CONDRECA CONDRECA

eller fredrik fyhr i allmänhet

Kategori: Övrigt & på tal om ingenting

JOBS in 5 seconds

 

Efter att ha sett den mycket dåliga filmen jOBS där Aston Kutcher spelar Steve Jobs (…) var jag tvungen att få upplevelsen ur mig genom att göra min första 5 second movie och lägga upp på YouTube. Tror dom säger Steve över hundra gånger på dessa två timmar. Detta brukar jag kalla för Poltergeist III-problemet.

Flemingsbergs station

Det finns en kille på YouTube jag noterat i ett par år nu, och jag prenumererar på honom eftersom jag tycker han är så ”kul”. Han heter Alexander, är född 1986 och tycks vara en funktionell autist. Han lägger upp saker på YouTube för sin kreativitets skull; egeninspelade matlagningsprogram (som inte går så bra), så kallade ”uppesittarkvällar” som jag inte riktigt förstår vad de innebär, samt hundra procent oansenliga inspelningar han gjort av totalt oglamorösa platser. Han har även på egen hand gjort ett helt BingoLotto-wikipedia.

Hans senaste video är bilder från Flemingsbergs station och jag tyckte bara det var så fascinerande att se denna exceptionellt deprimerande plats ur hans ögon. Exceptionellt deprimerande eftersom jag själv bodde där 2006-07, i en tid av mitt liv som (trots vissa bra saker) var lika rastlös, enslig, oinspirerande och förvirrad som stämningen jag upplever (därför, antar jag) i hans video. Har inte varit där på sex år men det känns fortfarande som att jag är där när jag ser bilderna. Unheimlishce.

*

kuriosa. pausa vid 1.01 för att se klossen jag bodde i. högsta våningen, med utsikt över enbart skog och tågspåren. man hörde alltid tågen dundra förbi, om nätterna var det godståg. minns hur jag kunde stå där om nätterna och titta ner på dom – dom skenade förbi där nere, skar upp mörkret med sin lyktstolpegult skinande dödvikt – och omgiven av nattens mörker känna mig som om jag var den enda som var vaken i hela världen. ungefär som att vara i rymden alltså. fast det var flemingsberg. ett av stockholms många sibirien.

musiktext

Det har tagit mig nio år att skriva den här texten.

escla

Escape from L.A. (1996)

”I might have known” som Gandalf skulle ha sagt

Ryggradsreflexen högg till när jag såg att Sonic gjort en lista över de 100 bästa svenska albumen någonsin. Jag kanske var på extra surt humör eller något, men mitt raljerande kom som på posten. Eftersom det är Sonic som står för denna lista så kan det omöjligen vara tal om en lista över de hundra bästa svenska albumen någonsin utan en lista över de hundra mest ansett smakfulla titlarna år 2013 (ej samma sak): ”Jag slår vad om att Känn ingen sorg för mig, Göteborg är på andra plats. Det vore det ‘smakfulla’ valet. På topp tio har vi därutöver The Knife, Stina Nordenstam, Soundtrack of Our Lives och Bob Hund. Naturligtvis kommer inte Den vassa eggen eller Jag letar efter mig själv (i sammanhanget ett lol) vara med där – Ja dä ä dä borde rimligtvis vara med på topp tio, men man ska väl inte hoppas på för mycket. Kanske Ebba Grön, första skivan då. För sakens skull. Inte Imperiet, åtminstone inte topp tio. Vad är mer populärt nuförtiden? Vi har ju jazz, den musikaliska motsvarigheten till att vara självutnämnd expert på s.k. ‘finöl’ och så brukar ju Neneh Cherry, som nästan ingen lyssnar på, alltid ploppa upp där, fast kanske inte topp tio. Latin Kings är väl ingen omöjlighet heller”.

Sen tänkte jag att jag inte ska vara så sur utan ge alla kulturmänniskor ett benefit of a doubt – varför inte liksom.

Sonics 10 bästa svenska skivor:

1. Stina Nordenstam – And she closed her eyes

2. Håkan Hellström – Känn ingen sorg för mig Göteborg

3. Jan Johansson – Jazz på svenska

4. The Knife – Deep cuts

5. Neneh Cherry – Raw like sushi

6. Latin Kings – Välkommen till förorten

7. Ebba Grön – We’re only in it for the drugs

8. The Soundtrack of Our Lives – Welcome to the infant freebase

9. Monica Zetterlund & Bill Evans – Waltz for the Debby

10. ABBA – Arrival

Och jag ba men geeeez!

Schmattjonalbad

And now a word from our sponsor

Det var den här Viktor-killen som sa det

blacktyckonomi

Courtesy of Viktor-killen på DN.

systemet

(embryo)

Dessa ord är de lättaste som finns. De är lätta inte i sin enkelhet, de är lätta i sig själva, fjäderlätta. Vad är lätt? Små saker som finns i oändligt antal. Tunna saker, nästintill viktlösa saker. De måste vara viktlösa för hade de tyngd, och fanns i sådan mångfald, skulle de trycka ner marken och hela jordklotet skulle förintas – från alla sidor samtidigt, bara pulveriseras och bli som till aska. De är de lättaste orden, för de knattras och klickas. Jag har ännu inte kommit underfund med vad jag ska göra med alla dessa de lättaste, de näst intill viktlösa, orden. Jag har aldrig vetat. Godtyckligheten bekymrar mig. Eller så är det en utmaning. Jag vet inte vad jag ska börja. Vad är det som ska existera mellan dessa rader, vad är det som länkar dessa semikolon; punkt.

Stor bokstav, punkt. En ny mening, komma, den fortsätter tills den når ännu en punkt. Tre punkter signalerar en slags spänning, att något ska fortsätta…