CONDRECA CONDRECA

eller fredrik fyhr i allmänhet

Kategori: centrum

C I:1g

<-C I:1f

Samling!

Rösten ropar högt, så att alla kan höra. Ho hooo ropar den. Samling, samling, samling. Dom tre manspojkarna tycker inte om när dom hör det ordet. Samling! Dom reser sig ängsligt och rastlöst, söker med blicken åt andra håll.

 Samling!

Samma blick alla tre. Den blicken är inte så svår. Jag vänder mig om för att titta på vad dom tittar på och över fältet ser jag alla i Hagen, hur de stannat upp, hur de står stilla nu precis som vi. Himlen är så blå och solen så skinig och allt har stannat som en klocka nu i Hagen. Ingen hoppar eller springer eller låter längre. Det är samling nu.

Samling!

Ljum vind fladdrar hår på stilla skallar. Ordning och reda ropar någon annan. Samling, återigen, ett mindre rop i förbifarten när ordning och reda konstaterats.

Över fältet har man radat upp rader; rader av saker och ting. Det är säkert hundra rader, eller ännu fler, med tusentals saker och ting. Raderna går åt olika håll, i raka färgglada linjer över gräset. Små föremål i olika färger, fyrkanter och små bollar, plastapor och porslinskatter, allt möjligt.

Alla i Hagen ställer sig framför varsin rad av ting.

Jag ställer mig vid manspojkarna, vars blickar stelnat.

Vad händer nu? säger jag.

Det är nu vi rättar oss i ledet säger manspojkarna.

Någon blåser i en visselpipa och alla i Hagen börjar följa spår. Alla rör sig lydigt längsmed varsin rad ting. Man måste titta ner på tingen medan man följer sitt alldeles egna spår av saker och ting. Klänningarna går fint med raka ryggar och händerna bakom ryggen, rödhåringen nynnar fortfarande tyst för sig själv: Jag är glad… Till och med Lill-Hanen är med och följer en rad ting, fast lite motvilligt och gungande sådär. Raderna ringlar och alla följer efter.

Ska vi också rätta oss i ledet?

Manspojkarna svarar inte. Dom är stela och tysta, dom skruvar på sig, ser alldeles gråtiga ut, som en kramp, som om något inuti dom vill ut ur bröstet.

Så-så ropar rösten rappt igen… Ordning och reda ropar han, Ordningsmannen. Han traskar hitåt, raskt och angeläget; vi har ju inte börjat röra på oss än.

 Ordningsmannen har halvt stängda ögon och ett brett leende. Beige kostym och en stor, bred slips. Ordningsmannen luktar herrparfym och säger Mmmmeheh heh heh. Jajja, jajja, jajja. Såja såja. Jajja, jajja. Ordningsmannen visar vägen, hans breda hand platt mot ryggen, ett lätt tryck och dom tre manspojkarna kniper ihop sina mjuka läppar och går mot dom andra i Hagen för att följa spår. Jag följer efter. Jag vill inte bli kvar ensam.

Ingen säger något medan vi går. Jag märker att Ordningsmannen går bort till ett bord där det står en massa andra människor, myndiga, några i kostymer men också några i shorts och solglasögon. Dom dricker kaffe ur små vita plastmuggar och pratar med varandra, många har en hand i en ficka och gungar lite, det skrattas då och då, pö om pö. Jag kan höra där bortifrån en historia berättas, en gammal vits som handlar om något som hände innan Ordningsmannen och hans arbetskamrater ens var röda munkar. Jag ser att Blomtant står där också, hon ler och knakar, gungar fram och tillbaka med en stor termos i famnen, hon håller den som ett spädbarn.

Jag fortsätter gå. Tittar på saker och ting framför mina ögon där nere, saker och ting jag ska följa efter. Det jag har i min rad är mina saker – min egna rad är min alldeles egna linje, min att följa. Det är ett startkapital, hör jag någon förklara. Det är här jag ska rätta mig i ledet; jag tittar ner på marken; föremålen som är mina: En burk. En påse flörtkulor. En gul plastanka. Den där vill jag ha! hör jag någon säga någonstans. Den är så röd och fin. Och så är det någon som säger Men den där vill jag också ha! och så säger någon Mmmm, men den är min nu, den är i min rad faktiskt och så är det någon som säger Men om du får allt jag har så kan väl jag få den? och så säger någon Det skulle ju göra dig alldeles ruinerad och så är det någon som säger Nä, det går bra nu och så säger någon Jaså? och så säger någon Jodå, har fått fast tjänst nu upp i ledningen, om bara högsta hönset pallar av nån gång så kommer jag nog se bra ut som efterträdare och så säger någon Trevligt, trevligt. Ja själv går det ganska bra också, under omständigheterna. Min psykolog säger att jag gör framsteg, och dessutom har jag fått ett lovande sommarjobb som kan bli något mer, sociala kunskaper och bra hållning krävs, i skolan är jag en stjärna och så har jag lite saker vid sidan om också.

Att titta på marken och se föremålen gå förbi.

01 nalleEn nallebjörn.

02 dockaEn docka.

03 trollLerfigurer med ansikten, mossa som hår.

04 ikEtt papper; ”Enligt våra noteringar är nedanstående belopp ännu ej betalt”.

05 dockhusEtt trasigt dockhus.

05 muggEtt lerigt plastglas som gått sönder.

06 ukSmutsiga trosor och kalsonger.

07 pillTabletter i olika färger.

08 gsEtt par sneda glasögon som det står L’acome på.

09 kvEn bussbiljett och en flygbiljett och en massa små tunna lappar med siffror på.

10 badgeEn liten hård bricka i en kedja, med ett namn och ett nummer.

11 igEtt hårt papper som någon i svart skrivit IG på.

12 etcNågra stora siffror i färgglad plast.

13 gumEtt par tänder.

14 korsEtt kors i marken.

15 skulEn skalle.

Det här är väldigt tråkigt. Jag är jättehungrig också. Mmbbrr.

16 skrovmål

Ett skrovmål.

Ja, alldeles precis. Jag hittar något jag vill ha. Ett skrovmål ligger på raden. Alldeles varmt och inpaketerat i en vit påse. Äntligen något jag behöver.

MUMS, MUMS, MUMS.

Jag står stilla längs mitt spår, käkar skrovmål. Tjackar kalorier, prasslar påse, tuggar, sväljer, blir långsamt mätt… Känner att jag långsamt börjar bli uttråkad… Ja, jag känner det absolut. Tugga tugga… Att vara vid liv. Tugga. Att bara ha tråkigt liksom. Tugga tugga. Svälj.

Det kliar liksom i mig av att ingenting mer händer. Jag står där jag står, sörplar lite socker, ser mig omkring.

Det verkar som att det bara är jag som ser mig omkring. Alla andra bara går vidare längs sina spår; tittar ner på sina saker; plockar upp det som dom vill ha och börjar byta lite med varandra.

Någon plockar upp en kavaj som någon annan vill ge femton chokladkameler för. Någon annan har tjugofem chokladkameler. Någon annan har fått med sig ett par människor i partyklänningar, och fastknuten till dom i ett rep springer en kille med en kamera runt halsen. Han har fått kameran i utbyte mot repet han hade hittat på sin rad, men nu har dom alltså bundit fast honom i det och dom släpar honom efter sig.

