CONDRECA CONDRECA

eller fredrik fyhr i allmänhet

Kategori: Middag på en välbekant gata

Florens-Lampedusa: Min resa till Italien och dess skugga av död

fb1

Den tredje oktober 2013 reste jag till Italien för fjärde gången i mitt liv.  Tidigare i livet hade jag sett Rom, Sorrento och Venedig. Nu reste jag till Florens. Jag, och de flesta jag känner, tillhör den del av jordklotets befolkning som är priviligierad nog att kunna göra det. De flesta lever och dör utan att se Italien en enda gång. Detta var dock inget som slog mig när jag reste, utan något jag tänkt på i efterhand. På vägen dit var jag bara uppfylld av tanken på att se Florens, en plats jag velat resa till så länge jag kan minnas. Naturligtvis åkte jag dit med min familj, eftersom jag inte skulle kunna finansiera en sådan resa själv, även om jag ens hade ett jobb. Vilket jag inte har. Jag flög inte bara i flygplan utan även under vingarna av min klasstillhörighet. Så är det.

Det var många skratt på vägen dit. Vi mellanlandade i München, ser ni, och när man flyger med Lufthansa får man gratis korv och alkohol på flyget; det är ju trots allt Tyskland. Med på flyget var ett dussin medelålders män på väg till Oktoberfest som lät som tagna ur Sällskapsresan. De sa till varandra att de ska dricka bira i en vecka och det är ju det bästa man kan göra i livet.

Redan i taxin på väg till hotellet uppstår en Italien-resa.  Med dödsföraktande smidighet körde chauffören, utan minsta pulshöjning, genom de flerfiliga stadsvägarna där hundratals andra bilar körde rally med varandra och där människor utan vidare gick ut i gatan – därefter in i gränder som i Sverige skulle vara enkelriktade med sådan självklarhet att det inte ens skulle vara skyltat. Varenda människa i gränderna, om det så var en sopgubbe som släpade på två soplådor i metall, reagerade på bilen genom att helt automatiskt ta ett kliv bakåt och låta oss passera. Har man varit i en italiensk taxi i rusningstid förstår man vad jag menar. Annars får man använda fantasin.

Utanför fönstren gled de uråldriga byggnaderna förbi . Myllret av människor var som en vägg och mopeder stod parkerade i hundratal längsmed trottoarerna. Incheckade på hotellet blev kvällen blev som en sådan här första kväll tenderar att bli: Man äter på ett ställe nära hotellet som man vet är en turistfälla, som tar överpriser för mat gjord med halvdant engagemang, men man är ju trött. Dessutom är halvdan mat i Toscana på nivå med en bättre restaurang i Stockholm. Råvarorna är oklanderliga och Florens ligger intill Chianti-distrikten, så även om man tar husets enklaste vin är det en högklassig smakupplevelse. Jag noterade på den första vinlistan att en liter Villa Antioni, som jag vet går för 139 kronor flaskan på Systembolaget, kostade fem euro. Detta på överpris-haket.

Hotellet hette Croce di Malta, centralt benäget mitt i staden. Innan vi gick ut på en kvällstur slog vi på TV:n på hotellrummet och zappade runt. Jag och min syster hade ett eget rum. Alla nyheter på de italienska kanalerna verkade handla om samma sak. Oklart vad, men bilderna talade sitt tydliga språk: Ambulanser med blåljus skrikande i den svarta natten, stod parkerade på bryggor där döda och skadade människor fiskades upp och lades på bårar. Man visade liken utan vidare, i bild, på kvällsnyheterna. Detta är ju kontinenten. När vi såg samma nyheter diskuteras på BBC och CNN insåg vi att det var något allvarligt som hade hänt. Man talade om en dödssiffra som närmade sig hundratalet. Om det nu var sextio kroppar, åttio kroppar, jag minns inte så tydligt. Kanske lyssnade jag inte så noga. Det hela lät obehagligt så vi stängde av och gick ut i kvällen.

Bara några minuter längs nattmyllret – längs de trånga trottoarerna fulla av folk, de lysande neonskyltarna, de öppna vinbutikerna, de välkomnande restaurangerna, och den konstanta strömmen av bilar och mopeder – till området kring Santa Maria del Fiore, den enorma katedralen med den gigantiska domen. Dragspelare som spelade Beethoven, mängder av människor. Under den kolsvarta himlen, mellan husen som sken i ljuset av skarpa strålkastare, var luften tjugofem grader varm. Denna katedral, som stått här sedan 1436, omringad av gator där Leonardo da Vinci, Michelangelo, Botticelli, Caravaggio, Machiavelli, vandrat och levt i höjden av sin kreativitet… Allt kunde även ses från hotellets terrass, som har en panorama-utsikt över hela staden samt bergen som ringar in den; osökt tänkte jag på Fellini. Jag befinner mig i en Fellini-film, tänkte jag, medan jag drack ännu ett utsökt glas rött vin, upphällt av en kvinna i baren – som var av den provisoriska betong-halvbågsmodellen från efterkrigstiden – som efter varje beställning rymde ner för att komma inomhus. Det blåste där uppe och hon, en italienare som bor här, tyckte det var alltför kallt. Det var inte svårt att se på henne att hon längtade efter att få stänga terrassen och komma hem till värmen.

Nyfikna på det där som gick på TV klickade vi några inloggningsklick för att få tillgång till hotellets WiFi innan vi skulle sova. Det visade sig att det rörde sig om en stor tragedi där ett flyktingfartyg sjunkit utanför ön Lampedusa. Femhundra människor uppges ha varit ombord. Minst 350 människor var försvunna och dödssiffran fortsatte stiga oavbrutet. Detta hände nu. Det hela var för hemskt att tänka på, sa vi, och gick och lade oss strax därefter. Jag sov tungt, lugnt, tryggt. Bara det avlägsna ljudet av myllret från torget hördes, från det en och en halv meter långa fönstret, som stilla stod på glänt och släppte in en ljum sensommarbris.

*

fb2

TripAdvisor, sidan att till någon mån räkna med när man är ute och reser, utlovade budgettät, hemmalagad italiensk mat på Trattoria di Giorgio, en liten kvarterskrog på bakgatan Via Palazzuolo. Ingen lögn. Hemmakänslan gick inte att ta miste på och upplevelsen, åtminstone för oss lite yngre och mer äventyrslystna familjemedlemmar, var lika tillfredsställande som fascinerande.  Inne på detta trånga ställe, som hyste kanske tio bord, serverades mat av härdade män med nerver av gummi medan deras fruar och mammor kunde synas längst in i köket. Männen visste ingenting om hur man driver en restaurang – ”Sitt här, vad ska du ha, här får du mat, något mer?” – men kvinnorna i köket lagade den mat de och de kvinnor som föregått dem gissningsvis lagat i säkert hundra år. Tortellini lätt stuvat i vitlök, oliver, spenat. Oljedrypande blandat kött på en tallrik – tre korvar, en biff, något ljust och kantarellfärgat – lika gott i munnen som osmakligt för ögat. Och så vidare. Och så vidare. Och så vinet, billigt enkelt, genialt, utomordentligt. Allt som allt tre rätter för tretton euro. Berömvärt. Även om man inte äter en trerättersmeny, vilket straffar sig i form av kyparens besvikna och förvirrade blick samt känslan av att vara dum.

Köerna in tog aldrig slut. En av männen tog sig för pannan. Kvällarna sover aldrig för de som jobbar här. Känslan var det av en liten kvarterskrog som blivit för stor för sin egen personal. Alla bara väller in till denna plats som, tror jag, en gång i tiden var rätt lagom fullsatt. Nu, på grund av något så oväntat som Internet, får ingen här någon lugn och ro. De amerikanska turisterna skrattar (”Honey, I take it we’re in Italy!”) och kvartetten gubbar på 80 plus sitter, som jag antar att de sitter minst en gång i veckan, och diskuterar vad som verkar vara de viktigaste sakerna i världen. En av de där farbröderna, med fysik som påminde mig om de där typiskt rakryggade småländska bönderna som lever tills de blir hundrafem,  reste på armen och höll ut handen, nickade dramatiskt och väste fram: Le donne. Che diavolo!

Medlidsamma nickar från de andra herrarna. Åttio år gamla. Det har inte blivit lättare, det där.

Det går att beundra en sådan här krog, där den nästan perfekta maten är lika lyxig som basal och där omgivningen är hejdlöst kitschig. På väggarna: Fejkade tegelstenar och en Mona Lisa. Över ingången: Gymparep färgade blått och grönt som agerar ”jalusi”. I taket: takfläktar med lysrörslampor så starka att de bländar en på en sekund om man ser upp på dem, troligen för att man inte ska se eventuella fuktfläckar i taket.

Men allt omisskänneligt äkta. Italienarna, säger mig min erfarenhet, har ingen koll på subtila kvaliteter. De ger en mat på tallriken, det är väl det man ska göra på ett hak, och försöker de leka restaurang, som på vissa riktiga turistfällor, känns det bara fejkat.

En och annan gång kom jag att tänka på de där kropparna i vattnet. Här, i denna trånga miljö på detta högljudda familjeställe på denna mörka gata i Florens, där man också kan besöka ett ”Space Electric Discoteque” (förklarat i en fantastisk blå neonskylt), kändes det avlägset fastän jag var närmare det än de flesta andra. Jag råkade vara här just nu, när detta hände. Vad gjorde jag? Jag åt god mat. Det var mitt uppdrag att vara turist. Kropparna i havet hade, praktiskt taget, inget att göra med mig och det var inget jag kunde göra något åt eller förhindra. Ändå kände jag mig skyldig. Jag låg i sängen och såg på taket i hotellrummet; jag var varm i kroppen, i ett främmande land omringad av det underbart obekanta. Bara tjugofyra timmar tidigare var jag i samma säng, detta var andra natten, och sov medan tre hundra kroppar – kanske lite mer, kanske lite mindre – slutade att leva i ett iskallt vatten, omringade av totalt mörker. Jag försökte se framför mig det tjugo meter långa fiskefartyget. Fiskarna som hittat de första överlevande hade hört skriken på håll. De sa att det lät som fiskmåsar.

Vad ska man kalla känslan man får när man hör en sådan liknelse? Så kusligt påtaglig. Avlägsna människoskrik i natten som hjärnan letar efter ett sätt att identifiera. Kanske fiskmåsar. Kanske människor i vattnet. Jag försökte se det framför mig, ja, men jag visste inte om jag ville lyckas med det eller inte.

*

fb4

Om jag ser det som en film, och jag har förstås för vana att göra det, så klipper vi här till levande kroppar. Hundratals. De springer. De springer med paraplyer, iklädda ponchos. Ett störtregn som aldrig tar slut faller ner över Piazzale degli Uffizi, där horder av människor i kaos försöker ta sig från ingångarna till biljettställena. Man skulle kunna tro att det var krigstillstånd, i synnerhet när det spöregnar, men det är bara den gamla hederliga italienska bristen på koordination. Hundratals människor, diverse timslånga köer, och ingen vet vart de ska ta vägen. Tänk vad lite skyltar hade gjort.

Regnet över dessa gator är svåra att beskriva. Känslan på Piazza della Signoria, där Vecchio-palatsets tjugotal marmorstatyer blickar ner på oss dödliga människor som springer runt med våra små liv, är nog så mäktig. Men när deras allvarliga blickar stirrar ner på oss i kallt, fallande regn är känslan än mer svår. Min favoritterm från Freud, Das unheimlische, ”det kusliga”, gör sig påmint. Också Kants motsvarighet, det sublima. Något mellan fasa och skönhet, något slags tingel-tangel i ryggraden, något som är främmande men ändå bekant, en osäkerhet som kittlar maggropen behagligt.

Intill Vecchio-palatset ligger Uffizierna, eller Uffizi kort och gott. Uffizi är, som många kanske vet och andra inte, världens mest berömda museum. På stråket mellan dess in och utgångar råder kaos. En stackars man har i uppdrag att bara dirigera runt folk och säga: ”You not go here. You go across the street, you get ticket there, then back here” samt till de som återkommer ”Not here, there, this is group line, you go other side”. Flera hundra människor, alltså, som vill komma in i västvärldens konst-mecka och det största bevarandet av Renässansen någonstans. Väl inne i entrén, efter en process som kan ge en hjärnskakning, möts man av en metalldetektor. Jag, som har en fobi för dessa saker, skyndar mig att försäkra mig om att inget kan pipa men jag piper naturligtvis ändå. Mannen på pallen intill läser dock bara en tidning, ser på mig med ett höjt ögonbryn och säger ”Just go”. Vid nästa stopp får vi veta att ryggsäckar och väskor inte är tillåtna men eftersom garderober är för omständliga så får vi väl bara hålla dem i handen i stället. Jag känner mig nöjd över att inte vara vän av ordning, för det hela är ett logistiskt inferno som kräver ett avlastande skratt.

fb5

Uffizi tar minst tre timmar i anspråk. Vill du hit så vet du det. Här, längs korridorerna där Leonardo da Vinci och Michelangelo en gång i tiden levde för ”skönhet, arbete och rekreation”, insåg jag att jag borde återvända någon gång i mitt liv. En vecka, kanske två, bara för att gå på museum. Uffizi är ett av tjugotalet men troligen det som kräver fler än ett besök för att man som konstintresserad ska närma sig tillfredsställelse. Närmare två tusen mästerverk finns samlade här, i hallar som trotsar ens vokabulär. Jag vet inte ens vad det var jag såg i ett rum; jag var bländad av det enorma taket, de stirrande statyerna och de gigantiska väggmålningarna. Allt jag kunde få fram, från min hjärna så skadad av menlös popkultur, var en referens till Disneys Skönheten och Odjuret. Men för att tala kortfattat så kan man nämna att Uffizi rymmer Giottos Ognissanti Madonna, Leonardos Bebådelsen, Medusa och Bacchus av Caravaggio, Rembrandts självporträtt, Venus från Urbino och inte minst Venus födelse och Våren av Botticelli. Är du osäker över dessa titlar så kan du bildgoogla ett par och förstå vad jag menar.

När den franska författaren Henri-Marie Beyle, mer känd under pseudonymen Stendhal, reste till Florens år 1817 var han så tagen av upplevelsen att han blev yrslig, illamående och hamnade ”i en slags extas… jag vandrade med rädslan av att falla”. Detta gav upphov till det så kallade Stendhalsyndromet, som orsakar höjd puls, yrsel, svimningar, förvirring och hallucinationer i samband med extremt vacker konst. Termen existerar på riktigt och är i synnerhet vanligt förekommande på just Uffizi – även om jag kan intyga att man redan är halvt galen när man tagit sig igenom kaoset utanför entrén, så hjärtfrekvensen är redan beredd att fortsätta stiga – där psykologen Graziella Magherini studerade hundra liknande fall och namngav begreppet i slutet av 70-talet.

Det är, i sanning, en utmattande vandring. Dario Argento gjorde en thriller om syndromet och jag kom att tänka på hur hans dotter Asia Argento, som spelar polisen i huvudrollen, drabbas i filmens suggestiva inledningsscen. När jag nu gick på samma gator, samma trapp, samma rum, kan jag intyga att känslan av Uffizi är exakt som i den filmen. Jag svimmade inte av, och föll ner i havet i Pieter Bruegels Landscape with the Fall of Icarus, eller traskade rakt in i Rembrandts Nattvakten, som hon gör i filmen, men det var egentligen det enda som saknades.

