CONDRECA CONDRECA

eller fredrik fyhr i allmänhet

Kategori: Före detta uppluckrade dagbokssidor

Obama – En cool kille med ett vrålåk

WEB_INRIKES

Jag vet inte om någon märkt det men Barrack Obama var i Sverige igår onsdag. På DN och Aftonbladets hemsidor kunde man ha trott att det var tal om Jesus återuppståndelse men det var Obama som var på plats för att vinka ifrån sitt plan, prata med skandinaviska premiärministrar, äta mat, sova i sina star spangled boxershorts och långben-nattmössa i den flashigaste sviten i Stockholm på ynka 71 600 kronor per natt (måste framstå som rena socialismen för Obama). Och sen åka vidare. Exakt som hans kompis Bruce Springsteen brukar göra.

Jag fastnar vid förvirringen. Uppståndelsen blir enorm fastän ingen bryr sig. Nu dagen efter finns knappt en enda dagen-efter-rapportering. Obama kom och gick. Big deal. Ja! En big deal. Eller inte. Eller va? Man kan höra ett kollektivt ”Jamen gud vad dom håller på och skriver om det här, så stort sak är det väl inte” över hela landet; samtidigt som Aftonbladet slår klickrekord med 7.68 miljoner besök under Obama-onsdagen. Det är inte speciellt långt ifrån hela Sveriges befolkning.

Hela Sveriges befolkning.

Förvirring. Ja, jag är förvirrad också, men jag ska försöka få någon slags klarhet i vad som hänt här. Det gick fort. Många säger att det inte spelade någon roll, och det kanske är sant. Men ändå. Den här gäckande känslan undkommer mig inte; känslan av att något hänt här. Något annat än det – vad det nu var – som rapporterats. Förvirring. Som om detta besök kommit från ingenstans har vi bara fått några dagar på oss att komma fram till vad vi egentligen tycker om det här.

En särskild instinkt säger oss att något måste vara fel. Men vad? Kvällstidningarnas narrativ behöver inte göra om protesterna till besöket till några marginaliserade vänster-tomtar; de är redan marginaliserade vänster-tomtar, eftersom en stor majoritet människor ”gillar” Obama (som man gör på Facebook). Dessutom kommer sådana protester på posten och med sin traditionellt bundna och fundamentalt konservativa (faktiskt) ritual har de inte mer revolutionär eller samhällelig kraft än vad Kiss-fans har (Kros-sa USA im-peri-alizzz). ”Vi hoppas att han hör talas om oss och förstår att det finns de som motsätter sig hans politik” sa en företrädare (förlåt, minns inte vem, det var på nyheterna). Man ba jo, kanske han behöver upplysas om det. Vad skulle han säga? ”I’ll be damned. Some guys don’t like me! Whaaat?”

Så okej, vad mer. Är det detta att Obama kommer med sitt stab, sina Secret Service-agenter, sina läskiga väskor och koder till kärnvapen och alla tänkbara Cancer Man/Hemliga Arne-figurer i sitt Air Force One. Att detta befinner sig på svensk mark. Kanske. Men… varför då?

Ingen verkar ha en ordentlig förklaring till varför detta känns fel. Eller, rättare sagt, ingen hittar någon bekväm förklaring.

Hur det är egentligen vet ju de flesta som är bara lite insatta. Sverige är i sammanhanget inte speciellt viktigt. Det hela är en PR-turné där Obama visar upp sitt teddy-snälla leende för allmänheten (han måste verkligen ha ont i käkarna av allt leende) och parallellt med detta, när han gettar down to the business i de stängda rummen, söker stöd för militärt intåg i Syrien.

Snipp snapp slut så var det mysteriet löst. Men i och med detta – Obama åker på en PR-turné för att göra tanken på ett krig populärt – riggas flera illusioner upp för människor i länderna det rör sig om. Eller åtminstone Sverige. Dessa illusioner krockar med varandra och skapar förvirring.

En är de centrala illusionerna är att man gör om vad det rör sig om. Man skulle kunna uttrycka det: Obamas PR-tåg stannar i Sverige. Men det gör man inte. Man skriver att Obama besöker Sverige för att träffa Fredrik Reinfeldt. Som om detta bara var något slags vänskapligt knalla-över-till-grannen-fika. Här uppmuntrar man till passivitet. Här uppmuntrar man människor till att inte engagera sig för vad som faktiskt sker, inte ha någon politisk medvetenhet, bara se det som referat över dokusåpa. Varför? (Jag kommer till det).

Steg två i förvirringståget är omvandlingen av händelsen till ett event. När man nu kommit fram till att Obama kommer över för att fika med Reinfeldt så måste reaktionen från media bli…

WOOOOOOOOOW!

… och man måste bevaka det som man aldrig bevakat något förut. Detta leder till att folks känsla för perspektiv förblindas och vi får krönikor som Lena Mellins om hur Obama är ”roligare” än Reinfeldt (öh… va?). Fastän vi alla vet – och hon vet om någon – att det bara är en Syrien-relaterad PR-turné så blir ändå Lena Mellin ”star struck” och skriver om hur han är ”världens mäktigaste man” och att han bara står ”tre meter” ifrån henne. Hon skriver även, oerhört nog, att Obama är ”en cool kille som många skulle vilja hänga med”. En av Sveriges största opinionsbildare detta, som gör sig dummare än vad hon är (eller?) och reducerar innehållsvärdet till det av en insändare i Kamratposten.

Men det är förstås inte bara i media som exponeringen är enorm. Även i verklighetens Stockholm var ett rekordartat stort område i Stockholm helt avspärrat, no questions asked. Det är, milt sagt, oerhört. Som en global världspolitisk förlängning av Springsteen på Ullevi, men nu är det inte arenan som är utsåld och läktarna fulla av folk, utan hela staden bokad, av Obama, och inte en själ på gatorna. Principen är densamma som i Nordkoreas huvudstad Pyongyang (tyvärr ingen överdrift): Det är lika bra att vi spärrar av hela staden så vi får ordning på torpet. Att det är svenska polisen som helt själva tagit detta beslut tycker jag låter suspekt. Man behöver inte vara konspiratorisk för att tänka sig att Secret Service haft ett finger med i spelet. Annat vore snarare konstigt.

Och samtidigt är Obama alltså bara en ”cool kille”. Eftersom nyheterna är så många blir förvirringen ännu större eftersom nyheterna måste handla om något och de får inte vara kritiska (det är ju alltid en positiv nyhet man försöker sälja): Så det blir storys om till exempel Obamas Batmobile (eller ”vrålåk”om man vill  använda ett direkt konsumistiskt ord). Så fastän vi alla vet att det rör sig om en politisk PR-turné så läser vi i Aftonbladet att Stockholm är avspärrat för att Reinfeldt bara ska träffa en cool kille med ett vrålåk.

Mellins krönika har en spalt i slutet kallad ”Det här kom de fram till” med nio punkter som alla är passiv-aggressiva: Satsa på utökat samarbete… Fortsätta arbetet… fortsatt arbete… [fortsätta] arbeta för att förhandlingarna… fortsätta arbetet i Arktiska Rådet… Verka för kärnvapennedrustning… Arbeta för att… Göra gemensamma ansträngningar i arbetet… Försöka påverka Iran och Nordkorea att nedmontera sina kärnvapenprogram (lycka till). Källa: Regeringen.

Ja, same old, same old. 100% av alla människor i Sverige vet ju att Reinfeldt har 0% inflytande på Obama. Paradoxen är att 7.8 miljoner besök talar för att mötet ändå är en spännande nyhet. Varför? (Jag är fortfarande på väg dit).

Man har ett möte med USA:s president av olika anledningar. Aldrig, dock, för att man själv väljer det. Det är presidentens rådgivare som tycker det är en bra idé. De bestämmer att så ska ske. De säger: Här kommer vi på vår PR-turné och you better deal with it på våra villkor!

Man kan göra som Putin och försöka göra det till en armbrytning, säga liksom att ”Okej du är Obama men vafan jag är ändå Putin, jag måste också göra något så att jag verkar som en ännu coolare kille. Jag kan inte bara acceptera att ni kommer hit och är USA. Kan inte acceptera att kalla kriget inte är slut heller, för den delen.”

Eller så kan man göra som Brasilien och ställa in mötet helt, på grund av den helt konsekventa anledningen att landet spionerat på deras regering. Vad ska Obama säga annat än okej?

Sverige gör inte så. Vi har nämligen en underdånig kultur ärvd från århundraden av bönder i gyttjan. Det sitter i ryggmärgen att blidka kungar. Vi har inget politiskt eller kulturellt arv. Vår enda politiker med någon slags unik autonomitet och reellt inflytande på resten av världen (dvs Palme, nej inte Carl Bildt) blev skjuten och vi blev för förvirrade av det för att kunna hitta någon mördare.

Istället går vi med på allt tills vi är en internationell motsvarighet till en tjallare, en ryggradslös lowlife, Peter Lorre i Casablanca. Utan skam går vi vart än vinden vänder. I det här fallet talar man om Sverige som en ”USA-vän” med ”gemensamma intressen”.

Det betyder: Vi går med på alla USA:s intressen. De kommer att kunna göra vad som helst. Vi kommer aldrig fördöma dem. Palme kallade USA för dessa satans mördare. Men , som Jörn Donner sa, han var ju för intelligent för Sverige.

Den största illusionen av de alla är att Sverige på något sätt inte skulle vara obetydligt. Denna nästan tabubelagda uppfattning vågar Mellin bara antyda: ”På något sätt” skriver hon, känns det som att ”Sverige är ett litet land i världens norra utkant.”

Men hon håller även vid liv illusionen om att Sverige kan stoltsera med någon slags autonomitet, som om vi inte alls är närapå en förlängd amerikansk provins:

”Är Barack Obamas besök i Sverige viktigt? Det får man hoppas, annars finns det ingen anledning att öppna luftbron mellan Washington och Stockholm för hans gigantiska ­delegation och allt medföljande material, som bilar och helikoptrar.”

Det är en makalös formulering. ”Annars finns det ingen anledning”… Om det inte är ”viktigt”… Vad pratar hon om? Hon vet ju, jag menar det är ju uppenbart, att formuleringen är ett tankefel. Det är klart att mötet inte är viktigt, i ordets rätta bemärkelse. Och det är ju inte tal om någon anledning. Det behövs inga anledningar.

Den enkla lilla anledningen till att Obama är på besök i Sverige är för att Vita huset bestämt det. Det finns ingen annan anledning att prata om. Det finns en desperation i Mellins formulering, som om hon antingen ljuger eller lever i total förnekelse: ”Annars finns det ingen anledning att öppna luftbron mellan Washington och Stockholm”.

