CONDRECA CONDRECA

eller fredrik fyhr i allmänhet

Kategori: Den ständigt pågående kitschlistan

Kitschlistan#237: The Twins – Love System

Coola killar. Get up and dance!

Kitschlistan#236: MeKaDo – Wir geben ‘ne Party

God help me, I love it

”I might have known” som Gandalf skulle ha sagt

Ryggradsreflexen högg till när jag såg att Sonic gjort en lista över de 100 bästa svenska albumen någonsin. Jag kanske var på extra surt humör eller något, men mitt raljerande kom som på posten. Eftersom det är Sonic som står för denna lista så kan det omöjligen vara tal om en lista över de hundra bästa svenska albumen någonsin utan en lista över de hundra mest ansett smakfulla titlarna år 2013 (ej samma sak): ”Jag slår vad om att Känn ingen sorg för mig, Göteborg är på andra plats. Det vore det ‘smakfulla’ valet. På topp tio har vi därutöver The Knife, Stina Nordenstam, Soundtrack of Our Lives och Bob Hund. Naturligtvis kommer inte Den vassa eggen eller Jag letar efter mig själv (i sammanhanget ett lol) vara med där – Ja dä ä dä borde rimligtvis vara med på topp tio, men man ska väl inte hoppas på för mycket. Kanske Ebba Grön, första skivan då. För sakens skull. Inte Imperiet, åtminstone inte topp tio. Vad är mer populärt nuförtiden? Vi har ju jazz, den musikaliska motsvarigheten till att vara självutnämnd expert på s.k. ‘finöl’ och så brukar ju Neneh Cherry, som nästan ingen lyssnar på, alltid ploppa upp där, fast kanske inte topp tio. Latin Kings är väl ingen omöjlighet heller”.

Sen tänkte jag att jag inte ska vara så sur utan ge alla kulturmänniskor ett benefit of a doubt – varför inte liksom.

Sonics 10 bästa svenska skivor:

1. Stina Nordenstam – And she closed her eyes

2. Håkan Hellström – Känn ingen sorg för mig Göteborg

3. Jan Johansson – Jazz på svenska

4. The Knife – Deep cuts

5. Neneh Cherry – Raw like sushi

6. Latin Kings – Välkommen till förorten

7. Ebba Grön – We’re only in it for the drugs

8. The Soundtrack of Our Lives – Welcome to the infant freebase

9. Monica Zetterlund & Bill Evans – Waltz for the Debby

10. ABBA – Arrival

Och jag ba men geeeez!

ESC 2013 3/3 – Konsekvent Topp-10-lista över bidragen i Eurovision 2013

cesc20132

Andra semifinalen hade mage att slå ut San Marino och ta Armenien (!) vidare till final. Så, utan San Marino har jag inte längre någon favorit. Det hindrar mig inte från att ha en topp tio-lista som förra året och förrförra året. Kan även länka till min försvarstext om vad Eurovision är, för the non-believer.

Et så, min preliminära topp tio-lista över Eurovision 2013 – som alltid är det en verkligt preliminär lista, då den enda rimliga listan som kan göras måste bli av efter att alla nummer framförts under kvällen. Men troligen lär den vara ungefär så här.

10.

Estland. Birgit, Et uus saaks alguse. Estland ger ifrån sig en ballad, sin vana trogen. Denna är inte i samma klass som förra årets Kuula men den växer på en. Birgit sjunger dessutom på estniska, vilket föranleder att bryggan innehåller fågelvitter som ”kuikui”. Refrängen översatt går ungefär ”så att allt än en gång kan födas på nytt”. Farligt nära tautologi, men fint.

9.

Ungern. ByeAlex, Kedvesem. En av tävlingens dark horses detta, en ganska oansenlig sång som haft en ninja-liknande förmåga att smyga sig in i folks hjärtan. Låter lite som någon Voxpop-låt från 90-talet man kan hitta på någon Lugna Favoriter-CD. Kedvesem betyder ”älskling”, ganska sweet.

8.

Norge. Margaret Berger, I Feed You My Love. Det enda jag inte kommer ifrån är titeln/refrängen – alltså, ”jag matar dig min kärlek”? Är det någon slags oralt fixerad fetish? Glasstrut-liknande Margaret har dock en stark star quality och låtens oomph höjer sig över en viss fyrkantighet i Robyn-produktionen.

