CONDRECA CONDRECA

eller fredrik fyhr i allmänhet

Kategori: Alldeles lysande musik

Radio: F.J. McMahon – Enough Is It Done (1969)

Women hide, men confide,
priests they hardly know
Can you see and would you be
the man who’s on his own?

*

The Spirit of the Golden Juice (1969)

musiktext

Det har tagit mig nio år att skriva den här texten.

41 svenska skivor 2/4

<- föregående post, 1/4

11 marie

Marie Fredriksson – Efter stormen (1987).

Ytterst få svenska album har gång på gång gett mig så många rysningar av sällsamt välbehag som Marie Fredrikssons mästerliga Efter stormen. Av 80-talets många skilsmässoskivor handlar denna om processen att komma över någon; från den intensiva men totalt futila drömmen om att få någon tillbaka, till att krascha ner i de verkliga insikterna, till att bränna någons bild och ta ett kliv vidare ut i världen som en självständig individ. Att Fredriksson just kommit ut ur relationen till Lasse Lindbom, som hon producerade albumet med och som dessutom var del av trion bakom Den vassa eggen, får ses som en besynnerlig tur. Det gör att albumet är något av en dubbelgångare, med samma typ av roman-liknande struktur; efter en intro-prolog kommer stolta, mustiga powerballaden Om du såg mej nu, varpå skivan fortsätter att flyta in i spår efter spår och vår berättelse fortsätter. Men medan Eggen är en Strindbergsk resa in och ut ur galenskap och svartsjuka är Efter stormen en mer jordnära och verklighetsförankrad terapi-session (det halvkitschiga omslaget säger mycket) där texterna alltid vill resonera med minnena och försöka hitta nya perspektiv. Musikaliskt är albumet utmattande, med en professionell produktion som ramar in känslor som Fredriksson (en av de mest passionerade och uppriktigt själfulla svenska sångarna genom tiderna) uttrycker med okrossbar inlevelse och passion. Temperamentet varierar i olika soulballader som Kärlekens skuld, Bara för en dag, Låt mej andas och Kaffe och tårar men i grunden hörs samma härdade, sönderbearbetade röst som varit igenom en del mödor vid det här laget. Detta är personligt. Och då har jag inte ens nämnt albumets stora popögonblick, som det klassiska titelspåret, ballader lika hemsökta (När vindarna vänt) som hoppfulla (Längtan). Marie Fredriksson är på många sätt en underskattad artist, inte minst är hennes röst bland de starkaste som sjungit på svenska, och detta är hennes mest fulländade verk som studioartist.

12 tigerkaka

Gunder Hägg – Tigerkaka (1969).

Detta är ljudet av proggrörelsens embryo, och hur det växer till ett fullvuxet spädbarn. Innan de hette Blå Tåget gjorde Gunder Hägg med debutalbumet Tigerkaka en skiva som fortfarande inte liknar mycket annat. Med enorm fantasi men med minimalistiska kompositioner lyckas varje spår bli något utöver det vanliga, vilket gör att Tigerkaka troligen är den mest mångsidiga och originella proggskivan som gjorts. Med fina texter, märklig ömhet och en korsning mellan snygga arrangemang och ren falsksång fungerar albumet i såväl vispoplåten Kära nån som i det efterföljande, molliga och vemodiga jazznumret I hajars djupa vatten, som i följande Ingenting mera blev sagt som mest består av höga vokaler och melodramatiska fioler och pianoplink. Detta är bara de första låtarna på albumet, som fortsätter med fylleskrål (Farbror Jakob), till synes improviserade visor (Jag tog bilen in till stan) och poplåtar byggda på medvetet barnsliga melodier (Aj Aj Aj). Hånandet av överklassen med salongsjazz (”Smoking, ska det vara smoking, tro…”) samt hånandet av kommersiell rock (inledande Teddy Bear Baby) fungerar även dem rent musikaliskt, vilket är paradoxalt eftersom hela Tigerkaka är skev och skramlig, medvetet ful och ibland rent omusikalisk. Till skillnad från många akter i den barbariska proggvågen är Tigerkaka lika intellektuellt sofistikerad som den är konstnärligt genomtänkt och ofta emotionellt kännbar. Det är ljudet av hur ett par intelligenta människor gör sig fåniga för att bevisa en poäng. Och den har fortfarande förmågan att gå en över huvudet och ändå bli kvar såväl i hjärnan som i hjärtat.

13 ted undringar

Ted Gärdestad – Undringar (1972).

Av orsaker som inte framgår i texten placerade Ted Gärdestad in sig på Sonic-listan (plats 45) med Ted (1973). Han var begåvad på melodier, Ted, och det framgår i praktiskt taget varje skiva han gjorde. Kanske omslaget, med gitarren över axeln, är hans snyggaste men om det är något album som sammanfattar honom som artist, som fungerar bäst som enhet och som dessutom innehåller den bästa uppsättningen låtar, är det fortfarande debutskivan Undringar, kompad av ABBA och Janne Schaffer. En av anledningarna till överlägsenheten i Undringar är att de lysande melodierna är tagna steget längre med dramatiska arrangemang (inledande Helena) och rytmer där Gärdestads tonläge blir mer desperat och brådmoget (latinskt influerade Så mycket bättre låter snubblade nära Håkan Hellström i dag). Men den främsta anledningen är att detta är albumet där Ted Gärdestad visar att han inte är någon glad och okrossbar kerub utan en filosofisk, känslig ung människa som är engagerad av att lösa de olösliga konflikter som finns mellan människor och vår jordbundenhet. Han önskar sig i slutändan bort, till en egen måne. Det är inte rättvist att prata om Gärdestads musik utan att innefatta tragedin i hans livsöde. På underskattade Äntligen på väg (1994), som kom att bli hans sista album, heter den sista sången I den stora sorgens famn. Och hans resa mot slutet började redan här, i hans första skiva, så tydligt, i Jag vill ha en egen måne, en sång som rymmer alla hans dimensioner och som drabbar en i bröstkorgen varje gång man hör den. Detta var en stor svensk artist, och Undringar var hans mest kompletta album.

14 zemya

Zemya Hamilton – Trollbunden (1993).

En aldrig påpekad överanvänd klyscha i svensk popjournalistik är påståendet att en viss musik är ”vuxen” eller musik ”för vuxna”. Men Zemya Hamiltons Trollbunden är verkligen i alla avseenden en popskiva för vuxna människor. Med sin breda 90-talsproduktion och sin lyssnarvänliga tendens att behaga á la ”easy listening” tycks den inte vid första lyssningen innehålla några större nyanser, men den stannar kvar i ens medvetande och åtminstone jag har återvänt till den i flera år. Hamilton har en röst värdig jämförelse med amerikanska västkustdivor, arrangemangen är skrytigt professionella och avancerade och lika ofta som Hamilton frammanar sällsam, bitterljuv ångest (”I natt ska jag dö/hur ska jag våga?”) ger hon upphov till fjäderlätt entusiasm och livslust (som Dröm och singeln Om vi aldrig skulle ses igen). Produktionen är en eklektisk blandning av influenser och referenser som hela tiden skapar en effektiv dimma över musiken; albumet låter lite grann som känslan man har alldeles innan man somnar och är på väg in i en dröm. Hela tiden håller de där jazzsaxofonerna en sövd, men Hamiltons eldiga röst håller en kvar i drömmen. Och hon sjunger textrader som man behöver några år på nacken för att uppskatta (”Om jag var din fru/bara jag, bara du/Ville du va/trogen mot mig alla mina dar/Jag minns hur du sa/att du ville bli av med ditt nuvarande liv”). Och som om en extra skrytsamt elegant hänvisning behövdes hinns det med, alldeles innan drömska avrudningen Vem, en cover på Barbro Hörbergs suggestiva November min vän. Från Gråt i gräset (se nedan).

