CONDRECA CONDRECA

eller fredrik fyhr i allmänhet

Kategori: Spontana improvisationer

Hell is where the heart is

hell

Detta meme har fått stor spridning på nätet. Det är ett ganska kul skämt, förstås. Men förutom att vara ett skämt så säger det också något, implicit, om vilka värdegrunder och föreställningar vi har. Om vi börjar med att förklara skämtet, för en som är tolv-tretton eller så: Du är född, räknar jag ut, år 2000. (Du var ett år den elfte september 2001 så du kan inte förväntas veta ens vem Margaret Thatcher var). Margaret Thatcher dör och hamnar i helvetet – förstås, ha-ha – och det första hon gör på plats är att sätta igång med att privatisera. Det är kul att föreställa sig, och det bekräftar Thatchers sätt, hennes domderande personlighet och bilden av henne som en ångvält som körde över alla som sade emot henne och ”fick saker gjorda”.

Men skämtet har en annan snärt: Haha Margaret, du hade inte räknat med att hamna i helvetet, men nu är du död!

Här har vi ytterligare en dimension: Efter årtionden av att i popkulturella sammanhang fetischerat dagen Thatcher dör så är inte denna dag speciellt kul eller särskild. Dels för att Thatcher levt i pensionens och demensens Xanadu i flera årtionden utan att göra något väsen av sig. Dels för att allt hon gjort har hon redan gjort. Dels för att det har sina begränsningar att vara glad för att någon annan är död. Hur pass mycket glädje kan man, ens genom det ideologiska grupptrycket, pressa fram över att en 87-årig dement tant kolat vippen? Själv är det mig helt likgiltigt.

Men, alltså, det intressanta och lite överraskande med populariteten i detta meme tycker jag är att det föreslår att vi till någon mån kan och framför allt vill föreställa oss ett helvete. I synnerhet eftersom brittiska arbetarrörelser och vänstern i allmänhet inte är känd för att ge plats eller legitimitet åt några religiösa företeelser. (Britternas förakt för sin kristendom går hand i hand med föraktet mot Thatcher).

Så, okej visst, det är bara ett ”skämt”, men ändå. Fastän ingen tror att helvetet finns så har man mer respekt för den fiktiva föreställningen om ett helvete än vad man har om Thatchers politiska ”gärning”. Det vill säga: Fiktionen har en status som dominerar verkliga omständigheter. Helvetet som ”plats” används här för att ge katharsis där en katharsis inte finns. Och helvetet som ”idé” används för att klassificera allt vi vill se som ondskefullt: Ingen tror på helvetet, men ingen har några problem med att se Hitler och Stalin, och nu Thatcher, där.

Alltså finns helvetet, någonstans, på en plats i det kollektiva medvetandet. Och skämtet får därmed ytterligare en punch-line, för fastän de flesta människor tar den vetskapen för givet så hade Thatcher ingen aning om det. Man talar verkligen med hjärtat när man säger att Thatcher är i helvetet – och sådana företeelser som att tala från hjärtat ignorerade Thatcher utomordentligt övertygande. Ian McEwan skrev en fin artikel i the Guardian och formulerade det bra: ”Det som förenade all opposition mot Margaret Thatchers program var misstanken att handlarens dotter hade agendan att göra monopol på mänskliga värden, att hon saknade hjärta och, i synnerhet, att hon inte brydde sig om de impulser som binder ihop individer till ett samhälle” (min översättning).

Och de impulser som binder ihop individer till ett samhälle kan ta sig uttryck i ett sådant skämt: ”Hell is now being privatised”. Och i en mycket sekulariserad värld kan helvetet fortfarande finnas. Det uppstår när rätt person checkar in/ut. Don efter person. Och när Thatchers era nu till sist en gång för alla är historia känns det nästan som att hon förvandlats till en häxa i en saga – i slutändan privatiserar hon i helvetet där hon hör hemma och all was well. Kanske söker vi alla tillfredsställelsen i att göra om verklighet till bilder; att ta en person vi ogillar och se henne som lättförståelig sagofigur och kanske vi finner slutgiltig glädje, eller åtminstone tröst, i att nå ett sagoslut som gör att vi kan somna utan mardrömmar.