7.

Danmark. Emmelie de Forest, Only Teardrops. Detta verkar vara låten man ska ogilla för att den är favorit-tippad. Men alltså, jag gillar den. Den vilar på en catchy Shakira-rip och har en fin text om hur jobbiga vi är mot varandra med krig och sånt. Det finns något episkt i slutet (”What’s come between us has come between us”) och även om låten inte är helt klockren så håller den sig på sin matta på ett kvaltativt sätt.

6.

Rumänien. Cezar, It’s My Life. Det var ett genidrag att låta Cezar byta outfit till att bli Rock-Dracula, då det gav numret den extra dimensionen av bisarr pinasch som det behövt ända sedan Cezar dök upp första gången med sin H&M-tröja och jeansbula. Nu är det ett klassiskt ESC-nummer: En crappy låt uppburen av en massa trams som på något sätt ändå berör.

5.

Moldavien. Aliona Moon, O mie. Saknar fortfarande den engelska texten lite grann eftersom den var så kackig (”The Maya were not so wrong/It’s the end of the world/It’s gone!”) men Aliona Moon, samt hennes crazy bananas-outfits, har en märkligt elegant scennärvaro – främst sjunger hon bra och har en stark låt. Typiskt en sån låt som kan halka bak i tävlingen, men det är synd för den är bra.

4.

Nederländerna. Anouk – Birds. Det tog ett tag men vid någon mystisk punkt började jag höra melodin och det verkliga vemodet i den här låten, precis som alla sagt att man gör. Texten är verkligen Melancholia-aktigt sorlig och Anouks röst har en perfekt, silverhård klang (”Byrrrds falling daown thö roooftaaaps”). Men låten är upphajpad och kan komma att komma lika långt bak som fram.

3.

Sverige. Robin Stjernberg – You. Sverige har en skaplig chans att gå långt i år, även om man aldrig kan räkna bort värdlands-problematiken. Men det är en stark låt, Robin sjunger bra och numret är peppande – det borde inte vara något problem. Det finns ett par konkurrenter dock, som min tvåa och Irlands Only Love Survives-trams men Robin gör sin grej bäst.

2.

Belgien. Roberto Bellarosa, Love Kills. Okej, detta är ingen vinnarlåt men jag älskar den bara. Det är för det första en riktig låt – Ryan Adams hade kunnat skriva den – och Roberto Bellarosa hade tack och lov röst nog att bära den på scen. Både text och musik är en melodramatisk pärla och Roberto har en sån där uppriktig underdånighet som är oemotståndlig, samt ger honom mer integritet än många av de andra deltagarna. Tror inte på en hög placering – många har dessutom ett helt orimligt agg mot den – men det är en av årets tveklöst bästa låtar.

1.

Ukraina. Zlata Ognevich, Gravity. Ukraina och Belgien har egentligen en delad förstaplats (San Marino är också ännu in my heart!) men som en slags kompromiss kan jag ge Ukraina min förstaplats eftersom det är en klassisk ESC-ballad med en viss chans att vinna hela alltihopa (jag bettar inget dock, i synnerhet inte mot Danmark) och samtidigt en bra låt med en riktigt spännande produktion och tävlingens eventuellt starkaste röst. Smart drag också att tona ner grötigheten från studioversionen och första framträdandet för att ge en mer stringent vasshet. Det är inte ett år med några självklara favoriter i år, men om Ukraina vinner – vem vet – så är jag inte missnöjd.

ESC 2013 2/3

cesc20132

Är till största delen nöjd med den mindre oförutsägbara semin, sånär som på att Vitryssland vickade in sina rostiga höfter till finalen. Glad för Andrius också! Trodde inte han skulle gå vidare. Without further ado, Semi nummer 2 med betyg från noll till fyra.

Lettland. PeR, Here We Go. **

Spattiga white-guys som hoppar omkring och försöker distrahera en från faktumet att de inte har en låt (men om Will Smith samarbetat med Robbie Williams vore det inte långt ifrån). Kul på sitt sätt dock, eventuellt nog för att gå vidare.

San Marino. Valentina Monetta, Crisalide (Vola). ***½

Min favorit, just nu. Jag tenderar att gilla dessa fläskigare ballader och detta är årets främsta och mest originella – En blaffig melodramatisk operaballad signerad Ralph Siegel (Djingis Khan!) som halvvägs har the balls att byta tempo och bli en slags old school discolåt. Valentina Monetta gjorde Social Network Song för San Marino förra året. En redig make-over.

