CONDRECA CONDRECA

eller fredrik fyhr i allmänhet

Kategori: logg

Florens-Lampedusa: Min resa till Italien och dess skugga av död

fb1

Den tredje oktober 2013 reste jag till Italien för fjärde gången i mitt liv.  Tidigare i livet hade jag sett Rom, Sorrento och Venedig. Nu reste jag till Florens. Jag, och de flesta jag känner, tillhör den del av jordklotets befolkning som är priviligierad nog att kunna göra det. De flesta lever och dör utan att se Italien en enda gång. Detta var dock inget som slog mig när jag reste, utan något jag tänkt på i efterhand. På vägen dit var jag bara uppfylld av tanken på att se Florens, en plats jag velat resa till så länge jag kan minnas. Naturligtvis åkte jag dit med min familj, eftersom jag inte skulle kunna finansiera en sådan resa själv, även om jag ens hade ett jobb. Vilket jag inte har. Jag flög inte bara i flygplan utan även under vingarna av min klasstillhörighet. Så är det.

Det var många skratt på vägen dit. Vi mellanlandade i München, ser ni, och när man flyger med Lufthansa får man gratis korv och alkohol på flyget; det är ju trots allt Tyskland. Med på flyget var ett dussin medelålders män på väg till Oktoberfest som lät som tagna ur Sällskapsresan. De sa till varandra att de ska dricka bira i en vecka och det är ju det bästa man kan göra i livet.

Redan i taxin på väg till hotellet uppstår en Italien-resa.  Med dödsföraktande smidighet körde chauffören, utan minsta pulshöjning, genom de flerfiliga stadsvägarna där hundratals andra bilar körde rally med varandra och där människor utan vidare gick ut i gatan – därefter in i gränder som i Sverige skulle vara enkelriktade med sådan självklarhet att det inte ens skulle vara skyltat. Varenda människa i gränderna, om det så var en sopgubbe som släpade på två soplådor i metall, reagerade på bilen genom att helt automatiskt ta ett kliv bakåt och låta oss passera. Har man varit i en italiensk taxi i rusningstid förstår man vad jag menar. Annars får man använda fantasin.

Utanför fönstren gled de uråldriga byggnaderna förbi . Myllret av människor var som en vägg och mopeder stod parkerade i hundratal längsmed trottoarerna. Incheckade på hotellet blev kvällen blev som en sådan här första kväll tenderar att bli: Man äter på ett ställe nära hotellet som man vet är en turistfälla, som tar överpriser för mat gjord med halvdant engagemang, men man är ju trött. Dessutom är halvdan mat i Toscana på nivå med en bättre restaurang i Stockholm. Råvarorna är oklanderliga och Florens ligger intill Chianti-distrikten, så även om man tar husets enklaste vin är det en högklassig smakupplevelse. Jag noterade på den första vinlistan att en liter Villa Antioni, som jag vet går för 139 kronor flaskan på Systembolaget, kostade fem euro. Detta på överpris-haket.

Hotellet hette Croce di Malta, centralt benäget mitt i staden. Innan vi gick ut på en kvällstur slog vi på TV:n på hotellrummet och zappade runt. Jag och min syster hade ett eget rum. Alla nyheter på de italienska kanalerna verkade handla om samma sak. Oklart vad, men bilderna talade sitt tydliga språk: Ambulanser med blåljus skrikande i den svarta natten, stod parkerade på bryggor där döda och skadade människor fiskades upp och lades på bårar. Man visade liken utan vidare, i bild, på kvällsnyheterna. Detta är ju kontinenten. När vi såg samma nyheter diskuteras på BBC och CNN insåg vi att det var något allvarligt som hade hänt. Man talade om en dödssiffra som närmade sig hundratalet. Om det nu var sextio kroppar, åttio kroppar, jag minns inte så tydligt. Kanske lyssnade jag inte så noga. Det hela lät obehagligt så vi stängde av och gick ut i kvällen.

Bara några minuter längs nattmyllret – längs de trånga trottoarerna fulla av folk, de lysande neonskyltarna, de öppna vinbutikerna, de välkomnande restaurangerna, och den konstanta strömmen av bilar och mopeder – till området kring Santa Maria del Fiore, den enorma katedralen med den gigantiska domen. Dragspelare som spelade Beethoven, mängder av människor. Under den kolsvarta himlen, mellan husen som sken i ljuset av skarpa strålkastare, var luften tjugofem grader varm. Denna katedral, som stått här sedan 1436, omringad av gator där Leonardo da Vinci, Michelangelo, Botticelli, Caravaggio, Machiavelli, vandrat och levt i höjden av sin kreativitet… Allt kunde även ses från hotellets terrass, som har en panorama-utsikt över hela staden samt bergen som ringar in den; osökt tänkte jag på Fellini. Jag befinner mig i en Fellini-film, tänkte jag, medan jag drack ännu ett utsökt glas rött vin, upphällt av en kvinna i baren – som var av den provisoriska betong-halvbågsmodellen från efterkrigstiden – som efter varje beställning rymde ner för att komma inomhus. Det blåste där uppe och hon, en italienare som bor här, tyckte det var alltför kallt. Det var inte svårt att se på henne att hon längtade efter att få stänga terrassen och komma hem till värmen.

Nyfikna på det där som gick på TV klickade vi några inloggningsklick för att få tillgång till hotellets WiFi innan vi skulle sova. Det visade sig att det rörde sig om en stor tragedi där ett flyktingfartyg sjunkit utanför ön Lampedusa. Femhundra människor uppges ha varit ombord. Minst 350 människor var försvunna och dödssiffran fortsatte stiga oavbrutet. Detta hände nu. Det hela var för hemskt att tänka på, sa vi, och gick och lade oss strax därefter. Jag sov tungt, lugnt, tryggt. Bara det avlägsna ljudet av myllret från torget hördes, från det en och en halv meter långa fönstret, som stilla stod på glänt och släppte in en ljum sensommarbris.

*

fb2

TripAdvisor, sidan att till någon mån räkna med när man är ute och reser, utlovade budgettät, hemmalagad italiensk mat på Trattoria di Giorgio, en liten kvarterskrog på bakgatan Via Palazzuolo. Ingen lögn. Hemmakänslan gick inte att ta miste på och upplevelsen, åtminstone för oss lite yngre och mer äventyrslystna familjemedlemmar, var lika tillfredsställande som fascinerande.  Inne på detta trånga ställe, som hyste kanske tio bord, serverades mat av härdade män med nerver av gummi medan deras fruar och mammor kunde synas längst in i köket. Männen visste ingenting om hur man driver en restaurang – ”Sitt här, vad ska du ha, här får du mat, något mer?” – men kvinnorna i köket lagade den mat de och de kvinnor som föregått dem gissningsvis lagat i säkert hundra år. Tortellini lätt stuvat i vitlök, oliver, spenat. Oljedrypande blandat kött på en tallrik – tre korvar, en biff, något ljust och kantarellfärgat – lika gott i munnen som osmakligt för ögat. Och så vidare. Och så vidare. Och så vinet, billigt enkelt, genialt, utomordentligt. Allt som allt tre rätter för tretton euro. Berömvärt. Även om man inte äter en trerättersmeny, vilket straffar sig i form av kyparens besvikna och förvirrade blick samt känslan av att vara dum.

Köerna in tog aldrig slut. En av männen tog sig för pannan. Kvällarna sover aldrig för de som jobbar här. Känslan var det av en liten kvarterskrog som blivit för stor för sin egen personal. Alla bara väller in till denna plats som, tror jag, en gång i tiden var rätt lagom fullsatt. Nu, på grund av något så oväntat som Internet, får ingen här någon lugn och ro. De amerikanska turisterna skrattar (”Honey, I take it we’re in Italy!”) och kvartetten gubbar på 80 plus sitter, som jag antar att de sitter minst en gång i veckan, och diskuterar vad som verkar vara de viktigaste sakerna i världen. En av de där farbröderna, med fysik som påminde mig om de där typiskt rakryggade småländska bönderna som lever tills de blir hundrafem,  reste på armen och höll ut handen, nickade dramatiskt och väste fram: Le donne. Che diavolo!

Medlidsamma nickar från de andra herrarna. Åttio år gamla. Det har inte blivit lättare, det där.

Det går att beundra en sådan här krog, där den nästan perfekta maten är lika lyxig som basal och där omgivningen är hejdlöst kitschig. På väggarna: Fejkade tegelstenar och en Mona Lisa. Över ingången: Gymparep färgade blått och grönt som agerar ”jalusi”. I taket: takfläktar med lysrörslampor så starka att de bländar en på en sekund om man ser upp på dem, troligen för att man inte ska se eventuella fuktfläckar i taket.

Men allt omisskänneligt äkta. Italienarna, säger mig min erfarenhet, har ingen koll på subtila kvaliteter. De ger en mat på tallriken, det är väl det man ska göra på ett hak, och försöker de leka restaurang, som på vissa riktiga turistfällor, känns det bara fejkat.

