingenstans känner jag dom dunkla mystiska dofter som Shadowfox alltid spred.

Men inte nog med det. Dessutom märker jag rätt snart att jag har vad Uffe kallar Post Tour Depression. I mitt fall dock, får jag väl anta, typ Post Skrivabok Depression. Jag vet inte om jag någonsin haft en sådan påtaglig känsla av att skallen är ett tomt ground zero-hål. Fjorton månader och sen som en abstinens, ett dödsfall, everything is everything but you’re missing, och tillvaron är plötsligt, ja, kritvitt omringat av nattmörker. Och vad har jag att se fram emot nu? Mitt kort i baren i sprickan mellan framgång och undergång som TAW uttryckte det någonstans på den där vansinnigt vackra och underskattade skivan Vi är värda så mycket mer.

Men okej. Mina ögonlock är tunga och hjärnan lite väl uppspeedad, jag är på en short streak och jag har inte varit här på en månad, det finns en obetald hyra och en sån där elakt skenbar gäller-bara-om-du-inte-lämnar-tillbaka-böteslapp på 2110 kronor från biblioteket. Det hela är med andra ord ganska mycket inbillningar. Det tar över en timme innan jag inser det självklara i att givetvis gå ut på en nattlig promenad till Botulfsplatsen och fixa en falafel från New Salehan som, där ser man, har öppet ändå. Till och med kiosken. Sorgen över Salehan den Äldre kanske har gått över. En gråtande kvinna möter mig halvspringades i gränden, susar förbi mig som något från en melankolisk målning med ekande snyft och klapperklapperklapper och, okej, det är helt klart fel stämning men det är åtminstone <i>stämningen</i>. Jag <i>kan</i> faktiskt slappna av.

Sen, ligger i sängen och Alejandro Escovedo vet vad jag känner

i feel i feel like i am falling

and it feels it feels like its ok

everything’s so strange

my body doesn’t feel the same

its:

all i want

is to fall apart

with you

Där har vi, onekligen

a too good to be true kamikaze kind of situation och

<i>givetvis</i>

är det

<i>precis den</i>

jag börjar drömma om men

så här det alltid varit och

det är åtminstone verkligheten

En enda blick i förbifarten och

jag går hem och

skriver en slarvigt surrealistisk följetong i fem delar

Men

det är fortfarande oundvikligen

just precis den lyktan

jag letar efter i den här natten

det är

det röda glaset vin i oktobers svarta natt

alla tänkbara yllefiltar

med små fingeravtryck

av Gunnar Ekelöf

i sömmarna

Denna

Kyrklundska

längtan

detta en

allra mest kännbara

fundamentala

Emotional Rescue

min.

Och

I’m <i>indeed</i> back on Boogie Street

hösten 2010;

Emotional Rescue, jag säger mmhm mmhm mmhm…

Jag välkomnar det här mörkret, jag välkomnar den här hösten, dom här färgerna jag vet ska blomma ut här. Jag välkomnar min framtid, jag fyller långsamt det här rummet med tonerna väggarna suger åt sig. Kavajen ska på. Det blir någon sorts extas igen, men

<i>grawl</i> vad det borde finnas whiskey här och nu och

okej, Cherry är i GBG och Shadowfox är i Malmö, La Roux lyser med sin frånvaro och

jag lovar jag ska maila Belle, och Valentina är de facto, men inte här utan

so far away, som en avlägsen vinkning

Man ser sin kärlek i en hård storm

kommer inte åt dom

& hey hey my my på tal om avstånd

f.k. har av någon gudsförgäten anledning tagit sig all the way to estocolmo,

hey, håll hårt i din claude monet-hatt, mon cherie la belle

själv hör jag fortfarande hur havsvindarna blåser, hur hennes mörka ögon glöder

utanför skånelandet

är det en kort, elak väg ner och

asfalten är hård

Och detta medelst whiskeylösa jetlagskallen, och OK för imorgon och OK för att sova, jag säger okej för en gångs skull till detta frustrerande ok (ok: dragtyg för oxe; tvärgående trästycke t.ex för bärning av bördor över axlarna, (bildl.)) och, för all del, det finns ju <i>det där</i> också men börja för i helvete inte tänka på <i>det där</i> nu helt plötsligt för det mesta är ju redan (ut)tänkt, sjunget, formulerat, utbränt, okej du tänker på det ändå, du kommer förbi

den där syrliga jag kommer ju inte åka ner dit och gifta mig med dig-repliken

och det finns ju en del intressanta saker att konstatera med den

jag menar vad skulle Poirot ha sagt om <i>den</i>?

minns Ustinov i Death on theNile

– Now what exactly did she tell us with that?