Luftbron! Det är som taget ur någon slags framtidsroman från 80-talet. Som om Sverige faktiskt har något att sätta emot, typ ”näru Obama vi kanske inte öppnar luftbron här mellan ditt Washington och vår helt likbördiga superstad Stockholm. Det är bäst du spelar dina kort rätt så vi inte håller vår luftbro stängd. Vi vet ju alla att du är sjukt angelägen om att komma hit.”

Här finns onekligen en svensk identitetskris – vi vet inte vart vi ska stå här. Vi vet att vi står maktlösa mot USA men vi skapar lögner om att vi är på jämna villkor. Vi vet att USA:s självskapta vetorätt är moraliskt fel men vi ignorerar det med hjälp av att göra mötet till ett nyhetsevent á la Springsteen. Vi vet att Barrack Obama inte är mer fredskämpe än någon annan amerikansk president, även om det kanske inte är något personligt menat mot honom, det är landets policy som är grejen. Men nu har vi gett honom ett fredspris (!) och vi tycker han är en ”cool kille”. Vi vill se honom som en Marvel-superhjälte, som en fredsmäklare, som en karaktär värdig en snyftar-biopic värre än Gandhi. Vi vill ha den bilden, vi vill äta upp den och känna den smälta i magen. Vi vill att bilden ska vara sann, vi vill fetischera den, bekräfta den om och om igen och känna ”men guuud tänk om det bara var så att USA:s president var en schysst, nice kille men kan det inte bara få vaara såå dååå”

Sen ba Syrien – damn! Vi gav honom Nobels fucking fredpris och nu ska han in och kriga i Syrien. Mitt emellan vår neokapitalistiska amerikanisering (där en person är ett varumärke och om varumärket är gott måste personen också vara god) och de gamla hederliga vänsteridealen från DDR-Sverige (som inte ryggar tillbaka inför att kalla Obama en krigsförbrytare, som man kallat alla landets presidenter) har förvirringen blossat upp i och med denna nyhet, som befinner sig precis på gränslinjen mellan alla föreställningar vi har som står i konflikt med varandra.

I wanna make this perfectly clear, som Obama alltid säger, the situation is confusing.

Annonser

Att tycka utan att veta

selmalagerlöf
Selma Lagerlöf testar nymodigheter som radio.

 

Bildningskomplex är ett begrepp jag inte förstår mig på. Jag har försökt, men det går inte in. Jag förstår vad ordet betyder, ungefär, men jag förstår inte riktigt vad det syftar på eller hur det fungerar. Man tenderar att uppleva begreppet bildning som något hotfullt, något som ger ett komplex: Bildning tycks vara en egenskap man tycker är attraktiv men man är rädd för att själv äga den eller påstå att man äger den. Det tycks vara något man gärna skulle vilja visa andra att man innehar, men inget man själv engageras av att skaffa sig. (Att jag nu pratar om bildning som ett objekt, en slags vara, är kanske ingen slump).

Det tycks även som att detta komplex – eller förresten, låt oss kalla det för vad det är, denna rädsla för bildning, lett till att det uppstått ett slags substitut för bildning. Jag vet inte vad man ska kalla detta substitut, men det är idealiskt för den självupptagna och fundamentalt konsumistiska 80-talistgenerationen. Det är en slags kunskap som börjar och slutar i sig själv, i det att man påstår något. Det är något man själv ”tycker” – eller kanske snarare något man känner – och det behöver därför ingen förklaring utan detta mellanting är i sig själv fullbordat: ”Jag tycker så här” säger man, och därefter finns ingen ytterligare dimension. Ingen kan ju förneka en människa hennes känslor. Det kan vara färgat av vissa idéer, det kan innehålla spår av andras argument, det kan möjligen härledas till någon tanketradition, men inte nödvändigtvis. Man är inte en del av den långa mänskliga traditionen (som pågått trettio tusen år eller så) att föra ett samtal. Det är snarare en slags envägskommunikation. Man ”tycker” något, sen är det skit samma vad någon annan har att säga. Detta ord – ”Jag tycker” – utgör en slags mur som håller allt annat borta.

Det är inte bildning – för det kräver inte en extern källa som bekräftar det man påstår. Men det är inte okunskap heller, för det man ”tycker” överensstämmer helt med det… tja, det man nu ”tycker”. Man är säker på sina känslor för något. Och det är ju inget fel med det, så länge man pratar om mer triviala saker. Man kan till exempel säga: ”Jaha, är den där stolen röd? Ja men jag är färgblind, nu tycker jag den är brun så tyst med dig”.

Problemet med det här mellanläget kommer när man ignorerar verkliga omständigheter för att ge bekräftelse åt det här ”tyckandet”. Man kan till exempel för all del påstå att Rio de Janeiro är Brasiliens huvudstad men då har man faktiskt fel. Det kanske verkar som att detta är en självklarhet – vissa saker kan man inte bara tycka, vissa saker måste man veta – men om vi går ner i gränsfall och gråzoner blir det tydligt (åtminstone för mig) att det här tankefelet är ett problem. För inte nog med att man inte bara kan tycka vissa saker, medan måste veta andra saker, många saker måste man veta något om för att ha en åsikt trovärdig för andra. Om man nu är intresserad av att ens åsikt ska spela roll för någon annan. Om man nu inte bara är intresserad av att tillfredsställa sig själv – vilket man ju kan göra genom att ”tycka” att Rio är Brasiliens huvudstad till exempel.

I dagarna hade jag ett intressant samtal med vänner om auktoritet i konst och kultur. Åsikters auktoritet, namns auktoritet, trenders auktoritet. Inbäddat i samtalet fanns min text om The Knife. Är det inte naturligt, frågade någon, att man läser till exempel recensioner, bildar en uppfattning om vad som ”anses” vara bra, och att man sedan helt enkelt följer det anseendet? Är inte det så saker alltid fungerat i både musik, film, litteratur, etc.

Och jo, visst är det så. Det behöver inte betyda att ingen sanning finns bortom grupptrycket – snarare tvärtom – men det är sant att den amöba-liknande så kallade ”kulturvärlden” kameleontiskt skiftar färg och form beroende på vad för åsikter som drivs från de som skriver kulturjournalistik via trendmekanismer som de ofta själva inte ens förstår att de följer. Men, på individnivå, tror jag att det är oundvikligt (när man är ung) att man följer strömmen. Någonstans måste man ju nämligen börja. Jag vet själv att jag i tretton-fjortonårsåldern hyllade filmer bara för att jag inte upplevde att andra sanningar fanns (Gudfadern passerade mig till exempel likgiltigt förbi, men jag skrev att den var mästerlig. Jag hade visserligen rätt, men det hade jag ingen aning om då) och jag vet att det inte finns någon tretton-fjortonåring filmentusiast som inte gör samma sak här och nu i dag.

Men grejen är att man ju lär sig saker, man ser mer filmer, lyssnar på mer musik, man utforskar saker och för varje år som går blir det egna omdömet mer och mer autonomt (så var det åtminstone för mig). Till slut har man sett så mycket, läst så mycket, hört så mycket och kan så mycket att man kan hänvisa till vad man sett och hört förut. Eller, jag ska inte säga ”så mycket”, jag ska säga, tillräckligt mycket. Man kan tillräckligt mycket för att man kan försvara just sina åsikter. Därav tumregeln: Tala helst inte om saker du inte har någon koll på. Det är när du vet något om det du pratar om som din röst får validitet, din åsikt får auktoritet. Det är det som är bildning. Alla får förstås tycka vad som helst om vad som helst – men man måste vinna sin auktoritet om man vill att ens åsikter ska bi mer än tyckande. Och det tar ett tag att vinna den auktoriteten. Kanske är det detta – trögheten i bildandet, att det tar tid och kräver såväl eget initiativ och intresse – som gör det så oattraktivt för de yngre generationerna. Om jag får tillstå mig att raljera: Bildning finns inte i en app, det går inte att köpa och det utgör inte ett behov som på en gång kan tillfredsställas. Dessutom tjänar man inte pengar på det, och det ger det bara en marginell status på arbetsmarknaden.

Här kan jag nämna att man i  Babel 21/4 satt och hade en paneldiskussion om vad bildning överhuvudtaget är. Frågan kom efter att programledaren Jessika Gedin i På spåret sagt att hon aldrig läst Selma Lagerlöf. Okej, fair enough, men varför frågan ”Vad är bildning”? Jag tror inte att någon inte vet vad bildning är. Det är som att ordet i sig skapar ett falskt mysterium, som om bildning vore en helig graal som ingen vet vad det är men som ytterst få, vilka de nu är, har tillgång till. Men bildning är inte att veta allt om allt – vilket tycks vara en underliggande hotbild i det så kallade bildningskomplexet: ”Du är inte bildad för du är inte Horace Engdahl”. Bildning är att veta lite om mycket – förutsatt att man faktiskt bryr sig om att Brasilia är huvudstad i Brasilien, att den kunskapen är intressant och viktig i sig självt och att det är kul att veta saker – och i synnerhet att veta mycket om sina egna intressen. (Och det är väl förresten detta som folk, väldigt konsekvent, reagerar på när Gedin säger att hon inte läst Lagerlöf).

Detta – att bildning är att veta lite om mycket och att veta mycket om något särskilt – det är väl ändå inte bara något jag fått för mig? Är inte det den gängse definitionen av bildning? Jag menar, om vi slappnar av och tar det lite lugnt och känner efter, ordet bildning har väl inte en svårare definition än så?

En elefant i rummet när man pratar om bildning, så också i Babel-diskussionen där det fanns i grunden fastän ingen sa det rakt ut, är att ordet ”bildad” klingar av klassproblematik. Det ger en associationer till just Svenska akademin. Bara en konservativ gubbe skulle kunna använda sig av ett sådant ord som ”bildad” och sedan ha mage att placera det på sig själv. Ingen människa, man som kvinna, vill vara den gubben.

I panelsamtalet på Babel kom man väl ungefär fram till inget särskilt alls. Det är inte så konstigt, eftersom sådana panelsamtal går ut på att inte komma fram till något (Göran Everdahl var i synnerhet i Spanarna-mode, liksom på autopilot). Sådana här typer av programinslag bygger på ett underliggande avtal att man inte ska använda riktiga argument, inte prata om riktiga ämnen, inte vara för allvarlig i sitt engagemang att diskutera, för då kan man börja bråka. Så fort det närmar sig någon intressant idé viks det undan: Det blir liksom ”här sitter vi och pratar strunt och har så trevligt, varför ska vi börja märka ord och bli specifika? Det blir ju som på sjuttitalet eller nåt annat mossigt” (inget blev verkligen bättre av att panelen ramade in ett inslag med Slavoj Žižek, antitesen till all denna feel-good-pratighet, vilket gjorde att panelen plötsligt framstod som en del av en inskränkt landsbygdspöbel som satt vid sidan av och drack kaffe i stugan, muttrades om att man inte ska tro att man är nåt).