15 louise

Louise Hoffsten – Genom eld och vatten (1988).

Som komplett kontrast mot föregående album finns inget direkt originellt med Louise Hoffstens debut Genom eld och vatten – det är en renodlad rockplatta, från början till slut. Men, för att parafrasera Per Bjurman, herrejävlar vad man ramlar av stolen redan på första låten. De återstående nio låtarna har liknande effekter. Inramningarna är klassiska men Hoffstens lika stenhårda som glasklara röst, parerat med den omisskännerliga Nisse Hellberg-produktionen som bankar liv såväl i de tunga ackorden som i de odödliga rockabilly-riffen, det ljuvliga sättet på vilket de melodiska verserna gå in i skrålande refrängerna. Genom eld och vatten låter på sätt och vis som den ultimata Wilmer X-skivan, och Hoffsten är ingrediensen som till någon mån fattades i storsäljaren Teknikens under (1987), Wilmer X första storbudgetproduktion, som trots många stora stunder inte utvecklade den där fullblodiga rock-kroppen från bandets första sex-sju album. Som en reinkarnerad rockgud står Louise Hoffsten i centrum av rykare som Ge upp, lägg av, Vad gör jag för fel, Kom min älskling och skrålvänliga Bara en lögn. De få lugna stunder i albumet då man får chansen att hämta andan suger Hoffsten fortfarande upp luften i hypnotiska blues- och rockcountry-nummer som På din väg ner, Högt pris och Man lever som man bör. Albumet låter som en utmattande krogrunda och om det någonsin gjorts en storartad och fulländad pubrockskiva i det här landet så är det Genom eld och vatten.

16 dan hylander

Dan Hylander – Om änglar o sjakaler (1984).

Dan Hylander, lika begåvad som pretentiös och lika ambitiös som brådmogen, var alltid en artist att älska eller inte älska. Med sina romantiska, litterära texter om ”vintrarna i Babylon” och ”skuggor i skymningen i sjakalernas natt” var han en arketypisk 80-talsartist, en singer-songwriter med extra allt. Men jag har alltid älskat honom av den elementära anledningen att han var en oerhört skicklig, perfektionistisk låtskrivare som skapade oerhörda stämningar och flera poplåtar som är odödliga. Fastän en lyssnare med hipster-tendenser skulle söka sig till andra skivan Döende oskuld (1978) som innehåller hans kanske bästa låt (Höst) och har ett påtagligt snyggt omslag, så är Om änglar o sjakaler hans mest fulländade och välgjorda album; det kom även att bli hans bäst säljande, innan andra halvan av 80-talet nötte ner hans popularitet tills han falnade ner i besynnerlig och totalt orättvis glömska. Här finns klassiska numren Svart kaffe och Skuggor i skymningen men också prunkande, dramatiska och extremt avsmittande lyckorus som Lycklig att leva, Liten syster, Främlingarnas ögon och ett par bokstavligt talat episka ballader (schlagerdoftande En dandys död, syntblippbloppiga Brunnen stad, ljuvliga vaggvisan Morgon måste vakna och den lika nakna som svulstiga kärleksbekännelsen Och allt jag rymmer) och en djärv cover av Lennons Across the Universe (Fjärran står hjulen stilla). Hylanders influenser sträckte sig alltid från amerikansk västkustpop till klassisk 50-och 60-talspop via de stora mystikerna (Gunnar Ekelöf, Herman Hesse) och i evig trots mot intellektuell smarthet och Ivan Pavlov (lyssna på Brinner än Calypso för den referensen). Att gå igenom Hylanders katalog är utmattande. Men den fantastiskt underhållande Om änglar o sjakaler är den skiva som bäst sammanfattar den.

17 kjell höglund tidens tecken

Kjell Höglund – Tidens tecken (1984).

Av alla doldisar i det svenska musiklivet är det svårt att hitta något mer övertydligt exempel än Kjell Höglund. Här har vi en genuint begåvad, totalt originell och hundra procent fascinerande artist som med sin knarriga röst från Jämtland, sina evigt esoteriska texter, sin verkliga självständighet som artist och sin tomte-liknande personlighet överlag framstår som den svenska motsvarigheten till Leonard Cohen – inte alls så cool och erotisk, men exakt lika exotisk och precis lika oplacerbar som självklar. Genom att parera och försöka utveckla progg-rörelsens alla dogmatiska idéer under 70-talet i sina första visalbum (utgivna för egen hand) hittade han hem på 80-talet i en rad album som alla innehåller bland de bästa stycken musikalisk lyrik som gjorts på svenska. Bäst, om jag måste välja, är romantiska Tidens tecken, med det underbara flaggskeppet Genesarets sjö men också jämförbart sensuella ballader (såväl den naiva, franskt ackompanjerade Lorelei som ensamma längtanssången Sicilliansk lidelse) som gör att hjärtat smälter. Genom att ständigt hålla sig på en halv meters avstånd från sina egna känslor skapar Höglund en klyfta i texterna och musiken som gör att man aldrig är säker på om han är hundra procent uppriktig eller på något sätt ironiskt finurlig. Det är musik som är lika kryptisk som den är mänsklig och allmängiltig, och Höglund övertygar ständigt lyssnarens känslor i såväl en totalt otippad julsång (!) som Anonym som en trummaskinsackompanjerad rocklåt som Bland skurkar helgon och vanligt folk med textrader som ”Bland skurkar helgon och vanligt folk/bland frälsta får och förtappade själar/spanar du skrämt från din fågelholk/som en vingklippt fisk utan gälar” med en crooner-kör från 50-talet i fade-out. På papperet tycks kombinationerna helt galna, men de låter helt självklara att lyssna på. Höglunds poetiska skärpa, trots sitt fundamentala quirk, förblir hypnotiskt att följa och sångerna längsmed Tidens tecken tenderar att smeka en medhårs med romantiska toner som passar honom otippat effektivt. När han checkar in på Hotell Intim, mot slutet av albumet, känner man sig likt honom ”mycket trött” men bilderna av det dansande kärleksparet där nere, Glenn Miller-musiken i rummet intill och de röda lyktorna som lyser vid porten når näthinnan. Kjell Höglund skapar en värld som man gärna befinner sig i. Jag vet ingen annan svensk artist som besitter samma magi.

18 gråt i gräset

Barbro Hörberg – Gråt i gräset (1975).

