CONDRECA CONDRECA

eller fredrik fyhr i allmänhet

Kategori: Lysande litteratur

Lika säkert som att något var på ett visst sätt är det att något absolut är såsom det är men frågan är vad som verkligen är och har varit när allt liksom blir kludder

stiggi

Efter att ha läst klart Stig Larssons högst suspekta roman När det känns att det håller på ta slut måste jag fundera på vad som är fel (”fel”) med de svenska etablerade kritikerkårerna, inom alla grenar förstås men för tillfället den litterära, då de utan att alls ifrågasätta Stig Larssons mediala personlighet och hans författarskap sväljer, med hull och hår, att den nya romanen är en typ av ren och rak självbiografisk bekännelseroman. Ingen tycks ha erinrat sig den här gamla sanningen om att det praktiskt taget är omöjligt att skriva en självbiografi, att jag alltid blir ett hypotetiskt ”jag” så fort det skrivs ner i text. Givetvis känner Stig Larsson till det här – romanen Komedin I, som han skrev i trettioårsåldern, handlade om en äldre medelålders man vid namn Stig Larsson som bland annat sysslade med porr. Detta är alltså inte första gången Stig Larsson skriver en roman om Stig Larsson. Den här gången verkar alla dock ha utgått ifrån att det är riktiga… ”riktiga”… jag vet inte, typ riktiga Stig Larsson som skrivit en bok om den riktiga Stig Larsson. Fastän det är allmän litteraturvetenskaplig sanning att en sådan roman är omöjlig.

I själva verket är boken… tja, jag och min vän Joon har dom senaste dagarna spekulerat en del över vad den är och vad den inte är. Personligen vet jag inte om jag skulle kalla romanen för ”bra”, åtminstone inte enligt de kriterium man i regel använder, men den är helt klart underhållande och eventuellt lite, jag vet inte, givande kanske. Men det den framför allt är är suspekt. Stig Larsson iscensätter, med noggrann strategi, en illusion av att han bara ”skrivit ihop” något om ”sitt liv” i hopp om – ja, detta det kanske konstigaste – att få någon eller hur många som helst där ute att aldrig någonsin testa amfetamin (för det är inget bra) samtidigt som han tautologiskt tjatar om hur oumbärlig drogen varit för hans skrivande. Bara en av många absurda motsättningar i romanen.

”Om jag kan få en, eller ännu hellre tio, eller varför inte säga några tusen att aldrig ens testa att ta denna drog, har jag gjort mig förtjänt av att jag fick möjligheten att överleva” skriver Larsson (s. 502). Meeeeen jag vet inte jag. Min spontana reaktion är: ”That’s too hokey for Lecter”, såsom Clarice säger i Silence of the Lambs. Denna lite övertydligt påklistrade moralharrang – som återkommer här och var i denna mycket tjatiga och, typ medvetet, hundra sidor för långa roman – går inte alls ihop med vare sig hans förhållande till drogen (Stig Larsson förklarar i boken att han aldrig tagit särskilt stora doser) eller hans vänskapsrelationer till langare och dylikt eller det ständigt återkommande faktumet att han inte ångrar något av vad han gjort i sitt liv.

Det klyschiga anti-drog-”budskapet” känns taget ur ett medialt sammanhang. Det är vad offentliga personer med drogbakgrund förväntas säga i TV-soffor. Och, det är ju i TV-sofforna Stig Larsson profilerat sig dom senaste åren.  Kanske vet han med sig att han blivit en slags medial TV-clown, en kul filur, och kanske är det som denna kuliga filur som han nu ”skrivit ihop” denna roman som är allt annat än slarvigt skriven. Romanens första stycke:

”Hur ska jag börja? Det får börja som det blir. Jag ska inte tänka så mycket. Det behöver inte vara snyggt skrivet. Det här är någonting annat. Det här är allvar.”

