CONDRECA CONDRECA

eller fredrik fyhr i allmänhet

Kategori: Briljanta filmobservationer

Django Unchained

django hammer time

Regi: Quentin Tarantino

🙂

HANDLINGEN: Året är 1856, två år innan Amerikanska inbördeskriget. Django (Jamie Foxx) är en slav som separerats från sin slavfru Broomhilda (Kerry Washington). Efter att Dr. King Schultz (Christoph Waltz), en mystisk tandläkare-turned-prisjägare, fritar honom för att hjälpa honom hitta ett par bröder utanför lagen slår dom ihop sig till en prisjägarduo. Efter en kall vinter av mördande ger dom sig av till Mississippi för att rädda Broomhilda, som nu är slav på en gigantisk plantage ledd av den bortskämda, sadistiska galningen Calvin Candie (Leonardo DiCaprio). De bjuder in sig själva till Candyland – Candies plantage – med den fejkade agendan att köpa en av hans slavar för så kallade ”mandingo”-fighter, för att befria Broomhilda i samma veva. Men Candylands gamla trofaste slavmästare Stephen (Samuel L. Jackson) anar ugglor i mossen och börjar snart misstänka deras riktiga agenda.

 

Django Unchained är den första film av Quentin Tarantino – bortsett från den tillfälliga biljaktsutflykten Death Proof – som jag haft vissa invändningar emot. Det är inte invändningar som gör filmen dålig, för det är den inte, snarare är det kritik som belyser hur bra alla hans filmer i regel är och vilken styrka han själv besitter som regissör. Samtidigt fick den mig att dra till minnes vad han själv sagt om att lägga av vid 60 för att inte bli gammal och slö. När en regissör som vanligtvis är så jämn inte levererar med riktigt en sådan total självsäkerhet som tidigare, då sticker det ut desto tydligare. Och det finns en vag ton av lättja i Django Unchained, en man inte noterat i Tarantinos tidigare. Där hans filmer förut varit exakt uträknade intriger, finhackade och sorterade (i till synes ”random” ordning, med betitlade kapitel) med perfekt klippning, är den här filmen mer… aningen vanlig, liksom, något löshängande och diffus här och var och utan den där definitiva rytmen som gör att varje sekund är en total överraskning. Django Unchained innehåller dessutom ett par regelrätta filmklyschor, av typen ”den prostituerade kvinnan blir förvirrad när mannen hon är med inte vill ha sex med henne”, och ”gå coolt i slowmotion medan något exploderar i bakgrunden” och ”ha ihjäl någon medan dennes barn ser på” (den sista har han snott från sig själv) och till och med två (eller tre) montage. Vanligtvis går man och ser en Tarantino-film för att slippa en endaste procent av sådant, liksom slappare, filmskapande eftersom Tarantino alltid är så förbannat skärpt vad gäller sin stil.

Jag ska bara ta och dra pipan ur skägget och säga det rakt ut, Django Unchained är en småslarvigt gjord film; okaraktäristiskt småslarvig, ska man väl lägga till, med tanke på att det är en film av Tarantino. Jag tror personligen inte han själv är helt nöjd med den, och jag tror för den delen att det kan ha (lite eller mycket)att göra med att Sally Menke, som han klippt sina filmer tillsammans med, gick bort år 2010.

Men – och detta är ett rejält men – den är sällan tråkig. I jämförelse med vilken annan genrefilm som helst som går på biograferna nu är den naturligtvis helt fantastisk – och ett osökt val för den som bara vill gå och på bio och ha kul (på fastande mage). Eftersom Tarantino har en instinktiv förmåga att förmedla vad som är starkt i en bild, hur bilderna verkligen kan röra sig, hur klippning, olika tekniker och exakt rätt val av musik skapar rytmer och gör så att åskådaren sugs in, spottas ut, kastas iväg och knockas av en film – och eftersom han är en naturbegåvning på att skriva dialog, även om man (som i det här fallet) har hört den förut, så minskar ens invändningar om man jämför med kuligheten i att gå och se en Tarantino-film på bio. För det är kuligt, helt klart lattjo. Också Django Unchained är en sådan film som är mycket underhållande medan den väl pågår. Personligen drogs jag in i den – och fnissade där Tarantino ville att jag skulle fnissa, gapade när han ville att jag skulle gapa, skrattade och tystnade när han planerat, och bara vid enstaka tillfällen fann jag mig rynkandes på näsan, en bit utanför filmen. Inte förrän i efterhand, när jag lade ihop filmen i huvudet igen för att skriva något om den, så växte de där förvirrade tillfällena i mitt medvetande och jag började förstå vad jag egentligen reagerat på. Och ju mer jag tänkte på filmen, desto mer svalnade den för mig.

Så, tillåt mig att göra som jag gjorde med Amour och bidra med lite kritisk nyans på en bra film som överlag bemöts av pliktskyldiga hyllningar som ignorerar att leta efter brister som faktiskt finns där. Dessa brister mynnar överlag ut i två saker: Intrigen och karaktärerna. Till skillnad från Tarantinos tidigare filmer så är inte intrigen lika självklart presenterad, utan känns snarare klippt och omklippt för att gå ihop på ett tillfredsställande sätt; och till skillnad från hans tidigare filmer så är heller inte karaktärerna lika skarpt dragna – även om skådespelarna är så snuskigt bra att man kan argumentera för att de drar hem dom (DiCaprio är i synnerhet magnifik). Föreställer man sig Django Unchained med sämre skådespelare så tror jag man ser tydligare att huvudpersonen Django inte har så mycket personlighet, Broomhilda har ingen alls, King Schultz är mest en godhjärtad och lite mer urvattnad variant av Hans Landa från Inglourious Basterds och medan Calvin Candie är filmens bästa karaktär får han inte utrymme att göra riktigt så mycket som man skulle vilja – och vem vet varför han har en antytt incestuös relation till sin bisarrt välmanerade syster (Laura Cayouette) som för övrigt inte heller får något att göra – och detsamma gäller för Stephen, placerad i filmens ideologiskt mest intressanta korsning. I övrigt har filmen ett trettiotal karaktärer – eller mer? – som alla är mer eller mindre utbytbara kroppar att skjuta ner; ibland är de så anonyma att man inte ens noterar vilka de spelas av (eller var det bara jag som missade cameo-inhoppen av så pass igenkännbara ansikten som James Russo, Zoe Bell, Bruce Dern,Tom Savini och Russ Tamblyn?). (James Russo var för självklar för att lägga på minnet).

Filmen är två timmar och fyrtiofem minuter lång. Det kan låta lite besynnerligt, men jag tror den skulle mått bra av att ha varit närmare fyra timmar i längd. Tarantino själv har menat att han tragglat en del i klippningsrummet, att han ämnar ge ut en längre version av filmen på DVD och att han funderade på att släppa den i två delar – som Kill Bill-filmerna – för att göra en mer tillfredsställande berättelse. Personligen tycker jag det hade varit mer exemplariskt att göra en redig helaftonsshow, en tre timmar plus-film (jag menar, om folk har överseende med att The Hobbit är i tre separata tretimmarsfilmer så borde inte en fyratimmars-Django vara överdrivet problematiskt) där han kunnat få med scener som han skrev ner i originalmanuset som ger den tillfredsställande fördjupningen av karaktärerna som saknas i den färdiga filmen. Framför allt blir relationen mellan Django och Broomhilda svår att känna något särskilt för – såvida man inte bara är beredd att göra det på automatik – och även ytterligare scener där Stephen konverserar med Candyland-husets övriga slavar, för att visa hur manipulativ han faktiskt är, hade också gjort honom till mer av en skurk. I den nuvarande filmen är han inte så mycket ond som obstinat.

