CONDRECA CONDRECA

eller fredrik fyhr i allmänhet

Kategori: Nyheter

Obama – En cool kille med ett vrålåk

WEB_INRIKES

Jag vet inte om någon märkt det men Barrack Obama var i Sverige igår onsdag. På DN och Aftonbladets hemsidor kunde man ha trott att det var tal om Jesus återuppståndelse men det var Obama som var på plats för att vinka ifrån sitt plan, prata med skandinaviska premiärministrar, äta mat, sova i sina star spangled boxershorts och långben-nattmössa i den flashigaste sviten i Stockholm på ynka 71 600 kronor per natt (måste framstå som rena socialismen för Obama). Och sen åka vidare. Exakt som hans kompis Bruce Springsteen brukar göra.

Jag fastnar vid förvirringen. Uppståndelsen blir enorm fastän ingen bryr sig. Nu dagen efter finns knappt en enda dagen-efter-rapportering. Obama kom och gick. Big deal. Ja! En big deal. Eller inte. Eller va? Man kan höra ett kollektivt ”Jamen gud vad dom håller på och skriver om det här, så stort sak är det väl inte” över hela landet; samtidigt som Aftonbladet slår klickrekord med 7.68 miljoner besök under Obama-onsdagen. Det är inte speciellt långt ifrån hela Sveriges befolkning.

Hela Sveriges befolkning.

Förvirring. Ja, jag är förvirrad också, men jag ska försöka få någon slags klarhet i vad som hänt här. Det gick fort. Många säger att det inte spelade någon roll, och det kanske är sant. Men ändå. Den här gäckande känslan undkommer mig inte; känslan av att något hänt här. Något annat än det – vad det nu var – som rapporterats. Förvirring. Som om detta besök kommit från ingenstans har vi bara fått några dagar på oss att komma fram till vad vi egentligen tycker om det här.

En särskild instinkt säger oss att något måste vara fel. Men vad? Kvällstidningarnas narrativ behöver inte göra om protesterna till besöket till några marginaliserade vänster-tomtar; de är redan marginaliserade vänster-tomtar, eftersom en stor majoritet människor ”gillar” Obama (som man gör på Facebook). Dessutom kommer sådana protester på posten och med sin traditionellt bundna och fundamentalt konservativa (faktiskt) ritual har de inte mer revolutionär eller samhällelig kraft än vad Kiss-fans har (Kros-sa USA im-peri-alizzz). ”Vi hoppas att han hör talas om oss och förstår att det finns de som motsätter sig hans politik” sa en företrädare (förlåt, minns inte vem, det var på nyheterna). Man ba jo, kanske han behöver upplysas om det. Vad skulle han säga? ”I’ll be damned. Some guys don’t like me! Whaaat?”

Så okej, vad mer. Är det detta att Obama kommer med sitt stab, sina Secret Service-agenter, sina läskiga väskor och koder till kärnvapen och alla tänkbara Cancer Man/Hemliga Arne-figurer i sitt Air Force One. Att detta befinner sig på svensk mark. Kanske. Men… varför då?

Ingen verkar ha en ordentlig förklaring till varför detta känns fel. Eller, rättare sagt, ingen hittar någon bekväm förklaring.

Hur det är egentligen vet ju de flesta som är bara lite insatta. Sverige är i sammanhanget inte speciellt viktigt. Det hela är en PR-turné där Obama visar upp sitt teddy-snälla leende för allmänheten (han måste verkligen ha ont i käkarna av allt leende) och parallellt med detta, när han gettar down to the business i de stängda rummen, söker stöd för militärt intåg i Syrien.

Snipp snapp slut så var det mysteriet löst. Men i och med detta – Obama åker på en PR-turné för att göra tanken på ett krig populärt – riggas flera illusioner upp för människor i länderna det rör sig om. Eller åtminstone Sverige. Dessa illusioner krockar med varandra och skapar förvirring.

En är de centrala illusionerna är att man gör om vad det rör sig om. Man skulle kunna uttrycka det: Obamas PR-tåg stannar i Sverige. Men det gör man inte. Man skriver att Obama besöker Sverige för att träffa Fredrik Reinfeldt. Som om detta bara var något slags vänskapligt knalla-över-till-grannen-fika. Här uppmuntrar man till passivitet. Här uppmuntrar man människor till att inte engagera sig för vad som faktiskt sker, inte ha någon politisk medvetenhet, bara se det som referat över dokusåpa. Varför? (Jag kommer till det).

Steg två i förvirringståget är omvandlingen av händelsen till ett event. När man nu kommit fram till att Obama kommer över för att fika med Reinfeldt så måste reaktionen från media bli…

WOOOOOOOOOW!

… och man måste bevaka det som man aldrig bevakat något förut. Detta leder till att folks känsla för perspektiv förblindas och vi får krönikor som Lena Mellins om hur Obama är ”roligare” än Reinfeldt (öh… va?). Fastän vi alla vet – och hon vet om någon – att det bara är en Syrien-relaterad PR-turné så blir ändå Lena Mellin ”star struck” och skriver om hur han är ”världens mäktigaste man” och att han bara står ”tre meter” ifrån henne. Hon skriver även, oerhört nog, att Obama är ”en cool kille som många skulle vilja hänga med”. En av Sveriges största opinionsbildare detta, som gör sig dummare än vad hon är (eller?) och reducerar innehållsvärdet till det av en insändare i Kamratposten.

Men det är förstås inte bara i media som exponeringen är enorm. Även i verklighetens Stockholm var ett rekordartat stort område i Stockholm helt avspärrat, no questions asked. Det är, milt sagt, oerhört. Som en global världspolitisk förlängning av Springsteen på Ullevi, men nu är det inte arenan som är utsåld och läktarna fulla av folk, utan hela staden bokad, av Obama, och inte en själ på gatorna. Principen är densamma som i Nordkoreas huvudstad Pyongyang (tyvärr ingen överdrift): Det är lika bra att vi spärrar av hela staden så vi får ordning på torpet. Att det är svenska polisen som helt själva tagit detta beslut tycker jag låter suspekt. Man behöver inte vara konspiratorisk för att tänka sig att Secret Service haft ett finger med i spelet. Annat vore snarare konstigt.

Och samtidigt är Obama alltså bara en ”cool kille”. Eftersom nyheterna är så många blir förvirringen ännu större eftersom nyheterna måste handla om något och de får inte vara kritiska (det är ju alltid en positiv nyhet man försöker sälja): Så det blir storys om till exempel Obamas Batmobile (eller ”vrålåk”om man vill  använda ett direkt konsumistiskt ord). Så fastän vi alla vet att det rör sig om en politisk PR-turné så läser vi i Aftonbladet att Stockholm är avspärrat för att Reinfeldt bara ska träffa en cool kille med ett vrålåk.

Mellins krönika har en spalt i slutet kallad ”Det här kom de fram till” med nio punkter som alla är passiv-aggressiva: Satsa på utökat samarbete… Fortsätta arbetet… fortsatt arbete… [fortsätta] arbeta för att förhandlingarna… fortsätta arbetet i Arktiska Rådet… Verka för kärnvapennedrustning… Arbeta för att… Göra gemensamma ansträngningar i arbetet… Försöka påverka Iran och Nordkorea att nedmontera sina kärnvapenprogram (lycka till). Källa: Regeringen.

Ja, same old, same old. 100% av alla människor i Sverige vet ju att Reinfeldt har 0% inflytande på Obama. Paradoxen är att 7.8 miljoner besök talar för att mötet ändå är en spännande nyhet. Varför? (Jag är fortfarande på väg dit).

Man har ett möte med USA:s president av olika anledningar. Aldrig, dock, för att man själv väljer det. Det är presidentens rådgivare som tycker det är en bra idé. De bestämmer att så ska ske. De säger: Här kommer vi på vår PR-turné och you better deal with it på våra villkor!

Man kan göra som Putin och försöka göra det till en armbrytning, säga liksom att ”Okej du är Obama men vafan jag är ändå Putin, jag måste också göra något så att jag verkar som en ännu coolare kille. Jag kan inte bara acceptera att ni kommer hit och är USA. Kan inte acceptera att kalla kriget inte är slut heller, för den delen.”

Eller så kan man göra som Brasilien och ställa in mötet helt, på grund av den helt konsekventa anledningen att landet spionerat på deras regering. Vad ska Obama säga annat än okej?

Sverige gör inte så. Vi har nämligen en underdånig kultur ärvd från århundraden av bönder i gyttjan. Det sitter i ryggmärgen att blidka kungar. Vi har inget politiskt eller kulturellt arv. Vår enda politiker med någon slags unik autonomitet och reellt inflytande på resten av världen (dvs Palme, nej inte Carl Bildt) blev skjuten och vi blev för förvirrade av det för att kunna hitta någon mördare.

Istället går vi med på allt tills vi är en internationell motsvarighet till en tjallare, en ryggradslös lowlife, Peter Lorre i Casablanca. Utan skam går vi vart än vinden vänder. I det här fallet talar man om Sverige som en ”USA-vän” med ”gemensamma intressen”.

Det betyder: Vi går med på alla USA:s intressen. De kommer att kunna göra vad som helst. Vi kommer aldrig fördöma dem. Palme kallade USA för dessa satans mördare. Men , som Jörn Donner sa, han var ju för intelligent för Sverige.

Den största illusionen av de alla är att Sverige på något sätt inte skulle vara obetydligt. Denna nästan tabubelagda uppfattning vågar Mellin bara antyda: ”På något sätt” skriver hon, känns det som att ”Sverige är ett litet land i världens norra utkant.”

Men hon håller även vid liv illusionen om att Sverige kan stoltsera med någon slags autonomitet, som om vi inte alls är närapå en förlängd amerikansk provins:

”Är Barack Obamas besök i Sverige viktigt? Det får man hoppas, annars finns det ingen anledning att öppna luftbron mellan Washington och Stockholm för hans gigantiska ­delegation och allt medföljande material, som bilar och helikoptrar.”