Jag tror uppriktigt talat att det här är en fantastisk blåsning. Det här är skrivet av en författare som mycket väl vet att majoriteten av alla läsare kommer utgå ifrån att allt som står i boken är sant, att rösten är Stig Larssons såsom man känner igen den från TV-program, att tilltalet är lika ”ärligt” och ”uppriktigt” (eftersom Stig Larsson ju är känd för sin ärlighet, att han bara säger vad han tycker rakt upp och ner i olika offentliga sammanhang; alltså måste den här romanen också vara totalt sanningsenlig). Dom två sista meningarna – ”någonting annat … allvar” – är återigen lite för melodramatiska för att ta på allvar. Och att författaren ”inte ska tänka så mycket” och inte tänker på att skriva ”snyggt” är en lögn. Romanen är pladdrig men den saknar helt det monotona, odisciplinerade tugget som man ser i en roman av till exempel Ulf Lundell – Det här är en mycket genomarbetad roman där Stig Larsson aldrig använder samma formulering två gånger. Det är meningar som är skrivna på ett fejkat slarvigt sätt: Jag tror ordet ”typ” enbart används två eller tre gånger på dessa över 500 sidor. Vissa stycken innehåller formuleringar som man förstår ska vara osnygga och liksom nerkraxade men som ingen ”bara sådär” skulle kunna hitta på. Som en rytmisk ryggrad – och ett sätt att ständigt hålla läsaren passiv – återkommer ”Så här är det” eller ”För det är så här” när Stig Larsson ska förklara Hur Något Är. Däremellan återkommer vissa andra alltför klyschiga formuleringar – ”Det är ju vad man gör som räknas” (s. 232) till exempel – som jag tror ingår i konceptet ”skriva slarvigt” fastän det alltså inte är tal om något slarv utan ett noggrant konstruerat slarv.

Till och med titeln är ett bra exempel på detta suspekta drag: När det känns att det håller på ta slut. Alltså, inte När det känns att det håller på att ta slut. Utan ”håller på ta slut”. Som sagt som nåt slags norrländskt slang.

Jag tror den här romanen är ett slags practical joke utan punch line. Det är möjligt att Stig Larsson själv inte inser det, men det har jag svårt att tro. Det är en roman skriven av ”Stig Larsson” – känd från TV – och den är skriven med denne Stig Larssons ord; en lite kletigare och stundtals aspartan-sötad berättare som ingen misstror (och som vet att han inte blir misstrodd) och en bok som rider på de senaste årens bekännelseprosa (jfr Lars Norén, Knausgård, därefter alltifrån Börje Ahlstedt till nästan vem som helst) och kanske rentav parodierar den genren lite grann; jag har svårt att tro att en författare som Stig Larsson, med sådana originalitetskrav på sig själv, läser Knausgårds Min kamp och bara utropar ”Det här vill jag också göra!” Däremot ingår genrens kännetecken också i den här boken som en slags stapelvara: Vi får lite kända figurer och ”riktiga” människor, de givna huggen mot Schottan och en och annan sexuell anekdot som gjord för att reta upp (i brist på bättre ord) kvinnliga feministskribenter som givetvis skriver arga krönikor som på beställning (troligen känner dom ”offret”, som Stig Larsson givetvis själv inte ser som ett offer). För att säkerställa det hela ännu mer går Stig Larsson med på intervjuer där han i stort sett rabblar upp samma saker som i boken – han pratar alltså inte om sin roman, utan härmar innehållet i den, som om han verkligen är romanens ” Stig Larsson” vilket alltså (det måste han själv veta om) är omöjligt – och dessutom drar till med några iögonfallande kommentarer som han självfallet vet om kommer bli uppmärksammade. Det är i den spelade aningslösheten man ser igenom skådespelet lite grann. ”Du verkar vara en schysst kille” säger Larsson till intervjuaren Jens Liljestrand – som om Stig Larsson inte vet exakt vem en litteraturvetare, författare och DN-skribent som Liljestrand är. ”Jag tror du förstår vad jag menar” avslutar han med, återigen en replik som återkommer i boken oavbrutet.

Frågan är onekligen vad Stig Larsson menar. Det är helt klart lite pinsamt att hans bok recenserats och omnämnts som om det vore en sanningsroman av en kompromisslös offentlig figur. På så sätt har han ju redan vunnit all det cred han ger sig själv – och kritiker som ivrigt vänder sig emot ”det manliga geniet” har själv gått i en tämligen genial fälla då de inte ser igenom det litterära arbetet som ligger i denna så kallat uppriktiga bekännelseroman. Visst, det är en ängslig Stockholmsvärld där innanför murarna. Jag antar att om man verkligen håller masken när man säger något så kommer alla andra tro att man menar allvar, och de kommer aldrig misstro en. Det är nog rätt tragiskt att vi har en så pass hegemoniskt medial värld idag att den mediala bilden styr allas grundläggande förväntningar. Till och med intelligenta och belästa människor kommer utgå ifrån att det är TV-apan och inte författaren Stig Larsson som skrivit en ny roman.