Längst tid, kanske en halvtimme, stod jag framför Botticellis Madonna della Melagrana. (bilden ovan). Det är något med Botticelli som jag ända sedan gymnasiet varit extremt förförd och fascinerad av. Dels är det hans vemodiga ansikten – sättet ingen i hans målningar är självklart glad eller ledsen, och de knivskarpa blickarna som tycks stirra rakt in i ens själ och hjärta – och dels är det känslan av rörelse. Sättet hans bilder markerar ett fruset nu och blir som foton. Det mest berömda exemplet finns förstås i Venus födelse, där man måste fråga sig själv vad som hänt alldeles innan – Venus har uppenbarat sig ur snäckan och långsamt nästan svävat fram över vattnet, med gudarnas hjälp – och vad som ska ske alldeles efter – i bilden kommer våren och lägger sin skrud över Venus axlar men skruden är i luften, som i ett fotografi. Det finns något enormt i att betrakta en fem hundra år gammal målning som tycks fånga ett enda ögonblick, en enda rörelse, en sekund. Ett tidlöst skeende, inkapslat för evigt.

Så även i Madonna della Melagrana, en av Botticellis många bilder av den heliga jungfrun, barnet och änglarna. Maria Magdalena håller det heliga barnet och änglarna ser ledsna ut, troligen sörjer de Jesus död, och i barnets hand finns ett granatäpple, en variant av den förbjudna frukten.

Men allt det där är basalt. Det var närvaron av änglarnas blickar som gäckade mig. Överlägsenheten i deras blickar. De tre första, från vänster till höger: En som ser mig, men som egentligen inte ser mig utan har tankarna i annat, en som sörjande ser bort och lägger handen över den tredje som stirrar uppåt och ser nästintill död ut.

Och till höger om Maria finns de tre som i synnerhet fascinerar mig. Botticellis fotografiska kvalitéer finns i boken som ängeln i mitten bläddrar – en hand eller en vind blåser genom bokens sidor så att de bläddras här och nu, och effekten är kusligt genialisk och effektiv. Ängeln längst till höger stirrar ändå på boken, som om han inte ens behöver läsa orden, och ängeln till höger om Maria tycks viska något till ängeln som håller i boken. Han är den som i synnerhet fick mig att stirra tillbaka. Vad tänker han på?

fb6

Kanske effekten inte framgår i en kopia, det är svårt att förklara, men jag och denna ängel målad för fem hundra år sedan stirrade på varandra i en halvtimme. Jag försökte gå därifrån. När jag väl gick därifrån vände jag om. Jag var inte klar. Jag ville veta vad han tänkte på. Vad han tyckte om mig, hur omöjligt det än låter. Jag ville veta om det är hans hand som rastlöst vänder bladen och jag vill veta om de två vid hans sida ser upp till honom såsom det verkar. Ängeln som viskar något, jag tror åtminstone han gör det, och sättet han som stirrar på mig lyssnar samtidigt som han ser mig. Jag kommer inte ifrån det. Jag kommer kanske aldrig bli kvitt det här metafysiska mötet. Det kan komma att hemsöka mina nätter.

Och så, likt en våg som sköljer upp på en hård klippavsats medan jag driver omkring mentalt, djupt försjunken i den ädla konsten; de hundratals döda människorna från Eritrea, Somalia och Ghana. Lika oåtkomlig och ogreppbar är sorgen i denna tragedi för mig som sublimiteten hos Botticelli. Jag vet inte om jämförelsen är meningsfull. Jag vet bara att det rör sig om känslor jag inte kan svara med de rätta tankarna. Jag vet inte vad de rätta tankarna är.

Vad var dessa tre hundra människors hopp? Hur såg deras strävan ut? Vilka led värre än andra, vilka såg ett hopp i slutet på färden? De måste alla ha varit i helvetet, rymmare från fruktansvärda omständigheter, på flykt undan terror. Endast för att bli belönade med naturens ultimata dom och en död i en kall havsgrav. Nej, jag vet inte vad de rätta tankarna är. Tanken är fördunklad av dess obegriplighet. Händelsen tycks äckligt grym.

*

fb8

Och så fortsätter resan, in i de passager då man glömmer när man kommit fram och när man ska åka hem, hur länge man varit borta och att man överhuvudtaget är det. Under en lång promenad genom Boboli-trädgården bakom Palazzo Pitti minns jag min barndom och undrade om turistbroschyrerna rekommenderade familjer att ta med sina barn till Boboli (om man nu nödvändigtvis ska ta med barn till Florens, överlag inte en bra idé). Troligen inte, tänker jag. De förstår kanske inte poängen med hur barn fungerar utan kanske tänker mer i säljbegrepp: Det finns mycket glass. Det finns en och annan karusell på ett och annat torg. Men barn gillar att springa runt i mystiska, oförutsägbara miljöer som får en att minnas Zelda-spel (om man är ett Zelda-barn). De fantastiska Boboli-trädgårdarna har vagt labyrintliknande gångar och alléer med höga buskar och små krön, grottor och vackra passager bakom varje hörn. Naturligtvis även ännu fler mirakulösa statyer och fontäner. Jag mindes, medan jag gick och njöt av att befinna mig insvept i en perfekt arkitektur, hur jag älskade sådana här platser som barn. Större, lummiga inhägnader med mycket sten. Platser från sena medeltiden, Högrenässansen fram till 1700-talet, små bäckar och fontäner som började i tigerhuvuden av sten och slutade i stora bassänger. Grönska. Lugn. Harmoni.

Ur intet kunde fantasier uppstå för mig, i sådana manieriska miljöer. Fantasier om att vara på djungeljakt eller hemligt uppdrag som i början på From Russia With Love. Historien bakom Palazzo Pizzi och Boboli-trädgårdarna är inte i mina öron så intressanta – de har att göra med kungligheter och sådant – så det blev ännu enklare, i synnerhet när regnet kom och gick och allt omkring mig blev färgat silver och guld, att istället drömma mig bort och för en stund inte längre minnas att jag levde och fanns till fastän jag gick här; som om mina fötter inte nådde marken och jag inte längre kände av mina egna konturer.

Inte förrän jag återvänder ut i vimlet igen. De trånga gatorna och den svettiga luften. Alla bouncers vid lyxaffärerna där tiggarna, som sägs resa runt i Europa, ligger med sina koppar och böjda ryggar. Överallt turister, majoriteten amerikaner. Kanske de söker kultur med stort k när de åker till ”Djuerep”, kanske det är en fråga om pengar. På uteserveringarna avlöser de varandra. New York City. San Diego, California. Dallas, Texas. Storfräsare med solglasögon och naiva, oskuldsfulla röster. Vissa ser inte ens efter hur mycket  de betalar och bryr sig inte om det kostat åtta euros bara för att sätta sig ner. På en kyrka i närheten är skyltar uppställda eftersom det är söndag. Man kommer in några meter, nog för att kunna se alla dessa enorma målningar som pryder kyrka efter kyrka i denna stad; men det är söndagsceremoni och ett rött band, vaktat av en allvarlig man, skiljer turisterna från verklighetens folk. Jag ser människor göra korstecken på väg in och ut. Vissa med en elegant självklarhet som liknar sättet en annan kan låsa ytterdörren på oavsett hur mycket packning man har med sig ut; de har gjort det förut. De går mot utgången och vänder sig ljudlöst om, nästan som en dansrörelse, och tecknar korset mot bröstet, och försvinner ut igen. De tar ett steg bakåt, och vänder sig om och går framåt, i samma rörelse.

Deras hopplöshet i vattnet. Hur manga av dem trodde att de blev straffade av en högre makt? Att de förtjänade vad som kom? Jag minns en historia från landsbygden om en kvinna som hade två söner; en natt ramlade den ena sonen i vattnet och kom inte upp igen. Den andra gick tillbaka till modern och berättade vad som hänt. Hon stirrade ut i det becksvarta mörkret och sa att de skulle gå och lägga sig igen, och be till Gud att han ska överleva.

Jag tycker om religion, eller åtminstone kan jag djupt relatera till iden om en religiös tro, men hur tjatig och överflödig frasen än må låta så finns det nog ingen Gud. Åtminstone ingen värd att korsa ens hjärta åt. Om du sjunker i havet är du död – så lyder ett av naturens budord. Den är mer krass, men lika övermäktig och omöjlig att göra något åt.

Men, å andra sidan, det kan vara detta som är essensen i gudsfruktan. Korstecknet. Jag må leva nu, jag må dö imorgon. Jag kan föröka mig lyckligt och bli hundra. Jag kan få cancer. Råka ut för en olycka. Jag erkänner min dödlighet, mina rädslor, det obetydliga i min existens, i denna enkla och på sitt sätt eleganta rörelse. Det är, i sig självt, en bekännelse. Jag lever. Just nu. Och jag är medveten om de djupa vattnen man kan sjunka i, och om att jag är lyckligt lottad att leva överhuvudtaget.

*

Kväll. En till restaurang. Jag tar seden dit jag kommer och beställer en florentinsk T-bensstek. Det kanske låter barbariskt men, förutom att det är det, så bör det påpekas att det florensiska köket inte är så exklusivt som man kanske kan tro. Det är kött, ost, vin och glass som är delikatesserna i Toscana. Man kan inte anklaga Italien för att ha en fashionabel restaurangkultur. Detta ställe, Osteria Vecchio Vicolo, är bland de mer övertygande försöken att vara en riktig restaurang dock, med ett litet kvarter omgjort till en serveringsplats inomhus med automatiska dörrar. Plats fjorton av 1 668 på TripAdvisor. ”Amazing” lyder många av kommenterarna. Amazing, amazing, amazing.

Så jag beställer in ett kilo kött. Detta är en av stadens kulinariska måsten och jag noterar att paren – och det finns många par i staden, majoriteten på smekmånad – alltid beställer in en sådan. Det verkar vara de unga männen som vill bekräfta något med den, och indeed hittar jag på TripAdvisor anekdoter om hur man varit på olika restauranger specifikt för att testa denna tingest med stort T. Och, för all del, om man verkligen gillar kött så hittar man få andra rätter att jämföra med. Det måste leva glada kossor här och deras kött måste hänga och dingla länge och väl för smaken, även för en modest nötätare som jag själv, är som en smärre bomb. Så mer vin. Chianti. Tillfredsställelsen. Kvällen tycks perfekt.

Dagen därpå; på driven genom staden, fram och tillbaka över de många broarna och vattnen, överallt dessa ständigt återkommande byggnader att fästa blicken på; TripAdvisors ställe nummer ett i Florens är ett hål i väggen som levererar sann storhet och den godaste macka jag ätit by far; Mellan hemmagjort, lättrostat bröd med finfin fraskaliber finns något som smakar som ädelost, men som kan vara någon lokal sort, samt salami, svamp, mycket vitlök; allt i en orinnig, tät massa som ändå binder ihop brödet till en och samma enhet.

Ja, det finns turister överallt, men varje sten i varje vägg tycks besjälad; från de fashionabla gatorna med Tiffany’s och Armani-butiker, et cetera, till den oklanderliga lilla bokhandel där jag till slut, efter att ha letat kors och tvärs i Sverige, hittar storartade anteckningsböcker värda att skriva ner mina tankar och känslor i.

Ännu en kväll. Den ena restaurangen har ingen abonnent, den andra vägrar svara. Genom WiFin hittar vi ännu ett ställe. Och ett till. Maten fortsätter att överträffa sig själv. Någon av dessa kvällar märker jag att Florens är en annan stad på kvällen. Människor på TripAdvisor verkar få för sig att det är gangsters, knarklangare och hemlösa. Vad Travis Bickle kallade för ”the animals”. I verkligheten kan man inte säga något sådant om dessa människor; de är mestadels svarta och de är mestadels fattiga. De hänger  runt gatorna passivt, står vid sina affärer, till synes bara för att andas den luft av frihet som finns i ett i övrigt tröttsamt liv fullt av arbete sannerligen utan lek.

De har tur också. Inte bara för att de är vid liv, men för att de tagit sig till Italien. Där man infört lagar som går emot Genevekonventionen för att straffa papperslösa än hårdare och insistera på mindre mänsklighet; vilket lett till mer svartjobb, mer fattigdom, fler människor för välbärgade tursiter att missta för knarklangare. Jag ser på dem när jag går förbi men de ser inte på mig. De ser ut i natten, ut i ingenstans, de slänger sina cigaretter på gatan och vrider på sina nackar tills de knakar till. Någon annan på TripAdvisor skriver att de är ”trash”. Det är en människa som inte vill ha skräp i ansiktet, antar jag. Kanske är de inte så miljömedvetna; de bryr sig inte om soporna hamnar på marken, i vinden, i havet.

fb9

*

Och så hotellet. Croce di Malta. En gång i tiden ett kloster, vilket syns på valven längsmed de trånga korridorerna och de något för många dörrarna, just som jag sett dem i filmer som Svart Narcissus och Klockorna i St. Mary’s.

I övrigt är Croce di Malta det mest spöklika fyrstjärnshotell man kan finna. En gång i tiden en glamorös plats – det syns på det ambitiösa, Casablanca-liknande barsalongen och det lilla poolområdet –  men det ekar tomt som om ingen arbetar eller bor där längre. Solstolarna är tomma. Vattnet i poolen tyst och stilla. Barskåpet är täckt av galler. Varenda barstol är ren och fin och utan en enda person. I övrigt bjuder Croci på för regionen sedvanligt undermålig frukost, oheliga myggor om det blir för varmt och tunna lakan. En vänlig man som heter Valentino – finns de inte alltid på sådana här ställen? – tycks också vara som hämtad från en svunnen tid. Han är där varje morgon, varje lunch, varje kväll och varje morgon igen. Hela tiden. Varje dag. Jag utgår ifrån att han fått ett eget rum. Han går hjulbent som en gammal rugby- eller fotbollsspelare men ännu med en smal och snärt kroppsbyggnad, med det där skrynkliga mörka italienska leendet som välkomnar en: Bona sera, grazie, prego, cherto, si si. Jag frågar efter en drinklista. Han frågar vänligt om jag kan säga det på italienska istället. Jag säger att jag inte kan italienska. Det verkar som att han varit här så länge att han inte ens minns längre att det är ett hotell.

Ödsligheten på Croce di Malta beror på att det någonstans på vägen gav upp, halverade sin personal och nuförtiden bara tar hand om turistgrupper; främst från USA och Japan där de kan få bra pengar. Varje dag kryllar lobbyn av busslaster. De ena ska vidare någon annanstans, de andra ska checka in. Få stannar längre än en natt och det är inte många som inte anländer i turisttjog. När Valentino den där kvällen till slut förstår att jag vill ha en drinklista ler han och skrattar. Han tror inte sina öron. Någon ska dricka något i baren? Han blir borta i närmare en halvtimme. Jag undrar verkligen vart de har den där drinklistan någonstans, och jag är övertygad om att Valentino gör detsamma.

fb10

Hotell som Croce di Malta har alltid sina hemligheter. Jag har alltid, i synnerhet på hotell, varit bra på att få upp mina spår och vandra iväg på egna känningar – vilket inte alltid gjorde det lätt för mina föräldrar när jag var liten, kan jag lägga till – och här finner jag mysteriet om rum 106.