*

he loached her

Ken Loach gjorde en variant av samma skämt.

vi sov hela dan (logg lördag 2/3-13)

… och efter att ha varit vaken i några timmar, och jag bara mindes natten och morgonen som en slags dimma, lyssnade jag på Ashes & Fire och skrev en sångtext med den melodin.

*

Jag var orakad, du var grann
Vi var på väg någonstans, man gör vad man kan
Och sängen blev en flotte i ett hav där vi drev
Men natten blev morgon såklart… och vi sov hela dan

Du kände dig skakad och rörd, jag som en man
Men vid åtta var jag bara en pojke, det blir så ibland
Från fönstret kom kylan, den kristallblå himlen, från världen utanför
som bara skiner och stör

Du var en katt i min famn
och jag var en hjälpande hand
Jag var en människa, du
var en människa, vi
var såna människobarn… och vi sov hela dan

Dina ögon var röda och vi hade inte sovit alls
Inte mycket att säga där vi låg, med din arm runt min hals
Och du var tvungen att gå, men du sa dröm om mig ändå
dröm att vi sover ännu… att vi sov hela dan

Och du var en katt i min famn
Som i en dröm kände jag hur du försvann
Men du kom ingenstans, jag
kom ingenstans, och
i min säng blev vi kvar
med våra blåmärken kvar
och vi sov hela dan

moln och så

Vissa saker är som moln och så
dom driver och förändras
som perspektiv
Annat är såsom det alltid vart
som marken där du alltid står
som vägarna där du alltid går

Och kärlek kan bli hat
och en vacker vind kan bli en farlig storm
men det är rätt så underbart
när allt det där är sagt och gjort

Det fanns en lekplats, jag var fyra år
en gul rutschkana, den var oerhörd
Jag kan ännu följa mina spår
men jag minns bara känslan, kan inte bli berörd
Fyra år är för långt härifrån

Och glädje kan bli sorg
och en liten lek kan bli ett allvarligt sår
men det läker med omsorg
bara man kan se det så

Och du grät för du var ett barn
och du gråter nu men det är inte samma sak
dina tårar stiger mot moln
och blir till ännu mera regn

Vissa saker är som moln och så
dom driver och förändras som perspektiv
Annat är såsom det alltid vart
som marken där du alltid står
som vägarna där du alltid går

(Himlen är en plats för ingen)

Jag minns oceanerna
de tunga valv av hav
som låg i mörker
innan vi fanns

som trädet andas utan lunga
ser utan ögon
känner utan hud
minns jag allt.

*

Jag vet inte varför jag skrev så, det bara kom. En känsla blev kvar och i natt skrev jag en sång vars text går så här:

Att tänka rätt är mindre
Att tänka stort är stort, är större, störst

Ett hinder är inget hinder
på sista plats där står du alltid först

Himlen är en plats för ingen
God är den gud som ingen ser
God är den tro som ingen vet nåt om

Kärleken finns i sveket
Kärleken finns när hjärtat vänder om

Frihet ligger i repen
dom drar dig dit du en gång kom ifrån

God är den gud som ingen ser
God är den gud som ingen ser
God är den tro som ingen vet nåt om

När dagen väl är kommen
När den där dagen en gång väl är här

Då ska mitt hjärta stanna
Då ska jag till sist leva som jag lär

God är den gud som ingen ser
God är den gud som ingen ser
God är den tro som ingen vet nåt om

Inget kan helt försvinna
Allting måste finnas någonstans

Allting går att välja
Där det finns en tro där finns en chans

Du lever ditt liv i blindo
god är den gud som ingen ser

Alla saker du gömt i skymundan
dom glimmar där i din egen månes sken

God är den gud som ingen ser
God är den gud som ingen ser
God är den tro som ingen vet nåt om

Himlen är en plats för fåglarna
Himlen är en plats för morgnarna
Himlen är en plats på en rund och blå planet

Himlen är en plats för stjärnfallen
Himlen är en plats för norrskenen
Himlen är en plats för en väldigt stor komet

Den dagen kometen kommer
Den dagen kometen kommer, min gud
God är den gud som ingen ser
God är en gud för ingen, eller hur