En och annan gång kom jag att tänka på de där kropparna i vattnet. Här, i denna trånga miljö på detta högljudda familjeställe på denna mörka gata i Florens, där man också kan besöka ett ”Space Electric Discoteque” (förklarat i en fantastisk blå neonskylt), kändes det avlägset fastän jag var närmare det än de flesta andra. Jag råkade vara här just nu, när detta hände. Vad gjorde jag? Jag åt god mat. Det var mitt uppdrag att vara turist. Kropparna i havet hade, praktiskt taget, inget att göra med mig och det var inget jag kunde göra något åt eller förhindra. Ändå kände jag mig skyldig. Jag låg i sängen och såg på taket i hotellrummet; jag var varm i kroppen, i ett främmande land omringad av det underbart obekanta. Bara tjugofyra timmar tidigare var jag i samma säng, detta var andra natten, och sov medan tre hundra kroppar – kanske lite mer, kanske lite mindre – slutade att leva i ett iskallt vatten, omringade av totalt mörker. Jag försökte se framför mig det tjugo meter långa fiskefartyget. Fiskarna som hittat de första överlevande hade hört skriken på håll. De sa att det lät som fiskmåsar.

Vad ska man kalla känslan man får när man hör en sådan liknelse? Så kusligt påtaglig. Avlägsna människoskrik i natten som hjärnan letar efter ett sätt att identifiera. Kanske fiskmåsar. Kanske människor i vattnet. Jag försökte se det framför mig, ja, men jag visste inte om jag ville lyckas med det eller inte.

*

fb4

Om jag ser det som en film, och jag har förstås för vana att göra det, så klipper vi här till levande kroppar. Hundratals. De springer. De springer med paraplyer, iklädda ponchos. Ett störtregn som aldrig tar slut faller ner över Piazzale degli Uffizi, där horder av människor i kaos försöker ta sig från ingångarna till biljettställena. Man skulle kunna tro att det var krigstillstånd, i synnerhet när det spöregnar, men det är bara den gamla hederliga italienska bristen på koordination. Hundratals människor, diverse timslånga köer, och ingen vet vart de ska ta vägen. Tänk vad lite skyltar hade gjort.

Regnet över dessa gator är svåra att beskriva. Känslan på Piazza della Signoria, där Vecchio-palatsets tjugotal marmorstatyer blickar ner på oss dödliga människor som springer runt med våra små liv, är nog så mäktig. Men när deras allvarliga blickar stirrar ner på oss i kallt, fallande regn är känslan än mer svår. Min favoritterm från Freud, Das unheimlische, ”det kusliga”, gör sig påmint. Också Kants motsvarighet, det sublima. Något mellan fasa och skönhet, något slags tingel-tangel i ryggraden, något som är främmande men ändå bekant, en osäkerhet som kittlar maggropen behagligt.

Intill Vecchio-palatset ligger Uffizierna, eller Uffizi kort och gott. Uffizi är, som många kanske vet och andra inte, världens mest berömda museum. På stråket mellan dess in och utgångar råder kaos. En stackars man har i uppdrag att bara dirigera runt folk och säga: ”You not go here. You go across the street, you get ticket there, then back here” samt till de som återkommer ”Not here, there, this is group line, you go other side”. Flera hundra människor, alltså, som vill komma in i västvärldens konst-mecka och det största bevarandet av Renässansen någonstans. Väl inne i entrén, efter en process som kan ge en hjärnskakning, möts man av en metalldetektor. Jag, som har en fobi för dessa saker, skyndar mig att försäkra mig om att inget kan pipa men jag piper naturligtvis ändå. Mannen på pallen intill läser dock bara en tidning, ser på mig med ett höjt ögonbryn och säger ”Just go”. Vid nästa stopp får vi veta att ryggsäckar och väskor inte är tillåtna men eftersom garderober är för omständliga så får vi väl bara hålla dem i handen i stället. Jag känner mig nöjd över att inte vara vän av ordning, för det hela är ett logistiskt inferno som kräver ett avlastande skratt.

fb5

Uffizi tar minst tre timmar i anspråk. Vill du hit så vet du det. Här, längs korridorerna där Leonardo da Vinci och Michelangelo en gång i tiden levde för ”skönhet, arbete och rekreation”, insåg jag att jag borde återvända någon gång i mitt liv. En vecka, kanske två, bara för att gå på museum. Uffizi är ett av tjugotalet men troligen det som kräver fler än ett besök för att man som konstintresserad ska närma sig tillfredsställelse. Närmare två tusen mästerverk finns samlade här, i hallar som trotsar ens vokabulär. Jag vet inte ens vad det var jag såg i ett rum; jag var bländad av det enorma taket, de stirrande statyerna och de gigantiska väggmålningarna. Allt jag kunde få fram, från min hjärna så skadad av menlös popkultur, var en referens till Disneys Skönheten och Odjuret. Men för att tala kortfattat så kan man nämna att Uffizi rymmer Giottos Ognissanti Madonna, Leonardos Bebådelsen, Medusa och Bacchus av Caravaggio, Rembrandts självporträtt, Venus från Urbino och inte minst Venus födelse och Våren av Botticelli. Är du osäker över dessa titlar så kan du bildgoogla ett par och förstå vad jag menar.

När den franska författaren Henri-Marie Beyle, mer känd under pseudonymen Stendhal, reste till Florens år 1817 var han så tagen av upplevelsen att han blev yrslig, illamående och hamnade ”i en slags extas… jag vandrade med rädslan av att falla”. Detta gav upphov till det så kallade Stendhalsyndromet, som orsakar höjd puls, yrsel, svimningar, förvirring och hallucinationer i samband med extremt vacker konst. Termen existerar på riktigt och är i synnerhet vanligt förekommande på just Uffizi – även om jag kan intyga att man redan är halvt galen när man tagit sig igenom kaoset utanför entrén, så hjärtfrekvensen är redan beredd att fortsätta stiga – där psykologen Graziella Magherini studerade hundra liknande fall och namngav begreppet i slutet av 70-talet.

Det är, i sanning, en utmattande vandring. Dario Argento gjorde en thriller om syndromet och jag kom att tänka på hur hans dotter Asia Argento, som spelar polisen i huvudrollen, drabbas i filmens suggestiva inledningsscen. När jag nu gick på samma gator, samma trapp, samma rum, kan jag intyga att känslan av Uffizi är exakt som i den filmen. Jag svimmade inte av, och föll ner i havet i Pieter Bruegels Landscape with the Fall of Icarus, eller traskade rakt in i Rembrandts Nattvakten, som hon gör i filmen, men det var egentligen det enda som saknades.

Längst tid, kanske en halvtimme, stod jag framför Botticellis Madonna della Melagrana. (bilden ovan). Det är något med Botticelli som jag ända sedan gymnasiet varit extremt förförd och fascinerad av. Dels är det hans vemodiga ansikten – sättet ingen i hans målningar är självklart glad eller ledsen, och de knivskarpa blickarna som tycks stirra rakt in i ens själ och hjärta – och dels är det känslan av rörelse. Sättet hans bilder markerar ett fruset nu och blir som foton. Det mest berömda exemplet finns förstås i Venus födelse, där man måste fråga sig själv vad som hänt alldeles innan – Venus har uppenbarat sig ur snäckan och långsamt nästan svävat fram över vattnet, med gudarnas hjälp – och vad som ska ske alldeles efter – i bilden kommer våren och lägger sin skrud över Venus axlar men skruden är i luften, som i ett fotografi. Det finns något enormt i att betrakta en fem hundra år gammal målning som tycks fånga ett enda ögonblick, en enda rörelse, en sekund. Ett tidlöst skeende, inkapslat för evigt.

Så även i Madonna della Melagrana, en av Botticellis många bilder av den heliga jungfrun, barnet och änglarna. Maria Magdalena håller det heliga barnet och änglarna ser ledsna ut, troligen sörjer de Jesus död, och i barnets hand finns ett granatäpple, en variant av den förbjudna frukten.

Men allt det där är basalt. Det var närvaron av änglarnas blickar som gäckade mig. Överlägsenheten i deras blickar. De tre första, från vänster till höger: En som ser mig, men som egentligen inte ser mig utan har tankarna i annat, en som sörjande ser bort och lägger handen över den tredje som stirrar uppåt och ser nästintill död ut.

Och till höger om Maria finns de tre som i synnerhet fascinerar mig. Botticellis fotografiska kvalitéer finns i boken som ängeln i mitten bläddrar – en hand eller en vind blåser genom bokens sidor så att de bläddras här och nu, och effekten är kusligt genialisk och effektiv. Ängeln längst till höger stirrar ändå på boken, som om han inte ens behöver läsa orden, och ängeln till höger om Maria tycks viska något till ängeln som håller i boken. Han är den som i synnerhet fick mig att stirra tillbaka. Vad tänker han på?

fb6

Kanske effekten inte framgår i en kopia, det är svårt att förklara, men jag och denna ängel målad för fem hundra år sedan stirrade på varandra i en halvtimme. Jag försökte gå därifrån. När jag väl gick därifrån vände jag om. Jag var inte klar. Jag ville veta vad han tänkte på. Vad han tyckte om mig, hur omöjligt det än låter. Jag ville veta om det är hans hand som rastlöst vänder bladen och jag vill veta om de två vid hans sida ser upp till honom såsom det verkar. Ängeln som viskar något, jag tror åtminstone han gör det, och sättet han som stirrar på mig lyssnar samtidigt som han ser mig. Jag kommer inte ifrån det. Jag kommer kanske aldrig bli kvitt det här metafysiska mötet. Det kan komma att hemsöka mina nätter.

Och så, likt en våg som sköljer upp på en hård klippavsats medan jag driver omkring mentalt, djupt försjunken i den ädla konsten; de hundratals döda människorna från Eritrea, Somalia och Ghana. Lika oåtkomlig och ogreppbar är sorgen i denna tragedi för mig som sublimiteten hos Botticelli. Jag vet inte om jämförelsen är meningsfull. Jag vet bara att det rör sig om känslor jag inte kan svara med de rätta tankarna. Jag vet inte vad de rätta tankarna är.