Innan hon gick bort i cancer, vid 43 års ålder, gjorde Barbro Hörberg skivan Gråt i gräset, hennes kanske enda riktigt fulländade och genomtänkta album, som album betraktat. Föregångarna – Musik rätt och snett, Med ögon känsliga för grönt och Gamla älskade barn – var mer av de tidstypiska samlingar sånger och ljudspår som förekom för artister som Hörberg; mer en TV-personlighet, känd från revyer och för sporadiska visor. Men Gråt i gräset vilar på ett helt annat allvar och en artistisk ambition där de tolv spåren är designade att gå ihop i varandra och utgöra ett album. Samtidigt bevarar Hörberg sin känsla för att växla sporadiskt mellan olika stämningar och stilar, ständigt med den knivskarpa förmågan att skildra det ambivalenta känslolivet. Äktenskapets motstridigheter och krävande, nästan plågsamma krav på ödmjukhet skildras lika effektivt i Det är ingens fel som en vardaglig crush på en bilmekaniker i den oemotståndliga Långe Bengt. Samtidigt finns det en svärta, mer påtaglig än i de tidigare albumen, som gör de redan skickligt skrivna balladerna på skivan oerhört gripande: Inledande titelspåret går hand i hand med November min vän, en mustig kärleksförklaring till hösten och friheten i att slappna av i sitt vemod, och I hans främmande famn, en nattlig romans som visar skräcken som kan vila i ett nattligt, sexuellt möte med en främling. Direkt otäckt blir det i Störst av allt är rädslan, en slags tonsatt novell om hur en grupp unga tjejer lurar och sadistiskt mobbar ut en utstött – det är sex svarta minuter som mynnar ut i raderna ”Det står ju i Bibeln att störst av allt är kärleken. Det tror inte jag. Jag tror att störst av allt är rädslan”. Insikten att Hörberg vid denna tid led av en dödlig sjukdom går inte att skaka ifrån sig och det ger Gråt i gräset ännu en mörk, oförglömlig dimension. Och jag vet inte om den insiktsfulla och till synes glada balladen Håll alla dörrar öppna klingar ut hoppfullt eller bara ännu sorgligare; man hör på Hörberg att hon ler när hon sjunger ”Håll alla dörrar öppna/för nyfiken vill jag inte dö”. Efter Gråt i gräset gav hon ut en sista barnskiva, hon hade gjort en tidigare, med sagor. Det var tidigt år 1976. Året hon dog, i april månad. Alla hennes skivor är värda att äga, men Gråt i gräset är den som stannar kvar i bröstkorgen som en sten, lika vacker som den är svart.

19 magnus johansson 1990

Magnus Johansson – Magnus Johansson (1990).

Denna underbara skiva. Medan Jakob Hellmans …Och stora havet är albumet som tycks vara ”the end all be all” av svensk singer-songwriter från denna era har alla andra fallit i skymundan. Mest orättfärdigt bortglömd är Magnus Johansson, vars mästerliga debutalbum är en tidlös och helt förkrossande samling rockpoesi lika pojkaktig som mogen. Personligen har jag aldrig riktigt fastnat för Hellman, som föranleder den liksom lite för godtyckliga och karaktärslösa Lars Winnerbäck-lyriken som inte verkar ha en tydlig avsändare eller agenda; i Magnus Johanssons debut (jag skulle säga att den är värd en topp 10-placering) finns en artist som skriver djupt personliga texter och blottar hjärtat för lyssnaren, ignorerar ironi och smart produktion och använder sig av ett band som får saker att fungera genom sin tajthet, sin spelglädje och sin emellanåt Bellmanska livslust. Det finns inte en enda låt på skivan som inte dundrar rakt in i hjärtat på ett helt egenartat sätt; Johansson växlar mellan tunga barndomsskildringar som ännu gör ont (Martin har en cykel, Slaktarens dotter och den oerhörda Pappa är en flygkapten) och det fjärderlätt, naivistiskt romantika (Vakna nu Anneli kan spelas på repeat tills öronen trillar av och Får jag se dej ikväll är en ballad som gör en sugen på vin på ett tak i soluppgången varje gång man hör den) till det knivskarpt vemodiga (Kom dansa med mej, Du skulle ha gett honom allt) och det rent brunstiga; inledande kärlekssången Till himmelen kommer som en hejdundrande bomb med rader som ”Han bor i huset intill/två trappor upp/och två trappor upp är det högsta han vet/så han kommer aldrig att ta henne med/till himmelen”. Det finns en passion och blod i Johanssons röst som skapar en hjärtskärande kontrast till psyket bakom texterna; till hälften kvar i barndomen och tonåren står författaren, för liten för att nå in i vuxenlivet men för gammal för att helt kunna stanna kvar i sina känslor och sina egna drömlandskap, och det gör verkligen albumet till ett porträtt av konstnären som ung. Dessutom är det den perfekta singer-songwriter-skivan som anammar det direkt emotionella från Lundell samtidigt som han blottar en barnslighet och en ödmjukhet som på pricken föranleder Håkan Hellström, den realistiska psykologin i Tomas Andersson Wij och det dansanta i låt säga Moneybrother. Varenda svensk singer-songwriter som stått eller kommer att stå och blött på en scen i Sverige möts i den här skivan, och det är lätt att tappa orden att förklara den med. Det räcker med att bara spela skivan. Den är svår att stänga av.

20 historier från en väg

Kajsa & Malena – Historier från en väg (1986).

När Tant Strul upplöstes är det lätt att föreställa sig att Kajsa Grytt och Malena Jönsson befann sig i ett ingenmansland, lika vemodigt som inspirerande. Närmare trettio år, när punkådran blivit mindre självklar och en vuxen sensibilitet uppstått, då kommer album som Historier från en väg, en lysande samling sånger som känns som framförda live på ett nattcafé i en avkrok i en storstad under en bro som inte borde finnas i Sverige men som ändå kanske kan anas i en reva till en parallell dimension. Mer sakligt: Historier från en väg är tolv exceptionellt välskrivna och emellanåt andetagande starka sånger som blandar den sorgligaste jazzen med vagt melodramatiska stråkar som aldrig gör att något blir smetigt. Egentligen är det den perfekta utvecklingen, från Tant Struls vackert trasiga deubt till den utsvällda och det mer fullkroppsliga popalbumet Amason (1983) till Historier från en väg, i min bok Kajsa Grytts allra starkaste och mest fulländande stund, en hybrid av jazzballader, popmelodier och svärtan i Tant Struls första album. Att försöka förklara styrkan i sånger som hudlösa Brev från ett torg, den dödsförföriska Take This Waltz-besläktade José eller Vänd dig bort, en av de starkaste ballader som någonsin – ja, någonsin – skrivits på svenska. Så finns även lysande, Ika i rutan-burleska nummer som Låt oss gå en sväng, en sång som låter som den där sången som Carl Johan Vallgren och Lars Demian alltid försökt skriva men aldrig lyckats få till; det krävs en sångskrivare av Kajsa Grytts kaliber för att få till den rätta rytmen, den rätta ojämnheten, den exakt skruvade fulheten och förstås obetalbara rader som ”Kom luder och kom sjömän/sitt ner vid mitt bord/och sjung en sång om himmelen vi inte alls förstod/den platsen som jag kommer från är full av trasigt kött/men där även skratt som här och blod är alltid rött.” Historier från en väg är ett klassiskt album, och såväl kompositionerna som produktionen som Grytts odödliga röst gör att den kan eka ut ur ett ljudsystem i evigheter. I synnerhet, kan man anta, på en söndag där man ”vill ligga kvar i sängen/i ett rum fullt av sol/och tänka nånting utan mening alls” i avslutande Lugn och ro, en av de bästa söndagssånger som gjorts på svenska.

