CONDRECA CONDRECA

eller fredrik fyhr i allmänhet

Kategori: signal

inget är enkelt

Att tycka utan att veta

selmalagerlöf
Selma Lagerlöf testar nymodigheter som radio.

 

Bildningskomplex är ett begrepp jag inte förstår mig på. Jag har försökt, men det går inte in. Jag förstår vad ordet betyder, ungefär, men jag förstår inte riktigt vad det syftar på eller hur det fungerar. Man tenderar att uppleva begreppet bildning som något hotfullt, något som ger ett komplex: Bildning tycks vara en egenskap man tycker är attraktiv men man är rädd för att själv äga den eller påstå att man äger den. Det tycks vara något man gärna skulle vilja visa andra att man innehar, men inget man själv engageras av att skaffa sig. (Att jag nu pratar om bildning som ett objekt, en slags vara, är kanske ingen slump).

Det tycks även som att detta komplex – eller förresten, låt oss kalla det för vad det är, denna rädsla för bildning, lett till att det uppstått ett slags substitut för bildning. Jag vet inte vad man ska kalla detta substitut, men det är idealiskt för den självupptagna och fundamentalt konsumistiska 80-talistgenerationen. Det är en slags kunskap som börjar och slutar i sig själv, i det att man påstår något. Det är något man själv ”tycker” – eller kanske snarare något man känner – och det behöver därför ingen förklaring utan detta mellanting är i sig själv fullbordat: ”Jag tycker så här” säger man, och därefter finns ingen ytterligare dimension. Ingen kan ju förneka en människa hennes känslor. Det kan vara färgat av vissa idéer, det kan innehålla spår av andras argument, det kan möjligen härledas till någon tanketradition, men inte nödvändigtvis. Man är inte en del av den långa mänskliga traditionen (som pågått trettio tusen år eller så) att föra ett samtal. Det är snarare en slags envägskommunikation. Man ”tycker” något, sen är det skit samma vad någon annan har att säga. Detta ord – ”Jag tycker” – utgör en slags mur som håller allt annat borta.

Det är inte bildning – för det kräver inte en extern källa som bekräftar det man påstår. Men det är inte okunskap heller, för det man ”tycker” överensstämmer helt med det… tja, det man nu ”tycker”. Man är säker på sina känslor för något. Och det är ju inget fel med det, så länge man pratar om mer triviala saker. Man kan till exempel säga: ”Jaha, är den där stolen röd? Ja men jag är färgblind, nu tycker jag den är brun så tyst med dig”.

Problemet med det här mellanläget kommer när man ignorerar verkliga omständigheter för att ge bekräftelse åt det här ”tyckandet”. Man kan till exempel för all del påstå att Rio de Janeiro är Brasiliens huvudstad men då har man faktiskt fel. Det kanske verkar som att detta är en självklarhet – vissa saker kan man inte bara tycka, vissa saker måste man veta – men om vi går ner i gränsfall och gråzoner blir det tydligt (åtminstone för mig) att det här tankefelet är ett problem. För inte nog med att man inte bara kan tycka vissa saker, medan måste veta andra saker, många saker måste man veta något om för att ha en åsikt trovärdig för andra. Om man nu är intresserad av att ens åsikt ska spela roll för någon annan. Om man nu inte bara är intresserad av att tillfredsställa sig själv – vilket man ju kan göra genom att ”tycka” att Rio är Brasiliens huvudstad till exempel.

I dagarna hade jag ett intressant samtal med vänner om auktoritet i konst och kultur. Åsikters auktoritet, namns auktoritet, trenders auktoritet. Inbäddat i samtalet fanns min text om The Knife. Är det inte naturligt, frågade någon, att man läser till exempel recensioner, bildar en uppfattning om vad som ”anses” vara bra, och att man sedan helt enkelt följer det anseendet? Är inte det så saker alltid fungerat i både musik, film, litteratur, etc.

Och jo, visst är det så. Det behöver inte betyda att ingen sanning finns bortom grupptrycket – snarare tvärtom – men det är sant att den amöba-liknande så kallade ”kulturvärlden” kameleontiskt skiftar färg och form beroende på vad för åsikter som drivs från de som skriver kulturjournalistik via trendmekanismer som de ofta själva inte ens förstår att de följer. Men, på individnivå, tror jag att det är oundvikligt (när man är ung) att man följer strömmen. Någonstans måste man ju nämligen börja. Jag vet själv att jag i tretton-fjortonårsåldern hyllade filmer bara för att jag inte upplevde att andra sanningar fanns (Gudfadern passerade mig till exempel likgiltigt förbi, men jag skrev att den var mästerlig. Jag hade visserligen rätt, men det hade jag ingen aning om då) och jag vet att det inte finns någon tretton-fjortonåring filmentusiast som inte gör samma sak här och nu i dag.

Men grejen är att man ju lär sig saker, man ser mer filmer, lyssnar på mer musik, man utforskar saker och för varje år som går blir det egna omdömet mer och mer autonomt (så var det åtminstone för mig). Till slut har man sett så mycket, läst så mycket, hört så mycket och kan så mycket att man kan hänvisa till vad man sett och hört förut. Eller, jag ska inte säga ”så mycket”, jag ska säga, tillräckligt mycket. Man kan tillräckligt mycket för att man kan försvara just sina åsikter. Därav tumregeln: Tala helst inte om saker du inte har någon koll på. Det är när du vet något om det du pratar om som din röst får validitet, din åsikt får auktoritet. Det är det som är bildning. Alla får förstås tycka vad som helst om vad som helst – men man måste vinna sin auktoritet om man vill att ens åsikter ska bi mer än tyckande. Och det tar ett tag att vinna den auktoriteten. Kanske är det detta – trögheten i bildandet, att det tar tid och kräver såväl eget initiativ och intresse – som gör det så oattraktivt för de yngre generationerna. Om jag får tillstå mig att raljera: Bildning finns inte i en app, det går inte att köpa och det utgör inte ett behov som på en gång kan tillfredsställas. Dessutom tjänar man inte pengar på det, och det ger det bara en marginell status på arbetsmarknaden.

Här kan jag nämna att man i  Babel 21/4 satt och hade en paneldiskussion om vad bildning överhuvudtaget är. Frågan kom efter att programledaren Jessika Gedin i På spåret sagt att hon aldrig läst Selma Lagerlöf. Okej, fair enough, men varför frågan ”Vad är bildning”? Jag tror inte att någon inte vet vad bildning är. Det är som att ordet i sig skapar ett falskt mysterium, som om bildning vore en helig graal som ingen vet vad det är men som ytterst få, vilka de nu är, har tillgång till. Men bildning är inte att veta allt om allt – vilket tycks vara en underliggande hotbild i det så kallade bildningskomplexet: ”Du är inte bildad för du är inte Horace Engdahl”. Bildning är att veta lite om mycket – förutsatt att man faktiskt bryr sig om att Brasilia är huvudstad i Brasilien, att den kunskapen är intressant och viktig i sig självt och att det är kul att veta saker – och i synnerhet att veta mycket om sina egna intressen. (Och det är väl förresten detta som folk, väldigt konsekvent, reagerar på när Gedin säger att hon inte läst Lagerlöf).

Detta – att bildning är att veta lite om mycket och att veta mycket om något särskilt – det är väl ändå inte bara något jag fått för mig? Är inte det den gängse definitionen av bildning? Jag menar, om vi slappnar av och tar det lite lugnt och känner efter, ordet bildning har väl inte en svårare definition än så?

En elefant i rummet när man pratar om bildning, så också i Babel-diskussionen där det fanns i grunden fastän ingen sa det rakt ut, är att ordet ”bildad” klingar av klassproblematik. Det ger en associationer till just Svenska akademin. Bara en konservativ gubbe skulle kunna använda sig av ett sådant ord som ”bildad” och sedan ha mage att placera det på sig själv. Ingen människa, man som kvinna, vill vara den gubben.

I panelsamtalet på Babel kom man väl ungefär fram till inget särskilt alls. Det är inte så konstigt, eftersom sådana panelsamtal går ut på att inte komma fram till något (Göran Everdahl var i synnerhet i Spanarna-mode, liksom på autopilot). Sådana här typer av programinslag bygger på ett underliggande avtal att man inte ska använda riktiga argument, inte prata om riktiga ämnen, inte vara för allvarlig i sitt engagemang att diskutera, för då kan man börja bråka. Så fort det närmar sig någon intressant idé viks det undan: Det blir liksom ”här sitter vi och pratar strunt och har så trevligt, varför ska vi börja märka ord och bli specifika? Det blir ju som på sjuttitalet eller nåt annat mossigt” (inget blev verkligen bättre av att panelen ramade in ett inslag med Slavoj Žižek, antitesen till all denna feel-good-pratighet, vilket gjorde att panelen plötsligt framstod som en del av en inskränkt landsbygdspöbel som satt vid sidan av och drack kaffe i stugan, muttrades om att man inte ska tro att man är nåt).