För övrigt gillar jag det här ”förhöret” med Stig Larsson från 1990 eller 1991. Jag tycker överhuvudtaget det här programmet – som hette Kafé Korrekt – är ganska intressant idag. Är det inte kul, och rätt upprörande, att det som på den tiden var satir idag inte fungerar som satir – eller så kanske det fungerar ännu bättre som satir – eftersom vi idag hunnit upp till programmets dystopiska ofrivilligt framtidssiande dumheter – då var detta program en överdrift, nu är det ungefär vad vi har idag. Vi har Filip & Fredrik, miljoner hipsters, den utbredda medelklassen och därmed den utbredda medelklassnörden, den okritiska fetischeringen av popkultur, det ryggradslösa och ”relativistiska” förhållandet till politik, nyliberalism, oändligt antal podcasts och bloggare och vloggare som alla sysslar med att ”observera, analysera, korrigera” diverse ”tidstypiska felaktigheter” och ”förbättra åsikternas kvalité” (detta alltså i Kafé Korrekt parodi). Stig Larsson hade helt klart mer sting i sig på den här tiden, men å andra sidan hade han fördelen att han kunde sitta i en TV-studio som sig själv – eller åtminstone som författaren Stig Larsson – och inte som den lustiga opk-farbror han är idag.

Annonser

Lysande litteratur: Doktor Mabuses NYA testamente

Doktor Mabuses nya testamente (Anders Ehnmark, Per Olov Enquist)

På sommaren ska man ju läsa deckare, så inte ska väl jag försöka vara märkvärdig genom att plöja Maugham, Cela, Solsjenitsyn, Thomas Mann eller Gustav Hellström – nä hä ska va som folk å läsa kriminalhistorie i hängmatta. Och ska det nu vara deckare så bör det väl ha lite klass och stil va, thank you very much, så varför inte en román av tvåfaldigt (?!) Åågustprisbelönade PO Enquist om ”skymningslägen” och Hotbilden Mot Den Svenska Demokratin och Doktor Mabuse himself. Ja, det var förmodligen det smakfulla omslaget som tilltalade mig – det utstrålar på något sätt både 20-talets silvriga elegans och 80-talets lite mer axelvaddiga Giorgio Moroder-dito. En detektivroman från seklets slut, sådär kursivt liksom. Det är inte en deckare, det är en detektivroman från seklets slut. Oh lala. Det hade väl lika gärna kunnat hetat ”en detektivroman sent på jorden”. Jag menar, kom igen! Varför spara på pretentionerna? Att jag redan på förhand misstänkte att Doktor Mabuse inte skulle vara med i detektívrománen, utan att det bara var en metafor och ett möjligt PR-trick, det spelade liksom ingen roll. När boken sedan visade sig handla om ett mord i Torshälla, och en kriminalutredning med bas på polishuset i Eskilstuna, då hade jag tyvärr ingen utväg längre. För många tendenser pekade åt ett och samma håll – precis som dom säger i romanen var det en ”hotbild” jag inte kunde låta bli att gå till botten med.

Men den stora poängen med denna detektívromán (utgiven 1982) är att den utspelar sig I FRAMTIDEN, närmare bestämt det avlägsna året 1989. Jag ska inte ens gå in på det lite besynnerliga i att skilja ”framtiden” om ett knappt decennium och sen bräscha på med stora och små händelser som vänt hela samhället upp och ner. Enquist och parhästen Ehnmark måste ha varit mycket oroade när det begav sig, för en del saker är väldigt besynnerliga. VHS har konkurrerat ut TV (oh no!), en gång för alla när Esselte kläckt idén att sälja nyheterna på video (folk vill tydligen se gamla nyheter istället för nya… bästsäljaren är ”en relativt händelselös dag med mulet väder”… äe, jag vet inte alltså). Vidare har Lennart Swahn blivit kändis ånyo efter att han kidnappats av Röda Brigaderna som av någon anledning tvingat honom att starta en talkshow i en källare (kallad ”Lennart Swahn någonstans i Sverige”). En av dom mer briljanta siandena är att det ska komma en Kanal 3 (eller ”kort sagt TV3”) som mest ska bestå av ”talk shows”, skräpunderhållning och flådiga pseudodebattprogram – via trean kommer Arne Weise och Jan Guillou bli media-diktatorer och i stort sett ta över all sändning.

Men mer om alla dessa roligheter senare; boken består förresten till största del av dessa udda hit and miss-framtidsredogörelser, själva detektívdelen hamnar i stort sett helt i skymundan. Låt oss istället redogöra för den spännande upptakten!