41 svenska skivor 1/4

Jag har skrivit en text om Sonics lista över de 100 ”bästa” svenska albumen någonsin som eventuellt dyker upp på Devotion senare i veckan. Tills dess sysslar jag med en ackompanjerande lista över album jag tycker placerar sig på en sådan lista (som, föga förvånande, inte är med i Sonics lista).

41 skivor som är värdiga på en lista över de 100 bästa svenska skivorna någonsin, i alfabetisk ordning.

Del 1/4

01 taw ett slag för dig

Tomas Andersson Wij – Ett slag för dig (2000).

Efter den brådmogna men skickliga debuten Ebeneser skar Tomas Andersson Wij bort de tunga mattorna och vågade imitera sina hjältar fullt ut. Han släppte fram ett kyligt, nordiskt ljus och födde en perfekt sylvass lyrik som han inte riktigt överträffade i senare, förvisso fina, skivor. Albumet kan ses som en i melodier färglagd diktsamling, där färgerna växlar mellan det svala blå, det kvällsdunkla och svarta; varje spår har sin plats och sin särskilda poäng och albumet rymmer såväl denna artists talang för att skildra det närgånget psykologiska (Sannigen om dig) som den stora och allmängiltiga känslan av livet som passerar (Du skulle tagit det helt fel, även titelspåret) och även de religiösa funderingarna (Gör nånting vackert samt Där får jag andas ut, en ren väckelsesång) och mätningar på landets kropp med temperaturmätare från Folkhemmet (Landet vi föddes i). Det är ett luftigt sound över albumet, den låter som kalla eftermiddagar i mars, men det rymmer också alla tankar och funderingar som kan fara igenom ens huvud på en lång vårpromenad. Textraderna stannar kvar, innebörderna förändras, melodiernas enkelhet gör att de ekar i bakhuvudet när skivan är genomlyssnad. Fortfarande tretton år senare lyssnar jag på den ofta.

02 broberg letar efter mig själv

Robert Broberg – Jag letar efter mej själv (Robban Live At Hemma) (1972).

För yngre generationer är Robert Broberg mest känd som skojfrisk farbror som, eventuellt, hör till barndomen (om ens det). Desto färre känner till den unga killen osäker på sig själv och på vad som är värt något i 70-talets progg-Sverige. Eller den bipolärt diagnostiserade människan som hade svårt att kontrollera och förstå sina känslor i en redan svår tid i livet. Eller killen från Konstfack som alltid letade efter sätt att göra saker på roliga och oväntade sätt; som i denna helt fantastiska skiva, ”live at hemma”, det vill säga Broberg hemma i vardagsrummet omringad av en imaginär publik som han framför en LP lång show för. Häri ryms parodier på Folkhemmets mys-TV (Slå ett slag varje dag) och obscena kåtslag på Konsum (Snabbköpsbutiken) men också briljanta bekännelser (Tuff och gamängaktig) och flera sånger som sätter fingret på ett psyke som självömkar sig samtidigt som han är för stolt för att göra annat än att stå rakryggat, fortsätta röra på sig, leta vidare efter sig själv. Musikaliskt är det en experimentell resa genom ett laboratorium där visor avlöser bluestrudelutter och långa stycken modern jazz, men hela tiden håller Broberg den enhetliga tonen intakt genom en obegriplig envishet och uthållighet. Resan igenom albumet är i slutändan både underhållande och rolig, emellanåt chockerande i sitt utlämnande och besynnerligt gripande hela tiden, inte minst eftersom det inte riktigt liknar något annat. Jag letar efter mej själv är utan tvekan en av de mest okända pärlorna i svensk musikhistoria.

03 cruel town

Broder Daniel – Cruel Town (2003).

Det är lite av en smaksak vilka av Broder Daniels album man föredrar i ett sådant här sammanhang eftersom de skiljer sig från varandra lika markant som de går ihop med varandra. Det finns en styrka och unik integritet i naiviteten på debuten Saturday Night Engine, och den uppföljande, självbetitlade Broder Daniel är en i det närmaste helt perfekt popskiva. Forever, som oväntat nog var valet på Sonics lista, är en sån där ”bra för att den är ojämn och lite skev”-skiva som har kvalitéer i sin blödighet och sitt kajal-patos, trots att den lämnar åtminstone mig sugen på något mer.

        Men det är med Cruel Town som det här bandet exploderar in i evigheten – Det är inte bara det att det är bandets bästa skiva rent tekniskt (Henrik Berggrens texter är överlägset bättre än de varit tidigare, bandet är mer samspelt än någonsin och produktionen är djärvt blytung på ett sätt som skulle hota att göra BD gubbiga) – Det är det att bandet med stolta huvuden bär upp denna upprustning. Det är ingen konst att vara en outsider när man är tjugo – Men att vara det i medelåldern, när erfarenhet och besvikelser finns i rynkorna, kräver ett enormt mod och en känsla för sin egen sanning. Det har bara blivit klarare med åren att Cruel Town är ett mästerligt album, av ett band i sin absoluta och slutgiltiga, helt värdiga zenit vars svidande texter anländer i melodiska pansarvagnar som skjuter mot bröstkorgen. Att lyssna på skivan från början till slut är inte direkt enkelt. Från det inledande titelspåret, till andra spåret Shoreline, till tredje When We Were Winning och vi är alltså bara tre spår in. Det är som att vara till havs i en orkan, man måste hålla i sig för det har bara börjat. Stormen skriker överallt omkring oss och i de tunga vågorna gömmer sig döden.

04 sista föreställningen py bäckman

Py Bäckman – Sista föreställningen (1983).

En stor svensk popskiva. Py Bäckman rönjde popularitet på 80-talet med Raj Montana Band (se även Dan Hylander) men höll sina framgångar intakta på 90-talet som låtskrivarhjärnan bakom Nordman och Gabriellas sång i Kaj Pollaks Såsom i himmelen. Men, som hon sjunger i den ljuvliga skivan När mörkret faller (2006), ”Jag var fel, bara fel, och visst fan kan det reta en del”. Py Bäckman är en storartad svensk artist och förebild som genom att vara sig själv utan att anpassa sig efter tidens trender, genom att ständigt pendla mellan det kvinnliga och det okvinnliga, ändå lyckats få framgångar i skymundan genom såväl Grammis-vinnande sånger som nya bidrag till svenska psalmboken. Av alla hennes album är Sista föreställningen troligen det bästa, en 80-talsskiva som trots de tunga maskinerna i ljudbygget är märkligt elegant och fjäderlätt. Lyssna på hur inledande Flyg iväg smyger igång med sina förföriska syntslingor (detta tre år innan Madonnas True Blue) som om vi är på väg mot en osäker framtid. Mellan den låten och det avslutande titelspåret (som operatiskt skildrar Jordens undergång) ligger ett pärlband av pop-pärlor, inte minst den ultimata 80-talsdängan Jag lever och den fullständigt briljanta Till en vän, som tillintetgör ett manligt konstnärsego med ett par stenhårda och självklara ”ti-ti tarata”.