Hursomhelst. Alla kunde i slutändan hålla med om att man inte ska känna sig tvingad till någonting och att det här med att läsa klassiska böcker i skolan inte är kul; Per Wirtén hade inte heller läst Selma Lagerlöf, på grund av att man var tvungen att göra det i skolan och han verkade nästan lite mallig över denna personliga seger (typ ”Haha, ni trodde jag skulle lära mig läsa viktig litteratur – men jag vägrar fortfarande!”)

Men det där skolargumentet har en väldigt begränsad vidd som argument. Jag var också ointresserad av litteratur i tonåren, på grund av att lärare tjatade och så, men det hindrade inte mig från att senare, i tjugoårsåldern, läsa några av Selma Lagerlöfs böcker. Och Herr Arnes penningar är fortfarande bland de mest mystiska böcker jag läst. Anledningen till att jag läste den var dock inte för att jag kände mig tvingad – jag var nyfiken på denna en av Sveriges mest berömda författare. Varifrån den nyfikenheten kom ser jag inte som något mysterium – det är ju i sig självt spännande. Man vill ta reda på vad grejen är, om inte annat.

Istället för frågan ”Vad är bildning” (som alla egentligen vet svaret på) bör man våga fråga: Vad är vi intresserade av? Vad väcker vår nyfikenhet? Är det så enkelt att vi i skolan blir avskräckta från att läsa överhuvudtaget? Att vi aldrig blir intresserade igen och att det är våra gamla lärare som egentligen är katalysatorerna för denna ångest? Själv känner jag inte igen mig – jag erövrade min bildning själv, på egen hand – men det kan vara så. Men jag kommer ändå inte ifrån frågan: Vad är vi då intresserade av istället? Om det inte är Selma Lagerlöf? Om det inte ens är böcker överhuvudtaget, vad är det? Är det ”underhållning”? (Och det är ju en ännu bättre fråga: ”Vad är underhållning”?)

Babel-panelen är ett bra exempel på när detta tankefel blir ett problem: Det är kul när man sitter och tycker saker utan att kunna hänvisa till något annat än sina egna känslor i ett program som Spanarna – för då handlar det inte om något annat än det. Men om man ställer en riktig fråga – Vad är bildning? – då blir det ett problem när det inte finns någon som kan hänvisa till något annat än sina egna nycker och sina tankar för stunden. Varför är det ett problem? För att man inte kan svara på frågan som man faktiskt ställt. Och det är viktigt, i sig, att ställa sådana frågor.

Ett annat exempel på när tyckande byggt på ens känslor kommer i vägen för tyckande byggt på kunskap noterade jag i den här ”Vakna med NRJ”-snackisen, där man i programmets ”wake up call”-segment ringde och lurade ett Justin Bieber-fan till tårar. En strid åsiktsström följde, vilket man ju kan förstå, eftersom det hela verkade bisarrt i sin hjärtlöshet. Hanna Fahl hade till exempel svårt att hålla tillbaka känslorna i sin krönika där hon skrev att hon hoppas programledarna ”skäms”.

Men i motreaktionerna finns det något väldigt centralt som saknas: Insikten om att ”Vakna med NRJ” inte är på riktigt. Att det inte nämns någonstans, ens i förbifarten, att sådana här programinslag där programledare ringer till random folk oftast är fejk. Jag minns när jag var i tolvårsåldern och Mix Megapol ringde runt till folk och gav dom pengar om dom svarade att Mix Megapol var den bästa radiostationen [sic] och redan då talades det om att det förmodligen inte var på riktigt. Därefter har det liksom varit en underliggande vetskap – en slags bildning – att folk som gör slut i radioprogram oftast är kompisar till redaktionen som hoppar in och hjälper till med en snabb sketch. All rim och reson i världen talar för det – hur mycket pengar gav Mix Megapol annars bort? Varför har ingen hjärtekrossad tjej eller kille någonsin stämt programmet för ärekränkning eller något? Även om man gett dessa reklamradiostationer the benefit of the doubt så har man alltid sett trådarna bakom det hela.

Åtminstone fram tills nu. Närvaron av ett nyhetshål finns i Martin Björks uttalande att det hela var en sketch. Det nyhetshålet är bristen på kunskap från de som skrivit om detta. Hade någon påpekat det så hade han kanske inte behövt avslöja det många, som sagt, länge känt till. Men nu är det lite grann som när barn börjar gråta för Tomten och man måste avbryta spelet och förklara att det bara är farbror Börje i en mask (jo, det har hänt). Har vi, någonstans på vägen, tappat allt kritiskt omdöme? Går det så fort nu, att vi accepterar vad vi än ser i det mediala flödet och börjar kommentera det oavsett om det är på riktigt eller inte?

Ett motargument här är förstås att programmet var smaklöst oavsett om det var fejkat eller inte. Helt klart. Talar det, i det här fallet, för hur könsstrukturer fungerar? Ännu mer, med tanke på att det hela är en konstruerad skapelse. Men jag tycker inte att man ska förminska den här försvunna skiljelinjen mellan fiktion och verklighet – bland annat just därför. När vi inte längre är kritiska i grunden mot det vi ser och hör, då tycker jag det börjar likna en hotbild. Varför? Jo… för, ja, vad hände med bildningen egentligen?

Jim Emerson, en av mina favoritskribenter, har nyligen postat en lysande blogpost om konspirationsteorier och ”magiskt tänkande”. Men innan jag går vidare: Ta en titt på dessa två bilder och fråga er om de föreslår något eller inte.

Bilderna är postade av en fotograf vid namn Haley Morris-Calfiero som publicerat ett flertal bilder som fångar, menar hon, hur människor hånar henne för hennes övervikt. Jag tycker om det Emerson påpekar (min översättning och emfas): ”Jag har ingen anledning att misstro att hon blivit grovt förödmjukad i offentligheten på grund av sin övervikt, men fotografierna själva ger inget definitivt bevis på det. De fångar ett ögonblick, och kan tolkas på flera olika sätt” (Polisen kanske bara såg att ett foto togs och spexade i förbifarten, killen på trappen kanske bara känner sig generad över att posera för ett foto). Morris-Califero har till och med skrivit att hon ”inte kan veta vad personerna i fotona tänkt på” men att hennes bilder ändå är en slags hämnd, att de ”talar för sig själva”. Men, som Emerson frågar, vad säger de? Jo, de säger inget definitivt. Varför ser Morris-Califero det ändå som något som tillfredsställer henne?

Här kolliderar två saker: Dels viljan att uppmärksamma orättvisor, och uttrycka sina känslor för de orättvisorna, och medlen med vilka man uppmärksammar de orättvisorna och argumenterar för hur de fungerar. Det jag sörjer är glappet däremellan. Det vapen Avpixlat-högern använder – inte alltid, och inte så konsekvent effektivt som de tror, men rätt ofta – är rationalitet, deduktion, förmågan till kritiskt omdöme. Alltför ofta ignoreras reella argument så att de i onödan framstår som bättre än de är. Johan Croneman uttrycker det bra i sin senaste krönika, när han konstaterar att folk i media-Sverige inte är kapabla att ”ta debatten” med till exempel Sverigedekomraterna: ” Det senaste året har vi till exempel sett några ’kritiska’ tv-utfrågningar av Sverigedemokrater som slutat i formidabla katastrofer,­ vid något tillfälle i rena väckelsemötet.” Croneman har skrivit om detta problem tidigare i en ännu mer specifik krönika om hur Karin Hübinette helt misslyckades med att ställa Jimmie Åkesson ”mot väggen” genom att strunta i hans argument och försöka attackera honom från sitt eget håll i stället.

Kontentan är att man helt enkelt inte bara kan ”tycka” om man vill komma någonstans. Man måste veta något också. Och satsa på att det man tycker, byggt på det man vet, är närmare sanningen än det någon annan tycker sig veta. Så länge de godas förespråkare bara har den goda viljan, och inga hållbara medel för själva förespråkandet, kommer den svarta, cyniska, odemokratiska, okunniga och egoistiska klump som skapat opinion i Sverige de senaste åren bara växa sig mer konstant. Med sina nät av logiskt tänkande, och idealet om bildning och resonemang placerade i verkligheten, detta civiliserade ideal de tagit gisslan.

Min dröm om en riktig svensk kulturkritik (1/2)

crit

Jag har en fånig liten dröm. Den går ut på att svensk kulturjournalistik en dag, en vacker dag där långt borta i fjärran, ska få människor att tänka, ifrågasätta, engegera sig, bry sig om och på allvar bli intresserade av kultur. I min dröm så är varje kritiker sin egen tänkare, sin egen filosof eller bara ödmjuka tyckare. Där är varje krönika, varje recension, varje liten spalt, helt unik eller åtminstone originell. Och varje gång en människa klickar upp en text, eller öppnar upp en tidning, så möter den människan tankar och idéer som skiljer sig från varandra och som får just den personen att bli nyfiken, intresserad, ifrågasättande eller kanske rentav upprörd. Och, detta i synnerhet, det är ingen som anklagar den andre för att ha en annan uppfattning. Varje text säger: ”Så här tycker jag. Det är okej om du inte håller med mig, men jag hoppas du förstår hur jag tänker”.

Men det är förstås bara en dröm. När jag läste litteraturvetaren Krzysztof Baks extremt läsvärda artikel i DN 11/3, om hur ”svenska studenter har alla svar men inga frågor”, var det som att läsa frisk luft. Att humaniora-studerande människor i Sverige inte är intresserade av att delta i ett samtal om konst och kultur där konsten och kulturen i sig är självändamålet speglar min uppfattning också. Jag tror de i många fall inte ens insett att sådana samtal är möjliga. Man ska liksom inte sitta och prata om till exempel Strindberg utan att ”problematisera” hans antisemitism eller hans kvinnosyn. Gör man någonsin det, dock? Vad innebär det att ”problematisera” något? Är det okej att bara påpeka det? ”Detta ska vi komma ihåg: Strindberg var emot kvinnosaksfrågan”. Vet vi vad vi ens säger när vi säger så? Hur mycket av det vi lär oss på humaniora-institutioner är en verklig historisk kontext och hur mycket är bara ord och begrepp vi vet passar in i pusslet? Pusslet som bildar Det Rätta Sättet, det dekorum jag använder mig av för att passera utan att någon ifrågasätter mig. För gud förbjude att någon någonsin skulle ifrågasätta någonting.

Humaniora-undervisningen är förstås i symbios med kulturjournalistiken för det är humaniora-institutionerna som undervisar oss som skriver om kultur, försåvitt vi inte hittar andra källor som inspirerar eller utbildar oss. Och det är inte konstigt, därför, att en professor i litteraturvetenskap har mindre inflytande på kulturlivet i Sverige än vad en nykläckt bloggare för en kvällstidning har. Så länge allt bara handlar om att bekräfta en viss jargong och undvika alla verkliga problematiseringar, och så länge ingen faktiskt skriver vad som i ordets rätta bemärkelse är kritik, så länge allt bara är trendiga formuleringar som bekräftar sig själva och inte bidrar till något intellektuellt arbete för en läsare, så kommer en relativt okunnig bloggare utan originella tankar vara lika betydelsefull/lös som en beläst person som har förmågan att ifrågasätta.