Himlen är en plats för ingen alls
Min gud är en tro som ingen vet
Himlen är en plats för ingen, ingen alls
ingen alls, åh ingen alls

Namnlös sång i Em och C

När jag var liten sa min mor “ta på dig varma kläder”
”dom pengar du har på fickan där dom har inget verkligt värde”
”men en kall vind är en kall vind och den blåser hårt på kinden”
”men var inte rädd, var inte rädd, det är bara dumma vinden”

Du står med dina nya perspektiv, försöker fatta
var är den beskärda del du utgör, som din lön beskattas
men jag har inte lust och jag har inte tid med så världsliga små spörsmål
en kall vind är en kall vind, inte mycket mer att förstå, inte svårare än så

Krigets liv, klass, politik, och alla såna saker
är uniformer du har på dig fast du är helt naken
och vissa krigar för medaljer, vissa vill ha frihet
och vissa lever livet ut och vet inget alls om livet

Det är lätt för dig att säga, säger du, så lätt att sjunga
Men alla vill ha stash cred jobb, nåt sött uppå sin tunga
Och när solen gryr över morgonen och du har nånting att gå på
då ska du se att du går på det och skiter i att förstå
Det är inte svårare än så

Hör upp, hör upp, nu är det så att all magi är på låtsas
Och tid, natur och till och med ditt eget liv ska krossas
Den dag du dör ska du se tillbaka och vad tror du då du ser där?
är det bitterhet eller kärlek och varför blev det just precis såhär
vart bar dig dina steg?
vart bar dig dina steg?
vart bar dig dina steg?

Är du beredd att offra allting, för sakerna du tror på?
Står du ensam här mot inget alls, och mår du bättre dårå?
Ja jag är beredd att offra allt, för saker som jag tror på
Jag står gärna ensam här om ingen annan vill förstå
Men det
är nog
inte

Kom vinter, kom kall svart rå natt, kom januarimänniskor
Ikväll ska jag ta på mig varmt för det är vad som lärts mig
Jag minns min mor, hon pratade med mig om varma kläder
Ikväll står jag i farstun och jag är klädd för dåligt väder

Vaktavlösningen

Sökte ett jobb
såsom man beställer någon slags vara
Hoppas på svar
hoppas att allt ska bli så bra
Att i desperation
ska kunden begära sin vara
och hoppa så högt
som kurvan kräver av din konjunktur

Nå din dröm!
Må inte en endaste plätt av mörker
nå din saluhall
där du håller dom borta, alla dom fattiga kräk
som tigger och stjäl
alla dessa varor du har sådan rätt att sälja
som man säljer en själ
på en midsommarkväll med vin och sång

Se vad månen är stum
Se vad kratrarna ler så kyligt ner hit
inte en enda signal
bara ett sällsamt sken
I vilket du dansar
i det dunkel som är själva livet
när kvällen blir natt och allt du tror på
är att dagen ändå ska gry

Brinn Jeanne d’Arc!
Brinn för ditt helga martyrdomskap
Vi står kvar här idag
pöbeln är vad pöbeln var
Jag såg henne, jag svär
Det var en sann vision och jag följde efter
förbi en fontän av marmor
i drottningens trädgård
där hon var klädd som en nyförlöst brud

Jag ber, går ner på knä
Jag rör mig alltjämt framåt utan minsta tvivel
Jag syr upp ett hål i en sko
Jag följer linjen i ett ärr, ett människospår
Jag tröstar mig med Pastor Röd
och hans skökor från Liljalandet
där Vladimir blev kär, långt innan fallet
och revolvern blänkte till i hans hand

Det är en spegelsal
där dagens hundar skrattar åt varandra
i oändlighet
häxors kackel i en förtrollad loop
Tomhetens tempel
där intigheten förvaras bakom bankvalv
och änglarnas röster blivit köpta och seglade
i vattenmärken på själar från förr

En hand på min
Medan dagar passerar, och solsken skriker
som mot slavarnas rygg,
och väggar av tegel där den dyra skuggan är sval
En förtvivlad röst som grät:
”Hur många knän ska jag behöva gå ner på?”
”När blir min inställning den rätta?”
”När blir mitt fria val
just exakt som sig bör?”