Paradoxalt nog hade filmen nog också känts kortare om den varit längre. En fyra timmar lång film om en kille som vi får lära känna mer som vill ta hämnd på människor vi kan förstå på ett djupare plan hade varit mer minnesvärt än (som nu) en tre timmar lång film om en kille som vill ha ihjäl ett par andra killar (och en och annan tjej). Att Tarantino-filmer inte behöver ha komplicerade eller djupgående intriger för att fungera är bevisat sedan tidigare – ingen av hans tidigare filmer har sådana, utom möjligen Jackie Brown och det har mer att göra med Elmore Leonards roman – men det har varit för att han fått det att fungera. Främst gjorde han det, i synnerhet vad gäller Kill Bill-filmerna, genom att dela upp intrigen i episoder så att man var tvungen att mentalt ”börja om” vid varje nytt kapitel. I Django Unchained fortgår intrigen från början till slut och då blir det tydligare att Tarantino rör sig med lite klumpigare fötter genom den ruffiga spaghettiwestern han hyllar/återberättar; en film som till exempel Sergio Corbuccis Django (1966) hade en lika enkel intrig som Django Unchained har, men då låg det i den filmens natur att vara avklarad på 87 minuter. En film om att rappt dra skjutjärn och ha ihjäl folk lika rappt bör vara rappt avklarad, och lämna lite damm efter sig. Här försöker Tarantino, som vanligt, göra något eget och mer episkt av genren men Django Unchained blir aldrig riktigt för spaghettiwestern vad Inglourious Basterds till exempel var för andra världskriget-kitsch som 12 fördömda män.

Den här märkligt ängsliga veligheten är intakt genom hela filmen, och den märks av under ytan från början till slut, men det är förvisso bara den sista halvtimmen av filmen som är direkt problematisk. Ursprungligen skulle filmen sluta med en stor shootout-scen – men nu har Tarantino av någon anledning gjort om det till två. Filmen leder fram till en punkt då alla karaktärer är samlade; spänningen vrids upp och som åskådare är man beredd på en ordentlig final – och den tycks komma, i ett fenomenalt (om än, som filmens tendens överlag, lite standard-aktigt) blodbad. Sen följer en narrativ utflykt då filmen fortsätter, till synes helt i onödan, för att komma tillbaka till ännu en uppgörelse. Men vid det laget har vi sagt adjö till flera karaktärer och vi kan redan förstå hur det ska sluta. Det gör att man väntar ut filmen, under den sista kvarten eller så. Det har aldrig hänt förut i en Tarantino-film. Inte ens, I might add, i Death Proof, som i det avseendet trots allt var oförutsägbar.

Det här är inte direkt en recension av Django Unchained, märker jag nu, utan mer ett referat över mina invändningar. Jag tror jag inbjuder till diskussion, eller något sådant, eftersom alla som är intresserade ändå kommer att gå och se den här filmen – så det är rätt onödigt att försöka prata om rekommendationer. Den som är en okritisk beundrare av Tarantino kommer att tycka om den här filmen eftersom den helt enkelt är en Tarantino-film (jo, jag verkar jämföra Tarantino med Wes Anderson nu, men det får helt enkelt vara så). Den är bra av samma anledningar hans andra filmer varit bra: Tarantino vet hur man skapar spänning i dialoger där dödlig utgång ligger i luften, hur man klipper bilder med musik, hur brutalt våld kan bli något både avskräckande och kittlande, hur viktigt det är med bra skådespelare; han har koll på filmhistorien, blandar eklektiskt, han har en förmåga att blanda det mest ohyggliga och kännbara våldet med den mest absurda och vansinniga humorn, han går skamlöst emot samhällets tabun och tycks därmed hela tiden göra storbudget-kitsch utan att det känns helt ytligt, utan snarare känner man skuggan av något mer allvarligt och allmängiltigt… den här är bara inte lika bra.

Till viss del är det den höga standarden man (läs: jag) sätter på en regissör som Tarantino. Django Unchained är bra. Det trodde jag den skulle vara. Den har många minnesvärda scener och sekvenser. Jag tyckte om den, mer för delarna än för helheten, men jag tyckte om den. Jag lämnade däremot inte salongen med hakan i marken – och ibland är det ett rimligt argument för besvikelse.

*

Detta är en tidig recension för Videosöndag-uppstarten.

Annonser

Briljanta film-re-observationer: The Blair Witch Project (1999)

The Blair Witch Project. 1999. :). Däeng! Den här filmen är fortfarande lika bra som jag minns den – om inte bättre. Det trodde jag faktiskt inte när jag, i ren spontanitet eftersom det är oktober, såg om den. Jag hade inte sett den på åtminstone fem år; första gången jag såg den är ett kapitel för sig mer lämpad för en framtida memoarsamling om min relation till film. Kort sagt kan man säga att jag alltid varit svag för psykologisk skräck till att börja med (min text om The Haunting från 1963 får stå som referensexempel här) och The Blair Witch Project var den första barnförbjudna film jag såg på bio. Jag minns det oerhört väl. Det var en kall och mycket svart kväll i oktober 1999. Jag var tretton. Jag minns att filmen för mig var något helt annat än vad jag vanligtvis föreställde mig att film kunde vara – till exempel var inte ens hela bioskärmen fylld, utan filmen pågick på en större, fyrkantig ruta vilket jag minns gjorde den ännu mer obehaglig på ett odefinierbart, unheimlische sätt. Nu i efterhand vet jag förstås att filmen till stor del var gjord i 16 mm och därför presenterades i ett icke-uppblåst standardformat (1.33.1), men det känns på något sätt inte lika kul att förklara.

Jag blev oerhört starkt påverkad av den här filmen. Det var inte bara för att filmen hade bakom sig en sådan hype – om det ens var därför överhuvudtaget; jag minns att jag hade filmens trailer på QuickTime men jag kan inte minnas att jag ens kollade upp blairwitch.com, och om jag gjorde det kan jag inte ha förstått mycket av sidan. Det som förfasade och fascinerade mig var idén att simulera verkligheten så att upplevelsen av att se filmen på så sätt utmanade fantasin och gränsade över till verkligheten. Jag formulerade det givetvis inte så för mig själv (mer om hur jag formulerade mig då lite senare) men det var så jag upplevde det. Det var en läckert skräckinjagande, oerhört effektiv, känsla att ”välja” att se filmen som ett ”riktigt” dokument; och filmen överträffade alla mina förväntningar. Jag förstod att filmen inte var på riktigt, men jag lyckades inte övertyga mig själv om att det bara var en film. Upplevelsen jag hade av att sitta i biomörkret och föras igenom den här filmen går inte att förklara – men någon dag ska jag försöka göra det rättvisa.

I den här åldern var jag ganska lättstött och elitistisk av mig. The Blair Witch Project blev en sån där film jag kämpade för; fastän filmen var en stor succé, och fastän flera människor var likna tagna av den som jag, så fanns det ett utbrett släkte belackare som hatade filmen och inte tyckte den var läskig. Detta, ansåg jag, var ett samhällsproblem jämförbart med bostadsbrister och massarbetslöshet. Att folk inte gillade den här filmen var helt enkelt fel. De hade givetvis inte ”fattat” den. De behövde upplysas. Jag hängde mycket på IMDb:s forum på den här tiden och jag tror jag till viss del lärde mig (bättre) engelska genom att skriva ändlöst rabbel där. Parallellt med Blair Witch förde jag även krig mot Matrix och Fight Club – filmer jag ansåg var kriminellt överskattade och som förgiftade människors smaklökar – och när som helst, oavsett tid på dygnet, kunde jag eldas upp i den viktigaste frågan av alla: Varför Episod I är världens mest underskattade film.

Jag minns att jag köpte filmen på VHS och såg den några gånger till – dock hade jag (givetvis) ett par regler angående när och hur filmen skulle ses. Det var inte vilken film som helst, och den kunde inte ses hur som helst. Det ideala sättet att se den hade varit på bio – där en anonym folkmassa i mörkret skrämmer upp sig själv kollektivt inför biodukens s.a.s fetisherade bild – men filmen nu var förpassad till video var det kollektiva förbjudet. Det var regel ett: Filmen måste ses i komplett ensamhet. Ett kortare sociologiskt experiment – där jag försökte se filmen med tre vänner – visade sig fort vara fruktlöst (filmen blev utskrattad i kollektivismens barnslighet och jag blev mycket upprörd; kan eventuellt ha kört iväg nämnda vänner i ren ilska). Regel två var mer självklar; filmen måste ses så nära midnatt som möjligt, åtminstone i komplett mörker och helst på hösten. En tredje regel kom att bli mer personlig; jag insåg att det var en film jag inte ville se alltför många gånger – inte för att den var för läskig utan tvärtom för att den då skulle bli mindre läskig; jag ville inte lära mig bilderna, jag ville kunna ha en någorlunda ”fräsch” upplevelse varje gång.