Jag föreställer mig den svenska kultursvängen vara lite grann som societeten i Martin Scorseses underskattade kostymdrama Oskuldens tid (1993): ”De levde alla i en slags hireoglyfisk värld. Verkligheten var inget man pratade om, eller ens tänkte på, utan den representerades bara av en uppsättning godtyckliga symboler. Dessa symboler var alltid subtila, och just därför än mer betydelsefulla.” (Min översättning).

För att referera till Krzysztof Baks artikel: Här sitter vi som kulturskribenter med våra givna svar, och det hela går ju ut på att hävda dessa svar på ett smakfullt och väl genomtänkt sätt, och därmed signalera att man vet rätt – vad det nu är som är rätt, vad det nu är vi tror vi förstått – och det är när vi ser på varandra för att se om den andre godkänner oss som vi skapar och ständigt bekräftar, strukturerna. Vilka strukturer pratar jag om nu? Jo inte de kapitalistiska strukturerna, inte könsstrukturerna, utan konst och kultur-strukturerna, och i synnerhet de popkulturella strukturerna.

Ja men är det inte så, då? Handen på hjärtat? Är det som kritiker, eller ens bara vanlig kulturkonsument, okej att tycka något utan att läsa vad någon annan tycker? Är det inte så att det man i Sverige är allra mest bekant med är känslan av press: Vad är modernt, vad är god smak, vad gäller i år? Vad skriver kritikerna, för de tenderar att skriva samma sak, och vad vill de att jag ska tycka?

I flera år har jag nu, med vissa undantag, för det mesta läst såväl högkulturella som popkulturella texter från kontinentala källor. En svensk recension eller längre text har jag bara läst om någon tipsat mig om den. För det mesta läser jag engelsk och amerikansk film- litteratur och musik-kritik. Varför? Därför att den kontinentala kritiken är verklig kritik. Filmer och böcker recenseras utefter vad de innehåller, musik utefter hur den låter. Skribenter använder sina egna tankar och känslor och det hör till saken att läsaren kanske inte håller med. Det är bara i Sverige jag hittar denna typen av poserande kulturkritik som är så ängslig att den helst inte vill påstå något särskilt alls. Tänk om någon jag respekterar inte skulle hålla med. Tänk om mina egna argument skulle kunna användas mot mig. Tänk om jag var tvungen att stå för just mina åsikter.

Summerar man det som skrivs på kultursidor i svenska morgon- och kvällstidningar, samt kulturmagasin och dylikt, under en vecka så framgår snart bilden av en verkstad där ingenting skapas, olika texter som bildar en stor enhetlig åsiktsmaskin utan innehåll, en homogen ström av ord som alla ser likadana ut eller ett stort luftslott som inte ger en läsare någonting. Recensioner skrivs på böcker och filmer med retorik som undviker varje specifik åsikt eller idé på ett sådant sätt att läsaren lämnas helt alienerad från texten. Skivor stämplas i några meningar som om kritikern rättade ett gymnasieprov i svenska – den här skivan förstod uppgiften, den här skivan förstod inte uppgiften. Krönikörer skriver löst sammanhängande analyser av populärkulturella trender, inte sällan med valhänta faktafel och innehållslösa formuleringar, som på sin höjd tycks vilja bidra till politisk opinionsbildning. Det enda som är värre är de obligatoriska kommentarerna, där enstaka människor raljerar egocentrerat och är övertygade om att hela världen konspirerar mot just dem. Men jag är också övertygad om att färre ilskna kommentarer skulle uppstå om detta luddiga landskap av pseudo-kritik – där saker avhandlas utan att studeras, där analyser förs utan resonemang, där saker påstås fastän det aldrig går att hitta några argument – såg annorlunda ut.

Ja det är en fånig liten dröm jag har, om något så marginellt som kulturjournalistik – något som inte borde vara marginellt, något som borde vara centralt. Det är i konst och kultur som människan formulerar sina tankar, känslor, idéer och drömmar om vad världen är, vad den borde eller skulle kunna vara, och vad det innebär att vara människa. Film, till exempel, erbjuder världar som är ”mer verkliga än verkligheten”, för att citera Slavoj Zizek, eftersom vi i film får en bild av verkligheten, eller drömmen, som aldrig är densamma som världen runtomkring oss. Den nyligen bortgångna Roger Ebert, vars inflytande på mig var stort och vars död jag skrev om tidigare, talade också ofta om filmens förmåga att skapa samtal med människor, ge oss speglar och samtidigt lära oss känna empati och förståelse med varandra.

I min dröm så formulerar även kulturjournalister sina tankar, känslor, idéer, drömmar och föreställningar. De skriver om film, musik, litteratur, bildkonst, teater, dans och så vidare, på ett sådant sätt att man förstår vad just de fått för tankar och känslor. De skriver sina egna åsikter, och de formulerar dessa åsikter i argument de står för. De blir lästa av människor som respekterar åsikterna och inspireras till att själva söka upp konsten och kulturen. Och därefter kanske skriva ner sina egna tankar och känslor. I den här drömmen är kulturjournalistiken som ett enda stort ekosystem där alla förstår att konst och kultur är bra i sig. Där är inte debatter begränsade till några veckors spaltutrymme, utan där finns de i varje text. Där är varje författare en riktig kritiker, det vill säga en smärre filosof.  Och där, i denna dröm, som inte återfinns i verkligheten, är vi inte rädda. Varken för våra egna åsikter, andras åsikter eller för kulturen vi närmar oss.

I del två ska jag ta upp The Knifes senaste skiva, och det (o)kritiska bemötandet av den.

*

 

Gene Siskel och Roger Ebert diskuterar hur de ser på filmkritik. Ett bra exempel.

Hell is where the heart is

hell

Detta meme har fått stor spridning på nätet. Det är ett ganska kul skämt, förstås. Men förutom att vara ett skämt så säger det också något, implicit, om vilka värdegrunder och föreställningar vi har. Om vi börjar med att förklara skämtet, för en som är tolv-tretton eller så: Du är född, räknar jag ut, år 2000. (Du var ett år den elfte september 2001 så du kan inte förväntas veta ens vem Margaret Thatcher var). Margaret Thatcher dör och hamnar i helvetet – förstås, ha-ha – och det första hon gör på plats är att sätta igång med att privatisera. Det är kul att föreställa sig, och det bekräftar Thatchers sätt, hennes domderande personlighet och bilden av henne som en ångvält som körde över alla som sade emot henne och ”fick saker gjorda”.

Men skämtet har en annan snärt: Haha Margaret, du hade inte räknat med att hamna i helvetet, men nu är du död!

Här har vi ytterligare en dimension: Efter årtionden av att i popkulturella sammanhang fetischerat dagen Thatcher dör så är inte denna dag speciellt kul eller särskild. Dels för att Thatcher levt i pensionens och demensens Xanadu i flera årtionden utan att göra något väsen av sig. Dels för att allt hon gjort har hon redan gjort. Dels för att det har sina begränsningar att vara glad för att någon annan är död. Hur pass mycket glädje kan man, ens genom det ideologiska grupptrycket, pressa fram över att en 87-årig dement tant kolat vippen? Själv är det mig helt likgiltigt.

Men, alltså, det intressanta och lite överraskande med populariteten i detta meme tycker jag är att det föreslår att vi till någon mån kan och framför allt vill föreställa oss ett helvete. I synnerhet eftersom brittiska arbetarrörelser och vänstern i allmänhet inte är känd för att ge plats eller legitimitet åt några religiösa företeelser. (Britternas förakt för sin kristendom går hand i hand med föraktet mot Thatcher).

Så, okej visst, det är bara ett ”skämt”, men ändå. Fastän ingen tror att helvetet finns så har man mer respekt för den fiktiva föreställningen om ett helvete än vad man har om Thatchers politiska ”gärning”. Det vill säga: Fiktionen har en status som dominerar verkliga omständigheter. Helvetet som ”plats” används här för att ge katharsis där en katharsis inte finns. Och helvetet som ”idé” används för att klassificera allt vi vill se som ondskefullt: Ingen tror på helvetet, men ingen har några problem med att se Hitler och Stalin, och nu Thatcher, där.

Alltså finns helvetet, någonstans, på en plats i det kollektiva medvetandet. Och skämtet får därmed ytterligare en punch-line, för fastän de flesta människor tar den vetskapen för givet så hade Thatcher ingen aning om det. Man talar verkligen med hjärtat när man säger att Thatcher är i helvetet – och sådana företeelser som att tala från hjärtat ignorerade Thatcher utomordentligt övertygande. Ian McEwan skrev en fin artikel i the Guardian och formulerade det bra: ”Det som förenade all opposition mot Margaret Thatchers program var misstanken att handlarens dotter hade agendan att göra monopol på mänskliga värden, att hon saknade hjärta och, i synnerhet, att hon inte brydde sig om de impulser som binder ihop individer till ett samhälle” (min översättning).

Och de impulser som binder ihop individer till ett samhälle kan ta sig uttryck i ett sådant skämt: ”Hell is now being privatised”. Och i en mycket sekulariserad värld kan helvetet fortfarande finnas. Det uppstår när rätt person checkar in/ut. Don efter person. Och när Thatchers era nu till sist en gång för alla är historia känns det nästan som att hon förvandlats till en häxa i en saga – i slutändan privatiserar hon i helvetet där hon hör hemma och all was well. Kanske söker vi alla tillfredsställelsen i att göra om verklighet till bilder; att ta en person vi ogillar och se henne som lättförståelig sagofigur och kanske vi finner slutgiltig glädje, eller åtminstone tröst, i att nå ett sagoslut som gör att vi kan somna utan mardrömmar.

*

he loached her

Ken Loach gjorde en variant av samma skämt.

logg tisdag 26/3

Berättelsen jag skriver på nu, som ytterst få har läst något av, vad handlar den egentligen om? Jag ställer frågan som intervjufråga till mig själv för det börjar bli läge att få viss klarhet. Får se vart det leder.

