CONDRECA CONDRECA

eller fredrik fyhr i allmänhet

Kategori: Saker jag skrev

Florens-Lampedusa: Min resa till Italien och dess skugga av död

fb1

Den tredje oktober 2013 reste jag till Italien för fjärde gången i mitt liv.  Tidigare i livet hade jag sett Rom, Sorrento och Venedig. Nu reste jag till Florens. Jag, och de flesta jag känner, tillhör den del av jordklotets befolkning som är priviligierad nog att kunna göra det. De flesta lever och dör utan att se Italien en enda gång. Detta var dock inget som slog mig när jag reste, utan något jag tänkt på i efterhand. På vägen dit var jag bara uppfylld av tanken på att se Florens, en plats jag velat resa till så länge jag kan minnas. Naturligtvis åkte jag dit med min familj, eftersom jag inte skulle kunna finansiera en sådan resa själv, även om jag ens hade ett jobb. Vilket jag inte har. Jag flög inte bara i flygplan utan även under vingarna av min klasstillhörighet. Så är det.

Det var många skratt på vägen dit. Vi mellanlandade i München, ser ni, och när man flyger med Lufthansa får man gratis korv och alkohol på flyget; det är ju trots allt Tyskland. Med på flyget var ett dussin medelålders män på väg till Oktoberfest som lät som tagna ur Sällskapsresan. De sa till varandra att de ska dricka bira i en vecka och det är ju det bästa man kan göra i livet.

Redan i taxin på väg till hotellet uppstår en Italien-resa.  Med dödsföraktande smidighet körde chauffören, utan minsta pulshöjning, genom de flerfiliga stadsvägarna där hundratals andra bilar körde rally med varandra och där människor utan vidare gick ut i gatan – därefter in i gränder som i Sverige skulle vara enkelriktade med sådan självklarhet att det inte ens skulle vara skyltat. Varenda människa i gränderna, om det så var en sopgubbe som släpade på två soplådor i metall, reagerade på bilen genom att helt automatiskt ta ett kliv bakåt och låta oss passera. Har man varit i en italiensk taxi i rusningstid förstår man vad jag menar. Annars får man använda fantasin.

Utanför fönstren gled de uråldriga byggnaderna förbi . Myllret av människor var som en vägg och mopeder stod parkerade i hundratal längsmed trottoarerna. Incheckade på hotellet blev kvällen blev som en sådan här första kväll tenderar att bli: Man äter på ett ställe nära hotellet som man vet är en turistfälla, som tar överpriser för mat gjord med halvdant engagemang, men man är ju trött. Dessutom är halvdan mat i Toscana på nivå med en bättre restaurang i Stockholm. Råvarorna är oklanderliga och Florens ligger intill Chianti-distrikten, så även om man tar husets enklaste vin är det en högklassig smakupplevelse. Jag noterade på den första vinlistan att en liter Villa Antioni, som jag vet går för 139 kronor flaskan på Systembolaget, kostade fem euro. Detta på överpris-haket.

Hotellet hette Croce di Malta, centralt benäget mitt i staden. Innan vi gick ut på en kvällstur slog vi på TV:n på hotellrummet och zappade runt. Jag och min syster hade ett eget rum. Alla nyheter på de italienska kanalerna verkade handla om samma sak. Oklart vad, men bilderna talade sitt tydliga språk: Ambulanser med blåljus skrikande i den svarta natten, stod parkerade på bryggor där döda och skadade människor fiskades upp och lades på bårar. Man visade liken utan vidare, i bild, på kvällsnyheterna. Detta är ju kontinenten. När vi såg samma nyheter diskuteras på BBC och CNN insåg vi att det var något allvarligt som hade hänt. Man talade om en dödssiffra som närmade sig hundratalet. Om det nu var sextio kroppar, åttio kroppar, jag minns inte så tydligt. Kanske lyssnade jag inte så noga. Det hela lät obehagligt så vi stängde av och gick ut i kvällen.

Bara några minuter längs nattmyllret – längs de trånga trottoarerna fulla av folk, de lysande neonskyltarna, de öppna vinbutikerna, de välkomnande restaurangerna, och den konstanta strömmen av bilar och mopeder – till området kring Santa Maria del Fiore, den enorma katedralen med den gigantiska domen. Dragspelare som spelade Beethoven, mängder av människor. Under den kolsvarta himlen, mellan husen som sken i ljuset av skarpa strålkastare, var luften tjugofem grader varm. Denna katedral, som stått här sedan 1436, omringad av gator där Leonardo da Vinci, Michelangelo, Botticelli, Caravaggio, Machiavelli, vandrat och levt i höjden av sin kreativitet… Allt kunde även ses från hotellets terrass, som har en panorama-utsikt över hela staden samt bergen som ringar in den; osökt tänkte jag på Fellini. Jag befinner mig i en Fellini-film, tänkte jag, medan jag drack ännu ett utsökt glas rött vin, upphällt av en kvinna i baren – som var av den provisoriska betong-halvbågsmodellen från efterkrigstiden – som efter varje beställning rymde ner för att komma inomhus. Det blåste där uppe och hon, en italienare som bor här, tyckte det var alltför kallt. Det var inte svårt att se på henne att hon längtade efter att få stänga terrassen och komma hem till värmen.

Nyfikna på det där som gick på TV klickade vi några inloggningsklick för att få tillgång till hotellets WiFi innan vi skulle sova. Det visade sig att det rörde sig om en stor tragedi där ett flyktingfartyg sjunkit utanför ön Lampedusa. Femhundra människor uppges ha varit ombord. Minst 350 människor var försvunna och dödssiffran fortsatte stiga oavbrutet. Detta hände nu. Det hela var för hemskt att tänka på, sa vi, och gick och lade oss strax därefter. Jag sov tungt, lugnt, tryggt. Bara det avlägsna ljudet av myllret från torget hördes, från det en och en halv meter långa fönstret, som stilla stod på glänt och släppte in en ljum sensommarbris.

*

fb2

TripAdvisor, sidan att till någon mån räkna med när man är ute och reser, utlovade budgettät, hemmalagad italiensk mat på Trattoria di Giorgio, en liten kvarterskrog på bakgatan Via Palazzuolo. Ingen lögn. Hemmakänslan gick inte att ta miste på och upplevelsen, åtminstone för oss lite yngre och mer äventyrslystna familjemedlemmar, var lika tillfredsställande som fascinerande.  Inne på detta trånga ställe, som hyste kanske tio bord, serverades mat av härdade män med nerver av gummi medan deras fruar och mammor kunde synas längst in i köket. Männen visste ingenting om hur man driver en restaurang – ”Sitt här, vad ska du ha, här får du mat, något mer?” – men kvinnorna i köket lagade den mat de och de kvinnor som föregått dem gissningsvis lagat i säkert hundra år. Tortellini lätt stuvat i vitlök, oliver, spenat. Oljedrypande blandat kött på en tallrik – tre korvar, en biff, något ljust och kantarellfärgat – lika gott i munnen som osmakligt för ögat. Och så vidare. Och så vidare. Och så vinet, billigt enkelt, genialt, utomordentligt. Allt som allt tre rätter för tretton euro. Berömvärt. Även om man inte äter en trerättersmeny, vilket straffar sig i form av kyparens besvikna och förvirrade blick samt känslan av att vara dum.

Köerna in tog aldrig slut. En av männen tog sig för pannan. Kvällarna sover aldrig för de som jobbar här. Känslan var det av en liten kvarterskrog som blivit för stor för sin egen personal. Alla bara väller in till denna plats som, tror jag, en gång i tiden var rätt lagom fullsatt. Nu, på grund av något så oväntat som Internet, får ingen här någon lugn och ro. De amerikanska turisterna skrattar (”Honey, I take it we’re in Italy!”) och kvartetten gubbar på 80 plus sitter, som jag antar att de sitter minst en gång i veckan, och diskuterar vad som verkar vara de viktigaste sakerna i världen. En av de där farbröderna, med fysik som påminde mig om de där typiskt rakryggade småländska bönderna som lever tills de blir hundrafem,  reste på armen och höll ut handen, nickade dramatiskt och väste fram: Le donne. Che diavolo!

Medlidsamma nickar från de andra herrarna. Åttio år gamla. Det har inte blivit lättare, det där.

Det går att beundra en sådan här krog, där den nästan perfekta maten är lika lyxig som basal och där omgivningen är hejdlöst kitschig. På väggarna: Fejkade tegelstenar och en Mona Lisa. Över ingången: Gymparep färgade blått och grönt som agerar ”jalusi”. I taket: takfläktar med lysrörslampor så starka att de bländar en på en sekund om man ser upp på dem, troligen för att man inte ska se eventuella fuktfläckar i taket.

Men allt omisskänneligt äkta. Italienarna, säger mig min erfarenhet, har ingen koll på subtila kvaliteter. De ger en mat på tallriken, det är väl det man ska göra på ett hak, och försöker de leka restaurang, som på vissa riktiga turistfällor, känns det bara fejkat.

En och annan gång kom jag att tänka på de där kropparna i vattnet. Här, i denna trånga miljö på detta högljudda familjeställe på denna mörka gata i Florens, där man också kan besöka ett ”Space Electric Discoteque” (förklarat i en fantastisk blå neonskylt), kändes det avlägset fastän jag var närmare det än de flesta andra. Jag råkade vara här just nu, när detta hände. Vad gjorde jag? Jag åt god mat. Det var mitt uppdrag att vara turist. Kropparna i havet hade, praktiskt taget, inget att göra med mig och det var inget jag kunde göra något åt eller förhindra. Ändå kände jag mig skyldig. Jag låg i sängen och såg på taket i hotellrummet; jag var varm i kroppen, i ett främmande land omringad av det underbart obekanta. Bara tjugofyra timmar tidigare var jag i samma säng, detta var andra natten, och sov medan tre hundra kroppar – kanske lite mer, kanske lite mindre – slutade att leva i ett iskallt vatten, omringade av totalt mörker. Jag försökte se framför mig det tjugo meter långa fiskefartyget. Fiskarna som hittat de första överlevande hade hört skriken på håll. De sa att det lät som fiskmåsar.

Vad ska man kalla känslan man får när man hör en sådan liknelse? Så kusligt påtaglig. Avlägsna människoskrik i natten som hjärnan letar efter ett sätt att identifiera. Kanske fiskmåsar. Kanske människor i vattnet. Jag försökte se det framför mig, ja, men jag visste inte om jag ville lyckas med det eller inte.

*

fb4

Om jag ser det som en film, och jag har förstås för vana att göra det, så klipper vi här till levande kroppar. Hundratals. De springer. De springer med paraplyer, iklädda ponchos. Ett störtregn som aldrig tar slut faller ner över Piazzale degli Uffizi, där horder av människor i kaos försöker ta sig från ingångarna till biljettställena. Man skulle kunna tro att det var krigstillstånd, i synnerhet när det spöregnar, men det är bara den gamla hederliga italienska bristen på koordination. Hundratals människor, diverse timslånga köer, och ingen vet vart de ska ta vägen. Tänk vad lite skyltar hade gjort.

Regnet över dessa gator är svåra att beskriva. Känslan på Piazza della Signoria, där Vecchio-palatsets tjugotal marmorstatyer blickar ner på oss dödliga människor som springer runt med våra små liv, är nog så mäktig. Men när deras allvarliga blickar stirrar ner på oss i kallt, fallande regn är känslan än mer svår. Min favoritterm från Freud, Das unheimlische, ”det kusliga”, gör sig påmint. Också Kants motsvarighet, det sublima. Något mellan fasa och skönhet, något slags tingel-tangel i ryggraden, något som är främmande men ändå bekant, en osäkerhet som kittlar maggropen behagligt.

Intill Vecchio-palatset ligger Uffizierna, eller Uffizi kort och gott. Uffizi är, som många kanske vet och andra inte, världens mest berömda museum. På stråket mellan dess in och utgångar råder kaos. En stackars man har i uppdrag att bara dirigera runt folk och säga: ”You not go here. You go across the street, you get ticket there, then back here” samt till de som återkommer ”Not here, there, this is group line, you go other side”. Flera hundra människor, alltså, som vill komma in i västvärldens konst-mecka och det största bevarandet av Renässansen någonstans. Väl inne i entrén, efter en process som kan ge en hjärnskakning, möts man av en metalldetektor. Jag, som har en fobi för dessa saker, skyndar mig att försäkra mig om att inget kan pipa men jag piper naturligtvis ändå. Mannen på pallen intill läser dock bara en tidning, ser på mig med ett höjt ögonbryn och säger ”Just go”. Vid nästa stopp får vi veta att ryggsäckar och väskor inte är tillåtna men eftersom garderober är för omständliga så får vi väl bara hålla dem i handen i stället. Jag känner mig nöjd över att inte vara vän av ordning, för det hela är ett logistiskt inferno som kräver ett avlastande skratt.

fb5

Uffizi tar minst tre timmar i anspråk. Vill du hit så vet du det. Här, längs korridorerna där Leonardo da Vinci och Michelangelo en gång i tiden levde för ”skönhet, arbete och rekreation”, insåg jag att jag borde återvända någon gång i mitt liv. En vecka, kanske två, bara för att gå på museum. Uffizi är ett av tjugotalet men troligen det som kräver fler än ett besök för att man som konstintresserad ska närma sig tillfredsställelse. Närmare två tusen mästerverk finns samlade här, i hallar som trotsar ens vokabulär. Jag vet inte ens vad det var jag såg i ett rum; jag var bländad av det enorma taket, de stirrande statyerna och de gigantiska väggmålningarna. Allt jag kunde få fram, från min hjärna så skadad av menlös popkultur, var en referens till Disneys Skönheten och Odjuret. Men för att tala kortfattat så kan man nämna att Uffizi rymmer Giottos Ognissanti Madonna, Leonardos Bebådelsen, Medusa och Bacchus av Caravaggio, Rembrandts självporträtt, Venus från Urbino och inte minst Venus födelse och Våren av Botticelli. Är du osäker över dessa titlar så kan du bildgoogla ett par och förstå vad jag menar.

När den franska författaren Henri-Marie Beyle, mer känd under pseudonymen Stendhal, reste till Florens år 1817 var han så tagen av upplevelsen att han blev yrslig, illamående och hamnade ”i en slags extas… jag vandrade med rädslan av att falla”. Detta gav upphov till det så kallade Stendhalsyndromet, som orsakar höjd puls, yrsel, svimningar, förvirring och hallucinationer i samband med extremt vacker konst. Termen existerar på riktigt och är i synnerhet vanligt förekommande på just Uffizi – även om jag kan intyga att man redan är halvt galen när man tagit sig igenom kaoset utanför entrén, så hjärtfrekvensen är redan beredd att fortsätta stiga – där psykologen Graziella Magherini studerade hundra liknande fall och namngav begreppet i slutet av 70-talet.

Det är, i sanning, en utmattande vandring. Dario Argento gjorde en thriller om syndromet och jag kom att tänka på hur hans dotter Asia Argento, som spelar polisen i huvudrollen, drabbas i filmens suggestiva inledningsscen. När jag nu gick på samma gator, samma trapp, samma rum, kan jag intyga att känslan av Uffizi är exakt som i den filmen. Jag svimmade inte av, och föll ner i havet i Pieter Bruegels Landscape with the Fall of Icarus, eller traskade rakt in i Rembrandts Nattvakten, som hon gör i filmen, men det var egentligen det enda som saknades.