Hursomhelst. Alla kunde i slutändan hålla med om att man inte ska känna sig tvingad till någonting och att det här med att läsa klassiska böcker i skolan inte är kul; Per Wirtén hade inte heller läst Selma Lagerlöf, på grund av att man var tvungen att göra det i skolan och han verkade nästan lite mallig över denna personliga seger (typ ”Haha, ni trodde jag skulle lära mig läsa viktig litteratur – men jag vägrar fortfarande!”)

Men det där skolargumentet har en väldigt begränsad vidd som argument. Jag var också ointresserad av litteratur i tonåren, på grund av att lärare tjatade och så, men det hindrade inte mig från att senare, i tjugoårsåldern, läsa några av Selma Lagerlöfs böcker. Och Herr Arnes penningar är fortfarande bland de mest mystiska böcker jag läst. Anledningen till att jag läste den var dock inte för att jag kände mig tvingad – jag var nyfiken på denna en av Sveriges mest berömda författare. Varifrån den nyfikenheten kom ser jag inte som något mysterium – det är ju i sig självt spännande. Man vill ta reda på vad grejen är, om inte annat.

Istället för frågan ”Vad är bildning” (som alla egentligen vet svaret på) bör man våga fråga: Vad är vi intresserade av? Vad väcker vår nyfikenhet? Är det så enkelt att vi i skolan blir avskräckta från att läsa överhuvudtaget? Att vi aldrig blir intresserade igen och att det är våra gamla lärare som egentligen är katalysatorerna för denna ångest? Själv känner jag inte igen mig – jag erövrade min bildning själv, på egen hand – men det kan vara så. Men jag kommer ändå inte ifrån frågan: Vad är vi då intresserade av istället? Om det inte är Selma Lagerlöf? Om det inte ens är böcker överhuvudtaget, vad är det? Är det ”underhållning”? (Och det är ju en ännu bättre fråga: ”Vad är underhållning”?)

Babel-panelen är ett bra exempel på när detta tankefel blir ett problem: Det är kul när man sitter och tycker saker utan att kunna hänvisa till något annat än sina egna känslor i ett program som Spanarna – för då handlar det inte om något annat än det. Men om man ställer en riktig fråga – Vad är bildning? – då blir det ett problem när det inte finns någon som kan hänvisa till något annat än sina egna nycker och sina tankar för stunden. Varför är det ett problem? För att man inte kan svara på frågan som man faktiskt ställt. Och det är viktigt, i sig, att ställa sådana frågor.

Ett annat exempel på när tyckande byggt på ens känslor kommer i vägen för tyckande byggt på kunskap noterade jag i den här ”Vakna med NRJ”-snackisen, där man i programmets ”wake up call”-segment ringde och lurade ett Justin Bieber-fan till tårar. En strid åsiktsström följde, vilket man ju kan förstå, eftersom det hela verkade bisarrt i sin hjärtlöshet. Hanna Fahl hade till exempel svårt att hålla tillbaka känslorna i sin krönika där hon skrev att hon hoppas programledarna ”skäms”.

Men i motreaktionerna finns det något väldigt centralt som saknas: Insikten om att ”Vakna med NRJ” inte är på riktigt. Att det inte nämns någonstans, ens i förbifarten, att sådana här programinslag där programledare ringer till random folk oftast är fejk. Jag minns när jag var i tolvårsåldern och Mix Megapol ringde runt till folk och gav dom pengar om dom svarade att Mix Megapol var den bästa radiostationen [sic] och redan då talades det om att det förmodligen inte var på riktigt. Därefter har det liksom varit en underliggande vetskap – en slags bildning – att folk som gör slut i radioprogram oftast är kompisar till redaktionen som hoppar in och hjälper till med en snabb sketch. All rim och reson i världen talar för det – hur mycket pengar gav Mix Megapol annars bort? Varför har ingen hjärtekrossad tjej eller kille någonsin stämt programmet för ärekränkning eller något? Även om man gett dessa reklamradiostationer the benefit of the doubt så har man alltid sett trådarna bakom det hela.

Åtminstone fram tills nu. Närvaron av ett nyhetshål finns i Martin Björks uttalande att det hela var en sketch. Det nyhetshålet är bristen på kunskap från de som skrivit om detta. Hade någon påpekat det så hade han kanske inte behövt avslöja det många, som sagt, länge känt till. Men nu är det lite grann som när barn börjar gråta för Tomten och man måste avbryta spelet och förklara att det bara är farbror Börje i en mask (jo, det har hänt). Har vi, någonstans på vägen, tappat allt kritiskt omdöme? Går det så fort nu, att vi accepterar vad vi än ser i det mediala flödet och börjar kommentera det oavsett om det är på riktigt eller inte?

Ett motargument här är förstås att programmet var smaklöst oavsett om det var fejkat eller inte. Helt klart. Talar det, i det här fallet, för hur könsstrukturer fungerar? Ännu mer, med tanke på att det hela är en konstruerad skapelse. Men jag tycker inte att man ska förminska den här försvunna skiljelinjen mellan fiktion och verklighet – bland annat just därför. När vi inte längre är kritiska i grunden mot det vi ser och hör, då tycker jag det börjar likna en hotbild. Varför? Jo… för, ja, vad hände med bildningen egentligen?

Jim Emerson, en av mina favoritskribenter, har nyligen postat en lysande blogpost om konspirationsteorier och ”magiskt tänkande”. Men innan jag går vidare: Ta en titt på dessa två bilder och fråga er om de föreslår något eller inte.

Bilderna är postade av en fotograf vid namn Haley Morris-Calfiero som publicerat ett flertal bilder som fångar, menar hon, hur människor hånar henne för hennes övervikt. Jag tycker om det Emerson påpekar (min översättning och emfas): ”Jag har ingen anledning att misstro att hon blivit grovt förödmjukad i offentligheten på grund av sin övervikt, men fotografierna själva ger inget definitivt bevis på det. De fångar ett ögonblick, och kan tolkas på flera olika sätt” (Polisen kanske bara såg att ett foto togs och spexade i förbifarten, killen på trappen kanske bara känner sig generad över att posera för ett foto). Morris-Califero har till och med skrivit att hon ”inte kan veta vad personerna i fotona tänkt på” men att hennes bilder ändå är en slags hämnd, att de ”talar för sig själva”. Men, som Emerson frågar, vad säger de? Jo, de säger inget definitivt. Varför ser Morris-Califero det ändå som något som tillfredsställer henne?

Här kolliderar två saker: Dels viljan att uppmärksamma orättvisor, och uttrycka sina känslor för de orättvisorna, och medlen med vilka man uppmärksammar de orättvisorna och argumenterar för hur de fungerar. Det jag sörjer är glappet däremellan. Det vapen Avpixlat-högern använder – inte alltid, och inte så konsekvent effektivt som de tror, men rätt ofta – är rationalitet, deduktion, förmågan till kritiskt omdöme. Alltför ofta ignoreras reella argument så att de i onödan framstår som bättre än de är. Johan Croneman uttrycker det bra i sin senaste krönika, när han konstaterar att folk i media-Sverige inte är kapabla att ”ta debatten” med till exempel Sverigedekomraterna: ” Det senaste året har vi till exempel sett några ’kritiska’ tv-utfrågningar av Sverigedemokrater som slutat i formidabla katastrofer,­ vid något tillfälle i rena väckelsemötet.” Croneman har skrivit om detta problem tidigare i en ännu mer specifik krönika om hur Karin Hübinette helt misslyckades med att ställa Jimmie Åkesson ”mot väggen” genom att strunta i hans argument och försöka attackera honom från sitt eget håll i stället.

Kontentan är att man helt enkelt inte bara kan ”tycka” om man vill komma någonstans. Man måste veta något också. Och satsa på att det man tycker, byggt på det man vet, är närmare sanningen än det någon annan tycker sig veta. Så länge de godas förespråkare bara har den goda viljan, och inga hållbara medel för själva förespråkandet, kommer den svarta, cyniska, odemokratiska, okunniga och egoistiska klump som skapat opinion i Sverige de senaste åren bara växa sig mer konstant. Med sina nät av logiskt tänkande, och idealet om bildning och resonemang placerade i verkligheten, detta civiliserade ideal de tagit gisslan.

The Knife och ett försök till kritik av popvärldens allsmäktiga ringledare (2/2)

kniv0

The Knife – syskonen Dreijer i t.ex mask

the knife

Syskonen Dreijer sans The Knife. Två vanliga människor. Kan vara bra att minnas.

*

Detta är en fortsättning på föregående text om kulturkritik i allmänhet. Jag skulle kunna fortsätta på en gång genom att nämna, som en ovidkommande prolog, att filmkritik i Sverige är synonymt med de öde länder som Mel Gibson strövar längsmed i Mad Max-filmerna. Enstaka individer och samhällsbyggen av intresse finns längs vägen. Men mest är det öken.

Men, det är nog allra värst ställt i popmusikens värld.