Det är en makalös formulering. ”Annars finns det ingen anledning”… Om det inte är ”viktigt”… Vad pratar hon om? Hon vet ju, jag menar det är ju uppenbart, att formuleringen är ett tankefel. Det är klart att mötet inte är viktigt, i ordets rätta bemärkelse. Och det är ju inte tal om någon anledning. Det behövs inga anledningar.

Den enkla lilla anledningen till att Obama är på besök i Sverige är för att Vita huset bestämt det. Det finns ingen annan anledning att prata om. Det finns en desperation i Mellins formulering, som om hon antingen ljuger eller lever i total förnekelse: ”Annars finns det ingen anledning att öppna luftbron mellan Washington och Stockholm”.

Luftbron! Det är som taget ur någon slags framtidsroman från 80-talet. Som om Sverige faktiskt har något att sätta emot, typ ”näru Obama vi kanske inte öppnar luftbron här mellan ditt Washington och vår helt likbördiga superstad Stockholm. Det är bäst du spelar dina kort rätt så vi inte håller vår luftbro stängd. Vi vet ju alla att du är sjukt angelägen om att komma hit.”

Här finns onekligen en svensk identitetskris – vi vet inte vart vi ska stå här. Vi vet att vi står maktlösa mot USA men vi skapar lögner om att vi är på jämna villkor. Vi vet att USA:s självskapta vetorätt är moraliskt fel men vi ignorerar det med hjälp av att göra mötet till ett nyhetsevent á la Springsteen. Vi vet att Barrack Obama inte är mer fredskämpe än någon annan amerikansk president, även om det kanske inte är något personligt menat mot honom, det är landets policy som är grejen. Men nu har vi gett honom ett fredspris (!) och vi tycker han är en ”cool kille”. Vi vill se honom som en Marvel-superhjälte, som en fredsmäklare, som en karaktär värdig en snyftar-biopic värre än Gandhi. Vi vill ha den bilden, vi vill äta upp den och känna den smälta i magen. Vi vill att bilden ska vara sann, vi vill fetischera den, bekräfta den om och om igen och känna ”men guuud tänk om det bara var så att USA:s president var en schysst, nice kille men kan det inte bara få vaara såå dååå”

Sen ba Syrien – damn! Vi gav honom Nobels fucking fredpris och nu ska han in och kriga i Syrien. Mitt emellan vår neokapitalistiska amerikanisering (där en person är ett varumärke och om varumärket är gott måste personen också vara god) och de gamla hederliga vänsteridealen från DDR-Sverige (som inte ryggar tillbaka inför att kalla Obama en krigsförbrytare, som man kallat alla landets presidenter) har förvirringen blossat upp i och med denna nyhet, som befinner sig precis på gränslinjen mellan alla föreställningar vi har som står i konflikt med varandra.

I wanna make this perfectly clear, som Obama alltid säger, the situation is confusing.

Annonser

Att tycka utan att veta

selmalagerlöf
Selma Lagerlöf testar nymodigheter som radio.

 

Bildningskomplex är ett begrepp jag inte förstår mig på. Jag har försökt, men det går inte in. Jag förstår vad ordet betyder, ungefär, men jag förstår inte riktigt vad det syftar på eller hur det fungerar. Man tenderar att uppleva begreppet bildning som något hotfullt, något som ger ett komplex: Bildning tycks vara en egenskap man tycker är attraktiv men man är rädd för att själv äga den eller påstå att man äger den. Det tycks vara något man gärna skulle vilja visa andra att man innehar, men inget man själv engageras av att skaffa sig. (Att jag nu pratar om bildning som ett objekt, en slags vara, är kanske ingen slump).

Det tycks även som att detta komplex – eller förresten, låt oss kalla det för vad det är, denna rädsla för bildning, lett till att det uppstått ett slags substitut för bildning. Jag vet inte vad man ska kalla detta substitut, men det är idealiskt för den självupptagna och fundamentalt konsumistiska 80-talistgenerationen. Det är en slags kunskap som börjar och slutar i sig själv, i det att man påstår något. Det är något man själv ”tycker” – eller kanske snarare något man känner – och det behöver därför ingen förklaring utan detta mellanting är i sig själv fullbordat: ”Jag tycker så här” säger man, och därefter finns ingen ytterligare dimension. Ingen kan ju förneka en människa hennes känslor. Det kan vara färgat av vissa idéer, det kan innehålla spår av andras argument, det kan möjligen härledas till någon tanketradition, men inte nödvändigtvis. Man är inte en del av den långa mänskliga traditionen (som pågått trettio tusen år eller så) att föra ett samtal. Det är snarare en slags envägskommunikation. Man ”tycker” något, sen är det skit samma vad någon annan har att säga. Detta ord – ”Jag tycker” – utgör en slags mur som håller allt annat borta.

Det är inte bildning – för det kräver inte en extern källa som bekräftar det man påstår. Men det är inte okunskap heller, för det man ”tycker” överensstämmer helt med det… tja, det man nu ”tycker”. Man är säker på sina känslor för något. Och det är ju inget fel med det, så länge man pratar om mer triviala saker. Man kan till exempel säga: ”Jaha, är den där stolen röd? Ja men jag är färgblind, nu tycker jag den är brun så tyst med dig”.

Problemet med det här mellanläget kommer när man ignorerar verkliga omständigheter för att ge bekräftelse åt det här ”tyckandet”. Man kan till exempel för all del påstå att Rio de Janeiro är Brasiliens huvudstad men då har man faktiskt fel. Det kanske verkar som att detta är en självklarhet – vissa saker kan man inte bara tycka, vissa saker måste man veta – men om vi går ner i gränsfall och gråzoner blir det tydligt (åtminstone för mig) att det här tankefelet är ett problem. För inte nog med att man inte bara kan tycka vissa saker, medan måste veta andra saker, många saker måste man veta något om för att ha en åsikt trovärdig för andra. Om man nu är intresserad av att ens åsikt ska spela roll för någon annan. Om man nu inte bara är intresserad av att tillfredsställa sig själv – vilket man ju kan göra genom att ”tycka” att Rio är Brasiliens huvudstad till exempel.

I dagarna hade jag ett intressant samtal med vänner om auktoritet i konst och kultur. Åsikters auktoritet, namns auktoritet, trenders auktoritet. Inbäddat i samtalet fanns min text om The Knife. Är det inte naturligt, frågade någon, att man läser till exempel recensioner, bildar en uppfattning om vad som ”anses” vara bra, och att man sedan helt enkelt följer det anseendet? Är inte det så saker alltid fungerat i både musik, film, litteratur, etc.

Och jo, visst är det så. Det behöver inte betyda att ingen sanning finns bortom grupptrycket – snarare tvärtom – men det är sant att den amöba-liknande så kallade ”kulturvärlden” kameleontiskt skiftar färg och form beroende på vad för åsikter som drivs från de som skriver kulturjournalistik via trendmekanismer som de ofta själva inte ens förstår att de följer. Men, på individnivå, tror jag att det är oundvikligt (när man är ung) att man följer strömmen. Någonstans måste man ju nämligen börja. Jag vet själv att jag i tretton-fjortonårsåldern hyllade filmer bara för att jag inte upplevde att andra sanningar fanns (Gudfadern passerade mig till exempel likgiltigt förbi, men jag skrev att den var mästerlig. Jag hade visserligen rätt, men det hade jag ingen aning om då) och jag vet att det inte finns någon tretton-fjortonåring filmentusiast som inte gör samma sak här och nu i dag.

Men grejen är att man ju lär sig saker, man ser mer filmer, lyssnar på mer musik, man utforskar saker och för varje år som går blir det egna omdömet mer och mer autonomt (så var det åtminstone för mig). Till slut har man sett så mycket, läst så mycket, hört så mycket och kan så mycket att man kan hänvisa till vad man sett och hört förut. Eller, jag ska inte säga ”så mycket”, jag ska säga, tillräckligt mycket. Man kan tillräckligt mycket för att man kan försvara just sina åsikter. Därav tumregeln: Tala helst inte om saker du inte har någon koll på. Det är när du vet något om det du pratar om som din röst får validitet, din åsikt får auktoritet. Det är det som är bildning. Alla får förstås tycka vad som helst om vad som helst – men man måste vinna sin auktoritet om man vill att ens åsikter ska bi mer än tyckande. Och det tar ett tag att vinna den auktoriteten. Kanske är det detta – trögheten i bildandet, att det tar tid och kräver såväl eget initiativ och intresse – som gör det så oattraktivt för de yngre generationerna. Om jag får tillstå mig att raljera: Bildning finns inte i en app, det går inte att köpa och det utgör inte ett behov som på en gång kan tillfredsställas. Dessutom tjänar man inte pengar på det, och det ger det bara en marginell status på arbetsmarknaden.

Här kan jag nämna att man i  Babel 21/4 satt och hade en paneldiskussion om vad bildning överhuvudtaget är. Frågan kom efter att programledaren Jessika Gedin i På spåret sagt att hon aldrig läst Selma Lagerlöf. Okej, fair enough, men varför frågan ”Vad är bildning”? Jag tror inte att någon inte vet vad bildning är. Det är som att ordet i sig skapar ett falskt mysterium, som om bildning vore en helig graal som ingen vet vad det är men som ytterst få, vilka de nu är, har tillgång till. Men bildning är inte att veta allt om allt – vilket tycks vara en underliggande hotbild i det så kallade bildningskomplexet: ”Du är inte bildad för du är inte Horace Engdahl”. Bildning är att veta lite om mycket – förutsatt att man faktiskt bryr sig om att Brasilia är huvudstad i Brasilien, att den kunskapen är intressant och viktig i sig självt och att det är kul att veta saker – och i synnerhet att veta mycket om sina egna intressen. (Och det är väl förresten detta som folk, väldigt konsekvent, reagerar på när Gedin säger att hon inte läst Lagerlöf).