Jo, för boken börjar rätt fängslande. Tänk allegrot till Mozarts 41:a symfoni, if you will, och bilden av en grumlig pool vid ett litet snålt besökt hotell i en småstad, där det flyter ett överviktigt lik. Det överviktiga liket visar sig vara det av en Jakob B. Kraus – kriminalinspektör. Hans lik ligger och flyter i samma pool där ett annat lik hittades i tolv dagar tidigare, och vars död Kraus hade uppgiften att undersöka. Hence: Boken handlar om Kraus sista dagar i livet. Kraus själv är som någon slags Rolf Lassgård-seriefigur; en stor kluns som, enligt sig själv, håller på att fysiskt ”gå sönder”; han har bara ett öga (ibland, när han är nervös, plockar han ut sitt emaljöga för att putsa det lite med sin smutsiga skjortkrage), han har slutat duscha eller borsta tänderna, han är fullständigt alkoholiserad, röker oavbrutet, har givetvis en död kvinna någonstans i det förflutna, och hans polisarbete beskrivs som ”ryckigt” och ”knyckigt”. En charmig typ, tycker jag det låter som.

Det hela börjar med att han åker till Torshälla för att delta i en gymnasie-reunion (hemska tanke). Detta föranleder det bistra ögonblicket då Kraus ”steg av tåget i Eskilstuna. Ingen mötte”. I know the feeling.

Det visar sig att flera av hans gamla ”klassisar” (som fortfarande kallar honom ”Krattan”) har någon viss berömdhet; någon har blivit högt uppsatt i Folkpartiet, någon annan har blivit dryg, vesslande mediahora i Stockholm, en annan någon form av statlig chef, någon annan småföretagare som blivit rik på ”tjuvmoral”, dom heter saker som Lamm, Dante, Forsell och Råttan Burman. Kvinnorna är tyvärr bara omnämnda som ”Barbro Knull” (som aldrig släppte till) och Ingrid ”han tänkte aldrig på någon annan när han runkade” Håkansson som är en sådan nymfett att hon nuppar med någon i poolen senare under kvällen.

Ja, i den poolen hittar man alltså senare liket av journalisten Dante som alla hatade och som höll på med någon form av dokumentär han inte kunde låta bli att skryta om, fastän han påstod att materialet var ”topphemligt”. Kraus får på detta fall jobba med en ung, nyckläckt paragrafryttare – förstås – som gör allt by the books och som redan från början är jättetråkig och irriterande (han har fått lära sig allt han kan av Leif GW Persson, som med sina nymodiga idéer blivit chef för Polisskolan). Dom beslutar sig för att åka till Eskilstuna och slå bas för utredningen där, vilket föranleder den fantastiska repliken ”Jag tar med mig hela skiten till Eskilstuna”. I know the feeling.

Det visar sig snart att mordet på ”Dante” (subtil referens, förresten) inte är så viktigt – och den som kan sin Doyle och Christie kan för den delen nästan omedelbart lista ut vem mördaren är – utan det är snarare den mystiska filmen som han pysslat med som är ledtråden. Man får nämligen snart klart för sig att Sverige i framtidens år 1989 är ett nästan pre-fascistoit samhälle som slagit knut på sig själv; staten har tappat mer och mer makt, värdenihilismen har brett ut sig, det egoistiska småföretagandet och storsatsningar inom privatiserade samhällsområden har tagit över alla idéer om solidaritet, det råder politisk osäkerhet och ideologier rör sig mellan block och parti (säg till om det börjar brännas!) och även om Olof Palme lever (vilket skapar en extra bisarr dimension) är han gråhårig, lider av tennisarm och har tappat tron på det mesta – förutom fotboll.

Det visar sig att det förstås finns en hemlig, nästan Arkiv X-liknande, organisation mitt i detta formlösa, infrastrukturella myller och att det någonstans finns högt uppsatta män som vill agera i ”krisläge” och ”temporärt upphäva demokratin” för att ”säkerställa balansen” i samhället som närmar sig en tydlig hotbild och ett ”skymningsläge”.