Längst tid, kanske en halvtimme, stod jag framför Botticellis Madonna della Melagrana. (bilden ovan). Det är något med Botticelli som jag ända sedan gymnasiet varit extremt förförd och fascinerad av. Dels är det hans vemodiga ansikten – sättet ingen i hans målningar är självklart glad eller ledsen, och de knivskarpa blickarna som tycks stirra rakt in i ens själ och hjärta – och dels är det känslan av rörelse. Sättet hans bilder markerar ett fruset nu och blir som foton. Det mest berömda exemplet finns förstås i Venus födelse, där man måste fråga sig själv vad som hänt alldeles innan – Venus har uppenbarat sig ur snäckan och långsamt nästan svävat fram över vattnet, med gudarnas hjälp – och vad som ska ske alldeles efter – i bilden kommer våren och lägger sin skrud över Venus axlar men skruden är i luften, som i ett fotografi. Det finns något enormt i att betrakta en fem hundra år gammal målning som tycks fånga ett enda ögonblick, en enda rörelse, en sekund. Ett tidlöst skeende, inkapslat för evigt.

Så även i Madonna della Melagrana, en av Botticellis många bilder av den heliga jungfrun, barnet och änglarna. Maria Magdalena håller det heliga barnet och änglarna ser ledsna ut, troligen sörjer de Jesus död, och i barnets hand finns ett granatäpple, en variant av den förbjudna frukten.

Men allt det där är basalt. Det var närvaron av änglarnas blickar som gäckade mig. Överlägsenheten i deras blickar. De tre första, från vänster till höger: En som ser mig, men som egentligen inte ser mig utan har tankarna i annat, en som sörjande ser bort och lägger handen över den tredje som stirrar uppåt och ser nästintill död ut.

Och till höger om Maria finns de tre som i synnerhet fascinerar mig. Botticellis fotografiska kvalitéer finns i boken som ängeln i mitten bläddrar – en hand eller en vind blåser genom bokens sidor så att de bläddras här och nu, och effekten är kusligt genialisk och effektiv. Ängeln längst till höger stirrar ändå på boken, som om han inte ens behöver läsa orden, och ängeln till höger om Maria tycks viska något till ängeln som håller i boken. Han är den som i synnerhet fick mig att stirra tillbaka. Vad tänker han på?

fb6

Kanske effekten inte framgår i en kopia, det är svårt att förklara, men jag och denna ängel målad för fem hundra år sedan stirrade på varandra i en halvtimme. Jag försökte gå därifrån. När jag väl gick därifrån vände jag om. Jag var inte klar. Jag ville veta vad han tänkte på. Vad han tyckte om mig, hur omöjligt det än låter. Jag ville veta om det är hans hand som rastlöst vänder bladen och jag vill veta om de två vid hans sida ser upp till honom såsom det verkar. Ängeln som viskar något, jag tror åtminstone han gör det, och sättet han som stirrar på mig lyssnar samtidigt som han ser mig. Jag kommer inte ifrån det. Jag kommer kanske aldrig bli kvitt det här metafysiska mötet. Det kan komma att hemsöka mina nätter.

Och så, likt en våg som sköljer upp på en hård klippavsats medan jag driver omkring mentalt, djupt försjunken i den ädla konsten; de hundratals döda människorna från Eritrea, Somalia och Ghana. Lika oåtkomlig och ogreppbar är sorgen i denna tragedi för mig som sublimiteten hos Botticelli. Jag vet inte om jämförelsen är meningsfull. Jag vet bara att det rör sig om känslor jag inte kan svara med de rätta tankarna. Jag vet inte vad de rätta tankarna är.

Vad var dessa tre hundra människors hopp? Hur såg deras strävan ut? Vilka led värre än andra, vilka såg ett hopp i slutet på färden? De måste alla ha varit i helvetet, rymmare från fruktansvärda omständigheter, på flykt undan terror. Endast för att bli belönade med naturens ultimata dom och en död i en kall havsgrav. Nej, jag vet inte vad de rätta tankarna är. Tanken är fördunklad av dess obegriplighet. Händelsen tycks äckligt grym.

*

fb8

Och så fortsätter resan, in i de passager då man glömmer när man kommit fram och när man ska åka hem, hur länge man varit borta och att man överhuvudtaget är det. Under en lång promenad genom Boboli-trädgården bakom Palazzo Pitti minns jag min barndom och undrade om turistbroschyrerna rekommenderade familjer att ta med sina barn till Boboli (om man nu nödvändigtvis ska ta med barn till Florens, överlag inte en bra idé). Troligen inte, tänker jag. De förstår kanske inte poängen med hur barn fungerar utan kanske tänker mer i säljbegrepp: Det finns mycket glass. Det finns en och annan karusell på ett och annat torg. Men barn gillar att springa runt i mystiska, oförutsägbara miljöer som får en att minnas Zelda-spel (om man är ett Zelda-barn). De fantastiska Boboli-trädgårdarna har vagt labyrintliknande gångar och alléer med höga buskar och små krön, grottor och vackra passager bakom varje hörn. Naturligtvis även ännu fler mirakulösa statyer och fontäner. Jag mindes, medan jag gick och njöt av att befinna mig insvept i en perfekt arkitektur, hur jag älskade sådana här platser som barn. Större, lummiga inhägnader med mycket sten. Platser från sena medeltiden, Högrenässansen fram till 1700-talet, små bäckar och fontäner som började i tigerhuvuden av sten och slutade i stora bassänger. Grönska. Lugn. Harmoni.

Ur intet kunde fantasier uppstå för mig, i sådana manieriska miljöer. Fantasier om att vara på djungeljakt eller hemligt uppdrag som i början på From Russia With Love. Historien bakom Palazzo Pizzi och Boboli-trädgårdarna är inte i mina öron så intressanta – de har att göra med kungligheter och sådant – så det blev ännu enklare, i synnerhet när regnet kom och gick och allt omkring mig blev färgat silver och guld, att istället drömma mig bort och för en stund inte längre minnas att jag levde och fanns till fastän jag gick här; som om mina fötter inte nådde marken och jag inte längre kände av mina egna konturer.

Inte förrän jag återvänder ut i vimlet igen. De trånga gatorna och den svettiga luften. Alla bouncers vid lyxaffärerna där tiggarna, som sägs resa runt i Europa, ligger med sina koppar och böjda ryggar. Överallt turister, majoriteten amerikaner. Kanske de söker kultur med stort k när de åker till ”Djuerep”, kanske det är en fråga om pengar. På uteserveringarna avlöser de varandra. New York City. San Diego, California. Dallas, Texas. Storfräsare med solglasögon och naiva, oskuldsfulla röster. Vissa ser inte ens efter hur mycket  de betalar och bryr sig inte om det kostat åtta euros bara för att sätta sig ner. På en kyrka i närheten är skyltar uppställda eftersom det är söndag. Man kommer in några meter, nog för att kunna se alla dessa enorma målningar som pryder kyrka efter kyrka i denna stad; men det är söndagsceremoni och ett rött band, vaktat av en allvarlig man, skiljer turisterna från verklighetens folk. Jag ser människor göra korstecken på väg in och ut. Vissa med en elegant självklarhet som liknar sättet en annan kan låsa ytterdörren på oavsett hur mycket packning man har med sig ut; de har gjort det förut. De går mot utgången och vänder sig ljudlöst om, nästan som en dansrörelse, och tecknar korset mot bröstet, och försvinner ut igen. De tar ett steg bakåt, och vänder sig om och går framåt, i samma rörelse.

Deras hopplöshet i vattnet. Hur manga av dem trodde att de blev straffade av en högre makt? Att de förtjänade vad som kom? Jag minns en historia från landsbygden om en kvinna som hade två söner; en natt ramlade den ena sonen i vattnet och kom inte upp igen. Den andra gick tillbaka till modern och berättade vad som hänt. Hon stirrade ut i det becksvarta mörkret och sa att de skulle gå och lägga sig igen, och be till Gud att han ska överleva.

Jag tycker om religion, eller åtminstone kan jag djupt relatera till iden om en religiös tro, men hur tjatig och överflödig frasen än må låta så finns det nog ingen Gud. Åtminstone ingen värd att korsa ens hjärta åt. Om du sjunker i havet är du död – så lyder ett av naturens budord. Den är mer krass, men lika övermäktig och omöjlig att göra något åt.

Men, å andra sidan, det kan vara detta som är essensen i gudsfruktan. Korstecknet. Jag må leva nu, jag må dö imorgon. Jag kan föröka mig lyckligt och bli hundra. Jag kan få cancer. Råka ut för en olycka. Jag erkänner min dödlighet, mina rädslor, det obetydliga i min existens, i denna enkla och på sitt sätt eleganta rörelse. Det är, i sig självt, en bekännelse. Jag lever. Just nu. Och jag är medveten om de djupa vattnen man kan sjunka i, och om att jag är lyckligt lottad att leva överhuvudtaget.

*

Kväll. En till restaurang. Jag tar seden dit jag kommer och beställer en florentinsk T-bensstek. Det kanske låter barbariskt men, förutom att det är det, så bör det påpekas att det florensiska köket inte är så exklusivt som man kanske kan tro. Det är kött, ost, vin och glass som är delikatesserna i Toscana. Man kan inte anklaga Italien för att ha en fashionabel restaurangkultur. Detta ställe, Osteria Vecchio Vicolo, är bland de mer övertygande försöken att vara en riktig restaurang dock, med ett litet kvarter omgjort till en serveringsplats inomhus med automatiska dörrar. Plats fjorton av 1 668 på TripAdvisor. ”Amazing” lyder många av kommenterarna. Amazing, amazing, amazing.

Så jag beställer in ett kilo kött. Detta är en av stadens kulinariska måsten och jag noterar att paren – och det finns många par i staden, majoriteten på smekmånad – alltid beställer in en sådan. Det verkar vara de unga männen som vill bekräfta något med den, och indeed hittar jag på TripAdvisor anekdoter om hur man varit på olika restauranger specifikt för att testa denna tingest med stort T. Och, för all del, om man verkligen gillar kött så hittar man få andra rätter att jämföra med. Det måste leva glada kossor här och deras kött måste hänga och dingla länge och väl för smaken, även för en modest nötätare som jag själv, är som en smärre bomb. Så mer vin. Chianti. Tillfredsställelsen. Kvällen tycks perfekt.

Dagen därpå; på driven genom staden, fram och tillbaka över de många broarna och vattnen, överallt dessa ständigt återkommande byggnader att fästa blicken på; TripAdvisors ställe nummer ett i Florens är ett hål i väggen som levererar sann storhet och den godaste macka jag ätit by far; Mellan hemmagjort, lättrostat bröd med finfin fraskaliber finns något som smakar som ädelost, men som kan vara någon lokal sort, samt salami, svamp, mycket vitlök; allt i en orinnig, tät massa som ändå binder ihop brödet till en och samma enhet.

Ja, det finns turister överallt, men varje sten i varje vägg tycks besjälad; från de fashionabla gatorna med Tiffany’s och Armani-butiker, et cetera, till den oklanderliga lilla bokhandel där jag till slut, efter att ha letat kors och tvärs i Sverige, hittar storartade anteckningsböcker värda att skriva ner mina tankar och känslor i.

Ännu en kväll. Den ena restaurangen har ingen abonnent, den andra vägrar svara. Genom WiFin hittar vi ännu ett ställe. Och ett till. Maten fortsätter att överträffa sig själv. Någon av dessa kvällar märker jag att Florens är en annan stad på kvällen. Människor på TripAdvisor verkar få för sig att det är gangsters, knarklangare och hemlösa. Vad Travis Bickle kallade för ”the animals”. I verkligheten kan man inte säga något sådant om dessa människor; de är mestadels svarta och de är mestadels fattiga. De hänger  runt gatorna passivt, står vid sina affärer, till synes bara för att andas den luft av frihet som finns i ett i övrigt tröttsamt liv fullt av arbete sannerligen utan lek.

De har tur också. Inte bara för att de är vid liv, men för att de tagit sig till Italien. Där man infört lagar som går emot Genevekonventionen för att straffa papperslösa än hårdare och insistera på mindre mänsklighet; vilket lett till mer svartjobb, mer fattigdom, fler människor för välbärgade tursiter att missta för knarklangare. Jag ser på dem när jag går förbi men de ser inte på mig. De ser ut i natten, ut i ingenstans, de slänger sina cigaretter på gatan och vrider på sina nackar tills de knakar till. Någon annan på TripAdvisor skriver att de är ”trash”. Det är en människa som inte vill ha skräp i ansiktet, antar jag. Kanske är de inte så miljömedvetna; de bryr sig inte om soporna hamnar på marken, i vinden, i havet.

fb9

*

Och så hotellet. Croce di Malta. En gång i tiden ett kloster, vilket syns på valven längsmed de trånga korridorerna och de något för många dörrarna, just som jag sett dem i filmer som Svart Narcissus och Klockorna i St. Mary’s.

I övrigt är Croce di Malta det mest spöklika fyrstjärnshotell man kan finna. En gång i tiden en glamorös plats – det syns på det ambitiösa, Casablanca-liknande barsalongen och det lilla poolområdet –  men det ekar tomt som om ingen arbetar eller bor där längre. Solstolarna är tomma. Vattnet i poolen tyst och stilla. Barskåpet är täckt av galler. Varenda barstol är ren och fin och utan en enda person. I övrigt bjuder Croci på för regionen sedvanligt undermålig frukost, oheliga myggor om det blir för varmt och tunna lakan. En vänlig man som heter Valentino – finns de inte alltid på sådana här ställen? – tycks också vara som hämtad från en svunnen tid. Han är där varje morgon, varje lunch, varje kväll och varje morgon igen. Hela tiden. Varje dag. Jag utgår ifrån att han fått ett eget rum. Han går hjulbent som en gammal rugby- eller fotbollsspelare men ännu med en smal och snärt kroppsbyggnad, med det där skrynkliga mörka italienska leendet som välkomnar en: Bona sera, grazie, prego, cherto, si si. Jag frågar efter en drinklista. Han frågar vänligt om jag kan säga det på italienska istället. Jag säger att jag inte kan italienska. Det verkar som att han varit här så länge att han inte ens minns längre att det är ett hotell.

Ödsligheten på Croce di Malta beror på att det någonstans på vägen gav upp, halverade sin personal och nuförtiden bara tar hand om turistgrupper; främst från USA och Japan där de kan få bra pengar. Varje dag kryllar lobbyn av busslaster. De ena ska vidare någon annanstans, de andra ska checka in. Få stannar längre än en natt och det är inte många som inte anländer i turisttjog. När Valentino den där kvällen till slut förstår att jag vill ha en drinklista ler han och skrattar. Han tror inte sina öron. Någon ska dricka något i baren? Han blir borta i närmare en halvtimme. Jag undrar verkligen vart de har den där drinklistan någonstans, och jag är övertygad om att Valentino gör detsamma.

fb10

Hotell som Croce di Malta har alltid sina hemligheter. Jag har alltid, i synnerhet på hotell, varit bra på att få upp mina spår och vandra iväg på egna känningar – vilket inte alltid gjorde det lätt för mina föräldrar när jag var liten, kan jag lägga till – och här finner jag mysteriet om rum 106.

Jag rör mig längsmed vår korridor, lätt förförd av arkitekturen som avslöjar det gamla klostrets väggar, och märker till min förvåning hur rumsnumren passerar framför mig: 103, 104, 105, 107, 108, 109… Vart tog 106 vägen? Jag går fram och tillbaka längsmed våningen och hittar ingenting annat än ett gammalt omklädningsdraperi som täcker över en skrubb. Där bakom finner jag säkert trettio stolar uppradade på varandra, diverse lådor och backar samt – I kid you not – en skylt med numret 106.