Sådan var min passion. Det var dock inte utan frukter. En av tre nämnda kompisar lånade filmen och såg filmen enligt mina instruktioner – och kom sedan att tacka mig, eftersom filmen skrämt skiten ur honom. Det var ett stolt ögonblick. För den som undrar var min kritikerådra kommer ifrån.

Ironiskt nog, efter allt ståhej, försvann filmen ur mitt medvetande efter några år.  I takt med att 00-talet fortsatte och jag själv blev äldre och 90-talet – efter Irakkrig och så vidare – kändes oerhört avlägset, blev filmen mer ett minne, en kuriositet, något att nämna nästan jämte begrepp som Tamagochi och Voxpop. Det kom även, för mig personligen, att bli en sådan film som försvann i sprickan mellan VHS och DVD; jag hade aldrig filmen på DVD. Jag hade en på VHS. Men det var inte ofta – på den tiden – jag hade någon större lust att titta på gamla videokasetter.

Allt som allt vet jag inte när jag såg filmen sist. Inför min återbekantskap med den kan jag inte säga att jag hade stora förväntningar. När det begav sig var Blair Witch ett slags populärkulturellt fenomen inom multimedia (som man sa då) och i mångt och mycket en film man i allmänhet betraktade mer som ett experiment än en riktig film. Man förutsatte att filmen skulle få spin-offs och efterapningar, men så blev märkligt nog inte fallet. Inte förrän 2007 års Paranormal Activity väcktes denna ”genre” till liv och blev till vad vi idag kallar ”found-footage”-filmer. De flesta av dessa är uppriktigt talat inte bra, och eftersom konceptet är kört till botten sedan ett par år tillbaka (se här, eller här eller, gawd, här) trodde jag uppriktigt talat att The Blair Witch Project mest skulle kännas gammal.
Men my oh my, jag hade helt fel. Filmen har åldrats fantastiskt bra, förmodligen av samma anledning som gav mig farhågor. Problemet med found footage-filmer  i allmänhet är att de har svårt att övertyga som ”autentiskt” material – praktiskt taget alla filmer jag sett i genren har vid något tillfälle sviktat i trovärdighet. Men det som gör Blair Witch så lyckad – faktiskt på ett riktigt obehagligt, transcendentalt sätt –  är att den inte är gjord med en gimmick i åtanke. Det är inte en ”found footage”-film. Det är en, förvisso lite iögonfallande trixig men ändå originell och gedigen film som människor arbetat hårt med.

 

Anledningen till att filmen fungerar är för att den är (eller: kan idag identifieras som) ett filmat rollspel. Regissörerna Daniel Myrick och Eduardo Sanchez har haft en outline för en intrig, men allt som händer i filmen är improviserat av ”skådespelare” som agerar som sig själva. Alla som påstått att filmen har dåliga skådespelare har mer eller mindre fel, eftersom skådespelarna i filmen deltar i ett slags experiment: Det är de själva som faktiskt på riktigt är ute i skogen och utifrån vad som händer på riktigt blir arga och frustrerade på varandra. Därför kan man säga att filmen, på sätt och vis, består av ”autentiskt” material. Det är en fascinerande studie i skådespeleri, eftersom det inte är skådespeleri. Eller rättare sagt, det är skådespeleri på gränsen till ett sociologiskt experiment. (Regissörerna själva säger, på DVD-kommentatorspåret att de hade svårt att redigera de 90 timmarna film till en enhetlig ”story” eftersom improvisationerna gick till sådana överdrifter, och hatet ”skådespelarna” började känna mot varandra var så intensivt).

Med kuslig närvaro märkte jag till exempel hur Joshua Leonard, när hans ”karaktär” blir ”galen”, uttryckte sig:

I see why you like [filming through] this video camera so much. It’s not quite reality. It’s totally like a filtered reality, man.

samt, i synnerhet, när han skriker på Heather (Donahue):

Okay here’s your character motivation: You’re lost, you’re angry in the woods, and no one’s here to help you, there’s a fucking witch and she keeps leaving shit outside  your door, there’s no one here to help you – She left little trinkets, you fucking took one of ‘em – she ran after us, there’s no one here to help you. We walked for fifteen hours today. We ended up in the same place! There’s no one here to help you! That’s your motivation! That’s your motivation! 

*

Filmen är också intressant på sättet den inte visar nog med information för att förklara vad som egentligen händer i filmen. Det (enda) åskådaren egentligen ser är tre personer som springer omkring i en skog. Eftersom vi inte ser någon ”häxa” så är närvaron av det övernaturliga fortfarande ambivalent. Den som tvivlar på detta kan gå ut på filmens IMDb-forum där man snabbt kan notera att det fortfarande, tretton år senare, finns människor som utan minsta tvivel ”vet” att filmen inte innehåller någon häxa överhuvudtaget utan att det bara är tre ”idioter” som ”inte vet hur man hittar i skogen”. Argument som hörs här är att logiken föreslår att om de ”följer floden” eller ”tittar på kompassen” så skulle de ”hitta ut”.

Jag baxnar ännu lite inför dessa argument eftersom de i filmen följer floden, de använder kompass, de går en hel dag åt syd och sen en hel dag åt öst men går ändå i cirklar. Det är mer eller mindre uppenbart att det skett en slags förbannelse över karaktärerna (belackarna nämner sällan vart ljudet av barnskratt kommer ifrån, eller vart det spöklika huset, som i början av filmen förklaras vara nerbrunnet, kommer ifrån).

Men, för att vara fair, är det sant att en stor del av det som pågår i filmen sker på en psykologisk nivå. Dels beror det på att skådespelarna som sagt drev sig själva till vansinne, och blev arga på varandra, och började bete sig spattigt och irrationellt, och filmen är en dokumentation av detta, men den psykologiska läsningen kommer även från åskådaren. Det fina med Blair Witch är att det (då) unika formatet är självförklarande. Till skillnad från alla andra filmer finns ingen orienterbar ”värld” inuti filmen. Detta är inte ”karaktärer” i en ”film”; Detta är [lätt förändrade] människor i en [lätt förskjuten] verklighet.

Att föreställa sig att de tre huvudpersonerna faktiskt blir galna, och att inget övernaturligt händer i filmen, är dessutom inte en svår slutsats att dra. Det är lite grann som Kubrick sa om The Shining; tjusningen i den berättelsen, ansåg han, var  att man från början utgår ifrån att Jack Torrence är galen, och att inga spöken egentligen finns – och detta pågår så pass effektivt att vi inte ens märker när spökena faktiskt kommer in i bilden och blir ”på riktigt”.

En liknande jämförelse kan dras till Blair Witch Project, där vi inte förrän sista fjärdedelen av filmen börjar känna att det övernaturliga måste vara närvarande. Fram till den punkten kan man, om man vill, förklara det som händer med att vi inte ser något annat än vad kameran visar. Någon av de tre kanske har en egen agenda att driva de andra galna, till exempel genom att placera stenar utanför tältet och så vidare. Det är egentligen inte förrän den allra sista sekvensen – vid häxans hus – som vi ser något som på allvar trotsar logikens fält. Men på samma sätt som Kubrick argumenterade för The Shining, fungerar Blair Witch så att det är den psykologiska realismen som för historien framåt och oavsett om man tror på häxor eller inte så tar det övernaturliga förr eller senare över dikteringen av filmen, oavsett om man noterar det eller inte.

Även åskådaren bidrar med en psykologiskt orienterad tolkning (eller brist på tolkningsföreträde). Till skillnad från ”normala” filmer får vi inte veta exakt vart vi befinner oss, eller på vilket sätt saker sker, och precis hur utvecklingarna mellan karaktärerna går till. Eller, ens, hur lång tid som går medan de vandrar. Vi har bara filmmaterialet att gå på. När kameran varit på har den varit på. That’s it.