Mina herrar (och en och annan dam)!
Här blir det inga barn gjorda för pengar,
ska jag putsa era skor?
Ska jag hugga mer trä för att göda er tro
på att ingenting brinner
såsom den eld som vi bär inom oss
som en dag
ska ta er ner till askan; kredit debet av edera liv

Pax vobiscum
Frid vare med er i Sodom och Gomorra, och i Shangri-La
och i helvetet som inte längre står i eld, för plus minus noll
är zenit av ett spökes hjärta, och den enda tro vi har kvar
är kött och blod i en dröm om lögnarnas värld

*

6/1 -13

17.19, 21/12

Byggnadskomplexet med de många parkeringsplatserna utanför; metrerna av svart asfalt till svängdörrarnas svep; syntetisk blåst och värme. De utgivna gångarna, de olika sektionerna, diverse staplar av varor – de skiftar i färg och form i takt med att man går längs gången, eventuellt rullandes en vagn – man är installerad, stationerad vid sin pol, i komplexets system; händerna omkring styrstången på en vagn, man är en kund på samma sätt som en människa tar på sig en rymdhjälm och plötsligt förvandlats till astronaut; bara saker man är, och saker man inte är, skiften som sker, den funktionella ordningen. Intill sektionerna finns långa och breda svängdörrar, de leder till backstagevärlden – den är ett stök av sorterat och osorterat, skit i hörnen, malätna plyschsoffor, kokvrår, stora TV-apparater i äldre modeller, människor som kommunicerar med varandra som människor, trots skjortorna, trots namnbrickorna; de slinker in backstage innan de nödtvunget är ute därifrån igen, av någon anledning, och däremellan kippas en del luft; kippa, kippa. Där utanför, där jag går, slår det mig hur märklig platsen är egentligen; här finns både liv, verkligt liv, och samtidigt en äkta död; detta märkliga vaakuum, dessa passager och detta passerande, ikonerna och formerna; stämningen i kväll efter rush hour några dagar innan jul är nästan som julafton; lugnt och lite sporadiskt rör sig arbetarna omkring, liksom i en nattlig hangar, och sköter om platsen i sig, små gaffeltruckar, lådor som ska forslas från en plats till en annan. Och så de breda dörrarna, de som leder backstage. Och, jo, hm; Den enda anledningen till att vi kan se in dit, slår tanken mig, är för att vi redan sedan tidigare gjort det och vet, det finns liksom med i konceptet för oss, att backstagevärlden finns där. Skulle dom bygga ut avstånden, skapa ID-passager för de anställda, göra så att kunderna inte kan se den mer autentiska världen där – för det skulle dom naturligtvis vilja göra – så skulle alla märka det, känna av det, en suspekt aura av misstro skulle uppstå i det puristiska avtalet mellan munnen och handen som föder. Vi har inte riktigt gått under än; det finns lite syre kvar i världen. Kippa, kippa. Slå ut väggarna. Finn ljuset. Hitta ro. Vintern är en årstid att sjunka ner i, om man förmår. Själv är jag en lugn person, med takt och ton; måttfull och balanserad. Jag är tyst och stilla och det ska mycket till innan jag blir exalterad.

Preludiska anteckningar om kontrasten mellan ljus och mörker

bra

Kontrasten är den mellan ljus och mörker, och det har alltid varit den kontrasten. Nu låter det förstås banalt att bara säga, sådär rakt upp och ner, ljus och mörker. Men jag kan illuminera. Jag menar, till att börja med, konkret. Ljus, mörker. Jag har alltid varit hemsökt av mörka gestalter som står i dörröppningar – jag befinner mig i skuggan, de anländer från rummet där ljuset är. Så står de där; jag vet att de är människor, men jag kan inte se deras ansikten. De är bara mörka figurer. De är inte alls hotfulla. Såväl mörkret runtomkring mig som ljuset i det andra rummet får en mening först när dessa gestalter står i dörröppningarna och agerar brytpunkter. Dessförinnan är det bara ljus, bara mörker, men skuggspelen ger allt detta den mening jag kan känna, än i dag, medan slummern går över till sömn; huvudet mot kudden, drömmarna som kan tänkas anlända som när ebb stiger till flod (vattenytan vid näsborrarna, baddaren, blås och frusta, flaxa med armarna som en vattenfågel, simma eller sjunk) och det ger mig fortfarande en slags trygghet.