Vad var dessa tre hundra människors hopp? Hur såg deras strävan ut? Vilka led värre än andra, vilka såg ett hopp i slutet på färden? De måste alla ha varit i helvetet, rymmare från fruktansvärda omständigheter, på flykt undan terror. Endast för att bli belönade med naturens ultimata dom och en död i en kall havsgrav. Nej, jag vet inte vad de rätta tankarna är. Tanken är fördunklad av dess obegriplighet. Händelsen tycks äckligt grym.

*

fb8

Och så fortsätter resan, in i de passager då man glömmer när man kommit fram och när man ska åka hem, hur länge man varit borta och att man överhuvudtaget är det. Under en lång promenad genom Boboli-trädgården bakom Palazzo Pitti minns jag min barndom och undrade om turistbroschyrerna rekommenderade familjer att ta med sina barn till Boboli (om man nu nödvändigtvis ska ta med barn till Florens, överlag inte en bra idé). Troligen inte, tänker jag. De förstår kanske inte poängen med hur barn fungerar utan kanske tänker mer i säljbegrepp: Det finns mycket glass. Det finns en och annan karusell på ett och annat torg. Men barn gillar att springa runt i mystiska, oförutsägbara miljöer som får en att minnas Zelda-spel (om man är ett Zelda-barn). De fantastiska Boboli-trädgårdarna har vagt labyrintliknande gångar och alléer med höga buskar och små krön, grottor och vackra passager bakom varje hörn. Naturligtvis även ännu fler mirakulösa statyer och fontäner. Jag mindes, medan jag gick och njöt av att befinna mig insvept i en perfekt arkitektur, hur jag älskade sådana här platser som barn. Större, lummiga inhägnader med mycket sten. Platser från sena medeltiden, Högrenässansen fram till 1700-talet, små bäckar och fontäner som började i tigerhuvuden av sten och slutade i stora bassänger. Grönska. Lugn. Harmoni.

Ur intet kunde fantasier uppstå för mig, i sådana manieriska miljöer. Fantasier om att vara på djungeljakt eller hemligt uppdrag som i början på From Russia With Love. Historien bakom Palazzo Pizzi och Boboli-trädgårdarna är inte i mina öron så intressanta – de har att göra med kungligheter och sådant – så det blev ännu enklare, i synnerhet när regnet kom och gick och allt omkring mig blev färgat silver och guld, att istället drömma mig bort och för en stund inte längre minnas att jag levde och fanns till fastän jag gick här; som om mina fötter inte nådde marken och jag inte längre kände av mina egna konturer.

Inte förrän jag återvänder ut i vimlet igen. De trånga gatorna och den svettiga luften. Alla bouncers vid lyxaffärerna där tiggarna, som sägs resa runt i Europa, ligger med sina koppar och böjda ryggar. Överallt turister, majoriteten amerikaner. Kanske de söker kultur med stort k när de åker till ”Djuerep”, kanske det är en fråga om pengar. På uteserveringarna avlöser de varandra. New York City. San Diego, California. Dallas, Texas. Storfräsare med solglasögon och naiva, oskuldsfulla röster. Vissa ser inte ens efter hur mycket  de betalar och bryr sig inte om det kostat åtta euros bara för att sätta sig ner. På en kyrka i närheten är skyltar uppställda eftersom det är söndag. Man kommer in några meter, nog för att kunna se alla dessa enorma målningar som pryder kyrka efter kyrka i denna stad; men det är söndagsceremoni och ett rött band, vaktat av en allvarlig man, skiljer turisterna från verklighetens folk. Jag ser människor göra korstecken på väg in och ut. Vissa med en elegant självklarhet som liknar sättet en annan kan låsa ytterdörren på oavsett hur mycket packning man har med sig ut; de har gjort det förut. De går mot utgången och vänder sig ljudlöst om, nästan som en dansrörelse, och tecknar korset mot bröstet, och försvinner ut igen. De tar ett steg bakåt, och vänder sig om och går framåt, i samma rörelse.

Deras hopplöshet i vattnet. Hur manga av dem trodde att de blev straffade av en högre makt? Att de förtjänade vad som kom? Jag minns en historia från landsbygden om en kvinna som hade två söner; en natt ramlade den ena sonen i vattnet och kom inte upp igen. Den andra gick tillbaka till modern och berättade vad som hänt. Hon stirrade ut i det becksvarta mörkret och sa att de skulle gå och lägga sig igen, och be till Gud att han ska överleva.

Jag tycker om religion, eller åtminstone kan jag djupt relatera till iden om en religiös tro, men hur tjatig och överflödig frasen än må låta så finns det nog ingen Gud. Åtminstone ingen värd att korsa ens hjärta åt. Om du sjunker i havet är du död – så lyder ett av naturens budord. Den är mer krass, men lika övermäktig och omöjlig att göra något åt.

Men, å andra sidan, det kan vara detta som är essensen i gudsfruktan. Korstecknet. Jag må leva nu, jag må dö imorgon. Jag kan föröka mig lyckligt och bli hundra. Jag kan få cancer. Råka ut för en olycka. Jag erkänner min dödlighet, mina rädslor, det obetydliga i min existens, i denna enkla och på sitt sätt eleganta rörelse. Det är, i sig självt, en bekännelse. Jag lever. Just nu. Och jag är medveten om de djupa vattnen man kan sjunka i, och om att jag är lyckligt lottad att leva överhuvudtaget.

*

Kväll. En till restaurang. Jag tar seden dit jag kommer och beställer en florentinsk T-bensstek. Det kanske låter barbariskt men, förutom att det är det, så bör det påpekas att det florensiska köket inte är så exklusivt som man kanske kan tro. Det är kött, ost, vin och glass som är delikatesserna i Toscana. Man kan inte anklaga Italien för att ha en fashionabel restaurangkultur. Detta ställe, Osteria Vecchio Vicolo, är bland de mer övertygande försöken att vara en riktig restaurang dock, med ett litet kvarter omgjort till en serveringsplats inomhus med automatiska dörrar. Plats fjorton av 1 668 på TripAdvisor. ”Amazing” lyder många av kommenterarna. Amazing, amazing, amazing.

Så jag beställer in ett kilo kött. Detta är en av stadens kulinariska måsten och jag noterar att paren – och det finns många par i staden, majoriteten på smekmånad – alltid beställer in en sådan. Det verkar vara de unga männen som vill bekräfta något med den, och indeed hittar jag på TripAdvisor anekdoter om hur man varit på olika restauranger specifikt för att testa denna tingest med stort T. Och, för all del, om man verkligen gillar kött så hittar man få andra rätter att jämföra med. Det måste leva glada kossor här och deras kött måste hänga och dingla länge och väl för smaken, även för en modest nötätare som jag själv, är som en smärre bomb. Så mer vin. Chianti. Tillfredsställelsen. Kvällen tycks perfekt.

Dagen därpå; på driven genom staden, fram och tillbaka över de många broarna och vattnen, överallt dessa ständigt återkommande byggnader att fästa blicken på; TripAdvisors ställe nummer ett i Florens är ett hål i väggen som levererar sann storhet och den godaste macka jag ätit by far; Mellan hemmagjort, lättrostat bröd med finfin fraskaliber finns något som smakar som ädelost, men som kan vara någon lokal sort, samt salami, svamp, mycket vitlök; allt i en orinnig, tät massa som ändå binder ihop brödet till en och samma enhet.

Ja, det finns turister överallt, men varje sten i varje vägg tycks besjälad; från de fashionabla gatorna med Tiffany’s och Armani-butiker, et cetera, till den oklanderliga lilla bokhandel där jag till slut, efter att ha letat kors och tvärs i Sverige, hittar storartade anteckningsböcker värda att skriva ner mina tankar och känslor i.

Ännu en kväll. Den ena restaurangen har ingen abonnent, den andra vägrar svara. Genom WiFin hittar vi ännu ett ställe. Och ett till. Maten fortsätter att överträffa sig själv. Någon av dessa kvällar märker jag att Florens är en annan stad på kvällen. Människor på TripAdvisor verkar få för sig att det är gangsters, knarklangare och hemlösa. Vad Travis Bickle kallade för ”the animals”. I verkligheten kan man inte säga något sådant om dessa människor; de är mestadels svarta och de är mestadels fattiga. De hänger  runt gatorna passivt, står vid sina affärer, till synes bara för att andas den luft av frihet som finns i ett i övrigt tröttsamt liv fullt av arbete sannerligen utan lek.

De har tur också. Inte bara för att de är vid liv, men för att de tagit sig till Italien. Där man infört lagar som går emot Genevekonventionen för att straffa papperslösa än hårdare och insistera på mindre mänsklighet; vilket lett till mer svartjobb, mer fattigdom, fler människor för välbärgade tursiter att missta för knarklangare. Jag ser på dem när jag går förbi men de ser inte på mig. De ser ut i natten, ut i ingenstans, de slänger sina cigaretter på gatan och vrider på sina nackar tills de knakar till. Någon annan på TripAdvisor skriver att de är ”trash”. Det är en människa som inte vill ha skräp i ansiktet, antar jag. Kanske är de inte så miljömedvetna; de bryr sig inte om soporna hamnar på marken, i vinden, i havet.

fb9

*

Och så hotellet. Croce di Malta. En gång i tiden ett kloster, vilket syns på valven längsmed de trånga korridorerna och de något för många dörrarna, just som jag sett dem i filmer som Svart Narcissus och Klockorna i St. Mary’s.