Detta kan låta typiskt för found footage-genren, men om man jämför Blair Witch med till exempel Paranormal Activity slås man av hur ”fejk” den sistnämnda filmen känns. Det är vad mig beträffar en helt okej film – och de flesta skrämseleffekterna i den filmen fungerar som de är tänkta att fungera – men man kan också notera hur man i den filmen presenteras för karaktärerna (som i en vanlig film), hur vi kan orientera oss i deras hus (där filmen utspelar sig; som i en vanlig film) och via det digitala räkneverket får vi till och med veta vad klockan är, vilket datum vi är på, och så vidare. Vi ser alltså på ”autentiskt” material som vi samtidigt har en slags mental kontroll över (som när man ser på vilken annan film som helst). Denna lilla diskrepans gör att mekaniken bakom filmen blir mer tydlig; filmen känns mer syntetisk. Blair Witch Project är fortfarande gjord i den analoga tidsåldern. Den består av filmrullar som tre personer filmat ihop på egen hand. I den enkla handlingen finns en stor genuinitet, och det har resulterat i en film som via en enkel gimmick lyckats ”transcendera” till den där gråzonen där all bra skräck – och konst, för den delen – bör vara: Där vi inte riktigt vet vad vi ser på. Där våra känslor för vad vi tittar på är oförutsägbara. Där ett obehag vi inte riktigt kan definiera uppstår. Det finns något behagligt mitt i allt det där, en hisnande svindelkänsla som samtidigt kittlas lite grann; vi vet att det vi ser är en konstruktion, men det är inte fejk.

Faktum är att det är läge att citera Zizek:

The mystery is that even if we know that it’s only staged, that it’s a fiction, it still fascinates us. That’s the fundamental magic of film. You witness a certain seductive scene, then you are shown that it’s just a fake, stage machinery behind, but you are still fascinated by it. Illusion persists. There is something real in the illusion, more real than in the reality behind it.

Alltså, vi vet att filmen är ”fejk”, men någonstans upplever vi ändå att vi sett dokumentationen av tre människor som sprungit vilse och försvunnit, troligen dött, i skogen – tagna av en okänd, mystisk kraft som vi nu förstår existerar inuti Maryland-skogarna som en skoningslös, reell övernaturlig kraft. Säger någonstans. Någonstans upplever vi detta som, en slags, verklighet.

Var jag lika tagen av filmen idag som för tretton år sedan, när jag var tretton? Nej, jag var givetvis tagen på ett annat sätt, för jag är förhoppningsvis en annan människa idag än jag var då. Då såg jag de tre filmarna som fascinerande exemplar av ”unga vuxna”, en märklig ålder tyckte jag det verkade som, då man är myndig och ”fri” men uppenbarligen fortfarande präglad av barnslighet. (Jag tror många som aldrig haft storasyskon känner igen denna lite odefinierbara syn på äldre barn/yngre vuxna ur barndomen).

Nu såg jag naturligtvis ett ännu mer realistiskt porträtt av människor i min egen ålder, och på så sätt blev upplevelsen ännu mer påträngande. Jag har träffat människor som de i den här filmen, de känns påtagligt verkliga. (Återigen, de ”spelar” också sig själva). När jag var tretton gjorde filmen mig rädd för skogen; nu vet jag att skogen är läskig. När jag nu såg filmen igen blev jag rädd för att campa. Jag hoppas jag inte ser om filmen om ytterligare fem år eller så, och finner mig själv bli rädd för hösten överhuvudtaget. Det är ju då man bör se att se på Blair Witch Project, allt enligt mina egna ”regler”. Kanske jag förberett mig på ett katatoniskt tillstånd…. eller så är det bara en film. Något som någon kanske borde påmint mig om när jag var tretton.

*

Min IMDb-recension av The Blair Witch Project, upplagd 6 juni år 2000 med rubriken: Realism scares. People who doesn’t want to think in movies hate this (jag var alltså 14)

(0 out of 1 people found the following review helpful)

This movie is scary as hell, and I’m not saying this because I’m hyped up, or because I’m going with my friends. Actually, the way I see it, everybody hated this movie. Well that is quite frightening. Has the world gone so crazy that people excpect I KNOW WHAT YOU DID LAST SUMMER every time they walk in to a cinema?

Let’s put it this way. You people who don’t like this movie has many reasons not to, but no one of them really is fair. I have read almost all comments and I keep seeing the same misstake in the ”bad” comments: You don’t seem to understand it. 1. Is it scary with a pile of rocks? Answer: YES, YES, YES! I bet if you heared some strange noise in the night, and wakes up to find a pile of rocks outside your tent, you would be scared as hell! 2. Heather annoying? Answer: NO, NO, NO! Isn’t her reaction pretty realistic? I mean, let’s face it: One of your best friends disappear without a trace (you ALSO hear him screaming in the night, but something is wrong, it isn’t him) and someones teeths poppes up. Anyone, exept for Superman, would panic and, yes, scream.

3. Throw up for the cameras? Answer: This was one of the stupid comments? What did you want them to do? Keep the camera straight, even though the circumstanses? I don’t think so. Didn’t you know before you saw TBWP, that the camera would be like this through the entire movie? Some other comments think that it’s boring, probably just because that it is not like any other horrorfilm. They maybe want to see the actual creature, but HEY! That’s the scary thing about a horrormovie isn’t it? The unseen evil… You know that something is out there, but you never get to see it, or at least get a clear shot. That freaks, at least me, out. You guys probably wondered where the music were, or ”where did all the gore and effects go? isn’t this a horrormovie”? Yes, it is. But it is a horrormovie that is very, very, very, very scary without anything of that in it. Only using a large forest, some voodostuff, and human minds and then making a masterpiece, is pure cinema art. And something we don’t see every day

REALISM SCARES HERE:

First of all, the acting IS NOT BAD! It is just the fact that this is a REALISTIC PORTRAIT! This is the way they’d react too, whatever they say, and it seems to piss them off royaly.

The PLOT is genius for a non-budget film. Also the 8mm is genius for a non-budget. Didn’t you guys feel like this was something REAL? Didn’t you get the feeling that this actually happened? Frankly this movie felt like a recording I found on the attic or something. Because I could RELATE TO THE MOVIE, IT WAS VERY REALISTIC! All these negative comments, nobody says anything about it not being realistic, because IT IS! And NOBODY EVER THOUGHT ”Hey, it was pretty realistic…Maybe that was the scary thing about it?” Well, IT WAS!

*

Jag säger bara: Only using a large forest, some voodostuff, and human minds and then making a masterpiece, is pure cinema art.

And you can quote me on that!