Kavajkillen stannar killen längst fram i det ledet, han vill byta ut sin kavaj mot partyklänningsmänniskorna. Det går an. Bytet genomförs. Kavajkillen tar av sig sin kavaj och inväntar damerna. Bitches! utropar han segervisst och tar dom under armen. Kameramänniskan stapplar efter för att hålla takten och inte snubbla.

Bakom honom följer andra. Dom blir fler och fler. Dom tar kort och skriver anteckningar. Det händer grejer där borta. Deras linje har blivit mycket populär att följa, verkar det som.

Bravo hör jag Ordningsmannen ropa. Tillväxt, expandering, framgång, jättebra jobbat! Bravo!

Närmare mig står Lill-Hanen och målar en symbol i huvudet på en av klänningmänniskorna. Ett hakkors, förklarar han stolt. Han har rakat bort allt hennes hår och gött henne så att hon blivit tjock och fin liten svennegris. Eller, det är åtminstone vad dom säger, några maskerade människor vid en rad en bit bort ropar det.

Dom maskerade människorna följer sitt eget spår och plockar upp alla fyrkanter dom kan hitta för att kasta på allt som rör sig. Dom missar hela tiden.

Nämen säger Ordningsmannen. Mindre bra.

Nyss märkte jag att jag kände mig uttråkad. Nu märker jag att jag upplever oro. Oro, oro, oro… en känsla av att något kallt gnager i nacken; Att vara vid liv. Att vara orolig. Jag känner det absolut. Läskigt ängsligt känsligt, oro. Känslan av att det inte är lång tid kvar.

Det står en byggnad lite längre bort. Jag råkar se den. Det är nog inte meningen att man ska se något annat än sina rader, sina saker och ting, men jag ser, jag kan inte hjälpa att se; byggnaden där borta, ser den av en slump. Det finns en papperskorg där intill också. Det är bra. Dit ska jag gå.

Jag lämnar min rad helt enkelt. Måste ut, vidare, framåt. Byggnaden råkar bara stå där, fyrkantig och teglig med ett fåtal fönster och ingen skylt, några hundra raska meter att gå hej och hå. Jag slänger skräpet i soporna i papperskorgen. All oro i soporna, mätt och pigg, nya krafter.

En dörr står öppen, ett svart gap med en vit gardin som blåser i vinden. Ingen verkar bry sig om att jag lämnar alla dom andra i Hagen. Alla går vidare, upptagna med sitt.

När jag närmar mig den svarta öppningen stiger en präst ut ur mörkret. Han ser mig inte, för han är arg. Han kastar en handfull ris i luften, medan han hastigt rör sig ut ur byggnaden. Jag får lite i ansiktet, och får gå vidare in i mörkret med fingret gnuggandes i ögat. Undrar varför han var så arg. Jag förstår inte. Jag vänder mig om medan jag går, ser efter honom, hinner precis se honom innan han försvinner; han har nått solen och gräset där ute, och han rör sig lika ilsket fortfarande; han kastar iväg en bukett mitt ut i luften utan att någon fångar den. Röda rosor regnar ner i den varma sommarluften. Sen sluter sig inomhusskuggan över mig.

C I:1h->

x.centrum.x

Annonser

C I:1f

<-CI:1e.

Hagen?

Nu går det alldeles för fort. Jag ramlar omkull. En smäll slår huvudet, det börjar blåsa pipande bubblor däri; så ett våldsamt bult, bult, bult, som gör att jag ligger kvar.

Ett par stövlar på marken vid mitt ansikte. Aha. Någon har slagit ner mig.

Smärtan stiger inuti huvudet: Det är som om någon skruvar upp den från en spak: Volym fyra, fem, sex, sju, åtta, smärta pulserar om och om igen i huvudet, bult för bult för bult, nio, tio, elva, tolv. Aaaaj aaaaj aaaaj säger jag och någon skrattar någonstans när jag börjar låta så.

Att resa sig upp men inte riktigt kunna. Att ligga kvar. Att kravla, titta uppåt. En figur där uppe. Stirrar på mig med sina händer runt sin midja. Väntar på mig?

Jag frågar varför han slog mig. Det gjorde ont.

Jag gör vad jag vill säger figuren i motljus.

Jag frågar vem han är. Han säger att han är Lill-Hanen. Han säger att han är Lill-Hanen och att jag är ingen alls. Jag är bara är en ny i Hagen. Vi kan inte vara kompisar för jag är ful.

Skräcken som följer är kall och smygande, men den blommar följsamt och naturligt, öppnar sina blad och visar sin fulla kropp, sitt kött: Att resa på sig jättefort, hjälp hjälp, måste rycka åt mig Honan och Hanen men dom har redan försvunnit. Dom vände om ögonblicket de lämnade av mig. Dom var angelägna om att vara någon annanstans, jag var inklämd i schemat, de hade bråttom. Nu väntar ingen vid grinden.

Att ängsligt stå och speja där, med händerna om grindstålet. Jag spejar och spejar. Men det finns ingen där. De har lämnat mig här ensam. Jag blir kvar i Hagen. Jag måste vända mig om, se mig omkring.

Det är ett stort fält fullt av spring. Himlen är så blå och solen är så stark. Inte kallt, här är det varmt. Vinden blåser men den blåser fint. Glada människor springer runt i skenet utan att det ser ut som att dom riktigt vet vad dom håller på med. Alla bara springer, runt, fram och tillbaka, hit, dit. Jag vet inte varför. Röster skriker glatt, hela tiden, åt allt. Alla ropar ord som inte betyder något särskilt, stjärnsmäll och pang-kaka. Allt som ropas försvinner så fort det ropats vad som nu ropats. Lapsi, molnpuss, dummerjöns. Många skrattar, andra gråter, i alla kläder fladdrar det en massa. Glitter i ögon. Alla springer runt och fladdrar. Lapsi molnpuss, traj laj lej. En rödhåring springer runt och ropar: Jag är glad! Jag är glad! Jag ler för jag är glad! och jag tar mina första steg fram, kittligt gräs under fötterna.

 Det står några skinande människor i klänningar vid en ormbunke. Dom rycker av bladen på blommorna. Dom är tre, jag är ensam, men jag vågar gå fram, fram dit där dom står.

Dom är väldigt söta, deras hår är väldigt rakt, och långt, och dom kisar lite på mig när jag närmar mig, lite grann som om jag är en sol.

Jag säger hej.

Dom säger hej hej.

Jag frågar vad dom gör.

Plockar bladen av blommorna, ser du väl.

Ja, säger jag, jag ser det men… Jag vill fråga varför men får inget svar. Istället säger dom: Du är ny, eller hur?

Jag säger att jag träffat Lill-Hanen, och han sa det. Är jag ful?

Inte så farligt säger dom.

Jag frågar vad dom heter.

Du kan kalla oss klänningarna bara, säger dom.

Jag frågar vem Lill-Hanen är.