Jag vill inte veta vad som hänt med rum 106, men jag spar skylten som souvenir. Det kan förstås vara något alldeles alldagligt, men rum brukar väl inte bara försvinna sådär.

fb0

*

Någonstans återgår jag i min fantasis svarta hål till kropparna i vattnet. De som överlevt. De som dött. De som bara försvunnit. Själva händelsen, lika svår att förnimma för mig som rum 106. Medan vårt flyg hem försenas och vi stönar över den missade anslutningen finner man ytterligare 38 kroppar och dödssiffran stiger. Jag vet inte om de där kropparna fanns i mitt huvud när jag, trött i natten, väntade på kvällens sista flyg från Zürich till Stockholm men de fanns garanterat inte där när jag halvlåg i bussen på väg från Arlanda till Arlanda Stugby i Sköndalskogen i Märsta. En plats jag, likt alla som åker dit, inte hade någon lust att åka till alls och som jag inte hade för avsikt att åka. Men nu tycks det skrivet i stjärnorna, minns jag att jag tänkte, att jag inte kan resa någonstans utan att flyg försenas eller ställs in och jag måste sova i någon gudsförgäten transfer-håla. Allt jag tänkte på den bussen, trots att den kördes av en afrikansk man som inte kunde prata svenska, var att jag ville sova. Jag längtade till den sömn som, insåg jag senare, jag tog för givet såhär mitt i natten i världens modernaste land.

Men de där kropparna flöt upp i mitt huvud i en halvvaken dröm dagen efter. Jag gick omkring i det på något sätt ödsliga och syntetiska landskapet som dessa stugbyar utgör och betraktade de svenska höstträden och var nöjd över att åtminstone vara i samma land igen. Känna den nordiska luften, frisk och klar och inte kladdig och varm. Jag åt en frukost som trots sin ödmjukhet var dubbelt så bra som den italienska, trots att detta var en övernattningsplats där ingen stannade. Denna bransch av Arlanda verkar tycka om billig arbetskraft, då även de som städade stugorna utgjorde nyanlända invandrare från afrikanska länder. De pratade inget, knappt ens med varandra, medan de körde sina städvagnar från stuga till stuga. Om detta är en bra eller dålig deal för dem kunde jag inte säga, men jag kunde säga att jag fick en Sydafrikansk känsla i hjärtat, som om jag ofrivilligen nu tillhörde herrefolket, hur orakad, rödögd och sömnlös jag än må ha varit. På TV såg jag en repris av veckans partiledardebatt där politiker boxades med ord och retoriska strategier för att vinna matchen på poäng. Jag lyssnade extra noga på Jimmie Åkesson, och speciellt på svaren han fick från de riktiga politikerna, eftersom jag var orolig för att hans fårskalliga populism, de amatörmässigt valda orden som maskerade sig som politik medan de i själva verket befinner sig ljusår från någon politisk verklighet, inte skulle ges någon seriös tyngd eller viftas bort för slött. Jag, som vilken annan resonlig person som helst, ville se hans bullshit exponerat och hans röst förtjäntfullt ignorerad. Det borde också vara vad alla ledare i en proper demokrati skulle vilja. Min önskan blev halvuppfylld, och jag funderade återigen på det fort vissa vill bygga runt Europa, detta Europa vars kulturs vagga jag doftat på under dessa dagar; hur ett land så amerikaniserat som Sverige kan ha problem med att resa sin egen Frihetsgudinna. Och förstås de där kropparna i det där vattnet. Kropparna som ska bli fler, som alltså kan sägas stiga upp ur vattnet redan nu.

Till sist kom jag hem, via ett plan från Stockholm till Göteborg, omringad av businessmän och dylikt (”Öh, läser du sossebladet eller?”). Jag var i ett flygplan för femte gången på mindre än en vecka, såg ut genom fönstret och höstlandskapet där nere, hur träden blev allt mindre, innan allt blev moln. Jag insåg att medan dessa trehundra människor dött i det där havet så har jag blivit van vid känslan och synen av hur jag lyfter från marken, stiger i luften och flyger tusentals meter ovanför jorden.

*

fb11

Obama – En cool kille med ett vrålåk

WEB_INRIKES

Jag vet inte om någon märkt det men Barrack Obama var i Sverige igår onsdag. På DN och Aftonbladets hemsidor kunde man ha trott att det var tal om Jesus återuppståndelse men det var Obama som var på plats för att vinka ifrån sitt plan, prata med skandinaviska premiärministrar, äta mat, sova i sina star spangled boxershorts och långben-nattmössa i den flashigaste sviten i Stockholm på ynka 71 600 kronor per natt (måste framstå som rena socialismen för Obama). Och sen åka vidare. Exakt som hans kompis Bruce Springsteen brukar göra.

Jag fastnar vid förvirringen. Uppståndelsen blir enorm fastän ingen bryr sig. Nu dagen efter finns knappt en enda dagen-efter-rapportering. Obama kom och gick. Big deal. Ja! En big deal. Eller inte. Eller va? Man kan höra ett kollektivt ”Jamen gud vad dom håller på och skriver om det här, så stort sak är det väl inte” över hela landet; samtidigt som Aftonbladet slår klickrekord med 7.68 miljoner besök under Obama-onsdagen. Det är inte speciellt långt ifrån hela Sveriges befolkning.

Hela Sveriges befolkning.

Förvirring. Ja, jag är förvirrad också, men jag ska försöka få någon slags klarhet i vad som hänt här. Det gick fort. Många säger att det inte spelade någon roll, och det kanske är sant. Men ändå. Den här gäckande känslan undkommer mig inte; känslan av att något hänt här. Något annat än det – vad det nu var – som rapporterats. Förvirring. Som om detta besök kommit från ingenstans har vi bara fått några dagar på oss att komma fram till vad vi egentligen tycker om det här.

En särskild instinkt säger oss att något måste vara fel. Men vad? Kvällstidningarnas narrativ behöver inte göra om protesterna till besöket till några marginaliserade vänster-tomtar; de är redan marginaliserade vänster-tomtar, eftersom en stor majoritet människor ”gillar” Obama (som man gör på Facebook). Dessutom kommer sådana protester på posten och med sin traditionellt bundna och fundamentalt konservativa (faktiskt) ritual har de inte mer revolutionär eller samhällelig kraft än vad Kiss-fans har (Kros-sa USA im-peri-alizzz). ”Vi hoppas att han hör talas om oss och förstår att det finns de som motsätter sig hans politik” sa en företrädare (förlåt, minns inte vem, det var på nyheterna). Man ba jo, kanske han behöver upplysas om det. Vad skulle han säga? ”I’ll be damned. Some guys don’t like me! Whaaat?”

Så okej, vad mer. Är det detta att Obama kommer med sitt stab, sina Secret Service-agenter, sina läskiga väskor och koder till kärnvapen och alla tänkbara Cancer Man/Hemliga Arne-figurer i sitt Air Force One. Att detta befinner sig på svensk mark. Kanske. Men… varför då?

Ingen verkar ha en ordentlig förklaring till varför detta känns fel. Eller, rättare sagt, ingen hittar någon bekväm förklaring.

Hur det är egentligen vet ju de flesta som är bara lite insatta. Sverige är i sammanhanget inte speciellt viktigt. Det hela är en PR-turné där Obama visar upp sitt teddy-snälla leende för allmänheten (han måste verkligen ha ont i käkarna av allt leende) och parallellt med detta, när han gettar down to the business i de stängda rummen, söker stöd för militärt intåg i Syrien.

Snipp snapp slut så var det mysteriet löst. Men i och med detta – Obama åker på en PR-turné för att göra tanken på ett krig populärt – riggas flera illusioner upp för människor i länderna det rör sig om. Eller åtminstone Sverige. Dessa illusioner krockar med varandra och skapar förvirring.

En är de centrala illusionerna är att man gör om vad det rör sig om. Man skulle kunna uttrycka det: Obamas PR-tåg stannar i Sverige. Men det gör man inte. Man skriver att Obama besöker Sverige för att träffa Fredrik Reinfeldt. Som om detta bara var något slags vänskapligt knalla-över-till-grannen-fika. Här uppmuntrar man till passivitet. Här uppmuntrar man människor till att inte engagera sig för vad som faktiskt sker, inte ha någon politisk medvetenhet, bara se det som referat över dokusåpa. Varför? (Jag kommer till det).

Steg två i förvirringståget är omvandlingen av händelsen till ett event. När man nu kommit fram till att Obama kommer över för att fika med Reinfeldt så måste reaktionen från media bli…

WOOOOOOOOOW!

… och man måste bevaka det som man aldrig bevakat något förut. Detta leder till att folks känsla för perspektiv förblindas och vi får krönikor som Lena Mellins om hur Obama är ”roligare” än Reinfeldt (öh… va?). Fastän vi alla vet – och hon vet om någon – att det bara är en Syrien-relaterad PR-turné så blir ändå Lena Mellin ”star struck” och skriver om hur han är ”världens mäktigaste man” och att han bara står ”tre meter” ifrån henne. Hon skriver även, oerhört nog, att Obama är ”en cool kille som många skulle vilja hänga med”. En av Sveriges största opinionsbildare detta, som gör sig dummare än vad hon är (eller?) och reducerar innehållsvärdet till det av en insändare i Kamratposten.

Men det är förstås inte bara i media som exponeringen är enorm. Även i verklighetens Stockholm var ett rekordartat stort område i Stockholm helt avspärrat, no questions asked. Det är, milt sagt, oerhört. Som en global världspolitisk förlängning av Springsteen på Ullevi, men nu är det inte arenan som är utsåld och läktarna fulla av folk, utan hela staden bokad, av Obama, och inte en själ på gatorna. Principen är densamma som i Nordkoreas huvudstad Pyongyang (tyvärr ingen överdrift): Det är lika bra att vi spärrar av hela staden så vi får ordning på torpet. Att det är svenska polisen som helt själva tagit detta beslut tycker jag låter suspekt. Man behöver inte vara konspiratorisk för att tänka sig att Secret Service haft ett finger med i spelet. Annat vore snarare konstigt.

Och samtidigt är Obama alltså bara en ”cool kille”. Eftersom nyheterna är så många blir förvirringen ännu större eftersom nyheterna måste handla om något och de får inte vara kritiska (det är ju alltid en positiv nyhet man försöker sälja): Så det blir storys om till exempel Obamas Batmobile (eller ”vrålåk”om man vill  använda ett direkt konsumistiskt ord). Så fastän vi alla vet att det rör sig om en politisk PR-turné så läser vi i Aftonbladet att Stockholm är avspärrat för att Reinfeldt bara ska träffa en cool kille med ett vrålåk.

Mellins krönika har en spalt i slutet kallad ”Det här kom de fram till” med nio punkter som alla är passiv-aggressiva: Satsa på utökat samarbete… Fortsätta arbetet… fortsatt arbete… [fortsätta] arbeta för att förhandlingarna… fortsätta arbetet i Arktiska Rådet… Verka för kärnvapennedrustning… Arbeta för att… Göra gemensamma ansträngningar i arbetet… Försöka påverka Iran och Nordkorea att nedmontera sina kärnvapenprogram (lycka till). Källa: Regeringen.

Ja, same old, same old. 100% av alla människor i Sverige vet ju att Reinfeldt har 0% inflytande på Obama. Paradoxen är att 7.8 miljoner besök talar för att mötet ändå är en spännande nyhet. Varför? (Jag är fortfarande på väg dit).

Man har ett möte med USA:s president av olika anledningar. Aldrig, dock, för att man själv väljer det. Det är presidentens rådgivare som tycker det är en bra idé. De bestämmer att så ska ske. De säger: Här kommer vi på vår PR-turné och you better deal with it på våra villkor!

Man kan göra som Putin och försöka göra det till en armbrytning, säga liksom att ”Okej du är Obama men vafan jag är ändå Putin, jag måste också göra något så att jag verkar som en ännu coolare kille. Jag kan inte bara acceptera att ni kommer hit och är USA. Kan inte acceptera att kalla kriget inte är slut heller, för den delen.”

Eller så kan man göra som Brasilien och ställa in mötet helt, på grund av den helt konsekventa anledningen att landet spionerat på deras regering. Vad ska Obama säga annat än okej?

Sverige gör inte så. Vi har nämligen en underdånig kultur ärvd från århundraden av bönder i gyttjan. Det sitter i ryggmärgen att blidka kungar. Vi har inget politiskt eller kulturellt arv. Vår enda politiker med någon slags unik autonomitet och reellt inflytande på resten av världen (dvs Palme, nej inte Carl Bildt) blev skjuten och vi blev för förvirrade av det för att kunna hitta någon mördare.

Istället går vi med på allt tills vi är en internationell motsvarighet till en tjallare, en ryggradslös lowlife, Peter Lorre i Casablanca. Utan skam går vi vart än vinden vänder. I det här fallet talar man om Sverige som en ”USA-vän” med ”gemensamma intressen”.

Det betyder: Vi går med på alla USA:s intressen. De kommer att kunna göra vad som helst. Vi kommer aldrig fördöma dem. Palme kallade USA för dessa satans mördare. Men , som Jörn Donner sa, han var ju för intelligent för Sverige.

Den största illusionen av de alla är att Sverige på något sätt inte skulle vara obetydligt. Denna nästan tabubelagda uppfattning vågar Mellin bara antyda: ”På något sätt” skriver hon, känns det som att ”Sverige är ett litet land i världens norra utkant.”

Men hon håller även vid liv illusionen om att Sverige kan stoltsera med någon slags autonomitet, som om vi inte alls är närapå en förlängd amerikansk provins:

”Är Barack Obamas besök i Sverige viktigt? Det får man hoppas, annars finns det ingen anledning att öppna luftbron mellan Washington och Stockholm för hans gigantiska ­delegation och allt medföljande material, som bilar och helikoptrar.”

Det är en makalös formulering. ”Annars finns det ingen anledning”… Om det inte är ”viktigt”… Vad pratar hon om? Hon vet ju, jag menar det är ju uppenbart, att formuleringen är ett tankefel. Det är klart att mötet inte är viktigt, i ordets rätta bemärkelse. Och det är ju inte tal om någon anledning. Det behövs inga anledningar.

Den enkla lilla anledningen till att Obama är på besök i Sverige är för att Vita huset bestämt det. Det finns ingen annan anledning att prata om. Det finns en desperation i Mellins formulering, som om hon antingen ljuger eller lever i total förnekelse: ”Annars finns det ingen anledning att öppna luftbron mellan Washington och Stockholm”.

Luftbron! Det är som taget ur någon slags framtidsroman från 80-talet. Som om Sverige faktiskt har något att sätta emot, typ ”näru Obama vi kanske inte öppnar luftbron här mellan ditt Washington och vår helt likbördiga superstad Stockholm. Det är bäst du spelar dina kort rätt så vi inte håller vår luftbro stängd. Vi vet ju alla att du är sjukt angelägen om att komma hit.”