Briljanta filmobservationer: Reine och Mimmi i fjällen


Reine försöker jolka över fjället

Reine och Mimmi i fjällen. M: Rosenberg. R: Skogsberg. Mimmi tvingar Reine att åka till fjällen och hotar med skilsmässa om hon inte får ”komma bort”. Trist nog gör dom det samtidigt som en bankrånarliga härjar där – dom har just rånat ”Norrbanken” till exempel. På vägen upp plockar dom upp Tanja som av bisarr slump står och liftar. Hon ska ”också” till fjällen. Det visar sig också att hennes pappa heter Folke, spelad av Tomas ”Jägarna” Norström, och är en töntig fjant som äger fjällhotellet Renhornet där Reine och Mimmi checkar in; på vägen dit kör dom även på en ren. Som om det inte var nog med överraskningar så står Katta i Renhornets lobby; hon sitter tydligen inte i fängelse längre utan är gravid och har fått jobb uppe i norr. Sicken slump. När Reine och Mimmi ska nuppa på hotellrummet kommer nästa överraskning – Mimmis syster Siri (don’t ask) bor vägg i vägg. Siri är en jobbig kleptoman som är ihop med bankrånarnas ledare, som heter Bängt (med ä!). Bängt är en lättsårad dumskalle som stammar (för det är ju kul). Mimmi surar och vill ta tåget hem men Folke vill inte ge dom pengarna tillbaka, Reines magnetremsa funkar inte och dom har inga manuella slippar (för att vi är i Norrland…?). Reine försöker åka spark. Det går inte bra. (”Sparkjävel!”). Han tar ut åtta tusen på banken av en norrländsk tjej med knasig tröja – hux flux kommer bankrånarna och gör sin grej (rånar). Reine försöker sätta tillbaka pengarna på banken men övertygas av kulsprutesmatter i taket samt en örfil. Sen hamnar han på Nyheterna och blir kallad för pucko, idiot och kärring. Mimmi bestämmer sig för att de bör stanna på fjällen. Tanja listar ut att Bängt är bankrånarnas ledare men Reine bryr sig inte. Sen pratar han med Bängt av en slump och blir själv misstänksam; det leder till att alla sticker iväg och åker skidor. Mimmi och Siri bråkar eftersom Siri stulit deras döda mammas smycken; det leder till en absurd dramatisk scen som ska tas på gravallvar. Reine och Tanja påbörjar någon slags detektivutredning som är helt ologisk. De kommer på att det ryska dansbandet som bor på hotellet förmodligen är skurkar. Reine pushar Bängt och man börjar förstå att han är ett villospår… Förresten, gissa vem som är sångerska i det ryska dansbandet? Givetvis, OLGA! I blond peruk. Hon är nu gift med ”Andrej”, en mustaschsnubbe i rosa kavaj som ”gjort många affärer i Sverige”. Reine får spö av en ful idiot vid namn Putte som hela filmen igenom varit jobbig mot alla. Katta avslöjar Bängt (och hans låtsasstammande) som undercoverpolis. Det visar sig förstås att ryssarna indeed är bankrånare (dom är ju ryssar!). Vid det här laget fattar man att det är Folke som är skurken, men Bängt – eller vad han nu heter – har inte kommit någonstans och hotas bli avkopplad av polischef Göran ”Jägarna” Forsmark som ger honom 24 timmar (dum dum duuuum). Olga ska sticka från Andrej med lite stålar men blir distraherad av att Reine rotar igenom hennes rum. De kör iväg på en skoter och Mimmi blir sur. Andrej bestämmer sig för att förföra Mimmi för att därmed lösa konflikten. Under tiden kör Reine vilse och träffar mystisk fjällman som bjuder på fika. Reine dumpar Olga hos fjällmannen som utan förvarning börjar jolka. Under tiden har Mimmi en sunkig dejt med Andrej. Hon ändrar sig och vill inte sova med Andrej men Andrej och hans kloroform har andra åsikter. Siri hittar ryssarnas rånbyte och Bängt blir glad. Mimmi vaknar bunden och munkavlad i en garderob.  Tanja har listat ut allt som hänt och hur det hänger ihop, men hon har inte fattat att Siri snott pengarna. Det har inte Andrej heller, som attackerar Reine och så vidare. Bängt och Katta listar ut att Folke är korrupt. Poliserna stormar Renhornet och det blir standoff mellan ryssarna och poliserna; eller inte, för Tanja har stulit allas patroner. Folke haffas. Olga och lappmannen har mysigt i lappmannens stuga, dricker något slags te vid någon slags brasa. Reine, med Andrej hack i häl, försöker jolka över fjället. Innan Olga och lappmannen ska ”göra det” så börjar även lappmannen jolka, typ som i magisk lappsynkronisitet. Ekot av Reines jolkande får av någon anledning alla i och omkring bygden att stanna upp som i trance. Andrej, Reine, Olga och lappmannen har en slags standoff. Olga pratar plötsligt flytande svenska, tills hon kommer på sig själv med att ”schita i pjengarna”. En obegriplig skoterfinal uppstår där Reine säger att det är fult att peka. Plötsligt har alla kraschat med sina skotrar. Andrej ramlar ner för ett stup. Olga kramar lappmannen som tydligen heter Emil. Mimmi sopar till Reine. Slutet gott allting gott. En epilog följer på ett flygplan där det visar sig att Katta fått pengarna och att Andrej tydligen överlevt (han har bandage och sånt). Reine och Mimmi myser i en stuga och ylar obegripligt mot fjällhimlarna.

Minuspoäng till: Alla inblandade.

Noteringar:

Herregud. Hur gick det här till? Hur fick det gå så här långt? Det är förstås ingen nyhet men den här filmen är… helt talanglös. Varenda litet inslag i manuset är en desperat och misslyckad plantering. Den påminner en hel del om Spice World – ett sånt där absurt, gräsligt luftslott helt uppbyggd kring en populärkulturell hype men ingenting mer – men den filmen hade åtminstone Spice Girls.

Säga vad man vill om Tre kronor, det är inte en serie som är så dålig att den är rolig utan en serie som är rolig fastän den är dålig, på ett skumt sätt jag ska förklara vi senare tillfälle, men den var åtminstone gjord med en basal, kreativ logik (läs: det var en såpa, folk skrev manus, skådespelare skådespelade). Det här… är… uppenbarligen obeskrivligt. I have no speech.

Full disclosure: Den enda karaktären som går att tycka om är Pucko-Putte, som hatar allt och alla utan anledning och som inte har en enda anledning att vara med i filmen.

Citat:

”Byt blöjor och gå och lägg dig” / Reine till Tanja

”Dansband måste väl också bajsa” / Tanja

*

Tre kronor (huvudsida)

*

Briljanta filmobservationer: The Dark Knight Rises

The Dark Knight Rises. 2012. :(. Ärligt talat. Den här filmen är inte bra. Jag har mer ingående saker att säga om den senare – förslagsvis om jag får se om den så att eventuell logik kan uppfattas i den Nolanistiska multiintrigens röriga myriad av dinglande intrigtrådar – men jag kan hursomhelst säga att den här filmen var sämre än jag trodde den skulle vara; och då hade jag ändå låga förväntningar. Jag tänkte mig en film som var befängd, ologisk och pretentiös men åtminstone rent visuellt kul att se på  – dvs. som The Dark Knight – men det slående med denna uppföljare är hur otroligt tråkig den är.

Storyn går ut på att en genmanipulerad korsning mellan Tom Hardy, Yoda och Sean Connery (Bane alltså, he schpiksch lajk disch you schee, yeesch quite lovely) vill mörscha ner Gotham City. Han har samma idé som Liam Neeson hade i den första filmen (Batman Begins). Men då Rääz ääl gool hade en okej filosofi (han var en slags new age-fascist) och en plan där Gotham utplånade sig själv är Bejn mer… well. Han ska dels släppa ut en massa fångar ur finkan – för då blir det ju ”kaos”, well, ja, duh. Sen ska han ”lämna över makten till Gotham-borna”, typ utlysa ett anarkistiskt självstyre – eller nånting sånt, för jag har ingen aning om vad som händer med Gotham City efter att Bane stängt in alla stans poliser i en gruva, typ, och spärrat av stan genom att bomba alla broar; det enda jag noterade var att det blev mer snö. Men nåt ska hända, vem vet vad. Det spelar ändå ingen roll för, yeah get this, han ska spränga staden med en atombomb. EN BOMB! Med en timer som tickar ner! Hela sista timmen av filmen, minst, är en låååååång och uuuutdraaaageeeen version av den här scenen:

Under tiden har Nolan klämt in en miljard karaktärer som 1. inte har några personligheter, 2. beter sig helt random och 3. enbart identifieras genom sina ansikten – det är Joseph Gordon-Levitt, Anne Hathaway, Matthew Modine, Morgan Freeman, ju! Den enda som håller stilen är Alfred, även om inte heller hans karaktär gör något man bryr sig om eller är vettigt; han dumpar Bruce Wayne vid ett tillfälle av halvt oklara anledningar. Hathaways kattkvinna – eller whatever she is – dyker upp då och då, helt utan anledning, och är först tjuv som skiter i allt, sen är hon rädd för Bane, sen är hon arbetarklass som hatar överklass, sen är hon plötsligt kär i Batman. Precis som allt annat i filmen är hon med för lite för att man ska förstå vad hon håller på med.

Inget som händer i filmen är begripligt, intressant, spännande eller trovärdigt. Bruce Wayne har förvandlats till a) en krympling, sen b) blåst brat. Dom rippar Rocky III också, för Bane är typ Mr. T och har the eye of the tiger, sopar banan med Batman och slänger ner Bruce Wayne i ett hål där han spenderar större delen av filmen. Förr eller senare måste han förstås lyckas klättra upp ur hålet som ingen kan klättra upp ur, men medan han ligger där kan filmens andra karaktärer springa omkring och ta upp plats med klyschiga dialoger och platta spänningsscenarion som helt enkelt inte går ihop någonstans. Att man kan engagera sig i den här intrigen – eller ta den hundra procent fjompiga Bane på allvar – är beyond me. Jag satt i en biosalong där folk fnittrade och emellanåt gapskrattade åt filmen och jag kände mig glad över att världen inte var helt upp och ner. Sean Connerys röst är fortfarande rolig, i synnerhet på en skallig slugger med Shredder-inspirerad röstmanick. Och Bales Batman har ju alltid varit rolig; Nolan är nu så självsäker att han ger honom replikerna WHERE IS THE DETONATOR?! GIVE ME THE DETONATOR! WÖWÖWÖÖWWÖÖÖH…. Geez. Hade inte Bane bara kunnat svara: Well Batschy, asch you know, schome daysch you juscht can’t get wrid of a bombbaahh.