Makedonien. Esma & Lozano, Pred da se razdeni.

Fruktansvärd röra som måste höras för att förstås. En trist kille sjunger en ballad utan melodi varpå en operadiva från en annan planet börjar bröla hieayieaieyieaieyeiy för fulla muggar. Går inte vidare – plz!

Azerbaijan. Farid Mammadov, Hold Me. ***

En sån där låt som verkar farlig när man hör den första gången men som – till skillnad från andra låtar – blir sämre med tiden. Ändå en stabil schlagerballad av hederligt virke. Går vidare.

Finland. Krista Siegfrids, Marry Me. ***

Kul trams á la upptempo-pop och Katy Perry-vibrationer. Det är onekligen kul att höra en Eurovision-låt med lite ding ding dong. Lär gå vidare och jag utgår ifrån att Krista framför numret i brudklänning.

Malta. Gianluca, Tomorrow. **

Creepy kille i Skärgårdsdoktorn-tröja som sjunger en falskt vän ballad om nån pojke. Lite grann som Finlands bidrag 2011 (Paradise Oskar, om någon minns) fast dålig. Studioversionen är autotunad bortom det vanhelgade och endast scenframträdandets benefit of a doubt ger så pass högt betyg. Går väl inte vidare, väl?

Bulgarien. Elitsa Todorova & Stoyan Yankulov, Samo shampioni. *½

Gammalt eurodisco-skräp vars tre minuter känns som en halvtimme. Ett litet plus för sångerskans energi – hon verkar verkligen tro att det hela är ashäftigt.

Island. Eythor Ingi, Ég á lif. **

Eller ”Jägarliv” om man vill. En sån där lång, fyrkantig, jättetråkig ballad sjungen av en av Islands många pudelrockare (tänker förstås på Eirikur) som till och med för tjugo år sedan hade behövt mer oomph.

Grekland. Koza Mostra & Agathon Iakovidis. Alcohol is Free. **½

Årets balkan-kallops, av någon anledning inte förbjudits pga sin uppenbara politiska agenda. Är inte alls dålig dock, har bra energi och en slags subtil svart humor som är ovanlig för den här tävlingen.

Israel. Moran Mazor, Rak Bishvilo. **

En av andra semins många snooze-fester. Moran har bra pipor men låten är asdålig.

Armenien. Dorians, Lonely Planet. *½

Förlåt, den här låten är verkligen asdålig.

Ungern. ByeAlex, Kedvesem. ***

Kille i Lars Winnerbäcks mössa väser en mysig liten sak om sin kedvesem (älskling). Har gillat denna från början, även om den nog är för jaha-aktig för att gå vidare.

Norge. Margaret Berger, I Feed You My Love. ***

Pampig och ändå återhållen blaff-dänga med extrem syntmatta, lite grann som om Robyn skulle göra en Bondlåt. Jag stör mig på att andra versen bara är första versen igen, men det är en petitess. Ligger bra till på bettingsidorna, jag tippar att den kommer trea (varför inte).

Albanien. Adrian Lulgjuraj & Bledar Sejko. Identitet. **

En sån där låt som verkar aspirera för att bli en hockeyteknings-skråla-med-i-låt; rör sig i Py Bäckman/Roger Pontare-området och handlar om Europas identitet typ. Pocahontas med elgitarrer. Tyvärr också en sånt där vi-har-ingen-låt-men-kolla-här-[gitarrsolo]-sak. Och medelålders farbrorn med Snape-hår behöver inte sjunga första versen, den femton år yngre skrikapan klarar sig bra själv.

Georgien. Nodi Tatishvili & Sophie Gelovani. Waterfall. **

Återigen, en otroligt tråkig ballad, denna gång Disney-aktig. Låter som en bebis-damm av beige tristess i jämförelse med Ukraina och Moldavien, till exempel.

Schweiz. Takasa, You and Me. ***

Frälsningsarmén som var tvungna att byta namn (tror inte Heilsarmee låter sådär jättebra heller för den delen). Låten är egentligen bara en refräng, men det är en refräng som fungerar.