Jag rör mig längsmed vår korridor, lätt förförd av arkitekturen som avslöjar det gamla klostrets väggar, och märker till min förvåning hur rumsnumren passerar framför mig: 103, 104, 105, 107, 108, 109… Vart tog 106 vägen? Jag går fram och tillbaka längsmed våningen och hittar ingenting annat än ett gammalt omklädningsdraperi som täcker över en skrubb. Där bakom finner jag säkert trettio stolar uppradade på varandra, diverse lådor och backar samt – I kid you not – en skylt med numret 106.

Jag vill inte veta vad som hänt med rum 106, men jag spar skylten som souvenir. Det kan förstås vara något alldeles alldagligt, men rum brukar väl inte bara försvinna sådär.

fb0

*

Någonstans återgår jag i min fantasis svarta hål till kropparna i vattnet. De som överlevt. De som dött. De som bara försvunnit. Själva händelsen, lika svår att förnimma för mig som rum 106. Medan vårt flyg hem försenas och vi stönar över den missade anslutningen finner man ytterligare 38 kroppar och dödssiffran stiger. Jag vet inte om de där kropparna fanns i mitt huvud när jag, trött i natten, väntade på kvällens sista flyg från Zürich till Stockholm men de fanns garanterat inte där när jag halvlåg i bussen på väg från Arlanda till Arlanda Stugby i Sköndalskogen i Märsta. En plats jag, likt alla som åker dit, inte hade någon lust att åka till alls och som jag inte hade för avsikt att åka. Men nu tycks det skrivet i stjärnorna, minns jag att jag tänkte, att jag inte kan resa någonstans utan att flyg försenas eller ställs in och jag måste sova i någon gudsförgäten transfer-håla. Allt jag tänkte på den bussen, trots att den kördes av en afrikansk man som inte kunde prata svenska, var att jag ville sova. Jag längtade till den sömn som, insåg jag senare, jag tog för givet såhär mitt i natten i världens modernaste land.

Men de där kropparna flöt upp i mitt huvud i en halvvaken dröm dagen efter. Jag gick omkring i det på något sätt ödsliga och syntetiska landskapet som dessa stugbyar utgör och betraktade de svenska höstträden och var nöjd över att åtminstone vara i samma land igen. Känna den nordiska luften, frisk och klar och inte kladdig och varm. Jag åt en frukost som trots sin ödmjukhet var dubbelt så bra som den italienska, trots att detta var en övernattningsplats där ingen stannade. Denna bransch av Arlanda verkar tycka om billig arbetskraft, då även de som städade stugorna utgjorde nyanlända invandrare från afrikanska länder. De pratade inget, knappt ens med varandra, medan de körde sina städvagnar från stuga till stuga. Om detta är en bra eller dålig deal för dem kunde jag inte säga, men jag kunde säga att jag fick en Sydafrikansk känsla i hjärtat, som om jag ofrivilligen nu tillhörde herrefolket, hur orakad, rödögd och sömnlös jag än må ha varit. På TV såg jag en repris av veckans partiledardebatt där politiker boxades med ord och retoriska strategier för att vinna matchen på poäng. Jag lyssnade extra noga på Jimmie Åkesson, och speciellt på svaren han fick från de riktiga politikerna, eftersom jag var orolig för att hans fårskalliga populism, de amatörmässigt valda orden som maskerade sig som politik medan de i själva verket befinner sig ljusår från någon politisk verklighet, inte skulle ges någon seriös tyngd eller viftas bort för slött. Jag, som vilken annan resonlig person som helst, ville se hans bullshit exponerat och hans röst förtjäntfullt ignorerad. Det borde också vara vad alla ledare i en proper demokrati skulle vilja. Min önskan blev halvuppfylld, och jag funderade återigen på det fort vissa vill bygga runt Europa, detta Europa vars kulturs vagga jag doftat på under dessa dagar; hur ett land så amerikaniserat som Sverige kan ha problem med att resa sin egen Frihetsgudinna. Och förstås de där kropparna i det där vattnet. Kropparna som ska bli fler, som alltså kan sägas stiga upp ur vattnet redan nu.

Till sist kom jag hem, via ett plan från Stockholm till Göteborg, omringad av businessmän och dylikt (”Öh, läser du sossebladet eller?”). Jag var i ett flygplan för femte gången på mindre än en vecka, såg ut genom fönstret och höstlandskapet där nere, hur träden blev allt mindre, innan allt blev moln. Jag insåg att medan dessa trehundra människor dött i det där havet så har jag blivit van vid känslan och synen av hur jag lyfter från marken, stiger i luften och flyger tusentals meter ovanför jorden.

*

fb11

Obama – En cool kille med ett vrålåk

WEB_INRIKES

Jag vet inte om någon märkt det men Barrack Obama var i Sverige igår onsdag. På DN och Aftonbladets hemsidor kunde man ha trott att det var tal om Jesus återuppståndelse men det var Obama som var på plats för att vinka ifrån sitt plan, prata med skandinaviska premiärministrar, äta mat, sova i sina star spangled boxershorts och långben-nattmössa i den flashigaste sviten i Stockholm på ynka 71 600 kronor per natt (måste framstå som rena socialismen för Obama). Och sen åka vidare. Exakt som hans kompis Bruce Springsteen brukar göra.

Jag fastnar vid förvirringen. Uppståndelsen blir enorm fastän ingen bryr sig. Nu dagen efter finns knappt en enda dagen-efter-rapportering. Obama kom och gick. Big deal. Ja! En big deal. Eller inte. Eller va? Man kan höra ett kollektivt ”Jamen gud vad dom håller på och skriver om det här, så stort sak är det väl inte” över hela landet; samtidigt som Aftonbladet slår klickrekord med 7.68 miljoner besök under Obama-onsdagen. Det är inte speciellt långt ifrån hela Sveriges befolkning.

Hela Sveriges befolkning.

Förvirring. Ja, jag är förvirrad också, men jag ska försöka få någon slags klarhet i vad som hänt här. Det gick fort. Många säger att det inte spelade någon roll, och det kanske är sant. Men ändå. Den här gäckande känslan undkommer mig inte; känslan av att något hänt här. Något annat än det – vad det nu var – som rapporterats. Förvirring. Som om detta besök kommit från ingenstans har vi bara fått några dagar på oss att komma fram till vad vi egentligen tycker om det här.

En särskild instinkt säger oss att något måste vara fel. Men vad? Kvällstidningarnas narrativ behöver inte göra om protesterna till besöket till några marginaliserade vänster-tomtar; de är redan marginaliserade vänster-tomtar, eftersom en stor majoritet människor ”gillar” Obama (som man gör på Facebook). Dessutom kommer sådana protester på posten och med sin traditionellt bundna och fundamentalt konservativa (faktiskt) ritual har de inte mer revolutionär eller samhällelig kraft än vad Kiss-fans har (Kros-sa USA im-peri-alizzz). ”Vi hoppas att han hör talas om oss och förstår att det finns de som motsätter sig hans politik” sa en företrädare (förlåt, minns inte vem, det var på nyheterna). Man ba jo, kanske han behöver upplysas om det. Vad skulle han säga? ”I’ll be damned. Some guys don’t like me! Whaaat?”

Så okej, vad mer. Är det detta att Obama kommer med sitt stab, sina Secret Service-agenter, sina läskiga väskor och koder till kärnvapen och alla tänkbara Cancer Man/Hemliga Arne-figurer i sitt Air Force One. Att detta befinner sig på svensk mark. Kanske. Men… varför då?

Ingen verkar ha en ordentlig förklaring till varför detta känns fel. Eller, rättare sagt, ingen hittar någon bekväm förklaring.

Hur det är egentligen vet ju de flesta som är bara lite insatta. Sverige är i sammanhanget inte speciellt viktigt. Det hela är en PR-turné där Obama visar upp sitt teddy-snälla leende för allmänheten (han måste verkligen ha ont i käkarna av allt leende) och parallellt med detta, när han gettar down to the business i de stängda rummen, söker stöd för militärt intåg i Syrien.

Snipp snapp slut så var det mysteriet löst. Men i och med detta – Obama åker på en PR-turné för att göra tanken på ett krig populärt – riggas flera illusioner upp för människor i länderna det rör sig om. Eller åtminstone Sverige. Dessa illusioner krockar med varandra och skapar förvirring.

En är de centrala illusionerna är att man gör om vad det rör sig om. Man skulle kunna uttrycka det: Obamas PR-tåg stannar i Sverige. Men det gör man inte. Man skriver att Obama besöker Sverige för att träffa Fredrik Reinfeldt. Som om detta bara var något slags vänskapligt knalla-över-till-grannen-fika. Här uppmuntrar man till passivitet. Här uppmuntrar man människor till att inte engagera sig för vad som faktiskt sker, inte ha någon politisk medvetenhet, bara se det som referat över dokusåpa. Varför? (Jag kommer till det).

Steg två i förvirringståget är omvandlingen av händelsen till ett event. När man nu kommit fram till att Obama kommer över för att fika med Reinfeldt så måste reaktionen från media bli…

WOOOOOOOOOW!

… och man måste bevaka det som man aldrig bevakat något förut. Detta leder till att folks känsla för perspektiv förblindas och vi får krönikor som Lena Mellins om hur Obama är ”roligare” än Reinfeldt (öh… va?). Fastän vi alla vet – och hon vet om någon – att det bara är en Syrien-relaterad PR-turné så blir ändå Lena Mellin ”star struck” och skriver om hur han är ”världens mäktigaste man” och att han bara står ”tre meter” ifrån henne. Hon skriver även, oerhört nog, att Obama är ”en cool kille som många skulle vilja hänga med”. En av Sveriges största opinionsbildare detta, som gör sig dummare än vad hon är (eller?) och reducerar innehållsvärdet till det av en insändare i Kamratposten.

Men det är förstås inte bara i media som exponeringen är enorm. Även i verklighetens Stockholm var ett rekordartat stort område i Stockholm helt avspärrat, no questions asked. Det är, milt sagt, oerhört. Som en global världspolitisk förlängning av Springsteen på Ullevi, men nu är det inte arenan som är utsåld och läktarna fulla av folk, utan hela staden bokad, av Obama, och inte en själ på gatorna. Principen är densamma som i Nordkoreas huvudstad Pyongyang (tyvärr ingen överdrift): Det är lika bra att vi spärrar av hela staden så vi får ordning på torpet. Att det är svenska polisen som helt själva tagit detta beslut tycker jag låter suspekt. Man behöver inte vara konspiratorisk för att tänka sig att Secret Service haft ett finger med i spelet. Annat vore snarare konstigt.

Och samtidigt är Obama alltså bara en ”cool kille”. Eftersom nyheterna är så många blir förvirringen ännu större eftersom nyheterna måste handla om något och de får inte vara kritiska (det är ju alltid en positiv nyhet man försöker sälja): Så det blir storys om till exempel Obamas Batmobile (eller ”vrålåk”om man vill  använda ett direkt konsumistiskt ord). Så fastän vi alla vet att det rör sig om en politisk PR-turné så läser vi i Aftonbladet att Stockholm är avspärrat för att Reinfeldt bara ska träffa en cool kille med ett vrålåk.

Mellins krönika har en spalt i slutet kallad ”Det här kom de fram till” med nio punkter som alla är passiv-aggressiva: Satsa på utökat samarbete… Fortsätta arbetet… fortsatt arbete… [fortsätta] arbeta för att förhandlingarna… fortsätta arbetet i Arktiska Rådet… Verka för kärnvapennedrustning… Arbeta för att… Göra gemensamma ansträngningar i arbetet… Försöka påverka Iran och Nordkorea att nedmontera sina kärnvapenprogram (lycka till). Källa: Regeringen.

Ja, same old, same old. 100% av alla människor i Sverige vet ju att Reinfeldt har 0% inflytande på Obama. Paradoxen är att 7.8 miljoner besök talar för att mötet ändå är en spännande nyhet. Varför? (Jag är fortfarande på väg dit).

Man har ett möte med USA:s president av olika anledningar. Aldrig, dock, för att man själv väljer det. Det är presidentens rådgivare som tycker det är en bra idé. De bestämmer att så ska ske. De säger: Här kommer vi på vår PR-turné och you better deal with it på våra villkor!

Man kan göra som Putin och försöka göra det till en armbrytning, säga liksom att ”Okej du är Obama men vafan jag är ändå Putin, jag måste också göra något så att jag verkar som en ännu coolare kille. Jag kan inte bara acceptera att ni kommer hit och är USA. Kan inte acceptera att kalla kriget inte är slut heller, för den delen.”

Eller så kan man göra som Brasilien och ställa in mötet helt, på grund av den helt konsekventa anledningen att landet spionerat på deras regering. Vad ska Obama säga annat än okej?

Sverige gör inte så. Vi har nämligen en underdånig kultur ärvd från århundraden av bönder i gyttjan. Det sitter i ryggmärgen att blidka kungar. Vi har inget politiskt eller kulturellt arv. Vår enda politiker med någon slags unik autonomitet och reellt inflytande på resten av världen (dvs Palme, nej inte Carl Bildt) blev skjuten och vi blev för förvirrade av det för att kunna hitta någon mördare.

Istället går vi med på allt tills vi är en internationell motsvarighet till en tjallare, en ryggradslös lowlife, Peter Lorre i Casablanca. Utan skam går vi vart än vinden vänder. I det här fallet talar man om Sverige som en ”USA-vän” med ”gemensamma intressen”.

Det betyder: Vi går med på alla USA:s intressen. De kommer att kunna göra vad som helst. Vi kommer aldrig fördöma dem. Palme kallade USA för dessa satans mördare. Men , som Jörn Donner sa, han var ju för intelligent för Sverige.

Den största illusionen av de alla är att Sverige på något sätt inte skulle vara obetydligt. Denna nästan tabubelagda uppfattning vågar Mellin bara antyda: ”På något sätt” skriver hon, känns det som att ”Sverige är ett litet land i världens norra utkant.”

Men hon håller även vid liv illusionen om att Sverige kan stoltsera med någon slags autonomitet, som om vi inte alls är närapå en förlängd amerikansk provins:

”Är Barack Obamas besök i Sverige viktigt? Det får man hoppas, annars finns det ingen anledning att öppna luftbron mellan Washington och Stockholm för hans gigantiska ­delegation och allt medföljande material, som bilar och helikoptrar.”

Det är en makalös formulering. ”Annars finns det ingen anledning”… Om det inte är ”viktigt”… Vad pratar hon om? Hon vet ju, jag menar det är ju uppenbart, att formuleringen är ett tankefel. Det är klart att mötet inte är viktigt, i ordets rätta bemärkelse. Och det är ju inte tal om någon anledning. Det behövs inga anledningar.

Den enkla lilla anledningen till att Obama är på besök i Sverige är för att Vita huset bestämt det. Det finns ingen annan anledning att prata om. Det finns en desperation i Mellins formulering, som om hon antingen ljuger eller lever i total förnekelse: ”Annars finns det ingen anledning att öppna luftbron mellan Washington och Stockholm”.

Luftbron! Det är som taget ur någon slags framtidsroman från 80-talet. Som om Sverige faktiskt har något att sätta emot, typ ”näru Obama vi kanske inte öppnar luftbron här mellan ditt Washington och vår helt likbördiga superstad Stockholm. Det är bäst du spelar dina kort rätt så vi inte håller vår luftbro stängd. Vi vet ju alla att du är sjukt angelägen om att komma hit.”