05 främling

Carola – Främling (1983).

Det är lönlöst att försöka se Främling som något annat än en svensk klassiker, det bäst säljande albumet i landet någonsin och lite grann som en motsvarighet till Michael Jacksons Thriller (med alla konnotationer du tänker på). Men det är lika lönlöst att försöka se albumet som något annat än en gnistrande och oerhört underhållande schlagerskiva. Förutom tidstypiska covers (på Anita Meyers Why Tell Me Why och Leo Sayers Paris Dies In the Morning) innehåller albumet titelspåret, Mickey, de fantastiska glamnumren Gloria, Benjamin och 14 maj (sammantaget är de som gjorda för en egen musikal). Lasse Holms arketypiskt professionella produktion hittar en perfekt symbios med sångerskans genuina oskuldsfullhet och resultatet är en totalt jämn skiva, lika barnslig och dansant som den är brådmogen och längtandes efter vuxenlivet. Det finns mycket känsla här, och emellanåt märker man dimensioner lika fascinerande som obehagliga. Hon var sjutton.

06 dahlgren ung och stolt

Eva Dahlgren – Ung och stolt (1987).

90-talsklassikern En blekt blondins hjärta platsade in på Sonics lista, och jag har inget emot det. I Eva Dahlgrens skivkatalog tycker jag dock mest om sjätte, sorglöst galna, skivan Ung och stolt där hon vänder ut och in på sig själv i ett ljudlandskap som blandar stora schlagerrefränger med knivskarp popelegans, bullrig rockgröt, folkmusiksflörtar och vad som bokstavligt talat känns som melodramatisk filmmusik. I sina första skivor trevade Dahlgren sig fram både musikaliskt och i lyriken, och i genombrottsskivan Ett fönster mot gatan (1984) var hon redan härdad och hade stark integritet. Det var en bra men spänd skiva, och det måste ha varit som en befrielse att få kasta in handfatet och spexa ut med Ung och stolt – i centrum av en musikalisk orkan står Eva Dahlgren som skivans magnet; den väldiga spretigheten hålls ihop av hennes persona, vilket gör henne lite grann till en Odysseus-nymf (inte en liknelse att skämmas för); hon framstår som rent överjävligt självlysande och levererar såväl fina ballader (Lämna mig inte här) som folkpopsblues (Älska mej) och de arketypiska Glenmark-poplåtarna (Allt för dej) samt inte minst flaggskeppet Jag klär av mig naken – En av de mest drabbande inledningarna i svensk albumhistoria.

07 ebba grön kärlek och uppror

Ebba Grön – Kärlek och uppror (1981).

Om det är sant, som Tony Ernst påstår i Sonic-listan, att Ebba Grön är ”Sveriges bästa och mest betydelsefulla band alla kategorier” så vore det konstigt om inte alla deras tre album var med på en sådan här lista. Och lika lite som man kan förneka betydelsen av We’re Only In It for the Drugs kan man förneka att Kärlek och uppror är den mest fulländade av Ebba Gröns album. Ett mästerligt rockalbum som serverar dängor med fulla ljudkroppar som tycks vilja brisera eftersom de, genialiskt nog, är instängda i en vers-refräng-vers-form som kräver en viss speldisciplin hos bandet, som i föregångaren levde ut sin barbariska och primitiva energi. Förutom den mer rakryggade, bredbenta och självsäkra utvecklingen i de klassiska numren (800 grader) finns tendeser till experimenterande med nya arrangemang (Slicka uppåt, sparka neråt) och uppriktig rocklyrik (Mental istid) som alla skulle prägla Thåströms vidare karriär. Men det som mest stannar kvar hos en efter Kärlek och uppror är de becksvarta förortsskildringarna som ramar in och genomgår albumet; alla som bott i Stockholm med pendelavstånd känner nattens hotfulla löften och de unga förortkidsens utsatthet i låtar som Hat & blod, Svart & Vitt, Stockholms pärlor och Mord i mina tankar. Detta är en skiva som låter som billig vodka, järnvägsstål, storstadens döda neonljus och flugorna som sitter fast i dess spindelnät.

08 lisa ekdahl med kroppen mot jorden

Lisa Ekdahl – Med kroppen mot jorden (1996).

Med den självbetitlade debuten och den enerverande men oemotståndliga singeln Vem vet slog Lisa Ekdahl igenom 1994 för att därefter aldrig riktigt vinna en tillfredsställande plats på den svenska musikkartan (annat än kommersiellt) utan snarare bli refererad till en ”kvinnlig Lars Winnerbäck”. Synd, med tanke på att hon alltid haft verkliga begåvningar. Mest av allt syns det i andra skivan Med kroppen mot jorden, en utsökt popskiva med en perfekt titel eftersom Ekdahl likt ett naturbarn befinner sig i en luftig och jordnära produktion med lätt mystiska övertoner – I fantastiska textrader som ”Himlen och jag/grät ikapp en regnig dag i april” binder hon ihop stora begrepp på ett lekfullt och elegant sätt och produktionen håller ständigt jämnt tempo och ger henne matchande rytmer och arrangemang i avsmittande nummer som Små onda djävlar och Ur askan i elden. Lisa Ekdahl lyckas här mer än i andra skivor släppa fram olika känslor och nyanser. Rösten låter uppriktigt lycklig, men också mångbottnad och tvetydig – Det finns en rädsla under den fridfullhet som präglar inledande Inte kan ödet vara så hårt och det finns en uppriktig ilska i den lika lekfulla Skäl att vara motvalls. Albumet liknar en sommardagbok från någon i ett nyligen uppblommat förhållande, och den tycks kapsla in en sådan situations såväl känslor av glädje som alla rädslor och förhagor inför framtiden. Det avslutande mantrat Att älska är större  kommer som en harmonisk solnedgång och får mig alltid att vilja luta mig tillbaka, trycka på repeat, och låta sommaren fortsätta. Om det så är februari.

09 nils erikson spår

Nils Erikson – Spår (1997).

Fortfarande sexton år senare är det som om tiden stått still. Nils Erikson låter lika ohotad av sin samtid då som nu – troligen eftersom inte tillräckligt många brydde sig om denna exceptionellt begåvade ynling som ville ha kött och blod mot Jakob Hellmans smarthet, vuxen mogenhet mot Kent och Broder Daniels pubertala skrål, lugn och ro mot Popsicles och Brainpools trallskrammel och mediterande, filosofiska och poetiska texter kontra det bredbenta i Lundell och Winnerbäck. Det finns tidstypiska etno-tendenser i produktionen (eller rättare sagt låter det som Peter Gabriel) men överlag är alla kompositionerna helt tidlösa; det eleganta folkarrangemanget i Och molnen seglar förbi, det förföriska pianot i Somliga tror på stenar och den djärva reaggae-flörten i När tiden vill som nästan gör Erikson till en föregångare till någon så otippad som Timbuktu. Det är ett fullblodigt album med en ljudbild ständigt dränkt i olika typer av musikaliska mattor som gör att Erikson ständigt kan hålla sig dunkel och gömma sig bakom texter som trots sin flummighet behåller en poetisk integritet. Erikson går aldrig så långt som ut till DiLeva-kitschen, utan stannar kvar på sina stenar vid stranden där han tycks finna inspiration från kluckandet, molnen på himlen och vadän han hör när vinden blåser i ansiktet. Detta är troligen en odödlig skiva.