I övrigt är Croce di Malta det mest spöklika fyrstjärnshotell man kan finna. En gång i tiden en glamorös plats – det syns på det ambitiösa, Casablanca-liknande barsalongen och det lilla poolområdet –  men det ekar tomt som om ingen arbetar eller bor där längre. Solstolarna är tomma. Vattnet i poolen tyst och stilla. Barskåpet är täckt av galler. Varenda barstol är ren och fin och utan en enda person. I övrigt bjuder Croci på för regionen sedvanligt undermålig frukost, oheliga myggor om det blir för varmt och tunna lakan. En vänlig man som heter Valentino – finns de inte alltid på sådana här ställen? – tycks också vara som hämtad från en svunnen tid. Han är där varje morgon, varje lunch, varje kväll och varje morgon igen. Hela tiden. Varje dag. Jag utgår ifrån att han fått ett eget rum. Han går hjulbent som en gammal rugby- eller fotbollsspelare men ännu med en smal och snärt kroppsbyggnad, med det där skrynkliga mörka italienska leendet som välkomnar en: Bona sera, grazie, prego, cherto, si si. Jag frågar efter en drinklista. Han frågar vänligt om jag kan säga det på italienska istället. Jag säger att jag inte kan italienska. Det verkar som att han varit här så länge att han inte ens minns längre att det är ett hotell.

Ödsligheten på Croce di Malta beror på att det någonstans på vägen gav upp, halverade sin personal och nuförtiden bara tar hand om turistgrupper; främst från USA och Japan där de kan få bra pengar. Varje dag kryllar lobbyn av busslaster. De ena ska vidare någon annanstans, de andra ska checka in. Få stannar längre än en natt och det är inte många som inte anländer i turisttjog. När Valentino den där kvällen till slut förstår att jag vill ha en drinklista ler han och skrattar. Han tror inte sina öron. Någon ska dricka något i baren? Han blir borta i närmare en halvtimme. Jag undrar verkligen vart de har den där drinklistan någonstans, och jag är övertygad om att Valentino gör detsamma.

fb10

Hotell som Croce di Malta har alltid sina hemligheter. Jag har alltid, i synnerhet på hotell, varit bra på att få upp mina spår och vandra iväg på egna känningar – vilket inte alltid gjorde det lätt för mina föräldrar när jag var liten, kan jag lägga till – och här finner jag mysteriet om rum 106.

Jag rör mig längsmed vår korridor, lätt förförd av arkitekturen som avslöjar det gamla klostrets väggar, och märker till min förvåning hur rumsnumren passerar framför mig: 103, 104, 105, 107, 108, 109… Vart tog 106 vägen? Jag går fram och tillbaka längsmed våningen och hittar ingenting annat än ett gammalt omklädningsdraperi som täcker över en skrubb. Där bakom finner jag säkert trettio stolar uppradade på varandra, diverse lådor och backar samt – I kid you not – en skylt med numret 106.

Jag vill inte veta vad som hänt med rum 106, men jag spar skylten som souvenir. Det kan förstås vara något alldeles alldagligt, men rum brukar väl inte bara försvinna sådär.

fb0

*

Någonstans återgår jag i min fantasis svarta hål till kropparna i vattnet. De som överlevt. De som dött. De som bara försvunnit. Själva händelsen, lika svår att förnimma för mig som rum 106. Medan vårt flyg hem försenas och vi stönar över den missade anslutningen finner man ytterligare 38 kroppar och dödssiffran stiger. Jag vet inte om de där kropparna fanns i mitt huvud när jag, trött i natten, väntade på kvällens sista flyg från Zürich till Stockholm men de fanns garanterat inte där när jag halvlåg i bussen på väg från Arlanda till Arlanda Stugby i Sköndalskogen i Märsta. En plats jag, likt alla som åker dit, inte hade någon lust att åka till alls och som jag inte hade för avsikt att åka. Men nu tycks det skrivet i stjärnorna, minns jag att jag tänkte, att jag inte kan resa någonstans utan att flyg försenas eller ställs in och jag måste sova i någon gudsförgäten transfer-håla. Allt jag tänkte på den bussen, trots att den kördes av en afrikansk man som inte kunde prata svenska, var att jag ville sova. Jag längtade till den sömn som, insåg jag senare, jag tog för givet såhär mitt i natten i världens modernaste land.

Men de där kropparna flöt upp i mitt huvud i en halvvaken dröm dagen efter. Jag gick omkring i det på något sätt ödsliga och syntetiska landskapet som dessa stugbyar utgör och betraktade de svenska höstträden och var nöjd över att åtminstone vara i samma land igen. Känna den nordiska luften, frisk och klar och inte kladdig och varm. Jag åt en frukost som trots sin ödmjukhet var dubbelt så bra som den italienska, trots att detta var en övernattningsplats där ingen stannade. Denna bransch av Arlanda verkar tycka om billig arbetskraft, då även de som städade stugorna utgjorde nyanlända invandrare från afrikanska länder. De pratade inget, knappt ens med varandra, medan de körde sina städvagnar från stuga till stuga. Om detta är en bra eller dålig deal för dem kunde jag inte säga, men jag kunde säga att jag fick en Sydafrikansk känsla i hjärtat, som om jag ofrivilligen nu tillhörde herrefolket, hur orakad, rödögd och sömnlös jag än må ha varit. På TV såg jag en repris av veckans partiledardebatt där politiker boxades med ord och retoriska strategier för att vinna matchen på poäng. Jag lyssnade extra noga på Jimmie Åkesson, och speciellt på svaren han fick från de riktiga politikerna, eftersom jag var orolig för att hans fårskalliga populism, de amatörmässigt valda orden som maskerade sig som politik medan de i själva verket befinner sig ljusår från någon politisk verklighet, inte skulle ges någon seriös tyngd eller viftas bort för slött. Jag, som vilken annan resonlig person som helst, ville se hans bullshit exponerat och hans röst förtjäntfullt ignorerad. Det borde också vara vad alla ledare i en proper demokrati skulle vilja. Min önskan blev halvuppfylld, och jag funderade återigen på det fort vissa vill bygga runt Europa, detta Europa vars kulturs vagga jag doftat på under dessa dagar; hur ett land så amerikaniserat som Sverige kan ha problem med att resa sin egen Frihetsgudinna. Och förstås de där kropparna i det där vattnet. Kropparna som ska bli fler, som alltså kan sägas stiga upp ur vattnet redan nu.

Till sist kom jag hem, via ett plan från Stockholm till Göteborg, omringad av businessmän och dylikt (”Öh, läser du sossebladet eller?”). Jag var i ett flygplan för femte gången på mindre än en vecka, såg ut genom fönstret och höstlandskapet där nere, hur träden blev allt mindre, innan allt blev moln. Jag insåg att medan dessa trehundra människor dött i det där havet så har jag blivit van vid känslan och synen av hur jag lyfter från marken, stiger i luften och flyger tusentals meter ovanför jorden.

*

fb11

Obama – En cool kille med ett vrålåk

WEB_INRIKES

Jag vet inte om någon märkt det men Barrack Obama var i Sverige igår onsdag. På DN och Aftonbladets hemsidor kunde man ha trott att det var tal om Jesus återuppståndelse men det var Obama som var på plats för att vinka ifrån sitt plan, prata med skandinaviska premiärministrar, äta mat, sova i sina star spangled boxershorts och långben-nattmössa i den flashigaste sviten i Stockholm på ynka 71 600 kronor per natt (måste framstå som rena socialismen för Obama). Och sen åka vidare. Exakt som hans kompis Bruce Springsteen brukar göra.

Jag fastnar vid förvirringen. Uppståndelsen blir enorm fastän ingen bryr sig. Nu dagen efter finns knappt en enda dagen-efter-rapportering. Obama kom och gick. Big deal. Ja! En big deal. Eller inte. Eller va? Man kan höra ett kollektivt ”Jamen gud vad dom håller på och skriver om det här, så stort sak är det väl inte” över hela landet; samtidigt som Aftonbladet slår klickrekord med 7.68 miljoner besök under Obama-onsdagen. Det är inte speciellt långt ifrån hela Sveriges befolkning.

Hela Sveriges befolkning.

Förvirring. Ja, jag är förvirrad också, men jag ska försöka få någon slags klarhet i vad som hänt här. Det gick fort. Många säger att det inte spelade någon roll, och det kanske är sant. Men ändå. Den här gäckande känslan undkommer mig inte; känslan av att något hänt här. Något annat än det – vad det nu var – som rapporterats. Förvirring. Som om detta besök kommit från ingenstans har vi bara fått några dagar på oss att komma fram till vad vi egentligen tycker om det här.

En särskild instinkt säger oss att något måste vara fel. Men vad? Kvällstidningarnas narrativ behöver inte göra om protesterna till besöket till några marginaliserade vänster-tomtar; de är redan marginaliserade vänster-tomtar, eftersom en stor majoritet människor ”gillar” Obama (som man gör på Facebook). Dessutom kommer sådana protester på posten och med sin traditionellt bundna och fundamentalt konservativa (faktiskt) ritual har de inte mer revolutionär eller samhällelig kraft än vad Kiss-fans har (Kros-sa USA im-peri-alizzz). ”Vi hoppas att han hör talas om oss och förstår att det finns de som motsätter sig hans politik” sa en företrädare (förlåt, minns inte vem, det var på nyheterna). Man ba jo, kanske han behöver upplysas om det. Vad skulle han säga? ”I’ll be damned. Some guys don’t like me! Whaaat?”