Eller nåt sånt, det där är ganska luddigt och förvirrande, och det är väl det som är tanken. I teorin låter allt det här ganska intressant, men eftersom man redan på förhand listat ut vem som är den skyldige i det McGuffin-aktiga mordet – och eftersom detta skumma framtida 1989 ibland påminner om 2011, och ibland som Siewert Öholm-liknande paranoja, men aldrig i närheten av själva 1989 såsom det faktiskt var (tror jag inte i alla fall), så tröttnar man snart på alla halvt autistiska redogörelser för händelser som minsann har inträffat. Vissa saker är halvsmå – som att Volvo köpts upp av Japanerna och blivit ”Volvobishi” (Siewert Öholm-noja) – vissa saker är mer pregnanta – som det kyligt Alliansen-logiska i att Folkpartiet på något sätt sitter med många platser i regeringen fastän dom i realiteten har litet folkligt stöd – och andra saker är som sagt mer uppåt väggarna. Som det där med VHS:erna och Lennart Swahn.

Det här är en, som detektívromán betraktat, tämligen usel bok. Enquist, en av landets mer överskattade författare, är en tämligen trist språkbyggare och det är här helt uppenbart att basal förståelse för dramaturgi helt saknas. Berättelsen har ett likställt EKG där det borde finnas någon slags rörelse. När man efter 200 sidor verkligen tröttnat, och knappt ens minns vad huvudkaraktärerna håller på med, att då återigen matas i nästan ett helt kapitel om hela historien bakom 80-talets politiska svängar – som alltså inte ägt rum än, och som heller aldrig ägt rum överhuvudtaget (vad var det nu John Connor sa? ”You could loose your mind thinking about these things”) – då vill man bryta upp textmassan med en kofot. Jo, jag förstår att man ska undra vad ”skotten i Mexico City” är för något. Eller vad som sades i ”SAP-kongressen 1987”. Man ska för den delen också känna av namnet Bohman som en het potatis, omnämna V som VPK och tycka att idén om ett reklamfinansierat TV3 är science fiction.

Nåja, jag har uppenbarligen aldrig varit rätt målgrupp för den här boken. Men den måste ha varit lika tråkig då som nu. Man märker att den är slarvigt skriven också, eller åtminstone dåligt korrekturläst; full av överanvända ord (som mitt användande av ordet ”föranledde” några stycken upp, till exempel) och knackiga, osköna meiningsuppbyggnader.  Hade den varit mer välskriven – och längre, så att den kunde fokusera på en spännande intrig – hade den kunnat vara skoj, eller ligga till grund (idag, rent av) för en skum science fiction-artad noir-thriller med Persbrandt och typ Rolf Skoglund. Upptakten är bra, och även om slutet är lite slött och bara halvdramatiskt, är det ganska kul. Inte minst för att det mot slutet dyker upp en liten mystisk man i skuggorna som, kan det, är det, ska det möjligtvis vara der Spieler himself?

Det är en klen tröst. Eftersmaken blir inte beskare av en litteraturlista som indirekt rekommenderar fler reaktionära inslag än vad min mentala tallriksmodell behöver. Lite ideologism hade inte skadat, hörru PO; varför inte en liten skallig tysk i monokel åtminstone? Måste du släpa in Karin Boye bakom dina västerbottniska tallar? Och det här med ”marxismens svarta hål” och ”marxismens centrala missförstånd om staten” – ähum, vem är det som är rädd för vad egentligen, för att parafrasera den gode Björn Afzelius.

Men, men. Jag har, i vilket fall som helst, tagit med mig skiten till Eskilstuna.

Lysande litteratur: Evakueringen

Evakueringen (Sune Karlsson)

Meeeeeenvaaaafaaaaannnn! Kunde den här boken inte fått vara bra? Oskyldigt fann jag den i samma back som Gustav Vasa och Djävulen och oskyldigt tänkte jag att den här boken Sune, den är säkert bättre än den där låtsasboken om Gustav Vasa och Djävulens sattyg. Det är ju trots allt svensk science fiction. Från 70-talet liksom. Skriven av en doldisgubbe från Småland som vunnit en skrivartävling. Jag tänkte: Kom igen nu, Sune!

Men nähe.

Sunes bok var ännu sämre. (Vem Sune är återkommer vi till). Solen lyser inte över svensk science fiction vad som än händer. Detta är storyn: En man med en ettårig son bor i en ”mellansvensk by” och väntar på att familjen ska återvända från jobb och skola. Men ingen kommer – sen dör ström, radio och telefon. Efter mycket möda och besvär tar han sig bort från sitt hem och det visar sig snart att hela landet verkar ligga öde. Det är bara han och ungen som finns kvar, ensamma.