Nu är ju inte musik mitt huvudämne, och de flesta som skriver om musik vet mer än vad jag vet om genrer, subgenrer, musikhistoria och så vidare (eller så är de bättre på att namedroppa bandnamn, vilket ofta tycks passera som samma sak). Dessutom verkar det som att min grundläggande syn på vad musik överhuvudtaget är skiljer sig rätt fundamentalt från vad som verkar vara den gängse mallen. Musik ser jag som den mest mystiska och svårtillgängliga konstformen eftersom den är extremt subjektiv och ofta skapar tankar och känslor som man till sin natur är svåra att få ner i ord. Man möter musik i det sublima, i de känslor och bilder som omedelbart föds i en så fort man hör toner, eller texter som tycks tala till en på ett kännbart sätt. Sättet man vanligen upplever klassisk musik – som en inre resa, om man ursäktar klyschan – är vad mig beträffar det enda fruktbara sättet att lyssna på musik och det är även så jag lyssnar på popmusik. Därför ser jag det som ett fatalt missförstånd att tro att musikens uppgift är att vara modern eller på något sätt ”kontemporärt viktig”. Tvärtom, om man ska försöka bedöma musik kvalitativt så är tidlöshet ett bättre ideal. Det är inte popmusikens agenda att spegla sin samtid för det gör den ju till att börja med ändå. The Knife lika mycket som Sean Banan ”är” 2013. (Och nej, jag tror inte att något kan ”vara” ett år – hela föreställningen om att samtiden kan fångas i populärkultur tycker jag är en diffus illusion).

Men här är grejen: Jag tycker så. Och det är inget konstigt med att ha en åsikt – eller, det borde åtminstone inte innebära att man liksom sätter sig på tvären kontra en dogm bara för att man tycker vad man tycker. Det borde inte finnas en dogm utan, som jag skrev tidigare, i min drömvärld skriver vi ur hjärtat utan att ge efter för grupptryck och trender.

Jag har kommit fram till en formulering: Jag tror det finns en Indie-Gud. Det måste finnas en Indie-Gud, för annars skulle inte alla ständigt försöka tillfredsställa den. Liksom alla andra gudomliga väsen kan existensen av Indie-Guden inte bevisas. Ska man vara rationell är den troliga tanken att Indie-Guden inte finns. I vilket fall som helst är Indie-Guden, som alla gudar, osynlig och en varelse som de troende helt enkelt bara ”känner”. Exakt vad Indie-Guden vill är inte klart, för Indie-Gudens vägar äro outgrundliga. Så för att vara säkra så är undersåtarna till Indie-Guden noggranna med att offra så mycket de kan och likt exempelvis katolska kyrkan vara säkra på att godkänna eller inte godkänna i stort sett allt mellan himmel och jord. Är detta syndigt eller icke-syndigt att lyssna på?

Ibland verkar det dock, för de troende, som att Indie-Gudens existens bevisas. Ibland skickar nämligen Indie-Guden – vem skulle det annars vara? – himlabud ner till de stackars underdåniga undersåtarna. The Knife är nog det allra bästa exemplet. The Knife har anlänt från Indie-Gudens himmel, tagit den skepnad Indie-Guden vill att indie-undersåtarna ska ha och hur det än låter, och vad än Karin Dreijer i sina trance-liknande mantran väser så ska undersåtarna fascineras och älska det, knäböja och hylla. De är så tagna av härligheten att de knappt vet hur de ska formulera sig. Lovorden kommer med stapplande, diffusa formuleringar präglade av chockens trauma. Här finns något som bara måste vara Indie-Gudens vilja. Vad gör vi annars här allihop tillsammans på knä, dyrkandes?

Jag väljer en sådan liknelse eftersom Shaking the Habitual präglas så intensivt av sitt rituella sound att det blir omöjligt för mig att inte göra det. Mantran, jämrande läten, spartanska rytmer, det hela påminner lika mycket om stereotypa bilder av indianer som Carolas väckelsekonvent. Det kanske inte är så, men bilden kommer genast, att detta är en duo som vet att vad de än gör så kommer kritikerna gå ner på knä och ge dom samma auktoritet som hövdingar, ledare över bananrepubliker eller varför inte solgudar. De har kallats djärva, men det är tvärtom omöjligt för dom att utmana sig själva eftersom dom inte möter något kritiskt motstånd – ytterst sällan ens några ifrågasättningar. Eftersom det så tydligt är deras grej att vara isolerade från omvärlden kommer musiken alltid ifrån deras egen bubbla och den må kritisera eller spekulera i sin omvärld hur som helst, men den kan aldrig nå den eller påverka den för det ligger i duogruppens natur att på samma gång vara utestängda. Liksom Sara Martinsson skrev om Håkan Hellström i en bristfällig men något intressant text – att han måste göra sig själv till en underdog för att ”fungera” – måste The Knife göra sig oåtkomliga för att kunna kritisera sin samtid. För man kan ju inte kritisera något ”på riktigt”. Texterna är inspirerade, menar syskonen Dreijer, av protestsånger från 70-talet. Det är en deprimerande parallell att jämföra alstren i Shaking the Habitual med de sångerna; de var/är extroverta, högljudda, villiga att formulera problemen populistiskt, här och nu för alla. Trettio år senare formuleras de krypterade, för en minoritet att läsa av, bli fascinerade av och sedan glömma bort.

För att jag skulle skriva denna text har jag gått igenom skivan ett par gånger. Kontentan för min del är en skiva som blir mindre intressant ju fler gånger man hör den – kontra vad som verkar vara den gängse uppfattningen att den på något sätt ”växer”. Det är sant att den är väldigt överproducerad och jag antar att man därför kan engagera sig för varenda litet ljud i albumet om man nu tycker att ljuden i sig är viktiga och inte, som jag, ser dom som godtyckliga. I sin helhet är albumet formlöst, sporadiskt, och bara då och då känns det som att det man lyssnar på är något som har en verklig intention. Större delen av albumet låter improviserat, som experiment av stilen ”om vi prövar så här istället”. Albumet präglas, faktiskt, av samma carte blanche-problematik som mer klassiska och konventionella exempel som Axel Roses Chinese Democracy och Beatles vita album (som jag tycker är väldigt överskattat).

I stort sett varje spår består av ett beat i första hand. Uppå detta beat har man lagt myller av ljud längsmed ljudspåret, vilka går ihop lite sådär hipp som happ med varann, och emellanåt finns texter som också är sporadiska – ibland har de en poetisk idé som går fram, ibland är de bara som slöa blogginlägg. Det gör inte så mycket om man bara lyssnar på musiken eftersom texterna till 80 procent inte är möjliga att uttyda. Istället blir det ett slags ständigt pågående jämrande, till ofta väldigt primitivt dunkande och en massa sporadiskt oljud. Det behöver förstås inte vara dåligt. Jag tänker mig att om man bor i Stockholm och har detta i hörlurarna så kan man skapa en slags närvarande illusion av att man befinner sig inuti en suggestiv film och vad man än ser omkring sig – på tunnelbanan eller i trånga caféer, längsmed gatorna eller på en uteservering – blir det som en dystopisk metropolisk bild tagen ur Katsuhiro Ôtomos Akira (1988) till exempel.

Tillåt mig att göra som man gör när kvällstidningar recenserar Bruce Springsteen-konserter och betygsätta albumet låt för låt.

CD [sic] 1

A Tooth for An Eye 4/5 – Klonkiga bonka-bonka-rytmer och jämrande. Skapar en ganska suggestiv ljudbild, och med texter som ”Eyes, eyes, eyes, eyes” – eller om det nu är ”ice, ice ice ice” – skapas en obehaglig känsla av att man inte riktigt vet vad man lyssnar på, samt att en yxmördare ska komma och ha ihjäl en när som helst. Eller, ännu värre, att någon ska ta bort en från Facebook.

Full of Fire 2/5 – Dansrytmer och en massa oljud med obskyra, genusrelaterade mantran i texten. Fungerar nog om man är påverkad av något och står och hoppar i en mörk lokal med andra i samma tillstånd. Då kan man eventuellt också utropa ”Liberals giving me a nerve itch” och för några sekunder känna att man gör ett motstånd mot något. Texten är en rad plakat-påståenden som föreslår ideologi utan argument och att bara liberaler gör misstaget att tänka för länge, samt att det är onödigt att ha åsikter om något. Den slutar i ett öppet förslag (?) – ”Let’s talk about gender baby/let’s talk about you and me” – som mest fungerar som ett referentiellt skämt.

A Cherry on Top 1/5 – Diverse ljud, samt en slags barnramsa i slow motion.

Without You My Life Would Be Boring 2/5 – Mer ”klonka-bonka” och jämrande tjut. Dansrytmer ihop med medveten slakt på allt som är dansant. Kryptisk text.

Wrap Your Arms Around Me 3/5 – Mer konventionellt spår. Låter som Björk i Blade Runner-land, men har inget som direkt utmärker den från… tja, Blade Runner-soundtracket till exempel.

Old Dreams Waiting To Be Realised 2/5 – Nitton minuter av plink och plonk som blir en malande ljudmatta. Extremt banalt, och ”efter”, i jämförelse med hela 1900-talets utveckling av modern klassisk musik (jfr Hindemith, Ligeti, Cowell, John Adams, John Cage etc). Känns som en ouvertyr till abstrakt teaterföreställning i Berlin och fungerar nog som bakgrundsmusik medan man diskar på en regnig tisdag i oktober.