Så okej, vad mer. Är det detta att Obama kommer med sitt stab, sina Secret Service-agenter, sina läskiga väskor och koder till kärnvapen och alla tänkbara Cancer Man/Hemliga Arne-figurer i sitt Air Force One. Att detta befinner sig på svensk mark. Kanske. Men… varför då?

Ingen verkar ha en ordentlig förklaring till varför detta känns fel. Eller, rättare sagt, ingen hittar någon bekväm förklaring.

Hur det är egentligen vet ju de flesta som är bara lite insatta. Sverige är i sammanhanget inte speciellt viktigt. Det hela är en PR-turné där Obama visar upp sitt teddy-snälla leende för allmänheten (han måste verkligen ha ont i käkarna av allt leende) och parallellt med detta, när han gettar down to the business i de stängda rummen, söker stöd för militärt intåg i Syrien.

Snipp snapp slut så var det mysteriet löst. Men i och med detta – Obama åker på en PR-turné för att göra tanken på ett krig populärt – riggas flera illusioner upp för människor i länderna det rör sig om. Eller åtminstone Sverige. Dessa illusioner krockar med varandra och skapar förvirring.

En är de centrala illusionerna är att man gör om vad det rör sig om. Man skulle kunna uttrycka det: Obamas PR-tåg stannar i Sverige. Men det gör man inte. Man skriver att Obama besöker Sverige för att träffa Fredrik Reinfeldt. Som om detta bara var något slags vänskapligt knalla-över-till-grannen-fika. Här uppmuntrar man till passivitet. Här uppmuntrar man människor till att inte engagera sig för vad som faktiskt sker, inte ha någon politisk medvetenhet, bara se det som referat över dokusåpa. Varför? (Jag kommer till det).

Steg två i förvirringståget är omvandlingen av händelsen till ett event. När man nu kommit fram till att Obama kommer över för att fika med Reinfeldt så måste reaktionen från media bli…

WOOOOOOOOOW!

… och man måste bevaka det som man aldrig bevakat något förut. Detta leder till att folks känsla för perspektiv förblindas och vi får krönikor som Lena Mellins om hur Obama är ”roligare” än Reinfeldt (öh… va?). Fastän vi alla vet – och hon vet om någon – att det bara är en Syrien-relaterad PR-turné så blir ändå Lena Mellin ”star struck” och skriver om hur han är ”världens mäktigaste man” och att han bara står ”tre meter” ifrån henne. Hon skriver även, oerhört nog, att Obama är ”en cool kille som många skulle vilja hänga med”. En av Sveriges största opinionsbildare detta, som gör sig dummare än vad hon är (eller?) och reducerar innehållsvärdet till det av en insändare i Kamratposten.

Men det är förstås inte bara i media som exponeringen är enorm. Även i verklighetens Stockholm var ett rekordartat stort område i Stockholm helt avspärrat, no questions asked. Det är, milt sagt, oerhört. Som en global världspolitisk förlängning av Springsteen på Ullevi, men nu är det inte arenan som är utsåld och läktarna fulla av folk, utan hela staden bokad, av Obama, och inte en själ på gatorna. Principen är densamma som i Nordkoreas huvudstad Pyongyang (tyvärr ingen överdrift): Det är lika bra att vi spärrar av hela staden så vi får ordning på torpet. Att det är svenska polisen som helt själva tagit detta beslut tycker jag låter suspekt. Man behöver inte vara konspiratorisk för att tänka sig att Secret Service haft ett finger med i spelet. Annat vore snarare konstigt.

Och samtidigt är Obama alltså bara en ”cool kille”. Eftersom nyheterna är så många blir förvirringen ännu större eftersom nyheterna måste handla om något och de får inte vara kritiska (det är ju alltid en positiv nyhet man försöker sälja): Så det blir storys om till exempel Obamas Batmobile (eller ”vrålåk”om man vill  använda ett direkt konsumistiskt ord). Så fastän vi alla vet att det rör sig om en politisk PR-turné så läser vi i Aftonbladet att Stockholm är avspärrat för att Reinfeldt bara ska träffa en cool kille med ett vrålåk.

Mellins krönika har en spalt i slutet kallad ”Det här kom de fram till” med nio punkter som alla är passiv-aggressiva: Satsa på utökat samarbete… Fortsätta arbetet… fortsatt arbete… [fortsätta] arbeta för att förhandlingarna… fortsätta arbetet i Arktiska Rådet… Verka för kärnvapennedrustning… Arbeta för att… Göra gemensamma ansträngningar i arbetet… Försöka påverka Iran och Nordkorea att nedmontera sina kärnvapenprogram (lycka till). Källa: Regeringen.

Ja, same old, same old. 100% av alla människor i Sverige vet ju att Reinfeldt har 0% inflytande på Obama. Paradoxen är att 7.8 miljoner besök talar för att mötet ändå är en spännande nyhet. Varför? (Jag är fortfarande på väg dit).

Man har ett möte med USA:s president av olika anledningar. Aldrig, dock, för att man själv väljer det. Det är presidentens rådgivare som tycker det är en bra idé. De bestämmer att så ska ske. De säger: Här kommer vi på vår PR-turné och you better deal with it på våra villkor!

Man kan göra som Putin och försöka göra det till en armbrytning, säga liksom att ”Okej du är Obama men vafan jag är ändå Putin, jag måste också göra något så att jag verkar som en ännu coolare kille. Jag kan inte bara acceptera att ni kommer hit och är USA. Kan inte acceptera att kalla kriget inte är slut heller, för den delen.”

Eller så kan man göra som Brasilien och ställa in mötet helt, på grund av den helt konsekventa anledningen att landet spionerat på deras regering. Vad ska Obama säga annat än okej?

Sverige gör inte så. Vi har nämligen en underdånig kultur ärvd från århundraden av bönder i gyttjan. Det sitter i ryggmärgen att blidka kungar. Vi har inget politiskt eller kulturellt arv. Vår enda politiker med någon slags unik autonomitet och reellt inflytande på resten av världen (dvs Palme, nej inte Carl Bildt) blev skjuten och vi blev för förvirrade av det för att kunna hitta någon mördare.

Istället går vi med på allt tills vi är en internationell motsvarighet till en tjallare, en ryggradslös lowlife, Peter Lorre i Casablanca. Utan skam går vi vart än vinden vänder. I det här fallet talar man om Sverige som en ”USA-vän” med ”gemensamma intressen”.

Det betyder: Vi går med på alla USA:s intressen. De kommer att kunna göra vad som helst. Vi kommer aldrig fördöma dem. Palme kallade USA för dessa satans mördare. Men , som Jörn Donner sa, han var ju för intelligent för Sverige.

Den största illusionen av de alla är att Sverige på något sätt inte skulle vara obetydligt. Denna nästan tabubelagda uppfattning vågar Mellin bara antyda: ”På något sätt” skriver hon, känns det som att ”Sverige är ett litet land i världens norra utkant.”

Men hon håller även vid liv illusionen om att Sverige kan stoltsera med någon slags autonomitet, som om vi inte alls är närapå en förlängd amerikansk provins:

”Är Barack Obamas besök i Sverige viktigt? Det får man hoppas, annars finns det ingen anledning att öppna luftbron mellan Washington och Stockholm för hans gigantiska ­delegation och allt medföljande material, som bilar och helikoptrar.”

Det är en makalös formulering. ”Annars finns det ingen anledning”… Om det inte är ”viktigt”… Vad pratar hon om? Hon vet ju, jag menar det är ju uppenbart, att formuleringen är ett tankefel. Det är klart att mötet inte är viktigt, i ordets rätta bemärkelse. Och det är ju inte tal om någon anledning. Det behövs inga anledningar.

Den enkla lilla anledningen till att Obama är på besök i Sverige är för att Vita huset bestämt det. Det finns ingen annan anledning att prata om. Det finns en desperation i Mellins formulering, som om hon antingen ljuger eller lever i total förnekelse: ”Annars finns det ingen anledning att öppna luftbron mellan Washington och Stockholm”.

Luftbron! Det är som taget ur någon slags framtidsroman från 80-talet. Som om Sverige faktiskt har något att sätta emot, typ ”näru Obama vi kanske inte öppnar luftbron här mellan ditt Washington och vår helt likbördiga superstad Stockholm. Det är bäst du spelar dina kort rätt så vi inte håller vår luftbro stängd. Vi vet ju alla att du är sjukt angelägen om att komma hit.”