Jag har svårt att agera läsare på min egen text, men för mig känns det som att hjärtat i berättelsen är den fria viljan. Hur fungerar det egna ansvaret, hur faller skulden på en själv angående de val man gör i sitt liv, när vi lever i en värld där man kan skylla på samhällets strukturer eller på biologi. Eller på psykologi, sociologi, vart man kommer ifrån, ens bakgrund, ens släktträd, ens klass och eventuella klassresa.  Eller på politik. Om man läser tidningar idag, på nätet eller i pappersform, och även på forum, så uppstår en väldigt påtaglig bild av att det är viktigt att leva sitt liv i enlighet med politisk dogmatism och diverse politiska eller vedertaget moraliska regelverk. Då kan man säga: Det är inte jag som tycker, det är inte jag som väljer – jag gör bara vad som är ”rätt”. Men dom allra flesta människor har inte alls dom här sakerna i åtanke till vardags. De flesta människor upplever livet som väldigt kaotiskt, från stund till stund, men detta kaotiska tillstånd är något vi tar för givet. Man filosoferar eller diskuterar eller kommer med moraliska ståndpunkter när man ser på nyheter eller samtalar med vänner, vissa designerade tillfällen då dessa saker förväntas dyka upp eller kommer av sig självt, men till vardags är människor i allmänhet slumpmässiga och intuitiva. En människa kan, vid slutet av dagen, påstå att han eller hon lever utefter vissa alldeles specifika moraliska idéer, eller att man är som man är på grund av att ens föräldrar var som dom var, och att det bara ”är” så man ”är”, eller varför inte att man lever enligt en religiös tro som gör att man bygger sina beslut på det. Men, om den personen går tillbaka och funderar på dagen som just passerat, kommer denna se att man under dagens gång gjort flera brott mot alla dessa regler flera gånger. Idén om en enhetlig personlighet, att man är perfekt, är en illusion. Ett annat bra exempel är när någon är upprörda över något vi sagt eller gjort. Vi skyndar automatiskt till att försvara oss utan att ens förstå vad den andra menar. Vi måste utgå ifrån att vad vi än sagt och gjort har vi sagt och gjort för att det varit rätt. Men i verkligheten vet vi ofta inte varför vi säger eller gör saker. Levandet, till vardags, går för fort. Hur den fria viljan kan fungera som något ädelt och bra under alla dessa förutsättningar är väldigt intressant att spekulera i. Kan man ens säga att den finns?

De flesta debatter och meningsskiljaktigheter människor emellan kommer ifrån faktumet att den ena inte accepterar att den andra finns och inte håller med. Man börjar oftast bråka om något i en intuitiv impuls – det är en reaktion som är väldigt lokal. En person kanske säger: Jag hatar hundar. Och du kanske är hundägare och vill omedelbart säga ifrån till denna person. Därefter inleds en diskussion där de båda parterna inte ens vet vad de bråkar om; gnistan som slog liv i diskussionen kommer bara från ilskan i att bli motsagd. Den är rentav ett resultat av bara detta. Man upplever ett intrång eller rentav en attack, inte från ”den andra”, utan från det andra. Det som inte är en själv och som därför är hotfullt eller störande (det behöver inte alltid vara hur någon ser ut, alltså, utan snarare oftare vad en person säger eller antyder).

Diskussionen fortsätter på ett sådant sätt att de två parterna börjar prata om två olika saker – A säger att hundar är fula medan B säger att hundar inte är fula; det de egentligen menar är att A anklagar B för att ha dåligt omdöme medan B försvarar sitt omdöme (att anse hundar vara fina). Det roliga är att det de egentligen pratar om, i det allra yttersta, är samma sak. Bara det att det är något de inte själva vet om. Exemplet är lite för primitivt, men låt säga att de egentligen pratar om huruvida djur i allmänhet är viktiga eller inte viktiga för mänskligheten. A tycker inte det medan B tycker det.

Ett bättre exempel är de som anser att könsstrukturer är en myt medan de i samma andetag menar att ”manligt” och ”kvinnligt” är något ”bra”. Paradoxen här tycks uppenbar.

Det man egentligen bråkar om är frågan om vår kultur på ett övergripande plan är bra eller dålig. De allra flesta är överrens om att kultur är ett fenomen som existerar. A menar att könsstrukturer är en myt medan B menar att de är i allra högsta grad verkliga. Liksom i alla mer hopplösa diskussioner av ett sådant här slag så är inte A och B intresserade av varandras argument: De diskuterar, som i hund-exemplet, varandras omdöme. A tycker att B är dum i huvudet och potentiellt farlig för samhället som pratar om saker som inte kan bevisas i dagsljus medan B anser att A är indoktrinerad av sina egna strukturer och är för envis för att inse att han är en förlorad själ som lever helt fel; även B tycker att A innebär en fara för samhället (därav den hätska stämningen i en sådan diskussion).

Mer specifikt: A anser att ”strukturer” är en myt medan B anser att ”kulturer” är en myt. För att ta det till tredje ledet: Båda pratar om samma sak utan att veta vad det är.

Vad är strukturer och vad är kulturer? Om vi förenklat säger att strukturer är nätverk av beteendemönster som skapar normativitet – vad är denna normativitet? Vad leder strukturerna fram till? Och om vi lika förenklat säger att kultur är de ”naturliga” beteendemönster vi bär med oss, de gemensamma nämnare som format oss, lösa ord av samma slag etc – Vart har denna kultur kommit ifrån? Har den bara existerat som ett väsen vi ingår i? Är kulturen rentav en religiös tro?

Common sense föreslår att strukturerna är det skelett som bygger upp kulturen – för inget existerar utan DNA, en egen fotosyntes, ett eget mikrokosmos, sin egen logik, sina strukturer kort sagt. Det A och B bråkar om är alltså inte huruvida strukturer eller kulturer finns eller inte finns. Kulturen, den som är vår, finns och den är byggd på strukturer man antingen kan synliggöra eller ta för givet. Det A och B bråkar om är huruvida kulturen och strukturerna är bra så här, eller om dom inte är bra så här. Och vad är en sådan diskussion om inte den gamla vanliga: Konservatism mot socialism? Vänster mot höger? No shit! What else is new. Låter det som en besvikelse? Well det är, för att citera Dragnet, ”just the facts m’am, just the facts”.

Frequently Given Answers (logg 15/3)

Angående skillnaden mellan att vara självcentrerad och självupptagen

Det är något av en upprepning men whatever (jag är självupptagen), skillnaden mellan att vara självupptagen och självcentrerad är att medan en självupptagen människa  kan bli besatt av saker som inte nödvändigtvis intresserar någon annan, och som egentligen bara kan intressera sig för saker som direkt motiverar dom egna preferenserna (eller saker som kan förvandlas till sådana preferentiella saker), så är den självcentrerade människan intresserad av att andra ska vara intresserade av de egna idéerna. Det innebär att den självcentrerade människan inte nöjer sig med att ha sina egna idéer och det innebär i sin tur att de egna idéerna inte är lika personliga som hos den blott självupptagne. De egna idéerna behöver inte ens vara egna idéer, de är tvärtom allra helst någon annans, eller rättare sagt någon starkt befäst idé som många kan samlas under. Det betyder att den självcentrerade ofta inte ens är speciellt intresserad av sig själv i detalj; ens tankar och känslor, ens personlighet, ens fantasiförmåga, ens idéer och föreställningar, dessa ting är för den självcentrerade inte något som är under lupp. De bara kommer och går, oftast, dag för dag som eldflugor. Det är saker den självcentrerade tar för givet – på så sätt är den självcentrerade inte självupptagen. Det är däremot som enhet den självcentrerade blir självcentrerad. Det är vad JAG ska GÖRA och vad JAG ska få ANDRA ATT FÖRSTÅ och vad DE, helst ALLA, MÅSTE INSE för att JAG och ALLT JAG ÄR OCH STÅR FÖR är det ABSOLUT VIKTIGASTE SOM FINNS – sen kan vi GÖRA ALLT SOM JAG VILL TILLSAMMANS NÄR JAG BLIVIT VI för JAG/VI HAR JU RÄTT och det är VIKTIGT att JAG/VI har rätt. Den självupptagna bubblar istället av det kursiva jaget, isolerat från omvärlden: Jag känner så här, jag kommer inte ifrån dom här sakerna, varför kan jag inte sluta tänka på just det här, jag undrar om någon annan känner som jag, jag känner allt det här så starkt, jag kan bara tänka dom här tankarna, jag kan bara prata om dom här sakerna, dom får ta mig som den jag är eller inte alls.

Egocentrismen är en tråkig biprodukt av modernismen och existentialismen, och de banala, ordagranna tolkningarna av Nietszche. Gud är död och därför är var och en sin egen gud – missförståndet ligger i att tolka detta bokstavligt. För om jag är min egen gud då måste ju alla andra underkasta sig just mig. Då accepterar jag ju bara den tro som är just den (min) heliga. Då anser jag att det finns syndare och helvetesdömda människor – de som inte tycker som jag – och då anser jag att de enda acceptabla människorna är de troende, de som underkastar sig mig. Då finns andra människor bara till för att tillfredsställa mig, bekräfta mig, visa hur viktig jag är, och i gengäld behöver jag bara bekräfta att jag finns om jag känner för det. Det var radikalt på 1800-talet. Här och nu, har det visat sig, är det bara destruktivt.

Fanatism är att utan själ tro på en allösande idé

För ett tag sedan hade jag en föreläsare som blurpade ur sig att politik i dag är sekulariserad religion. Många tog illa vid sig på grund av liknelsen och han fick försvara sig rätt häftigt. Men han hade ju helt rätt, förstås. Att tro på en idé och att forma sitt liv utefter den tron är ju vad det rör sig om, och att det rör sig om en tro blir tydligt när man parerar den mot ”vanligt folk”, som inte nödvändigtvis går att övertyga om någonting. Då blir det väldigt påtagligt att gud skapade himmel och jord inte är mer av en idé än åt var och en efter behov, från var och en efter förmåga. Man kan lika gärna svara: Nähe du! och så var den bubblan sprucken. Det råkar ju bara vara så att politik, vänsterpolitik mest notoriskt men också högerpolitik, ofta vänder sig mot religion. Men det är ju bara kultur och tradition. Måste man hata religion om man är vänstermänniska? Naturligtvis inte, men det finns inbakat i paketet; fråga Jan Myrdal. Måste man hata homosexuella om man är kristen? Naturligtvis inte, men det finns inbakat i paketet; fråga påven.

Men i verkligheten är det ju så att de flesta människor som tänkt i dom här banorna är rätt sensibla och vettiga (annars skulle vi leva i inbördeskrig). Majoriteten av religiösa människor är ju lika sekulariserade som vem som helst och är inte så mycket religiösa som de är troende: de tror ju inte att gud (vem?) trollade fram himmel och jord på en vecka: Det kanske inte var så bokstavligt talat, men andemeningen är densamma; vi finns på grund av att en högre makt skapat vår tillvaro – sen hur det gick till är en fråga om vilka berättelser man vill iscensätta den tanken med (så inbillar jag mig att många troende tänker). Och på samma sätt säger de flesta politiskt engagerade människor att okej, åt var och en efter behov, världen ser uppenbarligen inte ut så i dag och vi kanske inte har något bra sätt att få det att bli just så men det är viktigt att vi arbetar med det som idé och att vi för samhället åt den riktningen. Medan det religiösa blivit en bubbla för klubbmedlemmarna har det politiska blivit samhällsavgörande. Förr i tiden (kring Luther) var det tvärtom. Politik är, en typ av, sekulariserad religion.