Detta – att bildning är att veta lite om mycket och att veta mycket om något särskilt – det är väl ändå inte bara något jag fått för mig? Är inte det den gängse definitionen av bildning? Jag menar, om vi slappnar av och tar det lite lugnt och känner efter, ordet bildning har väl inte en svårare definition än så?

En elefant i rummet när man pratar om bildning, så också i Babel-diskussionen där det fanns i grunden fastän ingen sa det rakt ut, är att ordet ”bildad” klingar av klassproblematik. Det ger en associationer till just Svenska akademin. Bara en konservativ gubbe skulle kunna använda sig av ett sådant ord som ”bildad” och sedan ha mage att placera det på sig själv. Ingen människa, man som kvinna, vill vara den gubben.

I panelsamtalet på Babel kom man väl ungefär fram till inget särskilt alls. Det är inte så konstigt, eftersom sådana panelsamtal går ut på att inte komma fram till något (Göran Everdahl var i synnerhet i Spanarna-mode, liksom på autopilot). Sådana här typer av programinslag bygger på ett underliggande avtal att man inte ska använda riktiga argument, inte prata om riktiga ämnen, inte vara för allvarlig i sitt engagemang att diskutera, för då kan man börja bråka. Så fort det närmar sig någon intressant idé viks det undan: Det blir liksom ”här sitter vi och pratar strunt och har så trevligt, varför ska vi börja märka ord och bli specifika? Det blir ju som på sjuttitalet eller nåt annat mossigt” (inget blev verkligen bättre av att panelen ramade in ett inslag med Slavoj Žižek, antitesen till all denna feel-good-pratighet, vilket gjorde att panelen plötsligt framstod som en del av en inskränkt landsbygdspöbel som satt vid sidan av och drack kaffe i stugan, muttrades om att man inte ska tro att man är nåt).

Hursomhelst. Alla kunde i slutändan hålla med om att man inte ska känna sig tvingad till någonting och att det här med att läsa klassiska böcker i skolan inte är kul; Per Wirtén hade inte heller läst Selma Lagerlöf, på grund av att man var tvungen att göra det i skolan och han verkade nästan lite mallig över denna personliga seger (typ ”Haha, ni trodde jag skulle lära mig läsa viktig litteratur – men jag vägrar fortfarande!”)

Men det där skolargumentet har en väldigt begränsad vidd som argument. Jag var också ointresserad av litteratur i tonåren, på grund av att lärare tjatade och så, men det hindrade inte mig från att senare, i tjugoårsåldern, läsa några av Selma Lagerlöfs böcker. Och Herr Arnes penningar är fortfarande bland de mest mystiska böcker jag läst. Anledningen till att jag läste den var dock inte för att jag kände mig tvingad – jag var nyfiken på denna en av Sveriges mest berömda författare. Varifrån den nyfikenheten kom ser jag inte som något mysterium – det är ju i sig självt spännande. Man vill ta reda på vad grejen är, om inte annat.

Istället för frågan ”Vad är bildning” (som alla egentligen vet svaret på) bör man våga fråga: Vad är vi intresserade av? Vad väcker vår nyfikenhet? Är det så enkelt att vi i skolan blir avskräckta från att läsa överhuvudtaget? Att vi aldrig blir intresserade igen och att det är våra gamla lärare som egentligen är katalysatorerna för denna ångest? Själv känner jag inte igen mig – jag erövrade min bildning själv, på egen hand – men det kan vara så. Men jag kommer ändå inte ifrån frågan: Vad är vi då intresserade av istället? Om det inte är Selma Lagerlöf? Om det inte ens är böcker överhuvudtaget, vad är det? Är det ”underhållning”? (Och det är ju en ännu bättre fråga: ”Vad är underhållning”?)

Babel-panelen är ett bra exempel på när detta tankefel blir ett problem: Det är kul när man sitter och tycker saker utan att kunna hänvisa till något annat än sina egna känslor i ett program som Spanarna – för då handlar det inte om något annat än det. Men om man ställer en riktig fråga – Vad är bildning? – då blir det ett problem när det inte finns någon som kan hänvisa till något annat än sina egna nycker och sina tankar för stunden. Varför är det ett problem? För att man inte kan svara på frågan som man faktiskt ställt. Och det är viktigt, i sig, att ställa sådana frågor.

Ett annat exempel på när tyckande byggt på ens känslor kommer i vägen för tyckande byggt på kunskap noterade jag i den här ”Vakna med NRJ”-snackisen, där man i programmets ”wake up call”-segment ringde och lurade ett Justin Bieber-fan till tårar. En strid åsiktsström följde, vilket man ju kan förstå, eftersom det hela verkade bisarrt i sin hjärtlöshet. Hanna Fahl hade till exempel svårt att hålla tillbaka känslorna i sin krönika där hon skrev att hon hoppas programledarna ”skäms”.

Men i motreaktionerna finns det något väldigt centralt som saknas: Insikten om att ”Vakna med NRJ” inte är på riktigt. Att det inte nämns någonstans, ens i förbifarten, att sådana här programinslag där programledare ringer till random folk oftast är fejk. Jag minns när jag var i tolvårsåldern och Mix Megapol ringde runt till folk och gav dom pengar om dom svarade att Mix Megapol var den bästa radiostationen [sic] och redan då talades det om att det förmodligen inte var på riktigt. Därefter har det liksom varit en underliggande vetskap – en slags bildning – att folk som gör slut i radioprogram oftast är kompisar till redaktionen som hoppar in och hjälper till med en snabb sketch. All rim och reson i världen talar för det – hur mycket pengar gav Mix Megapol annars bort? Varför har ingen hjärtekrossad tjej eller kille någonsin stämt programmet för ärekränkning eller något? Även om man gett dessa reklamradiostationer the benefit of the doubt så har man alltid sett trådarna bakom det hela.

Åtminstone fram tills nu. Närvaron av ett nyhetshål finns i Martin Björks uttalande att det hela var en sketch. Det nyhetshålet är bristen på kunskap från de som skrivit om detta. Hade någon påpekat det så hade han kanske inte behövt avslöja det många, som sagt, länge känt till. Men nu är det lite grann som när barn börjar gråta för Tomten och man måste avbryta spelet och förklara att det bara är farbror Börje i en mask (jo, det har hänt). Har vi, någonstans på vägen, tappat allt kritiskt omdöme? Går det så fort nu, att vi accepterar vad vi än ser i det mediala flödet och börjar kommentera det oavsett om det är på riktigt eller inte?

Ett motargument här är förstås att programmet var smaklöst oavsett om det var fejkat eller inte. Helt klart. Talar det, i det här fallet, för hur könsstrukturer fungerar? Ännu mer, med tanke på att det hela är en konstruerad skapelse. Men jag tycker inte att man ska förminska den här försvunna skiljelinjen mellan fiktion och verklighet – bland annat just därför. När vi inte längre är kritiska i grunden mot det vi ser och hör, då tycker jag det börjar likna en hotbild. Varför? Jo… för, ja, vad hände med bildningen egentligen?

Jim Emerson, en av mina favoritskribenter, har nyligen postat en lysande blogpost om konspirationsteorier och ”magiskt tänkande”. Men innan jag går vidare: Ta en titt på dessa två bilder och fråga er om de föreslår något eller inte.

Bilderna är postade av en fotograf vid namn Haley Morris-Calfiero som publicerat ett flertal bilder som fångar, menar hon, hur människor hånar henne för hennes övervikt. Jag tycker om det Emerson påpekar (min översättning och emfas): ”Jag har ingen anledning att misstro att hon blivit grovt förödmjukad i offentligheten på grund av sin övervikt, men fotografierna själva ger inget definitivt bevis på det. De fångar ett ögonblick, och kan tolkas på flera olika sätt” (Polisen kanske bara såg att ett foto togs och spexade i förbifarten, killen på trappen kanske bara känner sig generad över att posera för ett foto). Morris-Califero har till och med skrivit att hon ”inte kan veta vad personerna i fotona tänkt på” men att hennes bilder ändå är en slags hämnd, att de ”talar för sig själva”. Men, som Emerson frågar, vad säger de? Jo, de säger inget definitivt. Varför ser Morris-Califero det ändå som något som tillfredsställer henne?

Här kolliderar två saker: Dels viljan att uppmärksamma orättvisor, och uttrycka sina känslor för de orättvisorna, och medlen med vilka man uppmärksammar de orättvisorna och argumenterar för hur de fungerar. Det jag sörjer är glappet däremellan. Det vapen Avpixlat-högern använder – inte alltid, och inte så konsekvent effektivt som de tror, men rätt ofta – är rationalitet, deduktion, förmågan till kritiskt omdöme. Alltför ofta ignoreras reella argument så att de i onödan framstår som bättre än de är. Johan Croneman uttrycker det bra i sin senaste krönika, när han konstaterar att folk i media-Sverige inte är kapabla att ”ta debatten” med till exempel Sverigedekomraterna: ” Det senaste året har vi till exempel sett några ’kritiska’ tv-utfrågningar av Sverigedemokrater som slutat i formidabla katastrofer,­ vid något tillfälle i rena väckelsemötet.” Croneman har skrivit om detta problem tidigare i en ännu mer specifik krönika om hur Karin Hübinette helt misslyckades med att ställa Jimmie Åkesson ”mot väggen” genom att strunta i hans argument och försöka attackera honom från sitt eget håll i stället.

Kontentan är att man helt enkelt inte bara kan ”tycka” om man vill komma någonstans. Man måste veta något också. Och satsa på att det man tycker, byggt på det man vet, är närmare sanningen än det någon annan tycker sig veta. Så länge de godas förespråkare bara har den goda viljan, och inga hållbara medel för själva förespråkandet, kommer den svarta, cyniska, odemokratiska, okunniga och egoistiska klump som skapat opinion i Sverige de senaste åren bara växa sig mer konstant. Med sina nät av logiskt tänkande, och idealet om bildning och resonemang placerade i verkligheten, detta civiliserade ideal de tagit gisslan.