Här finns onekligen en svensk identitetskris – vi vet inte vart vi ska stå här. Vi vet att vi står maktlösa mot USA men vi skapar lögner om att vi är på jämna villkor. Vi vet att USA:s självskapta vetorätt är moraliskt fel men vi ignorerar det med hjälp av att göra mötet till ett nyhetsevent á la Springsteen. Vi vet att Barrack Obama inte är mer fredskämpe än någon annan amerikansk president, även om det kanske inte är något personligt menat mot honom, det är landets policy som är grejen. Men nu har vi gett honom ett fredspris (!) och vi tycker han är en ”cool kille”. Vi vill se honom som en Marvel-superhjälte, som en fredsmäklare, som en karaktär värdig en snyftar-biopic värre än Gandhi. Vi vill ha den bilden, vi vill äta upp den och känna den smälta i magen. Vi vill att bilden ska vara sann, vi vill fetischera den, bekräfta den om och om igen och känna ”men guuud tänk om det bara var så att USA:s president var en schysst, nice kille men kan det inte bara få vaara såå dååå”

Sen ba Syrien – damn! Vi gav honom Nobels fucking fredpris och nu ska han in och kriga i Syrien. Mitt emellan vår neokapitalistiska amerikanisering (där en person är ett varumärke och om varumärket är gott måste personen också vara god) och de gamla hederliga vänsteridealen från DDR-Sverige (som inte ryggar tillbaka inför att kalla Obama en krigsförbrytare, som man kallat alla landets presidenter) har förvirringen blossat upp i och med denna nyhet, som befinner sig precis på gränslinjen mellan alla föreställningar vi har som står i konflikt med varandra.

I wanna make this perfectly clear, som Obama alltid säger, the situation is confusing.

logg tisdag 26/3

Berättelsen jag skriver på nu, som ytterst få har läst något av, vad handlar den egentligen om? Jag ställer frågan som intervjufråga till mig själv för det börjar bli läge att få viss klarhet. Får se vart det leder.

Jag har svårt att agera läsare på min egen text, men för mig känns det som att hjärtat i berättelsen är den fria viljan. Hur fungerar det egna ansvaret, hur faller skulden på en själv angående de val man gör i sitt liv, när vi lever i en värld där man kan skylla på samhällets strukturer eller på biologi. Eller på psykologi, sociologi, vart man kommer ifrån, ens bakgrund, ens släktträd, ens klass och eventuella klassresa.  Eller på politik. Om man läser tidningar idag, på nätet eller i pappersform, och även på forum, så uppstår en väldigt påtaglig bild av att det är viktigt att leva sitt liv i enlighet med politisk dogmatism och diverse politiska eller vedertaget moraliska regelverk. Då kan man säga: Det är inte jag som tycker, det är inte jag som väljer – jag gör bara vad som är ”rätt”. Men dom allra flesta människor har inte alls dom här sakerna i åtanke till vardags. De flesta människor upplever livet som väldigt kaotiskt, från stund till stund, men detta kaotiska tillstånd är något vi tar för givet. Man filosoferar eller diskuterar eller kommer med moraliska ståndpunkter när man ser på nyheter eller samtalar med vänner, vissa designerade tillfällen då dessa saker förväntas dyka upp eller kommer av sig självt, men till vardags är människor i allmänhet slumpmässiga och intuitiva. En människa kan, vid slutet av dagen, påstå att han eller hon lever utefter vissa alldeles specifika moraliska idéer, eller att man är som man är på grund av att ens föräldrar var som dom var, och att det bara ”är” så man ”är”, eller varför inte att man lever enligt en religiös tro som gör att man bygger sina beslut på det. Men, om den personen går tillbaka och funderar på dagen som just passerat, kommer denna se att man under dagens gång gjort flera brott mot alla dessa regler flera gånger. Idén om en enhetlig personlighet, att man är perfekt, är en illusion. Ett annat bra exempel är när någon är upprörda över något vi sagt eller gjort. Vi skyndar automatiskt till att försvara oss utan att ens förstå vad den andra menar. Vi måste utgå ifrån att vad vi än sagt och gjort har vi sagt och gjort för att det varit rätt. Men i verkligheten vet vi ofta inte varför vi säger eller gör saker. Levandet, till vardags, går för fort. Hur den fria viljan kan fungera som något ädelt och bra under alla dessa förutsättningar är väldigt intressant att spekulera i. Kan man ens säga att den finns?

De flesta debatter och meningsskiljaktigheter människor emellan kommer ifrån faktumet att den ena inte accepterar att den andra finns och inte håller med. Man börjar oftast bråka om något i en intuitiv impuls – det är en reaktion som är väldigt lokal. En person kanske säger: Jag hatar hundar. Och du kanske är hundägare och vill omedelbart säga ifrån till denna person. Därefter inleds en diskussion där de båda parterna inte ens vet vad de bråkar om; gnistan som slog liv i diskussionen kommer bara från ilskan i att bli motsagd. Den är rentav ett resultat av bara detta. Man upplever ett intrång eller rentav en attack, inte från ”den andra”, utan från det andra. Det som inte är en själv och som därför är hotfullt eller störande (det behöver inte alltid vara hur någon ser ut, alltså, utan snarare oftare vad en person säger eller antyder).

Diskussionen fortsätter på ett sådant sätt att de två parterna börjar prata om två olika saker – A säger att hundar är fula medan B säger att hundar inte är fula; det de egentligen menar är att A anklagar B för att ha dåligt omdöme medan B försvarar sitt omdöme (att anse hundar vara fina). Det roliga är att det de egentligen pratar om, i det allra yttersta, är samma sak. Bara det att det är något de inte själva vet om. Exemplet är lite för primitivt, men låt säga att de egentligen pratar om huruvida djur i allmänhet är viktiga eller inte viktiga för mänskligheten. A tycker inte det medan B tycker det.

Ett bättre exempel är de som anser att könsstrukturer är en myt medan de i samma andetag menar att ”manligt” och ”kvinnligt” är något ”bra”. Paradoxen här tycks uppenbar.

Det man egentligen bråkar om är frågan om vår kultur på ett övergripande plan är bra eller dålig. De allra flesta är överrens om att kultur är ett fenomen som existerar. A menar att könsstrukturer är en myt medan B menar att de är i allra högsta grad verkliga. Liksom i alla mer hopplösa diskussioner av ett sådant här slag så är inte A och B intresserade av varandras argument: De diskuterar, som i hund-exemplet, varandras omdöme. A tycker att B är dum i huvudet och potentiellt farlig för samhället som pratar om saker som inte kan bevisas i dagsljus medan B anser att A är indoktrinerad av sina egna strukturer och är för envis för att inse att han är en förlorad själ som lever helt fel; även B tycker att A innebär en fara för samhället (därav den hätska stämningen i en sådan diskussion).

Mer specifikt: A anser att ”strukturer” är en myt medan B anser att ”kulturer” är en myt. För att ta det till tredje ledet: Båda pratar om samma sak utan att veta vad det är.

Vad är strukturer och vad är kulturer? Om vi förenklat säger att strukturer är nätverk av beteendemönster som skapar normativitet – vad är denna normativitet? Vad leder strukturerna fram till? Och om vi lika förenklat säger att kultur är de ”naturliga” beteendemönster vi bär med oss, de gemensamma nämnare som format oss, lösa ord av samma slag etc – Vart har denna kultur kommit ifrån? Har den bara existerat som ett väsen vi ingår i? Är kulturen rentav en religiös tro?

Common sense föreslår att strukturerna är det skelett som bygger upp kulturen – för inget existerar utan DNA, en egen fotosyntes, ett eget mikrokosmos, sin egen logik, sina strukturer kort sagt. Det A och B bråkar om är alltså inte huruvida strukturer eller kulturer finns eller inte finns. Kulturen, den som är vår, finns och den är byggd på strukturer man antingen kan synliggöra eller ta för givet. Det A och B bråkar om är huruvida kulturen och strukturerna är bra så här, eller om dom inte är bra så här. Och vad är en sådan diskussion om inte den gamla vanliga: Konservatism mot socialism? Vänster mot höger? No shit! What else is new. Låter det som en besvikelse? Well det är, för att citera Dragnet, ”just the facts m’am, just the facts”.

logg måndag 25/3

Jag tror inte på åsiktsgemenskap, jag tror inte på den rätta läran

vill inte stå tillsammans med alla som tycker som jag och

förfasas över dom som avviker från den rätta läran

Irriteras av polarisering

Det finns inga lag,

inga färger,

ingen grupp att heja på,

vara del av,

skydda,

försvara

för dess räkning oavsett vad

Det finns inga fiender

allt stålblått eller rödögt

ser vattenkvarnar

Det finns ingen mark att försvara

mental eller fysisk

alla landskap

även ideologiska

är avgränsade och inramade

så att de formar illusionen av en värld

fastän det inte är en värld

utan ett landskap

skapat för en karta

det finns inga sådana världar

sådana världar finns det bara en av

en, denna

och

du är ensam, jag är ensam

det finns inget vi

vi är bara här allihop

i den

Finner glädje i upprördhet

Jag trivs med tanken på motstånd

att ge och få

Jag trivs med tanken på mångfald

politisk, kulturell, etc

Uppskattar skiljelinjen som separerar

teori från verklighet

Vill se världen upplyst och förklarad

de faktiska omständigheterna

de exakta lagarna och reglerna

hur gick det här till,

irl, please.

Vad ska vi göra åt det här?

Vilket då, menar du?

Det här det här som är, det här det viktiga!

Hur menar du viktigt?

Jag är alldeles övertygad om att det är det viktigaste!

Vem har sagt det?