Här finns onekligen en svensk identitetskris – vi vet inte vart vi ska stå här. Vi vet att vi står maktlösa mot USA men vi skapar lögner om att vi är på jämna villkor. Vi vet att USA:s självskapta vetorätt är moraliskt fel men vi ignorerar det med hjälp av att göra mötet till ett nyhetsevent á la Springsteen. Vi vet att Barrack Obama inte är mer fredskämpe än någon annan amerikansk president, även om det kanske inte är något personligt menat mot honom, det är landets policy som är grejen. Men nu har vi gett honom ett fredspris (!) och vi tycker han är en ”cool kille”. Vi vill se honom som en Marvel-superhjälte, som en fredsmäklare, som en karaktär värdig en snyftar-biopic värre än Gandhi. Vi vill ha den bilden, vi vill äta upp den och känna den smälta i magen. Vi vill att bilden ska vara sann, vi vill fetischera den, bekräfta den om och om igen och känna ”men guuud tänk om det bara var så att USA:s president var en schysst, nice kille men kan det inte bara få vaara såå dååå”

Sen ba Syrien – damn! Vi gav honom Nobels fucking fredpris och nu ska han in och kriga i Syrien. Mitt emellan vår neokapitalistiska amerikanisering (där en person är ett varumärke och om varumärket är gott måste personen också vara god) och de gamla hederliga vänsteridealen från DDR-Sverige (som inte ryggar tillbaka inför att kalla Obama en krigsförbrytare, som man kallat alla landets presidenter) har förvirringen blossat upp i och med denna nyhet, som befinner sig precis på gränslinjen mellan alla föreställningar vi har som står i konflikt med varandra.

I wanna make this perfectly clear, som Obama alltid säger, the situation is confusing.

Saker jag skrev 2002: Inte perfekt

Jag minns inte vad jag kan ha tänkt
men jag vet en sak
Jag trodde knappt jag skulle få se mig själv
i en gymnasiekatalog

Och mitt yngre liv
som aldrig kommer tillbaks,
som nu bara finns kvar
i ett soldränkt skimmer

Jag vill älska dig nu
Det är bara du som förstår
Jag är inte perfekt

Där jag är nu, där är alla nästan av samma slag
Där jag är nu, där är vi två stillsamma lag
Lördag kväll, släck lampan, och allt det där

Men himlen ler
åh, jag vet inte riktigt vad det är

Jag vill älska dig nu
Medan det ännu finns lite tid
Men jag är inte perfekt

Kalla mig vad du vill
säg att allt ditt är mitt ändå
Jag vill vara
något stort, något som jag kan förstå

Min osäkerhet
speglas i ett rum där jag bor
Och jag kan bara hoppas,
hoppas att allt som krävs är vad jag tror

 Jag vill älska dig nu
Du är den enda som förstår
Men jag är inte perfekt
Jag är inte perfekt

*

september 2002

Att tycka utan att veta

selmalagerlöf
Selma Lagerlöf testar nymodigheter som radio.

 

Bildningskomplex är ett begrepp jag inte förstår mig på. Jag har försökt, men det går inte in. Jag förstår vad ordet betyder, ungefär, men jag förstår inte riktigt vad det syftar på eller hur det fungerar. Man tenderar att uppleva begreppet bildning som något hotfullt, något som ger ett komplex: Bildning tycks vara en egenskap man tycker är attraktiv men man är rädd för att själv äga den eller påstå att man äger den. Det tycks vara något man gärna skulle vilja visa andra att man innehar, men inget man själv engageras av att skaffa sig. (Att jag nu pratar om bildning som ett objekt, en slags vara, är kanske ingen slump).

Det tycks även som att detta komplex – eller förresten, låt oss kalla det för vad det är, denna rädsla för bildning, lett till att det uppstått ett slags substitut för bildning. Jag vet inte vad man ska kalla detta substitut, men det är idealiskt för den självupptagna och fundamentalt konsumistiska 80-talistgenerationen. Det är en slags kunskap som börjar och slutar i sig själv, i det att man påstår något. Det är något man själv ”tycker” – eller kanske snarare något man känner – och det behöver därför ingen förklaring utan detta mellanting är i sig själv fullbordat: ”Jag tycker så här” säger man, och därefter finns ingen ytterligare dimension. Ingen kan ju förneka en människa hennes känslor. Det kan vara färgat av vissa idéer, det kan innehålla spår av andras argument, det kan möjligen härledas till någon tanketradition, men inte nödvändigtvis. Man är inte en del av den långa mänskliga traditionen (som pågått trettio tusen år eller så) att föra ett samtal. Det är snarare en slags envägskommunikation. Man ”tycker” något, sen är det skit samma vad någon annan har att säga. Detta ord – ”Jag tycker” – utgör en slags mur som håller allt annat borta.

Det är inte bildning – för det kräver inte en extern källa som bekräftar det man påstår. Men det är inte okunskap heller, för det man ”tycker” överensstämmer helt med det… tja, det man nu ”tycker”. Man är säker på sina känslor för något. Och det är ju inget fel med det, så länge man pratar om mer triviala saker. Man kan till exempel säga: ”Jaha, är den där stolen röd? Ja men jag är färgblind, nu tycker jag den är brun så tyst med dig”.

Problemet med det här mellanläget kommer när man ignorerar verkliga omständigheter för att ge bekräftelse åt det här ”tyckandet”. Man kan till exempel för all del påstå att Rio de Janeiro är Brasiliens huvudstad men då har man faktiskt fel. Det kanske verkar som att detta är en självklarhet – vissa saker kan man inte bara tycka, vissa saker måste man veta – men om vi går ner i gränsfall och gråzoner blir det tydligt (åtminstone för mig) att det här tankefelet är ett problem. För inte nog med att man inte bara kan tycka vissa saker, medan måste veta andra saker, många saker måste man veta något om för att ha en åsikt trovärdig för andra. Om man nu är intresserad av att ens åsikt ska spela roll för någon annan. Om man nu inte bara är intresserad av att tillfredsställa sig själv – vilket man ju kan göra genom att ”tycka” att Rio är Brasiliens huvudstad till exempel.

I dagarna hade jag ett intressant samtal med vänner om auktoritet i konst och kultur. Åsikters auktoritet, namns auktoritet, trenders auktoritet. Inbäddat i samtalet fanns min text om The Knife. Är det inte naturligt, frågade någon, att man läser till exempel recensioner, bildar en uppfattning om vad som ”anses” vara bra, och att man sedan helt enkelt följer det anseendet? Är inte det så saker alltid fungerat i både musik, film, litteratur, etc.

Och jo, visst är det så. Det behöver inte betyda att ingen sanning finns bortom grupptrycket – snarare tvärtom – men det är sant att den amöba-liknande så kallade ”kulturvärlden” kameleontiskt skiftar färg och form beroende på vad för åsikter som drivs från de som skriver kulturjournalistik via trendmekanismer som de ofta själva inte ens förstår att de följer. Men, på individnivå, tror jag att det är oundvikligt (när man är ung) att man följer strömmen. Någonstans måste man ju nämligen börja. Jag vet själv att jag i tretton-fjortonårsåldern hyllade filmer bara för att jag inte upplevde att andra sanningar fanns (Gudfadern passerade mig till exempel likgiltigt förbi, men jag skrev att den var mästerlig. Jag hade visserligen rätt, men det hade jag ingen aning om då) och jag vet att det inte finns någon tretton-fjortonåring filmentusiast som inte gör samma sak här och nu i dag.

Men grejen är att man ju lär sig saker, man ser mer filmer, lyssnar på mer musik, man utforskar saker och för varje år som går blir det egna omdömet mer och mer autonomt (så var det åtminstone för mig). Till slut har man sett så mycket, läst så mycket, hört så mycket och kan så mycket att man kan hänvisa till vad man sett och hört förut. Eller, jag ska inte säga ”så mycket”, jag ska säga, tillräckligt mycket. Man kan tillräckligt mycket för att man kan försvara just sina åsikter. Därav tumregeln: Tala helst inte om saker du inte har någon koll på. Det är när du vet något om det du pratar om som din röst får validitet, din åsikt får auktoritet. Det är det som är bildning. Alla får förstås tycka vad som helst om vad som helst – men man måste vinna sin auktoritet om man vill att ens åsikter ska bi mer än tyckande. Och det tar ett tag att vinna den auktoriteten. Kanske är det detta – trögheten i bildandet, att det tar tid och kräver såväl eget initiativ och intresse – som gör det så oattraktivt för de yngre generationerna. Om jag får tillstå mig att raljera: Bildning finns inte i en app, det går inte att köpa och det utgör inte ett behov som på en gång kan tillfredsställas. Dessutom tjänar man inte pengar på det, och det ger det bara en marginell status på arbetsmarknaden.

Här kan jag nämna att man i  Babel 21/4 satt och hade en paneldiskussion om vad bildning överhuvudtaget är. Frågan kom efter att programledaren Jessika Gedin i På spåret sagt att hon aldrig läst Selma Lagerlöf. Okej, fair enough, men varför frågan ”Vad är bildning”? Jag tror inte att någon inte vet vad bildning är. Det är som att ordet i sig skapar ett falskt mysterium, som om bildning vore en helig graal som ingen vet vad det är men som ytterst få, vilka de nu är, har tillgång till. Men bildning är inte att veta allt om allt – vilket tycks vara en underliggande hotbild i det så kallade bildningskomplexet: ”Du är inte bildad för du är inte Horace Engdahl”. Bildning är att veta lite om mycket – förutsatt att man faktiskt bryr sig om att Brasilia är huvudstad i Brasilien, att den kunskapen är intressant och viktig i sig självt och att det är kul att veta saker – och i synnerhet att veta mycket om sina egna intressen. (Och det är väl förresten detta som folk, väldigt konsekvent, reagerar på när Gedin säger att hon inte läst Lagerlöf).

Detta – att bildning är att veta lite om mycket och att veta mycket om något särskilt – det är väl ändå inte bara något jag fått för mig? Är inte det den gängse definitionen av bildning? Jag menar, om vi slappnar av och tar det lite lugnt och känner efter, ordet bildning har väl inte en svårare definition än så?

En elefant i rummet när man pratar om bildning, så också i Babel-diskussionen där det fanns i grunden fastän ingen sa det rakt ut, är att ordet ”bildad” klingar av klassproblematik. Det ger en associationer till just Svenska akademin. Bara en konservativ gubbe skulle kunna använda sig av ett sådant ord som ”bildad” och sedan ha mage att placera det på sig själv. Ingen människa, man som kvinna, vill vara den gubben.

I panelsamtalet på Babel kom man väl ungefär fram till inget särskilt alls. Det är inte så konstigt, eftersom sådana panelsamtal går ut på att inte komma fram till något (Göran Everdahl var i synnerhet i Spanarna-mode, liksom på autopilot). Sådana här typer av programinslag bygger på ett underliggande avtal att man inte ska använda riktiga argument, inte prata om riktiga ämnen, inte vara för allvarlig i sitt engagemang att diskutera, för då kan man börja bråka. Så fort det närmar sig någon intressant idé viks det undan: Det blir liksom ”här sitter vi och pratar strunt och har så trevligt, varför ska vi börja märka ord och bli specifika? Det blir ju som på sjuttitalet eller nåt annat mossigt” (inget blev verkligen bättre av att panelen ramade in ett inslag med Slavoj Žižek, antitesen till all denna feel-good-pratighet, vilket gjorde att panelen plötsligt framstod som en del av en inskränkt landsbygdspöbel som satt vid sidan av och drack kaffe i stugan, muttrades om att man inte ska tro att man är nåt).

Hursomhelst. Alla kunde i slutändan hålla med om att man inte ska känna sig tvingad till någonting och att det här med att läsa klassiska böcker i skolan inte är kul; Per Wirtén hade inte heller läst Selma Lagerlöf, på grund av att man var tvungen att göra det i skolan och han verkade nästan lite mallig över denna personliga seger (typ ”Haha, ni trodde jag skulle lära mig läsa viktig litteratur – men jag vägrar fortfarande!”)

Men det där skolargumentet har en väldigt begränsad vidd som argument. Jag var också ointresserad av litteratur i tonåren, på grund av att lärare tjatade och så, men det hindrade inte mig från att senare, i tjugoårsåldern, läsa några av Selma Lagerlöfs böcker. Och Herr Arnes penningar är fortfarande bland de mest mystiska böcker jag läst. Anledningen till att jag läste den var dock inte för att jag kände mig tvingad – jag var nyfiken på denna en av Sveriges mest berömda författare. Varifrån den nyfikenheten kom ser jag inte som något mysterium – det är ju i sig självt spännande. Man vill ta reda på vad grejen är, om inte annat.

Istället för frågan ”Vad är bildning” (som alla egentligen vet svaret på) bör man våga fråga: Vad är vi intresserade av? Vad väcker vår nyfikenhet? Är det så enkelt att vi i skolan blir avskräckta från att läsa överhuvudtaget? Att vi aldrig blir intresserade igen och att det är våra gamla lärare som egentligen är katalysatorerna för denna ångest? Själv känner jag inte igen mig – jag erövrade min bildning själv, på egen hand – men det kan vara så. Men jag kommer ändå inte ifrån frågan: Vad är vi då intresserade av istället? Om det inte är Selma Lagerlöf? Om det inte ens är böcker överhuvudtaget, vad är det? Är det ”underhållning”? (Och det är ju en ännu bättre fråga: ”Vad är underhållning”?)

Babel-panelen är ett bra exempel på när detta tankefel blir ett problem: Det är kul när man sitter och tycker saker utan att kunna hänvisa till något annat än sina egna känslor i ett program som Spanarna – för då handlar det inte om något annat än det. Men om man ställer en riktig fråga – Vad är bildning? – då blir det ett problem när det inte finns någon som kan hänvisa till något annat än sina egna nycker och sina tankar för stunden. Varför är det ett problem? För att man inte kan svara på frågan som man faktiskt ställt. Och det är viktigt, i sig, att ställa sådana frågor.

Ett annat exempel på när tyckande byggt på ens känslor kommer i vägen för tyckande byggt på kunskap noterade jag i den här ”Vakna med NRJ”-snackisen, där man i programmets ”wake up call”-segment ringde och lurade ett Justin Bieber-fan till tårar. En strid åsiktsström följde, vilket man ju kan förstå, eftersom det hela verkade bisarrt i sin hjärtlöshet. Hanna Fahl hade till exempel svårt att hålla tillbaka känslorna i sin krönika där hon skrev att hon hoppas programledarna ”skäms”.

Men i motreaktionerna finns det något väldigt centralt som saknas: Insikten om att ”Vakna med NRJ” inte är på riktigt. Att det inte nämns någonstans, ens i förbifarten, att sådana här programinslag där programledare ringer till random folk oftast är fejk. Jag minns när jag var i tolvårsåldern och Mix Megapol ringde runt till folk och gav dom pengar om dom svarade att Mix Megapol var den bästa radiostationen [sic] och redan då talades det om att det förmodligen inte var på riktigt. Därefter har det liksom varit en underliggande vetskap – en slags bildning – att folk som gör slut i radioprogram oftast är kompisar till redaktionen som hoppar in och hjälper till med en snabb sketch. All rim och reson i världen talar för det – hur mycket pengar gav Mix Megapol annars bort? Varför har ingen hjärtekrossad tjej eller kille någonsin stämt programmet för ärekränkning eller något? Även om man gett dessa reklamradiostationer the benefit of the doubt så har man alltid sett trådarna bakom det hela.

Åtminstone fram tills nu. Närvaron av ett nyhetshål finns i Martin Björks uttalande att det hela var en sketch. Det nyhetshålet är bristen på kunskap från de som skrivit om detta. Hade någon påpekat det så hade han kanske inte behövt avslöja det många, som sagt, länge känt till. Men nu är det lite grann som när barn börjar gråta för Tomten och man måste avbryta spelet och förklara att det bara är farbror Börje i en mask (jo, det har hänt). Har vi, någonstans på vägen, tappat allt kritiskt omdöme? Går det så fort nu, att vi accepterar vad vi än ser i det mediala flödet och börjar kommentera det oavsett om det är på riktigt eller inte?