Hell is where the heart is

hell

Detta meme har fått stor spridning på nätet. Det är ett ganska kul skämt, förstås. Men förutom att vara ett skämt så säger det också något, implicit, om vilka värdegrunder och föreställningar vi har. Om vi börjar med att förklara skämtet, för en som är tolv-tretton eller så: Du är född, räknar jag ut, år 2000. (Du var ett år den elfte september 2001 så du kan inte förväntas veta ens vem Margaret Thatcher var). Margaret Thatcher dör och hamnar i helvetet – förstås, ha-ha – och det första hon gör på plats är att sätta igång med att privatisera. Det är kul att föreställa sig, och det bekräftar Thatchers sätt, hennes domderande personlighet och bilden av henne som en ångvält som körde över alla som sade emot henne och ”fick saker gjorda”.

Men skämtet har en annan snärt: Haha Margaret, du hade inte räknat med att hamna i helvetet, men nu är du död!

Här har vi ytterligare en dimension: Efter årtionden av att i popkulturella sammanhang fetischerat dagen Thatcher dör så är inte denna dag speciellt kul eller särskild. Dels för att Thatcher levt i pensionens och demensens Xanadu i flera årtionden utan att göra något väsen av sig. Dels för att allt hon gjort har hon redan gjort. Dels för att det har sina begränsningar att vara glad för att någon annan är död. Hur pass mycket glädje kan man, ens genom det ideologiska grupptrycket, pressa fram över att en 87-årig dement tant kolat vippen? Själv är det mig helt likgiltigt.

Men, alltså, det intressanta och lite överraskande med populariteten i detta meme tycker jag är att det föreslår att vi till någon mån kan och framför allt vill föreställa oss ett helvete. I synnerhet eftersom brittiska arbetarrörelser och vänstern i allmänhet inte är känd för att ge plats eller legitimitet åt några religiösa företeelser. (Britternas förakt för sin kristendom går hand i hand med föraktet mot Thatcher).

Så, okej visst, det är bara ett ”skämt”, men ändå. Fastän ingen tror att helvetet finns så har man mer respekt för den fiktiva föreställningen om ett helvete än vad man har om Thatchers politiska ”gärning”. Det vill säga: Fiktionen har en status som dominerar verkliga omständigheter. Helvetet som ”plats” används här för att ge katharsis där en katharsis inte finns. Och helvetet som ”idé” används för att klassificera allt vi vill se som ondskefullt: Ingen tror på helvetet, men ingen har några problem med att se Hitler och Stalin, och nu Thatcher, där.

Alltså finns helvetet, någonstans, på en plats i det kollektiva medvetandet. Och skämtet får därmed ytterligare en punch-line, för fastän de flesta människor tar den vetskapen för givet så hade Thatcher ingen aning om det. Man talar verkligen med hjärtat när man säger att Thatcher är i helvetet – och sådana företeelser som att tala från hjärtat ignorerade Thatcher utomordentligt övertygande. Ian McEwan skrev en fin artikel i the Guardian och formulerade det bra: ”Det som förenade all opposition mot Margaret Thatchers program var misstanken att handlarens dotter hade agendan att göra monopol på mänskliga värden, att hon saknade hjärta och, i synnerhet, att hon inte brydde sig om de impulser som binder ihop individer till ett samhälle” (min översättning).

Och de impulser som binder ihop individer till ett samhälle kan ta sig uttryck i ett sådant skämt: ”Hell is now being privatised”. Och i en mycket sekulariserad värld kan helvetet fortfarande finnas. Det uppstår när rätt person checkar in/ut. Don efter person. Och när Thatchers era nu till sist en gång för alla är historia känns det nästan som att hon förvandlats till en häxa i en saga – i slutändan privatiserar hon i helvetet där hon hör hemma och all was well. Kanske söker vi alla tillfredsställelsen i att göra om verklighet till bilder; att ta en person vi ogillar och se henne som lättförståelig sagofigur och kanske vi finner slutgiltig glädje, eller åtminstone tröst, i att nå ett sagoslut som gör att vi kan somna utan mardrömmar.

*

he loached her

Ken Loach gjorde en variant av samma skämt.

Det var den här Viktor-killen som sa det

blacktyckonomi

Courtesy of Viktor-killen på DN.

Klustret; hen och rädsla

Det upphör inte att förvåna mig hur oerhört mycket information inuti den mediala strömmen som oundvikligt fastnar i den gråzon jag kallar för klustret. Inuti klustret är allt en dimvandring, information är utbytbar och karaktärslös, åsikter kan försvaras utan att specificeras, argument kan föras utan idéer, det är en nästan magisk sfär full av aktivitet utan begripligt innehåll.

Kort sagt finns det budskap som förmedlas utan att förklaras. Termer används vars innebörd ingen har en bestämd grunduppfattning om. Något förväntas bli förklarat – oklart vad – men istället är det något annat som sägs – och vad det är går inte att veta säkert heller.

Exempel finns överallt, hela tiden, men ett av mina favoriter är årens kulturdebatter om klasshat och pronomet hen. Gemensamt för dessa två debatter har varit att alla varit hejdlöst sugna på att ge sig in i dom, men det har aldrig funnits någon slags ordning och reda kring vad som faktiskt diskuterats. Hence: En massa kackel i grönsakslandet och komplett ignorans från de flesta håll och kanter.

Medan problematiken i klasshatsdebatten var lite mer överskådlig – här talades det helt enkelt om två olika saker, även om ingen verkade se eller erkänna det, det fördes ett politiskt vs ett ”opolitiskt” resonemang, kort och gott – var hen-diskussionen mer rörig. Som jag förstod det var detta situationen:

1. Hen, istället för han eller hon, ett begrepp som inte är någon nyhet för någon som läst humaniora sedan dom senaste tre-fyra åren, slungades ut i den så kallade mainstreamen och alla skulle ställas inför detta ord och ha en åsikt om det.

2. Två definitioner uppstod. Dels föreföll det för många som att hen var ett ganska praktiskt ord – jämförbart med finskans hän och liknande ord på andra språk – som kan användas när ett kön i ett sammanhang är okänt, istället för klonkiga”han eller hon”.

Därutöver fanns någonstans tanken att hen helt skulle ersätta han eller hon. Många tolkade ordet på det sättet instinktivt, verkar det som, och det gjorde många belackare arga. Vissa menade att det var ett missförstånd, att den ovanstående förklaringen är den gällande, medan andra faktiskt började använda hen just som ett de facto substitut-ord. Vem som sa vad först och hur vet jag inte. (Det är dock snurrigt värre).

3. Ingen verkade intresserad över att ha en officiell hen-definition, utan alla verkade nöjda med att sitta i varsin fålla med sin egen isolerade, personliga uppfattning om ordet.

4. Hux flux uppstår scoopet att DN-publicisten Gunilla Herlitz ”förbjuder” ordet från  Dagens Nyheter eftersom hon ansåg att det kunde ses som ett ”queerpolitiskt ställningstagande” och hela karusellen var igång igen.

Är hen ett queerpolitiskt ställningstagande? Mer eller mindre, förstås, men sanningen är att det beror på vem man frågar. Ingen vet helt säkert vad ordet betyder, eller hur det ska användas. Detta är typiskt för information inuti klustret.

5. Under omständigheterna dröjde det förstås inte länge förrän Herlitz själv började bl i förvirrad över sitt ”förbud”. Detta ur dagensmedia (jag har markerat godtyckliga, oförklarade och ospecificerade kluster-meningar med feststil):

När dagensmedia.se når Dagens Nyheters publisher Gunilla Herlitz 
förtydligar hon policyn. 

– Det finns anledningar att använda "hen" i speciella 
sammanhang.(vilka?)
 Men i en nyhetstext är det en självklarhet för mig 
att det inte ersätter han eller hon. Även om det 
ibland kan vara praktiskt(när?), säger hon
och fortsätter: 

– Däremot kan man göra det i krönikor eller i citat. 
Men (?) DN har inte regelmässigt ersatt han eller hon 
med "hen", det är riktigt (vad?).

 Samtidigt (som?) är det många läsare som har svårt 
att acceptera uttrycket. 

– Det är en del läsare som hört av sig 
och ondgjort sig över "hen". 
De kan ha svårt att se skillnaden (mellan?)

Brukar uttrycket "hen" förekomma i DN:s nyhetstexter? 
– Det är svårt att svara på så här, jag är inte säker. (!)

Ja, vad ska man säga… päis?

6. Alla tycks mer eller mindre överrens om att det är ett queerpolitiskt ställningstagande att inte godkänna hen i nyhetsskrift – för trots att klustrets förvirring är allrådande är vi är ju alla djupt, oheligt polariserade och är du inte för något då är du tamejfan mot det, per definition – även om det som sagt inte riktigt framgår vad Herlitz menar, eller menat, eller vill mena, eller nåt sånt.

7. Ingen vet något säkert om hen förutom att det finns. Vissa har olika uppfattningar om ordet, och vissa har olika uppfattningar om de olika uppfattningarna som härleds ur användandet – hur man nu använder det – av ordet. Alla verkar fortfarande besynnerligt nöjda för åsikter är ju som rumpor, alla har en. Eller?

*

Ett annat exempel på klustret, den här gången en artikel i DN angående ”ny” forskning som visar att ”rädsla som kopplats till ett minne kan försvinna”.

Vad är det som stör mig med den här artikeln? Låt oss titta närmare:

Forskarna har låtit två grupper titta på en bild, samtidigt 
som de fått en elstöt. Personerna kopplar bilden till obehaget 
och hjärnan blir rädd för bilden.
Men ett minne kan göras instabilt igen, genom att vi helt enkelt 
minns det. Då finns möjligheten att tillföra ny information. Det 
kallas rekonsolidering, och då går det att störa processen, i det
 här fallet ta bort rädslan som kopplats till minnet.
– Personen glömmer inte bort det som hänt, utan man försöker 
neutralisera rädslan till minnet, säger Thomas Ågren, som kommit 
fram till slutsatserna som publiceras i tidskriften Science och 
är en del av hans avhandling.