Här finns onekligen en svensk identitetskris – vi vet inte vart vi ska stå här. Vi vet att vi står maktlösa mot USA men vi skapar lögner om att vi är på jämna villkor. Vi vet att USA:s självskapta vetorätt är moraliskt fel men vi ignorerar det med hjälp av att göra mötet till ett nyhetsevent á la Springsteen. Vi vet att Barrack Obama inte är mer fredskämpe än någon annan amerikansk president, även om det kanske inte är något personligt menat mot honom, det är landets policy som är grejen. Men nu har vi gett honom ett fredspris (!) och vi tycker han är en ”cool kille”. Vi vill se honom som en Marvel-superhjälte, som en fredsmäklare, som en karaktär värdig en snyftar-biopic värre än Gandhi. Vi vill ha den bilden, vi vill äta upp den och känna den smälta i magen. Vi vill att bilden ska vara sann, vi vill fetischera den, bekräfta den om och om igen och känna ”men guuud tänk om det bara var så att USA:s president var en schysst, nice kille men kan det inte bara få vaara såå dååå”

Sen ba Syrien – damn! Vi gav honom Nobels fucking fredpris och nu ska han in och kriga i Syrien. Mitt emellan vår neokapitalistiska amerikanisering (där en person är ett varumärke och om varumärket är gott måste personen också vara god) och de gamla hederliga vänsteridealen från DDR-Sverige (som inte ryggar tillbaka inför att kalla Obama en krigsförbrytare, som man kallat alla landets presidenter) har förvirringen blossat upp i och med denna nyhet, som befinner sig precis på gränslinjen mellan alla föreställningar vi har som står i konflikt med varandra.

I wanna make this perfectly clear, som Obama alltid säger, the situation is confusing.

Text inför det nya året (forts.)

Detta är en fortsättning på föregående post

Intermission

Ovanstående är en fascinerande bit av kusligt bortglömd historia; en föreläsning som hölls den 9 december 1968 av Douglas Engelbart där han med sitt team på 17 forskare presenterar online-systemet NLS. Med facit i hand kan vi konstatera att Engelbart ”uppfann” Internet. Detta alltså på 60-talet. Idag är vi fortfarande maktlösa inför den fullständiga innebörden av denna ”uppfinning”, som inte kommer bli klar för oss förrän om åtminstone ytterligare ett par decennium. En illusion idag är tanken att vi är ”klara” med den digitala revolutionen, att Internets boom på 90-talet var the boom att tala om och att vi idag lever ”post-Internet”. Vi lever i själva verket inte post utan Inter-internet, vi deltar i en evolution som fortfarande är i rörelse. Framtida generationer, de som föds inuti denna digitala värld, kommer att svara för vad som faktiskt blir en ”post-Internet”-värld eller en ”post-digitalrevolutionär” värld. Som Slavoj Žižek  upplyser om i denna del av en föreläsning talar vetenskapen för en biogenetisk revolution, att människan idag alltmer håller på att upplösas från den definitivt jordbundna känslan av att vara ”irl”, förlora sin uppfattning om vad som vi idag ser som ”verklighet”.

III.

Så, man kan alltså säga, att anledningen till att världen i dag tycks vara en så hotfull och förvirrande plats är att världen håller på att förändras; det har att göra med digitaliseringen, globalariseringen, det vi idag kallar för Internet och sättet på vilket dessa saker förändrar människan på neuropsykologisk nivå; dvs. hur människohjärnan nu håller på att förändras på människor över hela planeten, varpå ”det som präglat våra liv i kött och blod blir relativt och mindre betydelsefullt – den befästade kulturen förlorar sin hegemoniska kraft”, såväl i Mellanöstern som i USA och Europa samt här i lilla Sverige också.

En viss historisk oöverskådlighet är också att bejaka. Tidigare har vi definierat vår tid utifrån den tid som passerat, men nu har avståndet mellan vår nutid och vår historia blivit lite för långt för att vi ska kunna minnas den. Jag skulle vilja påstå, till exempel, att de kulturella skeendena under hela 1950- 60- och 70-talet hade Andra världskriget som referenspunkt (lite tillyxat, men ungefär så). Tanken på en viss typ av moralisk sedlighet, som bottnade i att vi med verkligt facit i hand lärt oss att ”krig är fel”, föreslog såväl mer kulturella överraskningar (sexuell revolution, till exempel) som tanken på en harmonisk framtid om vi alla arbetade med en sådan i åtanke (jfr FN).

Intressant är att den nutid som vi precis ramlat in i också är definierad av den dåtid vi precis lämnat bakom oss, men den har inte definierats av oss själva utan av en systemkollaps, nämligen den så kallade finanskrisen – krisen är indeed ett resultat av 80- 90- och 00-talets nyliberalism och gammelreligiöst strukturerade kapitalism, men det är inte vi själva som klurat ut det utan vi har tvingats förstå det (även om många ännu lever i förnekelse). En tråkig sak med finanskrisen, och den fysiska omvälvning samt teoretiska diskurs den medfört på global skala, är att den distraherar oss bort från minnet av Andra världskriget och de lärdomar vi en gång i tiden – redan länge sedan – lovat varandra att ”aldrig glömma”. Det, på ett ungefär, är en av anledningarna till att nyfascism fått utrymme till att växa överhuvudtaget. Avståndet i tid skapar ett glapp, de reella historiska förankringarna förloras i tid med att äldre generationer sakta men säkert går ur tiden, och här och nu (med finanskris och dylikt) tar över våra sinnen och snart är vi tillbaka på vit ruta igen, redo att göra samma misstag igen fast i någorlunda nya skepnader.

Jag har vänner som brukar skratta åt mig när jag säger att jag är relativt hoppfull inför framtiden, ungefär som att jag kan inte mena allvar. Well, ja och nej. Det är till att börja med omöjligt att spå i framtiden överhuvudtaget, så det är möjligt att jag på ett lite zen-artat sätt tar det lite mer lättsamt än andra (”det som sker det sker” för att citera en buddhist ur en Kalle Anka-serie jag läste en gång), men jag skulle vilja påstå att förändringar som är naturliga och progressiva i sig är något positivt. Finanskrisen, och den global-digitala revolutionen, har tvingat fram utvecklingar som jag tycker gjort världen till en mer spännande plats än den var på 90- och 00-talet, då medelklassen måhända kunde leva tryggare liv men då även kulturen och politiken var stagnerad i ett slags Kalla-kriget-är-över-jahopp-vad-ska-vi-göra-nu-kanske-titta-på-Jeltsin-när-han-tar-någon-på-rumpan-*burkskratt*. (Jag kan måhända vara nostalgisk över den här tiden av andra skäl, men det hör inte hit).

Framför allt tycker jag utvecklingen i Sverige – och detta tycks ännu mer överraskande – kan ses ur ett positivt ljus. Hur kan det komma sig? Hur kan man leva i ett land där ett parti som Sverigedemokraterna får mer medlemmar och röster ju värre de framstår och där en redan stagnerad borgerlig politik misslyckats med praktiskt taget alla sina idéer och där vänstern efter några kinaraketsfjuttiga försök till att visa oppositionspotential nu står och tafatt hoppar upp och ner i träningslokalen som den deprimerade Rocky Balboa i Rocky III hur mycket Apollo än vrålar att ”there is no tomorrow! (referensskämt, ni får ursäkta).

Tja, ett enkelt svar: Därför att allt det där kan komma att förändras. Sverige är inte någon stormakt, utan står i förhållande till resten av världen. Inte minst kan ett bättre ekonomiskt världsläge – vem vet? – åtminstone stabilisera färgpaletten så att man slipper bli helt jävla deprimerad varje gång man orkar läsa (den undermåliga) kvälls- och dagspressen. Det som är genuint positivt, rentav inspirerande, med Sverige idag är att det idag består av ett folk som faktiskt börjat förmyndiga sig själv kulturellt, och på egna ben gå mot tidigare aldrig skådad upplysning. Det tråkiga, om än lite komiska, är att vi gjort det minst två hundra år för sent vilket gjort att Sverige idag, som kulturellt u-land, genomgår en pubertal tonårsrevolt mot Jantelagen (utan att övervinna den). Och som de flesta tonåringar som är arga på sina föräldrar går de sällan att resonera med; de måste växa upp först. Låt oss i nästa segment tala om denna kultur, den så kallade svenska kulturen…

17.19, 21/12

Byggnadskomplexet med de många parkeringsplatserna utanför; metrerna av svart asfalt till svängdörrarnas svep; syntetisk blåst och värme. De utgivna gångarna, de olika sektionerna, diverse staplar av varor – de skiftar i färg och form i takt med att man går längs gången, eventuellt rullandes en vagn – man är installerad, stationerad vid sin pol, i komplexets system; händerna omkring styrstången på en vagn, man är en kund på samma sätt som en människa tar på sig en rymdhjälm och plötsligt förvandlats till astronaut; bara saker man är, och saker man inte är, skiften som sker, den funktionella ordningen. Intill sektionerna finns långa och breda svängdörrar, de leder till backstagevärlden – den är ett stök av sorterat och osorterat, skit i hörnen, malätna plyschsoffor, kokvrår, stora TV-apparater i äldre modeller, människor som kommunicerar med varandra som människor, trots skjortorna, trots namnbrickorna; de slinker in backstage innan de nödtvunget är ute därifrån igen, av någon anledning, och däremellan kippas en del luft; kippa, kippa. Där utanför, där jag går, slår det mig hur märklig platsen är egentligen; här finns både liv, verkligt liv, och samtidigt en äkta död; detta märkliga vaakuum, dessa passager och detta passerande, ikonerna och formerna; stämningen i kväll efter rush hour några dagar innan jul är nästan som julafton; lugnt och lite sporadiskt rör sig arbetarna omkring, liksom i en nattlig hangar, och sköter om platsen i sig, små gaffeltruckar, lådor som ska forslas från en plats till en annan. Och så de breda dörrarna, de som leder backstage. Och, jo, hm; Den enda anledningen till att vi kan se in dit, slår tanken mig, är för att vi redan sedan tidigare gjort det och vet, det finns liksom med i konceptet för oss, att backstagevärlden finns där. Skulle dom bygga ut avstånden, skapa ID-passager för de anställda, göra så att kunderna inte kan se den mer autentiska världen där – för det skulle dom naturligtvis vilja göra – så skulle alla märka det, känna av det, en suspekt aura av misstro skulle uppstå i det puristiska avtalet mellan munnen och handen som föder. Vi har inte riktigt gått under än; det finns lite syre kvar i världen. Kippa, kippa. Slå ut väggarna. Finn ljuset. Hitta ro. Vintern är en årstid att sjunka ner i, om man förmår. Själv är jag en lugn person, med takt och ton; måttfull och balanserad. Jag är tyst och stilla och det ska mycket till innan jag blir exalterad.

Saker jag funderat över på sistone (17.29-18.45)

I.

Det ideologiska Tjernobyl som är Facebook. Den rådande idén, vad gäller någon slags ideologisk eller politisk tendens, är att 1. Annonsera att man känner till en nyhet (som andra tidigare annonserat att dom känner till) så att alla ska veta att man känner till denna nyhet. 2. Antingen a) förklara vilken polariserad politisk sida man står på – utan att för den sakens skull bemöda sig med att argumentera för varför man själv anser nyheten vara på ett visst sätt; hur skulle man förresten kunna göra det, man har ju inte av eget intresse postat den utan man har postat den via betingning; någon annan postar detta, jag postar detta (jfr första punkten), därefter är denna nyhet ”avklarad” och omöjlig att göra något åt. Eller b) skämta om nyheten, eller hinta vilket lag man är med i – utan att säga det rakt ut, och därmed riskera att förarga någon man känner som, eventuellt, kan ha en annan eller bara marginellt annorlunda åsikt.

II.

Missförståndet om individualismen. Om det finns ett fatalt missförstånd vad gäller den svenska ”kulturen” [sic!] så är det föreställningen att ”vi svenskar” skulle vara ”individualister” eller för den delen att 80-talistgenerationen skulle vara en individualistisk generation. Vad gäller generationen så sträcker sig denna individualism bara till fantasier – om att ”lyckas”, om att vara ”fri”, starta eget företag, vara en del av ”tillväxten” eller del av ett ”politiskt motstånd” eller bara hata allt och alla –  som ytterst få i praktiken införlivar med att riskera något; det räcker oftast med att, som i första stycket, annonsera att man känner till en nyhet och på så vis poängtera att man ”är” någon med en ”åsikt” fastän man egentligen bara gör precis som alla andra.

III.

Den osunda polariseringen av åsikter. (Som bland annat fortgår på grund av det ideologiska Tjernobyl som är Facebook, och missförståndet om individualismen). Det finns ju nämligen ingen möjlighet, eller åtminstone finns det bara oerhört begränsade och snäva möjligheter, att faktiskt ha en individuell uppfattning om någonting i detta klimat. Politik är inte längre en intellektuell företeelse utan ett stort brädspel där man tävlar i olika lag mot varandra, med tävlandet som självändamål, och ju mer man lajkar eller går med på vad som är rådande i ens lag, det vill säga ju mindre man tänker själv desto tryggare kan man känna sig. Här är vänstern och högern – den polariserade och mediala, inte den bland vanligt folk och verkligen inte den i riksdagen, den som inget föreslår att någon egentligen bryr sig om – lika goda kålsupare. Oavsett om du skriver på Vita kränkta män eller på Flashback handlar om att ge varandra ryggdunkningar, okritiskt följa den rådande doktrinen och med tautologisk sarkasm måla ut och håna den förhatliga fienden. Egentligen, tror jag, så bryr sig de flesta människor i dessa läger sig inte om sina vänner och fiender. Det hela är en fråga om att bara känna sig trygg någonstans. En klassisk fetischering: Något som alltid tillfredsställer och alltid är tillgängligt. Jag lajkar, jag kommenterar något; jag är här med mina kompisar, fienderna är där borta i sitt läger; jag får en fix och kan andas ut. (Och om det någon gång i framtiden verkligen brinner i knutarna är jag utomlands men skriver att jag gärna velat vara med).

Jag är kanske lite orättvis mot folk, slår tanken mig förstås. Det är ju synd om människorna, och så. Det krävs förmodligen en del soul-searching och erfarenhet innan man kan slappna av med sina uppfattningar och åsikter, jag menar de man verkligen har och som faktiskt utgör ens identitet (det gjorde det för mig i alla fall), och att sedan välja att rakt upp och ner stå för dom oavsett vad någon annan – inklusive ens vänner och bekanta – tycker om det. (Jag har alltid gillat att stå för åsikter, men när jag var yngre var ståendet i sig viktigare än åsikternas personliga sanningshalt, och så är det väl för många antar jag). Jag, till exempel, är av filosofiska och ideologiska skäl vänstersympatisör men det har ingenting att göra med partipolitik och det innebär inte att jag tar del av åsiktspaket där det ena måste betyda det andra. Det finns ingen flagg jag kan ställa mig under, det vore barrockt för mig. Redan när jag säger det så märker jag att polariseringen, själva det onämnbara och ändå märkbara  ”trycket”, tvingar mig att poängtera (som om det spelar någon roll, som om jag inte vill göra någon ”orolig”, som om man behövde vara ”orolig” över detta följande) att jag aldrig röstat borgerligt och jag finner det högst osannolikt att jag skulle göra det i framtiden. (Högst osannolikt alltså, inte 100% omöjligt). Därmed inte sagt att det inte finns intelligenta eller begåvade högermänniskor; idéer är idéer. När jag nu sagt detta märker jag hur dumt det låter. Det är väl klart att det finns det. Människor är människor. Men detta att jag blivit tvungen att lägga till så många förklaringar talar redan sitt tydliga språk.