CD [sic] 2

Raging Lung 3/5 – En rätt fin sång, med en riktig text och en riktig melodi, saboterad av en underliggande ljudmatta av formlöst oljud, samt någon slags förvriden jazz-saxofon som fick mig att tänka på Ed Woods Night of the Ghouls. Pågår i fyra minuter för att naturligtvis förvandlas till ytterligare sex minuter av plink och plonk. Albumets ”Ha kakan och äta den”-moment.

Networking 2/5 – Instrumentalt blipp-blopp med starka Tyskarna från Lund-vibbar.

Stay Out Here 2/5 – Dubstep-ep-ep-ep-rytmer och ytterligare jämranden. Denna gång från båda Dreijerserna. Förmodligen för att få någon slags variation. Kryptisk text om att lägga en fot på en annan samt att Euron faller nuförtiden. Skapar en stämning av kärlek i apokalypsens tid, men inget stiger upp ur atmosfären. Pågår i sex minuter för att naturligtvis förvandlas till ytterligare fem minuter av plink och plonk. Någonstans kring de sista trettio sekunderna börjar någon sjunga ”a wap blup blööu”.

Fracking Fluid Injection 1/5 – Ytterligare nio minuter av sporadiska ljud. Eventuellt en audio-metaför för hydraulisk spräckning. En rätt verkningslös protest?

Ready to Lose 3/5 – Sista spåret är en av de fåtalet ”låtarna” på albumet. Som i Raging Lung är det en rätt bra låt och bättre än den eftersom texten och melodin fungerar i det musikaliska arrangemanget – som är, you guessed it, en massa blipp-blopp. Men den hopplösa ljudmattan är borta, så det finns äntligen lite luft i ljudbilden. Och man behöver inte nödvändigtvis dansa utan det hela blir mer en meditativ stund. Låten tycks handla om abort, men det finns förstås utrymme för tolkning.

*

Problemet jag har med The Knife är dock inte så mycket The Knife i sig – jag tycker dom är mediokra, big deal – utan det verkligt allvarliga är snarare det (o)kritiska bemötandet de får. Jag är mindre överraskad över att musiktidningar utomlands tycker om dom: Det hör liksom till saken att det skandinaviska per definition är exotiskt. Det är den enda förklaringen till varför exempelvis filmen Män som hatar kvinnor fick så bisarrt bra recensioner av amerikanska och brittiska kritiker, och samma logik finns i ”svensk indie”. Vissa undantag finns ju förstås, som Alexis Petridis på The Guardian som ger den tre av fem och omnämner skivan träffande som ”alternately utterly gripping and unbearably boring; incredibly bold and strangely flaccid, viscerally thrilling and hopelessly over-thought”.

Den mest besynnerliga svenska recension jag läst av Shaking the Habitual kom från Fredrik Strage – den finns att läsa bortom DN:s kinesiska mur, själv läste jag den i pappersformat för vem betalar för att få läsa skivrecensioner? – som skrev att han ”som liberal” borde vara förnärmad av skivan (jag kan minnas fel, har inte texten framför mig) eftersom den var som att bli ”örfilad av Aftonbladets chefsredaktion”. Ändå var han positiv till skivan. Texten förklarade inte riktigt varför – det var liksom bra för att det var The Knife. Fastän han tolkat skivan som  en protest mot hans syn på världen och hela hans livsstil, accepterade han skivan som… bättre än hans egna åsikter? Jag vet inte.

Här tyckte jag det blev märkligt. Strage erkänner ju implicit att han har invändningar. Varför skriver han inte om vad han själv tycker? Vad för tankar musiken faktiskt genererar hos honom? Om han upplever att det riktas till honom, har han inget svar? Det påminde lite grann om Jasenko Selimovic som ”knappast kunde skriva” vad han tyckte om REVA (mer än att det stod honom upp i halsen). Om nu Fredrik Strage är provocerad av skivan – eller om han åtminstone möter personligt motstånd av den, om den väcker känslor i honom… varför skriver han inte om dom känslorna? Varför liksom bara gå ner på knä och hylla skivan fastän han inte tycker om den? Varför vågar han inte svara skivan med sina egna tankar och känslor? Är inte det vad kritik går ut på?

Istället stämplar även han The Knife med stämpeln han känner sig manad, kanske tvingad, att stämpla på The Knife:  Naturligtvis Genialiskt, What The Others Said, Detta Är Idealet, Hell Indie-Guden Vår Frälsare. Det är skrivet av någon som inte vill röra om i ordningen, inte vill förändra strukturerna. Och han är bara ett exempel – om än ett väldigt viktigt exempel eftersom han (och Lokko, som kommer strax) tillhör swindiens största opinionsbildare.

Det är som att i pop-strukturerna, inom den popnormativa icke-kritiken, strävas det hela tiden efter att tillfredsställa pop-normen och regerandes över normen är The Knife. Varför? Dels för att de gör så pass ambitiös musik att kritiken, som den ser ut i dag, saknar redskap för att hantera den. Dels för att de helt enkelt har den rollen att fylla. Och kritiken, som den ser ut i dag, går ut på att bekräfta band och artister och se till att de fortsätter vara på den plats de anses höra hemma. (Vilket föranleder att man nu börjar viska om att Håkan Hellström varit okritiserad vit medelklassman för länge).

Andres Lokko ger Shaking the Habitual fyra av sex i SvD (jag har aldrig fattat det betygssystemet, men whatever) och vågar sig lite närmare en kritik av skivan, men istället för att gå rakt på sak så viker han undan och – precis som Strage – ger The Knife legitimitet och auktoritet över honom själv som kritiker. Förvirrad som av strålkastare försöker Lokko förklara hur sporadisk skivan är –  den innehåller alltifrån ögonblick av ”glimrande popmusik” till ”sydafrikansk shangaan-electro” (såklart, jag visste att det lät bekant!) – och antyder även implicit att det är rätt svårt att få grepp om duon, och svårt att riktigt känna deras exakta ambitioner, då ”de använder sin privilegierade bakgrund och uppväxt till att belysa allt från genusforskningens framsteg via klassfrågor till klimatförändringar och feminism”. Det saknas alltså en kausalitet mellan klass och innehåll – Arbetarklassen sjunger om arbetarklassen, medelklassen om medelklassen, överklassen om… ja, vad den nu än behagar sjunga om.

Strage och Lokko kommer fram till samma sak. Att The Knife är ”bra ändå”. Lokko formulerar dock, till skillnad från Strage, ett ordentligt argument till varför det är så: Det är musik som ”alltid vill något” detta, den ”strävar mot någonting som vi saknar, inte har uppnått eller håller på att eliminera” (återigen, det handlar om lite vad som helst) och ”det är just den här viljan och tron på att musik faktiskt besitter förmågan att förändra som gör ‘Shaking the habitual’ så speciell, The Knife vägrar att låta popmusik bli en kuliss, en bakgrund till valfri livsstil. Den är betydligt viktigare än så.”

Sista stycket: ”Gudarna ska veta att vi behöver The Knife mer än någonsin tidigare. Ingen annan – vare sig i det här landet eller någon annanstans – utmanar de konservativa maktstrukturerna omkring oss som just syskonen Dreijer. I synnerhet inte i popmusikens värld.”

Ja det låter ju fint och så. Men är inte detta en väldigt bekväm formulering? Finns det inte något fundamentalt passivt i den? Och talar den verkligen för vad som faktiskt finns i det här albumet? Jag är nämligen helt oense. Om något så är The Knifes musik en kuliss och en bakgrund till en högst valfri livsstil. Och jag tycker inte den vill något, och jag tycker inte att den vill ”förändra”, annat än i ett ständigt pågående kalejdoskopiskt mönster som aldrig definierar sig annat än i sin egen rundgång. Och, detta i synnerhet, vad utmanar The Knife egentligen?

I en ”intervju” på deras hemsida menar de att de vill komma bort från alla stämplar, alla bestämmelser, att de inte vill vara någonting (typ). De söker formulera och omfamna en intighet (och ”an indifference, oh indifference, an indefference would make” låter som en kärleksförklaring i Raging Lung). Är The Knife inte alltså ett konstnärligt introvert koncept? Är de inte, som till exempel opinionsbildare, fullständigt verkningslösa? Eftersom de inte för fram vare sig sig själva eller sina idéer i ljuset, eftersom ingenting utsagt betyder någonting, eftersom det inte finns något specifikt så blir alla socialistiska budskap totalt uddlösa och mest fashionabla coola uttryck. Politiken blir en del av konceptet, tryggt inbakat i något som, i sann neokapitalistisk anda faktiskt, kan konsumeras av målgruppen. Målgruppen, i detta fall, indie-publiken.