Dom säger att han är den där apan som ingen känner men som alla har träffat. Alla träffar Lill-Hanen förr eller senare, och Lill-Hanen dyker upp lite när Lill-Hanen bestämmer sig för det. Oftast kommer Lill-Hanen in för att förstöra och ibland kan Lill-Hanen komma in och förstöra när det är som allra bäst. En av klänningarna säger att någon stor och vis en gång sagt att Lill-Hanen alltid kommer dyka upp och förstöra, hela resten av livet. Fast inte just den Lill-Hanen. Att det finns flera Lill-Hanar. Dom andra klänningarna tittar fascinerat på den klänningen, säger Skuuuuumt.

Jag pekar på klänningmänniskorna. Jag säger att dom har fina klänningar. Dom tittar på mig väldigt konstigt. Varför tycker du om klänningar? säger en av klänningarna.

Jag säger att dom är fina.

Men du är ju ingen klänning, säger en av klänningarna, du är ju en byxa.

Jag blir tyst, dom är tysta, vi står lite och svajar. Vaa säger jag. Vaa-aaa. Dom tittar lite på varandra och skrattar lite. När en skrattar börjar en annan skratta lite mer och till slut skrattar alla. Dom blir tysta, håller sig för skrattet istället, tittar på mig. Dom ler och svajar hemligt.

Vadå säger en. Är du ingen byxa eller?

Jag tittar på dom. Vadå byxa?

En av klänningarna tittar på dom andra, kanske en slags ledarklänning för det är hon som står i mitten och alltid tittar på dom andra först innan alla börjar titta på varandra. Sedan slutar dom le och svaja hemligt, som om det inte är roligt längre. Bara förbryllade nu, det blir surt och jobbigt, som att något måste göras för att reda ut allt.

Hon i mitten gör det, hon går fram till mig och tar tag om mig och plötsligt står jag mitt på Hagen med rumpan bar, för hon har dragit ner byxorna och klänningsmänniskorna tittar på mig.

Ja titta där! säger dom. Snopp säger dom. Snopp! Alldeles definitivt snopp.

Det blåser kallt på min rumpa.

Men snopp, hallå! Fattar du ingenting eller?

Jag drar upp mina byxor och ser mig hastigt omkring. Jaha mumlar jag och vill gråta, men jag vet inte varför. Det förstod jag inte.

Dom tittar alldeles storögt på mig, sen på varandra och så skrattar dom till, kvävt, deras näsor låter kronk. Dom exploderar nästan av fniss och så hoppar dom iväg, vidare i Hagen och börjar viska med alla andra som hoppar omkring… Han ”förstod” inte…

Jag bestämmer mig för att gå, jag bestämmer mig för att gå fort. Jag måste ut, vidare, framåt. Det är såhär jag lär mig att jag inte är någon klänning. Man kan höra hur det sprider sig. Ett skratt här, ett skratt där. Snart är det ganska många som skrattar åt mig där i Hagen. Snart är det väldigt många. Jag går iväg för att komma undan. Det börjar eka inuti, skratten runtomkring mig, överallt, åh nej. Ser mig omkring, vågar en liten glimt bara, finns det någon som inte skrattar? Ja, dom som bara tittar tysta. Alla som tittar hitåt, tittar på mig. Alla tittar! Titta ner, titta ner, måste gå framåt, ser mig inte omkring men dom verkar finnas över mig, snart är dom en skugga över gräset, och jag hittar inte ut till solen. Jag ser inte marken framför ögonen. Jag ser bara att dom tittar och jag hör bara att dom skrattar.

  –

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA

  –

Att titta ner i marken när alla skrattar. Att gå vidare medan alla tittar. Jag vill bara gå nu, kan bara gå, vill inte titta upp, eller prata, eller tänka, eller leva (kanske leva då). Jag tittar ner, ner, ner och går fram, fram, fram. Jag går tills jag inte vet hur mycket jag gått, jag går, går, går och jag märker nästan inte ens att inte alls lika många skrattar längre, att det liksom sjunker och försvinner. Att det redan var längesen. Jag kanske inte vill gråta längre. Jag märker att jag är jättehungrig. Något kniper tag inuti magen. Det låter mmbbrrr. Att vara vid liv. Att bara vara hungrig liksom.

Ching Ching. Ett Am-ackord med ett capo på fjärde bandet. Ching Ching Chingchingchingching chingching. Jag har redan stannat, nu vänder jag blicken åt sidan, upphör att stirra på mina fötter. Där borta står tre unga smala manspojkar, lutade mot en vägg. Väggen är bred, och längs den finns en spraygul slingrande text:

     HEJ PUBERTET!!!

Jag vet inte vad det betyder. Dom smala manspojkarna står i varsin snygg pose vid skylten och alla är klädda i svart. En har gitarr, en annan har en känga mot väggen och den tredje står på huk i mitten. Manspojken som är Gitarristen står längst till vänster med gitarren, han förklarar vad han spelar för manspojken längst till höger som sällan pratar utan mest bara nickar; han är Nickaren. Gitarristen säger A-moll med capo på fjärde till Nickaren som nickar till svars. Och sen F vid tredje chinget och G på dom två sista. Det är riffet, löjligt lätt. Manspojken i mitten sitter på huk, han är den allra smalaste, han är Smalasten, har huvudet vid Nickarens knäskål och han pekar på mig när han ser mig. Yo. Nickarens känga stampar lite i takt mot väggen.

Jag har redan gått en bit på vägen. Vänder mig om för en check: Alla andra i Hagen springer runt där borta, många skrattar fortfarande åt mig för det var ju så roligt det där med rumpan och snoppen, men dom hörs mindre för dom är där borta nu. Vi är äldre nu. Dom tre manspojkarna står alldeles stilla i solen, som pappfigurer av kött och läder. Jag går nyfiket fram. Jag säger hej. Dom nickar. Var inte rädd säger Smalasten. Vi har hört talat om ett ljus som aldrig ska slockna.

Gitarristen börjar spela på gitarren och sjunga med en röst som dånar falskt men intensivt:

I AM THE LONLIEST
I AM THE ANGRIEST

I AM THE FOOL WITH A HEART OF GOLD

WE HAVE OUR GOLDEN HEARTS

YOU’LL NEVER TEAR APART

WE WILL NEVER EVER UNFOLD

 

BEEECAAAUSE

MY DOG IS BETTER THAN YOUR CAT

MY DOG WILL EAT HER UP!

 

 Nickaren, som nickat som om han gillar det han hör fram tills nu, börjar vifta med sina händer.

Stopp, stopp, det blev ju för jävligt.

Gitarristen tittar förbryllat på honom. Vadå?

Asså, det började bra, men sen hela katt och hund-skiten, det är ju imbecillt.

Smalasten, eventuellt konflikträdd, börjar titta på sina skor. Jag står mest och tittar på. Gitarristen försöker spela igen, men momentet tycks borta.

Hmmm hmmar han.

 Här säger Smalasten och börjar peta på gitarren. Om du prövar att stämma om den lite….

Jag frågar vad dom håller på med egentligen.

Hmm hmmar Smalasten till svars. Inte lätt att förklara… säger han. Dom kallar oss svåra.

Men det är okej säger Nickaren plötsligt och en oväntad stämning uppstår, en längre tystnad…. Coolt säger Gitarristen till slut, Nickaren kan prata.