Rumänien. Cezar, It’s My Life. ***

Samma sak här. Låten är skräp men Cezar, oh sweet Cezar. Jag behöver inte förklara.

De ständigt lika mediokra Big 5-länderna

Frankrike. Amandine Bourgeois, Lënfer et moi. **½

Årets högt-produktionsvärde-och-tråkig-låt-utan-karaktär.

Italien. Marco Mengoni, Lessenziale. **½

Årets högt-produktionsvärde-och-tråkig-låt-utan-karaktär #2. Låter lite som Eros Ramazotti… same difference.

Tyskland. Cascada, Glorious. **½

Okej eurodisco-schlager men rip-off-varningen i refrängen är monumental. Låter precis som Den Där Andra Låten Från Förra Året.

Spanien. ESDM, Contio hasta el final. **½

Spanska svaret på The Corrs i en Pineforest Crunch-aktig 90-talslåt som väl är ganska trevlig men så menlös att man får spader efter ett tag.

Storbritannien. Bonnie Tyler, Believe in Me. **½

Förra året kom the UK sist, helt orättfärdigt med sin Humperdink (som jag hade med på min topp tio). Men förstår ej varför de gör samma misstag igen när de kommer med en någotsånär legendarisk artist med bara en lagom bra låt. Synd.

Sverige. Robin Stjernberg. You. ***½

Finns ingen anledning att skämmas för Sverige i år heller. Låten är bra, numret är bra, sångfågeln som sjunger sjunger bra och de där häststövlarna stampar där de ska. Finns goda förutsättningar för en topp fem-placering.

ESC 2013 1/3

cesc20132

Okej, i år blir det så att jag går igenom semifinalerna och kommer med en preliminär tiotoppare inför finalen. Jag tänker inte snacka vidare i onödan men kan hänvisa till förra året och förrförra året. Kontentan är att det blivit värre för varje år – och nästa år blir det ännu värre/bättre.

Semi 1 (betyg från 😦 till ****)

Österrike. Natália Kelly, Shine. ** 

Tråkpop som rör sig någonstans mellan teenie-musik och mer standard radioskval. Hade på sin höjd behövt en catchy refräng. Går nog vidare, dock.

Estland. Birgit, Et uus saaks alguse. ***

Estland ger ifrån sig en ballad, sin vana trogen. Denna är inte i samma klass som förra årets Kuula men den växer på en. Birgit sjunger dessutom på estniska, vilket föranleder att bryggan innehåller fågelvitter som ”kuikui”. Går förhoppningsvis vidare.

Slovenien. Hannah, Straight Into Love. **½

Budget-version av Norges bidrag. Har en viss untz-kvalité men står rätt still. Kan lyfta med en bra scenversion. Kan mycket väl gå vidare.

Krotatien. Klapa s Mora, Mizerja. ***½

Jag har redan skrivit om denna. Tycker den är fet, men många tycker den är trist. Verkar leva farligt och kan komma att slås ut.

Danmark. Emmelie de Forest, Only Teardrops. ***

Har även skrivit om denna segertippade Shakira-ripoff tidigare. En fin liten sak överlag, men jag tror den höga vinstchansen beror på att det inte finns någon absolut favorit i år, varpå denna är trevlig nog att håva in poäng från tillräckligt många länder. Tråkigt men sant.

Ryssland. Dina Garipova, What if. **½

Ta-varann-i-händerna-och-sjunga-We Shall Overcome-ballad med en hysteriskt rolig och patetisk video. En okej låt i övrigt, som på något sätt känns suspekt på ett typiskt Putin-ryskt sätt. Går säkert vidare.

Ukraina. Zlata Ognevich, Gravity. ***½

Detta låter som fem ballader på en gång men det fungerar som symfoni och inte kakafoni. En jäkla massa i denna låt, enkelt uttryckt. Är något av en dark horse, ligger tvåa efter Danmark på bettingsidorna. Jag hoppas den går långt för det är en av mina favoriter.

Nederländerna. Anouk, Birds. ***½

Gillade den inte först, men jag erkänner att den indeed växer på en. En kruxig, svår, suggestiv ballad med en rent apokalyptisk text. Går i värsta fall inte vidare alls, men kan lika gärna vinna alltihop. Med lite good-will och ett bra framträdande.