Skivan är ambitiös och kanske inte direkt dålig. Men det är i sin natur musik som inte vill vara något särskilt och som inte tjänar något direkt syfte. Det är musik som i sin ovilja att vara något specifikt inte blir något alls – eller vad som helst (vilket är samma sak). Och anledningen till att bandet därför hyllas är för att en så formlös och ängslig kritik som den svenska popkritiken kan lägga in vilka meningar som helst i den. Och eftersom alla urskiljbara hänvisningar i musiken går till godkända fenomen – klasskamp, miljöproblem, könsliberalism, onda företag – så finner ingen i sitt hjärta att kritisera det: De här sakerna är ju så viktiga, och bandet är ju så ambitiöst, att vi måste hylla det för vad för människor skulle vi vara annars? På så sätt kidnappar The Knifes musik dessa fenomen och domseticerar dom, gör att medelklassens barn tar ytterligare steg bort från Amnesty, Greenpeace och andra organisationer som faktiskt gör skillnad.

The Knife framför istället ett anti-etablissemang-skådespel som, naturligtvis, förutsätter etablissemanget och gör etablissemanget till det allrådande ändå – när The Knife hyllas så accepteras samtidigt orättvisorna; det enda som händer är att fienden blir tydligare, samtidigt som viljan till handling mattas av (i sann konsumistisk tradition). Och då finns det inte ens på kartan att ifrågasätta musiken. Att kritisera även The Knife utifrån musiken just de gör. De behöver inte stå under någon analytisk lupp. De är idealet, och bekräftandet av idealet, i en och samma enhet och liksom alla ideal strävar de efter status quo.

Vilket syns i kritiken. Den viker undan. Den undviker en kritisk agenda. Jag kan på sätt och vis förstå det. När man möter en vägg av ljud blir man nervös. Man vet inte om man har tolkat något rätt, kanske är avsikten något annat. Men man måste ändå stejka sina betts, anser jag, och satsa sin cred på att det man tycker, tänker, och känner för något räcker gott och väl. För det är värre med en artist som slipper undan verklig kritik. The Knife deltar i sin egen hype genom att inte ge svar, hålla sig i det fördolda, och den som aldrig svarar vinner alltid en debatt. The Knife kan inte göra en kalkon-skiva, eftersom ingen kritiker vågar sig på att kritisera en tyst vägg. Vi har att göra med en artist höjd över alla tvivel.

Okej, med det sagt, vad är just mitt problem med The Knife? Tja, problemet som, åtminstone för mig, är helt uppenbart är att The Knife skjuter sig själva i foten genom att försöka leverera samhällskritik på ett totalt obskyrt sätt. Det är egentligen helt okomplicerat och det känns om något som en klassisk medelklass-vill-vara-överklass-logik: Överklassen, utan erfarenhet av ”verkligheten”, gör konst om ”verkligheten” så att de som befinner sig i den ”verkligheten” blir hänförda. Det är som Olof Palmes klassresa, med det självklara undantaget att The Knife inte har något inflytande på landets läge. Efter att de liksom pliktskyldigt påpekar sina egna priviliegier fortsätter de dansa i sina ofta Varan-TV-liknande rollspel som om problemet var ur världen bara för att de hänvisat till det.

The Knife är experimentella, ja. De har konstnärliga ambitioner, uppenbarligen. Jag håller med Alexis Petridis om att skivan emellanåt har sina intressanta stunder. Det är ju nästan självsagt att en 100 minuter lång vägg av ljud måste lyckas här och var. Men The Knife är i sin natur odjärva. De utmanar inget annat än föreställningen om hur popmusik rent tekniskt brukar låta – och som protest gillade jag Lou Reeds Metallica-kompade album Lulu mer. Där lät det verkligen för jävligt och det var faktiskt ganska underbart att höra. Shaking the Habitual glömmer nästan aldrig sin underliggande funktion som dans-album och det finns inget självklart genialiskt i extramaterialet (texterna) om man inte väljer att se det så. Men det krävs en ganska underdånig lyssnare som har mer att ge skivan än vice versa. Innehållet i texterna levereras ju inte på något konsekvent sätt i musiken (inte minst eftersom man faktiskt inte hör vad som sjungs). Det är framlaborerad, överproducerad dansmusik med kryptiska formuleringar i texterna som ger denna överproducerade dansmusik en falsk air av angelägenhet, om man bemödar sig med att läsa texterna det vill säga – medan de gömmer sig inuti sitt koncept utan att någonsin ha förändrat eller, faktiskt ens försökt förändra, några av de strukturer de använder för att sälja sin image på. Det gör dom å andra sidan inte dåliga. Det mest alarmerande är sättet kritiker inte kan bemöta dom, tja, kritiskt.

PS.

Jag gillade Fever Ray

PS 2.

Jag vet att det finns ett par mer ljumna recensioner av Shaking the Habitual. Men dessa är för korta, mer av referat-slaget, och inte intellektuellt utvecklade. Vilket förstås är ett annat problem med kritik överhuvudtaget, att den får för lite utrymme och förväntas vara små textrutor av konsumentupplysning. Föremål för en annan text, skulle jag tro.

Min dröm om en riktig svensk kulturkritik (1/2)

crit

Jag har en fånig liten dröm. Den går ut på att svensk kulturjournalistik en dag, en vacker dag där långt borta i fjärran, ska få människor att tänka, ifrågasätta, engegera sig, bry sig om och på allvar bli intresserade av kultur. I min dröm så är varje kritiker sin egen tänkare, sin egen filosof eller bara ödmjuka tyckare. Där är varje krönika, varje recension, varje liten spalt, helt unik eller åtminstone originell. Och varje gång en människa klickar upp en text, eller öppnar upp en tidning, så möter den människan tankar och idéer som skiljer sig från varandra och som får just den personen att bli nyfiken, intresserad, ifrågasättande eller kanske rentav upprörd. Och, detta i synnerhet, det är ingen som anklagar den andre för att ha en annan uppfattning. Varje text säger: ”Så här tycker jag. Det är okej om du inte håller med mig, men jag hoppas du förstår hur jag tänker”.

Men det är förstås bara en dröm. När jag läste litteraturvetaren Krzysztof Baks extremt läsvärda artikel i DN 11/3, om hur ”svenska studenter har alla svar men inga frågor”, var det som att läsa frisk luft. Att humaniora-studerande människor i Sverige inte är intresserade av att delta i ett samtal om konst och kultur där konsten och kulturen i sig är självändamålet speglar min uppfattning också. Jag tror de i många fall inte ens insett att sådana samtal är möjliga. Man ska liksom inte sitta och prata om till exempel Strindberg utan att ”problematisera” hans antisemitism eller hans kvinnosyn. Gör man någonsin det, dock? Vad innebär det att ”problematisera” något? Är det okej att bara påpeka det? ”Detta ska vi komma ihåg: Strindberg var emot kvinnosaksfrågan”. Vet vi vad vi ens säger när vi säger så? Hur mycket av det vi lär oss på humaniora-institutioner är en verklig historisk kontext och hur mycket är bara ord och begrepp vi vet passar in i pusslet? Pusslet som bildar Det Rätta Sättet, det dekorum jag använder mig av för att passera utan att någon ifrågasätter mig. För gud förbjude att någon någonsin skulle ifrågasätta någonting.

Humaniora-undervisningen är förstås i symbios med kulturjournalistiken för det är humaniora-institutionerna som undervisar oss som skriver om kultur, försåvitt vi inte hittar andra källor som inspirerar eller utbildar oss. Och det är inte konstigt, därför, att en professor i litteraturvetenskap har mindre inflytande på kulturlivet i Sverige än vad en nykläckt bloggare för en kvällstidning har. Så länge allt bara handlar om att bekräfta en viss jargong och undvika alla verkliga problematiseringar, och så länge ingen faktiskt skriver vad som i ordets rätta bemärkelse är kritik, så länge allt bara är trendiga formuleringar som bekräftar sig själva och inte bidrar till något intellektuellt arbete för en läsare, så kommer en relativt okunnig bloggare utan originella tankar vara lika betydelsefull/lös som en beläst person som har förmågan att ifrågasätta.

Jag föreställer mig den svenska kultursvängen vara lite grann som societeten i Martin Scorseses underskattade kostymdrama Oskuldens tid (1993): ”De levde alla i en slags hireoglyfisk värld. Verkligheten var inget man pratade om, eller ens tänkte på, utan den representerades bara av en uppsättning godtyckliga symboler. Dessa symboler var alltid subtila, och just därför än mer betydelsefulla.” (Min översättning).

För att referera till Krzysztof Baks artikel: Här sitter vi som kulturskribenter med våra givna svar, och det hela går ju ut på att hävda dessa svar på ett smakfullt och väl genomtänkt sätt, och därmed signalera att man vet rätt – vad det nu är som är rätt, vad det nu är vi tror vi förstått – och det är när vi ser på varandra för att se om den andre godkänner oss som vi skapar och ständigt bekräftar, strukturerna. Vilka strukturer pratar jag om nu? Jo inte de kapitalistiska strukturerna, inte könsstrukturerna, utan konst och kultur-strukturerna, och i synnerhet de popkulturella strukturerna.