Jesus

Führern

Bob Dylan

Valerie Solanas

Mao

Obama eller om det

var Reagan ändå

Ge mig världen

som den är: Svår

oformlig, kaotisk och myllrande

ogenomtränlig och

samtidigt tunn

tunnare än tunn

som bara luft

vardagliga av solljus eller skugga marinfärgade tegelväggar

Ge mig

människorna som de är

omöjliga att helt förstå

sanningarna som de är

omöjliga att helt räkna ut

Ge mig världen

svår och sann och här och nu

mellan dig och mig

tätt in på vår hud och

mellan våra ögonpar

och mellan oss alla här

Ge mig de ord du behagar yttra

läppar, tunga, mun

detta är människan

detta är ground zero

en ton, ett ord, du talar

-ground zero-

Ge mig världen ground zero

Ge mig världen as is

Världen,

inte fördunklad, stämplad med olika ord

som kan användas friskt och beroendeframkallande liksom tuggummi eller heorinsprutor

ord som landsförrädare och gubbslem

de obildades ord

de som älskar utropstecknen

(barn)

och blir rastlösa för den föregående meningen

om den blir för lång

(tonåring)

Hellre ord som kan kastas som stenar!

För stenar kan krossa glasrutor!

osv

destruktivitet, bara

förstås.

(vuxen?)

(vuxen?)

(vuxen?)

Det slår mig mitt i denna tankegång en separerat tanke av en okomplicerad natur, som jag inte är säker på men som nog är sann ändå… I det digitala myllret – eller vad det ska kallas, har fortfarande svårt att definiera det, som jag menar det; som jag ser det framför mig… I det digitala myllret har verkligheten – sic – blivit en alltmer abstrakt och avlägsen företeelse. Det är som att den försvinner allt längre bort… den krymper… som att vi till slut ska ingå i Videodromets löfte om det nya köttet, bara det att vi gör det uppkopplade med varandra i podder… som pod people… Jag ser det i människorna, deras liksom omedvetna okunskap, detta att tanken inte slagit en att man kan ta reda på något. Att verkligheten finns, att omständigheterna finns där som svamp i skogen. Ju mer teorins spindelväv kladdar på våra fingrar, desto friare går de korrupta människorna i verkligheten, de som är de verkliga spindlarna i nätet. Sken-teorier, teorier utan verkningsgrad, teorier utan agendan att göra något med verkligheten – sken-teorierna är det nya opiumet, de håller oss sysselsatta; klickandet och lajkandet är också en sken-teori. Något viktigt finns att läsa och lajka och skicka vidare. Vad är viktigt? Vi vet inte, det är någon annan som sysslar med det viktiga, vi nöjer oss med att påpeka att det viktiga är viktigt – ”Are these characters… auto-erotic?” – och spindlarna rusar fram över verklighetens ryggrad medan vi är upptagna med att kladda med nätet, och vi märker inte ens att vi sitter fast i detta nät, detta internät, ja där kanske vi har det, även internätet har en spindelhona som väntar på att äta våra hjärnor bara vi slutar sprattla och somnar in i vår nätvagga först – när började jag skriva ”vi”. När, i denna text, började jag känna mig närvarande i detta vi? I takt, kanske, med att mitt inre drev längre och längre in i texten, tangenterna, skärmen. I takt, kanske, med att verkligheten också för mig – fönstret till vänster om mig genom vilket solljus faller – gled allt längre bort i tunneln; fönstret visar inte längre verkligheten, ljuset ifrån det bara föreslår  en verklighet; verkligheten har blivit lite mindre påtaglig, lite mer av en fiktion. Säg mig mina kära pod peoples, har vi möjlighet att samlas i parken och dricka vin på en filt medan vårvärmen ännu står på – Visst vet vi väl värdet i en sådan gest, ännu?  Vin har ingen agenda. En solnedgång har ingen agenda. En sommarsolnedgång, att få sitta än en gång hela kvällen lång i en sommarsolnedgång. En sommarsolnedgång, en sommarsolnedgång; ska vi då än en gång få sjunga en sång om en sommarsolnedgång…?

……… ”Det finns tid till försoning innan dagen är förbi för jag tror jag tror på friheten jag lever i
och är det inte verklighet så drömmer jag” ……….

ska ba dop i dob bop

strukturer är tusentals ben i det skelett tillhörande

skibadibabop

den lax

skibadibadibabobidop

som är kultur

I’m the scatman!

mycket att bena ut där, antar jag

på gott och ont

Frequently Given Answers (logg 15/3)

Angående skillnaden mellan att vara självcentrerad och självupptagen

Det är något av en upprepning men whatever (jag är självupptagen), skillnaden mellan att vara självupptagen och självcentrerad är att medan en självupptagen människa  kan bli besatt av saker som inte nödvändigtvis intresserar någon annan, och som egentligen bara kan intressera sig för saker som direkt motiverar dom egna preferenserna (eller saker som kan förvandlas till sådana preferentiella saker), så är den självcentrerade människan intresserad av att andra ska vara intresserade av de egna idéerna. Det innebär att den självcentrerade människan inte nöjer sig med att ha sina egna idéer och det innebär i sin tur att de egna idéerna inte är lika personliga som hos den blott självupptagne. De egna idéerna behöver inte ens vara egna idéer, de är tvärtom allra helst någon annans, eller rättare sagt någon starkt befäst idé som många kan samlas under. Det betyder att den självcentrerade ofta inte ens är speciellt intresserad av sig själv i detalj; ens tankar och känslor, ens personlighet, ens fantasiförmåga, ens idéer och föreställningar, dessa ting är för den självcentrerade inte något som är under lupp. De bara kommer och går, oftast, dag för dag som eldflugor. Det är saker den självcentrerade tar för givet – på så sätt är den självcentrerade inte självupptagen. Det är däremot som enhet den självcentrerade blir självcentrerad. Det är vad JAG ska GÖRA och vad JAG ska få ANDRA ATT FÖRSTÅ och vad DE, helst ALLA, MÅSTE INSE för att JAG och ALLT JAG ÄR OCH STÅR FÖR är det ABSOLUT VIKTIGASTE SOM FINNS – sen kan vi GÖRA ALLT SOM JAG VILL TILLSAMMANS NÄR JAG BLIVIT VI för JAG/VI HAR JU RÄTT och det är VIKTIGT att JAG/VI har rätt. Den självupptagna bubblar istället av det kursiva jaget, isolerat från omvärlden: Jag känner så här, jag kommer inte ifrån dom här sakerna, varför kan jag inte sluta tänka på just det här, jag undrar om någon annan känner som jag, jag känner allt det här så starkt, jag kan bara tänka dom här tankarna, jag kan bara prata om dom här sakerna, dom får ta mig som den jag är eller inte alls.

Egocentrismen är en tråkig biprodukt av modernismen och existentialismen, och de banala, ordagranna tolkningarna av Nietszche. Gud är död och därför är var och en sin egen gud – missförståndet ligger i att tolka detta bokstavligt. För om jag är min egen gud då måste ju alla andra underkasta sig just mig. Då accepterar jag ju bara den tro som är just den (min) heliga. Då anser jag att det finns syndare och helvetesdömda människor – de som inte tycker som jag – och då anser jag att de enda acceptabla människorna är de troende, de som underkastar sig mig. Då finns andra människor bara till för att tillfredsställa mig, bekräfta mig, visa hur viktig jag är, och i gengäld behöver jag bara bekräfta att jag finns om jag känner för det. Det var radikalt på 1800-talet. Här och nu, har det visat sig, är det bara destruktivt.

Fanatism är att utan själ tro på en allösande idé

För ett tag sedan hade jag en föreläsare som blurpade ur sig att politik i dag är sekulariserad religion. Många tog illa vid sig på grund av liknelsen och han fick försvara sig rätt häftigt. Men han hade ju helt rätt, förstås. Att tro på en idé och att forma sitt liv utefter den tron är ju vad det rör sig om, och att det rör sig om en tro blir tydligt när man parerar den mot ”vanligt folk”, som inte nödvändigtvis går att övertyga om någonting. Då blir det väldigt påtagligt att gud skapade himmel och jord inte är mer av en idé än åt var och en efter behov, från var och en efter förmåga. Man kan lika gärna svara: Nähe du! och så var den bubblan sprucken. Det råkar ju bara vara så att politik, vänsterpolitik mest notoriskt men också högerpolitik, ofta vänder sig mot religion. Men det är ju bara kultur och tradition. Måste man hata religion om man är vänstermänniska? Naturligtvis inte, men det finns inbakat i paketet; fråga Jan Myrdal. Måste man hata homosexuella om man är kristen? Naturligtvis inte, men det finns inbakat i paketet; fråga påven.

Men i verkligheten är det ju så att de flesta människor som tänkt i dom här banorna är rätt sensibla och vettiga (annars skulle vi leva i inbördeskrig). Majoriteten av religiösa människor är ju lika sekulariserade som vem som helst och är inte så mycket religiösa som de är troende: de tror ju inte att gud (vem?) trollade fram himmel och jord på en vecka: Det kanske inte var så bokstavligt talat, men andemeningen är densamma; vi finns på grund av att en högre makt skapat vår tillvaro – sen hur det gick till är en fråga om vilka berättelser man vill iscensätta den tanken med (så inbillar jag mig att många troende tänker). Och på samma sätt säger de flesta politiskt engagerade människor att okej, åt var och en efter behov, världen ser uppenbarligen inte ut så i dag och vi kanske inte har något bra sätt att få det att bli just så men det är viktigt att vi arbetar med det som idé och att vi för samhället åt den riktningen. Medan det religiösa blivit en bubbla för klubbmedlemmarna har det politiska blivit samhällsavgörande. Förr i tiden (kring Luther) var det tvärtom. Politik är, en typ av, sekulariserad religion.