Montenegro. Who See, Igranka. 😦

Låter förjävligt. Ackompanjerad av en patetisk wigga-attityd och en video från helvetet. Tacka vet jag förra årets bidrag från Montenegro från Rambo Amadeus. Finns en bisarr möjlighet att den går vidare, men let’s hope not.

Litauen. Andrius Pojavis, Something. **

Skrev tidigare om denna att det var min sämstlåt men jag ska erkänna att låten mest är medioker. Andrius himself är dock fortfarande en pajas. Tror ej den går vidare.

Vitryssland. Alyona Lanskaya, Solayoh. **

Old school-Eurovision, eller snarare 2005-Eurovision. Går nog inte vidare, då den är ett rätt ocharmigt och bröligt stycke tristess.

Moldavien. Aliona Moon, O mie. ***

Pinnsmal Star Trek-diva med en blaffig låt om hjerrrta och smeeerta. Gillar låten dock, och med ett bra framträdande blir det ett ännu högre betyg. Lär gå vidare.

Irland. Ryan Dolan, Only Love Survives. **½

En okej men rätt trist pepp-pop-dänga som låter som radioskval under medel. Kan dock gå långt, eller inte, beroende på fjärilseffekter under röstningen.

Cypern. Despina Olympiou, An me thimasai. **

Tråkig ballad och definitiv kisspaus. Ser inte hur den kan gå vidare, men vem vet.

Belgien. Roberto Bellarosa, Love Kills. ***½

Detta har sedan länge varit min favorit, men jag ska erkänna att Roberto har en exceptionellt svag sångröst. Den autotunade studioversionen har varit överlägsen alla live-framträdanden, vilket nog är första gången man kunnat säga så och inte tvärtom. Går i värsta fall inte vidare alls.

Serbien. Moje 3, Ljubav je svuda. **

Också en rätt förlegad dänga med tre symboliska bruttor – en klädd som ängel och en som djävul och en som är guldklädd… hon är den gyllene medelvägen? Läste en engelsk version av texten och tyckte den hade en viss kitsch-kvalité. Men det gör inte så mycket för helheten, och den kommer nog ingenstans.

ESC 2013: Litauen

Andrius Pojavis – Something

Litauen ligger längst ner på min lista – observera, sist av 39 bidrag till crap-o-ramat som är Eurovision – men jag måste erkänna att det bara har att göra med det här framträdandet. Studioversionen av låten är väl gokdänd, och om det här bidraget kan räddas från sin sångare så kan den kanske komma till final åtminstone.

Men, med det sagt, vad är det för tjomme dom har hittat? Andrius ser ut som en random prao-elev som nån gett hallicugena droger och sen släpat fram på scenen och sagt: Give it your best shot! Han framför bidraget i sin egen värld, uppenbarligen, och hans ögonbryn lever ett helt eget liv. Därutöver känns det som att han verkligen vill att man ska förstå något – alltså, han tycker verkligen nåt är finurligt  – men vad det är framgår inte. Alls.

Den som vagt tittar på klippet kan åtminstone sträcka sig halvvägs in (typ 0.55-1.30): Vid första refrängen är Andrius verkligen igång, och vi får en ”cool specialeffekt” på köpet. Känns liksom: Yeeaaaahhh…! YeeaaAAAH!

Seriöst, framträdandet kan funka om Andrius får en burk Gilette, en stilistisk make-over, en stage-coach och sånglektioner. Jag försöker alltid vara positiv. Tills dess nöjer jag mig med det här klippet som får mig att ”lolla” intensivt varje gång jag ser det. Jag kan inte låta bli.

Yeeeaaah!

Kitschlistan#235: Black – Wonderful Life

För det finns ju faktiskt redan en artist som heter Black. Eller fanns, i alla fall. Han hade denna hit i mitten av 80-talet. Och den är faktiskt rätt grann.

ESC 2013: Danmark

Ah, jag vill minnas att året var 2011 och jag skrev på denna sida: ”I år verkar det som att jag, ändå, varit lite mer ambitiös än tidigare och faktiskt fått ihop en topp tio-lista – Jag kan försöka håva in nån slags försenad creddighet här (ironi) genom att påpeka att jag, vad jag minns, aldrig tidigare haft en sådan inför den här tävlingen.”