Och samtidigt är det inte konstigt alls. Om något blivit tydligt i Sverige under de senaste tio åren eller så är det att ideologi helt sugits ut ur politiken och människor som ideologiskt är förankrade i vänstern – såväl medelklassintellektuella som arbetare – har glatt gått och röstat på Moderaterna och/eller Sverigedemokraterna (och vice verca). Det betyder inte – som liberalerna med glädje förutsatt – att den svenska vänstern är död; den lever i allra högsta grad, mer eller mindre på samma sätt den gjort sedan Per Albin Hanssons tid; traditionen är inte alls bruten. Däremot är det ingen hemma i partit. Det finns ingen vänster att rösta på. Alla vet det, och det är till viss del därför ideologi börjat leva sitt eget liv i denna mögliga mediala polarisering (vad jag brukar kalla borggården) där allt bara är en fetischistisk pajkastning, medan den verkliga politiken som förs i landet (vad jag brukar kalla slottet) är tom på ideologi och mest består av företrädare för luftslott som försöker blidka väljare de inte längre har någon kontakt med eller kännedom om.

IV.

Jag har sedan en tid tillbaka bekänt mig som förespråkare för humanism. Jag har en pacifistisk tro som praktiskt taget är religiös och min värdegrund är tämligen kristen (även om jag inte skulle kunna bli religiös på det sättet, den helige anden kommer i vägen, jag menar det här med att tro på gud kräver ju ett självbedrägeri jag, på samma sätt jag inte kan stå under en flagga, helt enkelt inte kan göra mot mig själv). Filosofiskt, ytterst sätt, är jag fenomenolog, ickedeterminist, en tysk idealist (mer om det senare). Jag anser att ateism är en lika ogiltig idé som en totalt övertygad gudstro. (De kräver nämligen en hel del förnekelser av saker som är uppenbara). Jag tycker kort sagt att alla människor ska vara snälla mot varandra och man bör själv arbeta med att inte vara rädd för någonting. Allt som är av ondo börjar med rädsla. Min livsstil är därför rätt zen-artad, antar jag. Hat är destruktivt, men hat är bara en följd av aggression – och aggression är koncentrerad destruktivitet. Vrede är en naturlig känsla – men det är moraliskt fel att hitta en fiende (ens i tankarna) att placera denna vrede på (då blir det aggression, oundvikligen följt av hat, och alla positiva utgångar utplånas). Lika naturliga känslor är glädje och kärlek; att eftersträva balans och harmoni mellan ens känslor (och kontrollera sin rädsla, därmed utplåna alla ens fiender, alla ens aggressioner) är ett för mig helt okomplicerat ideal för alla människor. Och teoretiskt sätt kan alla upptäcka detta (det är min tro, i ordets rätta bemärkelse, att detta inte är ”mitt perspektiv” utan en universell sanning). Jag tänker naturligtvis inte missionera eller försöka konvertera någon till någonting – sådana ideal kan man bara upptäcka och inse själv – och det ändamålens rike jag trots allt strävar efter, i det att jag lever som jag gör, ja det är en strävan jag inte känner att jag behöver försvara. You may say I’m a dreamer, but I’m not the only one. Detta säger jag utan någon som helst ironi. Jag känner mig tillfreds med dessa saker.

V.

Mer praktiskt menar jag till exempel att vita män får känna sig kränkta, och att det inte är något man bör skratta åt – åtminstone vill inte jag skratta åt det. Det har ingenting att göra med ideologi, och det behöver inte göra mig till någons fiende. Jag förstår ju poängen, menar jag, och jag säger inte att så kallade patriarker behöver en djävulsadvokat. Jag tycker bara att det inte är snällt. Så enkelt är det.

VI.

Den militanta retorikern. Jag tycker inte om denna figur. Han, det är oftast en man, kan tillhöra vilket politiskt läger som helst och det är lite symptomatiskt att det inte verkar spela någon roll. Man kan alltid lita på att han dyker upp mitt i ett samtalsämne för att bestämt och lite nonchalant (som om han inte bryr sig alls om ljudet av sin egen röst) bara Säga Som Det Är, och han är beredd på att någon annan, gärna en annan militant retoriker, bryter sig in och säger emot honom. Om det är en annan militant retoriker inleds en fjantig tuppfight retorikerna emellan – ni har i synnerhet sett dom bryta ut som häftigast på diverse forum och på Facebook, där de har haft tid att i skrift formulera sig – som bara går ut på att de ska besegra varandra med kausal logik och ”sunt förnuft”, helt utan några personliga eller intressanta argument. Är det inte ett tecken på att den militanta retorikerns grundläggande ideologi är helt godtycklig? Är det inte så att den militanta retorikern ser argumenterandet som ett självändamål? Är det inte bara ännu en fight, ännu en boxningsmatch, ännu en fotbollssituation, ännu en ideologiskt tom forward som ger sig på en annans lika tomma målkorg? Man måste dra slutsatsen att den militanta retorikern ser som livets mening att vara störst, bäst och vackrast och alltid ha rätt. Alla var, hur och varför är sekundära, mest detaljer, som vad man har för klädstil eller gillar för musik.

VII.

Det här med att jag tittar på Die Hard 2 varje jul, och att jag dras till den på ett oförklarligt sätt, det finns ytterligare en pusselbit. Jag tror det är så pass enkelt som att jag helt enkelt är barnsligt förtjust, ja jag riktigt murrar upp mig i en filt inför dom, i thrillers som utspelar sig på kvällen, i en miljö där det regnar eller snöar oavbrutet. Förutom Die Hard 2 ser jag då och då gärna om helt mediokra filmer som Snake Eyes, D-Tox, Identity och nu senast, den förvisso utmärkta, Shutter Island av ingen annan anledning än att de är murriga. Det finns förstås mer än så i tjusningen; redan när jag var mycket liten drogs jag till den mellanvärld som Kant fann i det subtila och som Freud fann i Das Unheimlische (de skrev om olika saker, men i grund och botten menade de samma sak). Det var Tomten och Rävjakten, det var även de underjordiska gångarna som Vargen hade under sin stuga i Bamse (jag tycker mig fortfarande minnas den första gången jag såg honom försvinna ner där; en sådan ilande, men alldeles oemotståndlig, chock), även Baskervilles hund från 1939 som jag såg när jag var liten – det knarriga svartvita bildformatet, dimman över fälten – och kanske den sista spiken i kistan för hela denna vurm var tigerhuvudet i början på Disneys Aladdin som jag såg på bio (sex år gammal, har jag räknat ut). Det bor i en spökplump i mitt psyke, det har det alltid gjort, och jag dras in och ut ur detta mörker som en lycklig liten husmus. 

Också, detta över ett telefonsamtal med the J-Man: Varför är filmkomedier nuförtiden så cerebrala och postmodernt självmedvetna? Vad hände med hederlig, gammal enkel humor för humorns skull? Till och med en film som The Hangover, om än ganska kul, är främst tänkt att fungera som en… jag vill inte säga intellektuell, men helt klart teoretisk komedi. Man ska ”förstå” varför den är rolig ”trots allt”, filmen är ett kulturellt svar på vad man ibland kallar ”manlighetens kris” och detsamma gäller för filmer av till exempel Judd Apatow och Jason Segel. Ta en film som Dum & dummare till exempel. Den är ju bara rolig i sig självt. Varför får filmer inte vara roliga, varken mer eller mindre, längre? Jag menar, i den filmen kör huvudpersonerna omkring i en stor bil som dom gjort om till en hund.

mutten

Är inte det bara väldigt roligt?

”mängdens ofantliga frusna ensamhet, den elektriska reklamens slösande eld, kvinnokönets olidligt meningslösa fullkomlighet, vilken genom sin fullkomlighet har passerat könets gräns och avkönats, som flammar rött liksom elektriciteten, liksom hankönets neutrala energi, som planeternas ändlösa banor, som fredsprogrammen, som högtalarkärleken. Att stå mitt i den vita neutrala energien med pengar på fickan, att meningslöst och ofruktbart vandra fram genom gatornas skarpt kalkvita sken, att tänka högt i komplett ensamhet vid vansinnets rand, att tillhöra en stad, en stor stad, att tillhöra tidens sista ögonblick i världens största stad och inte känna sin tillhörighets gemenskap, är att själv bli en stad, en värld av död sten, av slösande ljus, av oförståelig rörelse, av gåtfullhet och oberäknelighet, av den hemliga fulländningen hos allt som är känslolöst. Att vandra med pengar genom nattens trängsel, skyddad av pengar, vyssjad av pengar, nedhyssjad med pengar, trängseln i sig själv pengar, dess andedräkt pengar, pengar, pengar överallt och ändå inte nog och ibland inga pengar eller lite pengar eller mindre pengar eller större pengar, men alltid pengar, alltid pengar, och om du har pengar eller inte har pengar, så är det pengar som har betydelse och pengar föder pengar, men vad är det som kommer pengar att föda pengar?

/ Henry Miller, Stenbockens vändkrets

*

Spekulationer om generationer

Ända sedan jag var arton eller så har jag varit nyfiken på att spekulera om framtida generationer; närmare bestämt de som fötts på 2000-talet, dvs. de som föds nu. Jag har alltid föreställt mig att, eftersom tid ju rör sig i epoker och eftersom generationer följer varandra med en typ av reaktiv kausalitet (x blir y som blir x igen, typ), måste ungdomen, say, år 2035 vara en kulturell antites till ungdomen 2005 (eller 2015, för den delen). Så har det varit förut, så lär det bli igen.

Det är en öppen diskurs, för min del. Vad för typ av generation växer upp med a) 80-talistgenerationen som närmaste föregångare och b) det samhälle som 80-talistgenerationen växt upp i och i assimilation börjat bidra till? Därutöver finns alltid saker i framtiden som lägger om kartan utan att man kan förutse det – World Trade Center, Watergate, Breivik, et cetera – och i vår tid har vi även en teknologisk framfart som gör att teknologin – till skillnad från hur det varit förr – rör sig snabbare än människan.

Jag har alltid föreställt mig en slags kulturrevolution, utan att veta säkert om det varit önsketänkande. Exakt vad för typ av kulturrevolution, exakt hur den ser ut, går inte att säga (oundvikligen har den något att göra med de saker jag nämnde i förra stycket). Men jag har tänkt mig en kulturell reaktion, eftersom 80-talistgenerationen är så anti-kulturell, så ointresserad av kulturella strömningar, eller idén om en kollektiv kultur.

Vad vill en generation? Frågan innebär: Vad begär människor födda i en viss tid. Är det verkligen så, som jag nyss skrev, att 80-talistgenerationen är kulturellt ointresserad? Ja, till den mån man kan prata generaliserande om ”en” ”generation” så anser jag det. Sysslar vi inte med kulturella evenemang på gräsrotsnivå? Vill vi inte alla komma together och ha workshops och fina, intressanta, hot topic-seminarium? Jo, alltså, visst. Vi är väldigt, väldigt bra på att sätta upp skyltar. Vi är bra på att hänvisa varandra vart vi ska gå om vi vill belysa att vi är ”kulturella”; vi är bra på att ge oss själva skyltar också, nämligen. Vi är bra på att snacka för att få tiden att gå. Men intresset för en kollektiv kultur är fortfarande lik förbannat icke-existerande; 80-talistgenerationen är överhuvudtaget inte intresserad, alltså verkligen intresserad, av något särskilt alls, vad jag kan se.

Det har sedan länge framgått att 80-talisterna kommit att bli den mest självcentrerade och egoistiska generationen någonsin. Det heliga talet för your average 80-talist är ett (1), och allt 80-talisten tänker och gör cirkulerar kring denna singular-magnetism – Inte minst står 80-talisten, som vi kan kalla för Hen, med sig själv i epicentrum. 80-talisten vill göra sig själv unik, specifik, definitivt urskiljbar; alla 80-talister har en inre portfolio där det finns en uppsättning värdeord, koder, interna skämt, filmregissörer och bandnamn, författare, och så vidare, som förklarar Just Vem Hen Är. Det vill säga; inte vem du är och inte vem jag är, och definitivt inte vilka vi alla är. Utan bara vem Hen är. Hen, 80-talisten, the average one, vill kunna välja och vraka bland allsköns idéer och terminologier för att välja Just Exakt Den Terminologi som hen föredrar att applicera i sin inre portfolio. Det verkliga intresset för den riktiga världen, och att även de politiska och ideologiska signifierarna ska fungera där, existerar helt enkelt inte.

Nej, the sad truth är att 80-talisten till stor del engagerar sig i till synes allmängiltiga saker för att definiera sig själv. Såväl Facebook-grupper som Vita kränkta män som valfri Så-Här-Får-Det-Inte-Gå-Till-Lajka-Nu-Gör-Uppror-Nu-grupper, har redan den inneboende strukturen att de (grupperna) blir titlar som kan appliceras på profilen; detta helt bokstavligt talat. 80-talisten vill förklara att hen antingen tycker si eller så, och är medvetet polariserad – tillhör ett eller ett annat politiskt/ideologiskt/”kulturellt” lag och kan alltid identifiera sin fiende, det är extra viktigt – men det är fortfarande endast och enbart för att 1. Tillfredsställa sig själv och 2. Sälja sin profil för omvärlden, i hopp om att få tillbaka någon form av social valuta (likes, till exempel; Facebook har överhuvudtaget kommit att bli ett fantastiskt talande mikrosystem som speglar den här verkligheten).

80-talisten har svårt att begripa vad en allmängiltig sak egentligen skulle innebära. Det är en oerhört svår och abstrakt idé för 80-talisten att faktiskt förstå, detta att samhället faktiskt på allvar skulle vara ett kollektiv, i vilket hen är en del. 80-talisten tänker helt enkelt inte i vi-form; till den mån ”vi” finns så finns ”allihop” och inuti denna allihop-massa kan olika saker fiskas upp för att jag ska kunna definiera mig själv. Det har att göra med att 80-talisten växt upp i ett tidigare typ av välfärdssamhälle, där Internet inte fanns, vägledd (eller ”curlad”, om man vill) av en medelklass som brett ut sig till nästan allomfattande proportioner; denna medelklass kommer i sin tur, främst, från 40-talisterna. 40-talisterna är 80-talisternas största motpol, symbolen för De Enhetliga Idéernas Död och Misslyckande. Inte bara den utopiska vänsterns död, menar jag, utan även enhetliga idéer överhuvudtaget. Det där med ideal, att förändra världen, att faktiskt Tycka En Sak och Veta Precis Varför, det är nåt som 40-talister gör. Ta Ulf Lundell på singeln Är vi lyckliga nu:

”När ska vi äntligen sluta att sjunga Internationalen/När ska vi sluta att gå runt med röda fanor/När ska vänstern äntligen bli den vänster/vi så väl behöver i dessa dagar/Med solkiga kragar/står tiggarna och väntar på slantar/utsträckta händer/trasiga vantar”

Notera användandet av ordet vi. Notera det helt rättframma, utan-vidare-avfärdandet av första maj-tåget (en 80-talist reagerar omedelbart via polarisering och term-markering; Ulf Lundell måste vara ”höger”, eller ”surgubbe” et cetera). Notera de till synes melodramatiska sista raderna om ”tiggarna”. (För bryr vi ens oss om ”tiggarna”? Är de ens riktiga människor? Jag ska återkomma till den punkten). Uj uj, suckar your average 80-talist, fastän vi alla vet (alltså, vi vet verkligen allihop) att första maj-tåget idag har samma funktion som julafton eller dansen runt midsommarstången. Det är en fråga om tradition och ritual, även om en sådan enhetlig vänster ju mer eller mindre är död (liksom alla andra enhetliga idéer) på samma sätt som julrusch och kommersiell hets konkurrerat ut den redan sedan länge bortsekulariserade Jesus Kristus, som besynnerligt nog är figuren för vilken vi faktiskt, ändå, firar jul. 80-talisten (hen, kanske inte just du, men hen) skulle aldrig få för sig att inte fira jul – det skulle nämligen oundvikligen innebära ett iögonfallande statement och såna är 80-talisten livrädd för – utan 80-talisten modifierar förstås sin egen jul så att den blir en slags kompromiss; det är konstigt att man firar jul i ett så sekulariserat land; det är tradition; vi löser det här på vårt sätt (dvs; jag vill ha det så här). Det är samma sak för 80-talisten i första maj-tåget; jag är här för att jag tänker så här om det hela. Sen får alla andra (notera, ”allihop”, inte ”vi”) tycka vad dom vill.