Medan dom fortsätter spela hör jag Lill-Hanen skratta någonstans, och jag förstår att han är på väg. Han skrattar fortfarande åt det där med rumpan och snoppen och att jag inte ”förstod”. Lill-Hanen får aldrig nog och han skrattar så att det verkligen hörs, utan att han själv vet om det, tänker, bryr sig. En massa slem och spott ramlar ut ur hans mun. Lill-Hanen kommer alltid och förstör. Jag kan höra hans skratt som muller bakom ryggen. Man vet när han närmar sig. Man känner tryckvågen.

Att vända sig om och se honom vandra fram. Han tittar inte ens på en men det är hit han ska och han skrattar oavbrutet, han skrattar rakt åt himlen och det gungar om hans axlar och när han kommer fram till en står han ett ögonblick på ett ben, tittar fortfarande upp i himlen med sin gapande skrattmun och så sparkar han tåfjutt med benmuskler och han sparkar rakt mellan benen utan att skrattet ändrar styrka eller varaktighet. Han gör det bara sådär i förbifarten, som om han inte hade något bättre för sig.

Sparken dunkar till kött, smäller till kön och skallrar lite i bäckenben. Kort sagt så gör det, som Lill-Hanen säger, jävla-fitt-och-cp-ont. Jag ligger på marken. Vrålar. En enda stor sprattlande nerv. Långsamt pågår sprattlet, fortsätter, pulserar, utan vidare…

Dundersmärtan förvandlas, långsamt, till en liten bultande smärttrumma och det sprattlar inte längre och jag vrålar inte utan kan säga aj… aj… aj… istället för [obeskrivligt]. Det är såhär jag verkligen, verkligen lär mig att jag inte är en klänning.

Jag sätter mig upp till slut, för jag kan inte stå, torkar tårar och snörvlar smärta. Det verkar som att alla i Hagen har slutat skratta nu. Ingen fnissar åt mig i smyg, alla tycks ha glömt, nyheten är över. Lill-Hanen har än en gång sparkat iväg allt skoj.

Dom tre långsmala manspojkarna står kvar i sitt solsken. Jag torkar mina tårar. Varför stod dom bara och såg på? Det gjorde ont.

Äh, säger dom. Vi är svåra. Vill du ha en cigg?

Smalasten i mitten drar upp och sträcker ner ett rött paket som klart och tydligt förklarar att RÖKNING DÖDAR.

Jag vet inte riktigt. Jag undrar vad dom menar. Gitarristen säger att Vi brukar säga att det som inte dödar, härdar. Smalasten säger Yeah. Vi är svåra och jag vet inte riktigt vad jag ska tro.

Jag hinner ändå inte komma fram till något; det ropar plötsligt en röst. En röst över hela Hagen som får allt att stanna upp och förändras….

                                                                                                        CI:1g->

x.centrum.x

C I:1e

<-C I:1d

Frisk luft. Allting öppnar sig när jag kommer ut. Jag går bara ut för att få frisk luft. Men att vara utomhus är en överväldigande upplevelse; himlen är så blå där uppe – Klafs: Mina fötter tar ett obevakat steg rakt ner i lera, och kylan i luften anländer som om jag inte noterat den förrän nu.

Jag rör mig vidare i leran, för att vända mig om, för att se vart jag kommit ut ifrån. Omkring lervällingen står byggnaden i vilken jag nyss var. En gammal tegelbyggnad, med en gammal inskription ovanför ingången:

                             AKADEMISKT LÄROVERK.

Ovanför bokstäverna tornar sig ett klocktorn upp. Ovanför klocktornet finns den blå himlen… Jag är ute i världen.

Byggnadens röda, vita, grå under himlen som är pangblå. Det luktar luft och lera här ute i världen. Liv och rörelse här ute i världen, människor springer omkring. Jag kan inte riktigt tänka klart, för jag fryser och det pågår högljudda våldsamheter överallt; och blåsten, friska luften, den är så distraherande i mitt ansikte. Jag virrar lite, klafsar trögare i leran, tar långsamt klafsiga steg åt sidan, ser hur kyrkogården breder ut sig intill byggnaden; brett längs det kalla öppna, under det stora blå, kyrkogård i lervälling, sjunkna och nedfallna gravstenar, människor i leran.

Människorna som står knäböjda i kyrkogården har smuts i sina ansikten och hål i sina kläder. Många är arga, dom kastar små stenar på fönstren, dom ropar Arbete och försörjning!!!!! medan en stor hög av människor, längre bort i leran, kliver på varandra för att komma upp på toppen av en kulle. Där uppe på toppen av kullen är det grönt. Det är en liten grön plätt som knappt är synbar här nerifrån; högt där uppe lite grönt kvar. I svarta gyttjan sitter människor utspritt, på knä. Många sitter stilla, stilla så att det nästan ser ut som att dom växt upp ur gyttjan, som smutsblommor. Deras ansikten är grimaser av tårar. Dom vrålar.

Vad håller ni på med?! Minns ni inte att hela kullen var grön en gång! Det finns bara mer grönska att förstöra där uppe! Det finns inget grönt gräs längre! Vad håller ni på med?! VAD GÖR NI, VAD GÖR NI, VAD HÅLLER NI PÅ MED???!!!

Det verkar inte vara någon som hör. Hundratals människor krälar över varandra för att nå toppen. På håll ser det inte ens ut som människor, bara en stor klump som rör sig. Det ser ut som flytande gyttja rinner nerför hela kullen, men det är människor, människor som kryper uppåt. Alla täckta av grå lera, stånkar grymt, halkar på varandra, gyttjan slinker, dom greppar uppåt, sparkar neråt, pressar upp sina kroppar, trycker ner varandra. Jag kan inte se vilka människor längst ner som är under ytan och vilka som bara har sina ben långt ner i gyttjan. Det är bara gyttja, och under gyttjan människor.

Runt kyrkogården och leran finns stängsel, och längs stängslet står människor i skjortor och slipsar. Dom skriker på allting dom ser där inne, dom viftar med papper och sliter i sina hår. Dom skriker på varandra och dom skriker på den leriga kyrkogården och dom viftar med sina papper. Jag rör mig vidare genom myllret av människoröster. Vi har redan glömt allting som hänt förut hör jag någon förtvivlat ropa någonstans. Vi har redan glömt allting och nu kommer allt det där hända igen, en gång till. Jag förstår inte.

Vid min sida springer en människa fram. Hon har sett mig på håll och nu har hon sprungit fram till mig. Hon knackar mig på axeln och tittar lite förvirrat och oroat på mig. Hon är mjuk i ansiktet. Du förstår ingenting av det här, eller hur? säger hon. Jag förstår henne, jag har lärt mig prata. Nej säger jag. Jag förstår ingenting av det här. Du borde inte vara här, säger hon. Hon slänger en sjal över axeln och ser på mig studerande, försjunken i egna tankar, rör sin mun hoppfullt. Ler lite grann, ler lite grann och ser rädd ut. Lite hår blåser över hennes ena öga.

En annan människa springer fram till oss. Han har vit skjorta, slips och glasögon. Han tittar på mig och så tittar han på henne. Hans min är invaktande och överraskande, som ett: Vad är nu det här?