Jag vet inte vad jag ska kalla denna plats, denna plats som är kontrasten mellan ljus och mörker, för det är en plats inuti mig. En plats som kan kännas. Jag vet inte vad jag ska kalla den, men jag har sett den sedan dess, sedan jag var liten, ser den än idag, ser den överallt. Och där jag sett den – där känslan uppstått – har inte varit platser eller ögonblick jag glömt; oundvikligen återvänder jag gång efter gång för att se om det var något jag missade eller bara för att få känna känslan en gång till.

Det händer varje december att jag vid något tillfälle häller upp julöl – ett ale, en Flying Dog-porter, den utmärkta Jólabjór från Island eller varför inte en Sleepy Bulldog från Rosornas ö – och ser på Die Hard 2. Jodå. I mörker, på stor bild, fett ljud som man säger; Renny Harlin, kablam!, let it snow, Die Hard 2. Jag säger inte att det är en medveten tradition jag håller upp, det har bara blivit så dom senaste fem-sex åren. Inte en december utan att jag vid något tillfälle ser Die Hard 2. Det har bara att göra med infallet, jag blir oundvikligen sugen på att se den, jag söker mig tillbaka… för det är ett ganska bra exempel. Jag känner det i Die Hard 2 också. Mycket mer än i någon annan film av det slaget.

really

Det har att göra med snön och mörkret. Det briljanta med filmen är inte att den utspelar sig på en flygplats utan att den utspelar sig på en insnöad flygplats. Det är en uppföljare av den typen som kopierar föregångaren och gör samma sak en gång till – ungefär – och det fina med storyns konstruktion är att den bevarar instängdheten med en snöstorm. (Det är ett av mina favoritord, för övrigt; snöstorm). En av grejerna med första Die Hard var ju att hjälten John McClane var instängd i en skyskrapa tillsammans med terrorister han blev tvungen att leka katt och råtta med. Den klaustrofobiska känslan var en central del av filmens särskildhet, dess egenart. I Die Hard 2 är det en öppnare plats – en flygplats och dess angränsande kolonilotter, och inga låsta dörrar – men med hjälp av en enorm snöstorm får man känslan av att alla är instängda. Utanför fönstret ser du inget annat än det svarta – och så det vita som yr alldeles intill rutan. Det innebär att platsen du är på är alldeles upplyst, liksom varm. En utmärkt plats att springa omkring och leka tjuv och polis på.

Av en slump, kanske, finns liknande oavsiktliga men kännbara effekter i Renny Harlins Deep Blue Sea (1999). En ännu mer hjärndöd film, men bara lite mindre underhållande än Die Hard 2. Och det finns även i Deep Blue Sea en märklig, aningen tungt pressande hinna av dunkel, något mellan ljus och mörker, som är mycket tilltalande och insvepande; det är trots allt filmer som man sveper in sig i. Men än har jag inte fått fatt i känslan, jag vet ännu inte vad man ska kalla den.

Andra filmer jag brukar se så här år: Gangs of New York, Ensam hemma, Star Wars Episod I & V (eventuellt alla om tid finns), Det våras för Frankenstein, Kieslowskis Trikoloren, Edward Scissorhands, King Kong (originalet), Bram Stoker’s Dracula, The OthersDen gode den onde den fule, Magnolia, i mellandagarna Borta med vinden eller 2001 om tid finns, med flera.

Ju mer jag tänker på det desto mer tänker jag på Rävjakten med Pettsson och Findus. Liksom den illustrerade utgåvan av Rydbergs Tomten – den där som alla har. Där finns också bilder, stämningar och suggestioner, jag också alltid återvänder till. Det var något med det där, tänker jag. Det var något med det där redan då. Och så vet jag med säkerhet att jag haft nattlandskapen tätt inuti mig ända från början. Men nu vet jag att jag rör mig i ganska irrande formationer, mer spontant sökandes och spekulerandes med tankar jag yttrar så fort de kommer till mig. Än vet jag inte helt vad jag söker när jag följer den här förnimmelsen. Jag ska skriva ner vad jag menar när jag hittat de rätta orden.