Antyder jag att självcentrerade människor – som vill att alla ska gå med dom, inte för vad dom är utan på grund av den externa idé som driver dom – oftast är politiker medan självupptagna människor – som lever inuti sig själva och vill att alla ska göra vad dom vill – oftast är konstnärer? Självklart antyder jag det. Om inte annat så är det nog en typ av självcentrering som gör att unga människor är så engagerade av politik. Denna självcentrering är dock naturlig, för när man är ung så är man förvirrad över sina egna känslor eftersom man inte har någon erfarenhet av dom – Man har inte så bra koll på sig själv, men då är en annan, redan bestämd idé något man installera och använda sig av som stöd.

Och varför är idéer så tillfredsställande? Personligen tror jag på teorin att människan på en kognitiv nivå vill lösa pussel, pilla upp trassel och korrigera kaos, skapa samband mellan företeelser som inte nödvändigtvis är sanna. Ser man fyra objekt vill man gärna se dom fyra objekten som D A C B och man vill omedelbart göra dom till A B C D. Ser man saker man ogillar vill man fort a) hitta en orsak, b) hitta något som motverkar det man ogillar och c) följa ett samband där dessa saker (det man ogillar, orsaken och motverkandet) samverkar i ett självgående system. Obildade människor tänker till exempel a) invandring, b) Sverigedemokraterna c) näthat. Bildade människor tänker till exempel a) samhällsstrukturer b) counter-culture-idealism c) politisk organisering. De flesta människor tänker a) jag har huvudvärk b) jag tar en ipren c) jag dricker lite vatten och läser en bok. Eller nåt sånt.

Idén om ödet är en mer sann idé än idén om den fria viljan

Den fria viljan, och tanken att man kan kontrollera sitt liv, är en illusion. Om modernismen lärt oss något som är värt att komma ihåg, och som tyvärr till stor del ignorerats, så är det detta. Människan är en vacker, sällsam eller skön, bra eller dålig, dynamisk och fin varelse på grund av sina känslor och sättet hennes känslor och intellekt inte går ihop. Människans förmåga att resonera, förstå förnuft och logik, är extremt överskattad – och det är liksom hela poängen med mänskligheten. Einsteins läror representerar inte mänskligheten utan vad mänskligheten i vissa undantagsfall kan åstadkomma; Einstens tunga, när den lipar glatt i det där berömda fotografiet, representerar däremot mänskligheten.

Jag tror mer på ödet än vad jag tror på den fria viljan. Nej, våra liv är (förmodligen) inte delar av en kosmisk narrativ där varje händelse är förutbestämd – men det säger jag bara för att jag vill undvika alla slags New Age-idéer. För praktiskt taget är det så, i det att framtiden alltid är utstakad. Du kanske är övertygad om vad du ska göra imorgon men i övermorgon kommer imorgon vara över, och allt som hänt då kommer vara det som hänt och det som inget kan förändra – imorgon är lika satt i sten idag som i övermorgon.

Och då kan man säga att vänta nu, jag kan gå till posten imorgon och posta ett brev exakt klockan tre om jag bestämmer mig för det. Sen ska du se att jag minsann kommer göra det också.

Och då kan jag fråga: Överlever människan i vatten?

Ja, kanske du säger, om människan kan simma.

Nej, säger jag då. Det korrekta svaret är: Nej, människan överlever inte i vatten. Vi kan stå vid en sjö eller något och du kan säga att du kan simma över till andra sidan – ungefär som du säger att du kan posta ett brev imorgon klockan tre; det är ungefär samma marginaler du ger dig själv. På så sätt iscensätter du illusionen om att du kontrollerar ditt liv.

Försök simma över Atlanten.

Svaret är nej: Människan överlever inte i vatten. På samma sätt har människan ingen kontroll över sitt liv. Man kan försöka göra sitt bästa utefter dom förutsättningarna, man kan skapa en illusion av kontroll som inom snäva marginaler kan göra livet funktionellt. Det är därför vi bestämt att ett år har 365 dagar, med tolv månader där det går sju dagar på en vecka. Det ändrar inte på faktumet att den dag du dör, om vi tillåter oss en romantisk formulering, kommer du se tillbaka på ditt liv och se ditt öde. Det är lika säkert nu som det kommer vara då.

Och mitt favoritbidrag i Eurovision än så länge är Belgiens

Tar man bort produktionen låter det exakt som en Ryan Adams-låt. More to come on this matter men av de bidrag som jag tror kommer åka ut i semifinalerna gillar jag även Kroatien och Ungern.

logg onsdag 6/3-13

Till Dario Argento, or whom it may concern.

Jag har äntligen kommit fram till vad som alltid stört mig i julsången Jag såg mamma kyssa tomten. Du vet att jag alltid har känt att det varit en kinky låt till att börja med, men det har mest bara varit som en vag föraning. Jag har hört sången och tänkt: Det är något som inte stämmer med det här. Häromdagen läste jag att sången ursprungligen (som I Saw Mommy Kissing Santa Claus) var skriven av en herre vid namn Tommie Connor. Jag bifogar en bild på honom.

this guy

Vi ska ju inte döma folk bara på utseendet, men kom igen.

Nyckeln till att förstå sången är att förstå barnets perspektiv. Visst, en automatisk vuxen läsning är förstås enkel: Det är pappa som är utklädd till tomten, och mamma kysser alltså pappan, för tomten finns ju inte. Men redan i den vuxna läsningen har det alltid funnits spöket av en ängslan, en slags ”bakom kulisserna händer något”-känsla, något Unheimlische (ja, du får ursäkta mitt ständiga tjat, det är helt enkelt ett av mina favoritbegrepp). Är det inte samma känsla som i Blue Velvet, när Kyle MacLachlan är inne i garderoben och ”av en slump” (liksom, ”för att titta lite på ett konstigt stort paket”) råkar bevittna hur Dennis Hopper våldför sig på danssångerskan Isabella Rosselini.

För, kom igen, vad är det för en unge egentligen som ligger och smygtittar på när mamma hånglar med tomten? Även om det nu bara var en slump (föranlett av det där begäret av att ”titta lite” på ett ”konstigt stort paket”). Varför stannar betraktaren kvar på hånglet? Varför reser inte ungen på sig och gör sig tillkänna, eller går därifrån? Naturligtvis eftersom ungen är en voyeur – det förstår alla som hör sången instinktivt. Det är helt enkelt en fråga om snuskigt smygtittande.

Och vad smygtittas det på? Vad ser ungen?

Ungen ser tomten – och ingen annan – hångla med hans mamma. För i det här barnets värld så existerar tomten; han är ju där, mitt framför ögonen, och han håller dessutom på att förlusta sig med mamman. Det hela är alltså inte bara smygtittande på snusk utan smygtittande på en ren och skär otrohetsaffär. Mamma är hop med tomten vid sidan av. Och det bästa av allt: Ungen protesterar inte alls över detta. Det är liksom helt okej att tomten och mamma har ihop det.

”Tänk om våran pappa kommit då” sjunger ungen. Låter det inte lite längtansfullt? Kanske ungen önskar att pappan hade kommit in. Då hade ju mamman fått vårdnaden och barnet skulle få bo ihop med henne och tomten, förslagsvis i hans verkstad.

Ja, ungen vill hellre ha tomten till pappa än den gamla vanliga pappan. Varför? Därför att tomten är ett dröm-ideal, den ouppnåeliga perfekta mästaren. Att tomten är en dröm även för mamman står klart: ”Sen fick tomtens mammas klapp och kyss/Sedan sa hon Å vad du är bra”. Som i: Mycket bättre än någon annan man!

Stannar vi kvar i barnets perspektiv inser vi också vad repliken ”Ingen ser att det är du” innebär. Jag kommer osökt att tänka på Odysseus, som under sina irrfärder hamnade i Cyklopens klor.

”Vem är du?” frågade Cyklopen.

”Jag heter Ingen!” svarade Odysseus.

Och när Odysseus senare högg sitt svärd in i Cyklopens enda öga blev han blind – återigen, vi har att göra med synen här – och ropade till sina kamrater ”Ingen har gjort mig blind!”

Den här ungen, som ligger och smygtittar på hans mammas affär med den ultimata dröm-mannen, ska inte vara där. Det som försiggår här pågår helt klart bakom barnets kulisser, inne i vuxenvärldens mörka vrår av konstiga, stora paket. Barnet existerar inte i mammans eller tomtens värld just i detta ögonblick: De är ifred, som vuxna, romantiska varelser. Barnet är alltså borta – i sammanhanget ingen.

”Ingen ser att det är du” säger mamma och tilltalar alltså ungen – för det är ungens fantasi.

”Men” vet ungen, ”jag såg att det var tomten mamma kysste i vår kväll”

Barnet ser onekligen mer än de vuxna förstår, och sådana här domestiska situationer faller ju onekligen också ut över barnet i första hand. Om inte annat så finns ju skuggan av en skilsmässa inbakad mellan raderna i den här till synes så oskyldiga sången. Och ungen var där – ungen var vittne! Ungen kommer inte kunna sig luras av mamma. Ungen såg att det var tomten. Varken mamma, pappa eller tomte kommer undan sina handlingars konsekvenser.

logg tisdag 5/3-13

Frågorna som är viktiga att ställa: Vad är viktigt? Tycker vi verkligen det är viktigt? Varför? Och så varför igen. Nå botten – om den finns, om man kan uttrycka sig så. Jag har sagt det förut, kommer jag på, men jag vill säga det igen. Det är angeläget.

Vad är viktigt?
Tycker vi verkligen det är viktigt?
Varför då?