Ett motargument här är förstås att programmet var smaklöst oavsett om det var fejkat eller inte. Helt klart. Talar det, i det här fallet, för hur könsstrukturer fungerar? Ännu mer, med tanke på att det hela är en konstruerad skapelse. Men jag tycker inte att man ska förminska den här försvunna skiljelinjen mellan fiktion och verklighet – bland annat just därför. När vi inte längre är kritiska i grunden mot det vi ser och hör, då tycker jag det börjar likna en hotbild. Varför? Jo… för, ja, vad hände med bildningen egentligen?

Jim Emerson, en av mina favoritskribenter, har nyligen postat en lysande blogpost om konspirationsteorier och ”magiskt tänkande”. Men innan jag går vidare: Ta en titt på dessa två bilder och fråga er om de föreslår något eller inte.

Bilderna är postade av en fotograf vid namn Haley Morris-Calfiero som publicerat ett flertal bilder som fångar, menar hon, hur människor hånar henne för hennes övervikt. Jag tycker om det Emerson påpekar (min översättning och emfas): ”Jag har ingen anledning att misstro att hon blivit grovt förödmjukad i offentligheten på grund av sin övervikt, men fotografierna själva ger inget definitivt bevis på det. De fångar ett ögonblick, och kan tolkas på flera olika sätt” (Polisen kanske bara såg att ett foto togs och spexade i förbifarten, killen på trappen kanske bara känner sig generad över att posera för ett foto). Morris-Califero har till och med skrivit att hon ”inte kan veta vad personerna i fotona tänkt på” men att hennes bilder ändå är en slags hämnd, att de ”talar för sig själva”. Men, som Emerson frågar, vad säger de? Jo, de säger inget definitivt. Varför ser Morris-Califero det ändå som något som tillfredsställer henne?

Här kolliderar två saker: Dels viljan att uppmärksamma orättvisor, och uttrycka sina känslor för de orättvisorna, och medlen med vilka man uppmärksammar de orättvisorna och argumenterar för hur de fungerar. Det jag sörjer är glappet däremellan. Det vapen Avpixlat-högern använder – inte alltid, och inte så konsekvent effektivt som de tror, men rätt ofta – är rationalitet, deduktion, förmågan till kritiskt omdöme. Alltför ofta ignoreras reella argument så att de i onödan framstår som bättre än de är. Johan Croneman uttrycker det bra i sin senaste krönika, när han konstaterar att folk i media-Sverige inte är kapabla att ”ta debatten” med till exempel Sverigedekomraterna: ” Det senaste året har vi till exempel sett några ’kritiska’ tv-utfrågningar av Sverigedemokrater som slutat i formidabla katastrofer,­ vid något tillfälle i rena väckelsemötet.” Croneman har skrivit om detta problem tidigare i en ännu mer specifik krönika om hur Karin Hübinette helt misslyckades med att ställa Jimmie Åkesson ”mot väggen” genom att strunta i hans argument och försöka attackera honom från sitt eget håll i stället.

Kontentan är att man helt enkelt inte bara kan ”tycka” om man vill komma någonstans. Man måste veta något också. Och satsa på att det man tycker, byggt på det man vet, är närmare sanningen än det någon annan tycker sig veta. Så länge de godas förespråkare bara har den goda viljan, och inga hållbara medel för själva förespråkandet, kommer den svarta, cyniska, odemokratiska, okunniga och egoistiska klump som skapat opinion i Sverige de senaste åren bara växa sig mer konstant. Med sina nät av logiskt tänkande, och idealet om bildning och resonemang placerade i verkligheten, detta civiliserade ideal de tagit gisslan.

The Knife och ett försök till kritik av popvärldens allsmäktiga ringledare (2/2)

kniv0

The Knife – syskonen Dreijer i t.ex mask

the knife

Syskonen Dreijer sans The Knife. Två vanliga människor. Kan vara bra att minnas.

*

Detta är en fortsättning på föregående text om kulturkritik i allmänhet. Jag skulle kunna fortsätta på en gång genom att nämna, som en ovidkommande prolog, att filmkritik i Sverige är synonymt med de öde länder som Mel Gibson strövar längsmed i Mad Max-filmerna. Enstaka individer och samhällsbyggen av intresse finns längs vägen. Men mest är det öken.

Men, det är nog allra värst ställt i popmusikens värld.

Nu är ju inte musik mitt huvudämne, och de flesta som skriver om musik vet mer än vad jag vet om genrer, subgenrer, musikhistoria och så vidare (eller så är de bättre på att namedroppa bandnamn, vilket ofta tycks passera som samma sak). Dessutom verkar det som att min grundläggande syn på vad musik överhuvudtaget är skiljer sig rätt fundamentalt från vad som verkar vara den gängse mallen. Musik ser jag som den mest mystiska och svårtillgängliga konstformen eftersom den är extremt subjektiv och ofta skapar tankar och känslor som man till sin natur är svåra att få ner i ord. Man möter musik i det sublima, i de känslor och bilder som omedelbart föds i en så fort man hör toner, eller texter som tycks tala till en på ett kännbart sätt. Sättet man vanligen upplever klassisk musik – som en inre resa, om man ursäktar klyschan – är vad mig beträffar det enda fruktbara sättet att lyssna på musik och det är även så jag lyssnar på popmusik. Därför ser jag det som ett fatalt missförstånd att tro att musikens uppgift är att vara modern eller på något sätt ”kontemporärt viktig”. Tvärtom, om man ska försöka bedöma musik kvalitativt så är tidlöshet ett bättre ideal. Det är inte popmusikens agenda att spegla sin samtid för det gör den ju till att börja med ändå. The Knife lika mycket som Sean Banan ”är” 2013. (Och nej, jag tror inte att något kan ”vara” ett år – hela föreställningen om att samtiden kan fångas i populärkultur tycker jag är en diffus illusion).

Men här är grejen: Jag tycker så. Och det är inget konstigt med att ha en åsikt – eller, det borde åtminstone inte innebära att man liksom sätter sig på tvären kontra en dogm bara för att man tycker vad man tycker. Det borde inte finnas en dogm utan, som jag skrev tidigare, i min drömvärld skriver vi ur hjärtat utan att ge efter för grupptryck och trender.

Jag har kommit fram till en formulering: Jag tror det finns en Indie-Gud. Det måste finnas en Indie-Gud, för annars skulle inte alla ständigt försöka tillfredsställa den. Liksom alla andra gudomliga väsen kan existensen av Indie-Guden inte bevisas. Ska man vara rationell är den troliga tanken att Indie-Guden inte finns. I vilket fall som helst är Indie-Guden, som alla gudar, osynlig och en varelse som de troende helt enkelt bara ”känner”. Exakt vad Indie-Guden vill är inte klart, för Indie-Gudens vägar äro outgrundliga. Så för att vara säkra så är undersåtarna till Indie-Guden noggranna med att offra så mycket de kan och likt exempelvis katolska kyrkan vara säkra på att godkänna eller inte godkänna i stort sett allt mellan himmel och jord. Är detta syndigt eller icke-syndigt att lyssna på?

Ibland verkar det dock, för de troende, som att Indie-Gudens existens bevisas. Ibland skickar nämligen Indie-Guden – vem skulle det annars vara? – himlabud ner till de stackars underdåniga undersåtarna. The Knife är nog det allra bästa exemplet. The Knife har anlänt från Indie-Gudens himmel, tagit den skepnad Indie-Guden vill att indie-undersåtarna ska ha och hur det än låter, och vad än Karin Dreijer i sina trance-liknande mantran väser så ska undersåtarna fascineras och älska det, knäböja och hylla. De är så tagna av härligheten att de knappt vet hur de ska formulera sig. Lovorden kommer med stapplande, diffusa formuleringar präglade av chockens trauma. Här finns något som bara måste vara Indie-Gudens vilja. Vad gör vi annars här allihop tillsammans på knä, dyrkandes?

Jag väljer en sådan liknelse eftersom Shaking the Habitual präglas så intensivt av sitt rituella sound att det blir omöjligt för mig att inte göra det. Mantran, jämrande läten, spartanska rytmer, det hela påminner lika mycket om stereotypa bilder av indianer som Carolas väckelsekonvent. Det kanske inte är så, men bilden kommer genast, att detta är en duo som vet att vad de än gör så kommer kritikerna gå ner på knä och ge dom samma auktoritet som hövdingar, ledare över bananrepubliker eller varför inte solgudar. De har kallats djärva, men det är tvärtom omöjligt för dom att utmana sig själva eftersom dom inte möter något kritiskt motstånd – ytterst sällan ens några ifrågasättningar. Eftersom det så tydligt är deras grej att vara isolerade från omvärlden kommer musiken alltid ifrån deras egen bubbla och den må kritisera eller spekulera i sin omvärld hur som helst, men den kan aldrig nå den eller påverka den för det ligger i duogruppens natur att på samma gång vara utestängda. Liksom Sara Martinsson skrev om Håkan Hellström i en bristfällig men något intressant text – att han måste göra sig själv till en underdog för att ”fungera” – måste The Knife göra sig oåtkomliga för att kunna kritisera sin samtid. För man kan ju inte kritisera något ”på riktigt”. Texterna är inspirerade, menar syskonen Dreijer, av protestsånger från 70-talet. Det är en deprimerande parallell att jämföra alstren i Shaking the Habitual med de sångerna; de var/är extroverta, högljudda, villiga att formulera problemen populistiskt, här och nu för alla. Trettio år senare formuleras de krypterade, för en minoritet att läsa av, bli fascinerade av och sedan glömma bort.

För att jag skulle skriva denna text har jag gått igenom skivan ett par gånger. Kontentan för min del är en skiva som blir mindre intressant ju fler gånger man hör den – kontra vad som verkar vara den gängse uppfattningen att den på något sätt ”växer”. Det är sant att den är väldigt överproducerad och jag antar att man därför kan engagera sig för varenda litet ljud i albumet om man nu tycker att ljuden i sig är viktiga och inte, som jag, ser dom som godtyckliga. I sin helhet är albumet formlöst, sporadiskt, och bara då och då känns det som att det man lyssnar på är något som har en verklig intention. Större delen av albumet låter improviserat, som experiment av stilen ”om vi prövar så här istället”. Albumet präglas, faktiskt, av samma carte blanche-problematik som mer klassiska och konventionella exempel som Axel Roses Chinese Democracy och Beatles vita album (som jag tycker är väldigt överskattat).

I stort sett varje spår består av ett beat i första hand. Uppå detta beat har man lagt myller av ljud längsmed ljudspåret, vilka går ihop lite sådär hipp som happ med varann, och emellanåt finns texter som också är sporadiska – ibland har de en poetisk idé som går fram, ibland är de bara som slöa blogginlägg. Det gör inte så mycket om man bara lyssnar på musiken eftersom texterna till 80 procent inte är möjliga att uttyda. Istället blir det ett slags ständigt pågående jämrande, till ofta väldigt primitivt dunkande och en massa sporadiskt oljud. Det behöver förstås inte vara dåligt. Jag tänker mig att om man bor i Stockholm och har detta i hörlurarna så kan man skapa en slags närvarande illusion av att man befinner sig inuti en suggestiv film och vad man än ser omkring sig – på tunnelbanan eller i trånga caféer, längsmed gatorna eller på en uteservering – blir det som en dystopisk metropolisk bild tagen ur Katsuhiro Ôtomos Akira (1988) till exempel.

Tillåt mig att göra som man gör när kvällstidningar recenserar Bruce Springsteen-konserter och betygsätta albumet låt för låt.

CD [sic] 1

A Tooth for An Eye 4/5 – Klonkiga bonka-bonka-rytmer och jämrande. Skapar en ganska suggestiv ljudbild, och med texter som ”Eyes, eyes, eyes, eyes” – eller om det nu är ”ice, ice ice ice” – skapas en obehaglig känsla av att man inte riktigt vet vad man lyssnar på, samt att en yxmördare ska komma och ha ihjäl en när som helst. Eller, ännu värre, att någon ska ta bort en från Facebook.

Full of Fire 2/5 – Dansrytmer och en massa oljud med obskyra, genusrelaterade mantran i texten. Fungerar nog om man är påverkad av något och står och hoppar i en mörk lokal med andra i samma tillstånd. Då kan man eventuellt också utropa ”Liberals giving me a nerve itch” och för några sekunder känna att man gör ett motstånd mot något. Texten är en rad plakat-påståenden som föreslår ideologi utan argument och att bara liberaler gör misstaget att tänka för länge, samt att det är onödigt att ha åsikter om något. Den slutar i ett öppet förslag (?) – ”Let’s talk about gender baby/let’s talk about you and me” – som mest fungerar som ett referentiellt skämt.

A Cherry on Top 1/5 – Diverse ljud, samt en slags barnramsa i slow motion.

Without You My Life Would Be Boring 2/5 – Mer ”klonka-bonka” och jämrande tjut. Dansrytmer ihop med medveten slakt på allt som är dansant. Kryptisk text.

Wrap Your Arms Around Me 3/5 – Mer konventionellt spår. Låter som Björk i Blade Runner-land, men har inget som direkt utmärker den från… tja, Blade Runner-soundtracket till exempel.

Old Dreams Waiting To Be Realised 2/5 – Nitton minuter av plink och plonk som blir en malande ljudmatta. Extremt banalt, och ”efter”, i jämförelse med hela 1900-talets utveckling av modern klassisk musik (jfr Hindemith, Ligeti, Cowell, John Adams, John Cage etc). Känns som en ouvertyr till abstrakt teaterföreställning i Berlin och fungerar nog som bakgrundsmusik medan man diskar på en regnig tisdag i oktober.

CD [sic] 2

Raging Lung 3/5 – En rätt fin sång, med en riktig text och en riktig melodi, saboterad av en underliggande ljudmatta av formlöst oljud, samt någon slags förvriden jazz-saxofon som fick mig att tänka på Ed Woods Night of the Ghouls. Pågår i fyra minuter för att naturligtvis förvandlas till ytterligare sex minuter av plink och plonk. Albumets ”Ha kakan och äta den”-moment.

Networking 2/5 – Instrumentalt blipp-blopp med starka Tyskarna från Lund-vibbar.

Stay Out Here 2/5 – Dubstep-ep-ep-ep-rytmer och ytterligare jämranden. Denna gång från båda Dreijerserna. Förmodligen för att få någon slags variation. Kryptisk text om att lägga en fot på en annan samt att Euron faller nuförtiden. Skapar en stämning av kärlek i apokalypsens tid, men inget stiger upp ur atmosfären. Pågår i sex minuter för att naturligtvis förvandlas till ytterligare fem minuter av plink och plonk. Någonstans kring de sista trettio sekunderna börjar någon sjunga ”a wap blup blööu”.

Fracking Fluid Injection 1/5 – Ytterligare nio minuter av sporadiska ljud. Eventuellt en audio-metaför för hydraulisk spräckning. En rätt verkningslös protest?

Ready to Lose 3/5 – Sista spåret är en av de fåtalet ”låtarna” på albumet. Som i Raging Lung är det en rätt bra låt och bättre än den eftersom texten och melodin fungerar i det musikaliska arrangemanget – som är, you guessed it, en massa blipp-blopp. Men den hopplösa ljudmattan är borta, så det finns äntligen lite luft i ljudbilden. Och man behöver inte nödvändigtvis dansa utan det hela blir mer en meditativ stund. Låten tycks handla om abort, men det finns förstås utrymme för tolkning.