– That she HAD stayed on deck. She DID see the murderer!

– Yes, yes but you still fail to see my point, WHY did she say that to US?

– As a hint?

– As a hint of course, but WHY a hint to US? She’s hinting alright, but she’s hinting to the <i>murderer</i>! In other words, he was present at the time.

En deduktiv karamell värd att suga länge på

OK, säger jag till mig själv, är du nöjd nu?

Jaja, jaja

Men det är som med intrikata konstverk, det är som

2001, Zerkalo, Persona

man ser hela tiden små nya mönster och

det man redan vet blir ännu tydligare

Stackars människor, säger jag till min Helium som flyger runt

Stackars! säger han

Det måste vara så <i>svårt</i> att leva med sanningen undertryckt, det måste gå åt så mycket <i>kraft</i> jag menar

Sanningen är ju så svår att <i>dölja</i>

Omöjlig rentav

den kommer till och med fram

i små förolämpningar man tror man döljer den med

i själva verket är det precis i korsdraget av den dörr som inte smälls igen ordentligt i ansiktet

som Sanningen ser sin chans och

slinker in, råkar hoppa ut

Jag tycker det är vackert ändå

som tårade ögon

ett leende på ett ansikte där

sorgen just knäckt skrattrynkorna

rycker i kindbenen,

läpparna darrar

hakan böjs

ansiktet faller, dragen

knögglas liksom ihop

i plötslig gråt

Det är bra

Det är bra, nu

Jag går ut med mig själv ikväll och

Jag vill bli hel igen och

28 grader i skuggan

är verkligen en smått lysande Mauro-skiva

Mitt ideal av kitsch

knivskarpt skuren näst intill gränstrakterna för

en märklig sorts perfektion

Ack ja, kavajen ska på

tills dess jag når fram

fram till

fram till

fram till

lyktan långt ute

oavbrutet blinkandes

hennes signal borta vid

djävulsklyftan

hennes

uh-hoo, vårat

krimskramsprat och

wuwuwuwu

jenaiscepais allt

jag vet, känner

finns där, ett

uh-hoo, i natten

jag sträcker mig efter det

famlar i natten med blicken

uh-hoo, uh-hoo-hoo, uh-hoo-hoo, uh-hoo

uh-hoo-hoo-, uh-hoo-hoo

uh-hoo

I’ll be your savior, steadfast and true

I’ll come to your emotional rescue

I’ll come to your emotional rescue

Eternus cruor

För mycket kött, blod, nerver; det väger tungt. En längtan efter att få känna mina ben. Jag går till kyrkan. Min budsförvant där, Crenna. Hans ögon är vemodiga, hans tonfall oförskönat och öppet. Det iskalla, tomma bleka ljuset. Jag kommer för att bekänna tomheten. Han vet vad jag tänker och han vet vad jag ska säga. Genom ljuset ser han igenom mig, avtäcker min själ, läser mig. Han är en schaman i generalsuniform, den enda jag har i det heliga krig som förbinder oss. Jag försöker, mitt huvud ner mot marken, men jag hittar inte orden. ”Det är omöjligt” är det enda jag kan säga. Det är känslan. Jag vet inte vad jag menar, exakt hur. Men det är omöjligt. Jag har fastnat i ett mellanrum, några sekunder som stelnat där jag blivit kvar, i dom. Det är sekunderna av tomhet efter att den ena elden brunnit ut, och innan nästa explosion uppstår. Jag har kommit tillbaka från ett uppdrag, nu är allting runtom mig en likgiltig leda. Allting rör sig, jag förnimmer det inte. Allting runtom mig tycks overkligt, omöjligt att nå. Stämningen här, det är en feststämning. Det är en sydländsk karnivalsstämning, det är Rio och New Orleans. Jag rör mig mellan människorna, genom gränderna, i mörkret. Jag känner inte mig själv. Jag har, plötsligt, stumnat. Och allt jag märker är hur mörkret faller över gatorna, hur dunklet som en slöja täcker ansikten och maskerar röster. Min enda önskan, att få frid nog att upplösa mig själv, gå upp i mig själv. Låta begären sjunka till en ändlös botten av ett avlägset hav inuti mig. Stilla tankarna, nå ro. Allt i mig nu, bara en cirkel av eld som pulserar, rör sig oavbrutet. Så mycket redan bejublat, så mycket redan byggt och raserat. Så många eldar, så många röster rakt igenom det här levandet. Det är tungt. Det gör ont. Det har aldrig lett mig någonstans. Varför ska min kropp och själ bemödas med alla dom här begären, när jag bara hittar tomhet inuti mig.