Antyder jag att självcentrerade människor – som vill att alla ska gå med dom, inte för vad dom är utan på grund av den externa idé som driver dom – oftast är politiker medan självupptagna människor – som lever inuti sig själva och vill att alla ska göra vad dom vill – oftast är konstnärer? Självklart antyder jag det. Om inte annat så är det nog en typ av självcentrering som gör att unga människor är så engagerade av politik. Denna självcentrering är dock naturlig, för när man är ung så är man förvirrad över sina egna känslor eftersom man inte har någon erfarenhet av dom – Man har inte så bra koll på sig själv, men då är en annan, redan bestämd idé något man installera och använda sig av som stöd.

Och varför är idéer så tillfredsställande? Personligen tror jag på teorin att människan på en kognitiv nivå vill lösa pussel, pilla upp trassel och korrigera kaos, skapa samband mellan företeelser som inte nödvändigtvis är sanna. Ser man fyra objekt vill man gärna se dom fyra objekten som D A C B och man vill omedelbart göra dom till A B C D. Ser man saker man ogillar vill man fort a) hitta en orsak, b) hitta något som motverkar det man ogillar och c) följa ett samband där dessa saker (det man ogillar, orsaken och motverkandet) samverkar i ett självgående system. Obildade människor tänker till exempel a) invandring, b) Sverigedemokraterna c) näthat. Bildade människor tänker till exempel a) samhällsstrukturer b) counter-culture-idealism c) politisk organisering. De flesta människor tänker a) jag har huvudvärk b) jag tar en ipren c) jag dricker lite vatten och läser en bok. Eller nåt sånt.

Idén om ödet är en mer sann idé än idén om den fria viljan

Den fria viljan, och tanken att man kan kontrollera sitt liv, är en illusion. Om modernismen lärt oss något som är värt att komma ihåg, och som tyvärr till stor del ignorerats, så är det detta. Människan är en vacker, sällsam eller skön, bra eller dålig, dynamisk och fin varelse på grund av sina känslor och sättet hennes känslor och intellekt inte går ihop. Människans förmåga att resonera, förstå förnuft och logik, är extremt överskattad – och det är liksom hela poängen med mänskligheten. Einsteins läror representerar inte mänskligheten utan vad mänskligheten i vissa undantagsfall kan åstadkomma; Einstens tunga, när den lipar glatt i det där berömda fotografiet, representerar däremot mänskligheten.

Jag tror mer på ödet än vad jag tror på den fria viljan. Nej, våra liv är (förmodligen) inte delar av en kosmisk narrativ där varje händelse är förutbestämd – men det säger jag bara för att jag vill undvika alla slags New Age-idéer. För praktiskt taget är det så, i det att framtiden alltid är utstakad. Du kanske är övertygad om vad du ska göra imorgon men i övermorgon kommer imorgon vara över, och allt som hänt då kommer vara det som hänt och det som inget kan förändra – imorgon är lika satt i sten idag som i övermorgon.

Och då kan man säga att vänta nu, jag kan gå till posten imorgon och posta ett brev exakt klockan tre om jag bestämmer mig för det. Sen ska du se att jag minsann kommer göra det också.

Och då kan jag fråga: Överlever människan i vatten?

Ja, kanske du säger, om människan kan simma.

Nej, säger jag då. Det korrekta svaret är: Nej, människan överlever inte i vatten. Vi kan stå vid en sjö eller något och du kan säga att du kan simma över till andra sidan – ungefär som du säger att du kan posta ett brev imorgon klockan tre; det är ungefär samma marginaler du ger dig själv. På så sätt iscensätter du illusionen om att du kontrollerar ditt liv.

Försök simma över Atlanten.

Svaret är nej: Människan överlever inte i vatten. På samma sätt har människan ingen kontroll över sitt liv. Man kan försöka göra sitt bästa utefter dom förutsättningarna, man kan skapa en illusion av kontroll som inom snäva marginaler kan göra livet funktionellt. Det är därför vi bestämt att ett år har 365 dagar, med tolv månader där det går sju dagar på en vecka. Det ändrar inte på faktumet att den dag du dör, om vi tillåter oss en romantisk formulering, kommer du se tillbaka på ditt liv och se ditt öde. Det är lika säkert nu som det kommer vara då.

Och mitt favoritbidrag i Eurovision än så länge är Belgiens

Tar man bort produktionen låter det exakt som en Ryan Adams-låt. More to come on this matter men av de bidrag som jag tror kommer åka ut i semifinalerna gillar jag även Kroatien och Ungern.

logg tisdag 5/3-13

Frågorna som är viktiga att ställa: Vad är viktigt? Tycker vi verkligen det är viktigt? Varför? Och så varför igen. Nå botten – om den finns, om man kan uttrycka sig så. Jag har sagt det förut, kommer jag på, men jag vill säga det igen. Det är angeläget.

Vad är viktigt?
Tycker vi verkligen det är viktigt?
Varför då?

logg, torsdag 28/2-13

Jag försökte få min roman utgiven kring den där tiden, som sagt, och det var ett någorlunda mödosamt arbete rent mentalt eftersom jag var – och är fortfarande – otroligt dålig på att bli refuserad eller nekad överhuvudtaget. I synnerhet utan dialog. Varenda projekt jag någonsin påbörjat som jag inte färdigställt, varenda relation som tagit slut utan att någon tillfredsställande sista punkt blev satt, varje tillfälle då jag varit på en plats utan att hunnit utforska den tillräckligt, var som öppna dörrar inuti mig varifrån kalla korsdrag oavbrutet drog. Det var mödosamt att tänka på och det var mödosamt att inte tänka på. Det fanns alltid där i mig, varje dag, det var liksom en del av min värld eller vad man ska säga. Del av min vardag, oundvikligen, även om jag inte längre riktigt relaterade till det ordet: Vardag. Min vardag var bara vad ordet låter som, var dag. Den ena, sen den andra. (Men den linjen leder till en annan, och vi ska inte gå in på det där just nu).

Så hade jag en wordpress-sida också som jag oavbrutet funderade på att antingen ta bort helt eller överge men – som sagt – att nå ett definitivt avslut var oumbärligt. Jag kunde inte bara överge den, inte ens den, även om jag aldrig tyckt om den direkt. Den var alltid mer ett experiment, den tjänade ett syfte en gång – det var ett par år sedan, men det var mycket längesedan nu på sätt och vis – men nu visste jag inte vad den stod för där riktigt… Hade en del strumpor som verkligen behövde tvättas, anyway: En tanke var att skriva något varje dag. Mindre än en dagbok, snarare en logg. Kanske skulle ett mönster uppenbara sig. Eller något liknande ett mönster. Och ur detta mönster kanske jag skulle hitta ännu en väg – antingen en väg som gick vidare, eller en väg som till sist ledde till den stig då denna sida skulle ta slut och jag äntligen skulle bli kvitt den. Om det nu var det jag ville.

Så jag skrev om Torsdagen den tjugoåttonde februari att jag skrivit ett kapitel på Svensken till slut. Skrivandet hade legat i dvala och jag hade felaktigt trott att jag automatiskt skulle hitta tillbaka till det när det gått för lång tid – men istället blev jag tvungen att göra det själv, naturligtvis. Gick på min skymningspromenad, såg människor röra sig i mörkret, de sa saker till varandra, vissa i telefon, vissa bekymrade, andra mer avspända. En kille, inte mer än tjugotvå, satt på en bänk med armen om en tjej. Dom förstår bara inte hörde jag att han sa. Köpte kaffe och paremsaneost, samt ett stort brevpaket. Tänkte på hur mycket jag ogillade miljöbeskrivningar och alla typer av överdrivet förklarande sätt att förmedla information på. Tänkte att man kan ge en läsare A och B och sen kommer C och D falla på plats automatiskt. Funderade på min tendens att använda namn, till exempel. Du har en kille som kallas för Dängan och är skolgårdsmobbare, årskurs sex. Alla vet vem det är, alla ser honom framför sig. Problemet löst. Du har en tjej som heter Helena i samma klass: Brunt hår, fina kläder, hennes pappa är läkare, dom bor i ett stort vitt hus på en höjd. Alla vet precis vem det är också… Jag tycker verkligen inte om Sagan om ringen. Böckerna, alltså. Men jag tycker å andra sidan inte om de flesta böcker. De tar för lång tid att läsa. Skriva… en annan sak, en helt annan.

Det var en lugn dag, det fanns inte mycket att säga om den. Fanns räkningar att betala. Jag kokade pasta på kvällen. Funderade på om det var hästkött i mina köttbullar. Konstaterade att jag inte brydde mig. Funderade på vad jag skulle känna om något som förmedlades i media, men för tillfället trivdes jag med tanken att det inte sa mig någonting. Och att det var en dag i morgon också.

Skymningspantern

Det var januari… eller, det var faktiskt februari. Det var vinter. En sådan vinter som försvinner medan den pågår. Året var 2013. Man kan säga att jag minns det som i går.

En vinter är vit, men det är inte alla vintrar man minns som vita. Men jag minns vintern 2013 som vit. Det har inget med snö att göra. Den gick att jämföra med vintern 2006 och vintern 2001. Det var jag som var vit, eller vad man ska säga. Saker hade börjat om igen. Fyra-fem år var fortfarande en relativt lång tid då. När saker började om hade det gått en tid mellan perioderna som kändes påfallande lång.

Jag minns att jag hade en blogg, på wordpress, fast jag minns inte riktigt varför eller vad tanken var med den. Jag hade även blivit arbetslös för första gången, man kan åtminstone se det så. Det hade jag inte så stora problem med, även om jag förstod att det kunde kännas tufft för andra. Jag var rätt optimistisk, liksom lite naiv, och jag föreställde mig att jag inte var en del av allt. Varje gång jag sökte ett jobb tyckte jag det var helt osannolikt att jag inte skulle få det – Vem annars? Jag skrev ju så bra, och så vidare. Sen alla svar som uteblev, dom försvann liksom, försvann i sin frånvaro, mynnade ut i det stora havet i det undermedvetna – det som man aldrig når med tanken, men som finns där ändå, med sina svall.