Kan vi behålla honom? säger hon med små tårar i ögonen. Han ser på mig och nickar. Dom skrattar: Hon har tårar i ögonen och han ler stolt. Han kramar om henne så att hon snurrar runt i luften. Så säger dom att dom älskar varandra. Därefter tar dom mig.

Du måste följa med nu säger han till mig och lägger handen på min axel. Vi kan inte stanna här. Du förstår sen. Världen är alldeles galen, men du kommer förstå allt det där sen.

Medan vi tar oss iväg ser jag inte hur vi går, vart vi åker eller på vilket sätt. En skylt pekar mot CENTRUM, men vi rör oss inte ditåt, vi rör oss åt ett annat håll. Jag vet inte vart, jag hinner inte se efter. Jag är så upptagen med att försöka förstå vad hon, hon kallar sig Honan, säger när hon pratar. Hon pratar så fort och så mycket och så viktigt och jag har ju precis lärt mig prata så jag förstår inte riktigt alltihop. Något som återkommer är ärlighet. Jag försöker snappa upp. Du måste vara sann. Och han, han kallar sig Hanen, talar högt om friheten. Den är det allra viktigaste. Du kan lyckas med vad du vill säger han. Du får göra vad du vill, du har alla rättigheter att följa din dröm.

Honan och Hanen förklarar att dom är ett par, och att får jag kalla dom för mamma och pappa om jag vill. Honan och Hanen såväl älskar som är kära i varandra. Dom är med varandra och om dom skulle vara med några andra skulle dom vara otrogna. Om det uppstår några komplikationer mellan Honan och Hanen så pratar dom om det. Om det uppstår några större komplikationer så tänker dom att dom tar det problemet när det kommer. Nu ska vi leva tillsammans allihop säger Honan och får en klapp på huvudet av Hanen. Dom rufsar mig i håret båda två. Jag undrar om vi är framme snart, och dom skrattar.

Honan och Hanen bor tillsammans i Honan och Hanens våning där en banderoll hänger över köksbordet där dom sitter varje morgon – ÄRLIGHET VARAR LÄNGST står det på den. När vi är framme så märker jag att det låter i lägenheten – det knakar hotfullt och bräckligt i alla hörn och kanter. Men Honan och Hanen verkar inte märka det. Jag frågar dom varför det knakar så. Dom bara ler med höjda ögonbryn och så skakar dom på huvudet. Dom vet minsann inte riktigt vad jag pratar om. Sen bestämmer dom sig för att jag inte kan leva med Honan och Hanen hela tiden eftersom dom inte kan ta hand om mig hela tiden, dom kan inte ens leva med varandra hela tiden säger dom även om dom alltså lever med varandra hela tiden. Jag förstår inte riktigt. Nej, just det säger Honan

                                                                                                        CI:1f->

x.centrum.x

C I:1d

<-C I:1c

Jag kommer ut i en sal.

Kall luft i en stor sal. Mina armar lägger sig om mina axlar som slingrande ormar – jag ser mig omkring:

Ser stora kupoler, högt däruppe. Det ekar när jag går. Tända ljus, bänkrader. Det sitter människor där, i bänkarna där rader av tända ljus kantar trät: Var är jag? I en dunkel, sakral sal.

Någon stiger fram till mig. Det är en liten tant inuti en stor blomsterklänning. Hon har en hårboll på huvudet och stora röda glasögon. Hon ler ett väldigt leende, och ger mig en bok; ber mig slå mig ner bland dom andra:

Slå dig ner bland de andra viskar hon.

Jag tar boken i min hand. Den tycks dammig och är aningen rödfärgad av fukt och tid, gammal skrift. På framsidan ett enda ord, liksom ingraverat eller virkat: ALMA.

Blomtant ler igen, ler så att det knakar i hennes mungipor.

Jag tar boken och går fram till bänkarna, ser människorna som sitter där med sina böjda huvuden. Framför dom finns fler exemplar av den gamla boken, dom ligger uppslagna och är fulla av linjer och streck, långa rader av information. Jag undrar vad. Det är människorna i bänkraderna som skriver i böckerna, läser i dom. Alla har varsin, verksamheten mycket viktig. Jag undrar hur. Alla människorna mumlar i sina rader. Förmyndaren stiger fram vid ett podium.

Han slår i en triangel.

Pling…

Ur mörkret bakom mig, en rad människor glider ljudlöst fram. Jag flämtar tyst till. De är klädda i röda kåpor. Alla rör sig långsamt i rad, ljudlöst fram, mot randen. Röda kåpor med huvor nere. Deras mörka röster börjar långsamt sjunga. Först är det bara ett jämmer, men det blir allt högre; formar ett ord. Alma sjunger dom.

Aaaaaoooaaoooaaa aa l maaaa.

Jag undrar varför…. Jag ställer mig vid en av skålarna av tända ljus och sjunker in i mörkret där bakom för att betrakta en ceremoni.

Alla röda kåpor radar upp sig vid randen. Knäböjer. Framför altaret står Förmyndaren och för talan:

Härmed inleds terminens examination av disputerande röda munkar i alma studier säger han. Att tänka rätt är störst. Amen.

Förmyndaren stiger ner från sitt podium och börjar långsamt vandra fram och tillbaka framför de uppradade röda munkarna. Han lägger en hand på en av dom.

Detta är ceremonin:

Den röda munk vars axel är berörd ska resa på sig; den röda munken ställer sig upp, blir stående.

Förmyndaren går iväg till ridån där någon ger honom två redskap.

Jag rör mig längre fram, nyfiken.

Det är, i vänster hand, ett högt, hoprullat pergament.

Det är, i höger hand, en bred och lång kniv, nästan rostig och nästan svart, nästan ett svärd.

Pergamentet är hopsnörat i ett band av guld. Förmyndaren för upp sin triangel igen och slår fram ett litet pling framför den röda munk som står upp.

Ett högre muller uppstår längs raderna och alla börjar genast bläddra i sina almor. Arbetet i almorna går fort och koncentrerat. Något sker nu under vis stress, en särskild tidspress. Förmyndaren plingar två – plingpling –på triangeln varpå allt upphör.

Det blir tyst. Förmyndaren höjer en hand.

Han yttrar ordet: Alma?

Alla svarar: ALMA!

Det rasslar i raderna. Det är vissa i raderna som börjar sysselsätta sig. Vissa sitter kvar, stilla. Alla tittar upp mot randen nu. Några av människorna placerar varsitt litet brinnande stearinljus vid sina platser längs raderna.

Andra inte.

Förmyndaren sträcker på ryggen för att kunna se alla ljus. Förmyndaren räknar ljusen. Hur många är det som ställts fram….

Den röda munken som står upp står upp. När Förmyndaren räknat ljusen en tredje gång vänder han sig till den röda munken och lägger åter en hand på hans axel.

Femtiotvå ljus brinner för dig säger han till den röda munken, som får pergamentet tilldelat sig ur Förmyndarens vänstra hand.