Now I knooooow what you’re thinking: Detta är väl inte världens mest originella idé? Och…. Nej. Precis. Men året var 1976, inte vet jag, och även om Sune läst I Am Legend så hade kanske inte gemene man det (har dom det ens idag?). Men Richard Matheson förutan så är ju hela ”vakna upp och ingen är kvar”-idén ganska väl beprövad. Folk kommer på den då och då – Langoljärerna är en av mina favoriter. Men till och med jag själv kom på romanidén om Den bortglömde när jag var tolv i den glada tron om att jag själv kommit på denna briljanta idé. Jag var bara en till Sune Karlsson, men tack och lov var jag bara tolv.

Vad stör mig med Sunes bok? Mycket! Det mest irriterande är att jag först tror jag läser något bra. Dom två, tre första kapitlen tycker jag är klockrena. Huvudpersonen är uppenbarligen en satir på en modern urtråkig människa med robothjärna, tänker jag, som inte ens kan skilja på emotioner och funktioner i sin vardag. Typ. Jag menar när han omnämner sin ettårige son som en individ som ”tar till sig information genom sina sinnen, och fragmentariska minnen av procedurer som upprepas bildar djupa hjulspår genom hans medvetande” eller ”ettåringens envisa konversation på det ordfattiga språk han behärskar, blandat med otåliga småskrik då han tycks inse att hans försök till kommunikation med omvärlden förblir resultatlösa”.

Stor humor, tänker jag.

Men, alas, Sune verkar ta det här på största möjliga allvar. Denna tämligen påfrestande huvudperson – han saknar vad jag minns namn, men jag kom att kalla honom Herr Asperger – är vår enda guide genom ödemarken. Och när jag tvingar mig själv till att acceptera att den tröga robothjärnan är Sunes människodieal – kanske rentav Sunes alter-ego – slår mig min andra slutsats (för att använda en meningsuppbyggnad som skulle passa den här boken); Jag avskyr honom verkligen.

Sunes alter-ego, den ofrivillige Aspergerpatienten, är en sån där typiskt ”förnuftig” Ian McEwansk typ som kan lösa en rubiks kub men som aldrig övervägt en enda text av Kant eller Husserl, och som inte är intresserad av att ta reda på vad transcendental idealism innebär. Han är medlem i Mensa och prenumererar på Illustrerad vetenskap, har Kapten Haddock-skägg och röker kanske pipa, för han i ett förvirrat missförstånd fått för sig att detta symboliserar virilitet och libido. Han har fått för sig att ”jaget” är ”gud” och att ”inget” är ”upphöjt”, att människans ”val” är dess ”sanna religion” och att egoism är dess sanna natur etc. Sunes alter ego får till exempel för sig att det hela rör sig om en massevakuering – och hela resten av boken tvingas läsaren också gå med på denna hypotes. Jagmenarhallå. I Langoljärerna var det åtminstone fråga om tidsresor. Jag behöver inga luddiga Critters-monster som ”äter upp tiden” men hallå. En ”evakuering” omfattande hundratusentals människor på en kafferast? Är det egentligen inte ”rimligare” att föreslå utomjordingar? Gammaltestamentliga bestraffningar? Psykoser? Men detta är inte ens början.

Det här är min utvärdering av Sunes Aspergers-alteregos resa, dvs följande händer alltså i denna ”djupt tänkvärda” (för att citera omslaget) roman: Sunes alterego checkar bygden; ingen är hemma, varken ”Lasse och Gudrun” eller ”Erikssons”…. h-h-rm…. Kossorna står i laggårn och kommer väl dö men det skiter Sunes alterego i, däremot är han orolig för att han lämnat dörren olåst (smart). Han hittar ett par skidor och en pulka och åker iväg med ungen. Han är glad över att han inte drabbats av panik utan funderar rationellt på vad som hänt och minns den gången han dränkte en grävling. Han ”köper” diverse saker på ett snabbköp och ”checkar in” på ett hotell, fastän ingen är där. Han snor en bil men är fortfarande orolig för att han begår ett brott. Han åker vidare söderut, kommer till ett litet hus där det bor en gumma som är vidskeplig och lite förvirrad – Hon är en miljard gånger mer intressant människa än vad han är men han tycker hon är äcklig och störig och det verkar som att man ska tycka det också. Han sover där, lämnar ungen hos ”kärringen” och kör till sin frus jobb i nästa tomma stad; ingen där. Han hittar deras bil. Han tar den istället. Han åker tillbaka. ”Häxan” har skjutit sig själv. Oklart varför. Det är ju tur att ettåringen (min kursivering) ”visar ingenting, förstår ingenting, känner ingenting, anar ingenting”. Han åker till Stockholm där han får hybris och tycker sig vara ”kung av ingenting alls” innan han blir jagad av vargar (borde inte infarten vara igentäppt av stillastående bilar? Inte för att jag gillar att använda uttrycket men jag tror Sune är en ”lantis”). Han åker till ett motell utanför stan, sover där och tänker att vargarna nog var en dröm för det ”finns ju inga vargar i Stockholm”. (Även om det väl på fyra folktomma dagar i hela Sverige visst kan tänka sig finnas vargar i Stockholm?). Han åker hem igen, ”bestämmer sig” för att hans familj är hemma och voila, då är dom det minsann! Dom är där och väntar på honom för att man bestämmer ju trots allt sin egen verklighet, man kan ju inte vara ett träd som faller i skogen utan att någon hör det, och ”ögon och öron är opålitliga vittnen för förnuftiga själar”.