”Så du går på gatorna” säger Crenna, ”du går på gatorna i mörkret som någon slags skugga. Du glider rakt genom människorna, du korsar ett hörn och ser par omfamna varandra mitt på ett torg, du ser en klunga stor som en skolklass komma ut ur en biograf med stora röda lampor som häller neon i mörkret, du ser dom skingras. Du ser ansikten och små ägg inuti dig kläcks, du känner mystiken igen, du känner det obegripliga begäret, oförändrat. Du följer någons rörelse, du följer människor några steg, du går i deras riktning för du vill gå där dom går. Sen inser du, någonstans, att dom är på väg någon annanstans, du är inte där, du är inte med dom, dom har sitt, dom lever, helt enkelt, dom lever på ett sätt som du inte alls lever. Och du hör den där stumma bjällran pingla, som om det ska hända något, så klipper du svansen du följer och glider in i en gränd istället, sitter på en trapp, blir stående i en gränd. Ser andra människor går förbi, betraktar ansiktena. Och hela tiden önskar du att hon ska finnas där bland massan, hela tiden önskar du, nästan ber du, ber till en avlägsen kärleksgud som omöjligen kan finnas, att hon ska se dig, att ni ska mötas den ljumma kvällen. Eller att du bara ska få syn på henne, bara att du ska få se henne. Det gjorde du nittonhundranittionio. Det gör du nu också. Ingenting har förändrats. Du rör dig i massorna, du söker henne. Men du tittar ju inte ens särskilt noga eller hur? Du letar inte ens ordentligt. Du ser gatan där nere, du ser med dina händer i fickorna, dina ögon är dolda av mörker. Din blick är vänd inåt, mot dig själv. Du längtar efter att få upphöra, du längtar efter att ormen av eld ska explodera inuti dig och du, ska, få, frid”.

Alla krig strömmar genom mig, alla kamper, all strid, alla strimmor av svett längs tinningen som slinkit ner rakt ner i det öppna ögat. All sol på alla ängar, alla svettiga kroppar i nätter av drömskt avkopplad köttslig kärlek, alla stolar på alla barer, den surbeska ölen på din hemstads stammisbar och den iskalla i Dom Varma Länderna där glasen var svettiga av kylan. Där du satt, där du log. Alla armbågarna mot borden, alla skratten, all rök ur alla munnar, alla kyssar, alla ord du någonsin sagt och alla ord du någonsin skrivit och alla ord du någonsin sjungit. Alla vokaler i luften, som fingeravtryck ute i rymden. Du var här, på den här planeten. Den bara snurrar, du upplever bara nuet och dåtiden, dina minnen; det väldiga ekot som skakar dina revben så fort du vänder en blick bakom axeln, blir bara större och fasligare. Och nu, vad? En till? Ett till uppdrag, en till färd att vandra.

”Du har aldrig haft något val, Johnny” säger Crenna. ”Det här är vad du föddes till, det här är vad du alltid varit. Det här var satt i dig innan du ens fanns till, innan du ens var påtänkt, du kommer från finska bönder, män med mörka moln på himlarna i sina hjärtan och hundratals, tusentals kvinnor med gigantiska, varma hjärtan vars kärlek varit oavbrutet kravlös och, när den inte varit det, när den spruckit, vars bisterhet varit en bristande pianotråd rakt över deras egna ryggar. Tänk efter Johnny, tänk efter noga nu. Kan du minnas en enda, en enda, konventionell tanke eller idé som du någonsin tänkt eller haft? Ens när du var barn?”