 Den röda munken bugar sig och lämnar sedan salen, går upp på scenen, försvinner in bakom ridån till höger…

Jag kan inte låta bli att märka ett litet störande ljud till höger. Plonk. Då och då. Plonk, plonk. Efterhand inser jag att någon tycks kasta sten mot ett av dom stora svarta fönstren. Glasen på fönstren är så tjocka att man inte ser ut. En suddig gestalt där ute står och viftar. Kastar en till sten. Plonk. Jag hör att gestalten ropar något, sju stavelser, jag beslutar mig för att ignorera det. Jag fortsätter istället att titta på ceremonin som fortsätter på samma sätt som förut:

 Förmyndaren lägger handen över en ny röd munk, som reser på sig. Förmyndaren plingar i triangeln och alla i församlingen mumlar, tystnar på nästa pling och sätter upp ljus. En majoritet ljus också för denna munk; Sextiosju ljus brinner för dig… denna munk får också ett pergament, och också han försvinner uppe på scenen, bakom ridån till höger.

Inför den tredje röda munken har nästan alla människorna satt upp sina ljus. Det är så många ljus framme att man inte tydligt kan se några människor. Jag hör hur Blomtants mungipor knakar någonstans.

Förmyndaren böjer sig ner till denna röda munken och säger: Nittioåtta ljus brinner för dig. Den röda munken nickar långsamt och den mörkblå för sin hand över munkens i en långsam, öm, rörelse… Några i församlingen harklar sig, och Förmyndaren rycker till som om han tappat bort sig någonstans… Han ger utan vidare den röda munken sitt pergament, men innan den röda munken försvinner bakom ridån till höger kan man se den mörkblå ge munken en nick och en blinkning med ena ögat.

När Förmyndaren lägger handen på den fjärde röda munken så är det inte alls lika många som rör på sig. Processen blir kort. I slutändan är det bara ett enda ljus som är framme bland bänkraderna. En person har ensamt ställt fram ett ljus för denna röda munk.

Den röda munken står upp, lika orörlig som de andra stått. Jag tittar på det ensamma ljuset som brinner i mörkret på den högra raden, och så ser jag Förmyndaren och den röde munken och de andra i bänkraderna, men det är inget som rör på sig; bara den lilla lågan på det ensamma ljuset fladdrar tyst.

Ett ljus brinner för dig säger den mörkblå inför den röda munken. Dom ser på varandra en stund, en tyst stund, kanske dom ser varandra i ögonen denna stund.

Förmyndaren släpper pergamentet i marken och kör in kniven. Han använder båda händerna för att få ett ordentligt tryck in i den röda munkens kropp. Man kan höra den röda munken låta av beröringen. Den röda munken faller därpå ner som i en röd pöl på golvet.

Jag fortsätter betrakta ceremonin, börjar förstå hur den fungerar. Efter en tid är det tre av de röda munkarna som ligger i pölar då dom inte fått en majoritet ljus tända för sin räkning.

När Förmyndaren fortsätter med att lägga handen på ännu en munk märks det att han inte stuckit kniven tillräckligt hårt i den senaste, eftersom pölen låter.

Mamma gråter den. Mamma.

Det är allt munken i pölen verkar kunna yttra.

Allt annat är tyst, rösten ekar. Till slut skriker den.

MAMMA! MAMMA! MAMMA!

Förmyndaren tyck för en stund tappa behärskningen. Han går bryskt, liksom ilsket, bort till den skrikande pölen, stampar på den.

Aaaj säger pölen. Mamma!

Förmyndaren stampar ännu hårdare.

Aj säger pölen lite tystare, till sist, Förmyndaren tar ett djupt andetag och ser till att få till ett ordentligt krossande stamp.

Pölen är därefter bara en tyst pöl.

En lite pinsam stämning i salen uppstår och Förmyndaren ber om ursäkt för avbrottet.

Jag öppnar boken som heter ALMA och i alman finns många ord och jag läser orden och bestämmer mig för att fortsätta läsa dom medan jag står och tittar på ceremonin. Jag formar mina ljud efter orden jag läser, tyst, medan Förmyndaren lägger handen över sina röda munkar. Jag viskar orden under ceremonin. Det är här jag lär mig prata.

Efter en tid, när jag lärt mig prata, jag vet inte hur lång tid det tar sig att lära sig prata, men efter en tid när jag lärt mig prata signalerar en knut i bröstet att jag har svårt att andas. Rummet är nu kvavt, det måste vara alla tända ljus. Jag vänder mig om och ser en port som jag förstår är en utgång. Det finns frisk luft på andra sidan porten, det är en utgång som leder ut. Jag vill lämna den här platsen och ta mig till nästa, jag vill gå ut. När jag rör mig vidare, framåt, ut, vet jag på en gång plötsligt vad jag gör. Jag kan ju prata nu, så jag vänder mig om till människan intill mig innan jag rör mig bortåt. Jag vet inte vem det är men jag viskar ändå, som om det är någon som undrar: Jag ska bara gå ut för att få lite frisk luft.

                                                                                                        CI:1e->

x.centrum.x

C I:1c

<-C I:1b

När dörren slår igen bakom mig EKAR DET och höga skratt uppstår bakom min rygg; skratten låter avlägsna, en oklar distortion, liksom som svall av ljudvågor, som om jag lämnat bakom mig en hall av illusioner – och ett ögonblick, även om jag glömmer det alldeles på en gång, tycker jag mig minnas en vetskap; liksom en misstanke eller en föraning; att vägen är lång, att den tar en hel dag att gå minst.

När ekona efter svallen upphör så följer den absoluta tystnaden…. Allt tyst, svart, kallt. Upplevelsen klär sig inte i ord, men jag står naken i ett rum och jag ser ingenting och jag hör ingenting. Naken, min hud öppen, kallt. Någonstans. Ingenting bara, någonstans.

Jag står där jag står. Jag vet inte. Jag vet inte vad. Det spelar inte så stor roll, för det ljusnar snart. Snart märker jag det.

När det absolut svarta långsamt ljusnar blir det först mörkt. Mörkt är motsatsen till ljust, men det är också en motsats till svart.

Jag vet inte varför det ljusnar. Det bara gör det, verkar det som. Jag är naken, och jag fryser. Det ljusnar.

Ljuset närmar sig, det riktiga ljuset. I takt med illuminationen börjar jag förstå att rummet är litet. Jag kan nästan se min hand framför mig. Framför mig, i den korta änden av rummet; en valvöppning. En slingrande gång med tätt murade väggar. Inga fönster. Som ett klocktorn. En tunnel, en spiral, jag står vid första rundeln. Fläckar av ljus uppstår över det täta vita teglet, fläckarna bildar en ljuskägla… en ljuskägla som växer… det är något som närmar sig på andra sidan hörnet. Något rör sig långsamt runt, runt, på väg upp.

Jag lägger en hand mot min kropp, men jag vet inte vad jag ska röra. Jag står och väntar, allt fortfarande alldeles tyst, jag är fortfarande alldeles kall. Huden knottrar. Läppen darrar, ett ljud ur strupen: huttrr. Det som rör sig rör sig ljudlöst medan ljuset växer. När ljuset har växt sig så stort att jag verkligen ser mina händer tornar sig en skugga upp över ljuset och runt hörnet anländer en slags människa.