Grupperna fick se bilden som framkallade obehaget igen. När 
minnet då var instabilt fick deltagarna i ena gruppen se bilden 
flera gånger – då utan elstötar – vilket fick rädslan att 
försvinna.

– Det som är nytt för oss är att man kan se det i huvudet på 
folk med hjälp av magnetkamera. Det visade sig att det är 
troligt att minnesspåret försvann från en del i hjärnan som heter
 amygdala, ett område som är känt för att lagra rädslor, säger 
Tomas Ågren.

Den andra gruppen, kontrollgruppen, fick i stället låta minnet 
stabiliseras, innan de fick se bilden många gånger igen. Då 
försvann inte rädslan.

Vid behandling av fobier, då man utsätter sig för det man är rädd
 för, kan rädslan ibland komma tillbaka efter en viss tid.

– Vi kan inte veta säkert att minnet är helt borta. Men vi kan 
inte se något spår av rädsla i hjärnan i alla fall, säger Thomas Ågren.

Dels undrar man förstås vad som är ”nytt” med den här forskningen, för i mina lekmansöron låter det tämligen välbekant; men vill någon säga att det här med magnetkamera och amygdala är helt häpnadsväckande upptäckter så antar jag att jag inte ska tjafsa emot.

Mest av allt stör jag mig nämligen ändå på formuleringen – ordet som används här är rädsla. Det används i artikeln på samma sätt som rädsla används när man pratar om djur. Möjligheten att förnimma fara, och reagera på den faran. En mänsklig förståelse för konceptet – kulturellt, socialt, psykologiskt, och så vidare – existerar inte här även om det är just en sådan mångfasetterad förståelse som rubriken – Rädsla kan raderas från hjärnan – hänvisar till.

Rubriken talar: Rädsla kan raderas från hjärnan. Det leder läsaren till att ta det på orden: Vi behöver aldrig vara rädda för något mer. Artikeln däremot ger ingen sådan förklaring. Vi befinner oss i klustret igen. För vad är det som förmedlas i artikeln? Att människor som får elstötar upplever ”rädsla”? Men att denna ”rädsla” kan försvinna om också elstötarna gör det? Weeeelll, ya think?

Problemet återfinns redan i denna diskrepans:

”Personerna kopplar bilden till obehaget och hjärnan blir rädd för bilden.”

kontra

”i det här fallet ta bort rädslan som kopplats till minnet.”

Talar vi här om rädsla eller obehag? Det kan förstås vara så att det inte gör någon skillnad ur en biologisk synpunkt, men vem som helst vet vad skillnaden mellan begreppen är. In fact, enligt Wikipedia-artikeln om rädsla (som har källhänvisningar), klargörs det till och med:

Fear should be distinguished from the emotion anxiety, which typically occurs without any certain or immediate external threat.

Additionally, fear is frequently related to the specific behaviors of escape and avoidance, whereas anxiety is the result of threats which are perceived to be uncontrollable or unavoidable.

Är det inte så att människor som försätts i en position där bilder kopplas till elchocker upplever obehag snarare än rädsla? Är det inte att betrakta som obehag att misstänka att något dåligt kommer hända inför en viss bild? Är det inte att betrakta som obehag att vara i en situation där man inte har makt över händelseförloppet?

Vad är det nu Yoda, populärkulturens Buddha, säger om rädsla?

Fear is a path to the dark side. Fear leads to anger, anger leads to hate, hate leads to suffering!

Ger inte det här experimentet uttryck för det sistnämnda: Lidande? Är det inte ett experiment som studerar hur människan upplever, reagerar på och kan anpassa sig till yttre överfall och attacker? Ja, det är rädsla såsom djuret förnimmar fara, men det är inte rädsla som människan upplever rädsla. Människan har trots allt en hatkärlek som heter duga till rädslan. Är det inte så att vi till stor del redan kontrollerar vår rädsla? Går vi inte i terapi mot våra fobier, går vi inte och ser skräckfilmer och upplever sublim njutning, är vi inte fantastiska på att förstå vad som gör en annan människa rädd och kan vi inte redan agera uppå detta? Vet vi inte hur vi uppfostrar barn?

Det ironiska är att om experimentet är ett experiment i suffering så är det fear som är första kedjan i Yoda-resonemanget. Det kan ses, då, som ett experiment gjort i rädsla, för att orsaka lidande för att studera rädsla…

Ja, hur det nu än är så är det helt klart ett exempel på klustret. Vad förmedlar den här artikeln egentligen? Har den måhända en dold agenda där någonstans? Föreslår den att sådan här vetenskap är opartisk? Kan man egentligen lita på någon forskare som tänker ge folk elstötar? Är det inte så, i rimlighetens namn, att personen på den ena sidan av elchocksbordet alltid har ett och annat i bakfickan?

”Vem sätter eld på nästa bål, det är väl aldrig du?”


Månaden är februari, året är 2012
när jag drar en suck och stänger ner alla dessa fönster och
tankarna som rör ihop sig uppå dessa fönster
och de bilder som guppar omkring som livbojar i
havet dessa oformliga tankar utgör, ovan vilket
olidliga vindar av paranoja blåser där
den enda känsla som inte gnager är
begäret efter lugn och ro

sätter nålen mot vinylen och
året är alltså fortfarande 2012 …

Det är så lätt att hitta syndabockar om man vill
och fastän häxprocesser hörde gångna tider till
så har vi inte glömt principen, den är alltför bra
den kommer väl till pass när det är något vi vill ha
och eftersom ju ännu inte allt är perfekt
så behövs det då och då ett passande objekt
på vilket vi kan avreagera vår affekt
och därigenom återfå en smula självrespekt
vi behöver sällan någon lysande ursäkt
det räcker många gånger med en påhittad defekt
sen samlas alla rättvisans vänner till process
som pågår bakom lyckta dörrar vanligtvis till dess
att dom i målet fallit efter fastställt formulär
efteråt förklarar vi vårt handlingssätt så här:
”allting går ju ännu inte riktigt som vi vill
så då brände vi för säkerhets skull en häxa till”

Det äckel som du känner för din egen existens
din brist på kompetens och din impotens
ditt eviga tvivel på din intelligens
din längtan efter ordning och struktur och konsekvens,
dom böcker som du borde läst men aldrig tittat i
dom brev du aldrig skrivit och din fula fantasi
allt det här är svårt att konfrontera fast du vill
så då bränner du för säkerhets skull en häxa ti11

Du drömmer att du ligger med Brigitte Bardot
i tusen och en natt och sen i tusen och två
du drömmer att du reser jorden runt som millionär
och utan svårigheter får precis det du begär
du drömmer att du lever i lyx och överflöd
du önskar att en särskild som du tänker på var död
men du vågar aldrig säja högt det här du vill
så då bränner du för säkerhets skull en häxa ti11

Du har lust att göra någon illa med en kniv
och köra över någon med ett lokomotiv
utåt vill du gärna verka mjuk och sensitiv
fast du innerst inne helst vill vara rå och primitiv
du älskar att se andra råka riktigt illa ut
och tänka på små elakheter som du gjort förut
men det är svårt att erkänna detta som du vill
så då bränner du för säkerhets skull en häxa ti11

Du är rädd för att få syfilis och gonorré
eller kanske cancer eller TBC
annars är du för det mesta ganska så blasé
och vägrar att ta ansvar och vågar inte se
du snattar regelbundet om du bara kommer åt
och för att nån ska bry sej om dej brister du i gråt
du älskar att betrakta dej som missförstått geni
och hellre än att gripa in så låter du bli
du ljuger vanemässigt utan några samvetskval
du har kanske inte råd att ha någon moral
men lite skäms du nog när du ser vad du ställt till
så då bränner du för säkerhets skull en häxa ti11

Du hatar nog egentligen dej själv och det du gör
så varför inte tala med din hypnotisör?
säj vad du känner och begär betänketid
säj honom att du faktiskt är en individ
det är bara som du tror att du är invalid
du måste börja tänka om för det är ont om tid
du är gammal nog att veta vad du vill
eller bränner du för säkerhets skull en häxa till?

Genom att vi själva en gång tvingades ge upp
bär vi på ett ständigt hat mot dom som ändå sluppit undan
och som hållit kvar en bit av sin vision
vi kan inte tåla det, vi skrider till aktion.
En bitter besvikelse det är vad vi har kvar
Besvikelse och bitterhet är egentligen allt vi har
det enda vi kan hoppas är att slippa reflektera
att få tro att allt är bra och slippa diskutera

att slippa minnas och få tänka att vi har det gott
att få låtsas att vi faktiskt aldrig har förstått
att få glömma att våra förhoppningar har grusats
det är den drog med vilken våra hjärnor har berusats
och när vi påminns om det vi helst av allt vill glömma
av någon som trots allt inte upphört med att drömma
någon som förmår att se alternativ
skönja något bättre och kämpa för sitt liv

då grips vi av ett raseri som skakar oss i grunden
vi känner att vi står inför den avgörande stunden
nu måste vi handla om vi inte ska förgöras
om inte våra självbedrägerier ska förstöras
Och plötsligt förstår vi i en galen konklusion
att allt beror på just denna enda person
allt jävelskap beror på den här konspiratören
han står bakom allt det hemska, han är sabotören

han har stiftat ondskefulla anslag mot oss alla
för att störta ner oss i fördärvet att förfalla
han spinner lömska planer och lägger upp intriger
han rår för att marken sjunker och att vattnet stiger.
Vi offrar våra barn i ett cyniskt dubbelspel
vi kallar gott för ont och vi kallar rätt för fel
så sprider vi vår sjukdom till nästa generation
dom schizofrena vittnar om vår kusliga mission

Paranojan kramar oss till Hammarforsens dån
det känns som om vi skulle explodera innifrån
det doftar svagt från längesen av hägg och kamomill
ändå bränner vi för säkerhets skull en häxa till.