Buuuuuuuuuuullshiiiiiiiiit, Sune. Du är inte min kompis! Det var säkert utomjordingar som tog bort alla människor och din karaktär (dvs ditt psyke) kunde inte hantera chocken (typ som Luke i The Haunting) och nu är han som Jim Carrey på Arkham Asylum. En mycket irriterande bok om en mycket irriterande individ.

Vad som också är störigt med boken är att den uppenbarligen är slarvigt skriven och att Sune väl inte var någon skönlitterär begåvning när allt kommer omkring. Det känns som att en odisciplinerad författare försöker skriva som en stilist – Uppenbarligen försöker Sune hålla ett torrt och kausalistiskt språk i stil med ”Han skriker därför att det är mörkt och därför att han är ensam och rädd. Också jag är ensam. Också jag befinner mig i mörker. Är jag också rädd?”

Men ändå slafsar han in rader som ”Världen är fullkomligt tyst. Bara mitt hjärta lever” (whatever that means) och meningslöst, tautologiskt ordbajseri som ”Samtidigt är jag mycket klart medveten om att mitt beteende just nu har så många bottnar att det är omöjligt att fastställa vilken som är verklig, vilken som är suggesterat verklig och vilken som är verkligt suggesterad”.

Mrrrggg, jag blir så upprörd. Kunde detta inte fått vara en bra bok? Det var ju trots allt Bra Böcker som gav ut den! Det var ju trots allt ”en av de fyra som valdes för publicering i Bra Böckers stora berättartävling 1975-76 (604 bidrag)” Det var alltså 600 sämre böcker? Kanske idag, 2011, men då, 1976? Jag betvivlar!

Om Sune Karlsson går det att läsa på andra sidan konvolutet: Född (1932) smålänning, uppvuxen i Tjust (?) /…/ Efter fyra år i Berlin samlade han sina politiska erfarenheter i sin första bok: ‘Arvet efter Adenauer’. Så blev det frilansjobb i Sverige, lyrikdebut, studentexamen och fil. kand i psykologi, sociologi och praktisk filosofi. Och äktenskap – hans tredje – och återvändande till Småland där han nu bor på en gård i Karrum utanför Gamleby.

Sune Karlsson är förvisso en filosof (not!) – det vittnar inte minst den djupt tänkvärda ‘Evakueringen’ om, som ställer alla våra verklighetsbegrepp på huvudet (det gör den verkligen inte) – men med fötterna samtidigt stadigt på jorden (kan man säga): den ‘sakliga’ hälften av Sune har i dagarna startat ett lågprisförlag, något som i högsta grad kräver sinne för livets och ekonomins realiteter (Vem skrev detta? Torbjörn Fälldin?) Vi önskar honom lycka till!

LYCKA TILL SUNE!

Det var vad jag kände också. Egentligen. Även om just inte Evakueringen var bra så tänkte jag att banne mej din gamle smålänning, nog kan du skriva en bra bok om du anstränger dig mer med språket och skriver en bättre historia om mer intressanta karaktärer! Svensk litteraturs lägstanivå är trots allt rätt låg.

1976 kunde man inte googla, men det kan man idag. Sune Karlsson dog 1999. Hans sista bok verkar ha varit Matens värld 2. Om grossisters och butikers roller och arbete för att sälja mat till konsument.

Allt det här har gjort mig helt och hållet deprimerad.