Briljanta filmobservationer: Bron över floden Kwai

Bron över floden Kwai. 1957. När man sett över tre tusen filmer och det fortfarande finns ansedda ”klassiker” man faktiskt inte sett så uppstår en märklig reaktion – Man börjar hamstra klassiker. Jag har kunnat se den här filmen, till exempel, när som helst men eftersom jag vid det här laget inte sett den så har jag känt att jag lika gärna kan dra ut på det lite till. Det blir ungefär som att lagra vin, skulle jag tro, och på samma sätt som man måste vänta tills vinet når sin zenit når man en punkt då filmer oundvikligen måste ses innan momentumet har försvunnit. (PS. Håll i er nu… Jag har inte sett Fanny och Alexander!!).

Nu håller jag på och går igenom David Leans filmer och får naturligtvis möjlighet att se Bron över floden Kwai i ett fantastiskt logiskt, kronologiskt perspektiv. Denna fascinerande korsning mellan psykologiskt drama, symbolisk antikrigsfilm och serietidningsäventyr ála Fantomen var den första stora Hollywood-produktion David Lean gjorde och det har varit intressant att se hans tio brittiska filmer som ledde fram till hans ”Jag göra en film under två timmar? Oh, you’re joking!”-mentalitet. (Efter Kwai gjorde han Lawrence of Arabia, Doktor Zjivago, Ryans dotter och En färd till Indien).

Som du vet – eller som din pappa eller morfar i annat fall säkert berättat för dig – så handlar filmen om ett gäng brittiska krigsfångar som måste bygga en bro mellan Burma och Siam (nuförtiden Thailand). Den japanske generalen Saito – eller Sajko, om man så vill – försöker bryta ner deras arbetsmoral eftersom han gillar idén att dom ska vara hans slavar – men istället tvingas han tillåta Alec Guinness överste, pedantiskt besatt av krig, att sköta arbetet. Guinness i sin tur blir galen i bron och glömmer i stort sett bort att det är krig eller att dom skulle vara fångar. Att bron ska bli stor och fin är allt han har i tankarna. Samtidigt, i storyns mer ojämna parti, har jänkarfången William Holden rymt från lägret (jag antar att det var eftersom han fick höra att det var 1 på 100 att överleva och som sällskapets enda jänkare måste han ju ge sig på en sån sak), och efter att ha hånglat med pinuppa på en strand går han med på att hänga med tillbaka till djungeln för att bomba bron.

Det är en fantastisk meningslös intrig, och det är bland annat det som gör filmen så bra. Filmen har egentligen inga tydliga hjältar eller skurkar, man gillar Guinness först eftersom Saito är taskig men ju mer filmen pågår desto rörigare blir det på friskhetsbarometern (det är en sån där film där den sista repliken är ”Madness! Madness!!”) och mot slutet är det inte en fråga om vem som ska lyckas med vad utan snarare är frågan om någon ska lyckas få något vett i skallen överhuvudtaget.

Filmen är helt perfekt utförd och regisserad och den ser groteskt bra ut. Detta var Leans första film i 70 millimeters CinemaScope, Widescreen, Hollywood, Technicolor, fyrkanalig stereo, ba bachow in your face. Och som regissör kunde Lean tydligen ändå inte klanta sig med någonting. Filmen är följsam, jämn, är nästan omedelbart fängslande, fortsätter vara underhållande, och slutar med femton mycket långa minuter av sinnessjukt utdragen spänning. Varje scen i filmen är nästan irriterande utmärkt, och fotot av Jack Hildyard leder till vissa hisnande passager; jag satt och gapade inför en scen innefattades en tyst, lättfotad jakt på en pojksoldat. Aldrig har träd passerat framför en kamera så sällsamt.

Även om jag saknar den intima känslan från Leans helt brittiska filmer (de var oftast såpor, romantiska draman, komedier eller Dickens-filmatiseringar men han gjorde dom alltid helt mästerliga) så finns det en slags tjusning i Extra Allt-dimensionen på en sån här film. Det är en film som redan på förhand vunnit sju Oscars. Okej att karaktärerna inte är lika mänskliga som i de tidigare filmerna, dom är fortfarande rätt mänskliga och i framtiden skulle Leans karaktärer bli ännu mer pappdockiga än det här. Huvudsakligen är det en av dom kortaste och mest underhållande två och fyrtio-filmer jag sett. Får se om Lawrence of Arabia och Doktor Zjivago, filmer jag inte minns mycket av, är mastodonter av liknande sympatisk art.

*

Ah, en annan anledning till att jag inte sett filmen förut är för att jag började en gång men skrattade för mycket åt de första replikerna, varpå jag skämdes lite, så jag avbröt processen.

– Captain Kanematsu, how about a butt?

– I give you butt this morning! Both of you!

– That’s what I mean. I want to return the favor. When a man gives me something from the goodness of his heart, like you gave me that butt this morning, I remember it from the heart.

*

Bron över floden Kwai är en film som börjar på B.

Briljanta filmobservationer: Something Borrowed

Something Borrowed. 2011. :(. Det är så här det blir, när jag och en väldigt nära släkting befinner oss hemma hos några ännu närmare släktingar utan rimliga planer för den planlösa juniveckan. Det blir rött vin och vaniljglass och Kate Hudson-maraton. Det är sån jag är! Från Eurovision till fotboll till Kate Hudson-maraton utan att blinka. Och säga vad man vill om Kejt, hon har åtminstone en del skådespelartalang – det är mer än vad man kan säga om dom andra i den här otroligt dåliga filmen, som går ut på att hon är en osannolikt odräglig och självupptagen idiot som ska gifta sig med ännu en Hollywood-newbie-skådis som ser exakt ut som Tom Cruise. Han är den typiska romkom-mannen; stabil som en möbel, absurt tråkig och karaktärslös. Han är i sin tur kär i en tjej som är alltför lik Katie Holmes (spooky!) som är bästa kompis till Kejt och yada yada, dom blir ihop bakom hennes rygg och man tycker egentligen inte synd om Kejt för hon är ändå så dum och taskig. Filmen pågår, karaktärerna pratar, filmen tar efter ett tag slut. That’s it. Karaktärerna saknar allt man vanligtvis förknippar med en personlighet – humor, vanor och ovanor, specifika karaktärsdrag, för att inte tala om intelligens – och filmen är redan från början klippt som en 100 minuter lång reklam för Heineken; drycken alla dricker, givetvis med etiketten mot kameran. Jag försöker minnas en replik, en scen jag tyckte om, en karaktär jag minns, men ack, det är förgäves. Something old, nothing new? Something Borrowed, something… gnu.

En gnu.

Briljanta filmobservationer: Prometheus

Prometheus. 2012. :). En av anledningarna till att jag gärna recenserar filmer när dom anländer på video (vad det nu än har för praktisk funktion i dag) är att det passar mitt sätt att resonera; när en films momentum (hype) har passerat kan man i lugn och ro betrakta och gå igenom en film. Man är inte hetsad att snabbt hosta upp en åsikt, och framför allt finns det god chans att en films brister och styrkor framträder tydligare när en tid har gått.

Prometheus är, då, inte en sån film. Med min osynliga dykardräkt och syrgastub – för att mentalt kapsla in mig undan media, recensioner och fanboys – har jag hoppat ner i hype-havet för att undersöka det gömda skattskepp som PR-kampanjerna påstår ska finnas där på havets botten. (Till den som undrar vad den formuleringen kom ifrån kan jag svara att jag alldeles nyss såg att jag fått feber).

Eller så var jag bara, liksom vilken annan stackars cineast-sate som hest, hopplöst nyfiken på vad Ridley Scott – den tekniska perfektionisten som är legendarisk fastän han ”bara” gjort två regelrätta mästerverk, Alien och Blade Runner – åstadkommit om han faktiskt gör en film han pratat om att göra i minst tjugo år.