Genom alla tider har vi haft detta behov
ur djupet av vår skuld har vi skrikit efter rov
att finna nån att skylla på, att bränna varje häxa
att statuera ett exempel, lära dom en läxa
Vi korsfäste Jesus fast skulden var vår
och hela vår kultur är byggd på denna metafor
vårt mänskliga tänkande är genomsyrat av
myten om en sinnesfrid som gudarna gav

i den mån vi uppfyllde ett oavvisligt krav
så vi har lagt miljoner i en för tidig grav
ty villkoret för sinnesfrid var offer i blod
och det var ett språk som vi verkligen förstod
Dom allra första kristna fick lida hemska kval
vi slängde dom för vilddjuren i hundratusental
sen blev vi kristna själva och till inkvisitionen
släpade vi kättare till avbön inför tronen

Och dom som vägrade fick den behandling dom var värda
vi får alla räkna med den del vi är beskärda
och alla dom som tänkte stort och fritt men inte rätt
fick lön för mödan på vårt eget speciella sätt.
En del var kloka nog att inse att dom hade fel
Galilei medgav till exempel medgav för sin del
att jorden, trots tecken på motsatsen, stod still
så den gången slapp vi faktiskt bränna upp en häxa till.

Biskop Brask var slug, han var en man för sej
en lapp i sigillet, och så klarade han sej
men i många millijoner fick vi judar brända
så många faktiskt att man frågat hur det kunde hända
Men det händer hela tiden och det händer nu
vem sätter eld på nästa bål, det är väl aldrig du?
jakten på häxorna rasar som förut
för varje nedlagd syndabock så skjuter vi salut

Nåde dom som råkat födas utomlands nånstans
sådana förser vi lätt med både horn och svans
och kommunister äter vi med glupande aptit
och blänger snett på den som inte råkar vara vit
Allsköns lösa existenser härjar i terrängen
och kryper kring bland barndomsblommorna på sommarängen
brottslingar och slödder av allehanda slag
hedningar och halvblod förpestar natt och dag
Farliga fifflare smyger på tå
misstänkta mörkmän i varje ögonvrå
i den gröna lunden slår en näktergal sin drill
och under tiden bränner vi en liten häxa till

Nu ska vi tänka efter, vilka tjänar på det här?
det finns en speciell grupp av människor som är
glada åt att häxbålen flammar då och då
och nöjda när vi andra jagar spöken i det blå
det finns dom som gnuggar sina händer med ett skratt
när syndabockar pekats ut och bränts en valborgsnatt
medan dom går fria som har smutsigt mjöl i påsen
fria att se om sitt hus och reparera låsen

Det finns dom som nyttjar vår besvikelse och skuld
för att inte vi ska märka att dom tar vårt guld
som spelar ut vår skräck på ett så raffinerat sätt
att vi inte längre vet vad som är fel och rätt
Det finns dom som vet hur en slipsten ska dras
som lärt sej hur vi förkrökta stackare ska tas
vi märker ingenting för när dom utför sina brott
då slåss vi mot väderkvarnar liksom Don Quixote

Dom rumsterar ostört mens vi sneglar på nåt annat
dom stjäl i skydd av blåa dunster något rent förbannat
och ur bakhåll vittjas våra fickor mycket fort
medan vi bestraffar dom som inget ont har gjort
Det finns dom som likt en trollkarl på en varité
lurar oss att se det som inte finns att se
som trollar kort ur ärmen och bakar bröd i hatten
som till ädelt vin förvandlar vanligt, simpelt vatten

Och vi i publiken, vi applåderar häpet
Hej! En kanin ur intet, nej, det var väl näpet
Världen vill bedragas och knappt någon tänker på
vilka som har betalat hela denna show
Dom som tar hem vinsterna på variténs roulett
står i dimridån och kastar fram en falsk polett
och vi som står och spelar börjar anklaga varann
det var han, nej det var han, nej det var faktiskt han

Vi söker oss en syndabock och spelet rullar på…
…och lampor blinkar. Ska vi aldrig lära oss förstå
att det är något skumt med att banken alltid vinner
trots att häxbålet i hörnet oavbrutet brinner
Det tjänar inget till att jaga häxor i det blå
det är spelets regler som vi måste ändra på
utfall på rouletten kan regleras som man vill
vi behöver inte bränna upp en enda häxa till.

Text och Musik: Kjell Höglund
Häxprocess, 1973

Vem är det som bromsar och vem är det som skjuter på?

Vem är det som bromsar och vem är det som skjuter på?
Sanning kontra bilder, ord kontra hat.

Ibland, när man betraktar världen, är det svårt att veta vart man ska börja. Låt oss försöka börja med ordet sanning, i bestämd form sanningen.

Här har vi ett av många ord som människan som varelse är intelligent nog att ha kommit på, men inte intelligent nog att ordentligt kunna definiera.

Jag nämner ordet då och då, både i tal och i skrift. Kanske man bör förklara vad man menar så att det inte råder förvirring. Som Ian Malcolm sa: ”There aren’t any versions of the truth”. Sanningen är som koncept definitiv, omöjlig att förneka eller variera. Vi har (mitt) filosofiska användande av ordet, som inte är vad vi diskuterar nu men det är ju värt att nämna bara för sakens skull; sanningen är rent metafysiskt den definitiva sanningen om allt. Det vill säga: Sanningen vet vi ingenting om. Det vill säga: Ja, vi lever i verkligheten. Men sanningen är en annan. Det är, till exempel, enligt denna logik religiösa människor omnämner ”gud” som ”sann”. Skillnaden mellan verkligheten och sanningen är också vad många religionsmotståndare antingen ignorerar eller inte förstår.

(Därmed inte sagt att jag är religiös – sagt inom parentes eftersom jag inte tycker mig behöva förklara det, men jag vet att det ändå kommer planteras i läsandet)

Sanningen om världsliga ting, det är en annan sak. Om jag någonsin använder mig av ordet menar jag sanningen som Bob Dylan gör i dokumentären Don’t Look Back: ”The truth is just a plain picture”. Felaktigt har Dylans beteende i denna dokumentär tolkats som barnsligt och drygt; snarare tycker jag det verkar som att Dylan är extremt trött på journalister och intervjuer, och när han läst om sig själv i tidningar har han insett att dessa tidningar (och media överhuvudtaget) är fullständigt ointresserade av verkligheten. Med sanningen menar han sanningen som en enkel bild; en bild utan variationer; vilken bild som helst som är vad den är. Notera att det inte är vilken bild som helst. Det är den enklast tänkbara, sanna bilden. Föreställningen om att en viss bild är sann kan användas av vem som helst – och det görs, inte minst av alla politiska människor på daglig basis. Det vill säga: ”Såhär tycker jag men det är den sanna bilden”. Men den verkligt sanna bilden kan kännas igen i det att den helt saknar argument.

En sanning kan sägas vara en händelse och ett händelseförlopp, en synopsis, utan förklaringar, moraliska analyser eller vinklingar. Om jag har använt ordet sanning har jag menat detta, eller så har jag menat att kritisera en bild av något för att åtminstone få det att närma sig detta; verkligheten som bilden egentligen är. Med bilden menar jag till exempel bilden av invandrare som kriminellt slödder. Det är helt enkelt inte sanningen. Det är en bild. Det är en bild som styr vissa, till synes mycket arga och nihilistiska, människor; och medan detta exempel är enkelt att konstatera finns det tyvärr enormt många fler bilder som styr även, till synes, snälla och civila och vanliga människor också. Inte minst eftersom  de flesta nyhetskällor, låt säga Dagens Nyheter, inte alls är intresserade av verkligheten/sanningen utan i allra högsta grad av att producera bilder för människor att följa. Detta verkar nu börja implodera.

Att tidningar inte är intresserade av verkligheten/sanningen är ingen nyhet. Dylan håller sitt brådmogna tal (”the truth is just a plain picture”) till en journalist från Time som knappt vet vem Dylan är, som knappt hört honom men påstår att han ska se konserten samma kväll; vad vet då denna journalist? Han vet bilden av Bob Dylan. Han vet bilden eftersom det är hans jobb att skriva om den, för tidningen, Time, som i sin tur inte är intresserad av något annat än bilden av Bob Dylan. Och alla andra bilder, bilder av verkligheten. Här har vi ett möte mellan två människor. Här har vi en människa som skriver sånger, spelar dom, är på turné, står på scen. Men journalisten har aldrig riktigt hört sångerna, är ointresserad av människan och inför honom frågar han bild- och konceptrelaterade saker. Som huruvida han ser sig som en protestsångare eller inte.

Detta är vad Dylan säger till journalisten (och det är värt att läsas och begrundas då filmklippet distraherar med sin egen numera välkända visuella, svartvita cinema varité-mytologi från 60-talet):

”I got nothing to say about these things I write, I mean, I just write them. I got nothing to say anything about them, I don’t write ‘em for any reason. There’s no great message. I mean, if, you know, if you wanna tell other people that, you know, go ahead and tell them but I’m not going to have to answer to it. And, they’re just going to think, you know, what’s this Time Magazine telling us? But that, you couldn’t care less about that either. You don’t know the people who read you. /…/ You know the audience that subscribe to Time Magazine? The audience of the people that want to know what’s happening in the world week by week. The people that work during the day and can read it small, right? And it’s concise, and there’s pictures in it.

I mean, those kind of… it’s a class of people that take the magazine seriously. I mean, sure I could read it, you know, I read it. I read it on airplanes but I don’t take it seriously. If I want to find out anything I’m not going to read Time Magazine. I’m not gonna read Newsweek. I’m not gonna read any of these magazines, ‘cause they just got too much to lose by printing the truth.

– What kind of truths do they leave out?

On anything! Even on a worldwide basis. They’d just go off the stands in a day if they printed really the truth.

– What is *really* the truth?

*Really*, the truth is just a plain picture

– Of what? Particulary.