Ja men är det inte så, då? Handen på hjärtat? Är det som kritiker, eller ens bara vanlig kulturkonsument, okej att tycka något utan att läsa vad någon annan tycker? Är det inte så att det man i Sverige är allra mest bekant med är känslan av press: Vad är modernt, vad är god smak, vad gäller i år? Vad skriver kritikerna, för de tenderar att skriva samma sak, och vad vill de att jag ska tycka?

I flera år har jag nu, med vissa undantag, för det mesta läst såväl högkulturella som popkulturella texter från kontinentala källor. En svensk recension eller längre text har jag bara läst om någon tipsat mig om den. För det mesta läser jag engelsk och amerikansk film- litteratur och musik-kritik. Varför? Därför att den kontinentala kritiken är verklig kritik. Filmer och böcker recenseras utefter vad de innehåller, musik utefter hur den låter. Skribenter använder sina egna tankar och känslor och det hör till saken att läsaren kanske inte håller med. Det är bara i Sverige jag hittar denna typen av poserande kulturkritik som är så ängslig att den helst inte vill påstå något särskilt alls. Tänk om någon jag respekterar inte skulle hålla med. Tänk om mina egna argument skulle kunna användas mot mig. Tänk om jag var tvungen att stå för just mina åsikter.

Summerar man det som skrivs på kultursidor i svenska morgon- och kvällstidningar, samt kulturmagasin och dylikt, under en vecka så framgår snart bilden av en verkstad där ingenting skapas, olika texter som bildar en stor enhetlig åsiktsmaskin utan innehåll, en homogen ström av ord som alla ser likadana ut eller ett stort luftslott som inte ger en läsare någonting. Recensioner skrivs på böcker och filmer med retorik som undviker varje specifik åsikt eller idé på ett sådant sätt att läsaren lämnas helt alienerad från texten. Skivor stämplas i några meningar som om kritikern rättade ett gymnasieprov i svenska – den här skivan förstod uppgiften, den här skivan förstod inte uppgiften. Krönikörer skriver löst sammanhängande analyser av populärkulturella trender, inte sällan med valhänta faktafel och innehållslösa formuleringar, som på sin höjd tycks vilja bidra till politisk opinionsbildning. Det enda som är värre är de obligatoriska kommentarerna, där enstaka människor raljerar egocentrerat och är övertygade om att hela världen konspirerar mot just dem. Men jag är också övertygad om att färre ilskna kommentarer skulle uppstå om detta luddiga landskap av pseudo-kritik – där saker avhandlas utan att studeras, där analyser förs utan resonemang, där saker påstås fastän det aldrig går att hitta några argument – såg annorlunda ut.

Ja det är en fånig liten dröm jag har, om något så marginellt som kulturjournalistik – något som inte borde vara marginellt, något som borde vara centralt. Det är i konst och kultur som människan formulerar sina tankar, känslor, idéer och drömmar om vad världen är, vad den borde eller skulle kunna vara, och vad det innebär att vara människa. Film, till exempel, erbjuder världar som är ”mer verkliga än verkligheten”, för att citera Slavoj Zizek, eftersom vi i film får en bild av verkligheten, eller drömmen, som aldrig är densamma som världen runtomkring oss. Den nyligen bortgångna Roger Ebert, vars inflytande på mig var stort och vars död jag skrev om tidigare, talade också ofta om filmens förmåga att skapa samtal med människor, ge oss speglar och samtidigt lära oss känna empati och förståelse med varandra.

I min dröm så formulerar även kulturjournalister sina tankar, känslor, idéer, drömmar och föreställningar. De skriver om film, musik, litteratur, bildkonst, teater, dans och så vidare, på ett sådant sätt att man förstår vad just de fått för tankar och känslor. De skriver sina egna åsikter, och de formulerar dessa åsikter i argument de står för. De blir lästa av människor som respekterar åsikterna och inspireras till att själva söka upp konsten och kulturen. Och därefter kanske skriva ner sina egna tankar och känslor. I den här drömmen är kulturjournalistiken som ett enda stort ekosystem där alla förstår att konst och kultur är bra i sig. Där är inte debatter begränsade till några veckors spaltutrymme, utan där finns de i varje text. Där är varje författare en riktig kritiker, det vill säga en smärre filosof.  Och där, i denna dröm, som inte återfinns i verkligheten, är vi inte rädda. Varken för våra egna åsikter, andras åsikter eller för kulturen vi närmar oss.

I del två ska jag ta upp The Knifes senaste skiva, och det (o)kritiska bemötandet av den.

*

 

Gene Siskel och Roger Ebert diskuterar hur de ser på filmkritik. Ett bra exempel.

Hell is where the heart is

hell

Detta meme har fått stor spridning på nätet. Det är ett ganska kul skämt, förstås. Men förutom att vara ett skämt så säger det också något, implicit, om vilka värdegrunder och föreställningar vi har. Om vi börjar med att förklara skämtet, för en som är tolv-tretton eller så: Du är född, räknar jag ut, år 2000. (Du var ett år den elfte september 2001 så du kan inte förväntas veta ens vem Margaret Thatcher var). Margaret Thatcher dör och hamnar i helvetet – förstås, ha-ha – och det första hon gör på plats är att sätta igång med att privatisera. Det är kul att föreställa sig, och det bekräftar Thatchers sätt, hennes domderande personlighet och bilden av henne som en ångvält som körde över alla som sade emot henne och ”fick saker gjorda”.

Men skämtet har en annan snärt: Haha Margaret, du hade inte räknat med att hamna i helvetet, men nu är du död!

Här har vi ytterligare en dimension: Efter årtionden av att i popkulturella sammanhang fetischerat dagen Thatcher dör så är inte denna dag speciellt kul eller särskild. Dels för att Thatcher levt i pensionens och demensens Xanadu i flera årtionden utan att göra något väsen av sig. Dels för att allt hon gjort har hon redan gjort. Dels för att det har sina begränsningar att vara glad för att någon annan är död. Hur pass mycket glädje kan man, ens genom det ideologiska grupptrycket, pressa fram över att en 87-årig dement tant kolat vippen? Själv är det mig helt likgiltigt.

Men, alltså, det intressanta och lite överraskande med populariteten i detta meme tycker jag är att det föreslår att vi till någon mån kan och framför allt vill föreställa oss ett helvete. I synnerhet eftersom brittiska arbetarrörelser och vänstern i allmänhet inte är känd för att ge plats eller legitimitet åt några religiösa företeelser. (Britternas förakt för sin kristendom går hand i hand med föraktet mot Thatcher).

Så, okej visst, det är bara ett ”skämt”, men ändå. Fastän ingen tror att helvetet finns så har man mer respekt för den fiktiva föreställningen om ett helvete än vad man har om Thatchers politiska ”gärning”. Det vill säga: Fiktionen har en status som dominerar verkliga omständigheter. Helvetet som ”plats” används här för att ge katharsis där en katharsis inte finns. Och helvetet som ”idé” används för att klassificera allt vi vill se som ondskefullt: Ingen tror på helvetet, men ingen har några problem med att se Hitler och Stalin, och nu Thatcher, där.

Alltså finns helvetet, någonstans, på en plats i det kollektiva medvetandet. Och skämtet får därmed ytterligare en punch-line, för fastän de flesta människor tar den vetskapen för givet så hade Thatcher ingen aning om det. Man talar verkligen med hjärtat när man säger att Thatcher är i helvetet – och sådana företeelser som att tala från hjärtat ignorerade Thatcher utomordentligt övertygande. Ian McEwan skrev en fin artikel i the Guardian och formulerade det bra: ”Det som förenade all opposition mot Margaret Thatchers program var misstanken att handlarens dotter hade agendan att göra monopol på mänskliga värden, att hon saknade hjärta och, i synnerhet, att hon inte brydde sig om de impulser som binder ihop individer till ett samhälle” (min översättning).

Och de impulser som binder ihop individer till ett samhälle kan ta sig uttryck i ett sådant skämt: ”Hell is now being privatised”. Och i en mycket sekulariserad värld kan helvetet fortfarande finnas. Det uppstår när rätt person checkar in/ut. Don efter person. Och när Thatchers era nu till sist en gång för alla är historia känns det nästan som att hon förvandlats till en häxa i en saga – i slutändan privatiserar hon i helvetet där hon hör hemma och all was well. Kanske söker vi alla tillfredsställelsen i att göra om verklighet till bilder; att ta en person vi ogillar och se henne som lättförståelig sagofigur och kanske vi finner slutgiltig glädje, eller åtminstone tröst, i att nå ett sagoslut som gör att vi kan somna utan mardrömmar.

*

he loached her

Ken Loach gjorde en variant av samma skämt.

logg tisdag 26/3

Berättelsen jag skriver på nu, som ytterst få har läst något av, vad handlar den egentligen om? Jag ställer frågan som intervjufråga till mig själv för det börjar bli läge att få viss klarhet. Får se vart det leder.