80-talisterna har helt enkelt inte the balls att bryta med Internationalen, eller julafton, eller något annat (till skillnad från 40-talisterna, som faktiskt tyckte saker på riktigt och agerade utifrån det för att förändra, de skapade nya lagar och regler och en ny kulturströmning i vi-form) för 80-talisten har inga idéer om hur samhället ska fungera; detta eftersom 80-talisten trots sin driftighet bär på ett fundamentalt tvivel på sin egen förmåga. Där 40-talisterna hade sin egen tro på en kollektiv gemenskap, byggt på enhetliga idéer, så har 80-talisterna istället det mediala klustret, som jag nämnt tidigare. Förutom att denna förvirrande gröt gör det lätt för en 80-talist att känna sig ensam, förvirrad, förtryckt och deprimerad (80-talisterna är rekordartat deprimerade, en ännu nästan oskriven sanning) så gör det även 80-talisten oförmögen att våga ta egna beslut. Liksom efter Guds död hos Nietschze, liksom efter modernismen och vadandet i den ofta grumliga postmodernismen, befinner sig 80-talisten i ett anti-ideologiskt landskap där relativismen spätt ut alla självklara idéer och gjort det ohållbart att formulera definitiva uppfattningar. Det blir istället till att identifiera sig på de sätt som finns att identifiera sig på – gärna via Ansiktsboken – och medan samhället står still, kulturellt och politiskt, irrar 80-talisten runt i cirklar och jagar sin egen svans.

*

Men, det jag alltså ofta funderat på är hur framtida generationerna kommer se ut. Om 80-talisternas motpol är 40-talisterna (och 50-talisterna; jag räknar dock ej med de stackars glappgenerationerna födda på 60- och 70-talet, though they have my sympathies) så föds 80-talisternas motpolsgeneration här och nu idag (på ett ungefär). 80-talister präglas av att ha växt upp under ett paradigmskifte – vi föddes i en analog tid, men växte upp och/eller blev vuxna under digitaliseringen – och detta är ett faktum jag tror kommer bli alltmer tydligt ju längre tiden går. Generationer som föds nu föds i den digitala världen; 80-talisternas barn och barnbarn kommer att bearbeta information på sätt som vi helt enkelt inte idag kan föreställa oss. De kommer att kommunicera sinsemellan på sätt vi inte förstår, via medel och medium vi inte behärskar flytande, om ens alls. Jag föreställer mig att de kommer föra sin dom över 80-talisterna av samma anledningar som 80-talisterna fört dom över 40-talisterna, fast givetvis tvärtom. Om det är sant att det tillhör ungdomen att vända sig mot sina föräldrars kultur så borde 80-talistföräldrarnas brist på kultur vara det iögonfallande för en ung människa om femton-tjugo år. 80-talisterna kan komma att ses som ömkliga och mjäkiga, gnälliga och dumma, tramsiga och omedvetna, förlegade och utan identitet – eller helt enkelt utan balls, som jag nämnde tidigare. Jag tänker mig här en kulturell revolution av något slag – kanske inget våldsamt eller världsomvändande, eller kanske något i allra högsta grad våldsamt och världsomvändande – och till den mån man kan sia i framtiden här och nu så ser jag ingen annan sak att vända sig emot än 80-talisternas brist på kurage och kultur.

Men hur blir en sådan reaktion möjlig? Här ska jag våga mig på att bli lite besk. Är det möjligt att 80-talisten, på samma sätt hen ser enhetliga idéer som något abstrakt, faktiskt även ser rena emotioner (känslor) som något lika abstrakt? Kommer 80-talisterna, i takt med att de skaffar barn, bli bättre och mer lyhörda människor? Kommer de uppleva det där omtalade skiftet som tidigare generationer ofta pratat om, det där att ”jag” inte längre blir intressant efter att barn kommer in i bilden?

Eller, uj uj, är det möjligt att 80-talisten fortfarande bara ser sig själv? Kommer det inte rentav bli en utmaning för 80-talistgenerationen att i framtiden bilda familj eller, främst, uppfostra barn? Hur ska 80-talisten kunna lägga sig själv åt sidan, anstränga sig helt för en annan varelses skull och dessutom lära denna varelse något; vad skulle det vara, när 80-talisten inte har några självklara värderingar?

Vad vet 80-talisten om empati? 80-talisterna känns inte, i mina ögon, som en generation som fått lära sig värdet av empati, eller ens vad ordet innebär.

Empati är förstås symbolen för det goda, och Den Goda Viljan flödar förstås på statusuppdateringar och mellan raderna på olika event och så vidare. Men är detta empati eller är det kodordet ”empati”? Är det – på samma sätt som solidaritet, demokrati, et cetera – epitet 80-talisten använder som kodord att applicerats som värdemarkörer i den egna, inre, portfolion: Jag är empatisk, solidarisk, tror på demokrati, mångfald. Jag är polariserad humanist. Min fiende är rasism, extremhöger och inskränkthet. Alla ska med. Alla människor är bra, så länge de inte är mina fiender, de dåliga. Allt detta proklamerar jag inte för sakens skull utan främst för att Du ska veta vem Jag är.

Empati är förstås en känsla, men det är också en egenskap. Det är en verklig, autentisk, egenskap. 80-talisten, som har svårt att förstå ord som ”verkligt”, ”autentiskt”, ”definitivt”, har en dunkel och ofta oklar uppfattning om dessa egenskaper, då de svävar fram och tillbaka inuti klustret. 80-talisten vet vad empati innebär – som kod – men har svårt att direkt, på en gång, uppfatta empatiska känslor, ute i verkligheten. Eller är jag pessimistisk om jag säger så? (Vågar jag stå för något alls?)

Ett bra exempel är den hemlösa tiggaren som ber om pengar – en annan kodifierad figur, en karaktär, aldrig flera individer – och 80-talistens catch-22 inför denna figur. Det överrensstämmer med empati-koden 80-talisten vill följa att bidra med en slant eller två. Men det tar också emot; detta för att alla vet att det är ”hyckleri”. Detta för att själva gesten – då vi ger småpengar till tiggaren – inte tillfredsställer oss fastän vi följer empati-koden. Det innebär, ja det måste innebära, att empati-koden inte innehåller någon verklig empati. Istället för att reagera, sympatisera, faktiskt känna verklig empati, för tiggaren, bereder vi oss istället omedelbart för att skramla fram mynt – handlingen, byggt på vårt inlärda kodsystem, har föregått själva känslan; frågan är om känslan någonsin funnits där till att börja med. Om vi bryr oss.

Att ”bry sig” är detsamma som att känna empati. Jag har vid många olika tillfällen råkat på människor som ofta säger att dom bryr sig (eller att dom ”visst bryr sig”) om något, fastän dom i själva verket inte bryr sig alls. Eller så tror dom – eller utgår ifrån – att dom bryr sig. Eller så bryr dom sig faktiskt, men utan att kunna ge ett korrekt uttryck för denna empati. Och detta problem, i sin tur, varken vet dom eller bryr dom sig om. I en otroligt fascinerande intervju från 1966 pratar Stanley Kubrick om hur meningslöst det är att bry sig om något om man inte faktiskt agerar utefter den känslan och vet vad man gör när man gör det:

”A lot of people that appear to care, or may actually care, are still not going about things the right way. When you think about it, I generally find that it’s just that they don’t have a good generalized approach to problem solving. They’re not thourough. They don’t concider all the posibilites. They don’t prepare themselves with the right information, and so forth”

Kubrick talar här i ett mer tekniskt sammanhang, att bry sig om att göra sitt bästa för att framställa något (en film, troligen), men i grund och botten överrensstämmer resonemanget med Immanuel Kants definiton av empati i det kategoriska imperativet, den i mina ögon mest tillfredsställande definitionen för vad empati är. Grundformuleringen för denna moralens högsta princip är ”Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag” (dvs. en gammal hederlig kristen sanning) men specifikationerna är viktiga: En person måste handla rätt med gott samvete, och alltså inte för någon egen vinnings skull eller för någon annan anledning än att den rätta handlingen är den rätta att göra.

Att bry sig, att agera empatiskt, skulle alltså innebära att man 1. Upplever att man känner med en annan människa 2. Agerar utefter denna känsla och inget annat för att hjälpa den andra människan och inte på något sätt sig själv och 3. Man gör denna handling utan att bry sig alls om hur omvärlden reagerar eller om någon ens finns i närheten att se det; man gör det, alltså, beredd på att få noll tillbaka från någon alls.

Ja, ni hör ju själva, what are the odds of that i vår tid. Att vara en god människa utan att skylta med det; att tro på en sak utan att rubricera den på Facebook och sprida den vidare; att vara lugn och säker med sig själv, veta vad man känner och uppleva sina känslor direkt utan att längre se koderna. Det händer ju inte. Eller gör det det?

Det återstår att se, antar jag. Frågan håller mig därmed vaken. Jag, liksom alla andra 80-talister, kommer inte ifrån känslan av att samhällets utveckling inte kan påverkas av mig. Eftersom jag inte kan bli en del av ett vi. Jag liksom de andra kan skriva vad jag tänker och känner och anser, medan tidevarvet skiftar som om ingen av oss har något med det att göra.

Klustret; hen och rädsla

Det upphör inte att förvåna mig hur oerhört mycket information inuti den mediala strömmen som oundvikligt fastnar i den gråzon jag kallar för klustret. Inuti klustret är allt en dimvandring, information är utbytbar och karaktärslös, åsikter kan försvaras utan att specificeras, argument kan föras utan idéer, det är en nästan magisk sfär full av aktivitet utan begripligt innehåll.

Kort sagt finns det budskap som förmedlas utan att förklaras. Termer används vars innebörd ingen har en bestämd grunduppfattning om. Något förväntas bli förklarat – oklart vad – men istället är det något annat som sägs – och vad det är går inte att veta säkert heller.

Exempel finns överallt, hela tiden, men ett av mina favoriter är årens kulturdebatter om klasshat och pronomet hen. Gemensamt för dessa två debatter har varit att alla varit hejdlöst sugna på att ge sig in i dom, men det har aldrig funnits någon slags ordning och reda kring vad som faktiskt diskuterats. Hence: En massa kackel i grönsakslandet och komplett ignorans från de flesta håll och kanter.

Medan problematiken i klasshatsdebatten var lite mer överskådlig – här talades det helt enkelt om två olika saker, även om ingen verkade se eller erkänna det, det fördes ett politiskt vs ett ”opolitiskt” resonemang, kort och gott – var hen-diskussionen mer rörig. Som jag förstod det var detta situationen:

1. Hen, istället för han eller hon, ett begrepp som inte är någon nyhet för någon som läst humaniora sedan dom senaste tre-fyra åren, slungades ut i den så kallade mainstreamen och alla skulle ställas inför detta ord och ha en åsikt om det.

2. Två definitioner uppstod. Dels föreföll det för många som att hen var ett ganska praktiskt ord – jämförbart med finskans hän och liknande ord på andra språk – som kan användas när ett kön i ett sammanhang är okänt, istället för klonkiga”han eller hon”.

Därutöver fanns någonstans tanken att hen helt skulle ersätta han eller hon. Många tolkade ordet på det sättet instinktivt, verkar det som, och det gjorde många belackare arga. Vissa menade att det var ett missförstånd, att den ovanstående förklaringen är den gällande, medan andra faktiskt började använda hen just som ett de facto substitut-ord. Vem som sa vad först och hur vet jag inte. (Det är dock snurrigt värre).

3. Ingen verkade intresserad över att ha en officiell hen-definition, utan alla verkade nöjda med att sitta i varsin fålla med sin egen isolerade, personliga uppfattning om ordet.

4. Hux flux uppstår scoopet att DN-publicisten Gunilla Herlitz ”förbjuder” ordet från  Dagens Nyheter eftersom hon ansåg att det kunde ses som ett ”queerpolitiskt ställningstagande” och hela karusellen var igång igen.

Är hen ett queerpolitiskt ställningstagande? Mer eller mindre, förstås, men sanningen är att det beror på vem man frågar. Ingen vet helt säkert vad ordet betyder, eller hur det ska användas. Detta är typiskt för information inuti klustret.

5. Under omständigheterna dröjde det förstås inte länge förrän Herlitz själv började bl i förvirrad över sitt ”förbud”. Detta ur dagensmedia (jag har markerat godtyckliga, oförklarade och ospecificerade kluster-meningar med feststil):

När dagensmedia.se når Dagens Nyheters publisher Gunilla Herlitz 
förtydligar hon policyn. 

– Det finns anledningar att använda "hen" i speciella 
sammanhang.(vilka?)
 Men i en nyhetstext är det en självklarhet för mig 
att det inte ersätter han eller hon. Även om det 
ibland kan vara praktiskt(när?), säger hon
och fortsätter: 

– Däremot kan man göra det i krönikor eller i citat. 
Men (?) DN har inte regelmässigt ersatt han eller hon 
med "hen", det är riktigt (vad?).

 Samtidigt (som?) är det många läsare som har svårt 
att acceptera uttrycket. 

– Det är en del läsare som hört av sig 
och ondgjort sig över "hen". 
De kan ha svårt att se skillnaden (mellan?)

Brukar uttrycket "hen" förekomma i DN:s nyhetstexter? 
– Det är svårt att svara på så här, jag är inte säker. (!)

Ja, vad ska man säga… päis?

6. Alla tycks mer eller mindre överrens om att det är ett queerpolitiskt ställningstagande att inte godkänna hen i nyhetsskrift – för trots att klustrets förvirring är allrådande är vi är ju alla djupt, oheligt polariserade och är du inte för något då är du tamejfan mot det, per definition – även om det som sagt inte riktigt framgår vad Herlitz menar, eller menat, eller vill mena, eller nåt sånt.

7. Ingen vet något säkert om hen förutom att det finns. Vissa har olika uppfattningar om ordet, och vissa har olika uppfattningar om de olika uppfattningarna som härleds ur användandet – hur man nu använder det – av ordet. Alla verkar fortfarande besynnerligt nöjda för åsikter är ju som rumpor, alla har en. Eller?

*

Ett annat exempel på klustret, den här gången en artikel i DN angående ”ny” forskning som visar att ”rädsla som kopplats till ett minne kan försvinna”.