Of, you know, a plain picture of, let’s say, a tramp vomiting, man, into the sewer. You know, Mr. Rockefeller, you know, or Mr. CW Jones, you know, on the subway going to work, you know, any kind of picture. Just make some sort of collage of pictures which they don’t do. They don’t do. There’s no ideas in Time Magazine, there’s just these facts. Well, you know, which too are switched because even the article which you are doing, the way it’s gonna come out, don’t you see, it can’t be a good article. Because, the guy that’s writing the article is sitting in a desk in New York, he’s not even going out of his office. /…/ He’s going to put himself on, he’s going to put all his readers on, and in another week we have some space in the magazine. But that’s all, it means nothing to anybody else. I’m not putting that down because people have gotta eat and live, you know, but let’s at least be honest about it”

II.

Oförmågan till att hålla en objektiv, ovinklad ren syn på verklighet och sanning – eller åtminstone oförmågan att ens hålla detta som ett ideal – är vad som i dagsläget gör DN till en så grumlig blaska. Det är ett samlat exmpel på ryggradslös journalistik, fixerad likt av en hypnos på bilder. Det finns inget upplysande syfte i det som skrivs. Det finns en vilja, i ledarsidorna, att utplåna alla problem och dividera ner dom till iskall pragmatism (”Det är ett utmärkt förslag. Samtidigt får vi inte glömma…”) så att ingenting alls blir sagt, uttryckt eller gjort. På kultursidorna råder ängslighet och mesighet; här publiceras nästan enbart texter som handlar om att förhålla sig till rådande stil- och trend-ideal, oavbrutet bekräfta en politisk korrekt inställning som är angelägen om att ingen ska känna sig förolämpad, samt hålla en lite lagom kaxig, självmedveten ton fastän det, fortfarande, inte finns något syfte i det som skrivs. Kultursidorna saknar även dom upplysning, expertis, skribenter som är intresserade av att ställa frågor som kanske inte har svar och om dom har svar kan dom vara obehagliga, eller texter som inte ”manar till” diskussion utan som är diskussion till att börja med.

Den senaste handflatan i ansiktet är den nya artikelserien om ”näthatet”. Jag hatar att behöva säga det men: Vad menas egentligen? Att kommentatorsfält alltsomofta är/var belammade med anonym aggressivitet, och att högerextremism frodas på nätforum, det är uppenbart men, ändå, när man gör en artikel om ”näthatet”, i bestämd form, då är vi tillbaka där igen: Bilderna. Av… vilka då, näthatarna? En ny falang att skriva om jämte islamister, stenkastare, modebloggare, extremister och andra som aldrig får vara människor, som aldrig få ha en verklighet, som aldrig får ha en omständighet, som vi aldrig får se i verkligheten, som a plain picture, i sanning, som vi måste ha som bilder, bilder att läsa om, och förstå som bilder.

Och varför? Här blir det extra intressant. Varför är just DN så ängsliga över dessa näthatare? Varför har ingenting annat fått tidningen att agera så offensivt? Jo därför att sanningen (?) är att vad gäller opinionsbildning så konkurrerar Flashback med Dagens Nyheter. Det låter cyniskt, och jag är inte säker på att redaktionen tänkt på det själva, men DN har intresse av att få bort konkurrensen. Näthatarna stör deras opinionsbildning. De måste ta ner sina kommentatorsfält, och de inser att de måste ha ohyra som SD att numera tänka på i beräkningen av sina förnuftiga ledare; hur ofta har vi egentligen läst om främlingsfientlighet och SD i DN? Egentligen? I kontrast till vad man kunnat läsa om Socialdemokratins ständiga uselhet, eller vad vi nu kan läsa om näthatet, detta plötsliga jätteproblem? Sa inte Peter Wolodarski själv efter valet 2010 att SD inte var så viktiga att tänka på, att huvudsaken var att Moderaterna vunnit igen (tjoho)? Men när det blir uppenbart att tankesmedjorna på Internet inte är uppdelade helt till DN:s fördel, då måste de få tillbaka sitt monopol på åsikter. BIlderna måste få fortsätta dominera. Hur skulle det annars se ut?

Kanske det är så, bland folk i allmänhet, att läsare känner allt större och större längtan efter motsättningar, fler olika  starka åsikter och ställningstaganden, en längtan bort från relativism och pragmatiskt varken-eller-tänk? Kanske man bara känner sig alltmer hopplös, och kanske den inre känslan av frustration bara växer, av att gång på gång läsa snusförnuftiga och flata texter – alltifrån musikrecensioner till politiska krönikor – som helt enkelt inte föreslår någonting eller har några som helst nya idéer att komma med?

III.

Två exemplifierande DN-artiklar. Först ut det senaste inslaget i ”Hatets drivkrafter” – och hoppas jag förresten för mycket om det i denna serie faktiskt kommer komma en mer filosofisk eller spekulativt inriktad artikel om hat som fenomen? Än så länge har vi bara fått det, givetvis helt passiva, beskedet att hat ur psykologisk synvinkel är något mer eller mindre oförklarligt – där ”en av landets mest kända näthatare” intervjuas. Även här återfinner vi DN:s ökända ängslighet. Han har lika lite att säga om hat som Mona Sahlin hade i föregående intervju (där missade man också chansen att på allvar göra verklighet av bilderna, men annat kunde inte förväntas eftersom Sahlin tyvärr likt Lars Ohly är hatad, eller åtminstone föraktad, även av DN själva). Han själv påstår sig vara en ”libertin” som står utanför samhället och hans personliga bit livscoaching går ut på att försöka ”hitta människors svagheter, bryta ned dem, för att sedan ge dem råd”.

Som en av kommentarerna påpekade så finns det skäl att dra slutsatsen att vi här har att göra med en patologisk narcissist. Genom ”hat” – det här fallet dock bara, såvitt jag kan förstå, medvetna provokationer och ren elakhet utan vidare ideologi annat än möjligen den fascistoid-darwinistiska inställningen att den ”starke” har självklara och högaktningsvärda fördelar jämte den ”svaga” – kan det egna egot bli tillfredsställt genom att utnyttja eller exploatera andra. En illa dold förtjusning över att bli intervjuad återfinner vi även hos detta profffstroll. Men då det vore förhastat att dra några slutsatser kan man nöja sig med att konstatera att han får utrymme nog att promota sig själv som en kontroversiell men, som ”libertin” (ja jag tycker det är roligt, framförallt eftersom han hänvisar till filmen från 2005), också glamorös individ. Att DN inte problematiserar hans uppenbara brist på humanitet är anmärkningsvärt och ganska tragiskt.

Vilket för mig till sidospåret om ideologi. Den erfarenhet jag har av ”näthatare” är att det helt enkelt rör sig om människor som, oavsett utbildning eller allmänbildning, skiter i de humanistiska grundpelare som vårt samhälle trots allt bygger på (Sveriges grundlagar, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, för att ta typexemplen), tar den ”starkes” parti och tycker att ”styrka” ska leda folket. Denna formel är i enklaste laget, och glider man ut i skumraskkvarteren på flashback hittar man flera nyanser men om det finns en kärna anser jag den vara fascismens spöknippe; utifrån det finns bara variationer av aggressivitet, romantiserad styrka, rasism och religionshat. Och så vidare. Den motståndare DN har i ”näthatarna” är egentligen samma motståndare det alltid rört sig om: Fiender mot fundamentet västvärlden bygger på. Det är samma vilja att krossa västvärldens samhälle som (den verkliga) islamsimen; skillnaden är bara dogmatisk och ideologisk. Och precis som i alla fall av extremism finns inte så mycket att orda om: Det är, tror jag, inte hatet i sig som är drivkraften, det är handlandet i sig som är drivkraften. Dialog och teori ansågs i klassisk fascism som värdelöst, och enbart handlingen, styrkan i sig, var värdefull. Idén om hatet är en bild, nu använd av DN som media använder alla andra bilder. Det kusliga med ”näthatarna” är att det tvärtom inte alls rör sig om egentligt hat utan en kall och omänsklig, världsfrånvänd, kärlek till destruktivitet; vi kan notera att det intervjuade proffstrollet ”irriterade sig på att meningsmotståndarna använde värdeord i stället för logiska argument”, till synes utan att förstå att det är dessa värdeord som utgör vår mänsklighet; det säger jag inte för att jag sett för många romantiska komedier, utan för att jag läst och studerat Immanuel Kant.

Den andra DN-artikeln som intresserade mig var ett blogginlägg där författaren verkar visa upp en, för DN överlag, ovanlig ambivalens inför ämnen som vanligtvis har sin bestämda (politiskt korrekt placerade) plats bland bilderna: Det rör sig om porr och prostitution. Författaren anser sig vara ”helt på det klara med att jag är emot” både porr och prositution; ”[d]ärför blir jag rädd när jag känner att jag vet så lite. Och ännu mer förvirrad ju mer jag sätts in i saker och ting”. (Jag påminner alla om att vi fortfarande befinner oss på landets största morgontidning.)

I en SR-dokumentär har nämligen en pensionerad 71-årig kvinna som jobbat som prostituerad i 35 år blivit intervjuad och hon säger sig i stort sett aldrig haft några jobbiga upplevelser. Överlag verkar hon berätta om ett yrkesliv som i sin trivialitet inte skiljer sig från något annat kneg som helst. Så säger hon att ”när jag var liten så blev jag utsatt för övergrepp av min pappa. Så jag kanske jämför lite med det också” varpå författaren av blogginlägget får skäl att avsluta inlägget med ”Plötsligt är jag säker på vad jag tycker ändå”

Ja det var ju tur det. Men även porr och prostitution kan behandlas av ”a plain picture”-behandlingen. Är inte sanningen den att detta är ämnen som är centrala i mänsklighetens historia och därmed berättelsen om människans liv på jorden? Är inte sanningen den att porr helt enkelt produceras – och har producerats långt innan vi hade global kapitalism och inte ens kunde läsa och skriva? – och är inte även prostitution ett mycket relativt begrepp? Ska vi verkligen nöja oss med att säga att vi är ”emot” dessa saker? Hur menar vi? Och när vi har en plattform, låt säga en blogg på DN, där vi når ut till hur många människor som helst… är det verkligen lämpligt att uttryckligen säga sig vara ovetande om dessa fenomen? Ska här inte finnas någon som helst upplysning?