Jag har svårt att agera läsare på min egen text, men för mig känns det som att hjärtat i berättelsen är den fria viljan. Hur fungerar det egna ansvaret, hur faller skulden på en själv angående de val man gör i sitt liv, när vi lever i en värld där man kan skylla på samhällets strukturer eller på biologi. Eller på psykologi, sociologi, vart man kommer ifrån, ens bakgrund, ens släktträd, ens klass och eventuella klassresa.  Eller på politik. Om man läser tidningar idag, på nätet eller i pappersform, och även på forum, så uppstår en väldigt påtaglig bild av att det är viktigt att leva sitt liv i enlighet med politisk dogmatism och diverse politiska eller vedertaget moraliska regelverk. Då kan man säga: Det är inte jag som tycker, det är inte jag som väljer – jag gör bara vad som är ”rätt”. Men dom allra flesta människor har inte alls dom här sakerna i åtanke till vardags. De flesta människor upplever livet som väldigt kaotiskt, från stund till stund, men detta kaotiska tillstånd är något vi tar för givet. Man filosoferar eller diskuterar eller kommer med moraliska ståndpunkter när man ser på nyheter eller samtalar med vänner, vissa designerade tillfällen då dessa saker förväntas dyka upp eller kommer av sig självt, men till vardags är människor i allmänhet slumpmässiga och intuitiva. En människa kan, vid slutet av dagen, påstå att han eller hon lever utefter vissa alldeles specifika moraliska idéer, eller att man är som man är på grund av att ens föräldrar var som dom var, och att det bara ”är” så man ”är”, eller varför inte att man lever enligt en religiös tro som gör att man bygger sina beslut på det. Men, om den personen går tillbaka och funderar på dagen som just passerat, kommer denna se att man under dagens gång gjort flera brott mot alla dessa regler flera gånger. Idén om en enhetlig personlighet, att man är perfekt, är en illusion. Ett annat bra exempel är när någon är upprörda över något vi sagt eller gjort. Vi skyndar automatiskt till att försvara oss utan att ens förstå vad den andra menar. Vi måste utgå ifrån att vad vi än sagt och gjort har vi sagt och gjort för att det varit rätt. Men i verkligheten vet vi ofta inte varför vi säger eller gör saker. Levandet, till vardags, går för fort. Hur den fria viljan kan fungera som något ädelt och bra under alla dessa förutsättningar är väldigt intressant att spekulera i. Kan man ens säga att den finns?

De flesta debatter och meningsskiljaktigheter människor emellan kommer ifrån faktumet att den ena inte accepterar att den andra finns och inte håller med. Man börjar oftast bråka om något i en intuitiv impuls – det är en reaktion som är väldigt lokal. En person kanske säger: Jag hatar hundar. Och du kanske är hundägare och vill omedelbart säga ifrån till denna person. Därefter inleds en diskussion där de båda parterna inte ens vet vad de bråkar om; gnistan som slog liv i diskussionen kommer bara från ilskan i att bli motsagd. Den är rentav ett resultat av bara detta. Man upplever ett intrång eller rentav en attack, inte från ”den andra”, utan från det andra. Det som inte är en själv och som därför är hotfullt eller störande (det behöver inte alltid vara hur någon ser ut, alltså, utan snarare oftare vad en person säger eller antyder).

Diskussionen fortsätter på ett sådant sätt att de två parterna börjar prata om två olika saker – A säger att hundar är fula medan B säger att hundar inte är fula; det de egentligen menar är att A anklagar B för att ha dåligt omdöme medan B försvarar sitt omdöme (att anse hundar vara fina). Det roliga är att det de egentligen pratar om, i det allra yttersta, är samma sak. Bara det att det är något de inte själva vet om. Exemplet är lite för primitivt, men låt säga att de egentligen pratar om huruvida djur i allmänhet är viktiga eller inte viktiga för mänskligheten. A tycker inte det medan B tycker det.

Ett bättre exempel är de som anser att könsstrukturer är en myt medan de i samma andetag menar att ”manligt” och ”kvinnligt” är något ”bra”. Paradoxen här tycks uppenbar.

Det man egentligen bråkar om är frågan om vår kultur på ett övergripande plan är bra eller dålig. De allra flesta är överrens om att kultur är ett fenomen som existerar. A menar att könsstrukturer är en myt medan B menar att de är i allra högsta grad verkliga. Liksom i alla mer hopplösa diskussioner av ett sådant här slag så är inte A och B intresserade av varandras argument: De diskuterar, som i hund-exemplet, varandras omdöme. A tycker att B är dum i huvudet och potentiellt farlig för samhället som pratar om saker som inte kan bevisas i dagsljus medan B anser att A är indoktrinerad av sina egna strukturer och är för envis för att inse att han är en förlorad själ som lever helt fel; även B tycker att A innebär en fara för samhället (därav den hätska stämningen i en sådan diskussion).

Mer specifikt: A anser att ”strukturer” är en myt medan B anser att ”kulturer” är en myt. För att ta det till tredje ledet: Båda pratar om samma sak utan att veta vad det är.

Vad är strukturer och vad är kulturer? Om vi förenklat säger att strukturer är nätverk av beteendemönster som skapar normativitet – vad är denna normativitet? Vad leder strukturerna fram till? Och om vi lika förenklat säger att kultur är de ”naturliga” beteendemönster vi bär med oss, de gemensamma nämnare som format oss, lösa ord av samma slag etc – Vart har denna kultur kommit ifrån? Har den bara existerat som ett väsen vi ingår i? Är kulturen rentav en religiös tro?

Common sense föreslår att strukturerna är det skelett som bygger upp kulturen – för inget existerar utan DNA, en egen fotosyntes, ett eget mikrokosmos, sin egen logik, sina strukturer kort sagt. Det A och B bråkar om är alltså inte huruvida strukturer eller kulturer finns eller inte finns. Kulturen, den som är vår, finns och den är byggd på strukturer man antingen kan synliggöra eller ta för givet. Det A och B bråkar om är huruvida kulturen och strukturerna är bra så här, eller om dom inte är bra så här. Och vad är en sådan diskussion om inte den gamla vanliga: Konservatism mot socialism? Vänster mot höger? No shit! What else is new. Låter det som en besvikelse? Well det är, för att citera Dragnet, ”just the facts m’am, just the facts”.

Det var den här Viktor-killen som sa det

blacktyckonomi

Courtesy of Viktor-killen på DN.

moln och så

Vissa saker är som moln och så
dom driver och förändras
som perspektiv
Annat är såsom det alltid vart
som marken där du alltid står
som vägarna där du alltid går

Och kärlek kan bli hat
och en vacker vind kan bli en farlig storm
men det är rätt så underbart
när allt det där är sagt och gjort

Det fanns en lekplats, jag var fyra år
en gul rutschkana, den var oerhörd
Jag kan ännu följa mina spår
men jag minns bara känslan, kan inte bli berörd
Fyra år är för långt härifrån

Och glädje kan bli sorg
och en liten lek kan bli ett allvarligt sår
men det läker med omsorg
bara man kan se det så

Och du grät för du var ett barn
och du gråter nu men det är inte samma sak
dina tårar stiger mot moln
och blir till ännu mera regn

Vissa saker är som moln och så
dom driver och förändras som perspektiv
Annat är såsom det alltid vart
som marken där du alltid står
som vägarna där du alltid går

(embryo)

Dessa ord är de lättaste som finns. De är lätta inte i sin enkelhet, de är lätta i sig själva, fjäderlätta. Vad är lätt? Små saker som finns i oändligt antal. Tunna saker, nästintill viktlösa saker. De måste vara viktlösa för hade de tyngd, och fanns i sådan mångfald, skulle de trycka ner marken och hela jordklotet skulle förintas – från alla sidor samtidigt, bara pulveriseras och bli som till aska. De är de lättaste orden, för de knattras och klickas. Jag har ännu inte kommit underfund med vad jag ska göra med alla dessa de lättaste, de näst intill viktlösa, orden. Jag har aldrig vetat. Godtyckligheten bekymrar mig. Eller så är det en utmaning. Jag vet inte vad jag ska börja. Vad är det som ska existera mellan dessa rader, vad är det som länkar dessa semikolon; punkt.

Stor bokstav, punkt. En ny mening, komma, den fortsätter tills den når ännu en punkt. Tre punkter signalerar en slags spänning, att något ska fortsätta…

Skymningspantern

Det var januari… eller, det var faktiskt februari. Det var vinter. En sådan vinter som försvinner medan den pågår. Året var 2013. Man kan säga att jag minns det som i går.

En vinter är vit, men det är inte alla vintrar man minns som vita. Men jag minns vintern 2013 som vit. Det har inget med snö att göra. Den gick att jämföra med vintern 2006 och vintern 2001. Det var jag som var vit, eller vad man ska säga. Saker hade börjat om igen. Fyra-fem år var fortfarande en relativt lång tid då. När saker började om hade det gått en tid mellan perioderna som kändes påfallande lång.