Maw… that’s cute. En tio i topp. Tokigt värre. I år tävlar 39 länder i Eurovision och jag har koll på allihop. Ibland kan mycket hända på två år. Semifinalerna samt finalen går av stapeln vecka 20 – nu är det vecka 12 – och för tillfället känner jag att månaden april är helt i vägen. Det här högst beroendeframkallande eventet tär på min uppmärksamhetsförmåga så jag ska försöka råda bot på det genom att hålla mig sysselsatt med att i runda ord kommentera varje bidrag, utan innebördes ordning. 39 bidrag på åtta veckor, då har man väl att göra medan tiden går.

(Om den här tendensen blivit ännu värre nästa år är det illa ute med mig)

Kan börja helt random (eller inte) med Danmarks bidrag Only Teardrops framförd av tjej med det karismatiska och lite Zelda-klingande namnet Emmelie De Forest. Låten är också lite Zelda-klingande för den delen, med flöjt och etno-trummor (trummor är en trend i år). I övrigt är det en Shakira-ripoff med lite schlagerballadvibbar i versen och godtyckliga stegringar i slutet.

Danmark toppar bettingsidorna med denna låt som var, och är fortfarande, den första vinnarfavoriten. Det roliga med Eurovision är dock att eventet i sig är väldigt oförutsägbart – många olika länder som röstar, plus att det endast är framförandet under kvällen som egentligen räknas – och bettingsidorna är därför väldigt hit and miss (Frankrike och Ungern var till exempel storfavoriterna 2011 och dom kom ingenstans).

Det är fortfarande för tidigt för att spekulera i vinnare – det går oftast inte att göra förrän semifinalerna då artisten och det slutgiltiga framträdandet liksom ”uppstår” – men eftersom jag inte kan låta bli så kan jag outa att jag trots allt tror Danmark har exceptionellt goda chanser att vinna. De senaste årens vinnarlåtar, sedan Lordi ungefär, har varit traditionella poplåtar med något litet extra, gärna ett mer eller mindre quirky inslag. Och de har alla varit uppriktiga och kännbara – det syns om man fejkar, men menar man allvar så kommer man långt. Här har vi det viktigaste: Inlevelse. Only Teardrops hade varit en mellanlåt om det inte var för Emmelie De Forest själv och hennes Les Miserables-aktiga desperation; detta parat med en text som känns angelägen utan att vara specifik och med dom där Shakira-rytmerna (Shakira är världens fjärde mest inkomstbringande kvinnliga artist efter Barbara Streisand, Celine Dion och Madonna. Ej en ripoff-källa att underskatta) är det bara att fråga sig: Om det ser ut som en Eurovision-vinnare, om det låter som en Eurovision-vinnare, om det känns som en Eurovision-vinnare, är inte oddsen ganska bra för att låten vinner Eurovision Song Contest?

Mest avgörande tror jag är bristen på konkurrens. Jag ser, i nuläget, ingen annan vettig vinnare. De närmsta hoten kommer från Azerbaijan och, jo, Sverige – men då de är de tidigare vinnarna känns de kruxiga (Nederländerna och Norge är också heta, men jag ser inget hända där). Only Teardrops är designad för att vinna, det är en produktion som föreslår att Danmark hungrar efter en seger på samma sätt som Azerbaijan gjorde 2011 och precis som Running Scared är detta i grund och botten en upphottad mellanlåt. Ingenting går att säga säkert nu men jag tror, för tillfället, att denna kommer vinna enligt samma logik. Tittarna kommer gilla den, juryn kommer gilla den, den kommer få röster från alla länder, och inget annat land sitter riktigt på dom säkra korten i år.

Kitschlistan#234: Eirikur Hauksson – Valentine Lost

Eftersom det är den tiden på året igen (och ja, jag har blivit värre för varje år).

Eirikur Hauksson är en mycket allvarlig pudelrockare från Island som bland annat satt i SVT:s inför ESC-panel förr i tiden och var sådär komiskt krass (eftersom han ju var ”hårdrockare”). Han var med i Norges supergrupp Just 4 Fun inför Eurovision 1991 (med Mrs Thompson, kitschlistelåt#142) och inför Eurovision 2007 tog han i från tårna och såg sig själv som Islands pudelrock-svar på Carola. Tyvärr åkte han ut direkt i semifinalen och har tydligen svurit en helig blodsed sedan dess att aldrig någonsin ha något mer att göra med Eurovision Song Contest. Antar att rock ‘n roll inte kan hela en själ helt och fult… ack.