Jag minns inte hur dagarna gick, vad jag tänkte på, hur jag mådde riktigt. Länge hade jag haft för vana att kartlägga mina egna handlingar, skriva dagbok eller åtminstone någon slags logg, men det hade jag slutat med nu – det nådde en sådan punkt, antar jag, då jag liksom bara ville segla med, som Tomas Andersson Wij sjöng. Tankar föddes och utvecklades och formaterades ungefär som de brukade ändå, det kom jag inte ifrån. Jag tror jag tänkte mycket på den fria viljan. Att den krasst taget inte fanns. Att den fanns, men den var inramad av sina egna begränsningar. Vad man har med sig, ens uppfostran, folk som influerat en, sättet man tänker på, vad för val man ser infinna sig och vilka man troligen kommer att luta åt och vilka val som man aldrig ens får för sig att tänka på. Delaktigheten också, rent socialt, hur mycket av gemenskap och i vissa fall till och med vänskap och kärlek som bygger på diverse kompromisser. Främst att det finns ett underliggande spel att underkasta sig. Vill man ha det trevligt med folk får man bete sig enligt ett visst system. Sen kan man sitta och säga: Vad trevligt vi har. Detsamma gäller med de flesta relationer. Jag hade svårt att ta dom sakerna på allvar, därför, och till den mån jag kunde skaffa relationer byggda på ömsesidig uppriktighet – och en liksom terapeutisk nakenhet, en helt befriad från osynliga strukturer, eller åtminstone så befriad som det gick – så ville jag göra det. Men ”to live outside the law you must be honest, I know you always say that you agree”. Man vet aldrig.

Jag höll på att skriva en roman om det där. Jag minns arbetet som sällsynt trevligt, det var en sån där bok som skrev sig själv. Jag hade fått kontakt med en figur som gjorde arbetet åt mig. Han hette Erik Jansson och var född och uppvuxen i Sverige – och det skulle visa sig att det inte betydde något särskilt, vare sig det ena eller det andra. Men han lever, står inför val, har ett ansvar. Vad är viktigt? Det tyckte jag folk behövde fråga sig. Vad vill vi? Vill vi verkligen det? Varför? Vad är viktigast? Jag kände, alltmer påtagligt, hur de flesta idéer om vad som var ”viktigt” var illusioner. Och att vad man än har för uppfattning om något, vad som helst, så är det en konstruktion. Att det inte existerar någon extern sanning, något man kan inse eller liksom upptäcka för att sedan övertyga någon annan om den: ”Se, titta där är den ju, det är sanningen, den ligger där, jamen kan du inte se eller?”

Och den andra svarar: Det där är ju bara en kaffekopp.

Jag hade skrivit en annan bok också, en thriller faktiskt, en slags. Jag levde under samma förutsättningen som alla i min sits gjorde, att ingen skulle vara intresserad av den och att någon roman aldrig skulle få se solens ljus utan sluta sin tid som ett manuskript i en soptunna. Eller flera manuskript i diverse soptunnor. Ändå trodde jag på det, jag menar annars hade ju inget hänt till att börja med. Det var en thriller men det var även en slags drömberättelse. Ingrid hade huvudrollen. Carlo hade en mindre roll… Ingrid och Carlo var mina första litterära barn, mina verkliga litterära kärleksbarn. Jag kände mig som en pappa till dom. Deras mamma var ingen jag längre kände, men det hade gått en tid innan jag lagt det på minnet. Jag var glad över att jag sammanställt ett rimligt romanmanus och att jag nu arbetade på ett nytt, som var helt annorlunda än det förra men som skrevs med samma entusiasm. Sånt kan jag fortfarande bli glad över, även om det är på ett annat sätt nu.

”Jag bor omodernt men jag har en vän som värmer mig varannan kväll” gick en sång. Jag kommer att tänka på den raden eftersom jag minns att det var rätt kallt i min lägenhet om vintern. Den jag bodde i då, det var mer ett rum men det var mitt (och ”bara den som är herre över sig själv är fri”… kanske det). Det var kallare när det var en, två, plusgrader än när det var minus, eftersom värmen inte var på då – eller så minns jag det bara så. Jag hade börjat ha mobilen på ljudlös, vilket gjorde att jag emellanåt kände att jag lekte med min egen känsla av isolation. Jag hade gått från att ha varit en slags skuggfigur – en skuggfigur, men högst synlig, tämligen om sig och kring sig – till en underdog, fixerad vid The Promised Land och The American Dream, typ, min egen variant av dom sakerna, sen sipprade hela världen ut i ett såll och jag ville bara vara kött och ben, en asket i celibat (ja, det var en bild, men allt är väl bilder till någon mån) och nu… nu hade något annat hänt, men jag var då ännu inte säker på vad. Som att jag gått hela varvet runt, och allt jag behövde göra nu var att klä mig och gå ut.

Ibland märkte jag att jag skrev om saker jag behövde någon slags ytterligare koll på. Då kunde jag till exempel skriva anteckningar som:

Ex-nynazist har skrivit en bok
om sin tid på 90-talet då han
på grund av känslor av
utanförskap osv
attackerade folk,
sparkade sönder folk,
karvade in hakkors i folks bröst,
vilket han mådde bra av ett tag
tills han började
”ruttna inombords”
och började en lång färd
mot ljuset
via sitt barn
och terapi
och piller

citat i början av boken
av eminem
och rocky balboa

the world
ain’t all
sunshine
and
rainbows
indeed.

Någonstans på vägen hade jag kommit fram till en trädgårdsmetafor. Att vart jag än tog vägen var jag alltid till någon mån kvar i min trädgård. En japansk modell, nihon teien. Där pågick komplett tystnad och stillhet och där var jag i mitten av mig själv, mitt jag. En stig ledde till bukten av mitt undermedvetna och en annan stig ledde upp till mitt överjags berg. Men själv befann jag mig i mitten av markplanet, denna perfekta plats.

Någonstans blev jag lockad därifrån, eller så skedde ett vulkanutbrott där högst uppe på berget. Jag tror jag minns det som att det började växa ogräs och jag skulle åtgärda det; men utan att jag märkte det så kröp jag längre och längre in i ett snårigt buskage och plötsligt var jag uppslukad, borta.

När jag vaknade var jag ett stenkast ifrån trädgården. Utanför, i den stora ökenvärlden som omger den. Det var inte ett långt avstånd, men det var tillräckligt långt för att vara otroligt. När jag kom tillbaka till trädgården insåg jag att det hade blivit natt där. Det hade det aldrig varit förut. Trädgården hade blivit mörk, kall, den framstod liksom mer sällsam och suggestiv i mörkret.

Jag återgick ändå till min meditativa position och insåg efterhand att det var rädslan som tagit sin in igen. Trädgården hade varit ett skyddsnäste mot just rädslan, denna känsla som var min enda fiende och som jag såg som livsuppgift att hålla på avstånd. Men nu hade den läckt ut över himlavalvet, gjort det svart, så att det framstod som ett nattlandskap. Ogräset hade växt, grenarna på mitt enda träd hade knäckts, trädet i trädgården, men jag beslutade mig för att ignorera det. Med samma lugn och ro som alltid blundade jag och slappnade av, släppte in rädslan då rädslan nu redan tagit sig in; välkomnade rädslan, lät den slå sig ner vid mitt bord, för att se vad jag kunde göra för att den skulle lämna mig igen.

Men rädsla är som tjära, det fastnar och är svårt att få bort.

Efter en stund hörde jag ett ljud, ett liksom morrande ljud. När jag öppnade ögonen kunde jag se att något rörde sig på väg upp från bukten, en svart skugga mot mörkret, en varelse. När den kom nära nog såg jag att det var en panter. Vita, gula ögon och en blick in i min.

Pantern positionerade sig mitt emot mig. Jag stirrade in i dess ögon, visste inte säkert vad som skulle hända. Jag visste att den inte skulle attackera, för då skulle jag dö och jag visste att jag inte skulle dö, åtminstone inte här och nu.

Den vände bort sitt huvud, som kattdjur gör, liksom i arrogans, sedan vände den tillbaka blicken mot min igen. Tid gick.

Efter en stund hörde jag pantern tala. Den öppnade inte munnen och formade några ljud, för inte ens i min trädgård kan djur prata. Snarare hörde jag panterns röst i mitt huvud. Det var en torr, saklig och aningen mörk röst. Den var slug men den hade även auktoritet.

Jag finns inte, sa den

Pantern rörde sig långsamt vidare, bort från mig, ut ur trädgården.

Jag kommer återvända varje natt tills du inser det

 Och jag visste att vi skulle ses igen.

Klustret: Hat, hot, ”text”

Take the evil out the people, they be acting right

/Tupac Shakur

ug1

För första – och eventuellt sista – gången ligger jag nästan helt i linje med en DN-ledare (även om jag då bortser från vissa detaljer, låt oss säga ”det språk som är deras”). Detta vad gäller Uppdrag gransknings program igår onsdag om näthat mot kvinnor. Ett problem med ”näthatet”, det så kallade, är att det inte är homogent, inte på något enkelt sätt kan förstås som ett enskilt begrepp – det är ett samlingsnamn, men på något sätt har det blivit förstått som en enda företeelse ändå. Detta eftersom informationen som förmedlats om näthatet har förmedlats i det mediala klustret, där information aldrig går att bli klok på. Vad gäller näthatet är det extra obehagligt, eftersom man som ”utomstående” – typ, man eller kvinna som aldrig fått några hotbrev, och som i det här fallet bara tittar på TV – får höra talas om en existerande hatoffensiv som kan blomma upp närhelst kvinnor börjar uttrycka vissa saker, eller syns överhuvudtaget men vart den kommer ifrån, varför den uppstår och vilka som ligger bakom den, det är information som försvinner i klustret. Det är bara ”näthat”, ett klickbart objekt som kan förstås utifrån känslan man får av ordet (som ”SD”) och ingen blir klokare av att försöka förstå sig på det, eftersom vi inte fått redskap till att göra det.

Därför var det så tillfredsställande att Uppdrag granskning gjorde allt rätt med sitt program. Ofta blir jag besviken på UG, hur de stoltserar med sin grävande journalistik som en slogan och har gjort ”den orädde journalisten” till en gimmick medan de i själva verket bara hittar de lättaste måltavlor för att röra upp debatter för gallerierna, och de håller sig ofta långt borta från de verkliga problemens orsaker (dom får sällan skit under naglarna helt enkelt, blir alltför ofta ”UG”, ett klickbart objekt i samhällets tjänst, redo att handla om ingenting på ett sätt som låter väldigt angeläget).

Men man vill om man kan. I avsnittet om näthat mot kvinnor så gick de faktiskt till problemet, de undersökte omständigheterna och gick ner på detaljnivå. Förutom det starka greppet att låta flera mediekända kvinnor läsa upp sina hat- och/eller hotbrev – vilket figurerat i en tidigare trailer och, jag ska erkänna, gjorde mig  otroligt skeptisk eftersom det verkade vara gräsligast tänkbara exempel på det jag nämnt i föregående stycke – så fick de även ventilera och diskutera, ofta insiktsfullt och alltid uppriktigt, sina tankar om och känslor för sådant hat. De intervjuade de även den vanliga tjejen Julia som påpekat för H&M att Tupac Shakur, som prydde en av deras tröjor, var dömd sexförbrytare och mött liknande hat – och eftersom detta var på Facebook så satte teamet igång med att söka upp de som skrivit kommentarerna för att höra vad dom har att säga i efterhand. Alla, som är med i avsnittet åtminstone, säger samma sak (enligt den klassiska UG-dramaturgin); att de a) varit arga, b) inte menat sina ord bokstavligt talat och c) att det var ju tusen andra också. Även om ingen sa det i programmet – och/eller kanske ingen var medveten om det – så gick det att konstatera att Julia blivit utsatt för en klassisk och pöblig mobb. Utvecklingen skedde på samma sätt som i andra lynchmobbar – ilska blossade upp och när tillräckligt många människor insåg att de var ”på samma sida” så började de hetsa sitt offer i en kollektiv rörelse där det egna ansvaret försvinner (och, för att citera den källbaserade Wikipedia-artikeln: ”Lynchings have been more frequent in times of social and economic tension, and have often been the means used by the politically dominant population to oppress social challengers”). Det var en överraskning för de flesta att Julia skulle få en sådan ström av hat riktat mot sig, men eftersom det råder en slags allmän konsensus att vi är ”klara” med Internet så låter vi inte dess verkliga effekter gå upp för oss – Det Julia upplevde var en klassisk mobb. Den bara utvecklades snabbare och tog uttryck, som någon sa, i ”text” istället för fysiskt våld.