Vad är det som stör mig med den här artikeln? Låt oss titta närmare:

Forskarna har låtit två grupper titta på en bild, samtidigt 
som de fått en elstöt. Personerna kopplar bilden till obehaget 
och hjärnan blir rädd för bilden.
Men ett minne kan göras instabilt igen, genom att vi helt enkelt 
minns det. Då finns möjligheten att tillföra ny information. Det 
kallas rekonsolidering, och då går det att störa processen, i det
 här fallet ta bort rädslan som kopplats till minnet.
– Personen glömmer inte bort det som hänt, utan man försöker 
neutralisera rädslan till minnet, säger Thomas Ågren, som kommit 
fram till slutsatserna som publiceras i tidskriften Science och 
är en del av hans avhandling.

Grupperna fick se bilden som framkallade obehaget igen. När 
minnet då var instabilt fick deltagarna i ena gruppen se bilden 
flera gånger – då utan elstötar – vilket fick rädslan att 
försvinna.

– Det som är nytt för oss är att man kan se det i huvudet på 
folk med hjälp av magnetkamera. Det visade sig att det är 
troligt att minnesspåret försvann från en del i hjärnan som heter
 amygdala, ett område som är känt för att lagra rädslor, säger 
Tomas Ågren.

Den andra gruppen, kontrollgruppen, fick i stället låta minnet 
stabiliseras, innan de fick se bilden många gånger igen. Då 
försvann inte rädslan.

Vid behandling av fobier, då man utsätter sig för det man är rädd
 för, kan rädslan ibland komma tillbaka efter en viss tid.

– Vi kan inte veta säkert att minnet är helt borta. Men vi kan 
inte se något spår av rädsla i hjärnan i alla fall, säger Thomas Ågren.

Dels undrar man förstås vad som är ”nytt” med den här forskningen, för i mina lekmansöron låter det tämligen välbekant; men vill någon säga att det här med magnetkamera och amygdala är helt häpnadsväckande upptäckter så antar jag att jag inte ska tjafsa emot.

Mest av allt stör jag mig nämligen ändå på formuleringen – ordet som används här är rädsla. Det används i artikeln på samma sätt som rädsla används när man pratar om djur. Möjligheten att förnimma fara, och reagera på den faran. En mänsklig förståelse för konceptet – kulturellt, socialt, psykologiskt, och så vidare – existerar inte här även om det är just en sådan mångfasetterad förståelse som rubriken – Rädsla kan raderas från hjärnan – hänvisar till.

Rubriken talar: Rädsla kan raderas från hjärnan. Det leder läsaren till att ta det på orden: Vi behöver aldrig vara rädda för något mer. Artikeln däremot ger ingen sådan förklaring. Vi befinner oss i klustret igen. För vad är det som förmedlas i artikeln? Att människor som får elstötar upplever ”rädsla”? Men att denna ”rädsla” kan försvinna om också elstötarna gör det? Weeeelll, ya think?

Problemet återfinns redan i denna diskrepans:

”Personerna kopplar bilden till obehaget och hjärnan blir rädd för bilden.”

kontra

”i det här fallet ta bort rädslan som kopplats till minnet.”

Talar vi här om rädsla eller obehag? Det kan förstås vara så att det inte gör någon skillnad ur en biologisk synpunkt, men vem som helst vet vad skillnaden mellan begreppen är. In fact, enligt Wikipedia-artikeln om rädsla (som har källhänvisningar), klargörs det till och med:

Fear should be distinguished from the emotion anxiety, which typically occurs without any certain or immediate external threat.

Additionally, fear is frequently related to the specific behaviors of escape and avoidance, whereas anxiety is the result of threats which are perceived to be uncontrollable or unavoidable.

Är det inte så att människor som försätts i en position där bilder kopplas till elchocker upplever obehag snarare än rädsla? Är det inte att betrakta som obehag att misstänka att något dåligt kommer hända inför en viss bild? Är det inte att betrakta som obehag att vara i en situation där man inte har makt över händelseförloppet?

Vad är det nu Yoda, populärkulturens Buddha, säger om rädsla?

Fear is a path to the dark side. Fear leads to anger, anger leads to hate, hate leads to suffering!

Ger inte det här experimentet uttryck för det sistnämnda: Lidande? Är det inte ett experiment som studerar hur människan upplever, reagerar på och kan anpassa sig till yttre överfall och attacker? Ja, det är rädsla såsom djuret förnimmar fara, men det är inte rädsla som människan upplever rädsla. Människan har trots allt en hatkärlek som heter duga till rädslan. Är det inte så att vi till stor del redan kontrollerar vår rädsla? Går vi inte i terapi mot våra fobier, går vi inte och ser skräckfilmer och upplever sublim njutning, är vi inte fantastiska på att förstå vad som gör en annan människa rädd och kan vi inte redan agera uppå detta? Vet vi inte hur vi uppfostrar barn?

Det ironiska är att om experimentet är ett experiment i suffering så är det fear som är första kedjan i Yoda-resonemanget. Det kan ses, då, som ett experiment gjort i rädsla, för att orsaka lidande för att studera rädsla…

Ja, hur det nu än är så är det helt klart ett exempel på klustret. Vad förmedlar den här artikeln egentligen? Har den måhända en dold agenda där någonstans? Föreslår den att sådan här vetenskap är opartisk? Kan man egentligen lita på någon forskare som tänker ge folk elstötar? Är det inte så, i rimlighetens namn, att personen på den ena sidan av elchocksbordet alltid har ett och annat i bakfickan?

Det finns något, inte inget

Ebert skrev rätt nyligen om hur han inte begrep ett jota av Higgsbosonen men att  han var väldigt glad över att den fanns, än mer att det fanns folk som kunde hitta den och sen bevisa att den fanns. Som hobbyfenomenolog är jag beredd att dela den känslan. Kärnan i hans fascination över existensen överhuvudtaget, skriver han, är det oerhörda i att något (allt) faktiskt är. Att istället för att inget är ligger det nu till så att något är. Han hade aldrig fått någon vetenskaplig förklaring, som han förstod, till varför det ligger till så.

Jag kom där någonstans att tänka på ordet päis.

Päis är ett ord jag i mina unga, (inte särskilt) oskyldiga dagar tillsammans med några kära fränder lärde mig via några centimeter av klotter på en stor scen i en park. Någon hade sprayat ordet ”päis” följt av ett frågetecken.

Alltså: Päis?

Ordet kom att bli en slags standard i vokabuläret, och kunde användas närhelst något random och till synes obegripligt inträffade. Låt säga att man är ute på en promenad och en clown plötsligt går förbi och spyr i en soptunna. Såvida du inte är i Lund eller Uppsala på valborg så är det helt klart ett tillfälle då man haft anledning att fälla upp händerna i luften och fråga sig: Päis?

Ett annat päis-moment, som troligen gjorde att jag kom att tänka på ordet, upplevde jag idag när jag lyssnade på den mycket roliga Wilmer X-låten Flugan från albumet Teknikens under från 1987. Den tycks handla om David Cronenbergs film från 1986 och inleds med versraderna:

Timmar av skräck i en videoapparat
Handen på hjärtat, din puls tar fart

en man blir förvandlad till äckligt kryp
scen efter scen med blod och spy

Så långt kan man tänka aha, en missriktad kommentar på amerikansk skräckfilm? Måhända ett inslag i videovåldsdebatten? Kanske en fråga om vart vi är på väg med denna våldsförhärligande skräpkultur?

Sen kommer den frenetiska refrängen:

Du kan tro det eller ej – Samma sak kan hända dej!!!!

Huh?

Du kan tro det eller ej – Flugan kan hända dej!!!!!

Ett typiskt Päis-moment.

Den vita scenen där det klottret ordet en gång i tiden första gången beskådades finns inte kvar, ty scenen är riven sedan ett par år tillbaka (eller kanske sedan jättemånga år tillbaka, jag måste säga att tiden nuförtiden rör sig flyktigt framåt). Jag minns även att jag satt där en sommarmorgon med två eller tre andra kamrater och tände en slags provisorisk eld – ganska liten – av vad jag tror mig minnas var pappersresterna av ett sexpack folköl. Mina kamrater delade troligen denna stund av ro i en ganska trevlig känsla av stillhet, medan jag hoppade omkring och utbrast att en viss dam mot sin vilja blivit ”bortgift” och att detta var en skymf mot gudarna.

Detta i sin tur bottnade i ett möte jag haft tidigare på kvällen på en klubb som hette blå (den är också sedan länge borta) med en kvinna; jag var nyligen fyllda arton, hon var tre år äldre och hon lekte med mig ungefär som katter leker med garn – rättare sagt, jag upplevde det som att hon gjorde detta. Egentligen var det nog bara ett helt vanligt samtal. Jag vet att jag klassificerade hennes drag som elitistiska (elitism var ett ord jag för övrigt använde som en typ av röd flagga i nästan vilket sammanhang som helst; jag vet att det hade ett rimligt ursprung men, som alla revolutioner, gick det ganska fort överstyr), bland annat eftersom hon hade läst estetik på Södertörns universitet (vilket jag själv skulle komma att göra ett år senare, dråpligt nog). Senare kom någon och påstod för mig att han var en ”präst” som hade vigt henne och hennes pojkvän och att hon därmed var officiellt gift. Därefter fick jag för mig att detta var ett gammel-aristokratiskt fall av ”bortgifte” och jag var väldigt upprörd och samtidigt väldigt entusiastisk för nu hade jag något att vara upprörd över. Givetvis hade inget sådant bröllop skett, ty man är inte präst när man är tjugo, men jag tillät mig själv att gå på detta påstående som förmodligen inte ens var menat som något annat än ett ironiskt skämt.

Vilket fick mig att tänka på en liten yngling jag och en annan (senare) nära vän träffade på någon (annan) klubb i en annan stad (Malmö) i en annan tid (förra året kanske) som verkade dras till en (annan) dam som, det trodde han säkert, lekte med honom likt en katt leker med garn. Denna dam hade en hatt av något slag, som jag i förbifarten stal, för skojs skull (det var alltså en klubb, det här, och jag tycker inte om klubbar – jag måste för det mesta hitta på något roligt att göra på klubbar, eftersom jag inte dansar). Jag tog chansen – som man som man alltid gör – att bli tagen för en så kallad player, att det här draget skulle tolkas som en så kallad raggningssignal (en annan signal jag inte är intresserad av att skicka, tvärtom gillar jag mötet med människan i sig självt – frågan är vad jag överhuvudtaget gör på en klubb? Tack och lov har jag slutat gå ut vid det här laget). Efter ett tag lyckades hon få tillbaka sin hatt; hon sa därefter att hon ”inte snackar med folk som snor hennes hatt”. Jag tyckte det var en fair enough kommentar as far as meningslösa kommentarer goes. Därefter gick hon iväg varpå ynglingen jag nämnde förut stod intill mig och tycktes vara mycket upprörd.

Jag kände inte direkt honom, så vem vet, men nog lät det bekant när han stormade iväg och skrek JAG SPELAR INGA JÄVLA SPEEEL!

Tyvärr måste jag erkänna att jag skrattade lite åt denna ack så upprörda yngling som, likt jag själv en gång i tiden, hade fått något att vara upprörd över. Det var mycket rörande.

Och nu tänker ni väl vänner, vilken meningslös historia (för att citera Lars Demian) men här finns en insikt som hänger kvar, ja den dinglar som en rosenknopp i en snökula. Jag antar att det är tiden som går, och landskapen som kalejdoskopiskt måste förändras i takt med erfarenheten, de nya upptäckterna, den ständigt pågående människan i människan. Det som gäller idag gäller, men imorgon måste förbli total öppenhet för att man ska kunna andas där. Man får aldrig stagnera, sluta växa, aldrig heller fastna i diverse svarta hål som tycks outgrundliga. There is a darkness and there is a light and there is a choice for a balanced to be made every night, sjöng Ryan Adams.

Så, man är ung. Man skapar sina begär och sina problem. Man blir äldre. Man inser att man skapat sina begär och sina problem. Man utplånar sina begär och sina problem och blir därefter rädd för att vara säker på någonting alls. En trotsålder, liksom hos barnet, uppstår. Man inser det enkelt tillfredsställande i att inte behöva svara på tilltal, så att säga; man väljer att släcka lampan för att slippa se alla saker i sitt rum. Man tillhör ingen, och så vidare. Det ena är lika mycket värt som det andra, och så. Man förväxlar sitt eget liv med higgsbosonen, och får plötsligt för sig att inget är istället för något. Man avrundar allt till ett enda päis och låtsas vara nöjd med det, som om päis inte föranleddes av något visst som är något annat än något annat. Man tar verkan och gör om det till orsak.

Man skyller på alltings oöverskådlighet, den inbyggda omöjligheten att säga med absolut säkerhet att något är på ett visst sätt. Man ser på ord som ansvar, plikt, lojalitet utan att förstå vad de innebär fastän man bär dom med sig – man känner ju dessa saker, oftast, för sin familj, sina vänner, sitt liv, sin framtid, sin tro eller sin trots; och om man kan definiera sin känsla för dessa saker kan man ju definiera sin känsla för vad som helst. Man pekar på universum, man pratar om kaos, man tillkallar de icke-existerande gudarna som för att bada i myternas gamla hav av intighet – men det havet, som återfinns i alla de gamla skrifterna, fanns innan världen fanns. Nu finns världen, till skillnad från det svarta havet. Något finns, inte inget. Och, för att citera Burgess, what’s it gonna be then, ey?

Men nej, säger man, inte jag. Jag ska inte svara på tilltal, min identitet är en upplöst skugga som ingen kan ge en kropp åt. Detta kan inte försvaras – du står ju där i spegeln själv och består, är, utgör dig själv – men man försöker ändå låtsas som att spegeln är blank. Man använder det allra största perspektivet, omfamnar världen som en förvirrad gud som inte vet vad han skapat och nu går omkring i sin trädgård alldeles förbryllat, som om något av det har något att göra med ens eget liv. Men till slut, till slut, aaaah till slut, brister det.

Ens eget liv, förstår man nämligen ganska snart, är ganska enkelt. Det du kom ifrån. Det du tänkte och kände. Det du gjorde och varför du gjorde det. Det som skedde, det du blev. Så kan man stå mitt i själva kontentan, i resultatet av ens liv so far, och till slut frågar man sig om man på allvar ska se alla dessa saker och låtsas som att de inte är där. Som att man inte vet, vid det här laget, vad man faktiskt tycker och känner om saker och ting överlag.

Precis, överlag. Vem bryr sig om hur saker är ”egentligen”? Hur länge kan man skylla på den transcendentala verkligheten? Hur länge kan man påstå att relativismen gör en oskyldig till att ens existera?

Nä. Man får la ta å bygga sig ett eget hus någon gång och plankorna slipar man ner med den rubank som är ordet överlag. Man väljer själv. Allt man behöver är självförtroende och självbild nog att se tillbaka och säga alright, jag gjorde det där. Det tog mig hit. Inte tänker jag famla vidare, för sakens skull, som en yngling som inte ”spelar spel” när jag själv vet vad jag har för skostorlek. Det är en fin sak att famla runt, men man får aldrig börja ljuga för sig själv. Man måste dö några gånger innan man kan leva eller, mindre romantiskt, man måste leva ett tag innan man växer upp.