Ämnet är för brett för mig att gå in på här, känner jag, men jag kommer att tänka på åtminstone två citat jag hört nyligen. Eller tre om jag räknar med den 71-åriga kvinnan som säger ”Vem är det som inte är prostituerad?! De enda som inte är det är socialbidragstagarna som inte jobbar för sina pengar”. Det första, dock, som jag kom att tänka på var Jean Luc Godard i ett avsnitt av ett franskt TV-program kallat Zoom från 1966 som jag hittade på Criterions utgåva av mästerverket Två eller tre saker jag vet om henne:

”It seems to me that everyone around Paris lives, more or less, like a prostitute. Literal prostitution is the most obvious example of it, selling one’s body, but the mind can also be prostituted. /…/ To me, it’s not an individual phenomenon, but a collective one. 75% of girls in Paris today do it. /…/ What seems new to me… Obviously, prostitution has been around forever. To me, what seems new is that I find it normal. I see no difference between the girl we’ve just seen and the girls out at chic nightclubs. They seem completely normal. One tries to escape reality, while the other tries to overcome it, and both of them… It’s someone doing something they don’t want to do. This woman takes drugs. She doesn’t want to. She just says, ‘I’ve had it with everything, so I take drugs. Nobody talks to me. If they do, I don’t understand what they say.’ The other woman says, ‘I need money to buy an apartment’. With today’s housing prices an apartment is far beyond her means, like for 3/4 of the population. She’s lucky that she’s not bad-looking so she can sell her body. I find that terrifying, because she gives herself to another without giving a damn. In these two cases, they’re not all that different from anyone of us who does something he doesn’t believe in. If I work in advertising, singing the praises of Simcas when I really love Ferraris, then I’m prostituting myself to Simca /…/ You might say that advertising is a pimp, and we’re its whores. [It deprives us of our freedom], sadly”

Det andra var på ett kommentatorspår på filmen 8mm från 1999 av Joel Schumacher med Nicolas Cage (filmen hette Super 8 när den kom för att inte förvirras med den svenska filmen 8 millimeter; nu är problemet det motsatta eftersom en ny film kallad Super 8 ju kommit). Filmen handlar om just porr och, indirekt, även prostitution; man kan lägga till att jag tyckte filmen var oväntat stark och gripande, helt klart djärv och underskattad, men enbart rekommenderad till starka psyken då den är ovanligt obehaglig, inte bara för att vara en Hollywoodfilm.  Det är dock regissören Schumacher som hade kommentatorspåret och i denne otippade figur verkar man finna en mycket ärlig och rakryggad människa, samtidigt väldigt kärleksfull och mångfasetterad, som inte alls är så konventionell som man kanske tror (han har gjort Batman Forever, men även Falling Down). Dessutom visade han sig vara oerhört beläst på sina ämnesområden och förklarar bland annat att omsättningen för strippklubbar i USA år 1998 var dubbelt så stor som all annan underhållningsverskamhet inklusive Broadway. I en scen sitter Joaquin Phoenix i en porraffär, där han jobbar, och läser i hemlighet Truman Capote:

”Some people in the press have asked me if this is my statement against pornography. These are obviously people who dont know me. I think anybodys vote on pornography is absolutely unimportant. Because it exists, its the same as prostitution. We did not create these things, and as long as there is a market for them there will be pornography.”

Vid ett annat tillfälle lägger han även till att ”I would never pass moral judgement on these things”.

IV.

Vi lever sannerligen inte i den bästa av världar. Detta är ingen ursäkt för att avsäga oss moral, eller börja låta aggressivitet, likgiltighet och hat styra våra tankar och handlingar. Men om vi inte vet vad för moral vi egentligen har, och om vi bara fyller vår verklighetsuppfattning med bilder som saknar motsvarighet i den mycket nakna verkligheten, där bara kausalitet (orsak och verkan) finns och där livet ger sken av att vara meningslöst, då kommer vi i slutändan inte kunna leva våra liv på ett sätt som ger oss varken mening, riktning, mål eller harmoni. Detta är bara början på ännu mer problematik att ha i åtanke. Den ångest inför framtiden som många åttiotalister idag känner, nästan betingat, är till exempel också den obefogad; det är en neuros som uppstått på grund av bilder. Ingen människas liv, kan eller har någonsin kunnat, helt kartläggas och planerats på förhand. Det som sker det sker. Det sker nu och det kommer att ske imorgon. Och imorgon har det som skett redan skett. Det finns ingen möjlighet att ändra det förflutna, och på det sättet är även framtiden på sätt och vis ödesbestämd. Allt det här är naturligt och som det ska vara. Ju mer vi tänker och funderar på livet vi lever, alla fenomen vi kan läsa om och förstå, och alla frågeställningar vi kan ge oss själva, desto mer kommer vi lära oss om oss själva och livet vi lever, och dessa fenomen vi läser om. Ju fler dimensioner vi hittar desto bättre. Vi måste sluta klänga oss fast vid bilder och börja förstå vad det faktiskt är vi pratar om.

*

(Det är den ständigt lika fascinerande och eklektiske Robert Broberg som är artisten; Hoola Bandoola är bara kompband)

(Kubrick kallar det jag kallar bilder för ‘abstraktioner’ och påminner oss, i kalla krigets atomskräck 1968, i samband med filmen 2001, om att ingenting kan kontrolleras i verkligheten, och att bilderna/abstraktionerna tar oss längre bort från verkligheten)

*

Detta är inget debattinlägg och jag manar ingen till diskussion med mig personligen. Det var bara något jag hade på hjärtat.

Nyheter: Diverse bränder, eldar, långfingrar, brandtorn

Branden började i tornet. Polisen rubricerade händelsen som mordbrand. Kvällen innan brann sportklubbens klubblokal på Västergatan. Sent på kvällen måndagen den nionde inträffade ytterligare en brand i Teckomatorp, den femte sedan början av maj. Teckomatorp har på kort tid drabbats av flera anlagda bränder. Nästa brand inträffade någon gång den 5–6 maj då delar av en veranda till ett boningshus brandskadades, och natten till lördagen den 7 maj försökte någon sätta fyr på ett garage genom att tända eld på en lastpall som ställts mot garageväggen. Måndagens brand på Västergatan var således den femte på kort tid. Branden startade vid 23.40-tiden genom att någon satte eld på en trädgårdsstol av trä som stod på en altan.

*

Den nionde maj skilde sig paret Arnold Schwarzenegger och Maria Shriver efter ett 25 år långt äktenskap; hon lämnade parets stora herrgård i Brentwood övervakad av flertalet paparazzifotografer. Den sextonde maj avslöjade LA Times att Schwarzenegger för tio år sedan avlat en son med Mildred ”Patty” Baena, som var en medlem av parets städpersonal.

*

Igår sa Lars von Trier på en presskonferens att han kunde känna sympati med Hitler, varpå han försökte ta sig ur denna longör genom diverse misslyckade skämt. En lite pinsam stämning uppstod. Det kröp inuti Karin Winthers kropp när hon inför Kulturnyheternas kamera presenterade nyheten. ”Nu ska han få” tänkte hon, för sig själv, och använde ord som ”ordbajs”, ”Tourettes” och extra betoning på ordet fullständigt när hon sa att Von Trier gjort bort sig fullständigt. Hon passade på att fråga Cannes-reportern om det verkligen var ett skämt, det här, samt om det kanske – om det nu inte var ett skämt – var ett PR-trick.

Lars Von Trier har vid flera tillfällen sagt att han lider av tillfälliga depressioner som försvårar arbetsprocesser för honom, och som också gör det svårt att hantera och orientera sig i sociala sammanhang (”I’m only saying…”, sa Fredrik, och fortsatte skriva).

En 23-årig man från Teckomatorp häktades på sannolika skäl misstänkt för tre bränder, men polisens utredning omfattar betydligt fler. Vid häktningsförhandlingen passade han vid flera tillfällen på att ge finger åt den enda pressfotograf som fanns på plats. I övrigt gav han ett dämpat intryck.

Han anlände till tingsrätten i Lund utan att dölja sitt ansikte. Han var ganska aggressiv och stannade till för att ge långfingret åt journalisterna på plats.

Nyheter: Claude Choules, Nasa, AFF447 & Usama

Australiens äldsta man, Claude Choules, dog vid en ålder av 110 år. Han var officer på brittiska flottan under både första och andra världskriget. Hans fru berättade att han var mycket ”eldig” som ung.

Efter 52 års arbete har forskare på Stanford och Nasa kommit fram till att Einsteins relativitetsteori hade rätt på ytterligare två punkter som hittills stått overifierade. Det rör sig dels om den geodetiska effekten, tidsrymdens omfamnade av en gravitionell kropp. Det rör sig också om förmågan att mäta hur mycket tidsrymd ett objekt drar med sig i takt med att det snurrar runt, runt, runt.

”Tänk dig jorden som om den vore dränkt av honung…” börjar en av dom där vetenskapsmännen förklara.

*

Air France-flyg 447 hade ordinarie beräknad ankomsttid till Rio de Janeiro ungefär klockan 06.26, men kraschade istället mitt ute i Atlanten. Alla dog. Tvåhundrasexton passagerare och tolv crewarbetare spreds, lite här och var, eftersom flyget gick sönder i olika delar; det tog lång tid innan man hittade dom sista vrakdelarna.

Bara häromdagen, nästan två år senare, började man arbetet att försöka hitta alla kropparna där ute i havet. Hittills hade man bara lyckats plocka upp femtioen lik, som låg på vattenytan, men det är okänt hur många som finns i det sjunkna vraket på havets botten.

När dom sköt Bin-Laden i huvudet framför ögonen på hans dotter gjorde dom det på första maj, vilket många konspirationsteoretiker tycker är ett misstänksamt datum. Det är inte bara den internationella arbetardagen, utan också årsdagen för Illuminati-orden, och prick åtta år efter att Bush höll sitt ”Mission Accomplished”-tal.

Hursomhelst begravdes han till havs.