Jag har tidigare skrivit om hur Web 2.0 börjat förändra människor på en kognitiv nivå, och att jag tror att det är orsaken till att världen tycks så instabil och otrygg idag. Samtidigt tyckte jag UG-avsnittet om näthatet visade, åtminstone mellan raderna, att Internet inte bara river ner gamla hegemoniska krafter utan även ger uttryck för den kultur vi redan har. Kort sagt: Internet har inte helt förändrat hur vi beter oss (åtminstone inte än) och där vi är oförändrade har vi på Internet fått utrymme att uttrycka det vi vill, tänker, känner, eller kanske bara fantiserar om, i bilder. Dessa bilder är lika innehållslösa som de övriga i klustret, ikonografin, och sådana saker jag nämnt förut. Hat- och hotbrev, som de mediala kvinnorna gav exempel på, har ju skrivits i alla tider och mobbing och lynchmentalitet, som Julia fick uppleva, har också alltid existerat. Skillnaden är att det nu, på Internet, kan ske på ett typ av visuellt symboliskt bildspråk. Ingen behöver dra Julia i håret irl, de kan istället bara knattra och sända en önskan att om att hon ”borde bli våldtagen” (och dessa citationstecken är desamma som de för ”SD” eller ”UG” eller ”#whatever” för meningen är bara en ikon, innehållslös, ”text”, den förstås inte av avsändaren som ”riktiga livet” och den riktiga Julia finns liksom inte där, attacken sker mot ”Julia”, på ”Facebook”).

ug2

Förutom att försöka ta reda på folk som kommenterat hatiska kommentarer till Julia – vilket gav väldigt bra resultat, med tanke på att problemet snart visade sig vara (egentligen okomplicerat) att de som kommenterade inte tog mediet, Internet/Facebook, på allvar – så gick man även till polisen för att få svar på varför sådana här fall inte tas på allvar, och till juridiken för att få svar på varför det kan vara svårt att göra det. Även till företagen – Facebook och H&M – som inte hade några problem med att med leende PR-ansikten säga att de sket fullständigt i allt det här. I slutändan var faktiskt de flesta sidor av problemet täckta och man hade faktiskt lyckats skapa en överskådlig bild av ett samhällsproblem, och mycket av det verkade (åtminstone för mig) begripligare efteråt. Det händer alltmer sällan, och jag är tacksam för arbetet på UG-redaktionen.

*

Sen finns det förstås en elefant i programmets rum. Den blir synlig när man frågar vad själva problemet är. Till att börja med, bara för att ta tag i ”näthatet” och slita det ut ur klustret och förtydliga (utifrån UG-programmet) vad det faktiskt är, så hittar man följande:

1. Män, främst, med högerpopulistiska åsikter som skriver arga mail till journalister som väckt deras ilska. Dessa är alltifrån kritiska till direkt hotfulla, majoriteten basalt kränkande. Dessa kan i de flesta fall förstås som kommande från män som vill ta ut sina aggressioner på någon annan.

2. Direkt hot om våld med en tydligare politisk agenda. Detta bör ses för vad det är – en fascistisk offensiv.

3. Flertalet ”vanliga människor” som blir arga på någon (i det här fallet, och troligen det vanligaste fallet, en ung kvinna) och använder könsord och hatiskt språk för att vara elaka. Ju fler de är desto mindre eget ansvar tycks varje individ känna.

4. Paranoida och troligtvis ofriska människor, eller psykologiskt instabila ”stalkers”, som söker kartlägga en kvinnas (oftast) liv för att skapa en hotbild och övertyga henne om att hon lever i fara.

En marginell irritation jag kände för UG-avsnittet – och jag blir nästan alltid åtminstone lite irriterad av nästan all media idag – var hur det inte reflekterade över problemet i sig utan föredrog att låta hat- och hotbrevens själva innehåll fungera som ”shock value” för att TV-tittaren skulle förstå graden av problemet. Jag antar att man kan ge dom ”the benefit of a doubt” med att tänka sig att de ville forsla över den diskussionen till åskådaren.

Som jag ser det finns det två linjer att gå på om man vill diskutera själva problemet i sig. Det ena är att se det som ett samhällsproblem, ett hot mot demokratin eller som Reinfeldt i ett uttalande en ”oroväckande samhällsutveckling”, mer specifikt för att citera stadsministern: ”Här [på Internet] har en ny form av samhällsmoral utvecklats där man tycker att det här är en frizon för att uttrycka vad man vill” (och, som jag tidigare påpekat, det är det som är Internet-utvecklingen, och den har utvecklats på en större skala än bara hatkultur). Krasst uttryckt kan man säga att det enligt denna logik inte är kvinnohat i sig som är problemet utan de nya, extra otrevliga sätten på vilket de uttrycks.

ug3

Den andra linjen är naturligtvis att se det som en förlängning av den strukturella könsmaktsordningen som redan existerar i samhället. I en öppen chatt på Aftonbladet blev det väldigt tydligt att flertalet män hade mer problem med Aftonbladet, och hur Aftonbladet positionerade sig, än vad de hade om faktumet att kvinnor blir hotade till livet med ett sexuellt laddat språk. Det är samma män som tror att all media sprider konspiratorisk propaganda; de vet nämligen inte vad begreppet opinionsbildning innebär, att de själva sprider sådan på sin sida av spektrat, och att det ingår i ett demokratiskt samhälle (detta eftersom de ingår i den obildade pöbel som sysslar med ett tonårsuppror mot Jantelagen). En typisk kommentar var att det ju var ”självklart” och ”inte svårare än så” (minsann, minsann, etc) att kvinnor får höra hot om våldtäkt osv eftersom de såras mest av det. Kvinnohat i sig är inte ett problem för dessa människor; de blir tvärtom sura över att det står i fokus, dvs. att det är ett samhällsproblem.På samma sätt kan man se hur ”vanliga killar” helt vedertaget använde sig av könsord, det satt liksom i ryggmärgen, för att attackera Julia. Oavsett om användandet av ett sådant språk bygger på en ideologiskt medveten grund eller inte, så används det utifrån könsmaktsordningens ideologi. Vi är vår ideologi, på samma sätt som vi är våra hemförhållanden och alla möjliga olika saker vi lär oss och tar till oss på vägen, dessa saker ligger till grund för våra personligheter, vad vi säger och gör, allt det man ofta missförstår som en fri vilja (en som, om man hårddrar, inte finns för någon).

Det är ändå anmärkningsvärt att UG-programmet inte innehöll någon genus-vinkling. Jag har svårt att tro att redaktionen inte hade en sådan i åtanke. Det ligger nära till hands att tro att de valde bort den retoriken, att de så att säga valde sin strid, och såg till att göra ett så innehållsrikt entimmesavsnitt de kunde göra genom att undersöka problemen utan någon vidare spekulation. (Och det lyckades de verkligen med, det var längesedan jag såg ett UG-avsnitt som var så späckat, och hade ett sådant minimum av döda punkter).

Samtidigt är det ett tråkigt kvitto för genusvetenskapen och de feministiska strömningarna som finns idag. Att man valde bort genusaspekten talar trots allt för att man erkänt en skepsis, att man inte ser den som mottaglig för alla människor. Att den är en underground-rörelse utanför mainstreamen.

Och det kan ju vara så. Sant är kanske att feminismen idag – den som talar om de strukturella förhållandena mellan kön och sexualitet – är ung, att den ännu mobiliserar, att den fortfarande är präglad av sin egen intellektuella upptäckarlusta. Att problemen finns, och hur de finns, är vart fokuset ligger. Reella förändringar är mer en fråga där man är öppen för förslag. Tydligt blir det i UG-programmet att genusvetenskapen fortfarande har klassamhället och socio-kapitalistiska strukturen emot sig. Att känna till samhällets orättvisa strukturer är ett privilegium för den bildade – och problemet är att samhällsutvecklingen inte nödvändigtvis påverkas av det privilegiet. Medan man jämför med kvinnofrigörelsen på 60-talet – som var del av en större kulturell revolution – så drogs människor med i den av saker de kunde se, uppleva och förstå med en sådan självklarhet att – inte alla men många påverkades av den, och tillräckligt många för att utveckla samhället i årtionden framöver. Det var en fråga om att arbeta, att komma bort från hem och hushåll, att tjäna pengar, att ta bort den kulturella fångenskapen som fanns runt kvinnan, synen på kvinnan som den passiva varelsen. Det är jämförelsevis en svårare uppgift för genusvetenskapen att på samma sätt bli en folkrörelse. Det är inte svårt för mig att förstå att en obildad Svensson ser på ”strukturella maktförhållanden” som hokus pokus: Kvinnor kan tjäna pengar nu, så allt är väl bra, liksom. Det är dessutom bekvämt att vara heteronormativ, strängt taget är det normalt i ordets rätta bemärkelse (hetero-normativt). En på sätt och vis naturlig utveckling av det här är att feministiska, genus- HBTQ- och strömningar blivit counter-culture, något som arbetar för samhällets utveckling medan det samtidigt slår mot det, men jag är själv inte säker på att det är den i längden bästa lösningen.

Samtidigt. Många bäckar små. Som jag uttryckt tidigare känner jag hopp här i färden över bajsfloden. All aktivitet som pågår till förmån för det demokratiska samhället är bra. Och om en biogenetisk revolution är på väg – på grund av globalisering, digitalisering, och Web 2.0 – så har den bara börjat; det är med en sådan i åtanke man måste komma ihåg de demokratiska principer som samhället faktiskt står på. I takt med att möjligheterna blir alltmer oändliga kommer många människor släppa lös sina freudianska det – och då kommer det bli allt viktigare att ha ett överjag, så att samhällets jag kan förbli stabilt. Man får inte glömma bort att en positiv utveckling alltid är möjlig. ”We ain’t ready to see a black president” rappade till exempel Tupac. Det var 1992, inte speciellt längesen egentligen.