*

Problemet jag har med The Knife är dock inte så mycket The Knife i sig – jag tycker dom är mediokra, big deal – utan det verkligt allvarliga är snarare det (o)kritiska bemötandet de får. Jag är mindre överraskad över att musiktidningar utomlands tycker om dom: Det hör liksom till saken att det skandinaviska per definition är exotiskt. Det är den enda förklaringen till varför exempelvis filmen Män som hatar kvinnor fick så bisarrt bra recensioner av amerikanska och brittiska kritiker, och samma logik finns i ”svensk indie”. Vissa undantag finns ju förstås, som Alexis Petridis på The Guardian som ger den tre av fem och omnämner skivan träffande som ”alternately utterly gripping and unbearably boring; incredibly bold and strangely flaccid, viscerally thrilling and hopelessly over-thought”.

Den mest besynnerliga svenska recension jag läst av Shaking the Habitual kom från Fredrik Strage – den finns att läsa bortom DN:s kinesiska mur, själv läste jag den i pappersformat för vem betalar för att få läsa skivrecensioner? – som skrev att han ”som liberal” borde vara förnärmad av skivan (jag kan minnas fel, har inte texten framför mig) eftersom den var som att bli ”örfilad av Aftonbladets chefsredaktion”. Ändå var han positiv till skivan. Texten förklarade inte riktigt varför – det var liksom bra för att det var The Knife. Fastän han tolkat skivan som  en protest mot hans syn på världen och hela hans livsstil, accepterade han skivan som… bättre än hans egna åsikter? Jag vet inte.

Här tyckte jag det blev märkligt. Strage erkänner ju implicit att han har invändningar. Varför skriver han inte om vad han själv tycker? Vad för tankar musiken faktiskt genererar hos honom? Om han upplever att det riktas till honom, har han inget svar? Det påminde lite grann om Jasenko Selimovic som ”knappast kunde skriva” vad han tyckte om REVA (mer än att det stod honom upp i halsen). Om nu Fredrik Strage är provocerad av skivan – eller om han åtminstone möter personligt motstånd av den, om den väcker känslor i honom… varför skriver han inte om dom känslorna? Varför liksom bara gå ner på knä och hylla skivan fastän han inte tycker om den? Varför vågar han inte svara skivan med sina egna tankar och känslor? Är inte det vad kritik går ut på?

Istället stämplar även han The Knife med stämpeln han känner sig manad, kanske tvingad, att stämpla på The Knife:  Naturligtvis Genialiskt, What The Others Said, Detta Är Idealet, Hell Indie-Guden Vår Frälsare. Det är skrivet av någon som inte vill röra om i ordningen, inte vill förändra strukturerna. Och han är bara ett exempel – om än ett väldigt viktigt exempel eftersom han (och Lokko, som kommer strax) tillhör swindiens största opinionsbildare.

Det är som att i pop-strukturerna, inom den popnormativa icke-kritiken, strävas det hela tiden efter att tillfredsställa pop-normen och regerandes över normen är The Knife. Varför? Dels för att de gör så pass ambitiös musik att kritiken, som den ser ut i dag, saknar redskap för att hantera den. Dels för att de helt enkelt har den rollen att fylla. Och kritiken, som den ser ut i dag, går ut på att bekräfta band och artister och se till att de fortsätter vara på den plats de anses höra hemma. (Vilket föranleder att man nu börjar viska om att Håkan Hellström varit okritiserad vit medelklassman för länge).

Andres Lokko ger Shaking the Habitual fyra av sex i SvD (jag har aldrig fattat det betygssystemet, men whatever) och vågar sig lite närmare en kritik av skivan, men istället för att gå rakt på sak så viker han undan och – precis som Strage – ger The Knife legitimitet och auktoritet över honom själv som kritiker. Förvirrad som av strålkastare försöker Lokko förklara hur sporadisk skivan är –  den innehåller alltifrån ögonblick av ”glimrande popmusik” till ”sydafrikansk shangaan-electro” (såklart, jag visste att det lät bekant!) – och antyder även implicit att det är rätt svårt att få grepp om duon, och svårt att riktigt känna deras exakta ambitioner, då ”de använder sin privilegierade bakgrund och uppväxt till att belysa allt från genusforskningens framsteg via klassfrågor till klimatförändringar och feminism”. Det saknas alltså en kausalitet mellan klass och innehåll – Arbetarklassen sjunger om arbetarklassen, medelklassen om medelklassen, överklassen om… ja, vad den nu än behagar sjunga om.

Strage och Lokko kommer fram till samma sak. Att The Knife är ”bra ändå”. Lokko formulerar dock, till skillnad från Strage, ett ordentligt argument till varför det är så: Det är musik som ”alltid vill något” detta, den ”strävar mot någonting som vi saknar, inte har uppnått eller håller på att eliminera” (återigen, det handlar om lite vad som helst) och ”det är just den här viljan och tron på att musik faktiskt besitter förmågan att förändra som gör ‘Shaking the habitual’ så speciell, The Knife vägrar att låta popmusik bli en kuliss, en bakgrund till valfri livsstil. Den är betydligt viktigare än så.”

Sista stycket: ”Gudarna ska veta att vi behöver The Knife mer än någonsin tidigare. Ingen annan – vare sig i det här landet eller någon annanstans – utmanar de konservativa maktstrukturerna omkring oss som just syskonen Dreijer. I synnerhet inte i popmusikens värld.”

Ja det låter ju fint och så. Men är inte detta en väldigt bekväm formulering? Finns det inte något fundamentalt passivt i den? Och talar den verkligen för vad som faktiskt finns i det här albumet? Jag är nämligen helt oense. Om något så är The Knifes musik en kuliss och en bakgrund till en högst valfri livsstil. Och jag tycker inte den vill något, och jag tycker inte att den vill ”förändra”, annat än i ett ständigt pågående kalejdoskopiskt mönster som aldrig definierar sig annat än i sin egen rundgång. Och, detta i synnerhet, vad utmanar The Knife egentligen?

I en ”intervju” på deras hemsida menar de att de vill komma bort från alla stämplar, alla bestämmelser, att de inte vill vara någonting (typ). De söker formulera och omfamna en intighet (och ”an indifference, oh indifference, an indefference would make” låter som en kärleksförklaring i Raging Lung). Är The Knife inte alltså ett konstnärligt introvert koncept? Är de inte, som till exempel opinionsbildare, fullständigt verkningslösa? Eftersom de inte för fram vare sig sig själva eller sina idéer i ljuset, eftersom ingenting utsagt betyder någonting, eftersom det inte finns något specifikt så blir alla socialistiska budskap totalt uddlösa och mest fashionabla coola uttryck. Politiken blir en del av konceptet, tryggt inbakat i något som, i sann neokapitalistisk anda faktiskt, kan konsumeras av målgruppen. Målgruppen, i detta fall, indie-publiken.

Skivan är ambitiös och kanske inte direkt dålig. Men det är i sin natur musik som inte vill vara något särskilt och som inte tjänar något direkt syfte. Det är musik som i sin ovilja att vara något specifikt inte blir något alls – eller vad som helst (vilket är samma sak). Och anledningen till att bandet därför hyllas är för att en så formlös och ängslig kritik som den svenska popkritiken kan lägga in vilka meningar som helst i den. Och eftersom alla urskiljbara hänvisningar i musiken går till godkända fenomen – klasskamp, miljöproblem, könsliberalism, onda företag – så finner ingen i sitt hjärta att kritisera det: De här sakerna är ju så viktiga, och bandet är ju så ambitiöst, att vi måste hylla det för vad för människor skulle vi vara annars? På så sätt kidnappar The Knifes musik dessa fenomen och domseticerar dom, gör att medelklassens barn tar ytterligare steg bort från Amnesty, Greenpeace och andra organisationer som faktiskt gör skillnad.

The Knife framför istället ett anti-etablissemang-skådespel som, naturligtvis, förutsätter etablissemanget och gör etablissemanget till det allrådande ändå – när The Knife hyllas så accepteras samtidigt orättvisorna; det enda som händer är att fienden blir tydligare, samtidigt som viljan till handling mattas av (i sann konsumistisk tradition). Och då finns det inte ens på kartan att ifrågasätta musiken. Att kritisera även The Knife utifrån musiken just de gör. De behöver inte stå under någon analytisk lupp. De är idealet, och bekräftandet av idealet, i en och samma enhet och liksom alla ideal strävar de efter status quo.

Vilket syns i kritiken. Den viker undan. Den undviker en kritisk agenda. Jag kan på sätt och vis förstå det. När man möter en vägg av ljud blir man nervös. Man vet inte om man har tolkat något rätt, kanske är avsikten något annat. Men man måste ändå stejka sina betts, anser jag, och satsa sin cred på att det man tycker, tänker, och känner för något räcker gott och väl. För det är värre med en artist som slipper undan verklig kritik. The Knife deltar i sin egen hype genom att inte ge svar, hålla sig i det fördolda, och den som aldrig svarar vinner alltid en debatt. The Knife kan inte göra en kalkon-skiva, eftersom ingen kritiker vågar sig på att kritisera en tyst vägg. Vi har att göra med en artist höjd över alla tvivel.

Okej, med det sagt, vad är just mitt problem med The Knife? Tja, problemet som, åtminstone för mig, är helt uppenbart är att The Knife skjuter sig själva i foten genom att försöka leverera samhällskritik på ett totalt obskyrt sätt. Det är egentligen helt okomplicerat och det känns om något som en klassisk medelklass-vill-vara-överklass-logik: Överklassen, utan erfarenhet av ”verkligheten”, gör konst om ”verkligheten” så att de som befinner sig i den ”verkligheten” blir hänförda. Det är som Olof Palmes klassresa, med det självklara undantaget att The Knife inte har något inflytande på landets läge. Efter att de liksom pliktskyldigt påpekar sina egna priviliegier fortsätter de dansa i sina ofta Varan-TV-liknande rollspel som om problemet var ur världen bara för att de hänvisat till det.

The Knife är experimentella, ja. De har konstnärliga ambitioner, uppenbarligen. Jag håller med Alexis Petridis om att skivan emellanåt har sina intressanta stunder. Det är ju nästan självsagt att en 100 minuter lång vägg av ljud måste lyckas här och var. Men The Knife är i sin natur odjärva. De utmanar inget annat än föreställningen om hur popmusik rent tekniskt brukar låta – och som protest gillade jag Lou Reeds Metallica-kompade album Lulu mer. Där lät det verkligen för jävligt och det var faktiskt ganska underbart att höra. Shaking the Habitual glömmer nästan aldrig sin underliggande funktion som dans-album och det finns inget självklart genialiskt i extramaterialet (texterna) om man inte väljer att se det så. Men det krävs en ganska underdånig lyssnare som har mer att ge skivan än vice versa. Innehållet i texterna levereras ju inte på något konsekvent sätt i musiken (inte minst eftersom man faktiskt inte hör vad som sjungs). Det är framlaborerad, överproducerad dansmusik med kryptiska formuleringar i texterna som ger denna överproducerade dansmusik en falsk air av angelägenhet, om man bemödar sig med att läsa texterna det vill säga – medan de gömmer sig inuti sitt koncept utan att någonsin ha förändrat eller, faktiskt ens försökt förändra, några av de strukturer de använder för att sälja sin image på. Det gör dom å andra sidan inte dåliga. Det mest alarmerande är sättet kritiker inte kan bemöta dom, tja, kritiskt.

PS.

Jag gillade Fever Ray

PS 2.

Jag vet att det finns ett par mer ljumna recensioner av Shaking the Habitual. Men dessa är för korta, mer av referat-slaget, och inte intellektuellt utvecklade. Vilket förstås är ett annat problem med kritik överhuvudtaget, att den får för lite utrymme och förväntas vara små textrutor av konsumentupplysning. Föremål för en annan text, skulle jag tro.

Min dröm om en riktig svensk kulturkritik (1/2)

crit

Jag har en fånig liten dröm. Den går ut på att svensk kulturjournalistik en dag, en vacker dag där långt borta i fjärran, ska få människor att tänka, ifrågasätta, engegera sig, bry sig om och på allvar bli intresserade av kultur. I min dröm så är varje kritiker sin egen tänkare, sin egen filosof eller bara ödmjuka tyckare. Där är varje krönika, varje recension, varje liten spalt, helt unik eller åtminstone originell. Och varje gång en människa klickar upp en text, eller öppnar upp en tidning, så möter den människan tankar och idéer som skiljer sig från varandra och som får just den personen att bli nyfiken, intresserad, ifrågasättande eller kanske rentav upprörd. Och, detta i synnerhet, det är ingen som anklagar den andre för att ha en annan uppfattning. Varje text säger: ”Så här tycker jag. Det är okej om du inte håller med mig, men jag hoppas du förstår hur jag tänker”.

Men det är förstås bara en dröm. När jag läste litteraturvetaren Krzysztof Baks extremt läsvärda artikel i DN 11/3, om hur ”svenska studenter har alla svar men inga frågor”, var det som att läsa frisk luft. Att humaniora-studerande människor i Sverige inte är intresserade av att delta i ett samtal om konst och kultur där konsten och kulturen i sig är självändamålet speglar min uppfattning också. Jag tror de i många fall inte ens insett att sådana samtal är möjliga. Man ska liksom inte sitta och prata om till exempel Strindberg utan att ”problematisera” hans antisemitism eller hans kvinnosyn. Gör man någonsin det, dock? Vad innebär det att ”problematisera” något? Är det okej att bara påpeka det? ”Detta ska vi komma ihåg: Strindberg var emot kvinnosaksfrågan”. Vet vi vad vi ens säger när vi säger så? Hur mycket av det vi lär oss på humaniora-institutioner är en verklig historisk kontext och hur mycket är bara ord och begrepp vi vet passar in i pusslet? Pusslet som bildar Det Rätta Sättet, det dekorum jag använder mig av för att passera utan att någon ifrågasätter mig. För gud förbjude att någon någonsin skulle ifrågasätta någonting.

Humaniora-undervisningen är förstås i symbios med kulturjournalistiken för det är humaniora-institutionerna som undervisar oss som skriver om kultur, försåvitt vi inte hittar andra källor som inspirerar eller utbildar oss. Och det är inte konstigt, därför, att en professor i litteraturvetenskap har mindre inflytande på kulturlivet i Sverige än vad en nykläckt bloggare för en kvällstidning har. Så länge allt bara handlar om att bekräfta en viss jargong och undvika alla verkliga problematiseringar, och så länge ingen faktiskt skriver vad som i ordets rätta bemärkelse är kritik, så länge allt bara är trendiga formuleringar som bekräftar sig själva och inte bidrar till något intellektuellt arbete för en läsare, så kommer en relativt okunnig bloggare utan originella tankar vara lika betydelsefull/lös som en beläst person som har förmågan att ifrågasätta.

Jag föreställer mig den svenska kultursvängen vara lite grann som societeten i Martin Scorseses underskattade kostymdrama Oskuldens tid (1993): ”De levde alla i en slags hireoglyfisk värld. Verkligheten var inget man pratade om, eller ens tänkte på, utan den representerades bara av en uppsättning godtyckliga symboler. Dessa symboler var alltid subtila, och just därför än mer betydelsefulla.” (Min översättning).

För att referera till Krzysztof Baks artikel: Här sitter vi som kulturskribenter med våra givna svar, och det hela går ju ut på att hävda dessa svar på ett smakfullt och väl genomtänkt sätt, och därmed signalera att man vet rätt – vad det nu är som är rätt, vad det nu är vi tror vi förstått – och det är när vi ser på varandra för att se om den andre godkänner oss som vi skapar och ständigt bekräftar, strukturerna. Vilka strukturer pratar jag om nu? Jo inte de kapitalistiska strukturerna, inte könsstrukturerna, utan konst och kultur-strukturerna, och i synnerhet de popkulturella strukturerna.