Lysande litteratur: Gustav Vasa och Djävulen

Gustav Vasa och Djävulen (John Gardner)

Visste ni att Gustav Vasa fick makten över Sverige genom att liera sig med Djävulen? Det är helt sant; det var Djävulens idé hela tiden. Det var också Djävulen som fick Kristian II att choppa igång Stockholms blodbad och det är förresten också Djävulens fel att alla super och slåss i Dalarna. Varför? Jo, det råkar vara så att Norden är ”djävulens urhem”. Förstås! Det passar ju ihop med det välkända faktumet att det kryllar av troll i Norges skogar, att Tomten bor i Finland, och att Lordi vann Eurovision Song Contest trots att kristna Carola tävlade samma år.

Det här är en ganska knepig bok. Jag är inte helt säker på vad den egentligen handlar om, eller vad den är ute efter. Den börjar i New York, med sjuttio ganska meningslösa och tråkigt skrivna sidor om någon slags avdankad historiker som träffar en Max Shreck-liknande gammal kuf som bor i ett kråkslott; på övervåningen har han låst in sin Elefantmannen-liknande Quasimodo-son som har skrivit en bok som, visar det sig, handlar om den tappre riddaren Lars-Göran, den buttre biskop Brask, den vresige Gustav Vasa och hur hela kungariket Sverige på 1500-talet styrdes av Djävulen… Jag menar, varför inte?

Den här djävulen visar sig dock vara ganska Stephen King-artad, han pratar med väsande röst, dyker upp i skuggorna, har någon slags skum humor som bara han förstår, och  byter hela tiden skepnad för att det roar honom – Ena stunden är han en fågel, sen en tiggare, sen helt plötsligt en mulåsna, sen en kokt forell (!) som psykar stackars Berend Von Melen från hans tallrik genom att utbrista ”Du är en enfaldig narr!” varpå Von Melen svarar ”Din dumma forell!” åt sin pratande kvällsmat.

John Gardner, som skrev den här boken och som verkar ha skrivit andra romaner i samma ”psuedo-historiska” stil, måste ha haft en väldigt romantisk relation till skandinavisk historia; hur ska man annars förklara att samerna (”lapparna”) i stort sett är Kevin Costner-romantiska indianer som har ”definitiva övernaturliga krafter” men dom har också ”alltid rätt”. Sen tror jag att det låter lite coolare och mer exotiskt att på ämerikänzka säga typ ”they passed the humble province of Härnösand” eller ”There’s word of rumbling in Dalarna!”

I svensk översättning blir det här istället en bok som påminner om något Herman Lindqvist skulle skriva om han till slut verkligen tappade förståndet och gick bananas. Dom historiska omskrivningarna är ganska lustiga: Gustav Vasa säger gaggigt vid ett tillfälle: ”Dom påstår att jag skulle ha mördat den kära Kristinas son, nån som heter Nils – vilket är ren och skär lögn. Tror jag. Såvitt jag vet är det rent förtal.” Märkligt nog, kan man tycka, har inte Garnder med någon Dackeslakt vilket hade kunnat innebära några gore-scores.

Större delen av boken består av dels märkliga historiska redogörelser, när den inte pausar då och då för att berätta något slumrande, typiskt amerikanskt ”filmiskt”, om vemodige riddaren Lars-Göran (Lärz-Gorän?), hans relation till sin fagra mö (som förstås heter Liv… *hostbergmanhost*) och hans Bullerby-barn, samt hans grubblerier om Djävulen. Sista delen av boken är verkligen en besvikelse, då det bara går ut på att han och den gnälliga misantrop-filosofen biskop Brask – som av någon anledning förklaras vara smygbög – rider norrut för att ”ta kål på Djävulen en gång för alla”. Det dom istället gör är att ha ändlösa ”filosofiska” diskussioner som bara handlar om att dom misstänker att inga sanningar finns, fastän Nietszche inte kommer döda Gud förrän några hundra år senare. Det roligaste jag hade  under dom sista fyrtio-femtio sidorna eller så var att istället tänka mig att biskop Brask i själva verket hette Bishop Brosk.

En gång i tiden gavs den här boken ut av Norstedts och Artur Lundkvist ska enligt copyrightern ha gett en ”berömmande recension i Arbetet”; själv hittade jag den i en låda intill en hiss i en trappuppgång av ett hyreshus. Jag tänkte att den såg för bra ut för att vara sann, och när jag sen såg att originalets titel var Freddy’s Book så var det ju helt givet. Sen visade det sig förvisso att Freddy var den stora tjocka misfit-ungen som ska ha skrivit denna för-bra-för-att-vara-sann-fabel…. Nåja, kanske var det Djävulens verk. Vi är ju alla hans barn här uppe i norr.