10 franke

Franke – Optimismens hån (2008).

Det är som att hela det svenska 80-talets rockmusik kulminerar i Franke. Vi lever i så ängsliga tider att Optimismens hån möttes av kritiker som ryggade tillbaka, om än med sin beundran intakt, över den påstådda ilskan och underdog-vreden. För om något uttrycker känslor måste det ju vara vrede. Om något uttrycker svärta så måste det ju vara tal om att de där hotfulla samhällsrebellerna är i farten igen. Kommer de från Göteborg kanske de vill kasta sten, till och med. Av någon anledning var denna attityd – Franke hade den inte, men kritikerna tillskrev dem det – alltid viktigare än musiken som blev sekundär. Men spelar man Optimismens hån låter det som om himlarna faller ner. De bästa försvenskade Ian Curtismerna som någonsin skrivits ryms i nummer som Ensamhetens anlete samt adress och Allt som var mitt eget, men det finns också ren och skär popglitter (Ställs mot dig) och ljuvligt sällsamt, industriellt skrammel (Hisingen); alla new wave-influenser som så många liknande band försökt efterhärma men misslyckats med lyckas Franke samla i en perfekt enhet. Det är en lysande rockskiva som känns lika nyskapande som den känns bekant, som del av en tradition, med Imperiets svettlack, Lustans Lakejers flamboyans och Broder Daniels tendenser att skapa pisksnärtar av sina gitarrer. Ungefär som det bästa svenska postpunkbandet, fast tjugo år efter eran.

Lysande spellistor: Nothing is Easy when Bad Winds Blow

a bad wind

Bill Ryder-Jones – A Bad Wind Blows in My Heart

För att inte helt framstå som en gnällspik brukar jag då och då vada igenom lite nya album för att förhoppningsfullt hitta något som faktiskt är bra – eller åtminstone agna ut en och annan bra låt som kan bli en playlist. Jag har alltid gillat playlists, jag kommer inte ifrån det; det är ett geek syndrome, men nu är det så. Jag misstänker att det är Absolute Music-barndomen som spökar. Förra året lyssnade jag dessutom inte på någon ny musik, nästan, så varför inte kompensera i år.

Without further ado: Nothing is Easy when Bad Winds Blow, min första playlist för sommaren 2013 (kommer det fler? Who can say). Liksom andra listor jag gjort fungerar den lika bra för seriös lyssning som den fungerar för säsongsbaserad bakgrundsmusik, i det här fallet sommartid. Man kan säga att den har tre passager. Somrigt pop och flum, följt av en mer ambient mellanakt och en mer gammal hederligt bredbent avrundning.

I

Marnie Stern – Nothing is Easy. Den demoniskt intensiva och bipolärt catchy Marnie Stern är en av mina kontemporära favoriter och hennes nya skiva har gått på repeat här.

Young Galaxy – In Fire. Suggestivt lunk som skapar bra nokturnala vibrationer.

No Joy – Prodigy. Det typ av klockspelsorienterade skostirrande, glatt trallande oväsen jag aldrig kommer tröttna på.

Miss Kittin – Silver Lake. Vet ej vem Miss Kittin är, men detta är en bra låt från en spännande skiva.

Fantasia – Side Effects of You. Kommersiell soulpop, tror jag, som når fram ändå.

Laura Marling – Master Hunter. Laura Marlings förrförra skiva I Speak Because I Can var en av mina favoriter 2010. Once I Was An Eagle, nya, är mer av en sporadisk lekstuga men såna här orädda passningar till Bob Dylan kan jag inte klaga på.

The Pastels – Check My Heart. Detta är en arketypiskt trevlig skottsk popsång från en rätt förbisedd gammal indieakt som hållit igång sedan 80-talet. Från deras första fullängdare sedan 1997.

Brazos – How the Ranks Was Won. Brazos var först lo-fi-enmansakten Martin Crane, nu en kvartett. Inte en spektakulär debutskiva, men jag har fastnat för den här old school-poplunkaren som får en att tänka på Television och delar av Sonic Youth.

Crystal Fighters – Wave. Mysig feel-good-pop som gör att jag föreställer mig sommarsolnedgångar i folkparker. Aldrig fel.

Alex Bleeker – See You on Sunday. Folk från New Jersey har rätta tänket, så är det bara. Alex Bleeker är inget undantag, och även om detta är lättviktigt så vittnar det om klassisk begåvning. Trallvänligheten är omisskännerlig.

Eisley – Currents. Texas-familjeakten Eisley imponerade med krossade hjärtan-skivan The Valley för några år sedan. Nya Currents är mindre självklar, men det glimmar om mycket, inte minst detta titelspår.

Sizzla – Look How Many Tears. Jag får vanligen spasmer av reaggae, men det här är rätt fett. Afficionados får gärna förklara varför.

Daft Punk – Contact.  Jag har aldrig upplevt att Daft Punk egentligen gjort musik och vad mig beträffar var jaha-upplevelsen vad gäller deras nya skiva lika stor som deras övriga. Men jag behöver ett entr’acte och det här har en viss stämning.

II

Junip – So Clear. Det var längesen jag hörde Jose Gonzalez. Ett fint återseende.

Tricky – Does It. Creepy men välfungerande apokalyps-och-nihilist-romantik.

Baths – Miasma Sky. Det här är så nära dubstep jag troligen kommer. Trots allt fult blipp-blopp är Will Wisenfelds (aka Baths) andra skiva Obsidian (har ej hört första) en emellanåt stämningsfull och underhållande skiva.

The Flaming Lips – You Are Alone. Jag älskar Flaming Lips; det är den korta versionen. Deras nya album The Terror, om terrorn i att lämnas ensam i ingentinglandskapet när man ungefär kommit över någon, är ett lika obeskrivligt lyckat konststycke som 2009 års bästa skiva Embryonic, om än inte snäppet vassare. Detta kan bara ses som ett playlist-vänligt smakprov.

Mount Kimbie – Home Recording. Mounkt Kimbie är en minglig duo som verkligen sysslar med hipster-musik men det finns något i tilltalet som fastnar. Växlingarna mot slutet, och det refrängish-aktiga som det mynnar ut i, är spännande.

Hooded Fang – Ode to Subterrania. Hooded Fang är ett av årets mest överraskande och lattjo indieakter, vad mig beträffar. Man kan lyssna på deras album Gravez och få lika mycket hemkänsla som knasiga överraskningar. Disharmonier som går ihop på något märkligt sätt ändå, och en attityd och känsla som inte går att ta miste på. Har upptäckt detta nyligen, kan tilläggas, så omdömet kan svänga hursomhelst.

Is Tropical – Dancing Anymore. Det här är årets första sommarplåga för min del. Självförvållad, ska erkännas. Det är, misstänker jag, musik med rätt otrendiga electro-klyschor men det är skickligt producerat och bygger upp ett fint swing.