Jag minns att jag hade en blogg, på wordpress, fast jag minns inte riktigt varför eller vad tanken var med den. Jag hade även blivit arbetslös för första gången, man kan åtminstone se det så. Det hade jag inte så stora problem med, även om jag förstod att det kunde kännas tufft för andra. Jag var rätt optimistisk, liksom lite naiv, och jag föreställde mig att jag inte var en del av allt. Varje gång jag sökte ett jobb tyckte jag det var helt osannolikt att jag inte skulle få det – Vem annars? Jag skrev ju så bra, och så vidare. Sen alla svar som uteblev, dom försvann liksom, försvann i sin frånvaro, mynnade ut i det stora havet i det undermedvetna – det som man aldrig når med tanken, men som finns där ändå, med sina svall.

Jag minns inte hur dagarna gick, vad jag tänkte på, hur jag mådde riktigt. Länge hade jag haft för vana att kartlägga mina egna handlingar, skriva dagbok eller åtminstone någon slags logg, men det hade jag slutat med nu – det nådde en sådan punkt, antar jag, då jag liksom bara ville segla med, som Tomas Andersson Wij sjöng. Tankar föddes och utvecklades och formaterades ungefär som de brukade ändå, det kom jag inte ifrån. Jag tror jag tänkte mycket på den fria viljan. Att den krasst taget inte fanns. Att den fanns, men den var inramad av sina egna begränsningar. Vad man har med sig, ens uppfostran, folk som influerat en, sättet man tänker på, vad för val man ser infinna sig och vilka man troligen kommer att luta åt och vilka val som man aldrig ens får för sig att tänka på. Delaktigheten också, rent socialt, hur mycket av gemenskap och i vissa fall till och med vänskap och kärlek som bygger på diverse kompromisser. Främst att det finns ett underliggande spel att underkasta sig. Vill man ha det trevligt med folk får man bete sig enligt ett visst system. Sen kan man sitta och säga: Vad trevligt vi har. Detsamma gäller med de flesta relationer. Jag hade svårt att ta dom sakerna på allvar, därför, och till den mån jag kunde skaffa relationer byggda på ömsesidig uppriktighet – och en liksom terapeutisk nakenhet, en helt befriad från osynliga strukturer, eller åtminstone så befriad som det gick – så ville jag göra det. Men ”to live outside the law you must be honest, I know you always say that you agree”. Man vet aldrig.

Jag höll på att skriva en roman om det där. Jag minns arbetet som sällsynt trevligt, det var en sån där bok som skrev sig själv. Jag hade fått kontakt med en figur som gjorde arbetet åt mig. Han hette Erik Jansson och var född och uppvuxen i Sverige – och det skulle visa sig att det inte betydde något särskilt, vare sig det ena eller det andra. Men han lever, står inför val, har ett ansvar. Vad är viktigt? Det tyckte jag folk behövde fråga sig. Vad vill vi? Vill vi verkligen det? Varför? Vad är viktigast? Jag kände, alltmer påtagligt, hur de flesta idéer om vad som var ”viktigt” var illusioner. Och att vad man än har för uppfattning om något, vad som helst, så är det en konstruktion. Att det inte existerar någon extern sanning, något man kan inse eller liksom upptäcka för att sedan övertyga någon annan om den: ”Se, titta där är den ju, det är sanningen, den ligger där, jamen kan du inte se eller?”

Och den andra svarar: Det där är ju bara en kaffekopp.

Jag hade skrivit en annan bok också, en thriller faktiskt, en slags. Jag levde under samma förutsättningen som alla i min sits gjorde, att ingen skulle vara intresserad av den och att någon roman aldrig skulle få se solens ljus utan sluta sin tid som ett manuskript i en soptunna. Eller flera manuskript i diverse soptunnor. Ändå trodde jag på det, jag menar annars hade ju inget hänt till att börja med. Det var en thriller men det var även en slags drömberättelse. Ingrid hade huvudrollen. Carlo hade en mindre roll… Ingrid och Carlo var mina första litterära barn, mina verkliga litterära kärleksbarn. Jag kände mig som en pappa till dom. Deras mamma var ingen jag längre kände, men det hade gått en tid innan jag lagt det på minnet. Jag var glad över att jag sammanställt ett rimligt romanmanus och att jag nu arbetade på ett nytt, som var helt annorlunda än det förra men som skrevs med samma entusiasm. Sånt kan jag fortfarande bli glad över, även om det är på ett annat sätt nu.

”Jag bor omodernt men jag har en vän som värmer mig varannan kväll” gick en sång. Jag kommer att tänka på den raden eftersom jag minns att det var rätt kallt i min lägenhet om vintern. Den jag bodde i då, det var mer ett rum men det var mitt (och ”bara den som är herre över sig själv är fri”… kanske det). Det var kallare när det var en, två, plusgrader än när det var minus, eftersom värmen inte var på då – eller så minns jag det bara så. Jag hade börjat ha mobilen på ljudlös, vilket gjorde att jag emellanåt kände att jag lekte med min egen känsla av isolation. Jag hade gått från att ha varit en slags skuggfigur – en skuggfigur, men högst synlig, tämligen om sig och kring sig – till en underdog, fixerad vid The Promised Land och The American Dream, typ, min egen variant av dom sakerna, sen sipprade hela världen ut i ett såll och jag ville bara vara kött och ben, en asket i celibat (ja, det var en bild, men allt är väl bilder till någon mån) och nu… nu hade något annat hänt, men jag var då ännu inte säker på vad. Som att jag gått hela varvet runt, och allt jag behövde göra nu var att klä mig och gå ut.

Ibland märkte jag att jag skrev om saker jag behövde någon slags ytterligare koll på. Då kunde jag till exempel skriva anteckningar som:

Ex-nynazist har skrivit en bok
om sin tid på 90-talet då han
på grund av känslor av
utanförskap osv
attackerade folk,
sparkade sönder folk,
karvade in hakkors i folks bröst,
vilket han mådde bra av ett tag
tills han började
”ruttna inombords”
och började en lång färd
mot ljuset
via sitt barn
och terapi
och piller

citat i början av boken
av eminem
och rocky balboa

the world
ain’t all
sunshine
and
rainbows
indeed.

Någonstans på vägen hade jag kommit fram till en trädgårdsmetafor. Att vart jag än tog vägen var jag alltid till någon mån kvar i min trädgård. En japansk modell, nihon teien. Där pågick komplett tystnad och stillhet och där var jag i mitten av mig själv, mitt jag. En stig ledde till bukten av mitt undermedvetna och en annan stig ledde upp till mitt överjags berg. Men själv befann jag mig i mitten av markplanet, denna perfekta plats.

Någonstans blev jag lockad därifrån, eller så skedde ett vulkanutbrott där högst uppe på berget. Jag tror jag minns det som att det började växa ogräs och jag skulle åtgärda det; men utan att jag märkte det så kröp jag längre och längre in i ett snårigt buskage och plötsligt var jag uppslukad, borta.

När jag vaknade var jag ett stenkast ifrån trädgården. Utanför, i den stora ökenvärlden som omger den. Det var inte ett långt avstånd, men det var tillräckligt långt för att vara otroligt. När jag kom tillbaka till trädgården insåg jag att det hade blivit natt där. Det hade det aldrig varit förut. Trädgården hade blivit mörk, kall, den framstod liksom mer sällsam och suggestiv i mörkret.

Jag återgick ändå till min meditativa position och insåg efterhand att det var rädslan som tagit sin in igen. Trädgården hade varit ett skyddsnäste mot just rädslan, denna känsla som var min enda fiende och som jag såg som livsuppgift att hålla på avstånd. Men nu hade den läckt ut över himlavalvet, gjort det svart, så att det framstod som ett nattlandskap. Ogräset hade växt, grenarna på mitt enda träd hade knäckts, trädet i trädgården, men jag beslutade mig för att ignorera det. Med samma lugn och ro som alltid blundade jag och slappnade av, släppte in rädslan då rädslan nu redan tagit sig in; välkomnade rädslan, lät den slå sig ner vid mitt bord, för att se vad jag kunde göra för att den skulle lämna mig igen.

Men rädsla är som tjära, det fastnar och är svårt att få bort.

Efter en stund hörde jag ett ljud, ett liksom morrande ljud. När jag öppnade ögonen kunde jag se att något rörde sig på väg upp från bukten, en svart skugga mot mörkret, en varelse. När den kom nära nog såg jag att det var en panter. Vita, gula ögon och en blick in i min.

Pantern positionerade sig mitt emot mig. Jag stirrade in i dess ögon, visste inte säkert vad som skulle hända. Jag visste att den inte skulle attackera, för då skulle jag dö och jag visste att jag inte skulle dö, åtminstone inte här och nu.

Den vände bort sitt huvud, som kattdjur gör, liksom i arrogans, sedan vände den tillbaka blicken mot min igen. Tid gick.

Efter en stund hörde jag pantern tala. Den öppnade inte munnen och formade några ljud, för inte ens i min trädgård kan djur prata. Snarare hörde jag panterns röst i mitt huvud. Det var en torr, saklig och aningen mörk röst. Den var slug men den hade även auktoritet.

Jag finns inte, sa den

Pantern rörde sig långsamt vidare, bort från mig, ut ur trädgården.

Jag kommer återvända varje natt tills du inser det

 Och jag visste att vi skulle ses igen.