Det varmaste land

Tvi vale för all snålblåst och allt svineri idag
Säg har du tvenne nävar är det dags att slå i slag
Se upp för pengadjävulen, ty allt guld ska bliva sand
för alla och envar i det varmaste land

Jag bjuder öppet in till allsköns hån mot denna sång
Låt satiren klinga falskt och vackert gång på gång på gång
Även dom som säger ALDRIG och bara vågar tro ibland
Ska få se på fan i det varmaste land

Hör människokacklet schabbla runt i stian – hör, vafalls
bonden står och grinar, han har inga pengar alls
Han klär ut sig till en pajas – kvinna, sök en annan man!
Vi är ändå alla med på färden till det varmaste land

Nu må ni tro ska lärda slynglar och fördömda jon
fördöma prat om himlarna med hålet uti skon
För all del goda vänner, det må va en sagostrand
men lik förbannat det varmaste land

Till hatets trälar som får styrka i sitt bittra kalk
Till kärlekens vandaler som snurrat fast sig upp i allt
Till de som vant sig vid sitt nederlag, få ej blodad tand
Mödan skola bliva lön uti det varmaste land

Till väl bekanta främlingar från världens alla hörn
Till fru och fröken Fisförnäm som puttrar nya rön
Den gordiska hammaren ska gå från hand till hand
alla varandras lyckas smed i det varmaste land

Till hundarna som syndat för den goda sakens skull
Till mördarna som fört ner våra barn i jord och mull
De själar som vi sörjer som om själen står i brand
ska vi möta än en gång i det varmaste land

Tvi vale för all snålblåst och allt svineri idag
Säg har du tvenne nävar är det dags att slå i slag
Det är himmel eller helvete, men vi står här på dess rand
och jag tror, jag tror på det varmaste land
jag tror, jag tror på det varmaste land
jag tror, jag tror på det varmaste land

*

12/11 -12

Välkommen (en något fonetisk sångtext, inför det nya året)

VÄLKOMMEN

Heeeeeeeej, kul att du kom hit
Väääääääälkommen in
Jaaaaaaaaag vill att du ska va
du ska va
den som du vill vaaa,
ikväll

wa wa wa wa
wa wa wa wa
wa wa wa wa
wa wa wa wa

Åååååååå, a penny for your thoughts
Såååååååå, säg mig du
Ääääääääär det måhända så
kanske så
nåt som är på toook,
igen?

wa wa wa wa
wa wa wa wa
wa wa wa wa
wa wa wa wa

Är det det där såret,
har det inte läkt än, gör det
ont om jag trycker här?
ge mig din hand
är det förgäves
om jag tänkt på dig ibland?
lite ibland….

wa wa wa wa
wa wa wa wa
wa wa wa wa
wa wa wa wa

Heeeeeeeej, kul att du kom hit
Väääääääälkommen in

Jaaaaaaaaag vill att du ska va
du ska va
den som du vill vaaa,
ikväll

wa wa wa wa
wa wa wa wa
wa wa wa wa
wa wa wa wa

Sååååååå, jag tror du ville säga nåt
Ååååååååå, vad kan det vaaa
Vååååååågar jag hoppas nu
säg mig du
snart är året sluuuut
kablam!

wa wa wa wa
wa wa wa wa
wa wa wa wa
wa wa wa wa

Dricker för mycket, jag sa att
du var söt som ett smycke, men
jag menade inte så
(ta mina ord!)
jag står och darrar
decemberknallar
det blir nog ett bra år
den som lever får se

wa wa wa wa
wa wa wa wa
wa wa wa wa
wa wa wa wa

Heeeeeeeej, kul att du kom hit
Väääääääälkommen in
Jaaaaaaaaag vill att du ska va
du ska va
allt som du vill vaaa,
mämej

men glöm ej gamla tiders vänskap
glöm ej gamla tiders vänskap
glöm ej gamla tiders vänskap
glöm ej gamla tiders vänskap