Och, well, duh, here we go med den mest förutsägbara kommentaren: Prometheus är inte i klass med dom två filmerna. Men få filmer är, och så vidare. Däremot – och följande är en beskrivning nog så underbar – tycker jag att om man bortser från specialeffekter och alla små och stora detaljer som kopplar den här filmen till Alien-franchisen, och istället föreställer sig att den skulle vara en egen separat film helt och hållet, så överensstämmer den med en film Ridley Scott skulle ha gjort… låt säga 1986, om han valt att fortsätta göra mer kreativt orienterade filmer istället för att bli bitter på branschen, ”ge upp” och bli strikt hantverksmässigt istället. Den är inte lika bra, men den följer samma tematik och är logisk i en auteur-synvinkel (1985 gjorde han istället Legend, som jämförande exempel). Precis som i dom filmerna utgår även den här filmen från att åskådaren kan tänka själv. Vi får inte information serverad på ett fat, eller intrigen förklarad tre gånger. Vi får ta del av vad som händer och vi förväntas förstå sambandet mellan orsak och verkan. Det är en film som förstår att det är helt okej att undra vad som händer i en film, eftersom filmmediet går ut på att betrakta och studera till att börja med.

Jag tycker det är alldeles rimligt att se Prometheus som en högklassig science fiction-film. Den är intelligent, spännande och välgjord och den tar tillbaka genren till vad den ursprungligen handlar om – Känslan av att baxna inför universums mysterium, spänningen i att utforska det okända, de oändliga möjligheterna den lilla människan står inför på en kosmisk skala.

Det allra mest tillfredsställande med den är att den är en riktig film. Kvalitén på (främst) amerikansk film har blivit så låg att jag nuförtiden helst inte går på bio såvida jag inte kan vara någorlunda säker på att jag faktiskt ser en ”riktig” film. Med ”riktig” film menar jag vad Tarantino menade i någon intervju; en film som är en egen, unik upplevelse och som inte följer förutsägbara narrativa protokoll.

Det är så tillfredsställande att se en film som man från första början inte vet vart den ska sluta, och trots att man kan ana vissa planteringar och indirekta förutsättningar så blir man överraskad när intrigen tar en ny vändning. Nästan inget som händer i den här filmen är särskilt förutsägbart. Nästan allt som händer räknar man inte med. Det gäller såväl i stora intriglösningar – som en exceptionellt bisarr auto-abort-scen (se själv) – som i mindre detaljer och generösa småsaker. Ett bra exempel på det sistnämnda är en scen som kan låta typisk på papperet: En person som ska vara övervakad och skyddad råkar illa ut och när han kontaktar kaptenen så har denne lunkat iväg för ett nupp med överstinnan Charlize Theron. Denna passage mellan dessa två karaktärer kommer dock som en sån genuin överraskning att man nästan inte registrerar att den i grund och botten är ett verktyg för intrigen. Snubben i andra änden måste dö för att intrigen ska fungera. Och så vidare. Det är bara ett exempel.

Ska man gå in på intrigen, för den oinvigde? Njäe. Inte direkt nödvändigt, kanske. 29 år innan Alien åker ett rymd-crew på ett dyrt uppdrag åt ett multinationellt företag. Tanken är att dom ska träffa utomjordingar där som en gång i tiden kanske skapat människolivet på Jorden (jag lämnar Scientologi-tolkningarna öppna för var och en). På plats går allt fel. Det hela är först utdraget och spännande, sedan dramatiskt och katharsis-artat. Poängen är att Alien innehöll ett stort rymdskepp och ett gigantiskt, typ av mumifierat, lik av en varelse som aldrig blivit förklarad i någon av de andra filmerna. Som entusiastisk proffsnörd vad gäller Alien – jag anser den filmen vara ett riktigt mästerverk och tycker egentligen, när allt kommer till kritan, att inga av uppföljarna är värda en jämförelse, även om Camerons Aliens är bra i sig – har jag på två separata kommentatorspår hört Scott prata intresserat om en prequel, som vi nu kan beskåda.

Har filmen några brister? Egentligen inga centrala. Allt beror på hur orimliga ens förväntningar är. Den som förväntar sig en till lattjo Alien-film – och som inte riktigt minns om det var Ejliens två eller fyra som var den där som var bra –  kan väl inte ha undgått att förstå att något sådant inte är att förvänta sig? Och den som förväntar sig ett stort filosofiskt mästerverk kan rimligtvis klaga på vad som helst. Jag ska inte ens föreställa mig vad fanboys – dessa små troll! – kan tänkas ha grävt upp för invändningar ur den oändliga öknen av gnäll.

Så när jag säger att den är felfri använder jag Gudfadern del III-argumentet; det är en mycket välgjord, fint genomtänkt, spännande och dramatisk film som på egna ben är sevärd. (Gärna i 3D faktiskt, då jag tror att det i det här fallet kan förhöja upplevelsen).

Det enda jag kände inte var till filmens fördel var den onödiga kopplingen till sin franchise, framför allt en del överflödiga blinkningar till de två första filmerna. Manuset känns också då och då kryddat med lite alltför välbekanta scenarion, repliker och karaktärer. Det ger en lite åksjuk känsla av att se en prequel som hyllar sina uppföljare. (Vågar jag säga att en George Lucas-approach hade varit att föredra? Kanske jag ska hålla det för mig själv, hm).

Men samtidigt finns det så mycket som är genuint originellt och spännande. Inte minst är filmen, nästan som en gammal Pettson och Findus-bok, laddad med detaljer som i sig själva är riktigt lyckade (en teknologisk metakommentar innefattandes Lawrence of Arabia skulle ha gjort Godard imponerad). Trots att filmen är full av mindre detaljer håller den fortfarande sina huvudsakliga spår utan att bli rörig eller ojämn. Till exempel har Noomi Rapace huvudrollen som forskare och Michael Fassbender som robot. Enligt vår tematiska förståelse för Alien-filmerna sedan tidigare går dessa två saker hand i hand. Forskaren är ond, och gärna robot. Men här försvaras vetenskapen, viljan att studera det okända, och till skillnad från i Blade Runner så är inte Prometheus någon android-humanistisk berättelse. David – som Fassbenders människorobot heter – saknar själ och hjärta och gör vad han är programmerad att göra. Detta gör honom varken ond eller god utan bara maskin, kort och gott. Han är bra eller dålig beroende på vem som kontrollerar honom.

Också Charlize Theron, som hård befälhavare på skeppet, har en intressant roll som – precis som i alla riktiga filmer – börjar som en sak men slutar som en annan, aldrig med ett förklarande utspel för åskådaren. Andra skådespelare har också bra, fint genomtänkta roller. Överlag leder Scott åskådaren igenom en film som hela tiden knyter an till sin genetiska tematik – det här är främst en film som handlar om människans relation till liv och död, tro och atiesm, sin skapare och sin avkomma – och lyckas göra en film som till viss del förklarar vad som hände innan Alien. Samtidigt skapar han ännu fler gåtor. Begrepp som för en Alien-fan är centrala – Weyland Yutani, facehuggers och det första Giger-monstret, till exempel – lämnas i Prometheus både som obesvarade frågor, men också som något som förmodligen hände vid sidan av den stora bilden. Det finns en rastlöshet vad gäller slemmet, äcklet-päcklet, och monstren i Prometheus. Hela filmen har en embryonisk känsla över sig, och det mesta i filmen känns rätt på det där allra mest organiska sättet.

*

Också publicerad på Videosöndag

Briljanta filmobservationer: Bodyguard

Bodyguard. 1992. :). Alla förstår tanken här. Jag kan inte säga att Whitney Houston betytt särskilt mycket för mig i mitt liv, men när nyheten om hennes död kom inatt noterade jag det en dryg halvtimme innan det ploppat upp på Aftonbladet och driven av kulturarbetarens spontana intuition grävde jag upp Bodyguard från minnesvalven. Det var Houstons första filmroll, kring 1992 var hon enormt stor, och filmen var ett ganska oväntat bevis på att hon inte bara hade en enorm star quality – hon var inte alls pjåkig som skådespelerska heller. Utan några problem står hon på jämna ben mot Kevin Costner – förvisso ingen jättebedrift, men ändå – och med tanke på att hon driver hela handlingen framåt måste man konstatera att hon var en talang som inte hade behövt bli ett vrak och gå bort vid ringa 48 år.