Ja men är det inte så, då? Handen på hjärtat? Är det som kritiker, eller ens bara vanlig kulturkonsument, okej att tycka något utan att läsa vad någon annan tycker? Är det inte så att det man i Sverige är allra mest bekant med är känslan av press: Vad är modernt, vad är god smak, vad gäller i år? Vad skriver kritikerna, för de tenderar att skriva samma sak, och vad vill de att jag ska tycka?

I flera år har jag nu, med vissa undantag, för det mesta läst såväl högkulturella som popkulturella texter från kontinentala källor. En svensk recension eller längre text har jag bara läst om någon tipsat mig om den. För det mesta läser jag engelsk och amerikansk film- litteratur och musik-kritik. Varför? Därför att den kontinentala kritiken är verklig kritik. Filmer och böcker recenseras utefter vad de innehåller, musik utefter hur den låter. Skribenter använder sina egna tankar och känslor och det hör till saken att läsaren kanske inte håller med. Det är bara i Sverige jag hittar denna typen av poserande kulturkritik som är så ängslig att den helst inte vill påstå något särskilt alls. Tänk om någon jag respekterar inte skulle hålla med. Tänk om mina egna argument skulle kunna användas mot mig. Tänk om jag var tvungen att stå för just mina åsikter.

Summerar man det som skrivs på kultursidor i svenska morgon- och kvällstidningar, samt kulturmagasin och dylikt, under en vecka så framgår snart bilden av en verkstad där ingenting skapas, olika texter som bildar en stor enhetlig åsiktsmaskin utan innehåll, en homogen ström av ord som alla ser likadana ut eller ett stort luftslott som inte ger en läsare någonting. Recensioner skrivs på böcker och filmer med retorik som undviker varje specifik åsikt eller idé på ett sådant sätt att läsaren lämnas helt alienerad från texten. Skivor stämplas i några meningar som om kritikern rättade ett gymnasieprov i svenska – den här skivan förstod uppgiften, den här skivan förstod inte uppgiften. Krönikörer skriver löst sammanhängande analyser av populärkulturella trender, inte sällan med valhänta faktafel och innehållslösa formuleringar, som på sin höjd tycks vilja bidra till politisk opinionsbildning. Det enda som är värre är de obligatoriska kommentarerna, där enstaka människor raljerar egocentrerat och är övertygade om att hela världen konspirerar mot just dem. Men jag är också övertygad om att färre ilskna kommentarer skulle uppstå om detta luddiga landskap av pseudo-kritik – där saker avhandlas utan att studeras, där analyser förs utan resonemang, där saker påstås fastän det aldrig går att hitta några argument – såg annorlunda ut.

Ja det är en fånig liten dröm jag har, om något så marginellt som kulturjournalistik – något som inte borde vara marginellt, något som borde vara centralt. Det är i konst och kultur som människan formulerar sina tankar, känslor, idéer och drömmar om vad världen är, vad den borde eller skulle kunna vara, och vad det innebär att vara människa. Film, till exempel, erbjuder världar som är ”mer verkliga än verkligheten”, för att citera Slavoj Zizek, eftersom vi i film får en bild av verkligheten, eller drömmen, som aldrig är densamma som världen runtomkring oss. Den nyligen bortgångna Roger Ebert, vars inflytande på mig var stort och vars död jag skrev om tidigare, talade också ofta om filmens förmåga att skapa samtal med människor, ge oss speglar och samtidigt lära oss känna empati och förståelse med varandra.

I min dröm så formulerar även kulturjournalister sina tankar, känslor, idéer, drömmar och föreställningar. De skriver om film, musik, litteratur, bildkonst, teater, dans och så vidare, på ett sådant sätt att man förstår vad just de fått för tankar och känslor. De skriver sina egna åsikter, och de formulerar dessa åsikter i argument de står för. De blir lästa av människor som respekterar åsikterna och inspireras till att själva söka upp konsten och kulturen. Och därefter kanske skriva ner sina egna tankar och känslor. I den här drömmen är kulturjournalistiken som ett enda stort ekosystem där alla förstår att konst och kultur är bra i sig. Där är inte debatter begränsade till några veckors spaltutrymme, utan där finns de i varje text. Där är varje författare en riktig kritiker, det vill säga en smärre filosof.  Och där, i denna dröm, som inte återfinns i verkligheten, är vi inte rädda. Varken för våra egna åsikter, andras åsikter eller för kulturen vi närmar oss.

I del två ska jag ta upp The Knifes senaste skiva, och det (o)kritiska bemötandet av den.

*

 

Gene Siskel och Roger Ebert diskuterar hur de ser på filmkritik. Ett bra exempel.

Hell is where the heart is

hell

Detta meme har fått stor spridning på nätet. Det är ett ganska kul skämt, förstås. Men förutom att vara ett skämt så säger det också något, implicit, om vilka värdegrunder och föreställningar vi har. Om vi börjar med att förklara skämtet, för en som är tolv-tretton eller så: Du är född, räknar jag ut, år 2000. (Du var ett år den elfte september 2001 så du kan inte förväntas veta ens vem Margaret Thatcher var). Margaret Thatcher dör och hamnar i helvetet – förstås, ha-ha – och det första hon gör på plats är att sätta igång med att privatisera. Det är kul att föreställa sig, och det bekräftar Thatchers sätt, hennes domderande personlighet och bilden av henne som en ångvält som körde över alla som sade emot henne och ”fick saker gjorda”.

Men skämtet har en annan snärt: Haha Margaret, du hade inte räknat med att hamna i helvetet, men nu är du död!

Här har vi ytterligare en dimension: Efter årtionden av att i popkulturella sammanhang fetischerat dagen Thatcher dör så är inte denna dag speciellt kul eller särskild. Dels för att Thatcher levt i pensionens och demensens Xanadu i flera årtionden utan att göra något väsen av sig. Dels för att allt hon gjort har hon redan gjort. Dels för att det har sina begränsningar att vara glad för att någon annan är död. Hur pass mycket glädje kan man, ens genom det ideologiska grupptrycket, pressa fram över att en 87-årig dement tant kolat vippen? Själv är det mig helt likgiltigt.

Men, alltså, det intressanta och lite överraskande med populariteten i detta meme tycker jag är att det föreslår att vi till någon mån kan och framför allt vill föreställa oss ett helvete. I synnerhet eftersom brittiska arbetarrörelser och vänstern i allmänhet inte är känd för att ge plats eller legitimitet åt några religiösa företeelser. (Britternas förakt för sin kristendom går hand i hand med föraktet mot Thatcher).

Så, okej visst, det är bara ett ”skämt”, men ändå. Fastän ingen tror att helvetet finns så har man mer respekt för den fiktiva föreställningen om ett helvete än vad man har om Thatchers politiska ”gärning”. Det vill säga: Fiktionen har en status som dominerar verkliga omständigheter. Helvetet som ”plats” används här för att ge katharsis där en katharsis inte finns. Och helvetet som ”idé” används för att klassificera allt vi vill se som ondskefullt: Ingen tror på helvetet, men ingen har några problem med att se Hitler och Stalin, och nu Thatcher, där.

Alltså finns helvetet, någonstans, på en plats i det kollektiva medvetandet. Och skämtet får därmed ytterligare en punch-line, för fastän de flesta människor tar den vetskapen för givet så hade Thatcher ingen aning om det. Man talar verkligen med hjärtat när man säger att Thatcher är i helvetet – och sådana företeelser som att tala från hjärtat ignorerade Thatcher utomordentligt övertygande. Ian McEwan skrev en fin artikel i the Guardian och formulerade det bra: ”Det som förenade all opposition mot Margaret Thatchers program var misstanken att handlarens dotter hade agendan att göra monopol på mänskliga värden, att hon saknade hjärta och, i synnerhet, att hon inte brydde sig om de impulser som binder ihop individer till ett samhälle” (min översättning).

Och de impulser som binder ihop individer till ett samhälle kan ta sig uttryck i ett sådant skämt: ”Hell is now being privatised”. Och i en mycket sekulariserad värld kan helvetet fortfarande finnas. Det uppstår när rätt person checkar in/ut. Don efter person. Och när Thatchers era nu till sist en gång för alla är historia känns det nästan som att hon förvandlats till en häxa i en saga – i slutändan privatiserar hon i helvetet där hon hör hemma och all was well. Kanske söker vi alla tillfredsställelsen i att göra om verklighet till bilder; att ta en person vi ogillar och se henne som lättförståelig sagofigur och kanske vi finner slutgiltig glädje, eller åtminstone tröst, i att nå ett sagoslut som gör att vi kan somna utan mardrömmar.

*

he loached her

Ken Loach gjorde en variant av samma skämt.

logg tisdag 26/3

Berättelsen jag skriver på nu, som ytterst få har läst något av, vad handlar den egentligen om? Jag ställer frågan som intervjufråga till mig själv för det börjar bli läge att få viss klarhet. Får se vart det leder.

Jag har svårt att agera läsare på min egen text, men för mig känns det som att hjärtat i berättelsen är den fria viljan. Hur fungerar det egna ansvaret, hur faller skulden på en själv angående de val man gör i sitt liv, när vi lever i en värld där man kan skylla på samhällets strukturer eller på biologi. Eller på psykologi, sociologi, vart man kommer ifrån, ens bakgrund, ens släktträd, ens klass och eventuella klassresa.  Eller på politik. Om man läser tidningar idag, på nätet eller i pappersform, och även på forum, så uppstår en väldigt påtaglig bild av att det är viktigt att leva sitt liv i enlighet med politisk dogmatism och diverse politiska eller vedertaget moraliska regelverk. Då kan man säga: Det är inte jag som tycker, det är inte jag som väljer – jag gör bara vad som är ”rätt”. Men dom allra flesta människor har inte alls dom här sakerna i åtanke till vardags. De flesta människor upplever livet som väldigt kaotiskt, från stund till stund, men detta kaotiska tillstånd är något vi tar för givet. Man filosoferar eller diskuterar eller kommer med moraliska ståndpunkter när man ser på nyheter eller samtalar med vänner, vissa designerade tillfällen då dessa saker förväntas dyka upp eller kommer av sig självt, men till vardags är människor i allmänhet slumpmässiga och intuitiva. En människa kan, vid slutet av dagen, påstå att han eller hon lever utefter vissa alldeles specifika moraliska idéer, eller att man är som man är på grund av att ens föräldrar var som dom var, och att det bara ”är” så man ”är”, eller varför inte att man lever enligt en religiös tro som gör att man bygger sina beslut på det. Men, om den personen går tillbaka och funderar på dagen som just passerat, kommer denna se att man under dagens gång gjort flera brott mot alla dessa regler flera gånger. Idén om en enhetlig personlighet, att man är perfekt, är en illusion. Ett annat bra exempel är när någon är upprörda över något vi sagt eller gjort. Vi skyndar automatiskt till att försvara oss utan att ens förstå vad den andra menar. Vi måste utgå ifrån att vad vi än sagt och gjort har vi sagt och gjort för att det varit rätt. Men i verkligheten vet vi ofta inte varför vi säger eller gör saker. Levandet, till vardags, går för fort. Hur den fria viljan kan fungera som något ädelt och bra under alla dessa förutsättningar är väldigt intressant att spekulera i. Kan man ens säga att den finns?

De flesta debatter och meningsskiljaktigheter människor emellan kommer ifrån faktumet att den ena inte accepterar att den andra finns och inte håller med. Man börjar oftast bråka om något i en intuitiv impuls – det är en reaktion som är väldigt lokal. En person kanske säger: Jag hatar hundar. Och du kanske är hundägare och vill omedelbart säga ifrån till denna person. Därefter inleds en diskussion där de båda parterna inte ens vet vad de bråkar om; gnistan som slog liv i diskussionen kommer bara från ilskan i att bli motsagd. Den är rentav ett resultat av bara detta. Man upplever ett intrång eller rentav en attack, inte från ”den andra”, utan från det andra. Det som inte är en själv och som därför är hotfullt eller störande (det behöver inte alltid vara hur någon ser ut, alltså, utan snarare oftare vad en person säger eller antyder).

Diskussionen fortsätter på ett sådant sätt att de två parterna börjar prata om två olika saker – A säger att hundar är fula medan B säger att hundar inte är fula; det de egentligen menar är att A anklagar B för att ha dåligt omdöme medan B försvarar sitt omdöme (att anse hundar vara fina). Det roliga är att det de egentligen pratar om, i det allra yttersta, är samma sak. Bara det att det är något de inte själva vet om. Exemplet är lite för primitivt, men låt säga att de egentligen pratar om huruvida djur i allmänhet är viktiga eller inte viktiga för mänskligheten. A tycker inte det medan B tycker det.

Ett bättre exempel är de som anser att könsstrukturer är en myt medan de i samma andetag menar att ”manligt” och ”kvinnligt” är något ”bra”. Paradoxen här tycks uppenbar.

Det man egentligen bråkar om är frågan om vår kultur på ett övergripande plan är bra eller dålig. De allra flesta är överrens om att kultur är ett fenomen som existerar. A menar att könsstrukturer är en myt medan B menar att de är i allra högsta grad verkliga. Liksom i alla mer hopplösa diskussioner av ett sådant här slag så är inte A och B intresserade av varandras argument: De diskuterar, som i hund-exemplet, varandras omdöme. A tycker att B är dum i huvudet och potentiellt farlig för samhället som pratar om saker som inte kan bevisas i dagsljus medan B anser att A är indoktrinerad av sina egna strukturer och är för envis för att inse att han är en förlorad själ som lever helt fel; även B tycker att A innebär en fara för samhället (därav den hätska stämningen i en sådan diskussion).

Mer specifikt: A anser att ”strukturer” är en myt medan B anser att ”kulturer” är en myt. För att ta det till tredje ledet: Båda pratar om samma sak utan att veta vad det är.

Vad är strukturer och vad är kulturer? Om vi förenklat säger att strukturer är nätverk av beteendemönster som skapar normativitet – vad är denna normativitet? Vad leder strukturerna fram till? Och om vi lika förenklat säger att kultur är de ”naturliga” beteendemönster vi bär med oss, de gemensamma nämnare som format oss, lösa ord av samma slag etc – Vart har denna kultur kommit ifrån? Har den bara existerat som ett väsen vi ingår i? Är kulturen rentav en religiös tro?

Common sense föreslår att strukturerna är det skelett som bygger upp kulturen – för inget existerar utan DNA, en egen fotosyntes, ett eget mikrokosmos, sin egen logik, sina strukturer kort sagt. Det A och B bråkar om är alltså inte huruvida strukturer eller kulturer finns eller inte finns. Kulturen, den som är vår, finns och den är byggd på strukturer man antingen kan synliggöra eller ta för givet. Det A och B bråkar om är huruvida kulturen och strukturerna är bra så här, eller om dom inte är bra så här. Och vad är en sådan diskussion om inte den gamla vanliga: Konservatism mot socialism? Vänster mot höger? No shit! What else is new. Låter det som en besvikelse? Well det är, för att citera Dragnet, ”just the facts m’am, just the facts”.