When Saints Go Machine – Iodine. Danskt flum. Inte sagt som något negativt, dock.

Cecile McLorin Salvant – I Didnt Know What Time It Was. Man måste uppmuntra gammal klassisk jazz-vocal. Cécile McLorin Salvants Woman Child låter lika tidlöst som modern – ungefär vad Lisa Ekdahl alltid önskat att hon kunde få till, misstänker jag.

Cloud Boat – Lions On the Beach. OK, så nära jag kommer dubstep, den här gången menar jag det. Kom ihåg att jag gillar Flaming Lips. Dessa svävande toner – vad kan man vänta sig av ett band som heter Cloud Boat? – väver försiktigt in sina beats med postrock. Tasty.

III.

Pharmakon – Pitted. Hehe…

Kylesa – Unspoken. Alltså, sån här operatisk metal är inte vad jag vanligen lyssnar på men det här är en riktigt bra låt som påminner om allt mellan himmel och jord – det här börjar som Goblin, slänger in soundet av såna där hardcore-band jag inte vet vad dom heter, drar på vintage-Black Sabbath-sång och levererar allt med powerpop-energi. Extas!

Charlie Boyer and the Voyeurs – I Watch You. New York, 70-tal, glamrock, T-Rex, elorglar. Sån här sötma kommer aldrig surna.

John Fogerty – Train of Fools. Foggan har gjort en helt meningslös skiva med duetter av sina egna låtar, men den har två nya låtar varav denna Neil  Young-iska är den bästa. Män som sjunger om tåg funkar nästan alltid, för övrigt.

Black Star Riders – Bound For Glory. Lika originellt som smarrig hambrugare – detta låter som eftertexterna på en underhållande actionkomedi från 90-talet. Misa lajki.

Bill Ryder-Jones – A Bad Wind Blows in my Heart. Skivan med samma namn är en av de bästa jag hört än så länge i år. Vemodig, deprimerad, men byggd på fantastisk talang från The Corals gitarrist Bill Ryder-Jones.

And now a word from our sponsor

ESC 2013 3/3 – Konsekvent Topp-10-lista över bidragen i Eurovision 2013

cesc20132

Andra semifinalen hade mage att slå ut San Marino och ta Armenien (!) vidare till final. Så, utan San Marino har jag inte längre någon favorit. Det hindrar mig inte från att ha en topp tio-lista som förra året och förrförra året. Kan även länka till min försvarstext om vad Eurovision är, för the non-believer.

Et så, min preliminära topp tio-lista över Eurovision 2013 – som alltid är det en verkligt preliminär lista, då den enda rimliga listan som kan göras måste bli av efter att alla nummer framförts under kvällen. Men troligen lär den vara ungefär så här.

10.

Estland. Birgit, Et uus saaks alguse. Estland ger ifrån sig en ballad, sin vana trogen. Denna är inte i samma klass som förra årets Kuula men den växer på en. Birgit sjunger dessutom på estniska, vilket föranleder att bryggan innehåller fågelvitter som ”kuikui”. Refrängen översatt går ungefär ”så att allt än en gång kan födas på nytt”. Farligt nära tautologi, men fint.

9.

Ungern. ByeAlex, Kedvesem. En av tävlingens dark horses detta, en ganska oansenlig sång som haft en ninja-liknande förmåga att smyga sig in i folks hjärtan. Låter lite som någon Voxpop-låt från 90-talet man kan hitta på någon Lugna Favoriter-CD. Kedvesem betyder ”älskling”, ganska sweet.

8.

Norge. Margaret Berger, I Feed You My Love. Det enda jag inte kommer ifrån är titeln/refrängen – alltså, ”jag matar dig min kärlek”? Är det någon slags oralt fixerad fetish? Glasstrut-liknande Margaret har dock en stark star quality och låtens oomph höjer sig över en viss fyrkantighet i Robyn-produktionen.

7.

Danmark. Emmelie de Forest, Only Teardrops. Detta verkar vara låten man ska ogilla för att den är favorit-tippad. Men alltså, jag gillar den. Den vilar på en catchy Shakira-rip och har en fin text om hur jobbiga vi är mot varandra med krig och sånt. Det finns något episkt i slutet (”What’s come between us has come between us”) och även om låten inte är helt klockren så håller den sig på sin matta på ett kvaltativt sätt.

6.

Rumänien. Cezar, It’s My Life. Det var ett genidrag att låta Cezar byta outfit till att bli Rock-Dracula, då det gav numret den extra dimensionen av bisarr pinasch som det behövt ända sedan Cezar dök upp första gången med sin H&M-tröja och jeansbula. Nu är det ett klassiskt ESC-nummer: En crappy låt uppburen av en massa trams som på något sätt ändå berör.

5.

Moldavien. Aliona Moon, O mie. Saknar fortfarande den engelska texten lite grann eftersom den var så kackig (”The Maya were not so wrong/It’s the end of the world/It’s gone!”) men Aliona Moon, samt hennes crazy bananas-outfits, har en märkligt elegant scennärvaro – främst sjunger hon bra och har en stark låt. Typiskt en sån låt som kan halka bak i tävlingen, men det är synd för den är bra.

4.

Nederländerna. Anouk – Birds. Det tog ett tag men vid någon mystisk punkt började jag höra melodin och det verkliga vemodet i den här låten, precis som alla sagt att man gör. Texten är verkligen Melancholia-aktigt sorlig och Anouks röst har en perfekt, silverhård klang (”Byrrrds falling daown thö roooftaaaps”). Men låten är upphajpad och kan komma att komma lika långt bak som fram.

3.

Sverige. Robin Stjernberg – You. Sverige har en skaplig chans att gå långt i år, även om man aldrig kan räkna bort värdlands-problematiken. Men det är en stark låt, Robin sjunger bra och numret är peppande – det borde inte vara något problem. Det finns ett par konkurrenter dock, som min tvåa och Irlands Only Love Survives-trams men Robin gör sin grej bäst.

2.

Belgien. Roberto Bellarosa, Love Kills. Okej, detta är ingen vinnarlåt men jag älskar den bara. Det är för det första en riktig låt – Ryan Adams hade kunnat skriva den – och Roberto Bellarosa hade tack och lov röst nog att bära den på scen. Både text och musik är en melodramatisk pärla och Roberto har en sån där uppriktig underdånighet som är oemotståndlig, samt ger honom mer integritet än många av de andra deltagarna. Tror inte på en hög placering – många har dessutom ett helt orimligt agg mot den – men det är en av årets tveklöst bästa låtar.

1.

Ukraina. Zlata Ognevich, Gravity. Ukraina och Belgien har egentligen en delad förstaplats (San Marino är också ännu in my heart!) men som en slags kompromiss kan jag ge Ukraina min förstaplats eftersom det är en klassisk ESC-ballad med en viss chans att vinna hela alltihopa (jag bettar inget dock, i synnerhet inte mot Danmark) och samtidigt en bra låt med en riktigt spännande produktion och tävlingens eventuellt starkaste röst. Smart drag också att tona ner grötigheten från studioversionen och första framträdandet för att ge en mer stringent vasshet. Det är inte ett år med några självklara favoriter i år, men om Ukraina vinner – vem vet – så är jag inte missnöjd.