Som film betraktad är Bodyguard, förstås, bara fluff (ett snällare ord för ”skräp”). Intrigen bygger redan från början på ett radikalt förbiseende av logik och sammanhang, och den fortsätter att bygga sin spänning på situationer som skulle förefalla idiotiska om dom hände i verkligheten. Men det finns ändå skäl att vara nostalgisk, märkte jag, när jag såg om denna helt och hållet skamlöst underhållande film.

Ja, det är den gamla vanliga klagovisan: Förr i tiden gjorde man faktiskt också bra fluff. Åtminstone då och då. I filmen spelar Kevin Costner exklusiv livvakt som jobbat för diverse presidenter. Houston spelar sig själv, ungefär, en popdrottning omgiven av ett hängivet, men inte speciellt begåvat, stab. Efter diverse otrevliga brev och inbrott har man börjat förstå att hon behöver säkerhet – nähe? – och Costner sägs vara ”the best”. Kevin är ju dock som han brukar vara – torr som en träbock – och han avfärdar först hela erbjudandet eftersom han säger sig inte jobba med ”kändisar” (bara presidenter, antar jag, inga riktigt kända människor). Men han kommer förstås inte ifrån sin ansvarskänsla, så han påbörjar hela processen i att göra hennes liv till ett nytt, mer säkerhetsanpassat, kändisliv; givetvis retar han gallfeber på henne själv och alla runtomkring henne och givetvis smälter allas känslor för varandra lagom till att dramatiken når sin kulmen.

Filmen har många fantastiskt fjantiga inslag, inte minst den centrala kärlekshistoria som utvecklar sig mellan paret i huvudrollen. Kevins favoritfilm är till exempel Yojimbo – livvakten, get it – och han förför henne genom att låta hennes fjäderlätta sjal falla över hans samurajsvärd för att därefter landa i två bitar på golvet. Större delen av intrigen utgår också ifrån att man accepterar att man ser på en film och inte i något som skulle ske i verkligheten – men lyckas man väl med det så kan man förmodligen bli rätt engagerad. Konflikten som spänningen bygger på ligger i faktumet att vi som åskådare litar på en person – specialisten – men resten av karaktärerna svävar i naiv ovisshet och tycker bara han är jobbig. Eftersom man utgår från att han själv är den enda som förstår allvaret i situationen längtar man lite efter att få se dom andra karaktärerna bli överbevisade. Hans storsinthet är också ständigt lika tillfredsställande. Det här är en av mina favoritscener:

Filmen har ändå, bortom det fjantiga, en kvalité som gör att den fungerar som drama, och något dom flesta såna här storsatsningar idag inte har: Genomtänkta karaktärer, och väl valda skådespelare. Houston lyckas framställa en individ som framstår som den arketypiska storkändisen: Bortskämd och impulsiv, men intelligent och allvarlig, aningen världsfrånvänd av sitt kändisskap men bara aningen. Och Costner är perfekt vald i rollen som sur livvakt, vilket återigen leder mig till teorin att vilken skådespelare som helst kan bli bra om han eller hon är väl vald och rätt regisserad.

Manuset är skrivet av Lawrence Kasdan som är mycket bra på att skapa fånig men medryckande dialog – hans mest kända manusarbeten innefattar Rymdimperiet slår tillbaka, Jedins återkomst och Jakten på den försvunna skatten för den som tvivlar – och även om regissören bara är en random craftsman (Mick Jackson) så är den fortfarande tillräckligt medryckande och samtidigt spännande för att fungera precis på det sätt den ska fungera som: Jag ska inte säga ordet som består av en veckodag och ordet ”mys”, men något ditåt. Den är förmodligen bättre än vilken annan film du tänkt dig se, om du väljer bland nya titlar som verkar ”lagom underhållande”.

Och ser man den idag kan man också konstatera att Whitney Houston står rakt i filmens centrum. Kevin Costner är bara där under piedestalen, försvarar den med sitt liv, och utan en stjärna med såväl stort pathos som äkta mänsklighet skulle det inte finnas någon film. Nu gör det det, nu fanns den stjärnan. Då.

Briljanta filmobservationer: My Week With Marilyn

My Week With Marilyn. :/. 2011. Jag kan inte minnas senaste gången jag var på bio i en helt fylld salong – ens en liten sådan – men den här filmen verkade locka människor i alla åldrar. Antagligen är det Marilyn Monroes mytologiska stjärnglans som är den huvudsakliga hållhaken – den här filmen verkar åtminstone drivas av den. Det är en ganska blek film och den lider av det där Quentin Tarantino sa om biopics – dom är ofta tråkiga och intetsägande, och går mest ut på att skådespelare ska få visa upp sig. Den här filmen är inte direkt tråkig, eftersom det finns tillräckligt gott om bra skådespelare, men första halvan är precis en sådan film. Okej så Marilyn Monroe åker till England för att göra en film med Sir Laurence Olivier. Överallt finns kända skådespelare som gestaltar andra kända skådespelare. Förtvivlat letar man efter en poäng, vad handlar det här om, finns det någon berättelse här? Men nej, det tuffar mest bara på. Marilyn är skum och Larry blir arg. Kenneth Branagh spelar honom och blir aldrig mer än Kenneth Branagh; framför allt inte när han börjar citera Shakespeare (och ja, Ken, vi vet att Larry också var en stor fantast av Barden, men han var inte en lika stor Shakespeare-nörd som du). Andra halvan av filmen – som går ut på att en hopplöst oerfaren spoling råkar få ett jobb på filminspelningen och sen börjar dejta (läs: bli emotionellt utnyttjad) av titelfiguren – verkar ge sken av att vilja skildra ett riktigt personporträtt. Michelle Williams är bra, även om jag inte är säker på hur mycket Marilyn Monroe hon förmedlar; Marilyn är här en slags upp- och nerdrogad psycho girl som utnyttjar folk till höger och vänster och är beroende av andra människor, krossar hjärtan till höger och vänster och har ingen aning om vem hon är eller vad hon vill. Ändå dreglar filmen samtidigt över den mytologiska skröna som är hennes liv. I slutändan är det en film som inte vet vad den är ute efter, precis som huvudpersonen själv. Ett annat problem är tråkig och livlös regi. Det finns många scener som skulle kunna förklara för åskådaren varför något är viktigt eller dramatiskt, gripande eller spännande. Men istället puttrar det bara på, skådespelarna agerar till synes utan vidare vägledning och efter ett tag tar filmen slut. Det är inte ett uselt sätt att spendera en timme och fyrtio minuter, men jag har varit med om bättre.

*

Också publicerad på videosöndag.

Briljanta filmobservationer: Contagion (2011)

Contagion. :(. 2011. Det här är en mycket konstig och misslyckad film. Jag kan med gott samvete säga att jag inte har en aning om vad den handlar om. Visst, det är ett till Soderbergh-panorama med diverse olika karaktärer på en och samma plats, och samtidigt en film som verkar ha ambitionen att vara den mest realistiska bacillskräckfilm om virus som någonsin gjorts. Den handlar om hur ett virus sprids från en människa till en annan och på några veckor har infiltrerat en herrans massa folk. Tanken är liksom att man ska få se alla instanser i händelseförloppet, från kostymnissarna (Laurence Fishburne) till den oskyldige pappan som förlorar sin familj (Mätt Däjmun) och konspirationsteoretikern/Emmerich-nörden (en otroligt jobbig Jude Law). Filmen följer denna idé, och avrundas med en epilog som försöker pressa in ett pk-budskap där ett egentligen inte finns. Det finns lite annat mumbo jumbo också – typ vad för små regeringssammansvärjningar och internationella kidnappningsdramer med profit inblandat – som uppstår i och med att ett vaccin plötsligt finns. Man ska förstå de här sakerna som en cynisk sanning, men märkligt nog har filmen ingen emotionell eller dramatisk nerv alls utan den liksom bara pågår. Den är rentav tråkig. Visst är det så att man kan tänka sig att en epedemi kan tänkas se ut och fungera så här i verkligheten. Det är dock ingen anledning att se den. Det enda riktigt minnesvärda var att den började med att Gwyneth Paltrows huvud sågades upp. Tolv år efter Shakespeare in Love får hon äntligen en värdig roll. På obduktionsbordet! Mähähähä!