Frequently Given Answers (logg 15/3)

Angående skillnaden mellan att vara självcentrerad och självupptagen

Det är något av en upprepning men whatever (jag är självupptagen), skillnaden mellan att vara självupptagen och självcentrerad är att medan en självupptagen människa  kan bli besatt av saker som inte nödvändigtvis intresserar någon annan, och som egentligen bara kan intressera sig för saker som direkt motiverar dom egna preferenserna (eller saker som kan förvandlas till sådana preferentiella saker), så är den självcentrerade människan intresserad av att andra ska vara intresserade av de egna idéerna. Det innebär att den självcentrerade människan inte nöjer sig med att ha sina egna idéer och det innebär i sin tur att de egna idéerna inte är lika personliga som hos den blott självupptagne. De egna idéerna behöver inte ens vara egna idéer, de är tvärtom allra helst någon annans, eller rättare sagt någon starkt befäst idé som många kan samlas under. Det betyder att den självcentrerade ofta inte ens är speciellt intresserad av sig själv i detalj; ens tankar och känslor, ens personlighet, ens fantasiförmåga, ens idéer och föreställningar, dessa ting är för den självcentrerade inte något som är under lupp. De bara kommer och går, oftast, dag för dag som eldflugor. Det är saker den självcentrerade tar för givet – på så sätt är den självcentrerade inte självupptagen. Det är däremot som enhet den självcentrerade blir självcentrerad. Det är vad JAG ska GÖRA och vad JAG ska få ANDRA ATT FÖRSTÅ och vad DE, helst ALLA, MÅSTE INSE för att JAG och ALLT JAG ÄR OCH STÅR FÖR är det ABSOLUT VIKTIGASTE SOM FINNS – sen kan vi GÖRA ALLT SOM JAG VILL TILLSAMMANS NÄR JAG BLIVIT VI för JAG/VI HAR JU RÄTT och det är VIKTIGT att JAG/VI har rätt. Den självupptagna bubblar istället av det kursiva jaget, isolerat från omvärlden: Jag känner så här, jag kommer inte ifrån dom här sakerna, varför kan jag inte sluta tänka på just det här, jag undrar om någon annan känner som jag, jag känner allt det här så starkt, jag kan bara tänka dom här tankarna, jag kan bara prata om dom här sakerna, dom får ta mig som den jag är eller inte alls.

Egocentrismen är en tråkig biprodukt av modernismen och existentialismen, och de banala, ordagranna tolkningarna av Nietszche. Gud är död och därför är var och en sin egen gud – missförståndet ligger i att tolka detta bokstavligt. För om jag är min egen gud då måste ju alla andra underkasta sig just mig. Då accepterar jag ju bara den tro som är just den (min) heliga. Då anser jag att det finns syndare och helvetesdömda människor – de som inte tycker som jag – och då anser jag att de enda acceptabla människorna är de troende, de som underkastar sig mig. Då finns andra människor bara till för att tillfredsställa mig, bekräfta mig, visa hur viktig jag är, och i gengäld behöver jag bara bekräfta att jag finns om jag känner för det. Det var radikalt på 1800-talet. Här och nu, har det visat sig, är det bara destruktivt.

Fanatism är att utan själ tro på en allösande idé

För ett tag sedan hade jag en föreläsare som blurpade ur sig att politik i dag är sekulariserad religion. Många tog illa vid sig på grund av liknelsen och han fick försvara sig rätt häftigt. Men han hade ju helt rätt, förstås. Att tro på en idé och att forma sitt liv utefter den tron är ju vad det rör sig om, och att det rör sig om en tro blir tydligt när man parerar den mot ”vanligt folk”, som inte nödvändigtvis går att övertyga om någonting. Då blir det väldigt påtagligt att gud skapade himmel och jord inte är mer av en idé än åt var och en efter behov, från var och en efter förmåga. Man kan lika gärna svara: Nähe du! och så var den bubblan sprucken. Det råkar ju bara vara så att politik, vänsterpolitik mest notoriskt men också högerpolitik, ofta vänder sig mot religion. Men det är ju bara kultur och tradition. Måste man hata religion om man är vänstermänniska? Naturligtvis inte, men det finns inbakat i paketet; fråga Jan Myrdal. Måste man hata homosexuella om man är kristen? Naturligtvis inte, men det finns inbakat i paketet; fråga påven.

Men i verkligheten är det ju så att de flesta människor som tänkt i dom här banorna är rätt sensibla och vettiga (annars skulle vi leva i inbördeskrig). Majoriteten av religiösa människor är ju lika sekulariserade som vem som helst och är inte så mycket religiösa som de är troende: de tror ju inte att gud (vem?) trollade fram himmel och jord på en vecka: Det kanske inte var så bokstavligt talat, men andemeningen är densamma; vi finns på grund av att en högre makt skapat vår tillvaro – sen hur det gick till är en fråga om vilka berättelser man vill iscensätta den tanken med (så inbillar jag mig att många troende tänker). Och på samma sätt säger de flesta politiskt engagerade människor att okej, åt var och en efter behov, världen ser uppenbarligen inte ut så i dag och vi kanske inte har något bra sätt att få det att bli just så men det är viktigt att vi arbetar med det som idé och att vi för samhället åt den riktningen. Medan det religiösa blivit en bubbla för klubbmedlemmarna har det politiska blivit samhällsavgörande. Förr i tiden (kring Luther) var det tvärtom. Politik är, en typ av, sekulariserad religion.

Antyder jag att självcentrerade människor – som vill att alla ska gå med dom, inte för vad dom är utan på grund av den externa idé som driver dom – oftast är politiker medan självupptagna människor – som lever inuti sig själva och vill att alla ska göra vad dom vill – oftast är konstnärer? Självklart antyder jag det. Om inte annat så är det nog en typ av självcentrering som gör att unga människor är så engagerade av politik. Denna självcentrering är dock naturlig, för när man är ung så är man förvirrad över sina egna känslor eftersom man inte har någon erfarenhet av dom – Man har inte så bra koll på sig själv, men då är en annan, redan bestämd idé något man installera och använda sig av som stöd.

Och varför är idéer så tillfredsställande? Personligen tror jag på teorin att människan på en kognitiv nivå vill lösa pussel, pilla upp trassel och korrigera kaos, skapa samband mellan företeelser som inte nödvändigtvis är sanna. Ser man fyra objekt vill man gärna se dom fyra objekten som D A C B och man vill omedelbart göra dom till A B C D. Ser man saker man ogillar vill man fort a) hitta en orsak, b) hitta något som motverkar det man ogillar och c) följa ett samband där dessa saker (det man ogillar, orsaken och motverkandet) samverkar i ett självgående system. Obildade människor tänker till exempel a) invandring, b) Sverigedemokraterna c) näthat. Bildade människor tänker till exempel a) samhällsstrukturer b) counter-culture-idealism c) politisk organisering. De flesta människor tänker a) jag har huvudvärk b) jag tar en ipren c) jag dricker lite vatten och läser en bok. Eller nåt sånt.

Idén om ödet är en mer sann idé än idén om den fria viljan

Den fria viljan, och tanken att man kan kontrollera sitt liv, är en illusion. Om modernismen lärt oss något som är värt att komma ihåg, och som tyvärr till stor del ignorerats, så är det detta. Människan är en vacker, sällsam eller skön, bra eller dålig, dynamisk och fin varelse på grund av sina känslor och sättet hennes känslor och intellekt inte går ihop. Människans förmåga att resonera, förstå förnuft och logik, är extremt överskattad – och det är liksom hela poängen med mänskligheten. Einsteins läror representerar inte mänskligheten utan vad mänskligheten i vissa undantagsfall kan åstadkomma; Einstens tunga, när den lipar glatt i det där berömda fotografiet, representerar däremot mänskligheten.

Jag tror mer på ödet än vad jag tror på den fria viljan. Nej, våra liv är (förmodligen) inte delar av en kosmisk narrativ där varje händelse är förutbestämd – men det säger jag bara för att jag vill undvika alla slags New Age-idéer. För praktiskt taget är det så, i det att framtiden alltid är utstakad. Du kanske är övertygad om vad du ska göra imorgon men i övermorgon kommer imorgon vara över, och allt som hänt då kommer vara det som hänt och det som inget kan förändra – imorgon är lika satt i sten idag som i övermorgon.

Och då kan man säga att vänta nu, jag kan gå till posten imorgon och posta ett brev exakt klockan tre om jag bestämmer mig för det. Sen ska du se att jag minsann kommer göra det också.

Och då kan jag fråga: Överlever människan i vatten?

Ja, kanske du säger, om människan kan simma.

Nej, säger jag då. Det korrekta svaret är: Nej, människan överlever inte i vatten. Vi kan stå vid en sjö eller något och du kan säga att du kan simma över till andra sidan – ungefär som du säger att du kan posta ett brev imorgon klockan tre; det är ungefär samma marginaler du ger dig själv. På så sätt iscensätter du illusionen om att du kontrollerar ditt liv.

Försök simma över Atlanten.

Svaret är nej: Människan överlever inte i vatten. På samma sätt har människan ingen kontroll över sitt liv. Man kan försöka göra sitt bästa utefter dom förutsättningarna, man kan skapa en illusion av kontroll som inom snäva marginaler kan göra livet funktionellt. Det är därför vi bestämt att ett år har 365 dagar, med tolv månader där det går sju dagar på en vecka. Det ändrar inte på faktumet att den dag du dör, om vi tillåter oss en romantisk formulering, kommer du se tillbaka på ditt liv och se ditt öde. Det är lika säkert nu som det kommer vara då.

Och mitt favoritbidrag i Eurovision än så länge är Belgiens

Tar man bort produktionen låter det exakt som en Ryan Adams-låt. More to come on this matter men av de bidrag som jag tror kommer åka ut i semifinalerna gillar jag även Kroatien och Ungern.

CENTRUM I:1a

 C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

                                                                            C E N T R U M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

                                                                            C E N T R U M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

                                                                            C E N T R U M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

                                                                            C E N T R U M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

                                                                            C E N T R U M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

                                                                            C E N T R U M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

                                                                            C E N T R U M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

         C          E           N            T                   R                   U                   M

C                   E                    N                   T                  R                U             M

*
*
*
*
*
*
*

cent,rum s. ~et; = el. centra, best. pl. ~en el. centra mitt; medelpunkt; mittparti; stadskärna; litet område med samlade butiker o. serviceorgan o.d. i stadsdel el. samhälle – I bet. ”stadskärna” mest oböjl.

*
*
*
*
*
*
*

I.

DENARIAN, VICENARIAN

*
*
*
*
*
*

ALLDELES I BÖRJAN

NÅGONSTANS

I NÄRHETEN

AV CENTRUM

*
*
*
*
*
*
*

Jag vaknar i värk, födsel, en smärta som först gör dig så överväldigad att jag inte vet var vi är, vad är upp och ner här, och nu. Nu lever jag. Det enda, bara det; jag är född, sprungen, men nu: Ingen mer moderkaka. Den bryts. Slits itu. Här skiljs vi åt. Den lilla handen som rör sig långsamt mot det lilla huvudet, ingen känsel, som om de bara svävar ovanför; allt domnat. Nu är det bara min hand. Nu är det bara jag. Och det är precis så att jag finns. Det är precis. De små händerna som genom reflex rör sig mot varandra. I mig, smärta: våldsam. Jag spänner käkar, får fram ljud, ljud från mitt inre, som om det är köttet som skriker och inte jag. Ska jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag kommit.

Så glider det plötsligt av mig. Jag är vaken nu. Vid liv och rädd. Känslan av att det inte är lång tid kvar. Att se sig omkring och att inte förstå, att inte känna igen, att vara på… helt fel plats, någon helt annanstans, och det slår till, uppstår inuti, drabbar mig där: Paniken. Genast nu: Rörelsen bort. Bort undan rädslan, bort i rädsla, panik och rörelsen bort. Känslan av att det inte är lång tid kvar. Ett spring slår an. Paniken, och rörelsen bort från rädslan, eller om rörelsen är något annat, jag vet inte säkert, det går så fort och det blir så genast nu. Att vara vid liv, rädslan är stor så stor. Att vara vid liv. Jag måste röra på mig för jag är för rädd för att bli kvar. Att vara vid liv. Känslan av att det inte är lång tid kvar. Jag måste ut, vidare, framåt.

På andra sidan dörren finns trappor. Dom leder upp och dom leder ner, jag har upptäckt en trappnedgång, en nersläckt trappuppgång. Jag kan inte avgöra om jag ska upp eller ner. Jag väljer att gå uppåt och har redan glömt rummet där nere som jag kom upp ifrån. Jag går upp en våning och hittar nästa trappa upp. Jag fortsätter gå upp och kommer till nästa våning där det finns en till trappa upp. Jag fortsätter gå. Detsamma händer på våningen därefter. En till trapp, upp. Jag fortsätter trappa uppåt. Jag går tills jag inte tänker på något jag kunnat tänka på, och under tiden får jag kött på benen; möra muskler, några nerver, hälsenan spänd. Kroppen alstrar i sinom tid hetta, allt enligt naturen, så också tröttman; det går allt långsammare att böja på benen, känna knäskålarnas växelvärk. Jag går tills jag inte tänker tankar, tills jag har glömt att tänka, och så har jag gått så länge att jag glömmer att jag går och det är då jag istället börjar tänka på saker. Tankarna kan inte formas och bli till. Inga tankar därmed, snarare en känsla. Alldeles nu så här i början är de svåra att skilja åt. Det jag bär på är längtan, en särskild. Jag bär den tungt i mig, något i mig sträcker sig efter någonting, någonting bortom kroppens väggar, sträcker sig genom ögon, näsa, mun, dessa våra fönstrer och dörrar, sträcker sig efter någonting som finns utomhus, där ute i friska luften. Sträcker sig så. Å, visst gör det nästan ont; nästan, snart nu brister det. O aj, aj, aj, buff, buff… Sträcker sig så. Ett litet barns hand ut i luften, försöker nå men kan inte nå, försöker ändå. Ett föremål av glas faller ner och krossas; vattenkaskader, och skärvorna ligger sedan i vattnet på golvet. Kuberna är fyllda av luft, det smäller till, ett pang, någon blåser i en serpentin om och om igen. Alla skrattar. Allt det här är bara ord. Barnet kan inte förstå. Kan sträcka ut en hand. Jag saknar något. Gapar tomt. Suger i bröstet. Eller någon annanstans, bröstet är en kroppsdel. Köttet hungrar, själen obotligt ensam; gör det, är den? Det kan inte förklaras på ett bättre eller sämre sätt. Allt det här är bara ord. Jag känner men kan inte förstå. Allt jag vet är att jag är vid liv. Att vara vid liv: Kroppen gör sig påmind. Jag börjar flåsa:

Jag börjar flåsa, flåsa, flåsa och måste stanna. Bröstet klappar, en varm maskin över en maximal hastighet, varningsläge. Svett har spruckit upp och rinner enkelt ner. Andas hårt-hårt-hårt och flåsar fortfortfort. Denna längtan, enkel, tyst hård, bryr sig inte om vila, det som är tungt fortsätter tynga, det som hungrar fortsätter att hungra, allt oavbrutet, gapande tomma suger i bröstet. Jag kan inte fortsätta, röra mig, inte lika fort, jag vill men, det går inte, vill trappa upp måste varva ner. Jag vill inte, jag vill inte! Du måste, du måste! Jag måste…

Att försöka övertala sig själv; försöker lugna ner mig. Huvudet upp mot taket, blunda, sträck nacken sucka. Jag lägger en hand på ett räcke. Jag går upp en trappa till. Långsamt. Där uppe finns en dörr. Jag tittar upp på den medan den ser tillbaka på mig. En rak och lodrät kvadrat av trä, med handtag och nyckelhål: Det är faktiskt en dörr. Jag måste blunda en stund, innan jag fattar nästa beslut. Så torkar jag min panna, går upp till högsta avsatsen. Harklar mig, öppnar dörren.

                                                                                                        CI:1b->

x.centrum.x