Så står man där och har växt upp. Det är som att bli kär, man bara vet när det har skett. Man vet att frihet bara är dagar under solen, till den mån sådana ges, och att vart man än går tillhör man någon annan eller något annat. Det är därför man bygger sig ett hus som är ens eget. Det är vad man har lust till. Man tycker om sitt namn, man tycker om sin bakgrund, man tycker om sin barndom, till och med sin hemstad, man tycker om allt man utgör och man kan stå för allt man väljer att göra. Man bygger sig ett hus, gör en tavla att hänga vid hallen med lite trivselregler. Varför just dessa regler? För att det är dom reglerna man valt. Man förstår varför. Det är inget snack, take it or leave it. Man har helt plötsligt organiserat en ny värld, en till, en nästa, för sig själv. Så bjuder man in sina vänner, de som tillhör en och som man själv tillhör under alla dessa omständigheter, och man slår sig till ro för att med stor vällust avnjuta en middag på en välbekant gata.

Och vad som än händer så är man den man är. En charmig bonus med acceptansen är den osvikliga insikten att man har fått stake.

Middag på en välbekant gata 51

51.

En vedertagen föreställning är att ett vi och dom-tänk är djupt rotat inuti människan, del av hennes ”natur”; detta har lett till föreställningen om den andre, ursprungligen från Hegel via de Beauvoir fram till dagens mer psykologiskt orienterade tolkning, ofta i ett postkolonialt perspektiv. Enkelt uttryckt kan den andre förstås vara vem som helst som inte är du – och detta blir ett problem först när du identifierar dig själv som ”svensk”, ”man”, ”kvinna”, ”troende”, etc.

Fair enough, fair enough. Den andre är den som står på andra sidan ekvivalenstecknet när vi dekonstruerat alla syntetiska epitet som kön, och etnicitet, och så vidare. Men är detta den sista punkten av dekonstruktionen?

Nej, för den andre är i slutändan bara en objektifierad, mer fruktbar och sofistikerad, version av ”dom”. Vi är fortfarande kvar med samma frågeställning: Vart kommer ”dom” ifrån? Det är samma frågeställning som: Vart kommer den andre ifrån? Vad är effekten och reaktionen som gör att den andre positioneras just ”där”, där borta, ”där” där den ”andre” är?

Det måste vara det andra.

Det andra är vad vi hittar när vi söker att dekonstruera även den andre. Idén om den andre gäller ju, trots allt, för alla människor och avser en eller flera personer; en ”annan-individ” eller en ”annan-grupp”. Och bortsett från vissa indoktrinerade exempel – en högerextremist kommer till exempel instinktivt fatta avsky inför blotta bilden av en grupp, låt säga, romer – så kan det ju inte vara så att en individ eller en grupp i sig själv utgör någon effekt på en annan människa. Om jag, en vit man, står vid övergångsstället brevid en annan vit man och vi inte lägger märke till varandra; Om jag och en vit kvinna står vid övergångsstället brevid varandra och vi lägger marginellt märke till varandra; om jag inför en muslimsk kvinna i burka ba whö wtf… (”jag” är alltså en karaktär här)… så kan det ju givetvis inte vara henne i sig jag reagerar på.

Signalen som placerar den andre ”där”, avskild från ”här” där ”du” är, kommer någon annanstans ifrån; den kommer inifrån dig själv, den kommer utifrån en reaktion inte på den andre, utan på det andra. 

Varför är distinktionen viktig? Jo, därför att medan den andre oftast förstås som någon tillhörande en annan grupp än en själv, så gäller själva reaktionen på det andra på alla människor oavsett tillhörighet. Det mynnar ut i ekvationen som förvandlar vi och dom till jag och alla andra. Det andra är det i den andre som gör att den andre kan betraktas som just den andre. För att kunna säga att den andre inte är jag måste man samtidigt säga ”det där är inte jag”.

Vad är då det andra? Det är inte en person, en grupp personer, eller ett objekt. Det förnimmas i en reaktion på en person, personer eller objekt. Det är alltså orienterat i emotioner. Om den andre positioneras på en plats där den andre är (eller ”bör” vara; skild från en själv) måste denna andra plats fungera på ett sådant sätt den andre kan fungera där (och en själv inte). Den andre måste alltså ha egenskaper som man själv inte har; att reagera på det andra är alltså att reagera på det som för en själv är avskilt, obekant, ouppnåeligt, helt okänt. Det andra är alltså inte det man anser vara fel; det man anser vara fel förstår man såsom fel. Det andra är just det; något annat, något som inte kan placeras. Det är på grund av detta, att det andra inte kan placeras, som den andre placeras på sin andra plats (”där”). Om den andre förskjuts försvinner det andra i samma moment.

På samma sätt som den andre är vem som helst som kan definieras som kategoriskt motsatt en själv är det andra allting utanför ens egen begreppshorisont. Det kan vara alltifrån en annan livstil, livsåskådning, tankesätt, beteende – eller så basala saker som ett främmande ljud eller en okänd doft. Freud kallade det berömt för Das Unheimlische, det kusliga fenomenet av en känsla som är så främmande att den uppfattas som bekant.

Vi kan för tillfället alltså säga att det andra är det ”främmande”. För att nå en bättre formulering kan vi  fråga oss vad som är det ”icke-främmande”. Vad är det det som en människa upplever utgöra sig själv, ens personlighet?

En personlighet kan förstås som ett absolut system, uppbyggt av enheter som konfigurerar systemet. Det är ett absolut system eftersom det trots allt inte kan utplånas (annat än i det att en människa dör) – En människa har ju alltid, oavsett vad, en personlighet. Däremot är enheterna utbytbara, föränderliga, i ständig aktivitet. Enheter i ett vanligt system – till exempel de olika delarna i en bilmotor, eller strängarna på en gitarr – kan vara opålitliga och påverka systemet (en bil kan bli kaputt, strängar kan gå av), men enheter i ett absolut system – enheter jag väljer att kalla vakanser – kan förändras utan att systemet i grunden påverkas. En personlighet är ett stort och avancerat, absolut system och enheterna som detta system består av har en mängd olika funktioner och verkningsområden.

Enheter i ett personlighetssystem vi kan intressera oss för här är enheter som har till uppgift att uppfatta och bearbeta data ifrån omvärlden. Allt som vi ser med våra ögon och allt vi upplever måste bearbetas i vårt inre för att kunna förstås på ett tillfredsställande sätt. Våra händelser och upplevelser kan inte ske och därefter förbli orörda av våra tankeprocesser. Allt som sker måste uppfattas, registreras, bearbetas och sorteras (i den ordningen) innan skeendet kan vara behandlat som mer eller mindre avklarat. När något är färdigbearbetat och avklarat märker vi inuti oss själva inte vi inte längre upplever att vi har en direkt känslorelation till händelsen. Det hela har, vad gäller våra känslor för det hela, preskriberats. I yttersta fall kan man ”vara över” en misslyckad relation eller ett traumatiskt dödsfall, till exempel, men i de flesta fall är dessa processer mer vardagliga. Varje dag går en människa igenom denna process flera gånger, men det rör sig alltid om okomplicerade bearbetningar vi är vana vid. Man kan till exempel upptäcka i postfacket eller brevlådan att man fått ett vykort från en vän. Man kan vara ute och gå och plötsligt kan en fågel dyka ner framför en för att plocka upp ett föremål på marken och flyga iväg igen. Man kanske noterar att 1. Det var en vacker bild. 2. Det var ett märkligt sammanträffande att jag gick här just som fågeln flög förbi. 3. Jag hade tur som var här just här och nu. Därefter är det hela bearbetat. I förra exemplet, med vykortet, kan man läsa meddelandet, bli glad och fundera på innehållet, följt av funderingar på vännen i åtanke innan man känner sig tillfredsställd. Också detta ett exempel på en enkel bearbetning.

Det vi däremot inte omedelbart har i åtanke under dessa enkla bearbetningar är hur vår personlighet dikterar hur vi bearbetar information. Vår hypotetiska figur utgår automatiskt ifrån att fågeln är fin eftersom det ingår i dennes personlighet; en person som hatar fåglar skulle bearbeta informationen på ett helt annat sätt. Om vi för sakens skull föreställer oss en människa som aldrig sett en fågel, och som inte vet vad en fågel är, skulle bearbetningen innehålla en inledande chock att behöva komma över.

När vi upplever det andra behöver vi ägna betydligt större delar åt bearbetningen än vi i vanliga fall behöver. Vi kan ta Utoya-massakern som exempel. Det är inte långsökt att tänka sig att praktiskt taget alla människor som hörde talas om denna händelse reagerade med förvirring; denna händelse lär inte ha existerat innanför de flesta människors begreppshorisont och arbetet med att bearbeta händelsen, och nå punkten då den sorterats som något begripligt, är påtaglig. Breivik måste anses som antingen galen eller som politiskt motiverad, eller som en blandning av båda. Att bara låta dådet förbli ”gjort”, utan vidare innebörd, fungerar inte. Alla människor reagerar på allting som händer. Allting som händer måste existera inom begreppshorisonten. Det är så ett system fungerar, i det här fallet vad jag kallar en personlighet; det måste arbeta för att upphålla sig själv och förbli funktionellt och detta gör det oavbrutet och automatiskt.

Men Breivik-exemplet är inte helt tillfredsställande i det här sammanhanget eftersom det, som jag nämnt i punkt 44, inte är en direkt upplevelse eller erfarenhet för de flesta människor utan en narrativ, en ”story”, en extern händelse. Det som gör Utoya enklare att bearbeta (för en människa som inte var där eller som inte är kopplad till händelsen som anhörig) är att händelsen kan processas till den mån den kan föreställas. För våra inre målar vi upp hur händelsen gått till, och detta gör att vi kan modellera den med större frihet och göra den begriplig på ett enklare sätt; inte minst kan vi med fantasin censurera den.

Bättre är att tala om direkta erfarenheter och upplevelser. Låt säga sociala. Medan den andre är en signifikant som avslöljas av det yttre  – en ”man”, en ”kvinna”, en ”invandrare” – kan det andra uppfattas i vem som helst. En människa som reagerar på det andra kan till exempel göra det när en annan människa, en arbetskollega eller en bekant eller rentav en komplett främling, påpekar något som för en själv ter sig olämpligt, eller som tycks komma från ingenstans. Det kan vara en komplimang eller en kryptisk kommentar. Det kan vara en idé som man själv aldrig tänkt på. Det kan vara vad som helst som man själv tolkar som främmande. Det kan vara ett möte mellan två människor som inte tycks ha varit planerat och som ändå känns påtagligt betydelsefullt, utan att man kan förklara vad mötet innebar. Det kan vara såväl något kittlande, och det kan vara såväl positiv som negativ kittling; det kan vara något man uppfattar som spännande, eller något man uppfattar som obehagligt. I vilket fall som helst är det något man på ett eller annat sätt inte känner till och som man därför inte vet hur man ska bearbeta, vart det ska sorteras, man har kommit i kontakt med det andra.

Intressant här är förstås att det andra inte behöver vara något man uppfattar som dåligt. Tvärtom är det förutsättningen för attraktion mellan människor. Det är knappast någon hemlighet, det är rentav alldeles erkänt, att opposites attract.  Det är just i effekten av det andra som en utåtriktad person dras till en introvert person, som en organiserad dras till en kaotisk, som en logiker dras till det mystiska, och så vidare. Även om det till viss mån är en generell och godtycklig logik, som inte bör missförstås som hård vetenskap, så är det trots allt så att plus-och-minus-förutsättningen i attraktion är central.

Det andra, när vi talar om positiva saker som attraktioner, är det okända som en person känner sig villig att försöka utmana. Själva vetskapen om att det kan misslyckas är del av tjusningen. Dramatik är något underskattat och missförstått; de flesta människor söker den oavbrutet. Det andra är själva dramatiken förkroppsligad i det här fallet.

Samtidigt beror vår syn på det andra på varifrån det kommer. Upplever vi det andra ifrån ett håll där vi inte attraheras av det blir vi istället rädda, upplever det gärna som en hotfull situation och det är utifrån dessa omständigheter som förakt, ifrånskjutningar och det vi idag kallar hat uppstår.

Men det är viktigt att förstå att detta (hotfulla) andra också kommer ifrån vår egen personlighet. Vad är det du upplever som okänt, obehagligt, hotfullt? Vad är det du inte kan tolka, bearbeta, processa? Det främsta hotet i det andra är att det kanske inte kan bearbetas alls; det kanske är övermänskligt ens egna funktioner; den latenta bilden är då att det andra, då det inte kan bearbetas inuti en själv blir ett cancer-liknande virus som bryter ner ens psyke tills man förlorar vettet.

Stephen Kings Det, ett kitschigt exempel men ändå träffande, handlar om just detta. Rent psykologiskt är berättelsen en karaktärsstudie i skräck. De flesta som läst boken eller sett miniserien minns att den går ut på att ett gäng utstötta ungar på 50-talet ger sig ut i kamp mot en barnadödande clown som de tvingas möta flera år senare i vuxen ålder. Precis som Stanley Kubrick sa om The Shining så är det märkligt hur lite som behöver skalas av från historien för att man helt ska tolka det hela som en berättelse om psykologisk kollaps och inte något övernaturligt. Barnen i Det är dom enda som ser denna barnadödande clown och efter att de besegrat den svär de att de alla oavsett vad som sker måste återvända för att besegra den igen om den kommer tillbaka. Trettio år passerar och i vuxen ålder står de skräckslagna, men bisarrt nog ändå samlade, för att möta ”clownen” – som fortfarande bara dom kan se. En av dom sluter inte upp med sällskapet eftersom han tar livet av sig i ren rädsla, och målar med sitt eget blod ordet IT på väggen.

Jag vet att King sagt det vid något tillfälle, och det är i vilket fall som helst ganska klart, att tematiken är starkt kopplad till vad karaktärerna själva upplever som sina största rädslor, ångestförknippade begrepp, skräckscenarion. Och vad detta är kan inte säkert förklaras. Därav heter romanen bara det. Det är det där, det där vi är rädda för.

En intressant slutsats man kan dra är alltså att vi upplever avsky – som hos vissa utvecklar sig till ett systematiserat hat – utifrån samma mekanismer som vi attraheras till saker. Notera att jag inte använder ordet kärlek; kärlek, långt ifrån att vara det vykortskitschiga slit-och-släng-begrepp som det förknippas med, är i själva verket ett extremt abstrakt fenomen som innefattar många olika saker på en och samma gång. (Mer om det en annan gång). Vi attraheras av det andra, ja, men alla vet att ett kärleksförhållande alltid måste gå ut på tolerans, att man accepterar de egenskaper ens nästa har som inte överensstämmer med ens egna och att man till och med ställer sig bakom dessa för dennes skull. Dessa saker går till på olika sätt, men kontentan blir onekligen det av att man domesticerar och pacifierar det andra, som man hittar i sin partner, och i denna den allra mest idealistiska mänskliga tillvaron arbetar man på en symbios där såväl det ena som det andra kan leva ihop i harmoni. En schism mellan två diffande personlighetsdrag kan visa sig vara grunden för att en relation tar slut, men inte om det finns tillräckligt med vilja. Viljan är kraften som förenar vad som helst med vad som helst för att lyckas bli vad som helst. Den måste bara existera.

Där ute i stora vida världen finns dock det andra i ren form, utgör ständigt grogrunden för kaos; det är kraften som river ner skydd, krossar personliga barriärer, klipper av trådar som har i uppgift att hålla saker på plats, ifrågasätter ens inre, provocerar alla ens mest stabila känslor, får människan att bete sig på sätt man aldrig kan förutsäga. Det kan vara en god kraft, och det kan leda till dåliga saker.

Dessa är våra förutsättningar.