ESC 2013 1/3

cesc20132

Okej, i år blir det så att jag går igenom semifinalerna och kommer med en preliminär tiotoppare inför finalen. Jag tänker inte snacka vidare i onödan men kan hänvisa till förra året och förrförra året. Kontentan är att det blivit värre för varje år – och nästa år blir det ännu värre/bättre.

Semi 1 (betyg från 😦 till ****)

Österrike. Natália Kelly, Shine. ** 

Tråkpop som rör sig någonstans mellan teenie-musik och mer standard radioskval. Hade på sin höjd behövt en catchy refräng. Går nog vidare, dock.

Estland. Birgit, Et uus saaks alguse. ***

Estland ger ifrån sig en ballad, sin vana trogen. Denna är inte i samma klass som förra årets Kuula men den växer på en. Birgit sjunger dessutom på estniska, vilket föranleder att bryggan innehåller fågelvitter som ”kuikui”. Går förhoppningsvis vidare.

Slovenien. Hannah, Straight Into Love. **½

Budget-version av Norges bidrag. Har en viss untz-kvalité men står rätt still. Kan lyfta med en bra scenversion. Kan mycket väl gå vidare.

Krotatien. Klapa s Mora, Mizerja. ***½

Jag har redan skrivit om denna. Tycker den är fet, men många tycker den är trist. Verkar leva farligt och kan komma att slås ut.

Danmark. Emmelie de Forest, Only Teardrops. ***

Har även skrivit om denna segertippade Shakira-ripoff tidigare. En fin liten sak överlag, men jag tror den höga vinstchansen beror på att det inte finns någon absolut favorit i år, varpå denna är trevlig nog att håva in poäng från tillräckligt många länder. Tråkigt men sant.

Ryssland. Dina Garipova, What if. **½

Ta-varann-i-händerna-och-sjunga-We Shall Overcome-ballad med en hysteriskt rolig och patetisk video. En okej låt i övrigt, som på något sätt känns suspekt på ett typiskt Putin-ryskt sätt. Går säkert vidare.

Ukraina. Zlata Ognevich, Gravity. ***½

Detta låter som fem ballader på en gång men det fungerar som symfoni och inte kakafoni. En jäkla massa i denna låt, enkelt uttryckt. Är något av en dark horse, ligger tvåa efter Danmark på bettingsidorna. Jag hoppas den går långt för det är en av mina favoriter.

Nederländerna. Anouk, Birds. ***½

Gillade den inte först, men jag erkänner att den indeed växer på en. En kruxig, svår, suggestiv ballad med en rent apokalyptisk text. Går i värsta fall inte vidare alls, men kan lika gärna vinna alltihop. Med lite good-will och ett bra framträdande.

Montenegro. Who See, Igranka. 😦

Låter förjävligt. Ackompanjerad av en patetisk wigga-attityd och en video från helvetet. Tacka vet jag förra årets bidrag från Montenegro från Rambo Amadeus. Finns en bisarr möjlighet att den går vidare, men let’s hope not.

Litauen. Andrius Pojavis, Something. **

Skrev tidigare om denna att det var min sämstlåt men jag ska erkänna att låten mest är medioker. Andrius himself är dock fortfarande en pajas. Tror ej den går vidare.

Vitryssland. Alyona Lanskaya, Solayoh. **

Old school-Eurovision, eller snarare 2005-Eurovision. Går nog inte vidare, då den är ett rätt ocharmigt och bröligt stycke tristess.

Moldavien. Aliona Moon, O mie. ***

Pinnsmal Star Trek-diva med en blaffig låt om hjerrrta och smeeerta. Gillar låten dock, och med ett bra framträdande blir det ett ännu högre betyg. Lär gå vidare.

Irland. Ryan Dolan, Only Love Survives. **½

En okej men rätt trist pepp-pop-dänga som låter som radioskval under medel. Kan dock gå långt, eller inte, beroende på fjärilseffekter under röstningen.

Cypern. Despina Olympiou, An me thimasai. **

Tråkig ballad och definitiv kisspaus. Ser inte hur den kan gå vidare, men vem vet.

Belgien. Roberto Bellarosa, Love Kills. ***½

Detta har sedan länge varit min favorit, men jag ska erkänna att Roberto har en exceptionellt svag sångröst. Den autotunade studioversionen har varit överlägsen alla live-framträdanden, vilket nog är första gången man kunnat säga så och inte tvärtom. Går i värsta fall inte vidare alls.

Serbien. Moje 3, Ljubav je svuda. **

Också en rätt förlegad dänga med tre symboliska bruttor – en klädd som ängel och en som djävul och en som är guldklädd… hon är den gyllene medelvägen? Läste en engelsk version av texten och tyckte den hade en viss kitsch-kvalité. Men det gör inte så mycket för helheten, och den kommer nog ingenstans.

inget är enkelt

Dave Brubeck 1920-2012

Om jag går upp tidigt på morgonen, på en dag utan agenda, och jag sitter hela för och eftermiddagen vid skrivbordet (av någon anledning verkar det som att detta händer på årets ljusare tillfällen) så händer det ofta att jag arbetar till tonerna av lång, svepande proggjazz – jag finner det stimulerande och fördelaktigt för det mentala tillstånd av självutplåning man oftast behöver om man ska arbeta med ord. Musiken Dave Brubeck gjorde på 50- och 60-talet förknippar jag i synnerhet med sådan arbetspass. Jag visste inte att han dog för några dagar sedan (5 december) men när jag såg det nu så… vet jag inte om det känns något särskilt. Ibland står den skapade musiken så tydligt flera ljusår ifrån den skapande människan. Brubeck var säkert en fin människa, rest his soul. Men han kan i ett tänkbart efterliv vara glad över att hans musik tycks leva obekymrad, obehindrad, orörd ens en millimeter, av hans bortgång. Så är det att ha skapat något; det lever sitt eget liv. Jag har alltid älskat Brubecks – och Chet Bakers, och Bill Evans, och Clifford Brown, och Miles David, även senare som Eberhard Weber och filurer däremellan typ Riz Ortolani – bipolärt farande toner just för känslan av att de befinner sig i sin alldeles egen rymd; vi kan höra dom pågå där, men aldrig riktigt nå dom. Om upphovsmännen lever eller inte har ingen betydelse, för de är blott dödliga varelser de också. Musiken är något annat, liksom kärlek och ett fåtal ytterligare fenomen av det slaget det yttersta av mänsklig ambition, förmåga, energi, ett kall ut ur Vintergatan, en liten smula av något övermänskligt, ett förvirrat meddelande till någon form av gudom. I denna gudoms alldeles egna rymd. Den vi hör ibland, och kan förnimma då, men som vi är dömda att aldrig nå. Förnuftets tunna väggar och objektsvärldens pappkuliss. Bakom dörren till det metafysiska finns något som till exempel Dave Brubeck på förhand anat, fått fram en känsla för, en känsla i dessa toner. Det sker en stafett i psyket; du kopplar; du är här nu, och du vet det, det andra är där ute, där bortom, alltför långt bort; du kan bara se hur reflektionen dansar i ditt inre som skuggfigurer på grottväggen såsom de alltid gjort, i denna mänsklighetens jordbundna evighet.