Jag minns bara drömmar. Jag minns inga tankegångar, jag minns inga planeringar. Jag minns inga bokpapper eller skolfröknar, jag minns inga spel och spelregler, minns inga multiplikationstabeller eller skosnören, ramsor, textrader, katedrar, scheman. Jag minns inga friluftsdagar, jag minns inga uppgifter, jag minns inga prov, inga siffror, tal, grammatiska regler. Jag minns inget av det dom sa att jag måste veta om dom skulle väcka en mitt i natten och fråga en om det. Jag minns ringklockorna, jag minns drömmarna. Jag minns bilden av min skolfröken i mitt rum i mitten av natten. Minns det spännande och absurda. Crenna ler. ”Det här är vad du är, Johnny” säger han. ”Det tar inte slut. Man släcker bara inte ljuset”

Och nu då?

Crenna reser på sig och ser ut i ingenstans, som om Siddharta kallar honom. ”Du blev fölföljd hit” säger han.

Jag hörde inga fotsteg, jag kände inga ögon i nacken.

”Du blev inte förföljd av några fotsteg eller några ögon. Du har blivit förföljd, i en tid nu, av rädslan. Rädslan du själv svor var din ärkefiende, din allra viktigaste fiende, den du svor att alltid besegra om och om igen. Nu är den återigen här, Johnny, och den kommer precis som den brukar göra. Smygande, utan ett endaste ljud infiltrerar den hela dig och sen ruvar den, i mörkret, tills den är redo att kläckas i ditt hjärta. Nu har du rädslan alldeles utanför dörren och frågan är, Johnny, frågan är; ska du våga öppna dörren den här gången?”

Jag är trött. Jag tror jag kanske behöver sova.

Men man släcker bara inte ljuset.

Jag lade svärdet på hyllan, jag minns känslan tydligt. Men jag har redan glömt när det var. Det är dags att plocka ner det igen, känna bladet i luften och, andas, vara, redo igen.

Jag ser på Crenna, säger:

”Det här kommer aldrig att ta slut eller hur?”

Han skakar på huvudet långsamt och jag vänder mig om för att lämna kyrkan. Det är som det är, allting. Jag har ett namn fastklistrat till mitt hjärta. Jag känner det om och om igen och jag kan inte tro att det är sant varje gång jag känner det. Länge trodde jag att ett annat namn för evigt skulle kedja min kärlek till ett ankare längs vårt ruttna, gapande svarta spökskepp på havets botten. Men hon är bara gömt, glömt guld i en mörk avlägsen grotta på en klippig stenkust vid ett stormigt mörkt hav. En skatt jag inte längre tror på, en myt för alkemister. Det här är här, nu, och känslan är lika frisk, söt som den alltid varit. Ett skratt fastbränt på själen, som läskeblask i hjärtat och en enkel, klar ofattbar känsla samt, den snåriga djungel av törnbuskar som omger den. Detta vackra hjärta insnärjt i en livsfarlig, till synes omöjlig svart skog.

När jag kommer ut från kyrkans dörröppning kan jag höra ett avlägset muller borta över fälten, det närmar sig, molnen kommer in, långt i fjärran vitt blixtrande åska som exploderar mellan bergstopparna, tänder upp flammor i träden och blåser aska i vinden. Jag minns alla demoner jag bekämpat i dom gamla krigen, jag minns alla gigantiska nederlag, alla fenomenala misstag och alla blödande sår ur dom öppna hålen, hur dom slets upp i mig och med fingret lätt över ärren, dom är så många, känner jag mig som en yngling och en veteran på samma gång. Gammal nog. Och kanske gav jag mig in i saker jag redan från början aldrig skulle kunnat klara av. Kanske var mina känslor för starka. Kanske var det ödesdömt. Kanske jag aldrig någonsin varit redo. Och allt jag lärt mig sedan dess. Om ansvar, lojalitet. Om köttets frihet, begärens makt, och samtidigt: Viljan, förmågan, att låta styrkorna visa vägen.

Jag vänder mig till Crenna, säger: Do we get to win this time?

Han höjer på huvudet, som om han inte trodde jag skulle frågat.

Han säger: ”This time it’s up to you”

Annonser