Klädd i en svart kåpa, med ett tänt ljus i handen. En slags människa som går ljudlöst, och som fortsätter att gå ljudlöst, ända hit där jag står; i jämn takt, nästan som något svävande.

Nära inpå ser jag ansiktet under ljusen: Ögonen som ser in i mig. Ett åldrat stilla ansikte. Små streck av rynkor runt stora ögonglober under små ögonlock. Jag gapar, vill säga något. Om det är en människa, om det är en man, då vill jag försöka nå fram.

En varm blick i hans ögon, där det flimrar en skräck. Om han är en människa så ser han mig och ler, tar ett djupt andetag, får fram ett läte. Det är betryggande och klingar falskt. På den svarta kåpan finns en namnskylt. På den lilla brickan ett ord: FÖRMYNDARE.

Förmyndaren ställer sitt ljus på ett litet bord bredvid mig, ett bord jag inte såg när allt var svart. Förmyndaren ler ett betryggande leende som klingar falskt, och bugar sig långsamt… Ur kåpan kommer en arm, och över armen finns kläder… Jag har kläder åt dig menar rösten.

Jag tittar upp på Förmyndaren, piper ett pip, försöker få Förmyndaren att förklara sig för mig. Min läpp blir darrig, jag vill gråta men jag vet inte varför…

Oj oj oj säger Förmyndaren och skrattar lite, torrt och medlidande. Oj oj oj.

 Förmyndaren kan inte se mig i ögonen, ett smalt leende över läpparna med stängda ögon ner mot golvet. Oj oj oj oj oj.

Jag tar kläderna och armen glider in bakom kåpan igen. Medan jag klär mig står Förmyndaren stilla, tyst och rak. I stearinljuset skiner hans mjuka, gamla hud dunkelt bakom dom små fladdrande lågorna.

Jag blir klädd, bockar inför Förmyndaren, jag vill tacka honom. Jag vill tacka men jag kan ju inte prata. Jag kan bara bocka, och pipa lite. Förmyndaren ger ingen signal, men ur kåpan kommer armen igen, den glider över axeln och ett finger pekar mot valvet; den trånga svängande stenväggskorridoren.

Jag stirrar på den mörka gången. Jag blir alldeles ängslig. Jag kan inte se vad som finns bakom hörnet. Jag ser på Förmyndaren, vill fråga om vi ska gå där, hand i hand. Förmyndaren vrider på huvudet utan att le, och jag vet plötsligt att det är på allvar nu, att det är jag som ska gå. Det är nu jag ska gå.

Jag tar ett steg… och ett steg till, känner korsdraget från gången…. Jag står inför den, tvekar…. vänder huvudet åt Förmyndaren. Förmyndaren nickar långsamt. Det är ett hastigt farväl. I Förmyndarens blick finns bitterljuv kärlek och bitterljuv sorg. Sekunden jag vänder bort huvudet fladdrar skräcken till i Förmyndarens ögon igen men jag vänder mig inte om, går in i mörkret.

Det är torrt och unket. Gången går runt. Jag går hela tiden åt höger. Stenväggarna till vänster är för nära min vänstra axel och stenväggarna till höger är för nära min högra axel. En stund är det mörkt, innan facklor anländer längs väggarna. Jag går runt i gången och gången den går neråt. Jag går långsamt i gången och så vågar jag gå lite fortare och så går jag långsamt igen. Gången går runt och stenväggen fortsätter att fortsätta och fortsätta och jag går runt och runt i gången. Jag vet inte hur länge jag går. Jag vet inte hur länge jag går. Jag vet inte hur länge jag går. Jag vet inte hur länge jag går. Jag vet inte hur länge jag går. Jag vet inte hur länge jag går. Jag vet inte hur länge jag går. Jag vet inte hur länge jag går…

                                                                                                        CI:1d->

x.centrum.x

C I:1b

<-CI.1a

En sekunds ryggar, ryggar som rör sig. De vänder sig långsamt om. Deras ansikten när jag öppnar dörren. Och de ser mig. Och det är nu det börjar. Och det är så typiskt. Uppklädda står människorna, lätta glas i hand här och var, vissa. Blickarna är förvånade, men inga miner röjs. Den första jag ser, damen närmast dörren, närmast mig. Ljust hår uppsatt, högt glas i tunn hand. Små runda kinder, små svarta ögon. Dryck bubblar ljust innanför det tunna glaset, på nära håll hörs fräset. Hon, klädd i klänning. En spets på axeln rör på sig i vinddraget från den öppnade dörren. Kil.
Kil har flera betydelser. 1. Ett redskap som används för att separera två kroppar, se Kil (enkel maskin). 2. Ett redskap som används för att överföra kraft och/eller rörelse mellan till exempel en axel och ett kugghjul som sitter på den, se kilförband. 3. Ett redskap som används inom klättring.

Klättra gör man uppåt, såsom i trappor; man använder sina ben, sina fötter, man tar sig framåt och uppåt. Och så detta, att ta sina första steg in. Men jag misslyckas. Jag har inte lärt mig gå än. Jag kan bara försöka. Jag kan bara stappla. Jag kan inte stappla länge, jag kan bara ramla.

Ramlar: Min hand sträcker sig mot damen närmast – som ljudlöst rör sig bakåt, jag faller ljudlöst framåt – mitt knä landar på golvet, ljudet låter klonk, och jag säger aj, med andra handen mot golvet – blänkande trä – och min nacke böjd ner mot det skinande ljusbruna. Jag flåsar ett flås; golvet slår det tillbaka mot min mun, tätt. Det gör väldigt, väldigt ont.

Aj aj aj säger jag.

Jag kan höra att det är alldeles tyst i rummet. Att bita ihop sina tänder. Bita när det bultar, bultar, bultar, i knäskålen, och att inse att man inte får låta. Nej, låt inte mer nu.

Något gör att jag inte vågar yttra mig här. Något påtagligt. Jag bestämmer mig för att jag kan gå. Böjer på benen, reser mig långsamt.

Jag har bestämt mig för att gå, men det spelar ingen roll. Jag kan inte gå ändå. Jag kan bara stappla.

Men jag kan stappla. Jag börjar stappla omkring bland människorna. Stappla går.

Och det är nu jag stapplar. Människorna i rummet skingras när jag närmar mig deras kroppar. Det lämnas därmed plats för mig att stappla på. Ingen nämner att jag är här. Se på ansiktena närmast mig, se hur jag närmar mig, se hur dom glider bort, hur dom kliver åt sidan. Enskilda som ser mig, de med blickar som inte föreslår något. Det pratas mellan glasen och de fina kläderna. Överlag, sinsemellan. Att stanna här, att försöka hålla balansen.

Och det är nu jag står och svajar, jag tänker höja rösten, göra mig hörd. Men jag kan inte prata heller. Jag kan säga Aj aj aj. Jag säger Aj aj aj.

Någon tittar åt mitt håll, som om det var någon som sa något. Någon tittar åt mitt håll, tittar åt ett annat håll istället, och säger något till någon annan där borta. Jag ser hur munnen rör på sig, men jag hör inte vad den säger. Ett stappelsteg ditåt, några skrattar. Högt, plötsligt, tillsammans längre bort, mer än lagom. Några skrattade nyss. Några där borta någonstans. Jag vet inte vilka, vet inte åt vad.

En spegel finns på väggen bakom mig. Jag vänder mig om. Spegeln avslöjar en naken människa med rädsla i blicken. Det är till mig själv jag vänder mig till – speglar speglar. Jag är naken ju! Jag ser ju att jag inte är klädd! Detta och inget annat får mig att kunna gå. Så jag går.

Och det är nu jag går. Det är inte förrän nu. Jag går, jag går rakt. Jag kan gå. Jag kan gå snabbt och rakt, förbi alla människor, alla människor med kläder, alla som kan prata och alla som kan skratta. Jag kan gå hela salen fram utan att se någon i ögonen. Jag kan gå förbi varje sällskap mot den stora, höga dörren längst bort – och jag kan öppna den, och jag kan gå ut, för jag vill lämna denna plats, och ta mig till nästa.

CI:1c->

x.centrum.x

CENTRUM I:1a

 C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

                                                                            C E N T R U M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

                                                                            C E N T R U M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

                                                                            C E N T R U M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

                                                                            C E N T R U M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

                                                                            C E N T R U M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

                                                                            C E N T R U M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

                                                                            C E N T R U M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

*
*
*
*
*
*
*

cent,rum s. ~et; = el. centra, best. pl. ~en el. centra mitt; medelpunkt; mittparti; stadskärna; litet område med samlade butiker o. serviceorgan o.d. i stadsdel el. samhälle – I bet. ”stadskärna” mest oböjl.

*
*
*
*
*
*
*

I.

DENARIAN, VICENARIAN

*
*
*
*
*
*

ALLDELES I BÖRJAN

NÅGONSTANS

I NÄRHETEN

AV CENTRUM

*
*
*
*
*
*
*

Jag vaknar i värk, födsel, en smärta som först gör dig så överväldigad att jag inte vet var vi är, vad är upp och ner här, och nu. Nu lever jag. Det enda, bara det; jag är född, sprungen, men nu: Ingen mer moderkaka. Den bryts. Slits itu. Här skiljs vi åt. Den lilla handen som rör sig långsamt mot det lilla huvudet, ingen känsel, som om de bara svävar ovanför; allt domnat. Nu är det bara min hand. Nu är det bara jag. Och det är precis så att jag finns. Det är precis. De små händerna som genom reflex rör sig mot varandra. I mig, smärta: våldsam. Jag spänner käkar, får fram ljud, ljud från mitt inre, som om det är köttet som skriker och inte jag. Ska jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag kommit.

Så glider det plötsligt av mig. Jag är vaken nu. Vid liv och rädd. Känslan av att det inte är lång tid kvar. Att se sig omkring och att inte förstå, att inte känna igen, att vara på… helt fel plats, någon helt annanstans, och det slår till, uppstår inuti, drabbar mig där: Paniken. Genast nu: Rörelsen bort. Bort undan rädslan, bort i rädsla, panik och rörelsen bort. Känslan av att det inte är lång tid kvar. Ett spring slår an. Paniken, och rörelsen bort från rädslan, eller om rörelsen är något annat, jag vet inte säkert, det går så fort och det blir så genast nu. Att vara vid liv, rädslan är stor så stor. Att vara vid liv. Jag måste röra på mig för jag är för rädd för att bli kvar. Att vara vid liv. Känslan av att det inte är lång tid kvar. Jag måste ut, vidare, framåt.

På andra sidan dörren finns trappor. Dom leder upp och dom leder ner, jag har upptäckt en trappnedgång, en nersläckt trappuppgång. Jag kan inte avgöra om jag ska upp eller ner. Jag väljer att gå uppåt och har redan glömt rummet där nere som jag kom upp ifrån. Jag går upp en våning och hittar nästa trappa upp. Jag fortsätter gå upp och kommer till nästa våning där det finns en till trappa upp. Jag fortsätter gå. Detsamma händer på våningen därefter. En till trapp, upp. Jag fortsätter trappa uppåt. Jag går tills jag inte tänker på något jag kunnat tänka på, och under tiden får jag kött på benen; möra muskler, några nerver, hälsenan spänd. Kroppen alstrar i sinom tid hetta, allt enligt naturen, så också tröttman; det går allt långsammare att böja på benen, känna knäskålarnas växelvärk. Jag går tills jag inte tänker tankar, tills jag har glömt att tänka, och så har jag gått så länge att jag glömmer att jag går och det är då jag istället börjar tänka på saker. Tankarna kan inte formas och bli till. Inga tankar därmed, snarare en känsla. Alldeles nu så här i början är de svåra att skilja åt. Det jag bär på är längtan, en särskild. Jag bär den tungt i mig, något i mig sträcker sig efter någonting, någonting bortom kroppens väggar, sträcker sig genom ögon, näsa, mun, dessa våra fönstrer och dörrar, sträcker sig efter någonting som finns utomhus, där ute i friska luften. Sträcker sig så. Å, visst gör det nästan ont; nästan, snart nu brister det. O aj, aj, aj, buff, buff… Sträcker sig så. Ett litet barns hand ut i luften, försöker nå men kan inte nå, försöker ändå. Ett föremål av glas faller ner och krossas; vattenkaskader, och skärvorna ligger sedan i vattnet på golvet. Kuberna är fyllda av luft, det smäller till, ett pang, någon blåser i en serpentin om och om igen. Alla skrattar. Allt det här är bara ord. Barnet kan inte förstå. Kan sträcka ut en hand. Jag saknar något. Gapar tomt. Suger i bröstet. Eller någon annanstans, bröstet är en kroppsdel. Köttet hungrar, själen obotligt ensam; gör det, är den? Det kan inte förklaras på ett bättre eller sämre sätt. Allt det här är bara ord. Jag känner men kan inte förstå. Allt jag vet är att jag är vid liv. Att vara vid liv: Kroppen gör sig påmind. Jag börjar flåsa:

Jag börjar flåsa, flåsa, flåsa och måste stanna. Bröstet klappar, en varm maskin över en maximal hastighet, varningsläge. Svett har spruckit upp och rinner enkelt ner. Andas hårt-hårt-hårt och flåsar fortfortfort. Denna längtan, enkel, tyst hård, bryr sig inte om vila, det som är tungt fortsätter tynga, det som hungrar fortsätter att hungra, allt oavbrutet, gapande tomma suger i bröstet. Jag kan inte fortsätta, röra mig, inte lika fort, jag vill men, det går inte, vill trappa upp måste varva ner. Jag vill inte, jag vill inte! Du måste, du måste! Jag måste…

Att försöka övertala sig själv; försöker lugna ner mig. Huvudet upp mot taket, blunda, sträck nacken sucka. Jag lägger en hand på ett räcke. Jag går upp en trappa till. Långsamt. Där uppe finns en dörr. Jag tittar upp på den medan den ser tillbaka på mig. En rak och lodrät kvadrat av trä, med handtag och nyckelhål: Det är faktiskt en dörr. Jag måste blunda en stund, innan jag fattar nästa beslut. Så torkar jag min panna, går upp till högsta avsatsen. Harklar mig, öppnar dörren.

                                                                                                        CI:1b->

x.centrum.x